November: mörkret, kylan och vetskapen om att våren ligger ungefär ett halvår bort gjorde den till Sveriges vidrigaste månad näst februari. Och februari var sämre bara på grund av att man varit trött på vädret och mörkret sedan november, men ändå hade ett bra tag kvar.
Men den här november var ett undantag. Sara hade fått besökstillstånd.
Hon hade varit orubblig i sitt beslut att sluta på Hall. Men det hade han inte ens tänkt på då. Att sitta i cellen den där morgonen och titta in i hennes ögon och känna det han kände hade varit unikt. Deras läppar hade mötts, bara hastigt, hans celldörr var olåst från utsidan, men smaken av hennes mun satt kvar i veckor efteråt.
Någonstans beundrade han hennes beslut. En bra plit måste vara objektiv, inte favorisera och bry sig mer om vissa intagna än andra. Ändå fick han nästan en gråtattack när Hasse, den äldsta vårdaren på flygeln, två dagar senare formellt meddelade att Sara sagt upp sig med omedelbar verkan.
En bisarr känsla. Det var samma besöksrum där han så många gånger suttit med Linda, Darko, pappa och ibland Dejan. Till och med vissa av de gamla vännerna hade varit här. De flesta av dem fick i och för sig inte tillstånd till besök på den här anstalten, deras straffregister var ungefär lika populära här som medlemskap i al-Qaida för den som vill flyga in i USA.
Men nu var det Sara som stod där och väntade på honom. Hon hade blivit sökt i inpasseringen, fått skorna skannade, lämnat ifrån sig sin mobil, sitt skärp och sin klocka.
Pliten som öppnade dörren, Boris, blinkade åt honom. »Skumt att hon är tillbaka på det här sättet, men du är väl glad?«
Teddy kunde inte göra annat än le.
Han hade tänkt på det här mötet varje dag sedan hon slutade. Om de skulle kramas eller kyssas. Om de skulle slänga sig på den galonklädda soffan som typ alla på korridoren dragit sina knullhistorier om. Om de skulle säga något eller bara tysta möta varandra.
Ändå släppte alla funderingar när han kom in i rummet. Sara gick fram mot honom och han lade handen om hennes midja. Blodet inte bara rusade genom hans kropp. Det bubblade.
Hon drack kaffe och han drack te. De första åren inne hade han druckit sju, åtta koppar svart kaffe per dag, antagligen hade det med tristessen att göra. Vad som än bröt den monotona vardagen på kåken var bra, och att gå de tolv meterna från cellen till kaffeautomaten blev en välkommen rutin. Men det var inte bra för hans mage, så han tryckte upp en penna i mynningen på automaten och bröt sedan av den. Apparaten var ur funktion i tio dagar och resten av avdelningen höll på att explodera, men Teddy var nöjd. Han blev av med sitt koffeinberoende.
De pratade oavbrutet. Om hennes studier och hennes nya extrajobb på häktet Kronoberg i Stockholm. Om de senaste nyheterna från korridoren på Hall. Det mesta hade de redan diskuterat – de hade hörts på telefon innan. De talade om när han kunde få permission, om vad alla de andra plitarna tyckte om att de var ihop, om vad hennes kamrater hade sagt när hon berättat att hon dejtade en intagen.
Det kändes nästan som att hon var tillbaka som vanligt.
Till slut hamnade de på soffan. De hade aldrig varit med varandra tidigare, och det här rummet och den här soffan kändes på ett sätt riktigt sunkigt, men på ett annat sätt var det deras mest naturliga plats.
De gick inte hela vägen, kanske på grund av rummet, kanske på grund av att besökstiden begränsats till trettio minuter. Saras besök var på prov den här gången, innan hon blev godkänd för entimmespassen. Det var ett hån.
Dessutom knackade det på dörren efter exakt en halvtimme och Boris stod där med plirande ögon.
»Time’s up.«
Saras ögon glittrade. »Boris, kom igen nu, ge oss femton till. Det vet jag att du brukar göra med andra.«
»Fjorton och en halv då«, mumlade hennes forna arbetskamrat.
Veckorna gick. Hösten blev till vinter, den kallaste sedan millennieskiftet, och anstaltens värmecentral klarade inte av påfrestningen. Temperaturen låg konstant på sjutton grader i cellerna och golven var så kalla att Hasse delade ut dubbla raggsockar från Överskottsbolaget till alla. De flesta menade att han köpt dem för egna pengar, han var sådan.
Tagg pratade om en medveten köldstrategi från justitieministerns sida för att förlama dem och han påbörjade en egen hungerstrejk. Plitarna svarade med att slänga honom i isol i fyra veckor. När han kom ut såg han värre ut än Saddam Hussein i jordhålan.
Teddy och Sara hördes varannan dag, det var så ofta reglerna tillät. Hon besökte honom en timme två gånger i månaden, det var också max. De utvecklade egna rutiner, hällde upp kaffe och te åt varandra, höll varandras händer, pratade om böcker de hade läst, teve de tittat på och kåkskvallret. De lade sig på soffan som alla andra.
Men så hände något oväntat.
Vid ett av hennes besök i mars märkte han att hon var okoncentrerad.
»Tänker du på nåt?« frågade han.
Först svarade hon nej, men när han frågade igen tio minuter senare sa hon: »Du vet att Mats Emanuelsson har tagit livet av sig?«
Teddy frös till, det kändes som att allt runtomkring honom också stannade. Världen stod stilla.
Hon hade aldrig tagit upp det där, det han var dömd för. Kidnappningen av Mats Emanuelsson. Eller människorov och grov misshandel, som det stod i domen.
»Hur vet du det?« sa han.
»Jag såg det i tidningen.«
»Hur vet du att det var självmord då?«
»Det stod i tidningen, det var en artikel alltså, inte bara en dödsruna.«
»Och hur vet du att jag har med honom att göra?«
»Det har jag vetat länge, jag läste din dom redan när jag jobbade här.«
»Gjorde du? Det har du aldrig berättat.«
»Men varför skulle jag säga det? Det förändrar ingenting mellan oss.«
»Gör det verkligen inte det?«
Sara skakade på huvudet, men samtidigt fick hon en rynka mellan ögonbrynen.
Ventilationstrumman brusade i bakgrunden. Teddy tittade ner. Han fokuserade blicken på Saras fötter, hennes skor. De var i svart läder utan skosnören, bara ett spänne över ankeln.
Det knackade på dörren och Boris öppnade. »Busted!« ropade han och flinade. Men de låg inte på soffan.
När Teddy leddes tillbaka till cellen mådde han illa.
Dagarna flöt på i sin vanliga rytm.
Klockan sju väcktes de av att plitarna gick runt och knackade på celldörrarna. De flesta var trevliga och försökte säga god morgon med så mjuk röst som möjligt. Sedan fanns det alltid rötäggen.
Efter frukosten brukade Teddy jobba i verkstaden, han trivdes nästan bara där nu när Sara slutat. Just nu höll han på att tillverka några parkbänkar. Det svåra var att svarva till de långa trästavarna så att de fick exakt rätt profil.
På eftermiddagen brukade många gå iväg till sina grupper, som de kallades. Det formella namnet var kriminalvårdens behandlingsprogram. Det var krök- och knarkgrupperna, fighters och fruboxarna och gängkillarna. Sexförbrytarna hade så klart också grupper, men det fanns inte många sådana på den här avdelningen. Det hade Tagg sett till.
Teddy hade gått igenom tre olika kurser under sina år. ART: Aggressive Replacement Training. BSF: Beteende Samtal Förändring. Och slutligen ETS: Enhanced Thinking Skills. Det var inget fel på programmen – det var bara det att de inte bet på en jävel här inne.
Just nu gick han inte på något. Ändå fick han inte vara i cellen. När de intagna var i sina grupper satte plitarna igång att visitera cellerna och de allmänna utrymmena.
Han brukade spela pingis mot några andra veteraner, folk som han, för vilka det inte längre fanns några kurser kvar.
Senare tog han sin promenad. De hade rätt till en timme utomhus varje dag. Ibland kunde han hinna med ett pass till i verkstaden, ibland var det han, Tagg och Loke som lagade maten.
Efter middagen fick folk sina besök. Teddy räknade dagarna tills nästa gång Sara skulle komma, även om det blivit konstigt sist. Men när han pratat med henne på telefon en dag efteråt hade allt känts fint igen.
»Jag har kollat upp lite mer grejer om honom«, sa hon en kväll två veckor senare när de pratade på telefon.
»Vem då?«
»Mats Emanuelsson, han som du kidnappade. Jag hoppas du tycker att det är okej.«
Det var första gången som han kände något som liknade irritation i förhållande till Sara. Han kunde inte förstå vad det var med henne. Hon tjatade om något som bara sårade honom. Om hon hade läst domen så visste hon vad han påstods ha gjort, hon visste hur rått allt hade varit. Hon visste hans inställning till åtalet, att han hade erkänt kidnappningen men förnekat tortyren. Om hon hatade honom för vad han hade gjort, borde hon aldrig ha börjat dejta honom över huvud taget. Om hon gillade honom för att han var en »farlig jävel«, som vissa av brudarna till intagna här gjorde – så var hon knäpp, och då var hon inte kvinnan för honom.
Sara sa: »Jag tyckte allt verkade så konstigt. Sen du och jag började träffas har jag inte kunnat släppa den där händelsen som du var inblandad i.«
»Varför?«
»Den stämmer inte. Mats Emanuelsson stämmer inte. Jag var på ett seminarium om kidnappningsbrott, de är ju väldigt ovanliga i Sverige, och sen pratade jag med lektorn efteråt. Han rekommenderade lite litteratur som jag har läst. Typiskt sett kidnappar man för pengarna, eller så är det vårdnadstvister det gäller, en pappa som tar med sitt barn utomlands. Sen finns det så kallade traffickingkidnappningar, alltså när kvinnor förs till andra länder. Och så finns det uppgörelser mellan kriminella. Men var passar Emanuelsson in?«
»Hur menar du? Måste vi prata om det här? Jag skäms fruktansvärt mycket för allt som hände. Det har inte gått en dag utan att jag ångrat det, inte bara för att det gick åt helvete för mig, utan framför allt för familjen Emanuelssons skull. Och jag vet att du inte tror mig, men jag var inte inblandad i tortyren, även om jag fälldes för den.«
»Men var passar Mats in, det vill jag veta. Enligt dig? Du kidnappade honom ju.«
»Sara, måste vi?«
»Vi måste inte. Men jag tror att det är bra för dig. Snälla Teddy, jag tror verkligen det. Jag gör det för din skull.«
»Okej, okej.«
»Alltså, jag menar så här. Mats Emanuelsson var inte kriminell, eller hur? Du hade inget otalt med honom? Och din vän, som du inte vill namnge i domen, hade väl heller inget emot den där mannen?«
Teddy tänkte på Dejan. Nej, så klart Dejan inte hade haft något emot Mats Emanuelsson. Varken Teddy eller Dejan hade träffat honom innan de tog honom. Och vad gällde Ivan så trodde Teddy verkligen inte att han heller hade något med Emanuelsson att göra. Och Kum? Teddy hade ingen aning – men han hade uppfattat det som ett rent beställningsjobb som hade urartat.
Han tänkte på samtalet han hade ringt till Mats fru. Hur han hade sett henne stressa genom regnet vid Stadshuset och förvirrat stirra på honom. »Om du eller någon annan går till polisen så dödar vi honom«, hade han sagt. Ibland kändes det som i går.
»Och traffickingbortförandet eller vårdnadstvisten kan vi stryka direkt. Då återstår bara den klassiska kidnappningstypen, för pengar. Men det stämmer ju inte heller«, sa Sara.
»Varför stämmer inte det? Vi skulle få mycket pengar. Han var rik, han hade cash.«
»Nej, han var inte rik.«
»Jo, jag vet att åklagaren i rättegången påstod att jag ljög, men det är skitsnack. Han var rik, jag och min kumpan skulle få tre miljoner för jobbet. Så nu vet du det, det är inget jag är stolt över. Jag kidnappade en annan människa för tre miljoner kronors skull. Jag skulle aldrig göra om det. Jag har ångrat den där skiten varje dag sen dess, men då var pengar det enda som betydde nåt för mig. Jag har försökt få kontakt med Mats Emanuelsson och hans fru för att kunna be om ursäkt och förklara vilken idiot jag var. Men det var vad jag gjorde. För pengarna.«
»Då blev du lurad i så fall kan jag säga, för Mats Emanuelsson var en medelinkomsttagare utan förmögenhet. Jag har kollat hans taxeringsuppgifter.«
»Har du?«
»Det har jag.«
»Men då hade han pengar i nån annan form, svarta cash kanske.«
»Jag tror inte det. Jag har även fått tag på bodelningshandlingen nu när han avlidit. Det vill säga vad han efterlämnar till sin hustru och sina barn. Det är i princip ingenting. Jag har också varit ute där han bodde och kollat hans bil och hur huset dit de flyttat såg ut, det är inga fancy saker. Dessutom var villan belånad till åttio procent. Mats Emanuelsson hade varken vita eller svarta pengar.«
Teddy såg sin egen reflexion i glaset som omgärdade telefonbåset. Han gapade.
Höll Sara på att bli galen?
Eller hade han blivit helt vettlöst lurad?
* * *
Ett annat rum igen.
Det låg plast under honom, och under den kändes det som en matta.
Hans kropp gjorde så ont.
Det hade gått en lång stund. Jokerfejset hade släpat honom uppför en trappa till det här rummet.
Han kunde inte beräkna tiden längre. Bara koncentrera sig på att klara av smärtan i foten, axeln och ryggen.
Han var trasig.
Han uppfattade hur Jokeransiktet hälsade på den andra.
»Varför tog det så lång tid? Har du allt?«
De prasslade. De talade tyst med varandra.
Han hörde Jokeransiktets röst igen. »Jag är nöjd nu. Du får göra som du vill.«
Philip kände sig lite lugnare. Han tänkte att de nu hade fått någon form av betalning.
Men sedan hörde han Jokern säga: »Okej, gör som du vill då. Men du vet vad jag tycker om det.«
Philip lyckades få en glimt genom glipan i ögonbindeln. Personen med rånarluva höll i hammaren.
Han rörde sig som en mask. Slängde med huvudet och kroppen fram och tillbaka så gott det gick för att undvika att få skallen krossad. Han försökte kasta sig åt sidan.
Han kände hur hammaren ven förbi honom och det brakade till i öronen när den slog ner bredvid honom.
Hans fot gjorde så ont att han höll på att förlora medvetandet, han önskade nästan att hammaren skulle ta ut honom helt nästa gång.
Nästa slag träffade inte hans ansikte eller skallen, men det träffade hans öra. Smärtan sköt direkt upp i huvudet, han trodde att det skulle sprängas. Han tjöt rakt ut. Inga ord, bara ett långt skrik. Han kunde inte se hammaren, bara ana hur personen ovanför honom stod bredbent och försökte krossa hans skalle. Han fortsatte kränga med kroppen. Det tjöt i hans ena öra som om en siren opererats in i örongången.
Nästa slag träffade överarmen. Kanske bröts något där.
Han kände ett slag mot det andra örat. Smärtan tog över honom helt nu.
Huvudet blödde.
Han rann ut på den skrynkliga plasten.
Han låg stilla. Det ringde i båda öronen. Han visste inte om han hörde verkliga ljud.
Inga slag.
Inget knakande golv.
Det kändes som om hans huvud hade spruckit på båda sidorna. Som om han hade gapande hål där öronen suttit.
Han hörde en röst. Den lät avlägsen och dämpad.
»Den här delen av ditt liv är slut nu.«
Han kunde inte höra om rösten kom från nära håll eller långt bort. Tjutet i hans öron fortsatte. Det var meningslöst att försöka lokalisera personen som talade.
»Det här handlar inte bara om pengar. Det här handlar om livet.«
Någon drog av honom ögonbindeln.
Philip tittade upp på personen som höll i hammaren. Hans syn var suddig, som om någon tryckt hopknycklad gladpack mot hans hornhinnor.
Det var inte Jokerfejset som böjde sig ner över honom, det var han rätt säker på. Han syntes någon meter bakom. Det var den andra, med rånarluvan.
»Först hade jag tänkt låta dig gå, nu när vi fått pengarna. Men fan vet vad som kan hända då. De letar efter dig, vet du det? En hel liten armé av amatörer. Och förr eller senare kommer de att hitta dig. Och vad berättar du för dem då? Vi kan inte lita på nån lojalitet från dig, det är inte din starka sida.«
Philip var osäker på om han hört allt personen sa. Rösten lät så dov, och tjuten i hans öron var fortfarande bedövande. Var det en man eller en kvinna som pratade? Samtidigt tyckte han att det var något bekant över den här galna människan.
»Du var viktig för mig, Philip. Oerhört viktig. Har alltid varit. Men det känns rättvisare så här. Det du har gjort kan inte sonas på vanligt sätt. Pengar räcker inte.«
Personen höjde hammaren igen.
»Du har förstört mitt liv. Så nu måste jag förstöra ditt.«
*
Det var en klar dag. Emelie stängde munnen och tog ett djupt andetag med näsan. Lugnt och stilla. Drog in så mycket luft hon orkade, noggrann med att använda magen, inte bröstet.
Teddy vände sig om och tittade på henne.
Hon repeterade övningen tre gånger till.
Djupandning. Två gånger per år kom en ergonomisk konsult till byrån som utöver att hon gick runt och såg till att kontorsstolarna var rätt inställda, även erbjöd kortkurser i musarmsstretching och kontorsmindfulness. Medvetenhet är nyckeln till förändring – avslappning genom djupandning. Det här var första gången Emelie faktiskt försökte göra det som coachen lärt dem.
Hon hade varit galet stressad många gånger i sitt hittills ganska korta yrkesliv. Men aldrig känt sig lika orolig som nu.
Till vänster såg hon en hög orange silo med en skylt på: Saltå Kvarn. På andra sidan bredde fälten ut sig. Snön låg tunn men gnistrande ren och vit här ute. De var på landet nu. Om några minuter borde de vara framme vid Lövtuna gård, Enbacken 1.
Platsen dit Philip antagligen hade förts från lägenheten.
I just den här bilen.
De svängde av från motorvägen och körde två kilometer på en liten asfalterad väg innan de tog av igen. Den här gången på en grusväg. På ett ställe passerade de ett jakttorn som stod ensamt och vakade över den obefintliga trafiken.
De kala träden i allén var vackert planterade. Antagligen var de mer än hundra år gamla, stammarna var tjocka och grenverket väl beskuret. Hon trodde att det var ekar, men det var svårt att säga på vintern.
Ägaren som stod skriven på adressen var ett brittiskt bolag, Meadow Management Ltd, det hade Emelie kollat upp. Men hon hade inte fått fram något mer än det än.
Hon saktade in. »Teddy, borde vi vänta på Jan eller nån av hans killar?«
»Tror du att det finns tid?«
»De har redan haft honom i flera dagar, vi borde kunna vänta nån halvtimme.«
»Men det är först nu de har fått pengarna, och kanske vill de ha mer, men kanske tycker de att det räcker.«
Han behövde inte säga mer, Emelie förstod vad han menade.
Gps:ens vägbeskrivning tog slut. De passerade en hemsnickrad träskylt med texten Lövtuna gård. Välkommen.
De såg ett stenhus längre fram. Framför huset låg en stor grusad vändplan med någon form av staty i mitten. Redan på två hundra meters håll såg hon att det stod två bilar parkerade där.
Hon stannade vid vägkanten och klev ur.
Det kom ånga ur hennes mun. Teddy gick före med långa steg. Emelie kontrollerade så att hon hade täckning på mobilen.
De promenerade längs vägen, bredvid de tjocka ekstammarna. Det såg ut som att ytterdörren stod vidöppen.
När allén tog slut vek Teddy av åt höger och började traska ut i terrängen. Emelie följde efter. Det halvhöga torra och frostiga gräset frasade. De gick vid sidan av några buskage. Kanske var det hassel, syren eller några andra sorter som hon inte kände igen.
Teddy stannade till bakom en av de avlövade buskarna. Han hukade sig, och hon gjorde likadant. Grenverket var tätt. I den här positionen syntes de antagligen inte från huset.
»Känner du igen nån av bilarna?« sa han.
Hon skakade på huvudet.
Det lät som om någon skrek på avstånd. Ljudet kom från andra sidan huset, långt borta.
»Vad var det?«
»Det får vi säkert snart veta«, sa Teddy.
De fortsatte gå i en vid cirkel. Emelie förstod hur han ville ta sig fram utan att bli sedd. På husets högra kortsida såg hon en mängd låga fruktträd. Längre bort låg skogen med höga granar och tallar. Bakom fruktträden såg hon en dörr i huset. Kanske var det en källaringång eller liknande.
Nu när de kommit närmare förstod hon hur stort huset faktiskt var. Det var två våningar högt, men vardera planet var på minst tvåhundrafemtio kvadratmeter. Det hade ett svart sluttande plåttak, flera skorstenar och en glasveranda på vardera plan i sydlig riktning. Kanske kunde man tala om en mindre herrgård.
De sicksackade mellan träd och buskar. På vissa ställen gick de i motsatt riktning i femtio meter bara för att komma i rätt vinkel in mot träden.
Till slut stod de tjugo meter från källardörren, bakom en välklippt enbuske, vars barr inte påverkades av årstiden.
Om någon stått och spejat i något av de övre fönstren på kortsidan skulle de vara upptäckta. Det fanns ingen hundraprocentigt skymd väg fram till huset. Men det gick inte att få allt perfekt nu.
Emelie tittade ner på sin mobiltelefon som hon hela tiden hållit i. Hon drog lätt med tummen över skärmen och slog sedan in 112. Det här var hennes enda vapen. Den gröna ring-ikonen lyste i hennes hand, som en omvänd varningssignal. Hon var beredd.
Teddy sa med låg röst: »Jag går fram och du stannar här.«
Hon försökte protestera. »Kan vi inte ha telefonkontakt i alla fall?«
»Okej, men jag kommer inte att säga ett knyst, jag vill inte att nån ska höra mig.«
»Men hur ska du komma in?«
Teddy höll upp en skruvmejsel. »Jag lånade den här av Lazar Guldman.«
Han väntade inte på att hon skulle kommentera det sista, utan hukade sig och sprang ut på gräsmattan.
Sex, sju stora kliv, fram till trappstegen som ledde ner till trädörren. Hon såg inte riktigt vad han gjorde. Men femton sekunder senare öppnade han den.
Teddy försvann in i huset.
Emelie väntade.
Hon var mer sensoriskt medveten än någonsin förut. Från mobilen kom bara sporadiska ljud, något som lät som en dörr som öppnades, ett skrapande ljud när något kom åt mikrofonen. Däremot hörde hon varenda gren prassla runtomkring henne. Hon kunde nästan se atomerna i barken på trädet som hon stod bakom. Luftpartiklarna i vinden som slog emot henne kändes som gruskorn.
Hon tittade upp mot husets fasad igen. Hon noterade att det satt trasiga plankor framför ett av fönstren. Sedan kom hon av någon anledning att tänka på första gången hon träffat en klient själv, utan delägare. Hur hon förberett sig i timmar innan, granskat handlingarna minst fyra gånger extra, skrivit ett manus över vad hon skulle säga och hur hon skulle säga det. Övat med Jossan kvällen innan. Klienten var en assistent till CFO:n på ett medelstort svenskt bolag i vårdsektorn. När de väl träffats och klienten ställt frågor hade Emelie i princip svarat samma sak hela tiden.
»Jag är ledsen, men det måste jag kolla upp med delägaren i det här ärendet.«
»Tyvärr kan jag inte svara på det utan att dubbelkolla med delägaren.«
Men nu stod hon här själv.
Hon var ansvarig just nu.
Hon och ingen annan.
*
Att få upp dörren till källarentrén hade inte varit svårt. Teddy tänkte på hur han kommenterat dörren till Philips lägenhet på Fatbursgatan så att Emelie tittat misstänksamt på honom.
Den gamla knycken med handleden satt fortfarande i, och på de dryga femton år som gått sedan han gjort det här senast, hade låsen inte förändrats nämnvärt. Det här var dessutom gammalt och dörren var klen, annars hade det inte räckt med skruvmejsel.
Han stod i ett källarförråd. Golvet var av sten. I taket satt en alarmanordning. Den upptäckte han intuitivt, fast den var dold bakom en ventil – som sagt, de gamla takterna satt tydligen i. Systemet borde vara avstängt eftersom någon eller några antagligen var i huset, men han stannade ändå till och lyssnade i några sekunder utan att höra något pipande. Längs väggarna stod enklare trähyllor och i dem låg hundratals vinflaskor. Fönstren satt högt upp mot taket. Det var bara några grader varmare här än utomhus.
När han tittade sig omkring såg han att det enda som fanns i rummet förutom vinhyllorna var tre cyklar som såg trasiga ut. Han stannade upp och lyssnade igen. Det var tyst.
Han gick genom nästa dörr. Ett liknande rum, men i stället för vinhyllor stod två stora kylboxar längs ena väggen och längs den andra en lång bänk i rostfri metall. Golvet var likadant som i vinkällaren. Han lyssnade återigen och tittade sig omkring. Det hängde krokar, kedjor och något som såg ut som galgar i takbjälkarna. Kanske såg han blodspår på en stenplatta.
Mitt på golvet stod en stol med maskeringstejp över ryggstödet och sitsen.
Vad var det här? Det bleka ljuset från källarfönstren blänkte i bänkskivan. Han såg en stor köksmaskin i en back på golvet. Det måste vara någon form av köttkvarn. Då förstod han – det var här de förberedde och styckade djur. Ett kylrum där viltet kunde hängmöras.
Det fanns två dörrar till. Han valde den till höger.
Det här rummet var varmare. Stora klinkerplattor i ljus sten klädde golvet och väggarna. En inbyggd jacuzzi stod i ena hörnet och en enorm duschkabin mot en vägg med två duschblandare bredvid varandra. Han såg en glasdörr och bakom den skymtade han de ljusa träbänkarna i en bastu. Det här var antagligen vad som kallades spaavdelningen.
Han gick ut och hamnade i en liten korridor med ytterligare fem stängda dörrar. Han öppnade den ena och såg slaktrummet igen. Bakom den andra låg ett pannrum. Den tredje dörren ledde till en tvättstuga. När han öppnade den fjärde tittade han rakt in i ett överfullt förråd. I hyllorna stod skidor och pjäxor, några gamla pulkor, verktyg, en tjockteve och en platteve, flyttlådor med olika text på, lampetter och en massa annan bråte. På golvet stod en soffa, några fåtöljer och ett klaffbord. Allt såg gammalt och slitet ut.
Han öppnade den sista dörren i korridoren.
Bakom den fanns en trappa som ledde uppåt.
Han befann sig i en stor hall. Mitt på golvet stod ett träbord med två höga ljusstakar på. I taket hängde en ljuskrona i mässing. En bred trappa ledde vidare uppåt i huset. Ytterdörren var mycket riktigt öppen, som de sett redan när de rört sig mot huset. Gardinerna för fönstren var fördragna och pardörrarna som ledde in till resten av våningsplanet var stängda.
Han öppnade pardörrarna försiktigt och såg in i ett stort rum, en salong. Återigen fördragna tunga gardiner med guldtofsar. En eldstad i ena hörnet med ljusstakar på och ett uppstoppat rådjurshuvud ovanför, två soffgrupper med soffbord i glas och några fåtöljer runt. På golvet låg två röda mattor som såg äkta ut. Den ena var till stor del täckt av vit plast.
På plasten låg två människor.
De rörde sig inte.
*
Emelie hade hållit telefonen mot örat hela vägen genom huset. Teddy hade viskat till henne att komma in, inget mer. Han guidade henne genom en vinkällare, genom några andra rum i källarplanet, uppför en trappa, genom en hall och in i ett slags salong.
När hon tittade sig omkring tappade hon nästan luren i golvet.
Teddy stod böjd över en livlös kropp. En bit bort ifrån den låg en annan kropp.
»Det är Philip«, sa han med en hög viskning från andra sidan rummet. »Och den andre är Ian.«
Emelie såg tydligt de röda blodstänken på den vita plasten under Philip. Det påminde henne om Aninas öppna ögon. Men det här var så klart inte hon, det här var den mannen som Anina velat polisanmäla för våldtäkt.
Hon stapplade fram, hon böjde sig över plasten på golvet och kände magen krampa. Under några sekunder visste hon inte om hon skulle kräkas.
En sur uppstötning fyllde gommen.
Hon tog upp en servett ur handväskan och torkade sig om munnen. Det här fungerade inte – hon hade ett jobb att sköta. Och det låg livlösa människor här inne som behövde hennes hjälp.
Hon gick fram och hukade sig vid Philip.
Han låg med huvudet på sidan. Hans ansikte var svårt att känna igen. Näsan såg ut som en stor blodig klump och ögonen var så svullna att de bara var springor. Örat var trasigt och blodigt och läpparna spräckta. Det hade runnit blod ur munnen och öronen. Kanske låg det något som såg ut som tänder en halv meter bort.
»Han andas och lever, det har jag kollat.« Teddy vände sig mot henne. »Och det är jag som har lagt honom i framstupa sidoläge. Men jag vet inte om han klarar sig. Min gissning är att han har fått en kraftig hjärnskakning och kontusioner i huvudet. Nån har gått riktigt hårt åt honom. Jag har ringt efter ambulans, men sjukhuset ligger en bra bit bort så det kan ta en stund innan den är här.«
Emelie kände hur hon andades häftigare.
»Kan vi göra nåt mer?«
»Jag tror inte det. Han blöder inte så mycket, men jag vet inte vad som förstörts och inte. Det kan vara farligt att försöka lyfta honom. Det viktiga är fria luftvägar, det sa de på 112. Ian lever också, han är inte lika illa däran.«
Emelie insåg att det inte fanns något hon kunde göra för att hjälpa Philip just nu. Hon gick fram till Ian.
Han låg på sidan med benen uppdragna mot kroppen. Håret var rufsigt. Han hade ett litet sår vid ögonbrynet och var röd på kinderna. Någon hade uppenbarligen gett sig på honom också, men han blödde inte, vad hon kunde se.
Hon böjde sig ner.
Hans stirrande ögon mötte hennes.
»Hur mår du?« frågade hon.
Han satte sig långsamt upp och spottade en blodig loska på plasten.
»Jag klarar mig. Men Philip, hur är det med honom?«
Teddy svarade. »Han klarar sig. Tror jag.«
Ian masserade sina handleder.
»De tog mig också.«
Emelie frågade: »Vilka?«
»De som kidnappat Philip.«
»Var är de nu?«
»Jag vet inte. De rusade härifrån.«
Emelies fråga avbröts av ett skarpt ljud. Det kom utifrån.
Det lät som ett skott.
Hon gick fram och lyfte på gardinen och tittade ut över trädgården och snön. Hon såg inga människor.
Då kom ljudet igen, ännu ett skott som avlossades.
Teddy sa: »Jag går ut och tittar efter vad det är som händer. Vänta här.«
*
Våningen var ett fängelse.
Och världen utanför var en krigshärd.
En olidligt grym plats. En plats där allt måste ställas tillrätta nu.
Annars visste Carl-Johan inte hur det skulle sluta. Vad han skulle göra med sig själv.
För tjugo minuter sedan hade Magnus ringt och berättat att Emelie troligen identifierat ett hus där Philip hölls fången. Han gav Carl-Johan adressen och sa bara: »Ta hand om varandra nu. Jag ringer när jag vet mer.«
Titti satt bredvid Carl-Johan när han lade på. Hon var blekare i ansiktet än snön på fönsterblecket utanför. Hon ville uppenbarligen inte ta hand om honom i alla fall, inte prata. Det passade honom bra. Han visste ändå inte vad han skulle säga.
Och det som Caroline hade berättat för honom om sin inblandning i allt det här?
Han brydde sig faktiskt inte om det just nu.
Faktum var att Carl-Johan kände igen husets adress. Det låg en gård där som varit till salu i säkert ett halvår. Han visste tyvärr inte vem som ägde den, men hans gode vän, Tom Crona, hade nämnt försäljningen för inte så länge sedan.
Någon mil därifrån hade nämligen Tom och Christina sitt eget ställe. De bodde på Lagerby säteri sedan tio år. Carl-Johan tänkte på när han varit där på pyrschjakt i höstas.
Carl-Johan älskade pyrschen. Vid den vanliga drevjakten senare på året jagades djuren framåt i skogen, jägarna satt bara på sina arslen och väntade – det var liksom mindre sport. Men vid pyrschjakten var det du själv som smög efter råbocken, inte den som sprang rakt in i dig.
Cronas fastighet var på drygt tusen hektar, och taxerad som jordbruksfastighet. Det gav lägre skatt och möjlighet till vissa EU-bidrag. Ungefär tre fjärdedelar av ytan var skogsmark och resten fin ängsmark och betesmark. De hyrde ut stallen och hästhagarna till några uppfödare och grustaget till SWE Schakt, men den avverkningsbara skogen tog Tom Crona själv hand om. Dessutom var jaktmarken fantastisk.
Carl-Johan visste att Titti egentligen alltid velat bo på en gård. Kanske de skulle förvärva det där stället som Tom pratat om ändå, hade han tänkt.
Carl-Johan mindes hur han stått där bredvid Tom. Skogen var tät och på en liten upphöjning i marken låg den bock som Tom hade fällt. Skottet hade ekat över ägorna.
Tom hade lagt djuret på höger sida. Han hade redan gjort ett jack i halsen och höll på att passa djuret.
»Det här var en riktigt trött gammal jävel«, sa han. »Bra för urvalet. Det är just såna här man ska fälla på pyrschen.«
Carl-Johan nickade. »Jag kan bara inte ta att jag var så nära att skjuta när du sköt.«
»Sånt är livet.«
Tom böjde sig ner och skar av djurets könsdelar. Sedan snittade han längs buken.
Han sa: »Men det blir sista gången.«
»Varför?«
»Vi ska sälja Lagerby.«
»Va? Det visste jag inte.«
Toms handske var röd av blodet som vällde ur djuret.
»Det är pinsamt, Carl-Johan, jag vill helst inte att du pratar om det med nån, inte ens med Titti. Men vi har faktiskt inte råd längre. Vi har rätt stora lån på det här stället och skogsavverkningen och grustaget har inte gått som jag ville. Det är sorgligt. Ian vet inte ens om det än. Jag klarar inte riktigt av att berätta.«
Carl-Johan hade aldrig varit religiös. Självklart var han medlem i Svenska kyrkan och båda barnen var döpta och konfirmerade. På rätt konfirmationsläger med rätt präst och i rätt kyrka. Han och Titti gick i Oscars kyrka på julottan i snitt vartannat år, men det var bara för att hon ville.
Ändå funderade han på att be nu.
Be för att de skulle hitta hans son. Oskadd.
Och Caroline.
Han ville be för att hon inte hade gjort något som hon inte borde.
*
Teddy tog den redan öppna huvudutgången. Så fort han kom ut hörde han skrik. Det var flera mäns röster.
På förstubron såg han fotspår i den tunna snön.
Ett vrål hördes igen. Det kom från skogsområdet till höger om huset, motsatt sida från vilken han och Emelie kryssat fram.
Han började springa ditåt.
Solen glittrade i snön och han såg fotspår även här.
Sjuttio meter framför honom tornade granar och tallar upp sig. Husets trädgård tog slut där, och han hoppade över ett slitet trästaket.
Inne bland träden såg han människor röra sig.
Stammarna tornade upp sig runtomkring honom och ljuset försvann när himlen skymdes.
Det var tre män som gick mot en fjärde, som i sin tur stod på knä längre in bland träden.
De tre hade rånarluvor över ansiktena och var svartklädda.
Han hoppades att de inte var de han trodde. Han bad till den gud han inte trodde på att Linda hade fått tag på Nikola och hållit honom hemma.
Den fjärde verkade också ha något för ansiktet. Teddy kunde inte riktigt urskilja honom i dunklet bland träden, men han hängde betänkligt med kroppen. Som om han var skadad.
Teddy ställde sig tjugo meter ifrån dem. Han talade tydligt. »Vad ni än håller på med, så lägg av.«
Personerna stannade upp. De vände sig om.
Med högre röst frågade han: »Har ni skjutit honom?«
Han hörde en av männen säga något på ett främmande språk, det lät som arabiska, persiska eller syrianska.
Han såg en av dem hålla i något, en mörk silhuett, det såg ut som ett vapen.
Personen som stod på knä föll ner på marken. Teddy undrade hur illa skadad han var.
Två av männen gick långsamt mot Teddy.
Den siste stod kvar och vakade över personen som fallit.
»Det vete fan vem du är, men stick härifrån«, ropade en av dem.
Teddy rörde sig inte ur fläcken.
Männen kom närmare, nu kunde han se deras kläder bättre. Träningsbyxor, svarta täckjackor. Han hoppades fortfarande.
»Grabbar, jag vet inte om ni jobbar för Isak eller inte. Men jag vill veta vad ni har gjort med honom där borta, och vad ni gör här«, sa Teddy.
De var fyra meter ifrån honom nu. Skogen kändes mörk och ensam.
Han såg på de urklippta ögonen i rånarluvorna.
De stannade till två meter ifrån honom. Han såg nu att vapnet som den ene höll i handen var en svart Glock 17.
»Va fan, är det du igen?« fräste mannen med vapnet.
Teddy höll upp handen mot dem.
»Stanna där.«
»Var du i lägenheten på Söder med juristen?« frågade den andre killen.
»Ja.«
Han såg ut att slappna av.
»Björne? Teddy?«
»Det är jag.«
Men mannen med pistolen reagerade tvärtom. Han höjde vapnet och siktade på Teddy.
»Din fitta. Du höll fan på att strypa mig där i lägenheten. Och nu håller du på igen. Allt är ditt fel.«
Teddy tittade rakt in i mynningen på vapnet. Den maskerade mannen med vapnet var uppenbarligen instabil.
Han kände sig yr. Av någon anledning började han tänka på blomsterbuketten som han lagt vid mammas kista på hennes begravning. Den hade varit så stor att han knappt kunnat bära den. Sedan tänkte han på den grå cementväggen på häktet där han suttit som sjuttonåring första gången. Han kände sig som en insekt som kröp på världens yttersta kant.
Killen bredvid sa: »Chamon, ta det lugnt. Det är fan din kompis morbror. Och Isaks gamle polare.«
I bakgrunden skymtade Teddy den tredje killen komma gående. Han stannade och tog av sig rånarluvan. Håret stod på ända och hans ögon var stora.
»Nikola«, sa Teddy utan att röra en millimeter på huvudet. »Jag önskade att det inte skulle bli så här.«
»Teddy, fan alltså. Jag sa ju till dig«, sa Nikola tyst.
Glocken var fortfarande en decimeter från Teddys ögon. Han stirrade in i den svarta mynningen.
Killen med vapnet var uppenbarligen Chamon Hanna.
Nikola sa: »Kom igen, Chamon. Han är på vår sida.«
Teddy lyfte blicken från vapnet till Nikolas ansikte. Det ryckte i hans systersons öga.
»Hur fan ska jag veta det?« väste Chamon. »Han försökte döda mig där i lägenheten. Och efter att han och den där juristen blandat sig i hände det med Anina.«
Teddy försökte tala kontrollerat. »Jag vet vem du är, Chamon. Du är min systersons polare. Du är en av Isaks män. Jag förstår om du är upprörd efter vad som har hänt. Men jag är din vän.«
Nikola sa saker på syrianska i bakgrunden. På tonläget lät det som att han försökte övertyga Chamon. Men Teddy kunde inte fokusera på det nu.
Han tittade in i döden.
Chamons blick syntes genom hålen i rånarluvan.
Den var mörkare än pistolens svarta öga.
*
Emelie stirrade på Ian.
Hon hade inte hört några fler skottsalvor eller skrik där utifrån. Men Teddy hade inte kommit tillbaka.
Philip låg kvar på golvet, utan att visa några tecken på förbättring. Men han andades fortfarande. Hon hade böjt sig ner och lyssnat och tittat på hans bröstkorg. Den hävde sig långsamt upp och ner.
Ian satt i en av fåtöljerna. Han såg normalare ut nu, rodnaderna i ansiktet började lägga sig.
Emelie vände sig mot honom. »Hur hamnade du här?«
Ian rörde sig i fåtöljen och drog en suck.
»De tog mig, samma personer som har hotat mig och som har kidnappat Philip, antar jag. Jag var hemma, de ringde på dörren, sen blev allt nattsvart tills jag vaknade här. De misshandlade oss. Jag vet inte om de ville döda mig, men mest var de på Philip. Det är så sjukt, alltså. Tur att han lever.«
»Var Philip vid medvetande när du kom hit?«
»Jag vet inte, han låg där han ligger nu. Hela tiden.«
»Och de rusade ut?«
»Ja, de sprang ut, allihop. Teddy måste ta det försiktigt.«
Emelie tittade ut genom ett av fönstren igen.
Träden stod som en mörk vägg längre bort.