Värmen inomhus var tillbaka, men Tagg jobbade fortfarande med sina protestlistor mot Nedkylningsprojektet, som han nu kallade problemen de haft i november.
Teddy och Sara pratade som vanligt varannan dag på telefon, men det kändes annorlunda nu. Han visste att hon inte hade släppt det han hade dömts för, att hon grävde i den där gamla skiten. Men hon berättade inte mer för honom just nu.
Om fyra veckor skulle han få sin första obevakade permission, tio timmar på fri hand att göra vad han ville. Förutom ett efterlängtat tandläkarbesök skulle han tillbringa resten av dagen med Sara, hon skulle till och med få följa med och bli presenterad för hans pappa.
Han och Sara planerade timmarna i detalj. Hur hon skulle plocka upp honom i sin Fiat Punto klockan nio på morgonen och låta honom köra en bit på skogsvägen fast han inte hade körkort längre – bara för känslans skull. Sedan skulle de äta frukost tillsammans hemma hos henne. Hon hade redan visat bilder på sin lägenhet, men att verkligen få se den på riktigt, att få sitta i hennes soffa, kolla in hennes bokhylla och ligga på hennes säng, kändes nästan overkligt. Efter frukosten skulle de åka till tandläkaren. Teddy hade minst två gamla lagningar som jävlades med honom plus det gapande hålet i underkäken som helst borde ersättas med något i typ porslin, det borde inte ta mer än en timme, tyckte han. Sedan ville han gå på stan med Sara en stund, bara strosa, ta en kaffe – hon skrattade åt honom.
»Jag trodde inte du drack kaffe längre.«
»Jo, på min fria dag vill jag berusa mig«, svarade han.
Han ville köpa musik och kläder. Sedan tänkte de äta på McDonald’s.
»Det är ju sjukt, varför vill du äta där?«
Teddy var benhård. »Vi tar middagen på nåt finare ställe. Men för mig är Donken lika med frihet. Det är en symbolgrej liksom, jag kan inte förklara det bättre än så.«
På eftermiddagen skulle de besöka Teddys pappa och sedan åka hem till Sara igen. Klockan fem hade hon bokat ett tidigt bord på Sturehof. Han skulle få slänga i sig maten på finrestaurangen, men han måste kliva in genom centralvaktens grind prick klockan sju, annars kunde nästa permission vara i fara.
När de pratade tre dagar före permisen sa Sara: »Du vet att jag inte kan släppa det du dömdes för?«
»Jag har förstått det, men varför? Att Mats Emanuelsson inte hade några pengar spelar ingen roll i dag. Det var att jag ens gick med på den där skiten som var mitt misstag. Bara det.«
»Inte bara.«
»Vad är det mer då? Jag vill helst inte prata om det där. Jag har gått vidare, jag hade hoppats att familjen Emanuelsson också kunde göra det.«
»Jag vet, och jag respekterar dig för det. Men jag känner att jag måste titta närmare på det här. För din skull, Teddy. Jag tror att jag kommer att få reda på mer saker i morgon. Jag ska faktiskt träffa Cecilia Emanuelsson, Mats änka.«
»Sara, jag tycker inte du ska rota mer i det där.«
»Men jag är säker. Det är nåt som är ruttet i allt det du dömdes för. Jag vet inte exakt vad det är än. Men jag kommer att ha mer saker att berätta när vi ses.«
Teddy räknade timmarna.
Så kom dagen före dagen. I morgon skulle han få se världen utan murar och plitar för första gången på mer än fyra år. Röra sig fritt, gå dit han önskade, krama Sara hur länge han ville.
Tagg var så avundsjuk att han höll på att bli galen. »Snälla Teddy, när du knullar med Sara, kan du inte hälsa från mig precis när du kommer? Jag vill så gärna vara en del av din fina stund.«
»Gärna skämta och vara glad, Tagg, men inte prata om vad jag gör när jag är med Sara. Vi kommer inte att knulla. Vi älskar.«
»Har ni gjort det då?«
»Det ska du skita i.«
De skulle höras en sista gång för att planera detaljerna inför morgondagen.
»Hej. Det är jag.«
Han hörde Sara snörvla i telefonen, och kände direkt att något var fel.
»Vad är det?«
»Vi kan inte ses i morgon«, sa hon.
»Vad pratar du om?«
»Vi kan inte ses mer över huvud taget. Det är över.«
»Skärp dig, Sara, sluta nu. Vad är det med dig?«
»Jag skojar inte, det här blir det sista samtalet mellan oss. Vi kan inte träffas i morgon och aldrig mer. Det går inte. Vi måste bryta.«
Teddy förstod ingenting. Hon var inte sig själv. Han kände henne tillräckligt bra för att höra det på hennes röst.
Hon var inte bara ledsen.
Hon var livrädd.
»Har det med Emanuelsson att göra?« frågade han.
»Jag kan inte prata mer … de har … jag får inte …«
Hon kom inte längre innan hon började gråta okontrollerat. Han hörde inte ens vad hon försökte säga.
Det var sista gången han hörde ifrån Sara.
* * *
Träden såg ut som om de höll på att falla över honom.
En pistol mot hans huvud. En petning på avtryckaren från döden.
En ung Södertäljekille förblindad av ilska. Lika galen som han själv hade varit en gång i tiden.
Teddy försökte med sin lugnaste röst: »Kan du inte i stället berätta för mig vad ni gör här?«
Chamon snäste av honom. »Va fan? Tror du jag är dum?«
Teddy betonade varje stavelse. »Säg mig bara vad ni gör här. Jag är Nikolas morbror. Isaks barndomskamrat. Jag har inget emot dig. Jag har inget med din kusins död att göra.«
Det ryckte i Chamons ansikte.
Han höll sin arm rakt ut, med pistolen några centimeter från Teddys öga. Teddy såg hur mynningen började skaka. Det var ett tecken på att Chamon började bli trött i armen. Han var också uppenbart påverkad av det Teddy sagt och Nikolas vädjanden. Den tredje killen bad honom också sänka vapnet.
»Brorsan … du gör ett misstag.«
Teddy andades in luft genom näsan och fyllde sina lungor. Han kände sin egen kropp, sina armar, sin rygg, sitt huvud. Han tittade rakt in i pistolmynningen, sedan på handen som höll i vapnet. Han ville egentligen inte skada den här pojken igen.
Men det var nu eller aldrig. Han exploderade.
Chamon hann aldrig fatta vad som hände. Teddy gjorde det han gjorde i en enda rörelse, där varje vinkel och varje vridning var del i en perfekt kroppslig manöver.
Han grep tag om Chamons hand samtidigt som han vred den i en vinkel så att vapnet pekade ner mot marken. I samma rörelse pressade han med all sin styrka mellan killens tumme och pekfinger och tryckte handen bakåt mot handleden.
Ett skott brann av, ner i marken.
På mindre än en tiondels sekund hade Chamons arm hamnat i en så onaturlig och smärtsam vinkel att han släppte taget om pistolen.
Teddy hade kontroll på hans arm, hand och vapen.
Sedan gjorde han något som han var tvungen att göra. Han knäade Chamon i mellangärdet så att han flög två meter bakåt. Han hamnade på den snötäckta mossan och utstötte ett tyst stön.
Nikola stod med vidöppna ögon.
Teddy höll vapnet i sin hand.
Den tredje killen stirrade också.
»Berätta nu vad ni gör här«, sa Teddy.
Nikola blinkade. »Vi förföljde en person hit ut och såg honom gå in i kåken.«
»Var det Ian Crona?«
»Ian Crona, ja.«
Chamon fräste: »Ianfittan har haft ihjäl min kusin.«
Teddy andades ut genom näsan. »Jag beklagar. Men hur vet du det?«
»Jag vet det bara. Han har varit på henne förut. Och den andre också, Philip.«
»Så vad hände?«
Nikola fortsatte. »Vi kom in och tog hand om Ian inne i huset. Men han som ligger på marken där borta hann sticka. Vi hann upp honom en bra bit in i skogen. Han vägrade stanna så Chamon sköt honom. Sen kom du.«
»Så han som ligger där borta var också i huset när ni kom, tillsammans med Ian och Philip?«
»Yes, och han hade den där skumma head face-bandanan över munnen då också. Jag har ingen aning om vem han är, men han borde inte ha försökt smita. De har alla nåt att göra med vad som hänt Chamons kusin.«
Han såg hur Chamons ansikte förvreds av sorg.
Teddy gick bort mot mannen som låg ner.
Han såg ut att vara medvetslös och snön under hans ena ben var rödfärgad.
Han hade huvan på sin huvtröja åtsnörd. Över munnen hade han något slags scarf knuten. Den såg konstig ut, Teddy sneglade på den, den föreställde ett brett obehagligt grin. Ett slags jokerleende.
Det var något bekant med det där leendet. Det var faktiskt något bekant med allting.
Teddy sa med hög röst: »Hallå?«
Mannen rörde på sig.
Efter en stund satte han sig långsamt upp, han verkade ha ont, och Teddy tyckte sig kunna se att byxorna var fuktiga av blod.
»Är du okej?«
Mannen hostade.
»Vad har hänt?«
Mannen vände bort ansiktet.
Teddy kramade pistolens handtag. »Vad har hänt, undrar jag.«
Han tog ett kliv fram och slet bort jokerscarfen.
Senare tänkte Teddy på det som en punkt i hans liv som innebar en förtätning av alla hans val. En punkt som sammanfattade hans historia och länkade till hans framtid på ett obönhörligt tvingande sätt. En punkt som han kanske inte ville nå men som han inte kunde undvika.
Han förstod varför han hade känt igen något med mannen bakom den märkliga scarfen.
Det var Dejan.
Han väste: »Teddy, vete fan vad du gör här, men försvinn härifrån. Lägg dig inte i det här.«
Teddy mötte Dejans blick. Hans bästa vän. Som lånat ut sitt hem till honom.
En kort sekund funderade han på om han någonsin riktigt tittat på Dejan på det här sättet. Men nu när han gjorde det, letade han efter någon själ bakom sin väns ögon.
Han upptäckte ingenting.
»Är du fortfarande i den här branschen?« var det enda han kom på att fråga.
Dejan såg ut som att han höll på att börja gråta. »Döm mig inte, Teddy. Du och jag har alltid gjort sånt här. Och du vet inte vad du blandar dig i.«
»Jag har slutat för länge sen. Vilka mer är inblandade? Vem var med dig och gjorde det här?«
»Det är inte läge att prata nu, min vän. Du tänker väl inte ta hit polisen? Du är inte sån.«
Teddy sänkte blicken.
Dejan upprepade vad han nyss sagt. »Teddy, du är inte en sån. Eller hur? Säg att du inte har blivit sån.«
Teddy vände sig om.
Han började springa tillbaka mot huset.
*
En smäll från skogen. Men nu var det tyst igen.
Philips andning hördes inte, hon gick fram till honom en gång till bara för att kontrollera att hans bröstkorg rörde sig. Det gjorde den.
Ian ställde sig upp. »Jag kanske skulle ta och åka härifrån. Jag borde nog besöka en doktor.«
»Kan du inte vänta tills ambulansen har kommit?« frågade Emelie. Hon hade inte varit beredd på att Ian skulle vilja lämna huset så fort.
»Vi får höras sen, när jag blivit omplåstrad«, sa han och log snett.
Hon tittade på honom. Behövde han verkligen bli omplåstrad? Han måste ha utsatts för lättare våld mot huvudet, kanske slag mot kinden och pannan. Men något mer än så kunde hon inte upptäcka på honom.
Då såg hon något som hon inte lagt märke till när han legat ner på golvet eller suttit i fåtöljen.
Hans skjorta var fläckig. Av blod.
Han var kanske allvarligare skadad än hon sett tidigare.
»Du bör nog ändå vänta på ambulansen. Du verkar vara rätt illa däran«, sa hon, och pekade på hans skjorta.
»Nej, det är lugnt. Det där måste ha kommit när de slog mig.«
Men skjortan var blodigare än så.
»Ian, jag vill att du stannar här en stund till.«
»Vad menar du?«
»Jag menar ingenting. Jag undrar bara om du kan stanna här tills Teddy är tillbaka.«
Han blev som en annan person inför henne. Det sprutade saliv om munnen när han fräste:»Jag går nu, och ringer polisen på vägen.«
Han tog upp sin telefon och började slå in ett nummer.
Emelie sträckte snabbt fram handen och tog den ifrån honom. »Kan vi inte ringa polisen tillsammans?«
»Är du sjuk i huvudet, eller? Du hotade mig med stämning senast jag ville kontakta myndigheterna. Varför vill ni skjuta på det hela tiden? Det här är ju grov brottslighet.«
»Snälla, vänta här bara några minuter, tills ambulansen har hämtat Philip. Vi kan ringa polisen nu, du och jag.«
Ian ryckte i sin mobiltelefon. Hon trodde inte att hon höll så hårt, det här fick inte bli galet. Ändå blev det en dragkamp, de slet fram och tillbaka.
Ians telefon flög genom rummet. Den slog i mattan fem meter bort.
Samtidigt öppnades pardörrarna och Teddy kom in i salongen.
Ett kort ögonblick såg han overklig ut, som ett spöke som trädde fram ur det här herresätets inre. Solstrålar flödade in från hallen och spreds kring honom.
Han stod stilla och iakttog scenen.
Emelie kunde inte se hans ansikte i motljuset.
*
De tittade på varandra och till slut började Yusuf att garva.
»Brorsan, din familj, alltså. Ni är för sjuka. Vad fan håller Teddy på med?«
Nikola andades ut, det var så skönt att Yusuf tog det så.
»Det är kanske morsans fel. Hon har ju slängt ut honom och skällt på honom som om han var jag.«
Yusufs blick mörknade. »Och Chamon, hur mår du?«
Chamon grimaserade. »Min kuk är fan upptryckt i lungan på mig.« Han spottade blod. »Och den där horan som dödade Anina är kvar i huset.«
Himlen var knappt synlig. De höga barrträden stod tysta runtomkring dem, som om de väntade på att de skulle fatta ett beslut. Nikola tänkte på en historia som Teddy berättat om hur han sovit under en gran en gång på flykt undan snutarna.
De tittade på varandra. Yusuf var äldst och hade Isaks förtroende i det här, men det var Chamons kusin som dödats.
Yusuf sa: »Isak älskar Teddy. Han brukar dra så många stories om honom att man skulle kunna göra en teveserie. Han golar inte ner oss, eller hur, Nikola?«
»Fuck no.«
»Och Chamon, vi släpper inte det här med din kusin. Det har Isak lovat, walla.«
Chamon reste på sig.
»Okej, vi drar.«
»Och den där liraren med jokersmajlet då?« undrade Nikola.
De tittade bort mot platsen där mannen som Chamon skjutit i benet legat.
Han var försvunnen.
Inte ens blodfläcken i snön syntes längre. Jokerkillen måste ha borstat över den.
De småsprang mot X5:an. Chamon stannade till på ett ställe och svor och spottade mer blod.
Det stod ingen ytterligare bil här nu. Jokermannen måste ha stuckit med den andra.
Kylan i luften hade gjort Nikolas kinder stela. Samtidigt kände han hur trött han var. Att bo hos Chamon och de andra polarna, flytta runt som en luffare, aldrig ha en egen garderob med sina egna saker. Aldrig veta när han skulle kunna tvätta sina kalsonger nästa gång. Rädslan att snuten skulle göra husrannsakan och plocka in dem för något de själva knappt kom ihåg.
Hela den här grejen med Anina. Och Teddy.
Kanske var det dags att flytta hem till mamma igen.
*
»Ian, du sätter dig ner.«
Teddy talade så klart och tydligt han kunde.
Den här eftermiddagen hade tagit på krafterna.
Men Ian satte sig inte, i stället böjde han sig ner mot sin mobiltelefon som låg någon meter bort.
Teddy tog tag och klämde åt runt underarmen på honom. Killen var smal men inte på något sätt klen. Antagligen tränade han duktigt med en PT på något lyxigt innerstadsgym.
»Sätt dig, sa jag.«
Ian stannade upp, och i stället böjde sig Teddy ner och plockade upp luren. Den hade inte gått sönder, efter vad han kunde se.
»Ni är galna båda två«, morrade Ian, och Teddy hann se i ögonvrån hur han snappade åt sig en hammare som låg på soffbordet.
Instinktivt kastade han sig åt sidan. Men det var försent, han kände något träffa honom över käken.
Allt blev svart.
En tunnel, en tunnel med en svag bris i. En känsla av att allt snurrade. Att tunneln rörde på sig.
Ett ljus längre bort. Ett starkt ljus som påminde om de första solstrålarna över muren inne på anstalten om våren.
Ett ljus som smekte ansiktet samtidigt som det påminde om något bättre där borta.
Teddy vred på sig. Han måste ha tuppat av i några sekunder. Från sitt golvliggande läge såg han hur Ian tog upp sin telefon och klev ut mot pardörrarna. Han hade fortfarande hammaren i andra handen.
Emelie ställde sig i vägen.
Teddy försökte resa på sig, det snurrade. Sedan fick smärtan i käken honom nästan att falla igen. Han kom inte längre än till knästående. Huvudet dunkade och han trodde att han skulle kräkas. Det kändes som att han stod på de märkliga rulltrapporna upp till Lustiga huset samtidigt som någon tryckte en kniv in i hans käke.
Emelie satte upp handen mot Ian. »Du stannar.«
Ian försökte komma runt henne.
Hon tog tag i hans arm.
Ian svingade hammaren mot hennes huvud, men hon lyckades ta ett kliv åt sidan och han missade.
Nu kunde hon inte hålla honom längre.
Teddy kunde knappt öppna munnen för att det gjorde så ont. »Var försiktig, Emelie«, sa han ändå, rosslande.
Hon ignorerade honom och gick på nytt rakt mot Ian.
Han höjde hammaren igen. Men den här gången verkade Emelie veta vad hon skulle göra. Hon satte ner vänsterfoten snett framför sig och rörde höger ben blixtsnabbt.
Teddy hade aldrig sett en så perfekt utförd muay thai-rundspark i sitt liv. Han visste killar som tränat i femton år och aldrig skulle kunna göra samma grej. Snabbhet kunde bara läras till en viss nivå, resten var talang.
Emelies högra fot träffade Ians bröst med full kraft. Han tappade hammaren av kraften och stapplade bakåt.
Emelie å andra sidan landade i fight stance, stadig som en klippa.
»Nu tar du det lugnt«, sa hon.
Motvilligt satte sig Ian i en av fåtöljerna. Han höll sig för bröstet, kanske hade han brutit något eller några revben. Emelies spark hade inte bara varit välriktad, det hade varit schvung i den också. Men Ian kommenterade inte med ett ord vad som just hänt. Han lutade bara huvudet bakåt och tittade upp i taket.
Teddy reste sig mödosamt upp till hälften och kravlade på alla fyra mot soffan mitt emot. Han bad att få Ians telefon från Emelie.
Ian, Emelie, den medvetslöse Philip och han själv – det måste ta slut nu.
Teddy behövde få sitt arvode och ta hand om sin systerson.
Han harklade sig.
»Ian, du vet hur det ligger till. Och det vet jag också.«
»Vad fan pratar du om? Du är ju sjuk i huvudet. Och hon där«, han pekade på Emelie, »är helt rubbad. Kan jag få tillbaka min telefon?«
Teddy tittade ner på Ians Iphone igen. Det gjorde vidrigt ont i hans käke.
»Nej, inte nu. Du är skyldig till i vart fall människorov, grov utpressning och försök till mord, alternativt synnerligen grov misshandel.«
»Är du nån jävla polis, eller?«
»Tyst bara. Du anlitade mannen som just lyckades försvinna ut i skogen för att hjälpa dig att kidnappa Philip. Låt oss kalla honom Jokern. Han har gjort såna här saker förut, det råkar jag veta.«
Ian tittade upp och stirrade på honom nu. Teddy kunde inte avläsa om det var hat eller förvåning som sprutade ur hans blick.