Steffi hade kommit hem från sin resa men han hade förbjudit henne att komma till sjukhuset.
Philip hade bara sett sig själv i spegeln två gånger sedan han vaknat upp, men det han såg fick honom nästan att börja gråta. Han hade någon sorts kraftig tejp över näsan och överläppen. Två framtänder saknades och några andra tänder i överkäken satt ihop med något som liknade en tandställning, han var blå under ögonen, öronen var bandagerade och han hade en gul plastkrage runt nacken.
Allvarlig hjärnskakning, frakturer på näsan, käkbenet, öronen och foten samt kraftiga hematom, sa doktor Alvnäs. Dessutom hade han köldskador på fötterna och kinderna. Han skulle bland annat genomgå datortomografi och magnetröntgen, men de kunde inte säga vilka de framtida menen skulle bli.
Huvudvärken höll på att spränga honom.
Han ville inte ha Stephanies medlidande. Och han orkade inte dra allt skit han varit med om ytterligare en gång. Polisen och hans föräldrar hade redan pumpat honom mer än tillräckligt.
Han ville bara bli hel igen.
Komma härifrån.
Allt här inne andades offentlig billig miljö. Golvet var av plast och gardinerna som hängde för fönstren såg ut att vara i polyester. Lampan som hängde över det lilla fåtöljbordet var en kopia på en PH-pendel. Till och med chokladkakan som en sköterska ställt in för en stund sedan var av något okänt märke. Den såg ut att komma från Nordkorea.
Polisen hade förhört honom tre gånger. Första gången var han så borta att det var ett under att han ens kunde prata. De borde veta bättre än att försöka förhöra en person som inte ens kunde återge sitt eget personnummer.
Han var i och för sig glad att doktor Alvnäs skrivit ut en ordentlig cocktail med piller till honom. Morfin Meda, flunitrazepam och Propavan.
Andra gången hade han ansträngt sig för att minnas. Överfallet i hallen på Fatbursgatan. Dagarna inne i badrummet. Hur han genom den stängda dörren hade hört Jokeransiktet prata, men aldrig hört den andres röst. Att de uppenbarligen trott att allt skulle gå så fort i början. Hur de stressats av att det inte fungerade och att han fått dem att flytta honom till huset. Att de dolt sina ansikten.
Poliskvinnan som förhörde honom hade ställt samma frågor om och om igen. Många handlade om mannen med jokerscarfen. Philip ville verkligen också kunna peka ut vem han var, han hade ju trots allt sett hans ögon. Men det spelade ingen roll, när han tänkte på den där jäveln var det som att Jokerfejsets ögon bara var flammande eldar som bländade honom. Han kunde inte minnas ett ordentligt utseende.
Tredje gången backade polisen historien och ville att han skulle ta allt från början igen. När de började ställa frågor om varför han befunnit sig i lägenheten på Fatbursgatan blev det jobbigt.
»Jag brukar vara där ibland.«
»Vems lägenhet är det då?«
»En kompis, Jarl. Jag känner honom inte särskilt bra.«
»Vad heter han mer än Jarl?«
»Jag vet inte, men det står ett namn på dörren tror jag. Polj… nånting.«
»Har du nåt telefonnummer till honom.«
»Kanske. Jag måste titta i min telefon och den är inte här.«
»Jaha. Vad gör du när du är där då?«
Poliskvinnan, som han glömt namnet på, mötte hans blick med stora runda ögon. Hon försökte säkert bara vara snäll, eller hade hon haft en kritisk underton i sin fråga?
»Inget särskilt«, svarade han. »Du, är det långt kvar på förhöret i dag? Jag mår inte särskilt bra.«
De avbröt efter några minuter. Han var ju ett brottsoffer, utsatt för ett fruktansvärt övergrepp och misshandlad bortom all sans. Han kunde begära att de tog en paus.
Helst skulle han vilja ha en paus från de där frågorna för alltid.
De erbjöd honom att tala med en psykolog. PTSD, sa de – posttraumatiskt stressyndrom. »Kognitiv beteendeterapi, det tror jag att du behöver«, sa doktor Alvnäs, och klappade honom på axeln. Men Philip tänkte fan inte sitta med någon hjärnskrynklare som skulle riva upp minnena igen.
Han ville glömma.
Han ville hem.
Han hade affärer att ta hand om. Investeringar. Affärsplaner.
Och Ian?
Det var svårt att förstå.
Han kunde knappt tro det själv. Men vid det tredje förhöret hade polisen berättat att det var just hans vän och affärspartner som var misstänkt. De kunde inte dölja det längre: varenda dagstidning skrek om häktningen av Ian Crona.
Polisen hade berättat att Ians ekonomi var i sank. Han hade spelat ett högt spel. Belånat sig mycket aggressivare än vad Philip någonsin förstått. Så här i efterhand kunde han kanske tänka att Ian gnällt mer och mer på att vissa av hans bolag gick värdelöst. De bolag de ägde gemensamt hade också drabbats, insåg Philip nu. Ian hade bara fifflat med siffrorna inför honom.
Ian hade agerat som ett dumpucko och fick skylla sig själv. Han hade behövt pengarna. Så långt var det förståeligt.
Men det hade handlat om något annat också. Något mörkare. Det kunde Philip känna i hela sin sönderslagna kropp.
Hat.
Och ja, han och de andra killarna hade varit hårda mot Ian ibland när de växte upp. Stämningen hade varit sådan. Den hade drabbat alla, även om Ian oftare hamnat i skottgluggen. Philip tänkte på gropen där de pissat honom i ansiktet i femman. Han kom ihåg den där gången i åttan när de tvingat Ian att svälja sin egen sperma. Han såg låtsasfesten i första ring framför sig, när Ian trott att han skulle få ligga, men då de i stället hade spelat in hur tjejen skrattade ut honom.
De hade bränt ner filmsnutten på tjugo cd-skivor och distribuerat till kompisarna på skolan.
De hade varit råa. Men Ian hade ju alltid återkommit, varit en i gänget efteråt.
Att det skulle bli så här. Det gick inte att ta in.
Philip kunde inte förstå varför Ian ens hade fortsatt att vara hans kamrat efter gymnasiet om han tyckte så illa om honom. Varför han hade valt att starta en firma tillsammans med honom. Han kom bara på ett svar.
Ian ville fortfarande vara en av dem. Men förnedringen hade funnits kvar i honom. Som en elakartad tumör som ingen hade vetat om. Som ingen hade förstått sig på.
Mamma och pappa hade varit där och besökt honom några gånger. De sa inte mycket. Tog bara med tidningar, strök honom över pannan och sa att allt skulle bli som vanligt igen.
Det var bullshit. Inget skulle någonsin mer bli som vanligt.
Men han ville inte tänka på det nu.
De hade berättat i korta ordalag om teamet som hittat honom, och hur det hade gått till.
De nämnde också något om en annan tragedi. En ung kvinna som hittats död. En kvinna som vissa sa att han hade varit med.
Anina – han kommenterade inte det.
Det var inte hans sak vad som hänt henne. Men kanske var det Ian som låg bakom det också. Han hade varit på henne lika mycket som han själv.
Sköterskan kom in. Hon kunde knappt prata svenska, den här, men förväntades inge förtroende. Hur tänkte de egentligen?
»Dy ha bejsök.«
»Vad sa du?«
»Flicka her. Bejsök.«
»Ett besök? Låt henne komma in.«
Det var Caroline. Hon var klädd som han kom ihåg att hon brukade. Pösiga gråa byxor och en stickad tröja. Hon lade sin dunjacka på bordet och satte sig i fåtöljen vid fönstret. Hon var riktigt snygg i dag, tänkte han.
»De vill inte prata med mig längre«, sa hon.
»Ska du inte fråga hur jag mår först?«
»Jag ser väl hur du mår. Betydligt bättre än när de hittade dig, antar jag.«
»Varför vill mamma och pappa inte prata med dig då?«
»De har förstått att jag var albinokaninen.«
»Hur då?«
»Advokatbyråns folk kontaktade Facebook som först vägrade svara. Men eftersom en polisutredning nu inletts så frågade den här Emelie igen och begärde information om identiteten på användaren med en albinokanin som profilbild, Anton Antonsson. Facebook gav ut vissa uppgifter, bland annat att min e-postadress var kopplad till kontot, så de kunde se att det var jag som skickade meddelanden till dig. Och de har hittat samma användare kopplad till Anina också. Sen kanske det var det här också.«
Hon höll upp armen. Philip kunde skymta en liten tatuering ovanför handen: en liten kanin med röda ögon.
»Jaha, du får skylla dig själv. Du har varit så jävla tröttsam med dina meddelanden och vykort och allt vad det har varit.«
»Och ändå ändrade du dig inte och lät dem vara.«
»Varför har du kommit hit? För att gnälla?«
Philip försökte sätta sig upp i sängen, men det gick inte särskilt bra. Det gjorde ont i käken och nacken när han rörde sig.
Caroline ställde sig upp och gick fram till honom.
»Jag undrar varför Ian gjorde det han gjorde.«
Hon stod böjd över honom nu, och långsamt drog hon ut den understa kudden som han hade under huvudet.
»Snälla Caroline, du ställer konstiga frågor. Jag har ingen aning om varför. Ian måste vara galen, svårt sjuk. Han hatar mig för saker jag gjorde när jag var fjorton år gammal. Det går inte att förstå.«
Philip kände sitt huvud sänkas en decimeter när hon fick ut kudden.
»Hatar han dig för saker du gjorde när du var fjorton år?«
Caroline höjde kudden ovanför honom. Han såg henne inte nu, bara kuddens smörvita örngott en decimeter framför sitt ansikte.
Vad tänkte hon göra?
Han hörde hennes röst. Den lät avlägsen. »Ville han ha ihjäl dig för nåt du gjort för så länge sen?«
Men ens kände Philip sig så trött. Om hon skulle trycka ner kudden över hans ansikte var han inte säker på att han skulle kunna kämpa emot. Inte med de ilande smärtorna i nacken och käken som värkte värre än tidigare. Inte med alla mediciner som han hade tryckt i sig de senaste timmarna.
»Jag vet inte, Caroline.«
Han svalde.
»Och du då? Hade du velat att han skulle ha ihjäl mig?«
Hon sänkte kudden ytterligare några centimeter.
Det gjorde ont i hela ryggen när han försökte få upp handen från under täcket för att stoppa henne. Det gick långsamt. Han var verkligen svag.
Kudden nuddade vid hans nästipp.
Han hörde hennes röst: »Det enda jag vill är att du ändrar dig och låter bli kvinnorna, flickorna, barnen. Kom ihåg att jag vet varför du är som du är, vi fick samma behandling hemma, du och jag. Men man måste inte bli som du.«
Han försökte få fram ett svar, men munnen kändes för stel.
Caroline ryckte till.
Hon slängde ifrån sig kudden, som hamnade i fåtöljen.
Sedan tog hon upp sin dunjacka och började gå ut.
Philip tänkte att jackan såg oväntat fin och varm ut för att vara hennes. Caroline brukade inte bry sig om årstiden. Hon brukade klä sig lite hur som helst.
Hon var en idiot.
*
Teddy bodde fortfarande hos Linda, men han sov inte i Nikolas rum, det hade han lovat henne när han flyttat tillbaka.
Han använde soffan.
Till Lindas och Teddys glädje hade Nikola sovit hemma i princip varje natt sedan incidenten i skogen. Mer än en vecka nu. Bara en gång hade han inte kommit hem på kvällen, men då hade han i varje fall ringt och berättat var han var någonstans.
Han och Teddy hade bara pratat om händelsen en gång.
De hade setts i köket på morgonen efter att Linda gått till jobbet. Nikola tittade ner i golvet. Teddy hade stått vid kaffebryggaren som Linda var så stolt över. »En Nespresso«, hade hon sagt. »Det är som att vara med i en kaffeklubb. Och själva kaffet hålls alltid färskt i de där små ampullerna.«
Det hade tagit Teddy en halvtimme första gången att klura ut hur den fungerade.
»Ska du säga nåt, eller?« Teddy log.
Nikola öppnade kylskåpet och hällde upp ett glas juice.
»Förlåt.«
»Du behöver inte säga förlåt. Jag vet hur det är. Och det är synd om Chamon. Hur mår han?«
»Skit.«
»Jag förstår. Men lova mig en sak.«
Nikola ställde ner sitt glas på bordet.
»Lyd inte bara order blint, Nikola. Tänk själv. Kom ihåg det. Jag tror inte att det var rätt person ni jagade.«
»Hur vet du det?«
»Gut feeling. Ian kidnappade den andre killen ni jagade. Men han dödade inte Chamons kusin. Det var nån annan.«
»Vem?«
»Jag vet inte än.«
»Tänker du ta reda på det?«
Teddy visste inte vad han skulle svara.
»Jag undrar en sak. Varför lät du oss gå?« sa Nikola.
»Niko, det är inte så enkelt.«
»Men varför?«
Teddy stoppade in en ampull i bryggaren.
»Jag vet inte, det är mitt svar. Jag vet helt enkelt inte.«
Hans käke läkte snabbt och svullnaden lade sig. Han kunde äta vanlig mat nu, men blåmärket var fortfarande kraftigt och grönaktigt.
Soffan hos Linda var bekvämare än den hemma hos Dejan, han puffade till kuddarna varje dag. Ändå kände han i ryggen att den var för kort. Han kunde aldrig sträcka ut sig ordentligt, och en natt lade han sig faktiskt på golvet för att åtminstone få ligga raklång. När Linda hittade honom där på morgonen trodde hon att han trillat ur i sömnen och började tycka synd om honom.
Nästa kväll låg en uppblåst luftmadrass nedanför soffan. Teddy lade sig på den i stället. Han upptäckte att den faktiskt var skön.
Han hörde Nikolas och Lindas tysta diskussioner på morgnarna när han låg kvar och inte orkade gå upp.
Hon försökte fortfarande tygla sin son.
Teddy hade besökt handläggaren på arbetsförmedlingen igen, men fick samma besked som förut. »Det tar tid, Teddy, men alla vägar bär till Rom, som jag brukar säga.«
Det var inte riktigt sant, förra gången han varit där hade hon sagt »Rom byggdes inte på en dag.«
Teddy tyckte att det lät bättre nu. Ändå fick han inga jobb.
Arvodet från Leijon advokatbyrå hade, efter skatt, landat på ungefär femtio tusen kronor. Det betydde att han skulle hålla sig flytande i några månader. De resterande trehundra tusen satt kvar på något av Leijons konton, enligt hans begäran.
Han ringde Mogge Viking en eftermiddag efter att han tagit en promenad med Nikola.
»Teddy, du är en hedersman. Det hade jag aldrig trott«, sa Mogge efter att Teddy berättat att han tänkte betala. Mogge lät uppriktigt förvånad.
»Men på ett villkor. Pengarna kommer att föras över från konto till konto.«
»Men snälla du, det går ju inte. Det är helt impossible, som det heter på franska. Vi jobbar inte så.«
»Då får det vara.«
»Ähmen skojar du? Har du verkligen cashen tillgänglig på ett konto?«
»Yes, och inte vilket som helst. Det är en advokatbyrås konto.«
Mogge Viking skrattade till.
»Okej, for you only, my friend. Världen kan tydligen förändras. Vi fixar det.«
På dagarna försökte Teddy träna eller umgås med Nikola. De åkte och simmade, satt två timmar i bastun och bara snackade om Bojan, Linda, hur det var att sitta inne. De åkte in till stan och tittade på grejer som de inte hade råd att köpa. De pratade om vad Nikola skulle göra med sitt liv. Han var intresserad av datorer och träning, sa han.
»Juridik då«, sa Teddy. »Du tycker inte att det verkar spännande?«
Nikola flinade. »Jag kommer inte få godkända betyg i ett enda ämne. Chanserna att jag ska bli jurist är ungefär lika stora som att du ska bli snut.«
Teddy höll upp händerna och försökte dölja sitt breda smajl.
En kväll sa Linda att Dejan ringt henne och bett Teddy kontakta honom.
»Jag tror inte att det är bra att vi ses just nu«, försökte Teddy skriva i ett sms. »Vi bör nog hålla oss ifrån varandra ett tag.«
Men Dejan gav sig inte. Han låg på, nu när han fått numret, ringde och bombarderade med sms. Teddy svarade inte men lyssnade av meddelandena. Dejan bedyrade att han bara ville ta en öl och snacka ut. Inget annat.
Teddy visste inte hur han skulle tolka det hela. Antingen ville Dejan träffa honom för att släcka honom för gott. Teddy hade nystat i skit han inte borde ha vidrört, det förstod han också. Eller så ville han på riktigt förklara sig. Båda sakerna var oroväckande, även om det förstnämnda verkade mer logiskt.
Till slut svarade Teddy med ett till sms: »Okej, låt oss träffas. Men inte just nu, kan vi ta det i sommar? När allt lugnat ner sig.«
Han fick ett svar från Dejan. »Bara så att du vet. No hard feelings. Det var bara business as usual, han kontrakterade mig. Den snåla sjuka jäveln.«
Sedan kom ett till sms: »Och jag kan gå nu. Ingen krycka längre. Men vet du vilka svinen var som poppade mig?«
Dejan avslutade med en smiley.
Teddy lät bli att svara.