Tisdagen den 12 januari var dagen då allt kunde ha gått åt helvete. Då ett mord hade kunnat inträffa med sex stycken poliser precis invid. Poliser på nära nog en armlängds avstånd men ändå för långt bort, för blinda, för att se något alls. Hur kunde det bli så?
Att vänta och se på när en brottsling begår brott i syfte att få bättre bevisning och längre straff är svårt. Som polis i spaningsarbete är det något du ställs inför i princip varje dag. Interimistisk passivitet kallas det. I polislagens andra paragraf är det tydligt reglerat att en polisman ska ingripa om denne ser eller får kännedom om ett brott. Men det står också att polismannen får vänta om omständigheterna är sådana att det gynnar ärendets utveckling och slutgiltiga resultat.
Ofta är det inte särskilt allvarlig brottslighet som spanande personal blundar för. Det kan handla om trafikförseelser, olovliga körningar och eget bruk av narkotika. I vissa fall gäller det även för langning av mindre mängder av narkotika då syftet är att få ett större beslag längre fram.
Problem uppstår när den man spanar på exempelvis gör sig skyldig till allvarliga hot eller misshandlar någon. Det är inte helt ovanligt att den övervakade planerar att misshandla eller rent av att döda någon. Sådan information kan komma till polisens kännedom genom exempelvis telefonavlyssning. Personalen får höra hur misstänkta för till exempel ett narkotikabrott blivit okontanta med någon köpare. De pratar om vilket kräk personen är och att vederbörande ska få spö eller slås ihjäl. Det börjar brännas.
Är det allvar eller löst snack? Många gånger är det bara att gå till sig själv. Hur låter jag själv, som icke-kriminell, i telefon när jag är arg på någon? Menar jag vad jag säger? Samma sak med kriminella. Hur ska de som lyssnar värdera informationen?
Något som också måste vägas in är graden av påverkan. Är de inblandade påverkade av droger eller alkohol? Är de det kan den uppblossade aggressiviteten vara snabbt övergående. Hatet som först varit så starkt att man velat döda någon, övergår rätt som det är i en aldrig tidigare skådad kärlek.
Nästa steg i en sådan här process är om det trots allt är allvar på gång. Om de misstänkta gärningsmännen åker iväg för att skaffa vapen eller tillhyggen, eller planerar ett möte med det ovetande offret. Som polis måste informationen vägas på guldvåg. Kommer något verkligen att inträffa? Om bevisläget i huvudärendet – det man egentligen spanar i – är dåligt, kan ett ingripande för ett förestående misshandelsbrott, som kanske inte ens hade blivit av, vara förödande. Men att stå och se på när någon allvarligt skadas eller till och med dödas, går givetvis inte. Polisen måste agera, och agera med tillräckliga personalresurser och på ett sätt som både är rättssäkert och effektivt. Samtidigt är det bra om man kan backa om det hela helt plötsligt är överspelat. Kriminella växlar i humör snabbare än tempot i en VM-final i hockey.
Det här är något som kostar nerver, personella resurser och pengar. Och pengar får det inte kosta. I alla fall inte övertid. En polis som inte kostar övertid är gratis, var det någon som sa. Jag har givetvis full förståelse för att svensk polis ska hålla i sina tilldelade medel. Att respekt ska visas för de av medborgarna inbetalade skattekronorna. Samtidigt tror jag att samma medborgare, oftare än vi inom polisen tror, skulle godkänna större övertidsuttag och dyrare utrustning i syfte att nå högre mål och i förlängningen skapa ökad trygghet.
Jag har under ett stort antal tillfällen varit med om situationer där polisen valt att inte agera vid pågående brottslighet. Som ung polis var det mycket svårare att stå ut med. Då hade jag polislagen framför mina ögon, med ingripandeskyldigheten och viljan att skydda och ställa till rätta. Helst omedelbart. Med åren har jag fått en mer pragmatisk inställning. Men ändå är det lika besvärligt varje gång jag ställs inför pågående brottslighet, som kan komma att skapa kaos och elände. Det är därför viktigt att tänka på skyddet för tredje person, att ingripa så att någon annan inte råkar illa ut. Jag ska erkänna att jag många gånger, när det gått upp för mig hur allvarligt något håller på att bli, först och främst tänkt hur fan jag och mina kollegor ska klara oss ur situationen. Det får mig att skämmas.
* * *
Den 12 januari är en kall morgon med mycket snö. Vintern är verkligen vinter i Stockholm. Jag har gått upp tidigt för ett möte på arbetsplatsen. Inte tillräckligt tidigt dock, för jag har tagit bilen. Att sitta ensam i en varm bil – trots att det är miljövidrigt, bidrar till trängseln och på sikt gör att min kropp havererar – är min last. Att lapplisorna ofta lyser med sin frånvaro runt polishuset på Kungsholmen gör valet ännu lättare.
På Centralbron ringer min chef Ewa, rätt så upphetsad. Hon återberättar information hon nyss fått från Walle, som arbetar med det inre spaningsarbetet. Han har fått ett samtal från telefonavlyssningen som tyder på att Lindberg är på väg någonstans, okänt vart. Walle kan via telefonen konstatera att Lindberg, samtidigt som jag sitter i min Golf på Centralbron, förmodligen är på väg mot Polishögskolan. Vi vet att Lindberg dagarna innan talat intensivt i telefonen med den 14-åriga flickan uppe i Dalarna. Är det idag mötet ska ske? Klockan är inte ens åtta på morgonen och spaningspersonalen ska inte gå på förrän klockan nio. Ewa och jag bestämmer att jag ska avboka allt, så att åtminstone en person kan följa efter Lindberg.
Nu blir det helt plötsligt jävligt bråttom. En vanlig morgon som från början varit hur lugn som helst förbyts snabbt till något helt annat. Det är tjusningen med att vara polis – du vet aldrig vad dagen har förberett för dig – och jag känner kicken, adrenalinet, i kroppen. Men även den lätta huvudvärken, som alltid när balansen mellan kontroll och kaos är hårfin. Jag ringer Morgan, som sitter på pendeltåget och tror att han kan komma tidigare än nio.
– Ska jag vänta på dig vid T-centralen? undrar jag.
– Nä, det är bättre att du kör på för att komma först iväg.
Eftersom han är en av gruppcheferna ska han ringa runt till de andra som också är på väg till jobbet för att se hur långt de har kommit och om de kan snabba på lite.
In i Kronobergsgaraget. Jag parkerar bilen på första lediga plats. Walle ringer och säger att Lindbergs mobil visar att han är på Polishögskolan. Ska han dit på ett möte eller hämta väskan? Vilken sekund som helst kan vi få information om att han inte ska iväg någonstans och att vi inte behöver agera. Men eftersom ingen av oss är där ute kan heller ingen se vad han har för sig. Jag hämtar polisradio, pistolen, batong, fängsel, nycklar till tjänstebilen. Nu ska det bli åka av.
Det visar sig att Jenny också kommit tidigare. Hon är redan ute i sin bil och har precis som jag fått klart för sig var Lindberg kan befinna sig. Vi chansar på att han är på väg mot Dalarna. Men trafiken är helvetiskt tät, både för Jenny och för mig. Halt är det också. Jag har inte hunnit kolla vad den utkvitterade tjänstebilen har för däck men dubb känns det inte som, typiskt! Att det dessutom är en Toyota Prius, en slö hybridbil, gör mig inte på bättre humör.
Det kommer nya bud från Walle. Lindberg har lämnat Polishögskolan och är på väg mot E18, via E4 och någon av länkarna mellan de båda motorvägarna. Även om han har sin Nissan King Cab, vet vi att han kör fort förutsatt att han håller sig från telefonen. Lindbergs telefonanvändande är bra, dels kör han långsammare när han pratar, dels får vi positioner från telefonsignalen, så vi inte behöver ligga så nära.
Efter ett tag hör jag att Jenny ser Lindberg. Anders kommer in på radion, han är också på väg. Snart hörs även Clintan och Rickard. Nu är det bara Morgan kvar, dagens gruppchef. Alla kör på så fort det går. Det går inte att låta Jenny ligga i täten eftersom hon riskerar att bränna sig genom att ligga strax efter alltför länge.
Lindberg kör som en biltjuv trots att han har den sämsta bilen av oss alla.
Walle hör av sig. Han har fått information från telefonavlyssningen att Lindberg inte är på väg mot Dalarna. Han är på väg mot en liten ort i Örebro län. Jag har hört talas om orten men aldrig varit där. Lindberg har kommit i kontakt med en tjej som han ska träffa för att ha sex med. Hon ska ha med ytterligare en tjej som Lindberg också ska få köpa sex av. De hade låtit unga på telefonen, berättar Walle. Vi vet ju att Lindberg är intresserad av unga kvinnor så risken är överhängande att de han ska träffa är barn, enligt lagens definition. Då blir vi tvungna att ingripa omedelbart. Bra att vi är så många.
När slutar man att vara barn? Inför mina föräldrar är jag fortfarande barn, trots mina dryga 40 år. Min 13-åriga dotter resonerar och tar ansvar som en vuxen oftare än jag som förälder har rätt att begära. Men hon är helt klart ett barn.
Som förhörsledare i ett antal koppleri- och människohandelsutredningar har jag träffat på 17-åringar som agerat som vuxna. Samtidigt har jag mött 19-åringar som varit barn. De har kanske varit svagt begåvade eller vuxit upp i socialt dysfunktionella miljöer. En ung kvinna som säljer sexuella tjänster till äldre män i en lägenhet, exempelvis i en liten ort i Örebrotrakten, en trist januariförmiddag mitt i veckan är ett barn om hon är 17 år och 11 månader men inte om hon är 19 år. Om någon köper sex av en flicka (eller pojke) under 18 år, är det köp av sexuell handling av barn, med upp till två års fängelse i straffskalan.
Vad är det för flickor Lindberg ska träffa i den lilla orten i Örebro län? Walle jobbar på med tänkbara identiteter inne på kontoret och försöker informera oss om hur vi ska köra. Ska vi åka mot Örebro eller svänga av innan eller efter? Det är tur att Walle är så lugn.
Ute på vägen går det fort. En Toyota Prius med dubbfria vinterdäck gör 200 km/tim enligt mätaren, med gaspedalen tryckt i golvet. Det blåser kring fönsterstolparna. Bilarna runt omkring ser ut att köra 50 km/tim. Två filer som rätt vad det är går över till enkelfil. Minsta lilla kastvind får diafragman att trycka sig upp mot struphuvudet. Kontakten med underlaget känns artificiell och slipprig. Plötsligt svänger en bil ut framför. Jag bromsar. Det hamrar i ABS-systemet. Bromsskivorna som sedan tidigare blivit skeva av all hårdkörning ger skakningar i ratten som jag måste hålla emot. Det maler i karossen. Ljudet dånar i öronen. Kommer jag att få stopp den här gången? Eller måste jag köra in i räcket? Det luktar bränt och varmt från motorrummet. Svänger jag för hastigt kommer bilen otvivelaktigt att börja snurra. Då kanske livet som just nu är så levande helt plötsligt bara – tar slut.
Jag kan andas ut, den här gången reder jag ut situationen.
Fingrarna är stela och krummar om ratten. Det är kallt i bilen. Kallast om fingrarna och fötterna. Blodet når inte ut. Jag kan inte skruva upp värmen. Klarar inte av att ta bort blicken från trafiken. Pistolen som sitter inklämd mellan bälteslåset och höger höft skaver och gnager. Kolven som gör alla mina tröjor noppiga och fula just vid höger höft.
Morgan som åker södra vägen har startat 25 minuter efter mig. Han kör en fyrhjulsdriven Subaru. Den går fortare. Vi pratar nära nog konstant i telefonen och via radion. Han knappar in på alla andras försprång rent remarkabelt. Samtidigt som han pratar på i samma lugna tonfall utan tillstymmelse till stress. 220 km/tim är en bra fart, tycker han. När vi till slut når den lilla orten är det Morgan som anländer först!
Enligt Walle bör en resenär mot den lilla orten normalt svänga av vid en given plats, för att komma fram den bästa vägen. Man kan också gena på ett annat ställe, vilket bland andra jag gör. Men när Lindberg passerar avfart på avfart i riktning mot Örebro, blir vi brydda. Vart är han på väg? Jenny och Rickard följer efter. Lindberg åker in i centrala Örebro. Väl därinne kör han till en bankomat i centrum. Han tar ut pengar. Kontaktar flickan han ska köpa sex av för att fråga om vägen och upplägget för mötet. Tämligen förvirrat börjar han köra ut ur staden.
Plötsligt ringer Lindberg polisens länskommunikationscentral i Örebro län. Han får prata med en operatör. Vad har han för anledning att ringa dit? Knappast för att säga att han är en före detta länspolismästare på resa i länet i syfte att förgripa sig på några unga flickor. Nej, Lindberg frågar om vägen till orten han ska till. Tydligen helt obekymrad om att han lämnar elektroniska spår med sin mobiltelefon, lätta att spåra även i en situation där man inte har sex spanare efter sig och avlyssning på sina telefoner. Han säger inte sitt namn och inte heller att han varit polis. Men han ringer från den tjänstetelefon han tilldelats av sin före detta arbetsgivare.
Telefonoperatören blir ganska irriterad på Lindberg och hans något naiva inställning till vad länskommunikationscentralen i Örebro län har för uppdrag. Hon föreslår ganska bryskt att han ska ringa Eniro eller något liknande istället. Lindberg ilsknar till och försöker en stund till innan operatören lägger på luren.
Lindberg avancerar, efter ett flertal om och men, mot adressen där flickorna väntar. Walle ringer och berättar att han kommit fram till att Lindberg ska träffa en 19-årig flicka, Frida. Hon bor centralt på den lilla orten och är tidigare dömd för narkotikabrott. Hon har i sin tur pratat om den andra flickan som Lindberg ska få träffa och även henne tror sig Walle ha listat ut identiteten på, en 20-årig flicka. Men han är inte säker. 19 år, alltså mer än 18 år, en vuxen. Den andra flickan då, hur gammal är hon? Är det den 20-åriga? Eller ska vi behöva slå till?
Jag är inte framme än. Ska bara svänga höger i en korsning för att fortsätta mot den lilla orten. Torrt på vägen, en bil framför. Lite för hög fart men inte så alarmerande som tidigare. Vad händer? Bromsarna tar inte! Jag far med oförminskad fart mot bilen framför. Ska jag klippa den eller ska jag försöka ta mig förbi och över korsningen för diket och fältet framför? Det kanske går, kanske inte. Bilar kommer från båda hållen. Jag trampar så hårt på bromsen jag bara förmår. Armarna stelnar till. Jag trycker ryggen så hårt mot sätet att jag känner en ram längst där inne i all stoppning. Till slut minskar farten och bilen stannar in, utan att jag krockar.
Några veckor senare läser jag om Toyota Prius och att de fått återkallas över hela världen. Bromsverkan kan helt plötsligt upphöra.
Anders ropar över radion att han och Clintan har koll på vart Lindberg tagit vägen i samhället. Vi får ett foto på Frida skickat till våra telefoner. Även den andra flickan anser sig Walle nu ha klar identitet på. Anders och Clintan ”ställer upp” på var sida om det flerfamiljshus som Frida bor i. Rickard parkerar bakom huset. Jag ställer mig bredvid Rickard. Lindberg har parkerat sin Nissan King Cab på andra sidan huset, mitt framför porten.
Lindbergs aningslösa exponering av sin bil är anmärkningsvärd. Han åker i sin egen bil, en bil vars registreringsnummer enkelt kan kontrolleras mot bilregistret.
Rickard och jag börjar diskutera hur vi ska göra. Vet vi verkligen att båda därinne är över 18 år? Om inte, hur ska vi göra då? Och om något händer? Vi vet ju att Lindberg kan vara våldsam och göra vad som helst. Jag snackar med Morgan. Vi bestämmer att vi ska försöka få in Jenny i huset för att höra vad som försiggår inne i lägenheten. Hon går in i porten och uppför trappan. Hon kan direkt höra att Lindberg är inne i Fridas lägenhet. Men hon hör också att det finns en hund där inne. Det är bra, för hundar brukar skydda sina hussar och mattar.
Nu tar en absurd väntan vid. Sex poliser i olika bilar, utplacerade runt ett flerfamiljshus, en vardag mitt i veckan, i syfte att samla bevis för att en person ska bli färdig med sin sexakt tillsammans med två unga flickor. Jag känner mig lugn. Inget oroväckande, bara samlagsljud och samtal inifrån lägenheten.
* * *
Genom Telefiket kommer Frida och Jennifer i kontakt med Göran Lindberg, som den här gången använder aliasnamnet Kalle. Han säger att han är en frånskild företagare som bor i Örebro. Lindberg undrar om flickorna är intresserade av att träffa honom. I samtalen redogör han för sina fantasier, han är intresserad av unga tjejer. De talar vidare om att de ska ha sex. Lindberg säger sig vara villig att betala för det.
Den 12 januari ringer Lindberg till Frida och berättar att han är på väg för att träffa dem. Han undrar om de kan ge honom en vägbeskrivning. Lite senare, fram på förmiddagen, släpper Frida in Lindberg i sin lägenhet.
Flickorna är chockade över att han är så gammal. Lindberg är klädd i kostymbyxor, ljus tröja och en mörk jacka utanpå. Med sig har han en svart bag. Först sätter de sig i köket och pratar. Flickorna röker. De pratar om att de ska ha sex, men inte på vilket sätt. Det bestäms att de ska få 1 000 kronor i timmen vardera för sexet. Lindberg säger att de ska få 2 500 kronor var, vilket gör att Frida och Jennifer förstår att han tänker vara där i två och en halv timme. I köket börjar han att tafsa på flickorna. Han drar ned deras kläder för att ta på brösten. Han frågar om han kan få ha analsex med dem, vilket de inte vill. De säger åt honom att han ska lugna ned sig. Jennifer uppfattar mannen som väldigt dominant.
De går in i sovrummet alla tre. Lindberg klär av sig allt utom sina strumpor. Sedan ber han Frida och Jennifer att klä av varandra, vilket de gör. Därefter börjar Lindberg slicka flickorna i deras sköten, en i taget. Både Frida och Jennifer ger honom oralsex. Han vill nu att Jennifer ska slicka honom ”i stjärthålet”. Jennifer säger direkt nej, ”då kommer jag att spy”. Han fortsätter att tjata och säger det som en order. ”Ni ska få mig att må bra”, ”du ska göra det” och ”ni ska vara villiga små slynor och göra det jag säger”. Till slut går Jennifer med på att slicka honom på ena skinkan. Hon gör det för att få slut på hans tjat. Hon har hotat att lämna lägenheten om han inte slutar.
Efter detta har Lindberg vaginala samlag med dem båda två, efter varandra. Han får utlösning på Jennifers mage. Frida går för att hämta papper att torka Jennifer med.
I samband med att Frida är borta pratar Lindberg om att han tycker att Jennifer ska träffa hans kompisar och spela yngre än sina 19 år. Hans kompisar kommer att vilja att hon framställer sig som om hon var 16–17 år. Han lovar att ordna hotellrum åt henne och frågar henne om hon klarar av fyra–fem män i hans ålder. Det är viktigt att hon ska spela rädd och oerfaren. De kommer att tända på henne om hon agerar efter hans upplägg. Lindberg menar att Jennifer kommer att kunna tjäna mycket pengar om hon går med på det.
När Lindberg är klar med de vaginala samlagen går han för att hämta sin väska. Han tar fram den ena attiraljen efter den andra ur den: handbojor, en piska, en kjol, latexlinne, remmar, stilettskor, handskar och vibratorer. Men i väskan finns också en så kallad disciplinboll. Lindberg bestämmer sig för att fortsätta ha sex med Jennifer.
Hon står upp, han tar tag i hennes händer och för dem bak mot hennes rygg. Där binder han fast dem med läderremmarna. Han fäster ihop hennes fötter med handbojorna så att hon inte kan gå. Han sätter på henne en ögonbindel. Han virar remmar runt huvudet på henne och stoppar en boll, fäst i remmarna, i munnen på henne. Jennifer tycker att lädertränsen ser ut som en grej man sätter fast på en häst. Bollen är stor som en pingisboll ungefär.
Han vill dra tränsen över huvudet på henne. Hon säger flera gånger nej till att sätta på sig den eftersom hon tycker att den ser obehaglig ut. Han säger då bara: ”Det är lugnt, du kan väl pröva i alla fall.” Till slut går hon med på det. Han spänner åt remmarna så hårt i nacken på henne att hennes stora örhängen tränger in i huden. Jennifer tycker att det börjar bli riktigt obehagligt. Hon försöker låta så att han ska förstå att hon har ont, men hon är lite rädd för honom eftersom han är så dominant. Lindberg slickar henne därefter i ansiktet.
Lindberg lägger ned henne på sängen, på magen. Han böjer upp hennes ben mot armarna och binder ihop fötter och händer på henne så att hon inte kan röra sig. Under tiden sitter Frida och tittar på. Hon har hela tiden ögonkontakt med Jennifer och frågar ett par gånger om det är okej. Jennifer nickar till svar. Lindberg frågar Jennifer om hon är ”en kåt liten slyna”. Hon svarar inte. Då slår han henne med läderpiskan på stjärten tills hon nickar jakande. Under hela akten säger han till och från ”ni ska vara lydiga slynor” och ”ni ska svara mig”. Till slut tar Lindberg av Jennifer bollen och ögonbindeln.
Han slår flera gånger tills Jennifer får röda märken på stjärten. Han lägger sig sedan på henne och försöker stoppa in sin penis, men lyckas inte. Han har stånd hela tiden. Efter ungefär en halvtimme släpper han loss Jennifer. Han vill göra samma sak med Frida, men hon vill inte. ”Kan du sätta på dig de här sakerna?” undrar han. Frida svarar att hon inte vill det. Han säger då i smågrinig ton: ”Jo.” Men hon vägrar och då slutar han tjata.
Efter detta har flickorna rökpaus. Därefter går Frida ut och duschar. Lindberg sitter och pratar om en annan kvinna som han träffat och haft sex med. Hur de hade haft kinky sex. Hur hon tappat kontrollen och börjat slå honom under sexakten.
Lindberg vill mer, så han klär av Jennifer igen. Först börjar han slicka henne i skötet. Sedan har han på nytt ett samlag i missionärsställning med henne inne i sovrummet. Rätt som det är ger han henne en örfil. Jennifer blir chockad och slår tillbaka. Lindberg skrattar.
Lindberg fortsätter med Frida som kommit ut ur duschen. Även hon får en örfil av Lindberg. Under samlaget tar han flera gånger stryptag på henne. Hon får ingen luft och försöker få honom att släppa. Lindberg håller på så under cirka tio minuter. Trycker till och släpper om vartannat.
Under tiden duschar Jennifer.
När hon kommer ut ur badrummet har Frida och Lindberg fortfarande sex i missionärsställningen. Jennifer sätter sig vid huvudändan av sängen vid Fridas huvud. Helt plötsligt ser Jennifer att Lindberg tar ett strupgrepp på Frida med sina bägge händer. Han trycker åt Fridas hals med sina tummar, först lite löst men sedan allt hårdare. Frida blir alldeles röd i ansiktet. ”Gör inte så hårt”, säger Frida till honom och försöker få bort hans grepp från sin hals med sina händer. Han tar inte bort händerna utan fortsätter att trycka, först löst igen och sedan hårdare. Frida blir skräckslagen. Jennifer blir rädd när hon ser att Frida är högröd i ansiktet och säger till honom att sluta. Jennifer går emellan och tar tag i hans händer tillsammans med Frida för att få bort dem. Han släpper till slut.
Både Jennifer och Frida mår jättedåligt under hela träffen med Lindberg och bägge två har vid ett antal tillfällen gått in på toaletten och varit spyfärdiga. De vill bara att han ska gå eftersom det är obehagligt och de är rädda för honom. De tittar hela tiden på klockan.
Om inte Jennifer suttit bredvid hade Lindberg kunnat strypa Frida. Hon kunde ha dött. Utanför hade sex poliser befunnit sig. Ovetande om vad som pågick inne i lägenheten.
* * *
Spaningsarbete handlar i mångt och mycket om att följa någon mellan olika platser. Sedan ska spanaren genom iakttagelser försöka ta reda på vem den man för tillfället spanar på sammanträffar med eller annars har för sig. Därefter ska dessa iakttagelser sammanfogas med den avlyssning man förhoppningsvis har. Sedan ska slutsatser dras av detta. Mycket lite av den tid som en spanare lägger ned har relevans för ett ärende. Mycket utgörs av väntan. Personligen står jag inte ut med väntan annat än högst stötvis. För dem som spanar under en hel poliskarriär hyser jag den största beundran.
Vad gör man när bara väntan står till buds? För den eller de som inte står ”spik”, det vill säga på första parkett i syfte att först få syn på objektet, i det här fallet Lindberg? Prioritet ett är att turas om att åka för att tanka bilarna. Efter drygt 20 mil i full fart är det inte mycket kvar i bränsletankarna. Sedan gäller det att försöka få något i sig. Mackor i plast, sallad i plast, yoghurt i plast, godis i plastpåsar, dricka i plastflaskor och så kaffe. Inte särskilt hälsosamt men snabbt.
På platser som den lilla orten, med relativt få invånare och med förmodat hyfsat stor social kontroll är det bra om manskapet delar upp sig, så att inte alla med tio minuters mellanrum ramlar in på samma mack för att tanka en hyfsat ny bil. Det kan skapa onödiga funderingar. Särskilt om alla dessutom vill låna toaletten. Själv brukar jag oftast göra sådant i det fria.
Jag förirrar mig i ett villaområde och hamnar på en återvändsgata precis invid en gammal bondgård. Där ställer jag mig för att kasta vatten. Givetvis passerar en hundägare och en posthämtare. Väcker jag uppmärksamhet? Självklart! Förmodade misstankar om att jag är en inbrottstjuv? Förmodligen inte. Snarare ser jag väl ut som en vilsekommen mäklare. Men helt klart blir jag någon som sätter igång tankarna hos dem som går förbi.
När Lindberg är klar i lägenheten lämnar han den genom trapphuset där Jenny befinner sig. Det går ganska fort. Jenny har hunnit nedför trapporna innan han kommer ut i trapphuset. Men hon har inte hunnit utom synhåll när Lindberg kommer ut på gården. Han ser hennes rygg när hon med raska steg försöker komma undan. Anders fångar det på sin videofilm. Trots sin nyss avslutade sexorgie förnekar Lindberg sig inte. Han står där på den snöklädda parkeringen, med sin svarta bag i handen. Vänder sig efter Jenny och tittar lystet efter henne.
Kommer han att åka direkt från orten eller tänker han stanna kvar? Vi vet inte. Vi är givetvis tvungna att förbereda oss för alla eventualiteter. Om han bara ska åka en bit räcker det med en bil som ”spik” för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Ska han stanna längre är vi tvungna att sprida ut oss och vara beredda på en långtur.
Lindberg väljer att stanna på bensinmacken som ligger närmast Fridas hus, trots att han varit nära att strypa henne en stund innan. Det hade ju inte varit helt otänkbart att de skulle kunna ringa efter polisen. Ändå åker han bara en kort bit. På macken äter han något och börjar pilla med sin telefon.
Tanken på vad som kunde ha hänt i lägenheten är än idag outhärdlig. Frida kunde faktiskt ha mist livet, samtidigt som sex poliser stod utanför och väntade. Det är förbannelsen med att avvakta en insats mot en person i syfte att få någonting mycket större längre fram. Jag är ledsen över det som inträffade och att Frida och Jennifer fick uppleva det de gjorde.