Det är en svårdefinierad känsla, stunden innan ett tillslag. Givetvis finns en förväntan. Som polis vet man att något kommer att hända alldeles strax. Något som den eller de som blir föremål för insatsen inte känner till, något som de som ska gripas förmodligen aldrig kommer att glömma. För oss blir det med tiden lätt rutin. Tillslag och ingripanden tenderar att flyta ihop till en grå massa där minnesfragmenten blandas.
Pulsen slår hårdare. Andningen blir häftigare, även om jag med åren vinnlagt mig om att ha en lugn och djup andning. Men hos mig finns också en känsla av skam, en känsla av att det man gör, åtminstone initialt, kan uppfattas som något brottsligt av den eller de som är föremål för vårt intresse. Och de som finns runt omkring, allmänheten, vad ska de tänka? Tänk om någon privatperson ingriper för att han eller hon inte förstår vad som är på gång?
Personen som ska gripas blir förstås upprörd, arg och kanske till och med aggressiv. Som om det är jag och mina kollegor och inte vår motpart, som tränger oss på och förstör. Trots att vi har både lagen och moralen på vår sida. Minuterna innan vi drar igång en insats gnager de där tankarna i mig, parallellt med de beslut som ska fattas, de positioner som ska intas. Jag vet kollegor som säger att de aldrig känner så här, utan att de tvärtom tycker att de misstänkta får skylla sig själva.
Är jag rädd inför ett tillslag? Inte särskilt. Faktum är att jag nästan aldrig är rädd i de här situationerna. Vi har gjort det förr. Alla är hyfsat samtränade. Visst kan saker gå fel, men sällan så fel att det inte är reparabelt. Framför allt inte materiellt. Även juridiskt går det mesta att reparera. Och går det inte kan man alltid skylla på hög arbetsbelastning, tidsbrist eller dålig utbildning. Det gör alltid domare, åklagare och andra rättslärda när de själva står inför skranket. Såvida det inte är medvetna olagligheter förstås. Då är det förstås svårare.
Men jag är rädd för den första konfrontationen, där vi går fram, legitimerar oss och presenterar vårt ärende. De första sekunderna, innan reaktionen från den som gripits kommer. Det har alltid varit så. Jag tycker det är pinsamt och jag begriper inte varför. Det har aldrig hindrat mig från att göra det jag ska, men det är en oro som får mina axlar att dras upp mot öronen. Om det tar väldigt lång tid – från den första anspänningen till dess att de förlösande orden och greppen – hinner jag oftast få en lätt huvudvärk.
Nu sitter jag i baksätet på piketpolisernas stora SUV och har ångest, som jag inte kan dela med någon. Johan och Tobbe kallpratar om ditt och datt. Om något går galet ska de bara säga att de tagit instruktioner från den som är polisinsatschef. Jag kan inte säga så. Jag är ju polisinsatschefen.