Immi befinner sig på polishuset i Falun. Hon har precis kommit dit och har mötts av en poliskvinna i lokalerna. Kvinnan är upprörd. Hon undrar om Immi vet att det är grannlänets före detta länspolismästare Göran Lindberg som sitter i polishusets arrest, som egentligen är stängd för renovering. Immi säger att hon känner till saken och att det är hon som ska hålla förhöret. Nästa fråga är hur det kan komma sig att piketenheten från Stockholm åkt in i Dalarnas län utan att länsvakthavande har informerats. Immi svarar lugnt att det ska poliskvinnan strax få svar på. Då kommer det nämligen en kille som heter Jonas Trolle och det är han som har ansvaret för det som pågår. Sedan tar Immi en kopp kaffe och går ut för att ta en cigarett.
Immi ringer mig och säger att det kanske kommer att bli lite ifrågasättanden inne på polisstationen när jag kommer in. Hon redogör för sitt samtal med poliskvinnan. Jag vill helst bara åka hem och sova, men stålsätter mig och tar mig till stationen. Där pågår verkligen en ombyggnation. De som fått i uppdrag att rekognosera arrestintaget kommer att ha ett och annat att svara för, tänker jag.
Jag möts av Immi och Jenny som precis varit inne i arrestavdelningen. De säger att det är varmt som i helvetet i lokalen. Där inne ska de hålla det första förhöret med Lindberg. Det så kallade 24:8-förhöret, där den misstänkte ska få reda på vad misstanken gäller samt brottets tid och plats. Den misstänkte ska också tillfrågas om sin inställning till brottsmisstanken, om han/hon erkänner, förnekar eller inte vill uttala sig i skuldfrågan. Den misstänkte ska slutligen underrättas om rätten att ha en försvarare med sig vid förhöret.
Vi förmodar att Lindberg som jurist och känd polischef ska välja en stjärnadvokat. Kanske en bekant eller någon gammal studiekamrat? Jag kan räkna upp ett tiotal kändisadvokater som hade velat hugga av sig sin ena arm bara för att få sola sig i glansen av ett sådant här mål. Vi förstår också vilket tryck det kommer att innebära på den fortsatta utredningen. Ska en kändisadvokat sätta tänderna i detta kommer det att bli cirkus, med dagliga utspel i medierna, ifrågasättanden av utredningen och av åklagare. Vi är alla förberedda på ett sådant scenario.
När jag kommer in på stationen frågas jag ut av några, som jag uppfattar det som, chefer om vad det är för insats jag lett i Falun och hur det kan komma sig att polismyndigheten i Dalarna inte underrättats om att piketen arbetat i länet. Jag svarar att jag haft ansvar för insatsen och att jag är ledsen för att jag inte meddelat polismyndigheten om att piketen är i länet. Men att det, eftersom det är ett spaningsärende med stora sekretesskrav, legat i sakens natur att jag inte skulle kunnat informera. Vidare berättar jag att insatsen mot grannlänets före detta länspolismästare genomförts under ledning av åklagare Håkan Roswall och att det varit ett samarbete mellan internutredningsenheten i Stockholm, Citypolisen och Säkerhetspolisen. Med detta låter man sig nöjas. Dock med tillägget att vi borde ha informerat oss om att arresten i Falun faktiskt är stängd för renovering och att det nu kommer att bli lite rörigt.
Jag är irriterad men förstår deras reaktion. Här dräller ett antal okända och kaxiga 08:or in på en polisstation i Dalarna och med sig har de en kollega från grannmyndigheten som de alla känner till, framför allt som svensk polis största förkämpe för jämställdhet. Nu påstår 08:orna att han är misstänkt för en rad sexualbrott. Självklart känner de sig skeptiska.
Jag avböjer att hålla det första förhöret tillsammans med Immi. Det vore väl angeläget och oproffsigt att jag som spaningsledare ska hålla förhör också. Min objektivitet visavi Lindberg och hans eventuella skuld är det inte mycket bevänt med. Dessutom är jag ofokuserad och jättetrött. Då är det bättre att låta Jenny och Immi, som är mycket bättre skickade och kanske inte lika känslomässigt påverkade, hålla förhöret.
Lindberg förnekar brott. Under förhöret uppfattar Immi Lindberg nästan som drogad. Om det var av chock eller lättnad att det hela var över, fick hon aldrig klart för sig.
Många är de förhör där jag själv som förhörsledare ställt frågan och fått svaret att den misstänkte velat bli företrädd av Leif Silbersky, Peter Althin eller någon annan känd advokat. I småärenden. Här sitter Göran Lindberg – en person i hans position, nyss delgiven misstanke för en räcka mycket grova brott – och svarar ”den rätten förordnar”. Precis som vilken biltjuv som helst.
Håkan Roswall, åklagaren, fattar beslut om fortsatt anhållande efter förhör.
Jag ringer till Stockholm ett antal gånger. Det handlar bland annat om husrannsakningarna som ska genomföras. Tidigare har Roswall fattat beslut om kroppsbesiktning på Lindberg, varför han ska föras till en vårdinrättning eller så ska en läkare kallas till polisstationen. Vi vill se om han har några droger i kroppen. Eftersom han redan hamnat på fel adress beslutar kollegorna i Falun att Lindberg ska föras till polisstationen i Borlänge, via en vårdinrättning.
Lindberg förs i polisbil till Borlänge. Med på resan följer Clintan. Han berättar sedan att Lindberg verkat helt slut och nära nog somnat hos doktorn.
Det har blivit kväll och Immi och jag ska åka hem. Vi ler mot varandra. Vi har varit med om något stort och viktigt. Vi är glada för att de som utsatts för Lindberg i och med detta ska kunna få upprättelse.
I bilen pratar vi om hur det ska bli nu, om vad den och den kommer att säga. Hur medierna ska reagera när allt kommer ut. Vi börjar prata om ärendet i dåtid. Vi skrattar åt dråpligheter som inträffat, vi skrattar så att vi gråter.
Rotelchefen Stefan Holmén ringer. Han har pratat med Ulf Johansson, polismästare vid Citypolisen. Ulf har delat hans uppfattning att det varit bra att vi hållit tyst inom gruppen och jobbat på. Ulf vill att jag när jag kommer tillbaka till Stockholm, ska skriva en sammanfattande, mycket kort promemoria om jag orkar så att han nästföljande dag kan ha med sig lite information. Jag börjar skriva redan i bilen.
I Stockholm får vi ett fantastiskt mottagande av våra medarbetare, som under dagen satts in i ett ärende som de inte vetat någonting om när de gick till jobbet på morgonen.
Det är mörkt när jag kommer till Ulf Johanssons rum vid sjutiden. Jag har med mig min promemoria. Jag blir glad över att han är kvar, det känns skönt att få lämna över redogörelsen i hans hand. Han ber mig sitta ned. Vi börjar prata om vad som hänt under dagen och veckorna och månaderna som varit.
När jag kommer hem är jag nöjd. Det känns som en kvarnsten lossnat från halsen. För mig är den största delen av arbetet avslutat i och med den här dagen. För Immi och Ingrid, från internutredningsenheten, är det nu det börjar på allvar.