– Jag tänkte att det blir mitt livs utmaning att hålla förhör med en före detta polischef. Men han är ju lättare att förhöra än många andra! berättar Immi när förhören hållit på en tid.
– Men allvarligt talat, är han helt oberörd? undrar jag.
– Tja, vad ska jag säga … han diskuterar med oss. Han verkar mest som om han deltar i ett vanligt samtal.
– Men vafan, det är ju inte direkt kattskit han är misstänkt för.
– Nä, men han erkänner ingenting, förutom sexköpen. Och vet du? Han menar att sexköpslagen är fel och han välkomnar gärna en debatt om den. Som om någon skulle vilja debattera det med honom. Är det inte fantastiskt?
Det blir inget åtal i mitten av februari. Häktningen förlängs med 14 dagar i taget under hela våren. Lindberg medger att han köpt sex och haft sex med dem som anklagar honom för våldtäkt. Men när det gäller våldtäkt, misshandel eller koppleri, nekar han. Han tycker att det varit fråga om fina möten, som byggde på samförstånd och respekt, mellan en erfaren äldre man och unga flickor som var nyfikna på något annat och spännande. Han förde dem in i och visade på något nytt i deras sexualitet.
Under i stort sett hela häktningsperioden förefaller Lindberg helt ogenerad och obesvärad. Han pratar på i takt med att förhörsledarna, Immi och Ingrid, ställer sina frågor. Även när de samtal han haft spelas upp från telefonavlyssningen – samtal där han varit oerhört grov och grym mot kvinnorna han talade med – verkar han obesvärad. Som om det inte är hans röst som spelas upp. Men vid något tillfälle, när en kvinnas röst spelas upp, en kvinna som uttrycker sig grovt sexuellt, förfasar han sig över hennes språkbruk.
Vid ett enda tillfälle bryts mönstret. När han får klart för sig att Tove hade haft sex med honom enbart för pengar blir han ledsen, det syns på hans kroppsspråk.
* * *
Bland annat förhörs Lindberg om händelsen på den lilla orten i Örebro län. Lindberg medger ingenting till en början, förrän han konfronteras med Fridas och Jennifers vittnesmål. Förhörsledarna flyttar gradvis fram positionerna mot det som verkligen hänt. Först medger han sex på konventionellt sätt. Sedan lägger förhörsledaren till något moment och då medger Lindberg även det. Och så ytterligare ett moment, med ytterligare ett medgivande och så vidare.
Ett annat genomgående tema är att Lindberg gärna talar i vi-form. Han och den andra parten eller parterna har alltid haft ett samförstånd. Betalning var underordnad.
”Förhörsledaren: Vad hade ni för sorts sex?
Lindberg: Ja det var vanligt, kyssar, smek, oralsex och missionärsställningen och så var det, ja, nånting bakifrån tror jag det var på den ena tjejen, för det var ju liksom dom som … jag frågade ju: ’Vad tycker ni bäst om?’ …
F: Var det några våldsamheter över huvud taget?
L: Nej, inte som jag minns alltså, ja, det är ju om man anser det här med när hon hade på sig alla grejer då, men det var ju mest jag menar under ganska skojiga former så att säga … Det var ju lite skratt och så där ’men sätt på dig det här och men gör så nu’. Men jag finner det ju ganska konstigt alltså, att jag skulle tagit stryptag och hon skulle vara blå och hon skulle ta bort mina händer.”
Hur gick det till när Lindberg introducerade väskans innehåll? undrar förhörsledaren.
”… dom frågade: ’Vad har du i väskan, ska du flytta in till oss eller vad har du tänkt dig?’ Ja, då tog jag upp och visade vad som fanns där och då och så frågade den här tjejen: ’Vad är det här för nånting?’ Alltså så där va, ’Ja men pröva du’, sa hon den där som låg på sängen då, ’Pröva du’, ’Jaha’, sa dom då och så började vi där. Ja, och så tog jag upp det där och så sa den ena: ’Vad är det här för nånting?’ ’Jo, men det ska man ha så.’ …
F: Men det måste ju du ha vetat hur det fungerar också, eftersom det är dina saker?
L: Jo, jo, men det var ju en dialog mellan henne och dom två alltså, jag var ju mera en assistent där och det var definitivt under ganska lättsamma former alltihop det där, så det var ju nästan lite skratt där ibland.
F: Hur tänkte du och kände du själv då när det höll på och den ena, nu som du säger, regisserade det hela?
L: Jag tyckte väl det var rätt så kul faktiskt, det var ju under såna former så det var liksom … Jag menar jag knäppte på henne såna här handbojor och såna här, ’Nej men inte så hårt’, sa hon eller nånting sånt där, jag tror inte hon sa rent så där, ’Nej men det var bra så’. Så att det var liksom … Ja, alla tre var ju med där och sen var det inte lång stund hon hade på sig det, kanske sammanlagt fem, tio minuter alltså.”
Förhörsledarna frågar Lindberg om han har föreslagit Jennifer att hon skulle åka till Stockholm för att ha sex med fyra–fem kompisar till Lindberg. Ett felaktigt påstående, enligt honom. Möjligtvis har han föreslagit rollspel med lite äldre män och yngre tjejer men inte kommit med något konkret förslag.
Det var givetvis också helt fel att han skulle ha tagit strupgrepp, att han skulle ha utsatt den ena för sexuellt tvång och försatt henne i ett hjälplöst läge.
Förhörsledaren konfronterar Lindberg med att Frida och Jennifer berättat att de mådde jättedåligt under hela träffen och att båda vid ett flertal tillfällen gått in på toaletten och varit spyfärdiga. De ville bara att han skulle gå, eftersom båda var rädda för honom och tittade hela tiden på klockan.
”Endera spelar dom oerhört bra eller också så är det där en efterhandskonstruktion. Och återigen fattar jag inte varför man i så fall har kontakt med mig efteråt, om jag var så fruktansvärt obehaglig …”, svarar Lindberg.
* * *
Lindberg ska lämna ett urinprov. Han har under förhören haft något som liknat en besvärlig ögoninflammation. Immi och Ingrid har frågat personalen på sjukavdelningen som i sin tur konsulterat doktorn. Möjligen kan det vara en klamydiainfektion som satt sig på ögonen, menar läkaren. I sådana fall är det viktigt att han ska provtas för att få behandling och för att informera de som haft sex med honom.
– Du får göra det, säger Immi till mig.
– Det är ju typiskt. Vet du vad jag kallades när jag var ordningspolis? Doktor Mugg. Jag fick alltid ta urinproven från de som misstänktes för eget bruk av narkotika. Varför ska jag göra det?
– För att jag inte är intresserad av att se den där …
– Och vad får dig att tro att jag är det?
– Du är man, du är min chef. Du har satt mig i den här soppan. Något kan du väl göra. Dessutom verkar du ju van.
Vi åker hissen upp till häktets sjukavdelning. Det går inte att ha Lindberg någon annanstans på Kronobergshäktet anser Kriminalvården, trots att Lindberg sitter med restriktioner. Han får inte ta emot besök utan åklagarens medgivande, inte läsa brev eller tala i telefon utan att någon granskare är med. Risken bedöms som stor att Lindberg som före detta polis kan råka illa ut om han är placerad på en vanlig avdelning. Det kan räcka med att han stöter ihop med någon annan intagen på väg till eller från duschen eller rastgården för att riskera att han ska utsättas för ett angrepp. Därför får han sitta på sjukavdelningen, där de också har bättre koll på de intagna. I vart fall jag har trott att risken för att Lindberg ska kunna skada sig själv är överhängande. Därför har jag sagt till om att han ska hållas under extra noggrann uppsikt.
Det är mycket personal på sjukavdelningen. Immi hälsar glatt på de som arbetar där. Hon har varit där många gånger under den senaste tiden. Jag känner bara igen ett fåtal. Vi går efter vårdaren som ska öppna celldörren. Flera andra celldörrar i korridoren är öppna. Ångesten och hopplösheten sitter i väggarna. Några intagna går omkring planlöst. Precis som på de övriga avdelningarna i häktet finns det här sådana som måste sitta isolerade 23 timmar om dygnet i sin cell. Lindberg är en av dem.
Vårdaren låser upp dörren. Det är andra gången sedan gripandet som jag träffar Lindberg. Han står upp i cellen, med ryggen mot dörren. Hans stora gestalt vänder sig om mot Immi, vårdaren och mig. Immi säger hej. Jag sträcker fram min hand. Säger mitt för- och efternamn när jag kramar hans jättehand. Immi berättar att vi är här för provtagningen. Lindberg opponerar sig inte. Han är förberedd på att vi ska komma.
Det luktar smutsigt och instängt i cellen. Jag känner igen lukten. Det var så här det luktade på Lindbergs kontor när vi gjorde husrannsakan på juldagen. Det verkar vara länge sedan någon bytte sängkläder. Jag vet att det råder självhushåll på häktet, internerna får själva ta ur sina lakan och ersätta dem med nya. Det verkar Lindberg inte ha brytt sig om. Det är fullt av damm och mjäll på sängen. Lindberg bär sina illasittande häkteskläder. På hans axlar ligger det mer mjäll. Det lilla skrivbordet i cellen är belamrat med papper.
Jag känner att jag håller på att kvävas och vill snabbt komma ut därifrån. Celldörren bakom mig är stängd. Immi står utanför i korridoren och pratar med vårdaren. Jag och Lindberg ställer oss vid det lilla tvättstället. Jag ska se till att det är Lindbergs droppar och ingen annans som hamnar i plastmuggen. Han drar ned byxorna och tar fram sitt kön. Det som orsakat så mycket smärta och lidande.
Jag har sett ett stort antal manskön genom mina år som polis, oftast i samband med provtagningar för narkotika eller avvisiteringar. Några gånger har det varit när en misstänkt man ska kroppsbesiktigas och läkaren vill ha med en polis för sitt eget skydd. Ingen gång har jag känt som jag känner nu. Jag har svårt att stå rakt. Spykänslan är överhängande. Samtidigt ska jag se till att allt som hamnar i muggen verkligen kommer från Lindberg och att det blir tillräcklig mängd för att det ska gå att göra ett urinprov. Lindberg fyller muggen drygt halvfull och räcker över den till mig. Jag har handskar på mig men det känns som jag är utan. Jag känner hur plasten blivit kroppsvarm av urinen i den. Jag ställer mig bakom Lindberg så att han får kissa färdigt. Skruvar på locket och tackar min lyckliga stjärna för att han inte kastade muggen över mig när han kissat klart. Sedan tackar jag för mig och går snabbt ut ur cellen.
* * *
Förhören fortsätter med regelbundenhet under våren. Immi och Ingrid kommer med den ena anklagelsepunkten efter den andra. Lindberg har inga invändningar, han svarar artigt och brer ut sig i ord när så behövs. Inför förhören har han suttit med sin advokat Karl Harling och förberett sig. Advokaten har sällan haft några invändningar eller kommentarer, men antecknar flitigt.
Lindberg kommer aldrig till förhören i häktets kläder. Han har alltid gjort sig i ordning och bytt om till vanliga kläder. Immi upplever aldrig att han är särskilt smutsig eller ovårdad. Förhörsledarna kan bara skönja en viss trötthet mot slutet, när våren precis ska övergå i sommar.