Efter lunch går Immi och jag med raska steg utmed Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm. Vi halvspringer uppför den korta trappan vid tunnelbanestation Rådhuset. Vi sneddar genom Polishusparken och kommer ut på Kungsholmsgatan, precis invid den gröna pissoar som används flitigt av Stockholms taxichaufförer.
Immi bär en svart liten dokumentportfölj. I den ligger några A4-ark, dels ett förhör, dels utdrag ur en förundersökning. Där finns också ett exemplar av Dagens Industri.
Med hotell Amaranten i ryggen svänger vi vänster ned på den korta del av Kungsgatan som ligger på Kungsholmen, mot rondellen. Jag säger till Immi att om vi skulle kasta den svarta skinnportföljen i Klara sjö skulle vi kunna glömma varför vi börjat vår promenad. Immi skrattar och säger att jag inte är klok någonstans. Det brukar hon säga annars också. Men hon gör det med värme.
Vi tar trappan på Kungsbron 21 i två steg, in genom dörrarna och förbi den bemannade receptionen. Vi anmäler oss inte utan fortsätter direkt uppför en halvtrappa och går ytterligare ett 20-tal meter. Vi stannar framför en glasdörr till höger. På dörren står det ”Polismyndigheten i Stockholms län, CU”. CU är Stockholmspolisens internutredningsenhet. Jag har varit där förut. Om Immi varit det, vet jag inte. Jag har aldrig trivts med att gå dit. Den här gången är inget undantag.
* * *
Immi och jag sitter som två skolbarn inne i CU:s stora konferensrum, lätt rosiga om kinderna. Immi lägger upp sin svarta portfölj på bordet framför sig. Jag fingrar lite nervöst på skrivbordsskivan. Jag har trots allt sagt till Leena Kangas, chefen för CU, att det vi har att komma med idag är så viktigt att hon kommer att bli tvungen att ställa in sina andra åtaganden under de närmaste timmarna. Tänk om hon inte tycker det är något? Eller om hon tycker att vårt ärende är så vanvettigt att hon kör ut oss på fläcken.
Så kommer Leena och Per-Erik, en utredare på enheten. Han har vid något tillfälle förhört mig upplysningsvis i ett ärende där jag hade kunnat delges misstanke om tjänstefel. Det blev inget den gången, men jag minns honom som en korrekt och rak person.
Jag börjar lite trevande, berättar att vi har fått kännedom om något allvarligt, en polis som eventuellt gjort sig skyldig till ett mycket grovt brott, våldtäkt. Immi tar vid och berättar om förhöret med Ulrika, om utredningen som Lilian gav oss, att vi i den har funnit uppgifter som pekar mot att Kenneth köpt sex i stor omfattning och att han varit hänsynslös. Han har även agerat kopplare till de flickor han köpt, alltså sålt dem till andra män. Leena och Per-Erik skruvar lite på sig.
Immi berättar om Ulrikas uppgift att hon våldtagits av en polischef, att vi hade varit skeptiska eftersom det ofta florerar berättelser om poliser, advokater och politiker som gör sig skyldiga till sexualbrott mot unga kvinnor. En dramaturgi som känns igen från litteratur, medier och filmer. Leena och Per-Erik nickar instämmande.
Men Ulrika har hjälpt oss genom att berätta om artikeln i Dagens Industri, en uppgift som gick att kontrollera.
Leena och Per-Erik sneglar på tidningen som ligger på bordet framför Immi.
Jag känner att vi byggt upp en hyfsad stämning. Förmodligen är både Leena och Per-Erik sprängfyllda av nyfikenhet, men det visar de inte med en min.
Immi fortsätter med att hon idag, på förmiddagen, varit nere på Bonnierhuset och tittat i tidningslägg från slutet av 2008 och första delen av 2009. Att hon vid denna genombläddring hittat en artikel, som finns i tidningen framför henne på bordet.
Immi räcker över tidningen och säger åt dem att titta på mittuppslaget.
Leena slår upp tidningen och tittar ned.
– Hu, så förfärligt, utbrister hon.
Hon sträcker över tidningen till Per-Erik. Han blir också tagen.
Immi och jag är minst sagt urladdade. Vad kommer att hända nu? Tänk om inget går att bevisa? Jag får en lätt känsla av panik. Vi måste få vara med, tänker jag.
– Vi har rätt stor erfarenhet av utredningar kring koppleribrott, sexköpsbrott och våldtäkter. Dessutom har vi spaningspersonal. Vi kanske kan hjälpa till? Faktum är att jag kan ställa hela vår spaningsresurs till förfogande och utredarna också om det skulle behövas, hör jag mig själv säga.
Immi sparkar mig på vristen. Jag förstår hur hon tänker. Jag kan inte sitta och lova bort vår personal. Jag är bara gruppchef och polisiär förundersökningsledare. Vi har faktiskt en sektionschef, Ewa Carlenfors och en rotelchef, Stefan Holmén.
Men jag är Ewas vikarie. Det är alltså jag som bestämmer. Jag är säker på att hon skulle ha fattat samma beslut i det här läget.
Leena tycker att det är en bra idé. Hon medger att brottsområdet inte är hennes och enhetens vanligaste brott. De använder sig dessutom inte av spaningspersonal särskilt ofta. CU har bara en utredare utbildad på sexualbrott, som säkerligen kommer att behöva stöttning om utredningen visar sig svälla. Därför tycker Leena, åtminstone här och nu, att det är ett bra erbjudande.
Leena ska kontakta Björn Ericson som är överåklagare, chef över alla polismålsåklagare. Hon vill att vi ska träffa honom så fort som möjligt. Vi bryter upp.
Vi går med lätta steg ut på trappan.
– Det gick ju bra det här, säger jag.
Immi tänder en cigarett. Hon drar ett djupt bloss och blåser ut röken mot bilarna som susar förbi på gatan.
– Du din jävel, som lovar bort oss alla. Du är inte klok, vet du det?