Hon och han åker i en svart Passat. Utanför är det snö, massor av snö, och trots att det är mitt på dagen är det grått och mörkt. Som så många gånger det senaste halvåret är de på väg till specialistmödravården på det stora sjukhuset i betong. Där ska doktor Marja-Liisa titta på hennes mage.
Den tvåfiliga trafikleden är full av bilar, bussar och lastbilar. Det bolmar rakt upp ur fordonens avgasrör. Dubbdäcken maler i vägbanan. Han kör in på den stora breda gatan som leder upp till sjukhusets huvudentré där hon ska släppas av.
Vid entrén står färdtjänstbussarna uppbackade. De har sina chassin nedsänkta i backen. Människor i rullstolar rullas in i och ut ur bussarna. En tant i sjukhuskläder står och röker med någon som verkar vara hennes man. I näsan har hon en grimma med syrgas och på vagn invid sig en tub. En pojke rusar ut ur entrén, från sina föräldrar. Högerarmen är gipsad. Kommer han att klara den vänstra när han upptäcker hur halt det är?
* * *
Monica går in. Jag ser efter henne. På överkroppen har hon sin gröna, knälånga jacka med huva. Under har hon röda mjukisbyxor med vita ränder. Jag vet att tyget på de randiga byxorna stramar om stjärten där under den knälånga jackan. På huvudet bär hon en gul luva. Hon ser cool ut, hon kan konsten att bära en huvudbonad som ingen annan.
Jag ser efter kvinnan jag älskar, hur hon värdigt vaggar in i det stora vändkorset i glas. Jag lägger i ettan och rullar iväg för att parkera.
Sedan går jag till väntrummet där Monica sitter. Jag tar av mig den svarta rocken. Under har jag kavaj och skjorta. En slips hänger löst i kragen. Jag sätter mig och tar hennes hand. Vi sitter tysta och håller i varandras händer. Hennes är smala och långa, svala och starka. Mina tjocka och korta, fulla med skavanker. En gammal mans händer.
Bredvid oss väntar flera kvinnor med stora magar. De flesta har sina män med. Alla har något oroligt i blicken och är där av samma anledning. De är gravida och deras graviditeter är komplicerade. Flera har varit med om jobbiga situationer kopplat till sin graviditet.
Trots att hon egentligen borde ha fortsatt ligga ned hemma har Monica varit hos frisören någon dag innan och slingat håret. Hon ville vara fin inför babyn. Hon vill visa att hon minsann inte är en slafsig mamma. Hon ser lugn ut. Jag känner mig lugn.
Nu kommer vår läkare Marja-Liisa. Hon har guldfärgade träskor och blå sjukhuskläder. Vi har träffat Marja-Liisa flera gånger tidigare och känner oss trygga när vi ser henne. Hon tar med oss in i ett undersökningsrum.
Idag ska snörena tas bort, de som skyddat babyn från att falla ut ur Monicas mage.
Monica kallsvettas, hon gråter och skriker rakt ut. Jag står bredvid och håller henne i handen. Jag har strukit hennes kinder, ibland lagt ned min överkropp över hennes och kramat henne hårt för att hon ska glömma smärtan. Marja-Liisa och en sköterska peppar och kämpar.
– Nu kan barnet komma när som helst, utbrister Marja-Liisa när snörena äntligen är borta.
– Kan det? säger jag.
– Ska vi åka hem då? frågar Monica.
– Nej, jag släpper inte hem er. Ni har varit med om alldeles för mycket redan. Jag kommer sätta igång förlossningen. Ni ska bli föräldrar nu!
Slipsen är avtagen och ihoprullad i kavajens högra ficka. I den vänstra ligger de två mobiltelefonerna. Jag har ringt i jobbtelefonen, den med sprucken skärm, och sagt till mina arbetskamrater att jag ska bli pappa idag. Jag har inte planerat för det. Tanken var ju att barnet skulle komma först nästa vecka …
Monica har fått klä sig i en vit särk. I armen går det en infart kopplad till en slang, den hänger ned från en ställning med hjul och går upp till en flaska. Hon ser lugn ut, som hon aldrig gjort något annat, som hon väntat på den här dagen i hela sitt liv. Hon är inte rädd, bara fokuserad.
Klockan 00.45 ligger pojken på hennes mage. Han, som ska få heta Knut, söker direkt efter hennes bröst. Han och jag har varit ute i ett annat rum där en barnmorska sugit lite i hans hals och gett honom syrgas en kort stund. Nu är allt bra. Han är lätt, bara två och ett halvt kilo, men ganska lång för att vara för tidigt född, 47 centimeter.
Vi har inte fällt några tårar. Tårarna har tagit slut. Vi är båda omtumlade, nästan i chock. Vi är glada men samlade.
Han låter som en liten katt och piper när han andas. Han får ett litet rör i näsan som går ned i magsäcken för att han inte riktigt orkar äta. Nu måste han snabbt få i sig näring. Han kommer att få stanna ett antal dagar med Monica och mig på det stora sjukhuset i betong.
I samma rum, mindre än två dygn tidigare, har en flicka fötts. Hennes föräldrar, våra vänner Åsa och Torgny, ger henne namnet Livia. Hon lever, hon låter, hon andas. Hon och Knut är för evigt förbundna till varandra. De har en gemensam historia. De blev till i nära nog samma tid och de växte i sina mammors magar samtidigt. Båda har storasyskon, Jacob och Siri, som tittar på dem från himlen.
Knuts andra storasyster, Ebba, och jag, som är hennes pappa, går i korridoren i det stora betonghuset. Hon är förväntansfull och lite spänd inför mötet med sin lillebror. Ebba var två år första gången hon sa till mig att hon ville ha ett syskon. Nu är hon nio och ett halvt. En sköterska på avdelningen har ordnat ett rum och bestämt att Ebba ska få träffa sin lillebror trots att det egentligen inte är tillåtet.
Ebba går in i rummet. Monica sitter med Knut i sin famn. Ebba strålar av glädje.
– Vill du hålla?
– Får jag?
– Ja, det är din lillebror.
Ebba tar Knut i sin famn och sitter helt tyst. Han andas lugnt. Hon ler.
De sitter så länge.