På måndagskvällen samlades spaningsledningen i polishuset i Visby. Knutas var tacksam över att polisarbetet satts igång så snabbt och effektivt. Mediaintresset var enormt. Många detaljer hade ofrånkomligen läckt ut, även om ingen hade publicerat offrets identitet än. En småbarnsfar hade avlidit under en sexlek hemma i sitt eget sommarhus. Polisen misstänkte mord. Avspärrningarna runt huset och det stora antalet polisbilar i det försommarsömniga Ljugarn väckte stor uppmärksamhet bland allmänheten.
När spaningsledningen slagit sig ner vid kaffekopparna och smörgåsfaten hade Knutas ställt sig på sin vanliga plats vid bordets ena kortsida.
– Vi har alltså en fyrtiofemårig familjefar som har påträffats död i familjens sommarhus i Ljugarn. Och det är inte vem som helst utan konstnären Henrik Dahlman, som jag antar att alla vet vem det är.
– Är det han som de har anlitat för att göra den där skulpturen utanför Almedalsbiblioteket? frågade kriminalinspektör Thomas Wittberg. Jag läste en stor artikel om honom i GT häromdan.
– Ja, det är han, sa Knutas kort och återgick till sin redogörelse. Om det är mord kan vi inte vara säkra på i nuläget, men vi måste ändå utgå ifrån det. Fastigheten är avspärrad och dörrknackning pågår i området. Teknikerna håller fortfarande på där ute, men Sohlman har kommit in till mötet och det är vi tacksamma för.
Han nickade mot kriminalteknikern och vände sig återigen mot kollegerna som satt samlade runt bordet.
– Så här såg kroppen ut när den hittades.
Knutas tecknade åt Karin att släcka ljuset och åt Sohlman att klicka fram första fotografiet på den vita duken längst framme i rummet. Det gick ett sus bland kollegerna när bilden på Henrik Dahlman visades.
– Är det fråga om ett sexmord? utbrast presstalesmannen Lars Norrby.
Knutas gav honom en snabb blick. Mannen som skulle föreställa informationscentral visste uppenbarligen minst av alla.
– Har du sovit hela dan? frågade Wittberg sarkastiskt. Och bortsett från det – vad tycker du själv att det ser ut som?
Han skakade på sitt blonda hårsvall som han låtit växa och som för dagen var fäst i en tofs. Den trånga, vita T-shirten smet åt kring de svällande musklerna. Herregud, Wittberg har blivit ännu större, tänkte Knutas med ett uns av avund. Kontrasten var stor mot den skinntorre, kostymprydde och elegante kollegan han tilltalade.
– Lägg av, svarade Norrby och snörpte på munnen.
Han vände sig mot Knutas för att få höra mera. Samtidigt klickade Sohlman fram flera bilder på offret ur olika vinklar.
– Att sex har varit inblandat råder det knappast nåt tvivel om, fortsatte Knutas. Henrik Dahlman hittades strax efter klockan två i eftermiddags av en granne och då hade han varit död i över tolv timmar. De skador han hade var piskrapp på kroppen, rivsår och flera blåmärken.
– Hur är det med avvärjningsskador? undrade åklagare Birger Smittenberg som också satt med på mötet.
I många år hade han samarbetat tätt med Knutas och han tyckte om att vara med från början när det handlade om grova brott.
– Det finns inget som tyder på att han har gjort motstånd, svarade Knutas. Uppenbarligen har han varit med på det hela, åtminstone från början. Sperma har hittats på lakanet som har skickats till analys. Dessutom har flera långa svarta hårstrån påträffats i sängen, de har också sänts till NFC. Jag har bett dem skynda på, så jag hoppas att vi har svar inom några dar.
Han vände sig till kriminalteknikern:
– Sohlman, kan du berätta mer om de spår som har hittats på brottsplatsen?
– Sperman på lakanet kan komma från offret eller från en eventuell gärningsman, men vi kan inte utesluta att den hamnat där vid ett tidigare tillfälle, förklarade Sohlman. De hårstrån som låg i sängen verkar syntetiska. Jag har tagit en snabbkoll i mikroskop och de ser inte äkta ut, de måste komma från en peruk. Vad vi vet använder inte Dahlmans hustru löshår. Det finns inga spår av strid i huset, flera fynd tyder på att offret har ätit middag tillsammans med nån. Två vinflaskor som nyligen öppnats har hittats, plus ett par matkartonger från en thailändsk restaurang i Visby som kollas upp nu under kvällen. Fast det är klart, de kan ju ha kommit från ett tidigare tillfälle, även om grannarna hävdar att familjen Dahlman inte har varit i huset på ett par veckor.
– Det var thaimat, sa du, insköt Knutas. Har ni hittat ätpinnarna? Där kan det ju finnas dna.
– Tyvärr låg de orörda i sin plastförpackning. De har använt bestick som har diskats grundligt. Har vi tur så var det gärningsmannen som köpte maten och att personalen eller andra vittnen i så fall minns honom eller henne. Det kan mycket väl vara så att dödsfallet var en olyckshändelse och att det helt enkelt handlar om en sexlek som urartade. Det är omöjligt att säga i nuläget.
– Hur är det med andra spår? frågade åklagaren.
– Om det nu ändå är fråga om en regelrätt mördare så har han eller hon, eller jag kan ju lika gärna vara modern och säga ordet hen, det passar ju faktiskt ypperligt just nu. Hen, alltså, har tyvärr varit mycket noggrann och tagit god tid på sig efteråt, plockat undan, diskat och torkat av alla ytor som vi antar att hen har rört vid. Även golvet i sovrummet. Det syns tydligt i huset vilka ytor som är avtorkade helt nyligen.
Han nickade till Sohlman att fortsätta.
– Vi har hittat ett ridspö nedanför sängen. Det troliga är väl att det är det som har använts mot Dahlman. Brottsplatsundersökningen kommer att pågå hela natten så det är mycket möjligt att mera kommer fram.
Sohlman klickade fram flera bilder; offret visades ur olika vinklar, sovrummet där han låg, köket, vardagsrummet.
– Vad säger det om gärningspersonen? framkastade Karin. Det här med att allt var så undanplockat, menar jag.
– Vart vill du komma? frågade Norrby.
– Jag menar, om det handlar om en olyckshändelse, alltså en sexlek som gått för långt, så borde väl den som har vållat Henrik Dahlmans död vara chockad och upprörd? Kan man då vara så kall att man tänker rationellt och städar undan efter sig på det här viset? Tyder inte det på att mordet var planerat?
– Jo, kanske du har rätt i det, sa Knutas eftertänksamt och gned sig om hakan.
Han lät blicken vila på Karin lite längre än nödvändigt. Hur hade det varit, tänkte han, om de bara hade varit arbetskamrater och inget mer? Så hade situationen sett ut i nästan tjugo år, men numera var de ett par. På sätt och vis kändes det fortfarande overkligt. Som om det inte gällde honom. Som om han var kluven i två personer. Han tvingade sig snabbt tillbaka till spaningsmötet och Karins frågeställning. Inte rätt läge att filosofera över tillvarons beskaffenhet just nu.
– Låt oss stanna vid den tanken ett ögonblick, om det nu är fråga om ett mord – att det faktiskt var planerat, fortsatte Knutas. Vad är det i så fall som tyder på det?
Han kastade ut frågan och lät blicken vandra mellan kollegerna. Det närmaste gänget, de som arbetade tätast ihop. Kriminaltekniker Erik Sohlman med sitt eldröda hår och sitt temperament, den distingerade presstalesmannen Lars Norrby, alltid korrekt och en aning surmulen, men Knutas litade på honom. Åklagare Birger Smittenberg som närmade sig sjuttioårsåldern men fortfarande arbetade deltid. Noggrannare och mer hängiven medarbetare kunde man knappast tänka sig. Och så kriminalinspektör Thomas Wittberg, polishusets charmör och kvinnokarl, den evige singeln som sedan en tid tillbaka äntligen stadgat sig med en ung dalkulla som semestrat på Gotland och var hälften så gammal som Wittberg. Sedan han träffade henne hade hans fysiska träning tilltagit i omfattning, han hade skaffat skägg och ännu trängre tröjor än vanligt för att framhäva sin vältränade kropp. Ungefär som om han ville kompensera sin ålder med muskler, dra uppmärksamheten från de grå håren och läsglasögonen med tvättbräda på magen och imponerande biceps. Det verkade jobbigt, tänkte Knutas, men själv kände han också av åldersskillnaden mellan honom och Karin. Hon var tolv år yngre och han retade sig mycket mer än tidigare på nya gråa strån, rynkor och andra tecken på kroppsligt förfall. Karin var ovanligt spänstig och muskulös, vilket han måste erkänna stressade honom en del. Han hade aldrig tänkt så när han var tillsammans med Line som var i samma ålder. I nästa sekund bannade han sig själv. Vad var det med honom? Här stod han mitt i det första mötet om en mordutredning som han själv dessutom ledde och lät tankarna vandra iväg. Skärpning. Han fixerade blicken på just Wittberg som faktiskt hade börjat svara på hans utslängda fråga. Han kunde se kollegans läppar röra sig.
– Mötesplatsen var utan tvekan väl utvald om man nu vill ta livet av nån, sa Wittberg. Avskilt läge och få permanentboende grannar. De flesta sommargästerna har ju inte kommit ut än. Inga vittnen. Om gärningspersonen hade bil hade den lätt kunnat parkeras en bit ifrån utan att nån lagt märke till det. Mordet skedde hemma hos offret och ingen annan väntades dit. Mördaren kunde i lugn och ro avlägsna spår utan att riskera att bli störd eller avbruten och sen med lätthet försvinna obemärkt därifrån. Om det dessutom är fråga om en kvinnlig förövare så är tillvägagångssättet perfekt. Lura mannen till att tro att han ska få sex, binda fast honom med handfängsel i sängen så att han är undanröjd som hot och sedan i lugn och ro avlägsna spår utan att behöva flytta en tung kropp. Då är det heller inte så konstigt att det inte finns avvärjningsskador. Hur ska han kunna göra motstånd när armarna är helt fastlåsta ovanför huvudet och fötterna ihopsurrade?
– Absolut, höll Karin med. Vad vet vi om den här Henrik Dahlman? Han kanske levde ett vidlyftigt liv vid sidan av äktenskapet.
– Vi har inte kunnat förhöra frun än, hon är alldeles för chockad, sa Knutas. Jag hoppas på att kunna träffa henne i morgon.
– Och grannen som hittade honom? De var väl goda vänner? undrade Norrby.
Knutas drog ut ett papper ur mappen han hade framför sig på bordet. Lät läsglasögonen halka ner från pannan och ögnade snabbt igenom förhörsutskriften.
– Ja, men han har inte sagt nåt om att Henrik Dahlman skulle ha haft andra. Vet han nåt så låtsas han i så fall inte om det.
– Finns det några spår som vittnar om att förövaren skulle vara en kvinna? frågade åklagare Smittenberg.
– Skoavtryck har säkrats i trädgården, inflikade Sohlman. Det var fuktigt i marken, men inget regn under natten vilket har underlättat arbetet. Dels har vi hittat avtrycken från de skor offret hade på sig och dels även grannens. För övrigt finns ännu ett skoavtryck och det ser ut att komma från en kvinnosko med hög klack, storlek fyrtioett. Själva avtrycket kommer att analyseras närmare, men det verkar röra sig om en sko med kilklack och såna bär väl knappast män.
– Om han nu inte var utklädd, möjligen en transvestit, invände Karin. De långa hårstråna kan kanske tyda på det.
– Hur är det med offrets mobil och dator? undrade Wittberg.
– Mobilen har inte hittats och den bärbara datorn han hade med sig saknas också. Däremot finns en stationär i hemmet i Visby och en iPad som låg kvar i bilen. De gås igenom så fort som möjligt. Dessutom har vi begärt in samtalslistor från leverantören Telia när det gäller mobilen. Men det kan ju ta några dar innan vi får dem.
– Vad har dörrknackningen gett hittills? undrade Norrby.
– Inget alls vad jag vet, suckade Knutas. Det är bara ett fåtal som bor permanent i det här området. Skolorna har precis slutat och folk har inte hunnit ut till sina sommarstugor än. Men det arbetet fortsätter. Vi får se vad som kommer fram under kvällen. För övrigt så behöver vi höra Henrik Dahlmans anhöriga, arbetskamrater och vänner. Han och Amanda har en liten dotter som nu befinner sig hos sin mormor och morfar i Burgsvik. Hon är bara två år, tror jag. Sen har han ytterligare två barn med sin förra fru som bor i Ygne. Få se nu, vad hon hette …
Knutas bläddrade bland sina papper.
– Regina Mörner, så var det. Barnen är tio och tolv år gamla. Dessutom har Regina Mörner en dotter sedan tidigare som nu är tjugo.
– Och exfrun? Vad vet vi om henne?
– Regina Mörner flyttade till Ygne efter skilsmässan. Hon är inte gotländska utan ursprungligen från Stockholm. Äldsta dottern, som hon alltså har med nån annan, bor tydligen i Stockholm.
– Henne får vi också förhöra så fort som möjligt, sa Knutas. Även den äldsta dottern.
Han såg ut över sina medarbetare. Klockan hade hunnit bli åtta på kvällen och de flesta skulle jobba åtskilliga timmar till.
– Vi vet inte om det är en man eller kvinna vi jagar, om det är fråga om mord eller en olycka. Det är bäst att vi kommer igång.