Henrik Dahlmans före detta fru Regina Mörner bodde nästan längst bort i utkanten av den lilla orten Ygne, en knapp mil utanför Visby och intill naturreservatet Högklint. Området var känt för sina höga berg, sina grottor och klapperstenstränder. En liten väg bland grästuvor och blomster ledde fram till huset som inte såg ut att vara särskilt stort, men läget måste beskrivas som i det närmaste oslagbart. En röd stuga med vita knutar som låg för sig själv på en klippa med en trädäckad veranda ut mot havet. Framför huset fanns en gräsmatta och några mindre byggnader. Johan gissade att det rörde sig om en gäststuga och någon typ av förråd. De parkerade på gräset utanför häcken som omgärdade tomten.

– Herregud, vilket ställe, suckade Pia hänfört och såg ut över det gnistrande havet medan hon öppnade bakluckan för att ta fram kamerautrustningen.

– Magiskt, instämde Johan och lät blicken glida över de säkert trettio, fyrtio meter höga klipporna som stupade rätt ner i bråddjupet nedanför dem.

Klapperstensstranden långt därnere som ringlade sig bort mot Visby, silhuetten av hamnen och staden och så den efter­middagsröda solen som långsamt var på väg att sänka sig vid horisonten.

När de närmade sig hördes orientalisk musik strömma ut från huset och de såg en lång, mörkhårig kvinna klädd i svarta trikåer och en färgglad tunika röra sig runt på terrassen och göra stora, mjuka rörelser med kroppen. Hon böjde på benen och sträckte ut båda armarna som om hon ville omfamna hela världen. Samtidigt blundade hon och mumlade något. De kunde se hennes läppar röra sig, men inte höra vad hon sa.

Johan och Pia utväxlade blickar. Bilden stämde ganska bra överens med de foton de hade sett på Regina Mörners Face­booksida. De gick in och slog sig ner i utemöblerna utan att störa kvinnan som verkade fullständigt innesluten i sin dans. Hon hade ett hårt ansikte med markerade drag och en märkligt kylig utstrålning.

Plötsligt svängde hon runt, öppnade ögonen och fick syn på teamet från teve. Hon låtsades överraskad men Johan fick en känsla av att det var planerat att hon skulle dansa just när de kom. Kanske hade hon hoppats att Pia skulle filma henne. Han lade märke till att hon var välsminkad och att hon hade prytt sig med tunga smycken, både om halsen, handlederna och i öronen.

– Hej och välkomna, strålade hon med ett tillgjort leende, tog i hand och försvann sedan in i vardagsrummet för att stänga av musiken.

– Ja, jag var lite upptagen med min egenkoreograferade dans, ursäktade hon sig när hon var tillbaka. Den säger faktiskt en del om mig. Om ni ska göra ett porträtt så kanske ni vill filma lite medan jag dansar här på terassen? Utsikten är ju sagolik. Hon gjorde en svepande gest med armen. Och nu är det så soligt och fint. Det kan bli en bra början på reportaget – skapa intresse, sa hon med ett finurligt flin som om hon generöst nog delgav teamet som stod framför henne sina supertips om hur man gör teve.

Hon rättade till blusen och drog en hand genom håret.

– Ska jag sätta på musiken igen? frågade hon med blicken på Johan och en uppfordrande nick som om det redan var bestämt att denna hemmasnickrade variant av orientalisk dans skulle förevigas.

– Visst, absolut, sa Johan trött. Det kanske inte var en sådan dum idé, trots allt, även om det knappast var ett porträtt de skulle göra.

Ivrigt skyndade Regina ut i vardagsrummet igen och satte på musiken, skruvade upp volymen för att göra det hela ännu mer effektfullt. Kom tillbaka med ett belåtet ­leende på läpparna. Som ett litet barn som fått som hon ville, tänkte Johan. Det fanns något tragiskt över hela ­Regina Mörners uppenbarelse. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Nu flaxade hon entusiastiskt runt på terassen i takt till musiken medan Pia filmade så gott det gick. Då och då närmade hon sig Johan, svängde på höfterna och dansade snudd på utmanande intill honom. Slängde eldiga blickar som om hon lade an på honom. Johan iakttog den dansande kvinnan. Märkligt att hon inte var mer sorgtyngd eller nedbruten efter sin före detta makes död, tänkte han. Även om de var skilda så var han ändå far till två av hennes barn. Han rycktes ur tankarna av att Pia puffade honom på axeln.

– Det räcker nu, väste hon. Klockan går, vi måste sätta igång med intervjun.

– Visst.

Johan reste sig och gick fram till Regina som verkade helt absorberad av sin dans och inte hade märkt att hon inte längre var i kamerans blickfång. Pia stod istället med ryggen till och filmade utsikten. Han knackade henne på axeln.

– Tack, det räcker, ropade han för att överrösta de högljudda cymbalerna som slogs allt häftigare mot varandra.

Regina Mörner ryckte till och slog upp ögonen.

– Jaha, ja.

Handen flög upp mot det korta håret och hon strök svetten ur pannan.

– Du kanske kan stänga av musiken, bad Johan.

Kvinnan nickade och försvann. Några sekunder senare blev det äntligen tyst. Johan kunde se på Pias rygg hur hon drog en djup suck av lättnad.

– Kan vi slå oss ner? föreslog han.

– Javisst. Vill ni ha nåt att dricka? Själv är jag jättetörs­tig efter allt dansande.

Regina Mörner skrattade till lite kokett och såg frågande på Johan. Han lade märke till hur hon helt fokuserade på honom, verkade inte bry sig det minsta om Pia, vilket var ovanligt eftersom fotografen brukade väcka ett visst uppseende var hon än hamnade.

– Gärna, vatten blir bra.

– Inte en öl? frågade hon inbjudande och log.

Knixade lite med höften. Herregud, flirtade hon med honom? Det verkade inte finnas någon hejd på den här kvinnan.

– Nej, tack. Vatten räcker.

De slog sig ner vid bordet och småpratade före själva teveintervjun, som skulle hållas kort. Ett vanligt nyhetsreportage brukade inte vara längre än ett par minuter så det fanns inte tid för några longörer. Johan brukade värma upp intervju­objektet genom att göra en förintervju. Regina Mörner hade tagit plats i soffan, men Johan valde att sätta sig i en fåtölj mitt emot. Instinktivt drog han sig för att komma för nära henne.

– Hur reagerade du på Henriks död? började Johan med att fråga.

Den ena långsmala handen flög upp mot bröstkorgen.

– Med chock så klart. Det är mina yngsta barns far.

Regina skakade på huvudet och sträckte sig efter vatten­glaset.

– Och barnen? Hur är det med dem?

– Den äldsta har jag med en annan, men hon är i stort sett uppvuxen med Henrik. De andra två är med honom varannan vecka, lika mycket som de är med mig, så de är förstås förtvivlade. De är hos sin farmor och farfar nu så kan de alla trösta varandra.

– Du då?

Kvinnan stelnade till. Hon tog ytterligare en klunk vatten innan hon svarade.

– Åh, man blir så törstig när man dansar. Och svettig.

Hon tog tag i nederkanten på tunikan, lyfte och skakade tyget kraftigt. Johan fick så märkliga vibbar av denna dam, hon verkade rastlös och undflyende, samtidigt som hon tycktes angelägen om att få hans uppmärksamhet.

– Hur känner du inför hans död och det sätt han dog på, det faktum att Henrik faktiskt mördades?

Regina Mörner plockade fram ett paket cigaretter ur en låda i bordet och tände. Drog ett par bloss innan hon svarade, som om hon tänkte efter vad hon skulle säga.

– Det är klart att det är sorgligt. Fruktansvärt och obegripligt.

Hon drog ett nytt, djupt bloss och såg bedrövat ner i bordet.

– När hade du senast kontakt med Henrik?

– Samma dag som han dog, men då lämnade han bara barnen och stack.

– Och för övrigt, brukade ni träffas?

– Utöver hämtning och lämning av barnen? Knappast. Det skulle aldrig hans Barbiedocka till fru acceptera.

– Jaså, varför inte då? undrade Johan nyfiket, trots att han var väl medveten om att han gick över gränsen för vad som var relevant att fråga i egenskap av journalist.

– Hon klarar väl inte av att jag och Henrik alltid har haft en speciell kontakt, hon är svartsjuk helt enkelt.

Regina Mörner himlade med ögonen.

– Förlåt att jag går rakt på sak, men du verkar inte särskilt berörd av hans död?

– Jag grät första dygnet och då tömde jag nog ut allt. Det är klart att det är en sorg och den kommer jag alltid bära med mig. Men min och Henriks kärleksrelation var avslutad sen länge, numera hade vi bara en praktisk kontakt.

– En del pikanta detaljer har ju läckt ut i pressen, om hundhalsband, att han var naken och bunden – är du förvånad över att det ser ut som ett sexmord?

– Henrik gillade sexuella utsvävningar, att tänja på gränserna. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle dö så.

– Varför skildes ni?

– Han träffade Amanda. Även om han förnekade det hela tiden. Att det var anledningen, menar jag. Men det fattar väl vem som helst.

Regina Mörners röst lät plötsligt bitter. Hon drog ett djupt bloss på cigaretten.

Johan skruvade besvärat på sig. Han var tveksam till om de överhuvudtaget skulle kunna använda intervjun i reportaget.

Han ropade på Pia.

– Okej, vi kör. Var vill du ha oss?

Johan reste sig ur soffan, drack upp vattnet, och bestämde sig för att stöka undan intervjun så fort han kunde.