Det var som alltid med spirande förväntan som Karin närmade sig Wollmar Yxkullsgatan i hjärtat av Södermalm där hennes dotter Hanna bodde. Hon hade köpt med sig frukostfrallor från det lilla konditoriet på hörnet. Det var fortfarande förhållandevis tidigt på morgonen, trots att hon just kommit med flyget från Visby. Hanna hade sagt att hon bara skulle titta in en snabbis på jobbet. Det var dagen före midsommarafton och de flesta slog av på takten inför helgen. Hanna och Gabriella hade planerat att fira med Hannas adoptivföräldrar i sommarvillan på Dalarö. Hanna skulle vänta in Karin så att hon fick lämna sin väska och de hann äta frukost tillsammans.

Karin korsade Mariatorget med den praktfulla fontänen och skulpturgruppen Tors fiske som tronade i mitten. Hon fortsatte in på Swedenborgsgatan med sin vackra allé, passerade några trendiga mode- och inredningsbutiker och en populär restaurang. Hon tyckte väldigt mycket om dessa charmiga kvarter, de påminde henne om Visby. Små caféer och butiker, en ekologisk matmarknad, och så en brokig blandning av människor, turister men även den yngre ­generationen Södermalmsbor som inte lämnat stan för att fira den stundande midsommarhelgen i skärgården utan stannade kvar för att njuta av ett varmt och inbjudande Stockholm i sin vackraste skepnad.

Hanna bodde högst upp i fastigheten tillsammans med sin flickvän sedan flera år. Först när Hanna blivit vuxen hade hon och Karin återfått kontakten och för varje möte kom de två kvinnorna varandra närmare, även om det kunde gå lång tid mellan träffarna. Karin bar ständigt på en längtan efter Hanna inom sig.

Karin tog hissen upp och granskade sitt ansikte i den tenn­infattade spegeln. Det blev inga fler barn i hennes liv. Hon fick inte uppleva vad det innebar att sluta ett litet barn i sin famn, någon som kramade henne med knubbiga små armar och kallade henne mamma. Istället hade hon satsat på karriären, utbildat sig till polis och vigt sitt liv åt att klara upp komplicerade kriminalfall. Hennes fertila år var med största sannolikhet över och hon skulle aldrig få chansen att bli mor ännu en gång. Och vem skulle i så fall fadern vara? Den ende man hon kunde tänka sig för en sådan uppgift var Anders, men han var tolv år äldre och säkert helt färdig med barn. Hans egna tvillingar var vuxna.

Hissen stannade med en knyck på översta våningsplanet och Karin lutade sig mot väggen, för ett ögonblick överväldigad av sorg. Det blev så ibland när hon skulle träffa Hanna. Som om åren smalt samman till en besk droppe hon måste svälja för att klara av att gå vidare. Detta var hennes öde. Det var bara att acceptera.

Hon samlade ihop sig, kastade en sista blick i spegeln. Rättade till luggen och tog sin väska. Det tjänade ingenting till att gräva i sorger hon inte kunde göra något åt. Hennes liv fungerade väl och hon borde vara tacksam för att hennes dotter klarade sig så bra som hon gjorde.

Hanna öppnade och välkomnade henne in i den öppna hallen.

– Har resan gått bra? frågade hon efter att hon kramat om sin mamma och hängt upp hennes jacka på en galge. Utan att vänta på svar tog hon resolut tag i Karins rullväska och gick före in mot gästrummet där Karin brukade sova när hon var på besök. Den här gången skulle det bara bli en natt, men hellre det än inget. Karin måste också arbeta under dagen, men på kvällen skulle de äta middag tillsammans. Hon såg fram emot det. Att hinna prata ordentligt, mor och dotter. Det var inte så ofta de fick tillfälle att ses.

Den storslagna våningen med säkert tre meter i takhöjd var en sådan kontrast mot Karins lilla vindskrypin på Mellangatan i Visby. Hon slogs alltid av hur vackert dottern bodde. Det var en rymlig fyrarummare i sekelskiftesstil, varsamt renoverad med höga golvlister, stuckatur i taket och flera rikt utsmyckade kakelugnar. Hanna och Gabriella hade båda välbetalda jobb och inga barn att spendera pengarna på. Gabriella var aktiv inom politiken och Hanna arbetade framgångsrikt som byggnadsingenjör. Men förutom det hade hon också sin förmögna adoptivfamilj von Schwerin, som sett till att hon aldrig behövde lida ekonomisk nöd. Våningen hade hon ärvt av en rik släkting och sedan hade hennes pappa sett till att den renoverats till toppskick. Karin älskade de vackert slipade golven och väggarna som pryddes av konst, trots att miljön samtidigt fick henne att känna sig som kusinen från landet.

Även om både Hanna och Gabriella hade tydliga väns­tersympatier skulle man kunna tro att det var en högborgerlig societetsmänniska som bodde här. De vitlaserade trägolven täcktes av äkta mattor, möblerna var av stilren design och en av väggarna i vardagsrummet kläddes av en välfylld bokhylla. För Karin fanns ett gästrum med gråmålade väggar, säng med quiltat överkast och en tuff Corbusierfåtölj i svart läder intill fönstret. Det var som att bo på ett personligt och lyxigt inrett hotell.

– Jag har fixat en rejäl frukost, sa Hanna. Är du hungrig?

– Ja, sa Karin. Jag är faktiskt utsvulten. Kommer ju direkt från Visby och har inte hunnit äta än. Jag köpte med mig frallor …

– Det behövs inte, mamma, sa Hanna milt. Jag har lagat riktig mat. Jag är själv aphungrig, har suttit uppe och jobbat med ett projekt halva natten.

Det värmde till i bröstet, Hanna hade kallat henne mamma. Det hände inte ofta, men varje gång fick Karin lust att gråta. Hon lyckades lägga band på sig, fyllde upp ett glas vatten under kranen istället. Ville inte ställa till en snyftscen det första hon gjorde.

Ljuset flödade in i det luftiga köket, där Hanna redan förberett varsin smoothie med grönkål och avokado, en tallrik broccoli och en chiapudding. Både Hanna och Gabriella var veganer och oerhört noga med vad de åt. Själv tålde Karin inte riktigt denna kost, blev alltid orolig i magen av mandel­smöret, agavesirapen och alla de konstiga böngrytorna som serverades i dotterns hem, men hon åt utan att knota. I värsta fall fick hon väl smita ut och köpa en baguette senare, tänkte hon medan hon tuggade på den ångade broccolin.

– Hur går det med allt? förhörde sig Hanna.

– Det är bra, tack, sa Karin. Vad vill du veta? Jobbet – eller­ privatlivet?

– Båda, såklart, log Hanna och hällde lite mer hasselnötsdressing över sin broccoli. Är det en mördare som går lös i Visby nu igen?

– Det verkar inte bättre.

– Jag läste om den där arme Henrik Dahlman, fortsatte Hanna. Tänk att dessa män tror att de är onåbara …

– Hur menar du? undrade Karin.

– Det är ju så. Enligt tidningarna rör det sig om ett sexmord. Den trevlige trebarnspappan på familjens lantställe tillsammans med nån galning. Avancerade sexlekar i hans och hustruns säng mitt i familjeidyllen. Fy fan. Jag är så glad att jag slipper vara med män. Hur jag än vrider och vänder på det så är de flesta sjuka i huvudet. Och de tror att de äger världen. Tror att de kan bete sig hur som helst och komma undan med det.

Hannas syn på män var ofta minst sagt onyanserad, tänkte Karin. Samtidigt såg hon Anders framför sig. Nej, han var inte sådan. Kanske var han en helt annan art. En respektfull, försynt en. Och ändå kunde han vara så maskulin och trygg.

Hon rös omärkligt när hon kom att tänka på hans varma handflator mot sin hud.

– Sant är att många män är väldigt självgoda, sa Karin.

– Men det går bra med din kille?

Det var lustigt att Hanna kallade Anders för ”kille”. Mycket var han, men kanske inte just det. Karin lade huvudet på sned.

– Jag tycker väldigt mycket om honom, sa hon. Men det är svårt. Han är äldre än jag och vi har inte direkt kommit nån vart med vårt förhållande trots att vi har varit ihop så pass länge. Jag får en känsla av att han bromsar. Kanske omedvetet … Han säger att han tycker mycket om mig, men samtidigt tar han inga initiativ till att vi ska flytta ihop.

– Vill du det då?

– Ja, det tror jag.

Det var märkligt hur lätt det var att prata med Hanna. Karin hade inte särskilt många kvinnliga vänner och dottern hade kommit att bli både det och samtidigt en del av Karins familj. Med Hanna kände hon sig fri att blotta även sådant hon ogärna visade inför andra.

– Vad gott det var förresten, berömde hon frukosten.

– Roligt att det smakar, log Hanna så att gluggen mellan framtänderna blev synlig.

– Jag ska inte bara prata om mig själv, fortsatte Karin och sköljde ner maten med citronvatten som Hanna hällt upp ur en kanna i blått plexiglas. Hur är det med dig och Gabriella?

– Det är lugnt, sa Hanna. Men det är mycket att göra och vi hinner knappt ses. Och snart åker jag till Mocambique. Då kommer vi inte att träffas på sex veckor. Men det kanske är bra med såna pauser. Man hinner aldrig riktigt tröttna på varandra …

Karin fick en känsla av att Hanna inte sa hela sanningen om deras förhållande.

– Jag kan bli lite rastlös ibland, sa Hanna oväntat.

Karin studerade dotterns ansikte, väntade på att hon skulle fortsätta.

Men Hanna tycktes ångra sig. Hon skakade på huvudet, som om hon tillrättavisade sig själv.

– Det ska hur som helst bli superspännande att åka till Afrika, sa hon. Jag ser verkligen fram emot det. Vi ska bygga ett nytt centrum för misshandlade och våldtagna kvinnor. Det behövs verkligen. Jag är så glad att jag fått chansen att bidra.

Hanna log och Karin lade sin hand över hennes.

– Jag är så stolt över dig, sa hon med värme i rösten.

– Tack, mamma, sa Hanna igen och Karin kunde inte hejda sig.

Hon brast ut i en häftig gråt. Hanna reste sig ögonblickligen från stolen och kom över på andra sidan bordet, kramade om Karin.

– Såja, såja, tröstade hon och strök Karin över håret.

– Förlåt, sa Karin med grötig röst och torkade tårarna, försökte samla sig. Det har bara varit så jobbigt på sistone. Jag känner mig osäker, otrygg.

– Hur då? Är det nåt med Anders?

– Ja, han har varit så konstig på sista tiden. Distanserad, det är som om han drar sig undan.

– Säkert inte, sa Hanna förtröstansfullt. Du får tänka på att de senaste åren har inneburit en stor omställning för honom. Skilsmässan, barnen har flyttat från ön, dödsolyckan på Gran Canaria som han tog på sig en del av skulden för, mordförsöket på honom själv. Det har hänt massor. Det är inte så konstigt om han inte kan ge sig hundraprocentigt hän i en relation ännu.

Karin torkade tårarna och såg upp på sin dotter. Det var rart av henne att se saken ur det perspektivet fast hon egentligen avskydde män i största allmänhet.

– Du har säkert rätt. Jag kanske överdriver. Forcerar och inbillar mig en massa. Jag har ju en tendens att övertolka saker och ting.

– Ja, det är nog inte så farligt. Du borde bara låta tiden gå och lämna honom ifred. Sätt ingen press på honom – det får bara motsatt effekt. Ge honom andrum istället.

Hanna kastade en blick på klockan.

– Jag måste göra mig i ordning och komma iväg till jobbet nu. Men vi ses ju i kväll? Jag har bokat bord på en nyöppnad restaurang i närheten. Bara vegansk mat! Kan du tänka dig? Så perfekt!

Karin nickade. Hon kände sig något bättre efter att ha lättat sitt hjärta.

Även om tanken på kvällens middag inte direkt innebar någon tröst.