Norsta Auren låg allra längst upp på nordligaste Fårö. Den breda sandstranden var helt ödslig och sträckte sig flera kilometer från Skärs udde, där sjöfåglar flockades i hundratal, till Fårö fyr i andra änden. Sanden här var ljus och finkornig och havet låg stort och öppet framför dem. Horisonten sträckte sig som en båge i fonden, vattnet glittrade i solen, inte en båt i sikte. Här fanns heller ingen bebyggelse att tala om, förutom ett och annat hus precis i början av stranden. Inga människor syntes i blickfånget denna vackra midsommarmorgon. Johan och Emma hade stranden helt för sig själva. Hade det inte varit för de krumma martallarna och enbuskarna uppe vid skogsbrynet hade det varit lätt att föreställa sig att man befann sig på Bali eller på en exotisk Söderhavsö.

De hade inlett dagen med en morgonpromenad utefter stranden. Barnen var kvar hos mormor och morfar i huset bakom stenmuren vid strandens början. De älskade att vara där och dessutom var de redan i full färd med att binda midsommarkransar till kvällens fest. Tacksamma över att få en stund för sig själva promenerade Johan och Emma i solskenet och såg ut över det vidsträckta havet. Njöt av lugnet och ensamheten innan dagens festligheter tog vid.

– Minns du när vi såg en säl här? påminde Emma honom.

– Javisst, hur skulle jag kunna glömma det? Det var helt otroligt, den låg bara helt ensam och vilade på stranden. Mitt i sommaren. Vi trodde ju att det var en stor grå sten först.

– Tills den började röra på sig, skrattade Emma.

Hon kysste honom och en slinga av det sandfärgade håret smekte hans kind. Hennes mörka ögon glittrade mot honom. Hon var klädd i en knälång bomullskjol, ett linne och en tunn, ullig kofta. Det var lite kyligt så här på morgonen. Den riktiga sommarvärmen hade ännu inte infunnit sig. Men solen sken och himlen var i det närmaste molnfri. För en gångs skull såg det ut som om gotlänningarna skulle slippa regnstänk på midsommarafton. Och tur var det. På eftermiddagen började firandet borta vid Eke­viken med resandet av stången, musik, dans och de traditionella lekarna i det fria. Fick man inte hoppa groda så var det ingen riktig midsommar. Det fanns väl ingen annan svensk högtid som var så djupt rotad i den svenska folksjälen, tänkte Johan. Ja, det skulle väl vara jul­afton i så fall. Han kunde inte hjälpa att han bävade lite inför kvällen. Han var inte så mycket för det där med traditioner där alla skulle följa ett visst mönster. Göra samma saker i en förväntad ordning, och bröt man mot konventionerna så tog det hus i helsike. Den sedvanliga maten måste finnas på bordet och ätas i en viss bestämd ordning. Och så skulle det drickas snaps i mängder. Som förevändning för att få dricka sjöngs sånger som enkom var komponerade för detta tillfälle. En snapsvisa för varje snaps. Inte för att någon mindes texterna efteråt, därför trycktes häften upp som alla läste ur innantill med nerböjda huvuden utan att se på varandra. Johan undrade i sitt stilla sinne vad människor från andra kulturer trodde om svenskarna när de fick bevittna dessa företeelser med egna ögon. De måste tycka att vi är galna, tänkte han och tryckte Emmas hand.

Fast han måste erkänna för sig själv att det på sätt och vis skulle bli skönt att umgås med släkt och vänner, dricka sig småberusad och tänka på annat än jobbet. Han och Pia hade slitit hårt med det senaste mordfallet som verkade mer än lovligt komplicerat. De hade luskat reda på vissa pusselbitar men inte lyckats sätta ihop dem på något vettigt vis. Inte för att det var deras uppgift att lösa fallet, men som journalist som bevakade utredningen kunde det inte hjälpas att man blev engagerad.

De fortsatte utefter stranden som bara blev bredare och bredare ju längre ut man kom. Johan kom att tänka på det första mordfallet han tog tag i som ny reporter på Gotlandsredaktionen. En seriemördare som härjade och tog livet av flera kvinnor under en sommar. Fallet slutade med att Emma som varit klasskamrat med både gärningsmannen och offren hamnade i livsfara och jagades av mördaren på just den här stranden, precis där de promenerade just nu.

– Jag kom att tänka på fallet med dina klasskompisar, sa han.

– Usch ja. Emma ruskade på huvudet. Jag tänker alltid på det när vi går här. Det fläktar åtminstone förbi varje gång.

Han stannade upp och drog henne intill sig. Strök henne över håret och kramade om henne. Kysste hennes mjuka läppar.

– Det hade kunnat gå riktigt illa den gången, sa han ömt. Tack gode gud för att jag hann fram i tid.

– Ja, verkligen, sa hon och tryckte sig intill honom.

– Och nu går en mördare lös igen, sa han och suckade.

– Tänk inte på det nu, manade Emma. Nu ska vi fira midsommar. Men först ska vi bada!

– Du är inte klok, protesterade Johan.

Innan han hann säga något mer slet Emma sig lös ur hans grepp, sprang ner mot vattnet medan hon kastade koftan, drog linnet över huvudet och klev ur kjolen. Johan tittade förbluffat på medan hon knäppte av behån och hasade av sig trosorna. Sedan sprang hon skrikande rätt ut i vattnet.

– Kom igen! ropade hon. Det är härligt!

Johan insåg att det inte fanns någon återvändo. Snabbt fick han av sig kläderna, kastade dem i sanden och följde efter. Han fick fatt i Emma och de sprang hand i hand, rätt mot solen, rätt mot horisonten, rätt ut i det isande kalla och kristallklara vattnet som fick benen att domna och hjärtat att nästan stanna.