Midsommardagens morgon var ännu tidig men ungarna hade vaknat klockan sex som vanligt och vid nio klättrade de på väggarna av rastlöshet. Jenny Karlsson hade gärna legat kvar i sängen ett tag till, tagit det lugnt. Det var lördag och hon var ledig. Fastän de hade gått hem tidigt från midsommarfirandet var hon lite bakis av vinet hon druckit. Men det var också sista dagen hon hade barnen denna vecka. I morgon skulle de till sin pappa. Det fick bli sovmorgon nästkommande helg.

Hon kikade ut genom köksfönstret. Solen sken, det såg ut att bli en fin dag. Lägenheten kändes instängd och nu började småkillarna bråka också. Oliver slängde en lastbil på Markus och råkade träffa honom i axeln. Markus började gråta.

– Nu får ni lugna er bägge två, röt hon. Om ni ger mig en liten stund så plockar jag ihop en väska så kan vi gå ner till sjön.

De slutade skrika och såg på henne med förväntansfulla ögon.

– Jag vill bada, utbrast Markus.

– Jag med! Snälla mamma, får jag ta med badringen?

– Det är nog inte så varmt i vattnet än. Men ni kan få doppa fötterna, lovade hon, glad att bråket mellan bröderna upphört.

Hågelbyparken bar tydliga spår av gårdagskvällens vilda midsommarfirande. Jenny brukade gå hit också när hon var yngre, långt innan hon fått barn. Som tonåring var det här hon hade haft sin första fylla. Hon hade hånglat med någon kille i buskarna och sedan hamnat i bråk med sin bästis. Fram till att hon blev mamma var hon en av dem som firade in midsommar till långt in på småtimmarna, dansade, drack och flirtade. Minnena var svåra att hejda när hon såg den nerskräpade festplatsen. Tomma plastmuggar, servetter och ölburkar låg överallt och gräset var nertrampat. Någon hade tappat en sko, den låg dammig intill dansbanan.

Markus plockade upp en tom petflaska men hon sa genast ifrån.

– Inte hålla på och leka med skräpet, manade hon.

Midsommarstången stod på snedden, kransarna såg redan vissna och torra ut. De blågula banden hade lossnat och fladdrade sorgset i den lätta brisen. Hela festplatsen såg ut som ett övergivet slagfält.

Sjön låg en bit bort och barnen sprang före. Här fanns ingen biltrafik. Några medelålders kvinnor cyklade förbi och ett pensionärspar med en cockerspaniel i koppel nickade vänligt mot henne medan de passerade.

De sneddade över gräsmattan. Pojkarna ständigt tio, tjugo meter före henne. När de fått syn på sjön började båda att springa.

– Vänta på mig, ropade hon, ängslig över att de skulle gå i vattnet innan hon hunnit fram.

Men de lyssnade inte. Som två ystra kalvar rusade de mot den lilla stranden.

Hon skyndade på stegen, såg hur Markus tog av sig tröjan och slängde den på gräsmattan.

– Bara fötterna, förmanade hon. Det är fortfarande kallt!

Oliver sparkade av sig sandalerna.

– Men jag vill doppa håret!

Hon bredde ut filten och tog fram deras leksaksbilar.

– Du kan väl lugna dig lite med det, sa hon och log.

Solen värmde fint och snart lekte pojkarna i vattenbrynet. Hon plockade fram en veckotidning och började läsa. Det var skönt att bara vara, se på de lekande barnen och slappna av.

Men lugnet varade inte särskilt länge.

– Jag vill bygga en båt, kom Oliver på. Får jag gå upp i skogen och hämta pinnar?

Markus anslöt sig förstås genast.

– Vi bygger en jättestor båt!

Utan att vänta på hennes svar gav de sig iväg till skogsdungen som låg intill. Hon funderade på att följa efter dem, men beslöt sig för att vänta. Något fick väl barnen göra själva. Hon kunde inte hänga efter dem som en igel precis hela tiden.

Det tog inte många minuter förrän de kom springande tillbaka.

Markus tog hennes hand.

Olivers ögon var runda och fyllda av skräck.

– Kom, mamma. Kom! Du måste komma.

Hon reste sig.

– Vad är det?

– I skogen, stammade Oliver.

– Han är jätteläskig, fick Markus fram.

Hon förstod inte.

– Vem är läskig?

Hon såg upp mot skogen. Ingenting rörde sig. Ändå fylldes hon av en stark obehagskänsla. De var ensamma här. Omgivningen var så stilla. Och det var fortfarande tidigt på förmiddagen. Hon såg sig omkring. Inga människor syntes till.

– Killar, vad är det ni pratar om?

Men Oliver vägrade släppa hennes hand, drog med henne i riktning mot dungen. Hon kände i fickan. Var hade hon lagt mobiltelefonen? Barnen verkade skärrade. Bäst att följa med och se vad de hade hittat.

– Jag skulle ha en pinne här och då …

I samma sekund fick hon syn på kroppen. Hon tvärstannade och stirrade. Mannen var naken och låg fastbunden vid ett träd med armarna utsträckta. Han hade röda rapp över hela magen och bröstet som om han blivit slagen. Piskad. Ögon som stirrade utan att se.

En strypsnara runt halsen. Något slags koppel i svart skinn.

Munnen. Förvriden. Som om skriket aldrig kom ut.

Skjortan och kavajen intill. Benen, så bleka. Utsträckta. Liksom ynkliga.

Hon grep tag i pojkarna. Som om hon försökte skydda dem.

Vände sig om, såg sig snabbt omkring. Ingen människa syntes till. Sjön låg blank och stilla. Hon grävde febrilt efter mobiltelefonen. Helsike, hon hade lämnat den på laddning hemma. Sedan backade hon.

– Kom pojkar, vi skyndar oss hem, sa hon med darrande röst. Vi måste ringa polisen.