Planet av modell Cessna 182 med plats för fyra personer skakade så att man skulle kunna tro att det var på väg att brista och falla isär vilket ögonblick som helst. Piloten ­gasade ­motorn till det yttersta för att komma upp i rätt varvtal och påfrestningen kändes tydligt i den lilla flygmaskinen. Ännu stod de på startbanan och väntade på klarsignal för att få ­lyfta medan piloten checkade av säkerhetsföreskrifterna; kontroll av roder, klaff, instrumentbräda, oljepump, cylinder­temperatur. Dånet gjorde det omöjligt att föra ett normalt samtal. Ville passagerarna något var de tvungna att skrika till varandra. ­Sätena var borttagna och Krister och hans gamle vän Peter satt trångt med böjda knän direkt på golvet. En kvinnlig hoppare som Krister inte träffat förut hade tagit platsen bredvid piloten, med ryggen mot instrumentbrädan och nosen. Själva trängdes de bägge vännerna längst bak, hopkrupna med fallskärmarna på ryggen. De hade inte setts på flera år när Peter ringt föregående kväll och berättat att han var på tillfälligt besök i Stockholm och han hade insisterat på att de skulle hoppa fallskärm tillsammans som förr i tiden. Han hade till och med bokat tid på deras gamla klubb.

Kristers sextonåriga dotter Cecilia som var på besök över helgen hade tydligt visat sin besvikelse över att pappan skulle ägna sig åt något annat än henne denna lördag. Nu var hon hänvisad till att shoppa i stan med hans nya flickvän. Men han tänkte att hon fick tåla det. Detta var en överraskning från vännen som bodde i USA sedan länge och Krister hade inte kunnat säga nej. På kvällen tänkte han bjuda Cecilia på ett besök på en restaurang i Gamla stan, bara de två.

Motorerna vrålade. Kvinnan som satt hopkrupen mitt emot sa inte ett ord, hon verkade vara den typen som höll sig för sig själv. Egentligen var hon rätt snygg, liten och mörk­hårig, men hon tittade bara stint ut genom fönstret med butter min.

Krister och Peter skulle hoppa tillsammans, som de alltid brukade göra förr i tiden när Peter bodde i Sverige och de var aktiva i klubben. Bägge var rutinerade fallskärmshoppare och hade ägnat sig åt sporten i närmare tjugo år. Motorerna dundrade och Krister gissade att de närmade sig de tretusen varv som krävdes innan de kunde lyfta. Maskinen skakade och vibrerade, gungade hit och dit. Piloten talade med flygledartornet via radion och fick klartecken att starta. Han gasade på ännu mer och planet sattes i rörelse. Startsträckan på fyrahundra meter tog tjugo sekunder. Planet krängde allt häftigare och det kändes som en befrielse när det äntligen lättade från marken, även om turbulensen gjorde skakningarna än mer våldsamma. Varje gång de var på väg upp i luften kändes det som om planet skulle slitas i stycken. Det momentet var det värsta.

Stigningen till tretusen meter tog närmare en halvtimme. Benen hann domna bort på grund av den obekväma ställningen och det blev kallare ju högre upp de kom. Dörr saknades, istället fanns bara ett tygskynke som hängde för öppningen och som satt fast med kardborrband. Krister försökte att tänka på annat än att benen förlorade känseln i allt högre grad och att fingrarna blev alltmer stelfrusna. Han tänkte på alla år som han och Peter varit vänner, allt de gjort tillsammans och han insåg, nu när de satt i det trånga planet, hur mycket han saknat sin vän.

Planet cirkulerade en stund kring uthoppspunkten som piloten bestämt till en skogsdunge långt nere på marken. Det var viktigt att hamna rätt och beräkna uthoppet efter vinden.

Så äntligen fick de klartecken från piloten att ögonblicket var inne. Den kvinnliga hopparen som satt längst fram rullade­ upp tygstycket för dörren, satte ner vänsterfoten på stödet utanför och slängde sig ut. På en sekund var hon borta. Krister makade sig fram till platsen bredvid piloten, hade ögonkontakt med Peter och gjorde tecken med ena armen att det var dags att hoppa. Först ut med armen sträckt, så drog han den till sig och så ut igen – ett, två, tre – så dök han ut och föll fritt. Peter höll i honom och följde med.

Det var avgörande att lämna planet i exakt samma ögonblick för att få lika fallfart eftersom de skulle hoppa tillsammans. Minsta avvikande rörelse kunde ändra farten. Uthoppet lyckades och de kom mitt emot varandra och höll varandra med ett fast tag i överarmarna, sedan flyttade de greppet till handlederna. De flöt tillsammans i luften, formade en enhet. Ögonkontakt hela tiden. Fokus och fullständig koncentration. Den blå majhimlen, ovanför och runt dem. Vita moln, löfte om sommar. Grönskan, den vanliga världen och civilisationen långt, långt därnere. Fritt fall i tvåhundra kilometer i timmen. Inget utrymme för tvekan. Peter nickade mot Krister, bägge tryckte ner höger knä och böjde vänster armbåge vilket gjorde att de snurrade ett helt varv samtidigt och hamnade mitt emot varandra igen. Krister såg hur ­Peter log glatt medan luften rusade runt honom. En ny nick, de spred ut armarna, in med knäna, varsin bakåtvolt. Allt medan de föll i rasande fart. Nya leenden mot varandra när de fick ögonkontakt.

De hann med ännu en manöver innan det var dags att fälla ut skärmarna. Först såg de till att hålla sig på ett ordent­ligt avstånd från varandra för att inte krocka.

Krister drog bestämt i fallskärmens handtag för att fälla ut den. Ingenting hände. Han drog en gång till. Ingenting. Lätt panik i bröstet – hans fallfart var tvåhundra kilo­meter i timmen och han hade bara några sekunder på sig innan det skulle vara för sent. Men han hade varit med om det en gång förut. Problem med att fälla ut huvudskärmen kunde inträffa, även om det var ovanligt. Därför var alla hoppare utrustade med en reservskärm. Fokus nu. Koncentration. En snabb blick uppåt. En bra bit ovanför svävade Peter och längre bort den främmande kvinnan, bägge med fullt utvecklade skärmar. Vad hade hänt med hans egen? Han mindes att han gått igenom utrustningen föregående kväll. Då hade allt varit okej. Han förstod ingenting. Men han borde ha kollat den senare, precis innan han skulle gå ut till planet som var brukligt. Det var ju för fan det sista alla fallskärmshoppare gjorde. Men han hade varit så uppslukad av att prata med Peter att han inte brytt sig om det. Han trevade efter remmen till reservskärmen. Drog allt vad han orkade. Inget hände nu heller. Landskapet tydligt runt ­honom. Trädtopparna, fältet, skogsdungen. Längre bort fallskärmsklubbens baracker. ­Total panik. Hjärtat bultade i raketfart. Marken rusade emot honom. Ett förtvivlat drag till. Han insåg att det var för sent.

Hårt tryck över bröstet. Han kunde inte andas längre. Skärmen skulle aldrig hinna veckla ut sig. Flera ansikten for förbi på näthinnan; dottern Cecilia, hennes mamma Annika, flickvännen Anki. Hans liv skulle vara förbi om några sekunder. Han var bara fyrtiosju år. Ett sug genom hela kroppen. Vinddraget. Jorden, gräset, marken.

Marken. Marken. Marken.