Folke Gabrielsson kände förväntan pirra innanför den nystrukna skjortan där han stod framför spegeln i tamburen och försökte lägga de få hårtestar som återstod på hans skalle tillrätta över hjässan. Sedan vred han kroppen så att han stod i halvprofil och drog in magen. Förde bak axlarna och sträckte på ryggen. Granskade resultatet men blev inte klok på hur han tog sig ut. Förr funderade han aldrig på huruvida han var attraktiv, men numera var han så illa tvungen. Det var väl inte så pjåkigt ändå för en som fyllt fyrtiosju? Han funderade på en hårtransplantation. Tydligen fanns det allt bättre metoder för att få tillbaka kalufsen.
Nej, det dög ingenting till att stå här och kråma sig som en fåfäng tonårsflicka.
Han lyfte ner den ljusa sommarkavajen från galgen, kontrollerade att plånboken låg i innerfickan och tog sedan på sig den och skorna. Därefter låste han ytterdörren efter sig och lade nyckeln under en av blomkrukorna intill förstutrappan. Precis som Agneta alltid gjort. De hade bott tillsammans i det vitkalkade huset sedan de gifte sig.
Molnen hade börjat hopa sig och det såg ut att kunna bli regn. Men det spelade ingen roll. Han var förväntansfull inför att än en gång få lyssna på det gotländska kultbandet Smaklösa, bandet han inte sett live på flera år. Bandmedlemmarna var jämnåriga med honom, han hade följt dem i pressen under hela deras karriär på Gotland med stort intresse. Trummisen kände han personligen, han kallades för Jaken och var hemmahörande i Burgsvik men det var första gången de skulle spela i Gåsens lada, som också huserat det populära teveprogrammet Så mycket bättre. Sedan det första avsnittet hade Grå Gåsen blivit en veritabel turistattraktion dit folk vallfärdade såväl från fastlandet som från Gotlands alla orter. De flesta evenemang var utsålda veckor i förväg. Han var glad att han lyckats få en biljett till kvällens konsert.
På väg mot hamnen passerade han den nedlagda tågstationen, som fram till 1960 var södra Gotlands ändhållplats. Nu under semestern stod det stora vita huset tomt, annars inrymdes här ett antal mindre kontor. Men sommargästerna kompenserade för att orten under juli månad gick på yrkesmässig sparlåga. Från att här bara fanns runt trehundra bofasta mångdubblades antalet invånare under juni, juli och augusti. Han hade ingenting emot stockholmarna, som utgjorde majoriteten av dem som under högsäsongen flyttade in i sina sommarhus och under några hektiska månader befolkade stränderna. Till skillnad från vissa andra ortsbor tyckte han tvärtom det var uppfriskande med nya ansikten.
Det var en del folk i rörelse i kväll, många var i likhet med honom på väg till konserten. Han studerade sällskapen han passerade. Där fanns alla sorter; familjer med småbarn, förälskade par med armarna om varandra, vithåriga pensionärer, några tonåringar med cyklar.
Gåsens lada låg vackert till, inbäddad i lummig grönska och med ängar och hagar runtomkring, en bit utanför det lilla samhället. Inte långt därifrån låg havet, ständigt närvarande. Man kunde höra dess eviga sång, hur vattnet slog mot stranden nedanför. Havet hade alltid bjudit på tröst, även i svåra tider, tänkte han, och såg nästan hur Agneta gick bredvid honom i sommarkvällen. Hon var inte lika förtjust i rock som han, men accepterade hans musiksmak, bad honom bara sänka volymen de gånger han spelade för högt hemma. Nåväl. Detta var inte en kväll för tunga tankar. Han skulle ha roligt, dricka öl och njuta av Smaklösas scenframträdande.
Samtidigt som han fick in sin öl kom den främmande kvinnan bakifrån och ställde sig intill. Han drog in doften av hennes parfym, den var söt och en aning kryddig, men innehöll också spår av något blommigt, som om han satt näsan i den vackra schersminbusken borta på Olofssons tomt. Han drog in doften igen, blev medveten om värmen från hennes axel där hon stod nära honom. Men detta var en kvinna som aldrig skulle bevärdiga honom med en blick. Hon såg ut som en dröm, eller kanske snarare en filmstjärna, med långt mörkt hårsvall och fyllig röd mun.
Han blev nervös, tog en stor klunk ur glaset. Hoppades att hon skulle gå sin väg, hennes närvaro stressade honom. Men hon stod kvar.
– Hej, sa hon plötsligt.
Folke vände sig om. Som om hon riktade sig till någon som stod bakom honom. Men där fanns bara en skjortklädd rygg som tillhörde något sällskap som var inbegripet i ett bullrigt samtal.
– Vill du inte hälsa på mig?
Hon klippte med ögonfransarna, såg rakt på honom.
Det var ingen tvekan om att det var honom hon vänt sig till med sin hälsning.
Ändå förstod han inte riktigt.
– Jo, sa han dröjande. Men …
– Men vad?
Runtomkring hördes spridda skratt, ännu skulle det dröja en stund innan bandet började spela. Det var trångt och någon knuffade till henne så att hon hamnade ännu närmare honom.
Han blev generad, försökte dra sig undan.
– Förlåt, stammade han.
– Du behöver inte be om ursäkt, sa hon vänligt.
Och hela tiden den där blicken, de vackra ögonen som hon sminkat med flera olika färger. Där fanns något glittrigt, något gäckande, något han inte blev klok på. Drev hon med honom?
– Kan jag få bjuda på nåt att dricka? frågade han, mest för att ha något att säga. Hon gjorde något med honom, som om hon hypnotiserade honom. Han vågade inte titta ner i hennes djupa urringning, var rädd för sin reaktion. Nej, hon var inte lik Agneta, inte alls. Kvinnor brukade inte uppmärksamma honom särskilt ofta och såvitt han såg fanns här flera andra män, faktiskt åtskilliga, som såg bättre ut än han. Fast de flesta var ju här med sina familjer eller åtminstone respektive. Varför hade hon valt att ställa sig just intill honom? Han sneglade ner på sin vänsterhand. För en gångs skull ångrade han att han bar vigselringen synlig. Ibland tog han av den när han gick ut, som om han hoppades. Men det var ett tag sedan nu, det kvittade lika om han hade ringen på sig eller inte. Han blev ändå inte uppvaktad. Nu försökte han smussla undan handen, hoppades att hon inte hade sett.
– Ja, tack, sa hon. Ett glas rött.
Han nickade, och vinkade sedan på bartendern.
– Jag heter Folke.
– Céline.
De tog i hand. Snart hade hon fått sitt vin och de skålade.
I takt med att de drack slappnade han av. För varje minut som gick blev hon mer och mer mänsklig. Han noterade små fina rynkor i ögonvrårna och att hennes ena framtand var aningen sned. Efter ytterligare ett par öl började han känna sig mera självsäker. Kanske behövdes det en kvinna som hon för att han skulle få blomma upp? Förlåt, Agneta, tänkte han medan han skrattade åt något hon sa. Men jag måste också få ha lite roligt. Eller var det fel?
Bandet började spela och de drog sig närmare scenen, kom tätt samman, han blev medveten om hennes höft mot hans. Han fick en impuls att lägga armen om henne. Alkoholen gjorde honom djärv, men han vågade ändå inte riktigt. Han kunde ha misstolkat hennes avsikter.
– Kom, sa hon och tog hans hand.
Hon drog honom närmare scenen, kramade hans fingrar så han blev alldeles varm i hjärtat. Så fin hon var. De rörde sig i takt med musiken, han lät sig svepas med. Kanske hade han blivit lite väl berusad, men det var en fantastisk kväll. Smaklösas annorlunda rock och udda texter. De var kända för att anse att det var fegt att repetera och det märktes. Å andra sidan kompenserade de med charm och humor. De var underhållande och fyndiga. Och så denna bedårande kvinna som stod så nära honom och som gav honom sin uppmärksamhet. Han kunde känna den där lockande doften av hennes parfym igen, och så något mer, kanske var det hennes schampo. Han fick ännu starkare lust att krama om henne, trycka sig hårt mot hennes kropp. Känna det mjuka, fuktiga … Det han inte haft på så oändligt länge. Han mindes knappt.
Så snart spelningen var över vände hon sig emot honom.
– Jag är varm, sa hon. Ska vi ta en nypa luft?
Som i en dröm nickade han.
De lämnade ladan, gick ut i den ljumma kvällen. Molnen hade dragit förbi och träden kastade långa skuggor över gruset. Här och där stod människor och rökte, det hördes samtal och glada tillrop.
– Vi kan väl gå en bit? föreslog hon.
Han ville så gärna, kände förväntan sjuda i kroppen men vågade knappt släppa fram tankarna. Ändå var det svårt att tygla fantasin. Han hade inte varit det minsta framfusig, det var hon som styrde, tog initiativet. Han följde bara med … blev plötsligt nervös. Borde han ha frågat om hon ville gå med honom hem istället? Nej, det var otänkbart. Än en gång såg han Agnetas ansikte framför sig. Denna gång såg hon mer förmanande ut. Inte lika tillåtande och lättsam.
– Vad tänker du på? undrade hon där hon promenerade vid hans sida.
– Åh, inget särskilt, svarade han och hoppades att hon inte skulle märka hur bortkommen han kände sig.
Men skuggorna låg mörkt grå, himlen var utan stjärnor. Någon måne syntes inte till, så han gissade att hon inte lade märke till hans djupnande ansiktsfärg.
De pratade inte mycket där de gick. Céline rörde sig raskt och målmedvetet som om hon visste vart hon skulle.
De passerade en skogsdunge när hon plötsligt stannade upp.
– Kyss mig, sa hon och drog honom närmare.
Han gjorde som hon sa, och det var ljuvligt.
– Ta på mig, viskade hon hest, tog tag i hans ena hand och förde den mot sin stjärt.
Hennes mun trycktes mot hans igen, hon smakade gott, det var perfekt. Han slöt ögonen, önskade att stunden aldrig skulle ta slut.
Han smekte henne försiktigt, ena handen närmade sig hennes bröst. Men han tvekade, vågade inte riktigt. Hon tryckte sig uppmuntrande intill honom. Deras tungor ringlade om varandra. Lusten gjorde honom yr. Så här hade han aldrig kyssts med Agneta. Hennes ansikte kom för honom igen, distraherade honom. Céline måste ha känt hans tvekan för hon stannade upp och såg på honom med sina mörka ögon.
– Förlåt, mumlade han skamset. Jag är inte van vid …jag menar, det var länge sen …
– Ingen fara, försäkrade hon och bet honom lekfullt i örsnibben medan hennes hand letade sig fram till hans gylf. Hon satte sig tillrätta framför honom och började till hans skräckblandade förtjusning knäppa upp hans byxor.
– Det är så att … förstår du … inte sen min fru …, fortsatte han med grötig röst medan han smekte hennes hår.
– Ja, viskade hon hest, din fru … Nu hade hon fått fram hans hårda lem och såg ut att vara på väg att ta den i munnen. Berätta om din fru.
– Ja, hon dog för tre år sen. Och sen dess har jag inte …
Kvinnan som satt mellan hans ben stannade tvärt upp i sina rörelser. Stirrade upp på honom.
– Vad säger du? Är din fru död?
– Ja, jag är änkling. Hon dog i cancer och jag har inte …
– Vänta, avbröt hon tvärt. Rösten var skarp och de mörka ögonen glödde ilsket mot honom. Varför bär du då vigselring? Om du inte är gift?
– Jag … jag har inte förmått mig att ta av den, stammade han förvirrat. Jag älskade min fru så mycket …Vi älskade varann …
Ansiktsuttrycket förvreds ännu mer och hon ryckte åt sig handen som om hon bränt sig.
– Vad menar du? utbrast hon gällt.
– Det är sant, fortsatte han. Jag skulle aldrig ljuga om en sån sak. Jag är änkling. Men jag har inte klarat av att ta av mig ringen trots att det är tre år sen hon gick bort …
Hon skakade på huvudet. Det mörka håret såg med ens risigt ut. Hon fortsatte att skaka på huvudet, som om hon verkligen inte trodde på ett enda ord av det han sa.
Därefter backade hon ifrån honom.
– Du, sa han. Vänta.
I skumrasket såg han hur hennes ögon liksom förändrades. Det fina ansiktet blev hårt och kallt. Som om hon på bara några sekunder förvandlades till en helt annan människa.
Han sträckte ut handen, som till försoning. Som om han inte förstod. Kanske var alltihop faktiskt ett missförstånd. Hon skulle alldeles strax lugna sig och fatta den utsträckta handen och sedan komma tillbaka till honom, lika följsam som hon var där inne i ladan.
Men det skedde inte.
Istället rafsade hon ihop sin väska och sina kläder, reste sig tvärt, vände ryggen åt honom och började springa bort längs skogsvägen, in mot Burgsvik. Klänningen fladdrade runt hennes ben. Det mörka håret föll så vackert på hennes rygg, påminde om manen hos en skenande vildhäst.
– Vänta, ropade han igen.
Men förgäves.
Kvar dröjde sig bara en svag doft av hennes parfym på hans kavajslag.
Och Folke Gabrielsson förstod ingenting.