Mobilen surrade till av ett inkommande sms. Karin visste att det inte tjänade något till att hoppas att Anders skulle höra av sig, han var inte en man som drällde textmeddelanden omkring sig, i synnerhet inte sedan han levererat ett sådant besked. Ändå hoppades hon. Hon låg kvar i sängen även i dag.

Det var Kihlgård som undrade hur det var med henne.

Dåligt, svarade hon. Anders har gjort slut. Sjukskriven i dag.

Med Kihlgård behövdes varken fasader eller charader. De hade blivit så pass goda vänner att hon kunde berätta exakt som det var.

Svaret kom omedelbart.

Aj, fan. Hur mår du? Ska jag komma förbi?

Hon skrev att hon mådde fruktansvärt dåligt, varpå han avgjorde med en gång. Han skulle ta med mat och titta in på lunchen.

Dörren står öppen, svarade hon. Kihlgård ansåg att de flesta livsproblemen kunde lösas med hjälp av något ätbart. I synnerhet hjärtesorger botades lämpligast med stora portioner av något gott och gärna fettrikt.

Hon måste ha slumrat till. Plötsligt vaknade hon av att Kihlgård stod böjd över sängen och strök henne över armen.

– Gumman, dags att vakna, sa han med sin snällaste röst.

Åsynen av hans stora runda ögon och ömheten i hans tonfall fick henne att vilja gråta igen.

– Jag köpte friterad kyckling på kinesen, upplyste Kihlgård. Riktig comfortfood. Friterat gör susen, ska du se. Och här finns också en axel att gråta mot. Jävla Knutte. Hur vågar han göra så här mot min favorittjej?

Hon log mellan tårarna och sträckte sig efter hushållspapperet på nattduksbordet, snöt sig och försökte samla ihop sig.

– Jag öppnar fönstret, eller vad säger du? Om du ursäktar så är det lite instängt här.

Kihlgård kände sig uppenbart hemma i rollen som den barmhärtige samariten. Karin gav honom en tacksam blick. Doften av mat kittlade hennes sinnen och hon insåg att hon faktiskt inte ätit något sedan middagen i söndags kväll. Någon efterrrätt hade det inte blivit, istället serverades hon en rejäl chock som fick henne att tappa fotfästet i tillvaron.

Hon släpade sig upp medan Kihlgård redogjorde för vad som sagts under morgonens möte och gav målande detaljer av Wittbergs uppsyn. Deras kollega hade uppenbart bråkat med sin flickvän igen och dessutom lyckats titta djupt ner i glaset. Kihlgård var duktig på att imitera Wittberg och fick Karin att till och med skratta. Men sedan blev han allvarlig igen. De slog sig ner vid köksbordet och efter att de lagt upp ris och kyckling ur de vita plastförpackningarna såg Kihlgård deltagande på henne.

– Berätta nu då.

Karin drog upp ögonbrynen och kämpade med tårarna ännu en gång. Det var som om en massa uppdämd sorg hon inte visste bodde inom henne behövde komma ut.

– Han kom hit. Jag blev glad. Men han har ju varit så konstig på sistone. Disträ och frånvarande. Jag har känt på mig att han går omkring och grubblar på nåt.

Hon tog en tugga av den krispiga kycklingen, men kände knappt någon smak.

– Jag är rädd att han funderar på att gå tillbaka till Line, sa hon.

Kihlgård släppte gaffeln och stirrade på henne med misstrogen min.

– Men vad i hela friden skulle han göra det för? De skildes ju för flera år sen?

– Hon var i Visby nyligen. Jag får en känsla av att de kan ha träffats. De har trots allt barn ihop, de har levt tillsammans så länge. Även om han och jag varit ett par i flera år så känner jag mig ändå som ett slags substitut.

Hon gömde ansiktet i händerna och snyftade.

Kihlgård reste sig från stolen och kom runt bordet. Slog armarna om Karin och hon tryckte sig mot honom.

– Gumman, sa han tröstande. Ut med tårarna bara.

Det var skönt att känna värmen från hans stadiga kropp. Efter ett tag lugnade hon sig något och han gick tillbaka till sin plats.

– Jag trodde vi skulle bli gamla tillsammans, sa Karin och hällde lite sötsur sås över riset. Men det verkar som om jag får hålla godo med Vincent. Han sviker i alla fall inte. Och han lär överleva mig.

– Inte ska du sitta ensam med din gamla goja, log Kihlgård uppmuntrande. Om inte Knutte har vett att uppskatta dig så finns det andra, ska du se.

– Vem då?

Hon kunde inte föreställa sig en relation med någon annan man än Anders. Hur hon än ansträngde sig var det stört omöjligt. Tuggorna växte i munnen och hon genomfors av ett häftigt illamående.

– Förlåt, fick hon ur sig och rusade till toaletten.

Sorgen kändes påtagligt i hela systemet.

Efter att hon kräkts mådde hon lite bättre. Hon borstade tänderna och sköljde ansiktet med kallt vatten. Men kvinnan som stirrade tillbaka på henne från badrumsspegeln såg ut som någon annan.

– Jag kan nog inte äta mer, sa hon till Kihlgård.

– Det är ingen fara, jag tar det du lämnat, sa han och sträckte sig efter hennes tallrik.

Sedan lassade han in återstoden av lunchen i stora tuggor.

Efter att Kihlgård stökat undan i köket lade hon sig med sitt huvud i kollegans knä i soffan. Det var skönt att ha honom där. Han hade en lugnande effekt på henne.

– Det är alltid värst de första fyrtioåtta timmarna, sa han och klappade henne på håret. Jag kommer ihåg när Boris lämnade mig … Visserligen är det nu femton år sen men jag minns hur förbannat ont det gjorde. Jag trodde jag skulle dö.

Karin visste precis. Hon skulle helst vilja gå in i ett mörker och sova bort de närmaste veckorna. Hon ville bara att tiden skulle gå, dagar som kunde läggas emellan nuet och den här gräsliga erfarenheten.

– Hur kom du ur det? frågade hon med svag röst.

– Choklad, whisky och cigg, svarade Kihlgård. Och en massa mat.

Karin blundade.