Han måste dö. Jag vet det och insikten gör mig lugn. Nästan förstenad. Fantasierna ska bli verklighet, och det snart. Jag står inte ut längre. Han förföljer mig nämligen. Det är antingen han eller jag, något annat finns inte.

Jag ligger raklång på sängen och går igenom eftermiddagens händelser i huvudet. Försöker lugna mig. Men mitt inre är fortfarande i uppror. Kränkningen är av den omfattningen att jag knappt kan andas.

Mina fingrar sluter sig runt överkastet. Jag kramar det mjuka tyget samtidigt som jag försöker att inte vråla rätt ut. Lugna dig, säger jag åt mig själv. Lugna dig! Som ett mantra upprepar jag orden utan att de har någon större effekt.

Men jag skriker åtminstone inte.

Så typiskt att han skulle lyckas bringa mig ur balans just i dag. Jag som precis började må lite bättre efter mitt fatala misstag i Burgsvik. Det hade varit en hyfsad morgon, jag tänkte bara på honom kortare stunder. Försökte istället fokusera på sådant jag lyckats med. Handlingar som fått mig att känna mig stark och oövervinnerlig. Jag är kapabel att påverka människors liv och jag gör det skickligt. Dessa framgångar fick mig att tänka på annat och han bleknade bort, blev mindre, mer obetydlig.

Intet ont anande gick jag ut på stan. Tänkte handla lite, kanske ta en kaffe på det där trevliga fiket som ligger i backen nere på Hästgatan. Humöret var bättre än på länge och jag började slappna av.

Precis när jag stod och tittade i bokhandelns skyltfönster hände det. Jag såg honom komma gående en bit längre bort på gatan. Först trodde jag inte mina ögon. Jag böjde ner huvudet för att jag inte ville bli sedd och för att jag blev så chockad. Han var inte ensam. Han gick med armen om en tjej, säkert tio år yngre än jag, med kort mörkt hår och en stor leende mun full med kritvita tänder. Men det var inte det värsta. Över det svarta linnet hade hon jeansjackan han fått av mig. Jag kände igen den direkt. Den där fina, ljusblå jackan jag köpte till honom när han fyllde år och som blev hans favoritplagg. Nu gick någon främmande tjej omkring och hade den på sig, som om det vore den naturligaste sak i världen. Hon flinade obekymrat och han såg glad ut, han med. Jag lutade mig fram, hoppades att markisens skugga dolde mig i deras blickfång. Försökte smälta ihop med fasaden samtidigt som knäna höll på att vika sig under mig.

Jag hade inte behövt oroa mig. De gick skrattande förbi och hade bara ögon för varandra. Det var omöjligt att inte följa efter. På behörigt avstånd förstås. Raseriet sjöd inombords, jag hade lust att plocka upp en lös sten och slänga efter dem. Olika möjligheter avlöste varandra. Hade jag haft ett skjutvapen hade de båda redan varit döda. En kniv … Eller en sax. Den skulle kunna köras rätt in i jeansjackan. Flina nu då, om det är så jävla roligt!

Jag gick mekaniskt Adelsgatan fram, med blicken fäst på deras ryggtavlor. De strosade bekymmerslöst bland turisterna medan jag kände mig svimfärdig. Jag både svettades och frös och kunde knappt tänka. Det enda jag ville var att ställa honom till svars.

Det är ju mig du älskar. Bara mig. Men förstår du inte bättre förtjänar du inte heller att leva, tänker jag medan jag vrider mig där jag ligger i mitt nedsläckta sovrum. Jag fingrar på telefonen, funderar på att ringa upp honom. Jag vill säga något som skakar om honom, som skrämmer honom. Som får honom att förstå att hans dagar är räknade. För nu växer planen fram i mitt huvud. Det jag ursprungligen tänkt är inte tillräckligt. Det kommer inte att räcka, förr eller senare blir han fri. Om jag däremot ser till att sätta punkt för alltid kommer han aldrig mer kunna besvära mig.

Och då äntligen kan jag slappna av.

Jag har bestämt mig.

Sedan är det bara han och jag, i evigheten.