Solen höll precis på att gå ner vid horisonten. Det var ännu en av dessa gudabenådade julikvällar då naturen tycktes fridfull och harmonisk. Inte en vindpust krusade lövverket i träden och dofterna av blommor och gräs fyllde luften med frisk syra. Säden hade börjat mogna i hagarna och här och där syntes blåklint och vallmo bryta av mot det gula. Högsommaren var i full gång, ännu återstod flera veckor av årets bästa tid.

Karin hade erbjudit sig att laga middag och Knutas tog tacksamt emot förslaget. Hon var duktig i köket och experimenterade med nya recept när hon var på det humöret. I kväll hade hon planerat att göra italienska kalvfärsbiffar med färskpotatis och sallad. Det vattnades i munnen på honom när han kände dofterna från köket. Själv hade han varit på Systembolaget och köpt ett par flaskor vin. Rosé passade fint, han visste att även Karin uppskattade det. Han korkade upp den välkylda flaskan och hällde upp drycken i varsitt glas.

Karin stod och hackade grönsaker när han smög intill henne. Han lade en arm om hennes axel och drog henne till sig.

– Kan det smaka med ett glas Cassiopea Rosato före maten?

– Cassiopea, det låter som en stjärnbild.

– Det är det i varje fall inte. Utan ett vin jag köpte på Systembolaget i dag.

De slog sig ner på altanen, såg ut över havet, skålade och drack.

– Grattis igen, sa Knutas med ömhet i rösten. Till att ha gripit en dubbelmördare. Eller seriemördare, rättare sagt.

– Tack, sa Karin och gav honom ett snett leende. Även om det var ett tveksamt nöje. Själva gripandet alltså.

– Det hade kunnat gå riktigt illa, sa han med mjuk röst och smekte henne lätt över kinden. Jag har ju sagt att du inte får hålla på så där.

– Ta saken i egna händer? Jag trodde du gillade det, sa hon och log flirtigt mot honom.

Knutas rodnade. Karin tog en klunk till av vinet. Hon hade blivit lite fräckare och tuffare sedan de hittat tillbaka till varandra.

Det var när polisen hade slagit upp dörren till båthuset ute i När och han fått syn på Karin i en desperat brottningsmatch med den livsfarliga mördaren som något hände i Knutas. Det var som om han i det ögonblicket insåg hur mycket han älskade henne och hur mycket hon betydde för honom. Som om alla tvivel undanröjdes i ett enda svep.

Efter det kändes allt plötsligt självklart. Line hade bara fläktat förbi som en påminnelse om det förgångna. Han insåg att orsaken till att han blev så förvirrad var att han inte helt hade bearbetat skilsmässan. En sorg över det som han förlorat.

Han hade till och med tänkt tanken att det kanske var dags för honom och Karin att flytta ihop. Ta relationen ett steg längre. Bete sig som vuxna, mogna människor. Kanske borde han till och med fria?

– Vad du ser fundersam ut, sa Karin och tände en cigarett. Efter deras kris hade hon börjat röka mera. Tänker du på fallet?

– Ja, ljög han. Behövde behålla de där tankarna för sig själv ett tag till och låta dem mogna. Den där Agnes Molin, alltså. Vilken människa.

Knutas kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Agnes liv hade inte blivit som hon tänkt. Efter vad hon upplevt som ett fruktansvärt svek från pappans sida hade hon tagit livet av honom.

Om hon verkligen visste vad hon gjorde var svårt att veta, men hennes namn dök också upp i en annan mordutredning. En jämnårig flicka på det så kallade Para­graf 12-hem där Agnes avtjänade sitt straff, Linnea Jonsson, hade hittats drunknad. Polisen misstänkte Agnes men kunde inte binda henne vid brottet.

När hon senare träffade Stefan Söderström trodde hon att hennes ensamma dagar var över. Men efter mindre än ett år skildes de sedan Stefan träffat en annan. Det var då hennes hat mot svekfulla, otrogna män svämmade över. I polisförhören hade Agnes Molin medgivit att hennes första plan var att sätta dit Stefan för morden och att hon planterat ut bevis som skulle leda till honom; ett lakan med hans sperma och en hårtuss från hans hår­borste. Men när vreden inte stillades bestämde hon sig för att han också måste dö. Att det inte skedde hade Stefan Söderström Johan Berg att tacka för.

Karin drack ur glaset, fimpade cigaretten och reste sig från bordet.

– Nej usch, nu vill jag tänka på nåt annat. Mat, till ­exempel. Eftersom det är jag som fixar middagen i dag så kan väl du sitta här och läsa tidningen eller nånting.

– Okej, om du insisterar, sa Knutas och log.

Han plockade fram pipan och började stoppa den me­dan han betraktade katten som hoppade omkring i gräset och jagade en fjäril.

Agnes Cecilia Molin hade bytt tilltalsnamn till Agnes sedan hon återvänt till Gotland från ungdomshemmet. Hon var döpt efter Maria Gripes berömda roman. Knutas drog sig till minnes att den handlade om att bli över­given, och det kunde man ju säga var temat för hela denna mordhistoria.

Hon hade verkat oberörd när hon fördes bort, nästan som om hon njöt av uppmärksamheten. Ögonen hade dock sett märkligt tomma ut. Han kunde knappt få ihop bilden av henne som den bestialiska mördare som på ett utstuderat våldsamt sätt bragt flera män om livet med bilden av en helt vanlig biblioteksassistent.

Tidningar, radio och teve hade förstås varit fulla med olika reportage där man skärskådat hennes bakgrund in i minsta detalj. Gamla klasskamrater uttalade sig och även föreståndaren på ungdomshemmet, där Agnes ­Molin ­blivit placerad som tonåring efter att hon vållat sin fars död.

Knutas var just på väg att resa sig för att börja duka bordet när telefonen ringde. Först tänkte han inte svara, men någonting gjorde att han kände efter i fickan och fick upp mobilen.

Namnet på displayen var som ett knytnävsslag i mellan­gärdet.

– Anders?

Rösten gjorde att det brann till i hjärtat. De skorrande r:en kändes alltför välbekanta.

Han reste sig och kastade en blick in mot köket. Altan­dörren stod öppen och han såg Karins ryggtavla vid spisen, hon nynnade lite för sig själv. Han mindes hennes förtvivlan för inte så länge sedan.

– Jag är här, sa han dämpat och tog sedan trätrappan ner mot gräsmattan, började gå mot häcken och verktygsboden.

Hjärtat bultade hårt.

– Varför har du inte hört av dig? Kan du prata? frågade Line.

Vad borde han svara på det? Naturligtvis skulle han ha sagt att hon ringde olämpligt.

– Javisst, sa han och drog med handen över häckens regelbundet klippta blad.

– Vad bra, sa hon glatt. Jag har nämligen nåt att berätta för dig. Du gav mig inget besked så jag tänkte att det är lika bra att jag gör slag i saken. Därför har jag nu bokat den där resan till Puerto de Mogán för dig och mig, som jag föreslog. Det blir så dejligt! Bara du och jag, sol och bad och ingenting som stör. Äntligen kan vi prata med varandra på riktigt igen, Anders. Kanske var det väl drastiskt av mig. Men livet är bara ett och jag vill inte vänta längre.

Hans värld snurrade till.

Vad var det hon sa egentligen?

Där borta låg havet, skvalpade mot stranden. Här stod han med en kvinna i sitt kök och en annan kvinna i luren.

Han slöt ögonen och öppnade dem igen.

– Anders? Är du kvar?

Benen mjuknade, det kändes om om han var på väg att falla.

Havet skulle alltid finnas, så länge han levde, och långt därefter.

Han kramade mobilen med handen som blivit svettig.

Kastade ännu en blick mot huset.

Tog ett djupt andetag.

Sedan gav han Line det enda svar som var möjligt.