Efter mötet i Khost begav sig Usama bin Ladin hem till Saudiarabien. Han fick en chefsbefattning i familjens byggnadsimperium och försökte intressera sig för konstruktionen av motorvägar, varuhus och flygplatser. Redan i tonåren hade bin Ladin varit tveksam till inslag i familjeföretagets byggverksamhet (nöjespalats, shoppingcentra, golfklubbar), som tycktes främja en själlös materialism snarare än andliga värden. Tillvaron i Afghanistan kontrasterade starkt mot livet i hypermoderna Jiddah. Kampen hade varit livets utsmyckning i de afghanska bergen, och bin Ladin hade vunnit avsevärd respekt för att ha valt grottan framför palatset som boning. »Han var vår hjälte«, förklarade en palestinsk afghanveteran. »Han var alltid längst fram i frontlinjen. Han bidrog inte bara med pengar utan med sig själv. Han kom ner från sitt palats för att leva tillsammans med afghanska bönder och arabiska krigare. Han lagade mat med dem, åt med dem, grävde skyttegravar med dem. Det var bin Ladins stil.«74 I Jiddah markerade bin Ladin sitt avståndstagande från familjens extravaganta leverne genom en utpräglad asketisk livsstil. Liksom profeten behövde han inga stoppade soffor, matsalsmöbler eller dunbolster utan klarade sig gott med kuddar och mattor på golven. Det förefaller som att bin Ladin kände främlingskap för Jiddas kontorsliv. Han talade regelbundet med Sayyaf och andra afghanska krigsherrar för att hålla sig underrättad om utvecklingen i Afghanistan och umgicks med hemvändande arabiska afghanveteraner som delade hans erfarenheter.
Tusentals unga saudier hade deltagit i det afghanska jihad påhejade av en intensiv statspropaganda. Många tycks ha förväntat sig hjältestatus, hemvändarparader, ekonomiska belöningar och förtur till bostäder och universitet, men återvände till ett tämligen indifferent samhälle där livet gått vidare. Visst kunde deras krigsminnen fängsla en del åhörare vid vissa tillfällen, men inte alla och inte över tid. Amerikansk mansforskning har påvisat amerikanska krigsveteraners betydelse för utvecklingen av en paramilitär krigskultur i Förenta staterna, vilket utgör en viktig bakgrund till framväxten av den väpnade milisrörelse, som under 1980- och 1990-talen manade till strid för den »hundraprocentiga amerikanism« de dragit i krig för men som förråtts av korrupta politiker på hemmaplan.75 Michigan Militia, Militia of Montana och The Unorganized Militia of the U.S.A. formades på modell av de miliser som i den nationella ursprungsmyten hyllas för sin roll i frihetskriget. Eposet återupplivades i nuet. De såg sig som förtrupperna till en andra amerikansk revolution, som skulle återföra landet till dess sanna ideal. På motsvarande sätt utvecklade saudiarabiska afghanveteraner en politisk ideologi baserad på en radikal läsning av landets wahhabitiska islamtolkning, manliga krigarideal, de egna upplevelserna av krigets verkligheter, qutbiansk avantgardism förmedlad via Azzam och Zawahiri, samt det nationella ursprungsepos som beskriver hur Muhammad Ibn Sauds och Muhammad ibn Abd al-Wahhabs krigare i profetens efterföljd återfört landet till den sanna islam. Kontrasterna mellan de sanna islamiska idealen och den saudiska dynastins hämningslösa dyrkan i mammons och Vita Husets avgudatempel talade sitt tydliga språk. Den islamiska revolutionen måste återupprepas. Reformistiska strategier för att införa det islamiska samhället underifrån, via valurnorna eller folkrörelsearbete avfärdades till förmån för en revolutionär utopism som förkastade alla vägar utom det heliga krigets. Med en formulering ur de arabiska afghanveteranernas Jihadencyclopedi (1990): »Till de stridsmän som dag och natt stod för sanningen och med sitt blod och lidande skrev dessa rader: Den konfrontation med förrädarregimerna vi manar till känner inga sokratiska debatter, platonska ideal eller aristotelisk diplomati. Men den känner väl kulornas dialog, dödandets, bombandets och destruktionens ideal samt kanonens och maskingevärets diplomati… Islamiska regimer har aldrig – och kommer aldrig – att etableras genom fredliga lösningar och samarbetsråd. De har alltid – och kommer alltid - att etableras med pennan och pistolen, svärdet och kulan, tungan och tänderna.«76
Den salafi-jihadistiska doktrin som börjat konstrueras redan mot slutet av det afghanska frihetskriget, fick en ordentlig skjuts av händelseutvecklingen efter Saddam Husseins invasion av Kuwait den 2 augusti 1990. Usama bin Ladin sökte upp den saudiske försvarsministern prins Sultan ibn Abdel Aziz för att ställa 30 000 krigsvana arabiska afghanveteraner – hälften av dem saudier – till den saudiska försvarsmaktens förfogande.77 Sultan avböjde erbjudandet och förordade istället att amerikanska trupper skulle bjudas in till det islamiska konungarikets försvar. bin Ladin blev rasande. Den saudiska dynastin insåg att beslutet var kontroversiellt. De första amerikanska trupperna anlände i hemlighet. När närvaron av amerikansk militär offentliggjordes den 9 augusti, sände den saudiska televisionen oupphörligt utlåtanden från statsapologetiska ulama för att ge beslutet religiös sanktion. Som nämndes i kapitel tre accepterade inte alla skriftlärda idén att det skulle vara religiöst legitimt att bjuda in 550 000 amerikanska militärer till de två heliga moskéernas land.78 Safar al-Hawali – den tidigare omnämnda rektorn i islamstudier vid Umm al-Qura-universitetet som disputerat för Muhammad Qutb – förkunnade i en fredagspredikan den 17 augusti, att de amerikanska korsfararna kommit i syfte att underordna den arabiska halvöns invånare och lägga beslag på regionens oljeresurser. »Vi har bett våra verkliga fiender försvara oss!« utropade Hawali. Att kriget kommer fann Hawali givet, men han ville rikta dess första slag mot den saudiska regim som sålt ut landet till amerikanerna. »Det första kriget bör vara mot den interna fienden och sedan kommer vi att vara starka nog att ta oss an den externa fienden. Bröder, ni har en skyldighet att utföra. Kriget kommer att vara länge. Konfrontationen annalkas.«79 Veckan därefter anklagade Salman al-Awdah den saudiska regimen för att »sätta sin tilltro till Förenta staternas president snarare än till gud«. På kort tid såldes runt 100 000 kassetter med dessa predikningar i Saudiarabien.80 Tanken att amerikanerna inte kommit för att försvara Saudiarabien, utan för att säkra kontrollen över oljan som förberedelse inför en större plan att underkuva islam och etablera global hegemoni, fick näring i ett tevesänt tal av president George Bush den äldre den 11 september då han myntade begreppet »Den nya världsordningen« (New World Order): »Krisen vid Persiska viken erbjuder ett sällsynt tillfälle att skapa en historisk era av samarbete. Ur dessa bekymmersamma tider kommer en ny världsordning att träda fram.«81 Bush tal om Den nya världsordningen skulle läggas till grund för otaliga konspirationsteorier, såväl i den västerländska som i den muslimska världen.82 Att de kapade planen skulle styras in i symbolerna för den USA-ledda nya världsordningen, just på datumet för begreppets globala lansering kanske var en ren tillfällighet. Men det kan inte uteslutas att datumet var lika noga utvalt som måltavlorna för attacken.
Inför Operation Desert Storm i januari 199183 – då Förenta staterna ledde en koalition om 28 stater och nära en miljon soldater i krig mot Irak – utfärdade sheikh Abd al-Aziz ibn Bas, Saudiarabiens högsta religiösa auktoritet, en fatwa som förkunnade att det var fullt förenligt med den islamiska lagen att förklara jihad mot en annan muslimsk nation, även om det krävde samarbete med ickemuslimsk militär.84 Liksom i de koloniala krig vi mötte i första kapitlet blev tillgången till överlägsen militärteknologi avgörande. Under Operation Desert Storm provades nya generationer långdistansmissiler, stridshelikoptrar, attackflygplan, bombflygplan, nattbombare, krigsfartyg och pansarfordon i aktiv strid.85 Kriget skulle kosta Irak drygt 100 000 människoliv och Saudiarabien 45 miljarder dollar, vilket motsvarade halva landets BNP och resulterade i att regimen skuldsatte landet hos utländska banker. För att söka lugna den inhemska oppositionen hade den saudiska regimen uttryckligen lovat att alla amerikanska trupper skulle sändas tillbaka så fort kriget var över. Det hände inte. Nära 40 000 soldater stannade kvar. Förenta staternas militär tycks ha etablerat en permanent närvaro i landet. För den iranska regimen bekräftade detta misstanken att den saudiska dynastin bjudit in amerikanerna för att säkra sin makt, snarare än att värna landet från Irak. bin Ladin antog samma ståndpunkt.86 Hans efterfrågade fredagspredikningar uppmanade till bojkott av amerikanska produkter och han kom att bli allt mer radikal i sin kritik av den saudiska dynastin.87
Under 1991 skulle en mångförgrenad saudisk opposition träda fram offentligt för att ställa krav på reformer. Förutom de brev som diskuterades i kapitel tre finns en ännu inte offentliggjord appell undertecknat av 200 islamister, bland dem bin Ladin. När bin Ladin under ett möte med den saudiske inrikesministern prins Naif Abd al-Aziz anklagade honom för att förråda islam var kungahusets tålamod slut. Myndigheterna beslagtog bin Ladins pass och gav honom »kommunarrest« i Jiddah.88 Den personliga animositeten mellan bin Ladin och prins Naif minskar trovärdigheten i påståendena att den saudiske inrikesministern skulle vara en av al-Qaidas finansiärer. Tanken verkar sprungen ur oförmågan att särskilja saudiska makthavare från saudiska dissidenter – en bild populariserad och spridd av Michael Moore i den ojämna Fahrenheit 9/11. Tvärtom skulle inrikesministern bidra till jakten på den islamiska oppositionen, såväl dess reformister som radikaler. Konflikten mellan salafi-jihadister och inrikesministeriet underströks av tre synkroniserade bombattentat i Riyadh den 29 december 2004 riktade mot inrikesministerns bil, inrikesministeriet och ett utbildningscentrum för de saudiska antiterroristiska specialstyrkorna.89
Under försommaren 1991 lyckades Usama bin Ladin genom familjeföretagets kontakter övertyga regimen att tillfälligt låta honom återfå passet för att åka till Peshawar och avsluta sina affärer. Han hade ingen tanke på att återvända. Efter en tid i Pakistan åkte han vidare till Sudan där ett nytt kapitel i politisk islams historia höll på att skrivas. Två år tidigare, i juni 1989, hade en militärjunta under general Omar Hassan al-Bashir gripit makten i namn av islam. Bashir hade länge varit en beundrare av Hasan al-Turabi (f. 1932), Sorbonneutbildad jurist och ledare för Islamiska nationella fronten, ett parti som växt fram ur Det muslimska brödraskapet i Sudan. Liksom Pakistans militärdiktator Zia ul-Haq hade vänt sig till Mawdudi, bjöd Bashir in Turabi att medverka till statens islamisering.90 Liksom Mawdudi accepterade Turabi av pragmatiska skäl möjligheten att utöva ett direkt inflytande, med påföljd att hans rörelse kom att bli associerad till en med tiden allt mer impopulär regim. Likheterna mellan Turabi och Mawdudi tar inte slut här. Båda kom från framstående familjer, båda var ledande islamistiska teoretiker och båda upplevde en krokig karriär mellan fängelse och maktens korridorer. Turabi hann i olika perioder tjäna som landets riksåklagare, justitieminister, parlamentets talman och författningsskribent, när han inte satt i fängelse eller husarrest. 91 Han föll i onåd hos Bashiri 1999 och har med undantag för korta tidsperioder suttit i husarrest sedan dess, bland annat efter att ha skrivit på ett fredsfördrag med Sudanska folkets befrielsearmé, en kristet dominerad separatiströrelse som i årtionden bedrivit en väpnad kamp i det oljerika södra Sudan.92
Likheterna mellan Mawdudi och Turabi innebar inte att deras politiska islamtolkning var identisk. Turabi kritiserade praktiker som Mawdudis purdah, som ett uttryck för manlig svaghet, och höll en islamisk »revolution« mot kvinnans underordning i traditionsbundna samhällen för »oundviklig«. Enligt »sann islam« var män och kvinnor självständiga individer med samma rättigheter och skyldigheter också i det offentliga, politiska och religiösa livet.93 Fem år efter kuppen tycktes Turabis inställning långt från ett genombrott i den islamistiska regimens praktik. »Några kvinnor har utsetts till höga poster och det finns instanser av kvinnligt deltagande i det offentliga livet«, konstaterade Human Rights Watch 1994. »Dessa undantag bör emellertid inte skymma faktum att en överlägsen majoritet sudanesiska kvinnor dagligen upplever diskriminering, förtryck och degradering endast för att de är kvinnor.«94 Detta skall inte nödvändigtvis förstås som att Turabi var maktlös, utan pekar snarare på svårigheterna att gå från teori till praktik. Under Turabis decennium som »den verkliga makten« bakom regimen, vann Sudan vissa sympatier hos vänsternationalister och tredjevärldensocialister för sin antiimperialistiska retorik, men lyckades varken få bukt med fattigdom, (skuld)slaveri eller inbördeskrig. Trots tal om frihet begick regimen systematiska brott mot medborgerliga fri- och rättigheter.95 Inte heller lyckades Turabi med sin föresats att skapa ett exemplariskt islamiskt samhälle. Espositio och Voll framhåller att inbördeskrig och amerikanska sanktioner försvårar möjligheten att nå en avvägd bedömning av Turabis islamistiska experiment, men konstaterar att få muslimer i världen tycks ha funnit en eftersträvansvärd modell i Sudan.96
Under den islamistiska regimens första år sökte Turabi skapa ett radikalt alternativ till den saudiska versionen av politisk islam. Konflikten med Saudiarabien skärptes under det första Irakkriget då Turabi intog en proirakisk linje. I april 1991 anordnade Turabi en konferens i Khartoum med regionens ledande islamistiska, panarabiska och vänsternationalistiska partier, inklusive Yasir Arafat och PLO. De antog en deklaration mot kriget och förkunnade sin avsikt att bilda en arabisk-afrikansk islamisk samorganisation som motpol till den saudidominerade islamiska samarbetsorganisationen OIC. Khartoums obetydliga resurser bidrog till att planerna i stort stannade på pappret. 1993 och 1995 arrangerades uppföljningskonferenser, återigen utan praktiska resultat förutom att oroa Washington och Riyadh.
Direkt efter Sovjetunionens utmarsch ur Afghanistan erbjöd Turabi radikala islamister och afghanveteraner en fristad i Sudan och aviserade planer på att upprätta ett tjugotal militära träningsläger. Bland dem som omedelbart tackade ja var veteraner knutna till de två egyptiska konkurrentorganisationerna Islamiska jihad och Gama’at al-Islamiyya. Få observatörer har uppmärksammat betydelsen av det faktum att många afghanveteraner inte kan återvända till ett civilt liv i sina hemländer. Det gäller inte minst åtskilliga hundra egyptiska islamister som vet att de i bästa fall blir dödade om de återvänder till Egypten. I värsta fall torterade. Kan man inte gå bakåt måste man fortsätta framåt. Hoppar man av öppnar sig meningslöshetens avgrund, medan fortsatt kamp i guds armé gav livsvalen mening. Snarare än femårsplaner utverkade av någon centralorganisations styrelse, tycks omständigheter och tillfälligheter ha avgjort huruvida afghanveteranerna begav sig till Kashmir, Tjetjenien, Uzbekistan, Filippinerna, Albanien, Bosnien eller annorstädes. För aktivister knutna till Islamiska jihad och Gama’at al-Islamiyya måste Turabi ha förefallit gudasänd. Kunde det vara en slump att en islamvänlig regim gripit makten i Sudan – med dess drygt 125 mil långa i stort sett obevakade »gräns« (dragen genom den nubiska öknen) mot Egypten – just som eleverna i Afghanistankrigets härdande skola examinerats? 1990 köpte Ayman al-Zawahiri en stor plantage norr om Khartoum som bas för Islamiska jihad. Samma år utvisades Gama’at al-Islamiyyas andlige ledare sheikh Omar Abdel Rahman till Sudan vilket innebar att de båda rivalerna åter befann sig på samma arena. Gruppernas tillgång till träningsläger, vapenhandlare och smugglingsrutter genom öknen, bidrog till den väpnade kampens upptrappning under de kommande åren.
Tusentals afghanveteraner och andra islamister hade redan flockats i Sudan när Usama bin Ladin landade i Khartoum 1992. Vid sidan av de egyptiska grupperna fanns där andra organiserade rörelser som algeriska GIA, palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah, eritreanska Jama’at-al-Jihad, tillsammans med ett stort antal andra islamister med eller utan fasta organisatoriska tillhörigheter.97 Sudan erbjöd således fertil mark för bin Ladin att återta kontakten med gamla bekanta och knyta nya vänskapsband, vilket gav ny näring åt drömmen om ett islamistiskt avantgarde. bin Ladin försökte utan framgång få Islamiska jihad och Gama’at al-Islamiyya att lägga meningsskillnaderna åt sidan och sponsrade stormöten med representanter ur den vidare islamistmiljön i hopp om att få igång ett mer långsiktigt nätverkande, återigen utan helt tillfredsställande resultat. Främst tycks dock bin Ladin ha ägnat sig åt sitt länge försummade affärsimperium. Enligt Loretta Napoleoni investerade han bland annat i jordbruksproduktion såsom jordnötter, majs, solros- och sesamfrön, ett byggnadsföretag, väganläggningar, ett bageri, möbeltillverkning, boskapsavel och fiskebåtar. Han köpte också upp det världsledande Gum Arabic Company Ltd, som tillgodoser 80 procent av världsmarknaden på gummi arabicum, en produkt som ingår i tillverkningen av dagstidningar, läskedrycker och godis – vilket innebär att varje person som köper Aftonbladet, en Coca-Cola och en påse bilar på väg hem från jobbet förmodligen bidrar till bin Ladins finanser. Utanför Sudan investerade bin Ladin i trä- och pappersindustri i Skandinavien, mejeriföretag i Danmark, tillverkare av sjukhusutrustning i Sverige samt holdingbolag, banker, fastigheter och export-importföretag i Europa och Förenta staterna. bin Ladin tycks också ha varit en skicklig aktör på aktiemarknaden. Enbart på den franska aktiemarknaden skall han ha gjort en nettovinst på 20 miljoner dollar på kortsiktiga spekulationer i bland annat Banque BNP Paribas och Société Général.98
En del av profiten skänktes till islamistiska organisationer i form av humanitärt, militärt eller monetärt bistånd. Även om bidragen fördelades på grupper verksamma i olika delar av världen intresserade sig bin Ladin främst för situationen på den arabiska halvön. Han bidrog till att finansiera och utrusta yemenitiska grupper under upptakten till och utvecklingen av inbördeskriget under det tidiga 1990-talet och engagerade sig i den saudiska dissidentmiljön. 1994 etablerade han den salafi-jihadistiskt orienterade Reformkommittén, som från sitt högkvarter i London formulerade och distribuerade en stark kritik mot den saudiska dynastin. bin Ladin skall under samma år ha beställt information om möjliga amerikanska, israeliska, brittiska och franska måltavlor på skilda håll i världen. I vilken mån bin Ladin redan då gått från tanke till handling är omtvistat. Anhängare av »al-Qaida-bildades-som-terrororganisation-1989-och-ligger-sedan-dess-bakom-allt»-skolan anför gärna att bin Ladin var hjärnan bakom det amerikanska debaclet i Somalia 1993, bomben mot World Trade Center 1993, attentatet mot Egyptens ambassad i Islamabad 1995, mordförsöket mot Hosni Mubarak i Addis Abeba 1995 och ett par serier bombattentat i Saudiarabien under 1995 och 1996. Jason Burke, som skrivit en av de mer nyanserade böckerna om al-Qaida, håller detta för mindre troligt.99 Mycket lite talar för att Förenta staternas Black Hawk Down-fiasko i Mogadishu, då arton amerikaner dödades och tre helikoptrar sköts ned under ett misslyckat försök att gripa general Farah Aideed, kan tillskrivas bin Ladin (som dessutom stödde Aideeds motståndare i det somaliska inbördeskriget). Hjärnorna bakom 1993 års attack mot World Trade Center var två frilansande afghanveteraner, elektroingenjör Ramzi Ahmad Yousef och Ahmed Mohammed Ajaj, som möjligen kan sägas ha inspirerats av Zawahiris rival sheikh Omar Abdel Rahman men som knappast var utsända av bin Ladin. Sprängattentatet mot den egyptiska ambassaden i Islamabad utfördes av Islamiska jihad, som ett direkt svar på den egyptiska militärens massarresteringar i hemlandet; mordförsöket på Mubarak organiserades av konkurrenterna i Gama’at al-Islamiyya; 1995 års bombattentat i Saudiarabien utfördes av saudiska afghanveteraner, utan annan koppling till bin Ladin än att de läst hans regimkritiska texter som distribuerats via London och 1996 års attentatserie utfördes av saudiska shiiter, igen utan kopplingar till bin Ladin. Det tycks alltså inte ha varit samma organisation som låg bakom samtliga dessa handlingar, utan olika grupper som formats i samspel med sina lokala kontexter i en dynamik som var oberoende av bin Ladins vara eller icke vara.100
Under den första halvan av 1990-talet var afghanveteraner och lokala jihadister involverade i hårda strider i Kashmir, Bosnien, Algeriet, Egypten, Filippinerna och Centralasien. Trådarna från dessa oroshärdar löpte samman i den fristad Khartoum upplåtit åt väpnade islamistiska rörelser. 1993 förde Förenta staterna upp Sudan på den svarta listan över regimer som sponsrade terrorism. Priset den sudanesiska militärjuntan betalade i termer av sjunkande internationellt anseende och minskade utländska investeringar blev allt mer kännbar. Mellan 1994 och 1996 skedde en omsvängning och regimen började utvisa och/eller »sälja« dissidenter de tidigare erbjudit fristad. Bland dem Zawahiri (som utvisades) och bin Ladin (som man först försökte sälja både till Saudiarabien och CIA).101 Åter skildes deras vägar. I maj 1996 reste Usama bin Ladin med familj och ett fyrtiotal trosfränder till Afghanistan, där han mottogs av tidigare stridskamrater som hoppades kunna bruka hans pengar och kontakter i det inbördeskrig som tagit vid efter kommunismens fall. Zawahiri däremot hade ingen självklar plats att ta vägen. Vilset flackade han runt i Europa och Asien på jakt efter ett land som kunde erbjuda honom asyl, sponsorer för nya projekt och en möjlig fristad för hans i praktiken statslösa medlemmar.102 I december 1996 hade han bestämt sig för Tjetjenien. »Förhållandena där var utmärkta«, skrev Zawahiri. Ryssarna var på väg att dra sig tillbaka och islamisterna hade en reell möjlighet att »skapa en islamisk republik i Kaukasus varifrån ett jihad över hela Centralasien kunde utgå«.103 Planerna omintetgjordes när Zawahiri och två ledande Jihadmedlemmar arresterades för att illegalt ha tagit sig in i Ryssland. I april 1997 dömdes de till ett halvårs fängelse men avtjänade bara en månad. Efter frigivning tycktes Zawahiris vägar uttömda, och han begav sig med sin familj till Afghanistan för att återförenas med bin Ladin.
bin Ladin hade då bosatt sig på landsbygden söder om Jalalabad, inte långt från det gamla mujaheddinlägret i Tora Bora, som skulle nå världsvid ryktbarhet under den amerikanska jakten på al-Qaida under hösten 2001. Den 26 augusti 1996 sände bin Ladin sin första bayan (’kommuniké’) riktad till den globala umma i allmänhet och muslimerna på den arabiska halvön i synnerhet, Krigsdeklaration mot amerikanerna som ockuperar de två heliga platsernas land, som sedan vidareförmedlades via satelliter, kassetter, radio, fax, Internet och andra datorbaserade kommunikationsmedel. Låt oss dröja lite vid Krigsdeklarationen för en inblick i bin Ladins tänkande.
I den drygt tjugo sidor långa texten nämns aldrig al-Qaida. Däremot uppmanar bin Ladin muslimska militanter att överbrygga sina meningsskiljaktigheter och försöka se bortom sina respektive lokala kontexter för att kunna skapa ett avantgarde till islams försvar.104 »Det kan inte ha undgått er att den sionistiska korsfararalliansen och deras kollaboratörer utsatt islams folk för aggression, ondska och orättvisor«, förkunnade bin Ladin. »[Muslimskt] blod har utgjutits i Palestina och Irak. De fasansfulla bilderna av massakern i Qana i Libanon är fortfarande i färskt minne. De massakrer som skedde i Tadzjikistan, Burma, Kashmir, Assam, Filippinerna, Ogadin105, Somalia, Eritrea, Tjetjenien och Bosnien-Hercegovina; dessa massakrer som sände kårar genom kroppen … kunde beskådas och höras av en omvärld som inte bara undvek att reagera, utan också förhindrade dessa människor att skaffa vapen för att försvara sig, genom en överenskommelse mellan Förenta staterna och deras allierade och under Förenta nationernas täckmantel.«106
För att den läsare som inte har Qana i färskt minne infogas en avstickare för att bin Ladins referenser skall bli begripliga. Den 18 april 1996 beordrades invånarna i den lilla bergsbyn Qana – där Jesus enligt libanesisk tradition förvandlade vatten till vin – att evakuera sina hus ty byn skulle demoleras. Israelisk militär hade dagarna innan jämnat 17 andra sydlibanesiska byar med marken i operation Vredens druvor – beordrad av fredspristagare Shimon Peres – som skördade hundratals dödsoffer och gjorde halvannan miljon hemlösa. I Qana lämnade byborna sina hus för att söka skydd hos FN, i det närbelägna högkvarter som bemannades av fijianska FN-soldater. »Det var en massaker«, skrev Robert Fisk som besökte de rykande ruinerna dagen därpå. »Inte sedan Sabra och Chatila har jag sett oskyldiga slaktade på detta sätt. Skyddssökande libanesiska kvinnor och barn låg i högar, utan händer eller armar, huvudlösa kroppar, kroppar utan lemmar.« »Israels slakt på civila under denna fruktansvärda tio dagars offensiv – 206 förra natten – har varit så arrogant, så fruktansvärt brutal att inte en libanes kommer att förlåta denna massaker.«107
Inte heller var, enligt bin Ladin, muslimer redo att förlåta. »Massakrerarna exponerade all propaganda om ’mänskliga rättigheter ’ som falska påståenden.« Omvärldens likgiltiga tystnad tydliggjorde enligt bin Ladin behovet av en islamisk motståndsrörelse. Då de muslimska staternas regimer allierat sig med fienden måste ansvaret för nationens försvar övertas av utomstatliga initiativ. För att inte striden mot den till synes överlägsna korsfararsionistiske fienden skulle te sig hopplös, fäste bin Ladin uppmärksamhet vid den plats från vilken Krigsdeklarationen utfärdades, bergskedjan Hindukush i Afghanistan varifrån »med guds bistånd världens största otrogna armé besegrades och myten om [världslig] supermakt skingrades under mujaheddins rop Allahu Akbar (’gud är större’).« Från samma bergskedja genljöd nu på nytt kallelsen till världens muslimer att förena sig inför nästa utmaning: att kasta ut dem som ockuperar Jerusalem och de två heliga moskéernas land. I Krigsdeklarationen framträder det globala perspektiv och det fokus på världens enda kvarvarande supermakt och dess allierade som skulle bli bin Ladins signum. Medan tidigare islamister främst fokuserat på enskilda regimer i muslimska länder, skulle bin Ladin mana till strid mot »makten i bakgrunden«, det Amerikas förenta stater som höll respektive despoter under armarna.
I Krigsdeklarationen låg dock tonvikten ännu primärt på en lokalt avgränsad regim, den saudiska. bin Ladin tecknade en mörk bild av förhållandena i hemlandet. Med undantag för den lilla saudiska eliten hade i stort sett varje social kategori drabbats av regimens orättfärdighet: civila, militärer, säkerhetsmän, statsanställda, företagare, fritänkande skriftlärda, arbetare, bönder, studenter, akademiker, stadsbor och landsbygdens folk. Regimen kränkte medborgarnas mänskliga rättigheter, fängelserna var överfyllda av politiska fångar, medborgarna kämpade förtvivlat för att få ihop till livets nödtorft, ekonomin var i trasor, landet skuldsatt, den sociala servicen miserabel och infrastrukturen under all kritik, särskilt vad det gäller livets grundläggande nödvändigheter som tillgång till vatten. bin Ladin framhöll att den saudiska dynastin redan passerat den islamiska rättens gränser för legitim maktutövning. På två punkter var dess brott så graverande att regimen måste bedömas som avfällingar: 1) sharia hade suspenderats och ersatts med en människoskapt civilrätt, och 2) regimen hade visat sig oförmögen att försvara landet och tillät den islamiska trosgemenskapens fiende, de amerikanska korsfararna, att ockupera landet.
bin Ladin påtalade att regimen inte endast ignorerat de petitioner och rådgivande brev som inkommit från bekymrade individer och grupper (se kapitel tre) utan också förlöjligat och förföljt dess författare. »Förespråkare för korrigering och reform har varit mycket måna om att använda fredliga medel för att hålla landet samman och undvika blodblad. Varför har då regimen stängt alla fredliga vägar och tvingat folk att tillgripa väpnad handling?« bin Ladin påminde om den saudiske monarkens löfte, att amerikansk militär endast var där några månader för att avvärja det irakiska krigshotet, ett »påstående som numera är helt passé. Idag var det sju år sedan deras ankomst och regimen har ännu inte fått ut dem.« »Istället för att motivera armén, väktarna och säkerhetstjänsten att kämpa mot ockupanterna har regimen använt dem för att beskydda invasionsstyrkorna.« För bin Ladin var det uppenbart att regimen sålt sin själ till djävulen. »Landet är fullt av amerikanska militärbaser« därför att »regimen är oförmögen att behålla kontrollen dessa baser förutan«. Därmed har »regimen förrått umma och allierat sig med kufr«.
Med hänvisning till Ibn Taymiyyas fatwa mot mongolerna (se kapitel tre) argumenterade bin Ladin för att de saudiska härskarna var avfällingar, mot vilka det var en religiös plikt att göra uppror. Ibn Taymiyya användes också för att mana till jihad mot »den stora kufr som kontrollerar den islamska världens länder«. bin Ladin drog upp en strategi för en sammanflätad ekonomisk och militär krigföring, till vilken varje muslim, gammal och ung, man och kvinna, kunde bidra efter förmåga. Allmänheten kunde delta genom att bojkotta amerikanska produkter: »De pengar ni betalar för att köpa amerikanska varor omvandlas till kulor som idag används mot era bröder i Palestina, och som i morgon kommer att användas mot våra söner i de två heliga moskéernas land.« Att regimen tvingade medborgarna till lydnad på andra områden är en sak, men »ingen säkerhetstjänst i världen kan tvinga enskilda medborgare att köpa fiendens produkter«. Till landets militär, polis och säkerhetstjänst sade bin Ladin att »mujaheddin, era bröder och söner, ber er stödja dem på varje upptänkligt sätt genom att förse dem med nödvändig information, material och vapen«. Landets ungdomar och afghanveteraner manades att ta till vapen. bin Ladin underströk att det i dagsläget inte vore tillrådligt att utmana ockupanterna i konventionell strid. Mot en så överlägsen styrka stavas motdragen gerillataktik och attentat. Med adress till den amerikanska ockupationsstyrkan sade bin Ladin att det är en »legitim och av moralen påbjuden plikt att terrorisera er så länge ni bär vapen i vårt land«. bin Ladin vände sig direkt till Förenta staternas dåvarande försvarsminister William Perry som efter 1996 års bombattentat mot amerikanska intressen i Saudiarabien sagt att »man inte backar för fegisar«. »Vi säger till försvarsministern för de amerikanska korsfararna att ett sådant tal kan få en sörjande moder att skratta! Det visar att ni är fyllda av fruktan. Var fanns detta ditt falska mod när explosionerna i Beirut 1983 inträffade? Ni blev slagna i spillror den gången; 241 marinkårssoldater dödades [och USA lämnade Libanon. min anm.].« »De ungdomar du kallar fega tävlar sinsemellan för att få slåss mot er och döda er. Feg är endast den som låter er färdas fritt i detta land och förser er med andrum och trygghet.« Förvisso är den amerikanska militären tekniskt och materiellt överlägsen jihadisterna, men bin Ladin plockade fram ett trumfkort: soldaternas motivering. »Ni kommer att få problem att övertyga era trupper att slåss, medan vi kommer att få problem att hålla tillbaka våra ungdomar för att de skall vänta på sin tur.« Våra »ungdomar håller er ansvariga för allt dödande och alla hemlösa muslimer och vanhelgandet av alla heliga platser… Mer än 600 000 irakiska barn har dött på grund av brist på mat och medicin till följd av er orättfärdiga aggression [dvs. sanktionerna mot Irak. min anm.]. Iraks barn är våra barn. Ni amerikaner är tillsammans med den saudiska regimen ansvariga för att ha utgjutit dessa oskyldiga barns blod… Dessa ungdomar kommer inte att be dig [William Perry] att förklara dig. De kommer sjungande att tala om för dig att det inte finns något mellan oss och dig som behöver förklaras, det finns bara dödande.« De unga mujaheddin vet att deras »belöning för att kriga mot dig, USA, är dubbel jämfört med belöningen för att strida mot varje annan fiende«. De unga mujaheddin »vet att om man inte dödas kommer man likväl att dö och den mest hedervärda döden är att dödas på guds väg«.