I.

LARAMIE WYOMING USA

»Hade de gett sig på en heterosexuell kille skulle media inte bry sig.
Nu är min son skyldig innan han ens fått en rättegång.«
Bill McKinney i en intervju för Denver Post

DET FINNS FÖRMODLIGEN ingen plats i världen med så många ekorrar som Laramie, Wyoming.

De är överallt. Gör djärva hopp från träden i de åtskilliga alléerna i universitetsområdet, ned på trottoaren och pilar över till andra sidan gatan, smiter ned i brunnarna, försvinner.

En del är tamare än andra och följer efter fotgängarna som kamrater för att försvinna först efter ett tag, när nyfikenheten lagt sig.

Det finns förmodligen heller ingen plats i världen där det finns så många överkörda ekorrar som i Laramie, Wyoming, en liten fridfull universitetsstad som kallar sig själv för »the gem city of the plains«. De ligger tillklafsade på gatorna, utsmetade och låsta i en krökt position, liksom förvånade över att döden kunde komma så hastigt och har därför dragit tillbaka sina små platta huvuden i en perplex gest. Bilarna här väjer inte i första taget.

Med blicken följer jag just en sådan nyfiken och dödsföraktande ekorres språng över gatan, hajar till.

Den lilla ekorren skuttar förbi en grind till en helt ordinär vit trävilla. På grinden hänger en kropp.

En kropp? Jag kan väl inte ha sett rätt? Nej. Det har jag inte. Kroppen är en docka vars innanmäte består av tygtrasor och bomull, och några meter därifrån ligger en pumpa, som en gång varit dockans huvud. Det var Halloween för fem dagar sedan och många har ännu inte plockat ned sina dekorationer.

Men associationerna till en uppspänd kropp på ett staket är otäckare här än någon annanstans i USA och det tar ett tag innan hjärtat slutat bulta.

Den sjätte oktober 1998, gick universitetsstudenten Matthew Shepard ut för att ta sig ett glas i Laramie.

Nästan ett dygn senare hittas hans livlösa kropp på prärien en bit utanför staden. Hans huvud är sönderslaget och ansiktet smutsigt, med undantag för kinderna som, enligt en polis vittnesmål, tvättats rena av tårar. Matthew Shepards kropp ligger vid foten av ett staket. Hans armar famnar kring en staketstolpe, händerna är fastbundna vid stolpen med ett nylonsnöre. Mannen som hittar honom säger att Matthews kropp påminner om en fågelskrämma.

Fem dagar senare avlider 21-årige Matthew Shepard på ett sjukhus i Fort Collins, Colorado, en och en halv timme söder om Laramie. Då sitter fyra personer anhållna, två för mord och två för grovt skyddande av brottsling.

Männen som misstänks för mordet heter Aaron McKinney och Russell Henderson. De är födda och uppväxta i Laramie och arbetar på samma takläggarfirma. Deras flickvänner Kristen Price och Chasity Pasley misstänks för att ha hjälpt till med att undanröja bevisen för misshandeln. Kristen och Aaron har en fyra månader gammal son tillsammans. Ingen av de anhållna är äldre än 22 år.

När Matthew Shepard drar sitt sista andetag är Laramie, Wyoming redan belägrat av journalister och fotografer. Historien, motivbilden, är klar och kablas ut över nationen.

Matthew Shepard blev mördad för att han var homosexuell. Aaron och Russell slog Matthew Shepard 18 gånger i huvudet med en pistolkolv därför att de kände sig kränkta när han försökte ragga upp dem.

Så börjar det.

FRÅGA: Vad är det som låter »klonk klonk klonk«?

SVAR: En tvättäkta cowboy som vankar trottoaren fram i Laramie.

Allt skramlar om en cowboy. Den tjocka nyckelkedjan som kastat sig ut i ett fritt fall från fästet i jeanshällan, gjort en kort U-sväng halvvägs över låret och sedan sökt tillflykt i framfickan. Bootsens träklackar som skrapar mot trottoaren. Dragkedjan på mockajackan som slår mot bältesspännet.

Klonk klonk klonk.

De första dagarna i Wyoming dumstirrar jag på varenda cowboy som vankar fram på gatorna eller kör förbi i sina stora jeepar. Jag tror knappt mina ögon. Jag har aldrig varit i de här delarna av USA, »the last frontier« som de kallas för, förut. Jag har fortfarande inte fattat att dessa karlar existerar i verkligheten.

För att se en cowboy i amerikanska västern känns lite som att se en fransman med svart basker, randig tröja och baguette under armen i Paris.

Men i Wyoming är det inget skämt. Manligheten, självständigheten, friheten är fortfarande en viktig del av delstatsbornas identitet. Här heter krogarna Buckhorn Bar och The Cowboy, stans maskot heter Pistol Pete.

–De där gubbarna, de är Wyoming, säger en man jag träffar på en krog i Laramie och pekar på ett svartvitt foto ovanför bardisken.

Bilden, som kan vara tagen förra sekelskiftet, föreställer några kofösare runt en fälld buffel. Gravallvarligt, nästan lite buttert, stirrar de rakt in i kameran, som folk gjorde när de blev fotograferade förr i tiden.

–Hur då? frågar jag. På vilket sätt är de Wyoming?

–Jag vet inte, säger mannen och skakar andäktigt på huvudet. De bara är det.

Det där att »vara« sin delstat, tycks vara en viktig grej i Laramie.

Exempelvis är vicepresident Dick Cheney Wyoming, hävdar de jag pratar politik med. Han kommer från Casper, tre timmars resa från Laramie, har bott där större delen av sitt liv och representerar svunna tidens mansideal; rakryggad, gudfruktig och hederlig. En »self-made man« som inte vill att staten ska lägga sig i hur han sköter sitt liv och sin familj. Som anser att var och en bär ansvar för sin egen lycka.

Mannens kompis är avgjort inte Wyoming. Det uppstår en pinsam tystnad på krogen när han säger att han tycker att Matthew Shepard hade sig själv att skylla. Efteråt knackar mannen mig i ryggen och viskar att eftersom kompisen inte kommer härifrån, så »vet han inte hur vi tänker här«.

Föreställningen om att en Wyomingbo skulle ha särskilda egenskaper är, till min förvåning, även utbredd bland yngre.

–Jag tror absolut att det finns en särskild mentalitet här, säger Travis, 25-årig konstnär som extraknäcker på ett fik i staden. Vi är nog lite tjurigare än andra, vill liksom vara i fred. Vi har varit isolerade i alla tider, aldrig behövt fjäska för någon. Vi är som vi är och ingen annan ska berätta för oss hur vi bör leva våra liv.

Han häller upp en espresso och räcker över den till en rödhårig tjej med kemiboken under armen.

–Men att vår stad för den sakens skull skulle vara en bonnhåla, fortsätter han, det är rent skitsnack. Det här är ju en universitetsstad. Det bor mycket ungdomar här, många akademiker och det har det alltid gjort. De kommer från hela landet, ja hela världen.

Travis har rätt. För att vara en liten småstad – invånarantalet ligger strax ovanför 27 000 – mitt ute på prärien känns Laramie ovanligt vital. Mycket beror just på verksamheten som bedrivs i de stora stenbyggnaderna i stadens östra delar, University of Wyoming.

Universitetet kom hit redan 1886, men det är först under de senaste decennierna som dess betydelse för staden vuxit. Sedan gruvorna och skogavverkningen avvecklades har universitetet kommit att bli Laramies största arbetsgivare; det sysselsätter omkring 40 procent av den arbetsföra befolkningen.

Vilket haft den goda effekten att staden blivit mer progressiv än sina grannstäder, Laramie är den enda staden i hela Wyoming som styrs av demokraterna, men det har också inneburit att klasskillnaderna är mycket synliga här, kanske synligare än någon annanstans i Wyoming.

–Universitetsanställda är över lag välavlönade, säger Rebecca Hilliker som är prefekt på universitetets skådespelarutbildning. Åk över till andra sidan järnvägsspåret och besök en trailer park där. Det är löjligt att påstå, som vissa gör, att Laramie inte är fattigare än många andra amerikanska städer. På västra sidan klarar folk knappt dagen. Medan vi som jobbar på universitetet klarar oss alldeles utmärkt. Ja, bättre än utmärkt.

Utöver universitetet finns det nämligen just inte så mycket andra arbetstillfällen, åtminstone inte om man är lågutbildad. Inga industrier. Ingen vettig människa startar jordbruk nuförtiden, som man gjorde förr, eftersom boskaps- och markpriserna är skyhöga. Järnvägen? Glöm det. Numera är Laramie bara en genomfartsort som kilometerlånga godståg drar förbi i färd mot andra slutdestinationer.

Återstår snabbmatskedjorna. I Laramies utkanter ligger de i oändliga rader, som tagna ur en globaliseringskritikers värsta mardröm. Fast food nation.

Förmodligen har jag klassglasögonen på mig när jag beställer en taco, men visst ser expediten ovanligt utmattad ut?

Jodå. Trött är hon, det medger hon när jag frågar, och inte direkt lycklig över att behöva tillbringa sina dagar bakom en kassa. Men hon har inget val. Minimilönerna i Wyoming är lägre än någon annanstans i landet och därför tvingas hon ha flera jobb. När expediten är färdig med sitt pass här på Taco Bell ska hon vidare till nästa ställe; hamburgerkedjan Wendy’s. Först därefter får hon komma hem och ta hand om sina två barn. Om de inte redan somnat då. Men till helgen, till helgen ska hon gottgöra dem. Då ska hon ta med barnen ut på en lång bergsvandring.

–Jag tror att det är en klen tröst i all fattigdom här, säger Rebecca Hilliker, att naturen är så vacker. Många ger sig ut i bergen under sin lediga tid. När jag flyttade hit var jag så fascinerad över det. Att alla så kallade rednecks, jag hatar uttrycket, det låter så förnedrande, alltid stannade och frågade om jag ville ha skjuts när jag var ute och vandrade.

Rebecca Hilliker gör en kort paus.

–Men efter mordet förändrades allt, säger hon. Jag vågade inte ge mig ut i skogen annat än på nätterna, för att jag blev så rädd för rednecks. Skitlöjligt, jag vet, men det var den effekten mordet hade på mig. Jag var chockad. Allt som dittills gjort mig trygg blev plötsligt hotfullt.

Det råder inget tvivel om att Laramie förändrades 1998. Den så omtalade amerikanska öppenheten är som bortblåst. Åtminstone om man, som jag, börjar fråga om Matthew Shepard. En del fräser. En del låtsas som att de inte hört. En person ber mig att dra åt helvete.

Ämnet är fortfarande känsligt.

En kvinna jag pratar med berättar att hon tyckte att det värsta var att mördarna kom från Laramie och inte utifrån. Hon ville inte tro att staden, som alltid berömt sig för sin »live and let live«-mentalitet fostrade sådana barn.

Mordet utgör fortfarande ett trauma för vissa.

–Du ser ju själv, säger Matt Mickelson, mannen som äger krogen Fireside där Matthew Shepard blev upplockad av Aaron McKinney och Russell Henderson, och gör en svepande gest med handen över den öde lokalen. Hit kommer ingen människa längre. En vecka efter mordet satte jag upp »Till salu«-skylten i fönstret. Det var fem år sedan. Jag har fortfarande inte fått ett enda anbud, trots att jag mer eller mindre slumpar bort lokalen. Det som hände här förstörde mitt liv, hela min verksamhet. Och det för en kille som inte ens var Wyoming.

Mickelson, en stilig man med cowboyhatt och boots, ger mig ett oroligt ögonkast.

–Nu får du inte missförstå mig, tillägger han. Matthew Shepard var inte Wyoming, men det var inte de som överföll honom heller. Det är egentligen dem jag är bitter på, inte honom. Och visst, jag klandrar mig själv. Om jag bara hade arbetat den där kvällen, så hade de där bonnlurkarna aldrig kommit innanför dörren. De hade blivit utkastade härifrån ett par gånger innan det här hände. Alla visste att de var slashasar. Och nu, se vad de ställde till med. Om jag bara varit här då…

Han tänker efter ett slag, drar ett bloss på ciggen.

–Det här med mordet har inneburit en hel del för oss. Allvarligt talat, jag tror aldrig att Laramie kommer att bli sig likt igen.

KLOCKAN ÄR STRAX efter nio på kvällen tisdagen den sjätte oktober 1998. Klaus Hanson, professor i tyska, har varit på fakultetsmöte. Nu längtar han efter att få komma hem.

Hanson, en medelålders, sofistikerad tysk herre som kom till USA för att plugga i slutet av 60-talet och blev kvar, såväl i landet som i den akademiska världen, lämnar sitt kontor. I korridoren utanför stöter han på en av sina elever som anmält sig till hans nybörjarkurs i tyska.

Eleven är en liten och späd kille med tandställning. Besynnerligt nog, han är ju ändå vuxen. En kille som verkar göra allt utom att gå på just Klaus Hansons föreläsningar. I kväll har han exempelvis deltagit i föreberedelserna inför universitetets homoförenings aktiviteter på Gay Awareness Week måndagen därpå.

–Matthew, säger Klaus Hanson irriterat. Jag saknade dig på lektionen i dag.

–Mr Hanson, säger Matthew Shepard och blir lätt röd om kinderna. Jag ber verkligen tusen gånger om ursäkt, men jag hade inte pluggat ordentligt inför föreläsningen. Förlåt. Verkligen.

–Om du ska klara den här kursen måste du ligga i lite grann, säger Hanson. Hittills har det inte gått särskilt bra.

Faktum är att det gått uselt. Trots att Matthew imponerade något så när på Hanson när han gjorde sitt muntliga prov – killen hade trots allt gått i schweizisk internatskola – kuggade han så det sjöng om det på det skriftliga. Och till föreläsningarna kommer han aldrig.

–Jag vet, jag vet, säger Matthew. Jag ska verkligen skärpa mig. Förlåt. Men i morgon kommer jag, det lovar jag.

–Ja, det hoppas jag, säger Klaus Hanson allvarligt. För din skull. Det är dags att ta tag i den här kursen nu, annars kan jag inte godkänna dig, det vet du.

–Nej, jag vet, säger den unge studenten, nu något stressad. Förlåt. Jag lovar att komma i morgon.

De säger hej då. Matthew drar på sig sin svarta Bossjacka. Han är på väg till en fika med några medlemmar ur gayföreningen, sedan ska han gå hem. Borde kanske plugga tyska inför föreläsningen.

Men Matthew Shepard kommer inte på föreläsningen dagen därpå. Klaus Hanson är både uppgiven och lite besviken när han på närvarolistan markerar att Shepard än en gång uteblivit från tyskaundervisningen.

Cirka två timmar efter samtalet med professor Klaus Hanson i korridoren på språkinstitutionen Hoyt Hall, är tyska förmodligen det sista Matthew tänker på. I stället för att plugga sitter han och dricker öl på Fireside Bar and Lounge, i korsningen Custer – Andra gatan. Han har precis hängt av sig jackan.

När han fikade med LGBTA, så heter gaygruppen på universitetet, hade han ätit körsbärspaj, plötsligt blivit sugen på öl och frågat om någon hade lust att hänga på. Det hade ingen. Han tjatade. Alla sa nej. Andra planer. För mycket att göra i skolan.

Någon av dem som hade så mycket att göra erbjöd sig att ge honom skjuts hem. Matthew gav upp och hängde med.

Men när han kom in i lägenheten ville han inte sitta hemma. Så han fick ge sig ut själv.

Först till Library Bar, ett universitetsställe på Grand Avenue några kvarter från hans lägenhetskomplex. Där var det inga han kände. Han hakade på två tjejer och satt och snackade ett tag, men tröttnade. Eller om det var de som tröttnade på honom.

I alla händelser drog han vidare och sitter nu alltså på Fireside, ett ställe som onekligen sett bättre dagar, men fortfarande drar en del folk, mest studenter. Och de vanliga fyllskallarna till stamgäster, naturligtvis.

Han sitter vid bardisken, det brukar han göra när han är här, och snackar med bartendern, en vänlig kille som också heter Matt. Matt Galloway.

Ägaren – jodå, en tredje Matt – Mickelson är i Fort Collins och hälsar på sin flickvän. Galloway är ensam bakom disken, men det är lugna puckar. Ingen stressar på Fireside. Här är alla polare med varandra. Inga irriterade viftanden med dollarsedlar.

Matthew Shepard beställer in sin andra Heineken. Galloway håller honom sällskap när han inte betjänar kunder eller torkar glas. Shepard är en idealisk gäst. Artig. Generös med dricks. Sofistikerad, på ett sätt som ytterst få av Firesides andra gäster är. Tycker Galloway.

Den öppna brasan, som stället är döpt efter, sprakar och knastrar. Ur högtalarna strömmar musik. Kvällens diskjockey heter DJ Shadow. Ute är det blåsigt och bara några ynka plusgrader. Som det brukar vara i Laramie på hösten.

Trots att Fireside har karaokekväll på tisdagar är det inte så mycket folk ännu. En högljudd kvinna firar sin lika högljudda syster. Systern fyller år. Grattis, syrran! I övrigt är det knappast särskilt livat.

Matthew sitter kvar vid baren i någon halvtimme. Snackar vidare med Galloway. Börjar vandra runt i de andra två rummen, klockan närmar sig halv tolv. Det droppar in mer folk. Mest studenter. Men också två grabbar som ser lite luggslitna ut, men vem gör inte det efter en arbetsdag och några bärs, när klockans visare snart pekar på midnatt?

Den ena av killarna är nästan lika kort som Matthew. Han ser besynnerlig ut, har en frisyr som får huvudet att framstå som oproportionerligt stort i förhållande till den klena kroppen. Öronen står ut som på en vingmutter. Ögonen är vemodiga. Han heter Aaron McKinney och är 22 år.

Den andre killen är snaggad och lite längre än den förste. Bra mycket stiligare också för den delen. Smal, med en smula lufsig gång. Russell Henderson. 21.

Killarna har varit kompisar ganska länge, sedan high school, men hoppade av innan de fick sina examina. Efter skolan började de hänga allt mer med varandra. Sedan några månader jobbar de på samma företag, takläggarfirman Laramie Valley Roofing, där deras gemensamme vän Joe Lemus är förman. Fram till mörkret föll i dag arbetade de med taket till ett äldreboende i Laramie.

Jobbet är viktigt för dem. Ekonomiskt och socialt. De har båda, men framför allt Aaron, strulat till sina liv ganska ordentligt emellanåt. I dagarna väntar Aaron på att ställas inför rätta. För några veckor sedan gjorde han inbrott i en snabbmatsrestaurang och han har sedan tidigare ett gediget rykte som langare, främst av meth, amfetamin och kokain. Polisen är väl medveten om vem han är: en bråkig typ. Ända sedan tonåren har han åkt fast för olika småförseelser.

Respekterad för det har han dock aldrig varit. Många av hans vänner tycker att han är löjlig och kallar honom Dopey. Inte bara på grund av hans rykte som dealare, utan också för hans hip hop-inspirerade klädstil och de stora öronen. Han ser helt enkelt lite bisarr ut, som en seriefigur, vilket gör att Aaron ofta försöker hävda sig. Spelar Allan. En kille med Napoleonkomplex, som en av vännerna beskriver honom.

Sedan en tid tillbaka har han såväl en flickvän, 18-åriga Kristen Price, som en fyra månader gammal son, Cameron, att tänka på. Och visst, han försöker göra rätt för sig. Lägenheten familjen bor i kostar 340 dollar i månaden. Men när den senaste lönen, som kom för mindre än en vecka sedan, bara var på 440 och hundralappen som blev över redan gått åt, är det inte så lätt att följa lagen. Det var bland annat därför han bröt sig in i den där restaurangen.

Russell är den lugnare av de två. Lite stökig ibland, gör sig tuffare än han är, men är på det hela taget en ganska tillbakalutad kille. Den senaste tiden har det visserligen varit lite upp och ner med humöret. Hans flickvän och sambo, Chasity Pasley strulade med en kille för inte så längesen.

När Russell fick reda på det misshandlade han grabben hon hade vänstrat med, och sedan dess är stämningen kylig där hemma.

Efter arbetet i dag satt de, tillsammans med vapendragaren Joe Lemus, hos Russell i hans husvagn några kilometer söder om Laramie och drack öl. Det brukar de göra varje eftermiddag, det har blivit en vana.

Russell var den av de tre som flyttade hemifrån först, och hans husvagn utgjorde redan från början någon slags frizon för dem alla. Där kunde de dricka öl, röka på och spela kort hela nätterna utan att någon lade sig i. Även nu när de andra skaffat eget boende är det fortfarande hemma hos Russ och Chasity de sitter. Trots att både Aaron och Joe bor i stan numera.

När Russell och Aaron nu slår upp dörren till Fireside har de bestämt sig för att festa hela natten. Russ fyllde 21 den 26 september och det här är en av de första gångerna han kan köpa öl lagligt på krogen. Joe Lemus har stuckit hem. Hans flickvän bor i en annan stad och bestämde sig hastigt och oväntat för att hälsa på. Plötsligt ringde hon bara på hans mobil och sa att hon var på väg.

Aaron och Russell har, i likhet med Matthew, tagit svängen förbi Library Bar innan de bestämt sig för att dra vidare till Fireside.

Russell och Aaron lunkar fram till bardisken och beställer in en pitcher öl. Gräver i fickorna efter pengar. Länge. Får till slut fram en hög tio- och 25-centare och hivar upp dem på disken. Galloway ser inte road ut när han börjar räkna mynten. 25, 50, 75, 85, 95, 120… Russell och Aaron griper efter sina glas. De har inte tvättat händerna, hinner Galloway notera innan de försvinner med ölen.

Inne i biljardrummet står Matthew och spelar biljard för sig själv. Ser förmodligen de två sjaviga killarna när de kommer in i rummet. Talar kanske till och med en liten stund med dem. Det är det ingen som vet, det finns inga vittnen.

Hans uppmärksamhet fäster sig snart vid en helt annan grabb som sitter ensam vid ett bord i närheten av baren. Kanske är Matthew full och kärlekskrank, kanske är han bara sällskapssjuk, i alla händelser går han fram till den ensamme killen vid bordet.

Det har kommit in ännu mer folk nu. Aaron och Russ står över ett av biljardborden. De håller sig för sig själva, snackar om något. Dricker. Spelar. »Om de där två vill ha mer öl när de druckit upp”, tänker Galloway tyst för sig själv medan han sneglar åt deras håll, ”så kan de bara glömma det.«

Ljudnivån är hög. DJ Shadow spelar sina skivor. Det födelsedagsfirande systraparet skrattar. Vid bordet försöker Matthew Shepard föra någon slags konversation med den surmulne ensamgästen, 22-årige universitetsstudenten Mike St Clair.

–Jag kände mig obekväm, berättar Mike St Clair under sitt vittnesmål vid rättegången mot Aaron McKinney ett år senare. Jag gillade inte hans närvaro, att han kom och satte sig hos mig. Det var inte så mycket till konversation.

Men Matthew är av allt att döma på gott humör och pladdrar obekymrat vidare. Sitter kvar hos St Clair ett tag, som i sin tur blir allt mer demonstrativt tystlåten.

Vad som sedan händer är och förblir mycket osäkert, det beror helt enkelt på vilken historia man väljer att tro på.

I en tv-intervju i magasinprogrammet 20/20 några dagar senare säger Aarons flickvän Kristen Price att Russell och Aaron tittat ut den kortvuxne och späde Matthew Shepard under kvällen och bestämt sig för att råna honom. De har på ett eller annat sätt förstått att han är homosexuell och går därför in på toaletten, en liten stinkande skrubb med ständigt blött golv, för att göra upp hur de ska gå till väga.

Där bestämmer de sig, hävdar Price, för att spela homosexuella och på så sätt locka med sig Shepard i bilen. Sedan är planen att sno hans plånbok, ta hans hemadress och göra inbrott i hans lägenhet.

–Jo, vi misstänkte kanske att han var fikus, antyder McKinney själv i polisförhören ett och ett halvt dygn senare. På sättet han betedde sig och så.

–Hurdå? Var han feminin? undrar förhörsledaren Rob DeBree.

–Ja, verkligen, svarar McKinney. Verkligen feminin.

Ändå medger vare sig han eller Henderson i senare förhör att de valde ut Shepard för att han var bög. I stället hävdar de att de fick idén efter att ha snackat en kort stund med honom i biljardrummet och förstått att han skulle bli ett lätt offer eftersom han både var full och klen.

Enligt Mike St Clair är det Russell som till slut kommer fram till Matthew och viskar något i hans öra.

– Henderson verkade väldigt full, säger St Clair i vittnesmålet. Och jag hörde inte vad han sa till Shepard, bara att han inledde det med »Du, polarn«.

Därefter reser sig Matthew, enligt St Clair, upp och säger att han strax kommer tillbaka.

–Men när jag såg honom nästa gång satt han i baren med Henderson och McKinney, uppger St Clair.

Klockan är omkring midnatt när Matthew lämnar Fireside Bar and Lounge tillsammans med Russell Henderson och Aaron McKinney. På vägen ut tigger han en cigarrett av DJ Shadow och eftersom de känner varandra ytligt står de och snackar ett tag. Russ och Aaron hänger vid utgången. De verkar lite nervösa och efter några minuter säger Matthew hej då. Hans sällskap har visst bråttom.

Han har dragit på sig Bossjackan. De vita stjärnorna på ärmarna lyser i mörkret när han fyllelycklig slår följe med Henderson och McKinney till platsen några meter längre bort där bilen står parkerad.

Det måste vara någonstans mellan 13:e gatan, han bodde på Tolfte, och snabbköpskedjan Wal-Mart som Matthew börjar misstänka att allt inte står rätt till. I alla fall om det är som Aaron McKinney påstår i sin bekännelse; att de lurade med honom genom att erbjuda honom skjuts hem.

Den känslan måste ha kommit som en stegring, som en stickande smak av panik i munnen. Skiträdslan. Från att småfull lutat sig tillbaka mot sätet, inklämd mellan killar, och mått ganska bra, kanske hoppats på ett ligg och att komma nära en varm kropp, till det här: en bävan över vad som ska hända nu.

Vad hinner man tänka? Hinner man känna sig naiv och korkad? Hinner man känna förnedringen? Ställer man förvånat frågan »men det här är ju inte rätt väg, vart ska vi egentligen«?

För det tar inte många minuter att åka sträckan och det är när den svarta trucken passerar snabbköpet som Matthew får sina första två knytnävsslag i ansiktet.

Fuck. Jävlars fan.

Han ger dem genast sitt armbandsur, plånboken med kreditkort, ID-kort och de 20 dollar plånboken innehåller. Han säger att han har ytterligare 150 dollar hemma, de får allt, bara de inte gör honom illa. Adressen har de ju redan.

–Jag klippte till honom ganska ordentligt, säger Aaron i polisförhöret. Han blev helt hysterisk. Bad mig att låta honom vara, började klänga och skrika, försökte krama mig och sånt.

Aaron går inte att lugna. Enligt hans bekännelse har Matthew tafsat på honom någon gång vid bilfärdens början. Tagit honom mellan benen. Slickat honom i örat. Betett sig som om de skulle ha sex.

–Jag vet inte vad det var han försökte med, säger Aaron. Men han fick fett med stryk för det.

–De ville bara lära honom en läxa, säger Kristen Price i intervjun för 20/20. Han stötte ju på dem. De ville få honom att fatta att man inte stöter på heterosexuella.

Efter knytnävsslagen tar Aaron fram sin Smith and Wesson . 357 Magnum – ett åbäke till revolver han bytt sig till mot meth på en fest två dagar tidigare, två kilo tung, bara kolven är över tio centimeter – och slår den i huvudet på Matthew.

–Han försökte ju försvara sig, säger McKinney under förhöret. Några små svingar, sparkade mig i bröstet. Sedan föll han tillbaka mot sätet. Det var det enda han kunde göra efter att jag nitat honom ett par gånger till.

När Matthew Shepard faller baklänges och ryggen studsar till mot sätet är han ingenting längre. Det vet förmodligen både han och Aaron McKinney. Det där som sitter och håller handen mot den blodiga skallen är ett byte nu. Ingenting annat.

–Hade de gett sig på en heterosexuell kille skulle media inte bry sig, säger Aarons far Bill McKinney i en intervju för Denver Post efter häktningsförhandlingarna. Nu är min son skyldig innan han ens fått en rättegång.

Egentligen är bilen som just nu svänger in på prärieområdet mellan Sherman Hills och Imperial Heights, någon kilometer öster om Laramies stadsgräns, registrerad på just Bill McKinney.

Men i natt är det inte ägaren som färdas i bilen, utan tre unga grabbar, varav en är blodig och blåslagen, gråter och kippar efter andan.

Efter en skumpig färd på en svårframkomlig grusväg stannar äntligen bilen. Ute är det kolsvart, långt borta i fjärran glittrar Laramie i all sin nattsömnighet.

Killen som gurglande kippar efter andan släpas ut ur bilen av de två andra. Kroppen dunsar dovt mot sanden. Där kränger de av honom Bossjackan, den med vita stjärnor på ärmarna, samt de blanka svarta läderskorna. Marken känns kall mot fötterna.

–Slå mig inte, ynkar bytet.

För den vädjan får han stryk. I ansiktet. Russell håller fast, Aaron knytnävsnitar.

Aaron, han som slår och håller en pistol i handen, ber Russell att hämta tvättlinan av nylon. Den ligger i bilen. Därefter surrar Aaron fast den blodige vid ett staket av tjocka träpålar.

–Snälla, gör mig inte illa, gnäller offret. Döda mig inte.

Bilen, en svart Ford Pickup av årsmodell 76, står som ett stort brummande odjur några meter längre bort. Dess stålkastare slänger oberört ut två konformade ljuskäglor i mörkret framför sig.

–Vad står det på nummerplåten? frågar Aaron.

–5-T-665-AD, läser den blodige.

Aaron höjer näven. Klipper till.

–Vad står det på nummerplåten? frågar han återigen.

-5-T-665-AD, säger Matthew.

Aaron slår honom i huvudet, nu med den tunga, tunga pistolen. Bam, bam, bam faller den mot Matthews bakhuvud, tinning, hjässa, ansikte. Sex gånger, enligt Aaron. 18, enligt obducenten som senare obducerar den blodiges kropp.

Russell då? Ja, först står han och skrattar, sedan freakar han ur och blir skiträdd. Åtminstone är det vad han säger till polisen.

Enligt Russell själv försöker han gripa in. Det får räcka nu, tycker han. Matthew slutade ju ge ljud ifrån sig för länge sedan, redan efter de första slagen. Aaron är dock uppfylld av det han gör och sopar till Russell med pistolen. Russ Hendersons överläpp spricker, fy fan vad ont det gör. Han söker tillflykt i bilen.

I tio minuter håller misshandeln på. (»Men det kändes som en evighet «, säger Aaron.) Och som avslutning får bögen ett par rejäla sparkar i skrevet.

Aaron McKinney är andfådd nu. Och nedsölad. Det har stänkt ordentligt om Matthew, upp till tio meter, visar det sig när polisen genomsöker platsen.

Bytet då? Ja, så mycket till byte är det nu inte kvar. Det skulle kunna vara vem som helst, vad som helst, som ligger där vid staketet. Bakhuvudet och högra sidan av skallen har blivit så illa tilltygade att halva huvudet är intryckt.

Han kippar fortfarande. Mycket svagt nu, det låter kluckande, lungorna är fulla av vätska.

Han kommer inte att klara sig länge till, så mycket är säkert.

Till och med Aaron, som kanske lugnat ned sig något, fattar det. Han slänger armbandsuret och ID-kortet i gräset, men tar med sig Bossjackan och skorna in i bilen.

Russell blöder kraftigt från läppen när han vrider om startnyckeln och rattar ut bilen på grusvägen igen. Ont gör det. Fan i helvete också.

Spåren från bildäcken blir kvar i sanden som en påminnelse om den viktiga läxa Matthew Shepard nu fått lära sig.

– KOM IGEN, det är klart att det var ett hatbrott, säger Jonas Slonaker medan han skär upp köttfärslimpan i tjocka skivor. Visst, det handlade kanske om andra grejer också. Men övervåldet pekar på att det inte bara rörde sig om ett rån. I så fall hade det ju varit enklare att bara ta plånboken och slänga ut honom ur bilen.

Han lägger upp skivorna från köttfärslimpan, tillagad av rent buffelkött, på serveringsfatet. Slickar sig om fingrarna. Öppnar ugnsluckan och kollar om squashen är färdig.

–Om det var en droguppgörelse då? försöker jag. Det går ju rykten här om att de redan kände varandra och att Matthew Shepard var skyldig dem pengar?

–Varför skulle de då gå till krogen och hämta honom? Då hade de väl skött det på ett lite smartare sätt, säger Jonas. Det är möjligt att det var ett rån och att det kanske delvis hade med droger att göra. Som att Aaron McKinney lockade med meth eller något. Och jag tror, som så många andra, att det finns delar av den här berättelsen som inte har berättats. Men att de körde hela vägen till Sherman Hills, band fast honom vid ett staket och slog honom – hur många gånger i huvudet? – med en pistol tyder på att det var något mer än så. Personligen ser jag ingen annan rimlig förklaring än att det var för att Matthew Shepard var bög.

Jonas Slonaker bor tillsammans med sin pojkvän Bill Anderson i ett nyinköpt hus i utkanten av östra Laramie. Vi står i hans kök och väntar på att käket ska bli klart, Jonas är bekymrad över att jag äter för mycket snabbmat och tycker att jag behöver ett rejält mål hemlagat.

Hittills har vi bara pratat i telefon ett par gånger, men det känns som om vi känt varandra längre än den dryga veckan jag varit i Wyoming. Han är ovanligt direkt och jag vet redan mer om honom än vad jag vet om många av mina vänner.

Vilket kanske beror på att Jonas Slonaker, en 48-årig rödlätt man med en dialekt jag inte riktigt kan placera, med tiden hunnit prata med många andra journalister, som så många andra i Laramie. Sedan mordet på Shepard för fem år sedan har han blivit intervjuad otaliga gånger. Först under pseudonym, sedan under sitt riktiga namn.

–Jag vet inte varför jag använde pseudonym i början, säger han. Eller jo, det vet jag visst. Nu är jag löjlig. Jag var rädd att folk skulle kunna identifiera mig. Så enkelt var det. Efter mordet var det väldigt obehagligt att bo i Laramie.

–Det var faktiskt första gången man började låsa dörren på nätterna, säger Bill, som masat sig upp ur källaren där han hittills befunnit sig. Det hade man aldrig gjort tidigare. Laramie var liksom ett ställe där man inte var rädd.

Bill, två år yngre och smalare än sin pojkvän och med ett exakt kroppsspråk som nästan påminner om en dansares, och Jonas har varit tillsammans i fem år. Ironiskt nog träffades de på en kyrklig ljusvaka för Matthew Shepard.

–Fem års helvete, det är vårt förhållande, det, varenda minut, säger Jonas och lyfter på locket till kastrullen med den puttrande rödlöken.

–Ja ja, säger Bill och himlar. Det får vi väl tacka Matthew för i så fall.

Huset där de bor är relativt litet, inte så mycket mer än ett kombinerat vardagsrum/matsal, ett sovrum, ett kök och en källare. Det ligger en bit in på gatan och helt lätt att hitta dit var det inte. Åtminstone inte i mörker. Det finns inga gatlyktor i Laramie, man får förlita sig på tydlig numrering och verandabelysning.

Jag ringde naturligtvis på fel dörr. Damen som öppnade var vänlig, hon log brett när jag nämnde Jonas namn och pekade ut huset med hela handen.

Alla på gatan vet att de är bögar.

–Den senaste tiden har vi inte gjort någon hemlighet av att vi är ett par, säger Bill.

–Fast många är så ovana att de inte fattar ändå, säger Jonas och karvar ur den ugnsbakade squashen som han placerat på ett galler på diskbänken. Jimmy, gubben mitt emot oss, till exempel, som tror att vi är rumskamrater. Varje gång vi får besök av våra lesbiska väninnor skuffar han oss i sidan och blinkar med ena ögat och ber oss att skicka över några av brudarna till honom nästa gång. Både Bill och jag börjar närma oss 50-årsstrecket. Hur många är rumskamrater i den åldern?

–Men så finns ju de andra, säger Bill. Grannkillen som prompt skulle hjälpa oss när vi satte upp vårt staket. De finns ju också.

–Du kan ju tänka dig själv, säger Jonas och vänder sig till mig. Två bögar som sätter upp ett staket. Vi behövde verkligen den hjälpen, så mycket är säkert.

Per telefon har Jonas berättat ganska mycket om hur han tycker det är att leva som homosexuell i Laramie. Personligen har han aldrig råkat riktigt illa ut, mer än att folk skrikit saker efter honom. Men så är han försiktig också. Han går sällan ut på krogen och inte till platser han vet är riskzoner. Som cowboybaren Buckhorn Bar, som i sin marknadsföring skryter över skotthålen i väggspegeln bakom bardisken. Hellre då ställen som det trendiga kafét Coal Creek eller restaurangen Jeffery’s. Han kallar det för »säkerhetsfickor«.

–Det har inte så mycket med Laramie att göra som med att vara bög över huvud taget, säger Jonas. Jag har bott i storstäder som Philadelphia och där hade jag också säkerhetsfickor. Man kan inte gå överallt. Man bör inte gå överallt om man är bög.

Han gjorde ett experiment för många år sedan, när han fortfarande bodde i Pennsylvania. Åkte över hela USA tillsammans med sin dåvarande pojkvän. De höll varandra i händerna vart de än kom, men ingenstans blev reaktionerna så starka som i Wyoming. Enligt Jonas vevade folk ner bilrutorna och ropade »bögjävlar, fy fan, vad äckligt, jag tror jag måste spy«.

–Det beror på den där jävla cowboymyten, säger Bill medan han bär in porslinet i matsalen/vardagsrummet. Att en karl är en karl och så. Jag kommer från New York och när jag flyttade hit blev jag helt ställd över hur viktigt det var att vara maskulin här. Wyomingbögarna känner hela tiden att de måste betona vilka machomän de är, ha manliga intressen som bilar, vapen och football.

–Och så tittar man på de så kallade »förebilderna«, tillägger Jonas. De straighta killarna, cowboysarna. Ha ha, jag menar, finns det något bögigare än cowboys? Att bo här är som att bo i en jävla Village People-video. Jag tycker att machomännen är skitlöjliga. Trippar omkring i högklackade boots och skit.

–Skulle ni kunna gå hand i hand här då? undrar jag.

–Oh, nej, säger Jonas sakligt och skakar på huvudet. Absolut inte. Folk skulle reagera, det är jag helt säker på. Vi skulle bli nedslagna.

Bill nickar.

–Nej, det skulle nog inte kännas bra, säger han. Fast vi är inte det där paret som går och håller varandra i hand ändå. Det hade vi inte gjort om vi var hetero heller och när vi är ute så pratar vi ju som ett par. Om någon tjuvlyssnade på oss, skulle ju den personen fatta direkt att vi är bögar. Vi kallar varandra för honey och så.

–Inte honey, protesterar Jonas. Bitch. Jag kallar dig bitch.

–Varför vill ni bo här då om ni inte ens kan visa fysiskt att ni är ett par? frågar jag.

Vi har precis börjat äta och Jonas lägger ned besticken för att klappa Bill mjukt på överarmen.

–Därför att vi inte kan tänka oss att bo någon annanstans, säger han. Därför att det är vårt hem.

Jonas Slonaker arbetar på universitetet och håller sedan tre år till på University Testing Center där han har hand om ansökningsproven och tentorna. Vad Bill sysslar med blir jag i ärlighetens namn aldrig riktigt klok på – jag fattar det som att han är någon slags hundmassör slash veterinär slash hemsamarit för djur – förutom att han också arbetar extra på universitetet. Även han med ansökningar.

Genom en förening på University of Wyoming, en friluftsklubb för homo-, bi- och transpersoner som är anställda på universitetet, har de fått en stadig kontakt med andra gaypar. Tydligen mest flator. (»Vi är maskotbögarna. 18 lesbianer med ryggsäck och vi« säger Bill.) Någon gång i månaden går föreningen ut på tur, gör en utflykt eller campar.

Men bara för att en sådan, till synes obskyr, förening finns innebär det knappast att det råder ett överflöd av kontaktmöjligheter för bögar och flator, varken på universitetet eller i övriga Laramie. Jonas säger att av de anställda på universitetet är cirka 70, 80 homo-, bi- eller transpersoner, vilket utgör mindre än en tjugondel av den totala arbetsstyrkan. Utöver friluftsorganisationen samt någon förening till finns bara SPECTRUM (fd LGBTA), en organisation som i första hand vänder sig till studenter. För en Laramiebo som saknar anknytning till universitetsvärlden är det i princip kört. Det finns inga andra HBT- (homo-, bi- och transpersoner) föreningar i staden. Närmaste organisation finns i Cheyenne, ungefär en timmes bilfärd härifrån.

Till det kommer det faktum att Wyoming helt saknar gayklubbar. Det fanns en bar, Diamond Shoe, utanför Laramie för tio år sedan, men sedan den lades ned har inget hänt.

Så vill man ge sig ut på gaygalej får man i stället söka sig utanför delstatens gränser. Vilket är överkomligt för en Laramiebo, Denver ligger bara två timmars resväg härifrån, men innebär ett akut problem för en bög eller flata i mellersta Wyoming. Delstaten är nästan lika stor som halva Sverige. Vilken Skövdebo skulle vara beredd att köra till Malmö varje gång han/hon ville gå på krogen?

Bristen på gayställen bekymrar dock varken Bill eller Jonas, den delen av homokulturen är de färdiga med. Det fanns en anledning till varför de, på var sitt håll, sökte sig ut på landet och inte stannade kvar i storstan.

–Vi är för gamla, konstaterar Bill. Men det är klart att det är synd. För ett tag sen gick det ut en enkät till alla föreningsanslutna HBT-människor i Wyoming. Där ställdes frågan »vad skulle få dig att känna dig trygg?« På den frågan hade de allra flesta svarat »en gayklubb«. Själv vet jag inte, jag tror man måste söka trygghet i andra grejer. Personligen vill jag inte umgås med folk bara för att de är homosexuella, utan för att man har utbyte av varandra. En gayklubb är ingen garanti för att man träffar människor man gillar, eller ens har någonting gemensamt med. Förutom sexualiteten då.

–Fast det handlar väl inte ens om det, invänder Jonas. Det handlar helt enkelt om att människor vill gå ut på krogen och ragga utan att behöva gå igenom det där »tittade han på mig nu? vad betyder det? flirtar han med mig?« De vill känna sig säkra på det de får.

Bristen på en fungerande lokal infrastruktur för HBT-människor i Laramie, gör att folk söker sig ut på nätet i stället. Eller knyter kontakter på andra sätt. På bensinstationer, barer, toaletter. Platser dit homosexuella män alltid tycks söka sig för att finna fast love i sexualitetsstigmatiserande kulturer.

En vän till Matthew Shepard som jag träffade i Denver log hemligt när jag sa att jag var på väg upp till Laramie.

–Det är en jävligt sjuk stad, sa han. Där finns ett helt jävla underjordiskt nätverk av knullkontakter. Alla skvallrar om alla, men ingen vågar vara öppen. Ändå vet människor allt om varandra och vilka som haft sex med vilka och vilka det därmed är fritt fram att stöta på. Skitpatetiskt.

Är det så? undrar jag och både Jonas och Bill brister ut i gapskratt. När de lugnat sig säger Jonas »lite kanske« och börjar skratta igen.

–Så är det i alla mindre städer, säger Bill. Men det är sant. Här är det så kallade nätverket ganska stort. Jag jobbade med HIV-prevention ett tag och då blev jag helt förvånad över att det raggades så friskt på heteroställen. Riktigt sjabbiga ställen dessutom, där jag aldrig skulle våga sätta min fot. Många av de männen skulle hellre dö än att bli tagna på bar gärning. En del av dem har familj och hela rubbet.

–Jag har hört att de anordnar orgier, säger Jonas. När blev vi inbjudna till en sådan sist? Aldrig! Det har aldrig hänt!

Han rynkar ögonbrynen i spelad förorättelse.

–Hur organiserar de sådana saker? frågar jag.

–Internet, naturligtvis, säger Jonas. De gör ingenting annat än sitter vid sina datorer och chattar. Vi är egentligen ingen del av det, även om jag inte tycker det är konstigt att folk håller på. Särskilt inte här, öde som det är.

Efter mordet frågade sig en del människor hur överfallet på Matthew Shepard kunde hända här, i lilla Laramie, i staden som alltid berömt sig för sin »live and let live«-mentalitet, en mentalitet som innebär att man inte lägger sig i varandras liv. Jonas ger inte mycket för »live and let live« och jämför det med Clintons ökända »don’t ask, don’t tell«, en militärpolicy som instiftades 1993 för att skydda homosexuella i armén, men kom att verka motsatt. I och med den nya policyn förbjöds befälen att fråga om sina soldaters sexualitet. Gjorde de det kunde de förlora jobbet. Men policyn gäller också omvänt. Om en soldat berättar att han är homosexuell för sina kollegor är det alltså helt i sin ordning att säga upp honom enbart av den orsaken.

–Det är samma sak med »live and let live«, säger Jonas. Det betyder kort och gott att om du inte berättar att du är homosexuell, så lovar jag att inte slå dig på käften. Om du gör det, kan jag inte lova något. Vad är det för jävla mentalitet?

Vi har ätit färdigt. Bill samlar upp tallrikarna och drar sig ut i köket. Jonas skäller på hunden Bonnie, en sliten 14-årig blandras, eftersom hon tigger. Hon har varit med honom på de flesta av hans långa resor över den nordamerikanska kontinenten. »Din trötta gamla kärring«, kallade han henne kärleksfullt när hon lufsade ut till oss i köket tidigare i kväll. Klappade henne över huvudet.

–Ja, det där med »live and let live«, säger Jonas igen medan Bonnie borrar in huvudet mellan hans händer. Det var ett sånt enkelt sätt för människor att ta sin hand från mordet, från vad det egentligen innebar. Sånt där händer inte här, ungefär, och så tänker folk fortfarande. Nu börjar allt fler ifrågasätta om det ens var ett hatbrott, vilket gör mig jätteirriterad. I de fall de tror att det var det, skyddar de sig bakom argumentet att det skulle kunna hända var som helst. Visst. Men nu hände det här. Vad gör vi med det? Hur fortsätter vi härifrån? Inte alls, uppenbarligen.

Bill kommer tillbaka med tre skålar glass. Bonnie sliter sig genast loss från Jonas grepp och börjar vifta på svansen. Sätter sig på golvet bredvid min stol, öppnar munnen och väntar på att bli matad.

–Det är på de punkterna vi är oense, säger Bill. Jag tycker faktiskt att det hände något med staden efter mordet på Matthew Shepard. Om inte annat fick vi äntligen vissa jobbförmåner som heterosexuella alltid haft. Åtminstone vi på universitetet.

–En betald ledig dag i händelse av begravning av närstående, säger Jonas. När våra straighta kollegor har tre lediga dagar. Vi får inte teckna gemensamma försäkringar eller ta med oss vår partner när vi åker på kurs. Som våra straighta kollegor får.

–Det är en början, Jonas, säger Bill. Det här är landet. Man kan inte förvänta sig att saker och ting förändras över en natt. Det tar tid. Men på high schools runt om i hela Wyoming finns det föreningar för HBT-elever. Allt fler kommer ut, kyrkor har startat diskussionsgrupper om sexualitet, det bedrivs äntligen kampanjer som syftar till att begränsa spridningen av HIV.

–Det är ingen homofråga, invänder Jonas.

–Här är det det, envisas Bill. Här har HIV aldrig ens setts som ett problem eftersom det förknippats med homosexuella. Någonstans måste det börja, Jonas. Det bara är så.

Bill berättar att han ett par gånger om året åker runt i Wyoming och informerar high school-elever om hur man ansöker till University of Wyoming, hur det går till att plugga där och vad man kan läsa. Han ser resorna som ett slags temperaturmätare på hur det står till med attityderna bland ungdomar och menar att attityderna förbättrats betydligt sedan mordet. Förut var han ganska rädd när han var ute i skolorna (»Ja, man ser ju på mig att jag är bög«, säger han, »jag är ju inte den manligaste av män direkt«, »Åjo, honey, nu ska du inte vara blygsam«, säger Jonas), ungarna kunde skrika saker efter honom. Queer. Faggot. Efter mordet har det varit annorlunda. En helt annan respekt för olikheter. Om det beror på föräldrarna, tidsandan eller att de flesta skolor numera har ämnet tolerans på schemat vill han låta vara osagt.

–Jag har en historia som motsäger det där, säger Jonas.

Jonas vän Bob insjuknade i AIDS för några år sedan. Han hade levt större delen av sitt vuxna liv i en storstad, festat runt på droger under ett par år och slarvat med att skydda sig vid tillfälliga sexuella kontakter. Numera bor han i Laramie och försörjer sig på att åka runt och föreläsa om sjukdomen i skolor och organisationer. För ett år sedan bjöds han, enligt Jonas, in till Laramies enda high school. En lärare hade hört talas om honom.

Några dagar före föreläsningen får han ett telefonsamtal. Det är rektorn för skolan. Han förbjuder Bob att berätta för eleverna om sin homosexualitet, de är för lättpåverkade och är inte mogna att höra om sådana saker. Bob får heller inte svara på elevernas frågor.

–Han skulle bara få prata om sjukdomen rakt upp och ner, säger Jonas. Säga till eleverna att skydda sig. Moralisera kan vem som helst göra. Poängen var ju att han har en historia om hur hans livsföring ledde fram till att han smittades.

Bob bestämde sig för att tacka nej till att föreläsa. Han kände sig censurerad.

(Ett par dagar senare ringer jag till rektorn, för att få historien bekräftad, men genom sin sekreterare låter han hälsa att han inte vill kommentera den.)

–Det är ett sånt konstigt tänkande, säger Bill. Folk är så livrädda. I Bobs fall trodde de att han skulle driva någon slags homopolitisk agenda.

–Ha ha, skrattar Jonas. Göra alla i Laramie homosexuella! Det är vår agenda!

Bob skrattar. Bonnie viftar på svansen.

–Nej, men allvarligt talat, fortsätter han. Det var ju samma sak när jag jobbade på en skola för yngre elever. Då ropade de »bögjävel« efter varandra och jag blev helt förfärad. Så jag gick till kuratorn som inte tyckte att det var ett särskilt stort problem, pojkar är pojkar, typ. »Dessutom har vi inga homosexuella elever, så det finns ju ingen som tar illa upp« avslutade hon vårt samtal. Va? Som om hon skulle kunna veta det. Folk fattar bara inte. De tar inte in det.

Både Bill och Jonas tror att ett liknande brott skulle kunna inträffa i Laramie igen. Så mycket har inte hänt att något sådant skulle kunna undvikas. Den enda skillnaden mellan Wyoming nu och då är att folk börjat prata om tabubelagda ämnen som sexualitet, men också om att instifta juridiskt skydd mot övergrepp på grund av annorlundaskap. Det finns fortfarande inga lagar mot brott på grund av sexuell läggning i delstaten.

Ett mord på en homosexuell man bedöms därför som ett vanligt mord, medan ett mord med rasistiskt motiv bedöms strängare.

Och även om Laramie som stad vidtagit åtgärder mot diskriminering på grund av sexuell läggning, en bestämmelse klubbades igenom i stadsfullmäktige bara någon månad efter mordet på Shepard, så finns det fortfarande mycket kvar att göra på en delstatlig nivå.

Men även nationellt.

Den rikstäckande, federala hatbrottslagen – det vill säga lagen som gäller i USA:s samtliga 52 delstater – omfattar bara brott på grund av etnicitet och religiös tillhörighet. Kategorier som sexuell läggning, funktionshinder och kön inbegrips således inte i hatbrottsbegreppet, vilket flera människorättsorganisationer nu försöker ändra på.

Lobbygrupper som GLAAD (Gay and Lesbian Alliance Against Defamation) och Human Rights Campaign, amerikanska motsvarigheter till Sveriges RFSL, har länge bedrivit påtryckningar i kongressen, för att de ska instifta en reviderad och utvidgad federal lag mot hatbrott. I kongressen, som domineras av republikaner, finns dock ett stort politiskt motstånd mot en sådan lag. Kritikerna vill inte relativisera mord och betraktar alla brott som hatbrott. »Ett brott begås för att förövaren hatar sitt offer« lyder ett vanligt sådant argument.

Därför är det upp till delstaterna själva att stifta hatbrottslagar och trots att Shepard mördades här i Laramie och trots att mordet väckte starka känslor, är Wyoming fortfarande en av åtta delstater som saknar diskrimineringslagstiftning.

Delvis på grund av sitt libertarianska arv. Wyoming är solitt republikanskt, har låga skatter och var dessutom en av landets sista delstater att höja åldersgränsen för inköp av alkohol till 21, samt instifta lagar mot exempelvis rattfylla och kvinnomisshandel.

–Det är hemskt frustrerande, säger Jonas Slonaker. Vill man veta vad ett hatbrott är bör man tänka så här: det är Halloween. Någon sprayar ned ditt hus med sprayfärg, men du tillhör inte någon minoritet. Är det ett hatbrott? Knappast, va? Men om det är Halloween och någon målar ett hakkors på ditt hus och du är jude, är det ett hatbrott? Ja. Självklart är det det. Ett hatbrott syftar till att skrämma, inte bara dig utan en hel folkgrupp. Ett hatbrott bestäms av just det specifika uppsåtet. Därför är det skillnad på brott och brott, men vissa människor vill inte lyssna på det örat, utan hävdar att mord är mord, punkt slut.

Varken Jonas eller Bill tror att en federal lagstiftning mot hatbrott som även innefattar sexuell läggning skulle spara liv, men det är en markering som skulle verka lugnande på delstatens HBT-invånare.

–Rädslan nu då? undrar jag. Har ni slutat låsa dörren på nätterna? Är ni fortfarande rädda för att få stryk?

–Jag känner mig helt säker, säger Bill. Jag är aldrig rädd nuförtiden. Inte rädd. Inte som då, då funderade jag på att flytta tillbaka New York igen. Men så träffade jag ju Jonas på den där vakan…

De utbyter en snabb blick. Bonnie suckar tungt, där hon ligger på golvet.

OMKRING HALV ETT på mordnatten får polisen ett telefontips: Det är bråk vid korsningen Sjunde och Harney i centrala Laramie. Fyra killar har drabbat samman. Snabba på. Det verkar vara allvarligt.

Någon har viftat med en träpåk och någon annan har blivit slagen i skallen. Det är ett jävla liv.

Ett anrop går ut på polisradion och konstapel Flint Waters är precis i närheten av platsen. När han några minuter senare är framme vid korsningen ser han hur två killar hoppar in i en svart Ford. De verkar skärrade, den ene av killarna, den mindre av dem, slänger något i baksätet. Waters sätter på blåljusen.

Killarna får panik. De hoppar ur bilen och börjar springa åt varsitt håll. Nu ser Waters att de är alldeles blodiga.

Flint Waters hoppar ur bilen och springer efter den ene av dem, den snaggade, och bara något kvarter senare är han i kapp.

Den snaggade är blodig och sönderslagen i ansiktet. Uppger sitt namn till slut. Russell Henderson.

Och: Nej. Han vet inte vad det var som hände.

Han påstår att de bara blev påhoppade. De var på väg till en fest och plötsligt såg de två blattar som skar sönder däcken på bilarna som stod parkerade på gatan. Då bestämde de sig för att säga till blattarna att så där gör man inte. Och så fick de stryk för det!

Sanningen berättar han naturligtvis inte nu, när han står med den klentrogne polisen framför sig.

Att det var han och Aaron som, blodiga och aggressiva, gick några meter bakom halvligisterna Jeremy Herrera och Emiliano Morales och kallade dem för »fittor« och »horor«. Att det gruffades vidare och att Morales och Herrera gav sig på Russell och nitade honom med knytnävarna. Att Aaron kastade sig in i slagsmålet och drämde till Morales i huvudet med pistolen. Att Herrera höjde slagträt han hade med sig, slog det hårt i huvudet på Aaron och sedan sprang därifrån med den blödande Morales.

Russell ljuger i stället så gott han förmår, omtöcknad som han är efter slagen:

De skulle bara på fest.

När Flint Waters undrar vart den andre killen, han som sprang åt andra hållet, tog vägen säger Russell att han inte vet.

Flint Waters och Russell vandrar tillbaka till den svarta Forden och polisbilen. Waters kallar på ambulans via radion. Killen blöder kraftigt. Bäst att ta honom till sjukhuset. Han verkar väldigt skakig, nervös på något sätt.

Ambulansen kommer och när den kör sin väg upptäcker Waters ett pistolhölster på marken. Han tar upp hölstret, blir misstänksam. Går fram till den svarta Forden, kikar in. På instrumentbrädan ligger ett kreditkort. I framsätet en svart lädersko som ser dyr ut. I baksätet en blodig pistol och en svart Bossjacka med vita stjärnor på ärmarna.

Waters ringer ett samtal för att kolla upp vem bilen är registrerad på: William McKinney.

Flint Waters bestämmer sig för att snacka lite mer med den nervöse, snaggade killen. Han sätter sig i bilen och kör mot Ivinson Hospital. Någon timme senare försöker Flint Waters återigen reda ut Russells förvirrade och uppenbart ihopdiktade berättelse. De sitter i en av patientsalarna på sjukhuset. Russell har blivit omplåstrad, ansiktet är tvättat.

Det ligger en pistol i baksätet, men du vet inte vems den är? Just det. Hur hamnade den där? Ingen aning. Vems blod är det på den? Vet inte. Vem satt med dig i bilen? Ingen. Hette han McKinney? Tystnad. Bilen är registrerad på en McKinney. Tystnad.

De har dragit historien om och om igen, men kommer ingenvart. Waters börjar bli irriterad. Än har inte tanken slagit honom att ytterligare en part kan vara inblandad i bråket vid korsningen. Fortfarande misstänker han att sakerna i bilen har med sammandrabbningen mellan de fyra killarna att göra.

Han ger upp. Russell får åka hem. Killen verkar borta. Han får inte mer ur honom nu. Och polisen har hela natten på sig att reda ut det här. Blodet från pistolen kommer förmodligen från bråket.

–Du, säger Waters innan han reser sig. Om vi hittar en person med en kula i sig i natt, så…

–Ingen fara, säger Russell och enligt Waters vittnesmål flinar han. Det gör ni inte. Ni kommer inte att hitta någon med en kula i sig.

Flint Waters återvänder till korsningen, ringer efter ytterligare två poliser; Mitch Cushman och Jeffrey Bury. Cushman kretsar kring bilen, fotograferar genom fönstret. På kreditkortet står det Matthew Shepard. Klick. Skon. Klick. Pistolen och jackan. Klick. Noterar att det är blod på ratten och förardörren. Gräs och lera på flaket. Klick.

Chasity hämtar sin pojkvän vid Ivinson Hospital. Hur kontakterna ser ut under natten är oklart. Ringer de varandra? Åker Russell och Chasity direkt hem till McKinney på Fjärde gatan? Att de fyra samlas hemma hos Aaron och Kristen någon gång sent på natten, så mycket är dock säkert.

Aaron, som någon timme efter bråket i korsningen Sjunde och Harney, dykt upp hemma, blodig och dan, har tillfälligt förlorat hörseln. Så hårt var slaget han fick i huvudet. De andra måste skrika för att han ska uppfatta någonting.

Han är rörig i tankarna, har spytt kaskader de senaste timmarna, gråtit och försökt be Kristen om ursäkt för att han sabbat deras liv för alltid.

Men hon lyssnar inte på honom och gömde redan vid pojkvännens hemkomst resolut Matthews plånbok, röstsedeln och hans två körkort, i en av Camerons använda blöjor och lade den bland de övriga hushållssoporna.

Nu sitter de i lägenheten för att samordna sina historier.

Chasity satt och kollade på video hela kvällen tillsammans med Kristen och barnet, Russell och Aaron var på Fireside, Aaron lade nyckelknippan på bardisken och så snodde någon nycklarna och så var de borta ett tag, men så hittade han dem på bardisken igen och så tänkte han att det var ingen fara, men nu fattar han att någon måste ha använt bilen under tiden nycklarna var borta, men att denne någon kom tillbaka och lade dem på bardisken igen och sedan åkte Aaron och Russell upp till Sjunde och hamnade i bråk.

Aaron är förvirrad, kan inte tänka klart, har fruktansvärt ont i huvudet. Han hör ingenting, han hör ju inget! Mindre än ett dygn senare ska han bli inlagd på sjukhus och för polisen relativt omgående bekänna stora delar av vad som hänt denna jävliga natt. Men nu tror han fortfarande att han ska klara sig och försöker bara koncentrera sig på vad de andra säger och memorera det. Trots den kalla jävla hårda smärtan.

Bevisen måste röjas undan, det är alla fyra överens om där de sitter hemma hos Aaron och Kristen de tidiga morgontimmarna den sjunde oktober.

Forden är beslagtagen av polisen, pistolen har redan hittats, till korsningen kan de inte återvända.

Russells blodiga kläder, de måste bort. Och Aarons. De måste kastas på någon plats långt härifrån. Cheyenne. Dit tänker polisen inte på att åka. Det är en hel timme ifrån Laramie. Någonstans i Cheyenne. Skitbra.

Ned i en påse med kläderna. Chasity tar emot Russells jeans. I förhöret med polisen ett dygn senare berättar hon hulkande att hon hajade till när hon såg att små, små slamsor av kött skvätt på hennes pojkväns byxor, men att hon tog ett djupt andetag och stuvade ned dem ändå.

Sina blodiga sneakers är dock Russell ovillig att stoppa ned i påsen. De är alldeles nyinköpta, snordyra var de. Kan man inte lägga dem någon annanstans? Så kanske man kan rengöra dem sen, när ingen misstänker oss längre? Så han kan få använda dem igen?

Ok, tycker Chasity. På min morsas tomt finns ett skjul. Vi lägger dem där. Dit kommer ingen för att leta.

Fan, vad ont Aaron har. Han kvider. Det blöder ur ena örat. Han kommer inte att kunna följa med. Han måste få sova.

Russell, Chasity och Kristen sätter sig i Chasitys bil, kör till Cheyenne och letar upp en container. Där slänger de påsen med kläderna.

HAN HAR INTE RÖRT SIG på 18 timmar, trots den nollgradiga kylan. Han flämtar fortfarande, men kan knappast vara medveten om det. Han har nog fruktansvärt ont, men känner han det? Eller känner Matthew ingenting alls nu? Har alla förnimmelser bara försvunnit?

På vägen någon kilometer härifrån kör Laramieborna förbi i sina bilar utan att ana att en ung man just nu i detta ögonblick kämpar för sitt liv. En man som visserligen drar in luft genom de svullna näsborrarna, men bara för att kroppen fortfarande tvingar honom.

Matthew ligger mindre än en kilometer från Aaron McKinneys barndomshem – ett småtrist beige hus på gatan Palomino Drive i medelklassområdet Imperial Heights.

I Imperial Heights ser alla villorna ungefär likadana ut; masstillverkade av cement och trä. Det är ett populärt område i ständig tillväxt och gissningsvis är det närheten till naturen som lockar. Huspriserna i Imperial Heights ligger något över genomsnittet i övriga Laramie.

Låt oss nu följa cyklisten som kommer trampandes lite längre upp på den vidsträckta slätten. Cyklisten – som heter Aaron Kreifels, är några och 20 och pluggar på universitetet – skumpar fram på den smala grusvägen som plöjer sig fram genom torrt gräs, berggrund och röd sand.

Det är mörkt, klockan ungefär kvart över sex, halv sju på onsdagskvällen och terrängen på slätterna vid Sherman Hills är svårframkomlig. Den kräver en förare som vet vart han eller hon ska samt har kunskap om hur man kryssar sig fram mellan de åtskilliga stenarna och guppen. Det vet Kreifels och det visste Aaron McKinney, som var väl bekant med området. Här hade han ofta lekt som liten.

Cyklisten trampar vidare på sin mountainbike. Prärien känns nästan spöklikt öde, trots att några ännu inte färdigbyggda hus gapar tomma bara ett hundratal meter från staketet som Kreifels nu börjar skymta i fjärran. Hit kommer ingen. Förutom Kreifels som gillar platsen. Han brukar motionera på prärien. Springa, åka skidor. Eller som nu: cykla så fort han kan.

På slätten slutar det aldrig blåsa, det finns inga träd, ingen bebyggelse som tar emot vinden. Den är obönhörlig, sliter och tjuter tills det spänner i tinningarna och värker i öronen.

Aj, en stenfan. Kreifels ser den, men hinner inte väja, hjulet slår emot – helvete! Han far över styret och landar på marken. Skadar sig tack och lov inte. Inget brutet. Vilken tur.

Han reser sig, borstar av sig och så – vad är det som ligger där? Det är lite murrigt, han ser inte ordentligt. En kropp? Det är ju Halloween snart, kan det vara…?

Kreifels leder sin mountainbike runt staketet, kommer närmre det där på marken. En fågelskrämma? Den andas ju.

En Halloweendocka med mekanism, tänker han förvirrat, men så ser han håret. Håret som fridfullt vajar i vinden.

Det är ingen docka. Aaron Kreifels står handfallen.

Han vågar inte röra kroppen. VAKNA! ropar han så högt han kan, men kroppen reagerar inte. Han försöker igen. HALLÅ! Kroppen är stilla.

Kreifels börjar springa. Han springer och springer och springer. Springer till närmsta hus, ringer på och ber att få låna telefonen. Ja. Det är viktigt. Han måste ringa polisen.

Först fattar hon inte heller, Reggie Fluty, som är den första från polisstyrkan på plats ungefär 20 minuter senare. Det ser ju ut som en barnkropp! Hon kommer närmre. En 13-, 14-åring. Så förskräckligt! Barnet är helt täckt av koagulerat blod. Fluty sätter sig på huk. Sanden under barnet är också blodig. Huvudet. Det är alldeles sönderslaget. Deformerat av skadorna.

Hon ringer efter förstärkning. Meddelandet går ut på polisradion. Hon uppger namnet som står på ID-kortet hon hittar i gräset. Skynda.

Reggie Fluty slår på autopiloten. Hon drar på sig ett par tunna skyddshandskar, sheriffen är en snål jävel, han har köpt in billigaste sorten. Försöker skära upp nylonsnöret som barnet är bundet med – första paret plasthandskar går sönder – men när hon rullar över kroppen för att komma åt bättre upphör hans andning. Andra paret plasthandskar går sönder. Kom igen, det gäller liv eller död här, skärpning. Rullar tillbaka barnet – tredje paret plasthandskar går sönder – som börjar andas igen. Lägger honom på rygg, lyckas baxa honom några centimeter från stolpen han är bunden vid – fjärde paret plasthandskar går sönder, hon börjar arbeta med bara händer – tillräckligt för att hon ska kunna skära av snöret.

–Jag försökte trösta honom, även om han inte hörde vad jag sa, berättar Fluty under rättegången. »Stackars liten«, sa jag, »jag är så fruktansvärt ledsen över att du råkat ut för det här«.

Polischef David O’Malley har precis kommit innanför dörren hemma när telefonen ringer. Det är från stationen och det brådskar. Han måste genast rycka in i tjänst igen:

En svårt misshandlad man har hittats vid Sherman Hills. Mannen har förts till sjukhus och mycket tyder på att hans namn är Matthew Shepard. Man vet förmodligen även redan nu vilka de misstänkta förövarna är, en grabb som ligger inlagd på sjukhus för skallskador och en annan ligist som sitter och häckar i sin husvagn utanför stan.

David O’Malley suckar djupt. Det här verkar ju vara en enkel match? Rena rutinärendet. Varför kallar de in honom? Kan det inte vänta till i morgon?

Han drar på sig skorna och jackan, ursäktar sig för sin hustru Jennifer och lunkar surmulen ut till bilen som står parkerad på uppfarten. Vrider om nyckeln i startlåset och brummar in mot det trista kontorsområdet utanför Laramie där polisstationen ligger.

Naturligtvis har David O’Malley inte en aning om att han just påbörjat en resa som kommer att förändra hans liv.

NÄR LARAMIES POLISCHEF David O’Malley såg den bandagerade och medvetslöse Matthew Shepard i sjukhussängen på Poudre Valley Hospital, Fort Collins, Colorado, övergav han sin tidigare uppfattning om att alla brott är hatbrott.

David O’Malley, då 46 år, hade aldrig haft några högre tankar om homosexuella. Eller snarare; han hade inte brytt sig. Skötte de sitt, så skötte han sitt. Bara de inte tafsade på honom. Live and let live, född, uppvuxen och uppfostrad som han är med den så kallade Wyomingmentaliteten.

I dag har han en prisplakett från Human Rights Campaign (HRC) på sitt välstädade kontorsskrivbord samt ett inramat fotografi på väggen föreställande en stolt leende O’Malley som, efter att ha fått beröm för sitt engagemang i gayfrågor, skakar hand med dåvarande presidenten Bill Clinton.

David O’Malley har blivit homoaktivist på gamla dar. En uppmärksammad sådan. Ett par gånger om året håller han föredrag om hatbrott och åker då och då upp till Washington för att övertyga kongressledamöter om nödvändigheten med en rikstäckande lagstiftning mot brott på grund av sexuell läggning. 2002 fick han prisplaketten av HRC för gott lobbyarbete, »The Equality Award« och då skrevs det en del artiklar om den märklige polischefen från Laramie, Wyoming.

–Jag kan egentligen inte förklara hur och när jag förändrades, säger han och lutar sig över sitt kontorsskrivbord. Bara att det var en lång resa som påbörjades där på sjukhuset. Och att jag dittills hade varit så korkad. I det här fallet jobbade jag så tätt inpå Matthew Shepards anhöriga, träffade hans vänner. Det var omöjligt att inte påverkas och någonstans under utredningen fattade jag på allvar att, för Guds skull, vi är ju alla människor. Vi har alla rätt att vara som vi vill.

Allt har naturligtvis inte förändrats, David O’Malley beskriver sig fortfarande som värdekonservativ, är medlem i det republikanska partiet och tycker att man bör vara varsam med att begränsa människors livsrum med alltför höga skatter. Fördomarna om alternativa livsstilar har dock kommit på skam. Dessutom har bekantskapskretsen blivit färggrannare.

–När jag umgås med mina transvestitvänner, jag har lärt känna en hel del genom mitt engagemang, skrattar jag så mycket att jag nästan skiter på mig, skrockar David O’Malley. Själv har jag inte testat drag, där går gränsen. Även om frugan tjatar på mig om att jag borde prova.

David O’Malley, som för ganska exakt 30 år sedan halkade in i polisyrket efter en misslyckad karriär som musiker, är en reko människa, i alla fall är det mitt intryck. Rakt på sak, tystlåten och, under de tre intervjuer jag gör med honom, inledningsvis lite tjurigt korthuggen som så många andra auktoriteter jag samtalar med här i Laramie.

Därtill är O’Malley respekterad, märker jag när jag frågar runt i staden om honom. Människor som delar hans relativt nyfunna värderingar, som Jim Osborn, ordförande för universitetets gayförening SPECTRUM och Jonas Slonaker, talar om hans förändring med beundran i rösten. Men även Hendersons och McKinneys vänner, bland dem Joe Lemus, känner vördnad inför hans yrkesprofessionalism och rättframma sätt.

Fast helt lätt att smälta att O’Malley plötsligt gick och blev homoaktivist är det inte. Åtminstone inte för alla.

–Du får förlåta mig, säger lokalradioreportern Bob Beck. Jag kan faktiskt inte ta O’Malleys förändring helt på allvar. Visst, hans värderingar kanske förändrades lite grann. Men att han blivit en sådan förespråkare för en federal lagstiftning som inkluderar homosexuella i begreppet hatbrott beror nog snarare på ekonomi än entusiasm för mänskliga rättigheter. Varken O’Malley, undersökningsledaren Rob DeBree eller åklagare Cal Rerucha trodde egentligen att mordet på Shepard var ett hatbrott. De trodde att det var ett rån som gått snett.

David O’Malley rycker dock bara på axlarna inför Becks uttalande.

–Visst, det stämmer, säger han. Att jag engagerar mig för att det ska införas en rikstäckande lagstiftning som inkluderar våld mot homo- bi- och transpersoner i hatbrottsbegreppet beror delvis på ekonomi. Shepardutredningen kostade Laramie massvis med pengar. Och insatser. Ibland jobbade vi 40 timmar i sträck. Skulle kongressen klubba igenom en federal lag mot hatbrott skulle vi, vid ett liknande mord, få riktade ekonomiska bidrag samt polisförstärkning. Det vore löjligt att låtsas att jag, i egenskap av polischef, inte vore intresserad av en sådan utveckling. Ekonomi är ett jättebra argument när man pratar med konservativa politiker som inte ger mycket för människorättsfrågor.

Däremot förnekar O’Malley att han inte tror att mordet på Matthew Shepard var ett hatbrott. Han är, i likhet med Jonas Slonaker och Bill Anderson, nästan aggressivt övertygad. När han, under vårt andra möte, kör mig till Sherman Hills och mordplatsen vänder han sig till mig och undrar om jag på allvar tror att mördarna skulle köra en sådan här krånglig väg bara för att råna någon.

Vid det tillfället är jag fortfarande inte helt säker på om misshandeln verkligen berodde på att Shepard var bög. Men visst. Jag medger att han har en poäng och fäster ögonen på staketet. Mordplatsen ligger mitt ute i ödemarken och det krävs en bökig tiominutersresa på en skumpig grusväg för att komma fram till staketet vid vilket Matthew Shepard fjättrades fast.

–Hit kör man om man vill döda någon, fastslår David O’Malley. Inte om man bara vill sno någons plånbok.

–Om man vill hindra någon från att skvallra då? föreslår jag.

–Lägg av. McKinney och Henderson var kända av oss i polisen. McKinney hade gjort inbrott på Kentucky Fried Chicken kort innan han slog ihjäl Shepard och skulle ställas inför rätta. Han riskerade redan fängelse. Tror du att han flippade ur inför ett sketet rån? De kom bara över 20 dollar, för Guds skull.

David O’Malley umgås numera tätt med Matthews föräldrar, Dennis och Judy, de träffas någon gång i månaden, och det finns därför viss anledning att ifrågasätta hans objektivitet. Naturligtvis har föräldrarnas sorg och vrede spillt över även på O’Malley, vilket kan ha påverkat hans omdöme.

Men en poäng, det har han som sagt. Då han släppt av mig vid grusvägens slut och uppmanat mig att promenera de sista metrarna själv – mordplatsen är ett ställe man gör bäst i att besöka ensam, säger han – ger jag ganska omgående O’Malley rätt. Så pass öde är platsen. Så pass svårt är det att hitta staketet om man inte känner till området väl. Hit åker man inte utan en god anledning.

–Förstår du nu vad jag menar med att man bör besöka platsen ensam? säger han när jag, rödögd, återigen sätter mig i bilen. Förstår du nu vad jag menar när jag hävdar att det var ett hatbrott. Något annat kan det inte vara tal om. Det trodde jag inte först, men när jag såg hans misshandlade kropp i sjukhussängen… Det var det vidrigaste jag sett… Den bilden kan jag fortfarande inte frigöra mig från.

Efter att ha sett mordplatsen är jag tämligen övertygad, efter närmare två veckors tvivel. För det är lätt gjort att börja lyssna på rykten i den här staden. Alla tycks ha en åsikt om hur mordet egentligen gick till. Firesides ägare Matt Mickelson som säger att Matthew var en prostituerad knarklangare i ett omfattande droghandlarnätverk och att misshandeln berodde på att Matthew försökte undanhålla McKinney och Henderson pengar. Servitrisen Song-Win Tate som hört att det rörde sig om ett triangeldrama och teaterläraren Rebecca Hilliker som antyder att Russell Henderson och Aaron McKinney mördade Shepard för att de var bisexuella och var oroliga för att Matthew Shepard skulle skvallra. Rykten som onekligen är kittlande tankeexperiment, men som det inte finns någon som helst grund för.

–Jag kan förstå att sådana rykten uppstår, även om de fortfarande gör mig förbannad, säger David O’Malley då vi kör tillbaka in mot stan. Det här fallet är svårt, eftersom Henderson och McKinney emellanåt ändrade på sina berättelser. Det finns luckor och det är klart att sådant sätter igång människors fantasi. Matthew Shepard var ingen ängel, jag vet inte om han använde droger och uppriktigt talat bryr jag mig inte. För jag tror inte att det hade med misshandeln att göra och en sak har McKinney aldrig förnekat: att Shepard tafsade på honom. Vilket är själva kärnpunkten i det här fallet.

Distriktsåklagare Cal Rerucha hemligstämplade utredningen och förbjöd polisen att uttala sig för media. Det i kombination med att få bögar vågar leva öppet i lilla Laramie skapade lysande förutsättningar för ryktesspridning.

–Det var rena rama julafton för sladdertackor, säger David O’Malley. Du måste förstå, vi är inte vana vid sånt här i Laramie. Det är klart att många ville tro att det berodde på något annat än homofobi. Jag tror inte att vi är mer fördomsfulla än andra, men visst finns det många som inte gillar bögar.

Vi susar under tystnad fram på vägsträckan utanför Wal-Mart, där misshandeln av Shepard ska ha börjat.

–Jag gillade ju inte heller bögar, säger han när vi väntar på grönt ljus i korsningen några hundra meter därifrån. Jag var, om inte en bögknackare, så i alla fall inskränkt. Min bästa kompis är fortfarande homofob och det är en bra människa. En intelligent människa. Fast när det kommer till homosexuella slår han fullkomligt bakut. Undrar hur jag kan umgås med bögar, om jag inte är rädd för att de ska sätta på mig.

David O’Malley skrattar sitt lågmälda skratt, små frustningar genom näsan. De grälar tydligen ofta om det, O’Malley och hans bästa kompis. Inte så att de blir ovänner, men tillräckligt ofta för att irritation ska uppstå. Som när vännen hävdade att Matthew Shepard delvis hade sig själv att skylla. Varför ge sig ut på krogen och ragga på straighta män?

–Om det nu var så att Matthew raggade, vilket jag har svårt att tro, så undrar jag varför det skulle vara mer upprörande än när en straight karl raggar på brudar. Jag fattar inte logiken. När min bästa kompis var tjugo, singel och flyttade hit för att börja plugga var han ute på krogen varenda kväll och stötte på allt som hade kjol på sig. Matthew Shepard var likadan. Med skillnaden att han var homosexuell. Människors fördomar om att homosexuella skulle bete sig annorlunda än heterosexuella förändrar man dock inte så lätt.

Inte på polisstationen där han jobbar heller, har det visat sig. Även om få har uttalat någon direkt kritik pratas det, enligt O’Malley, ibland bakom ryggen på honom. Trots det har han genomfört internutbildningar i hur man bemöter homosexuella som utsatts för brott på ett värdigt och icke-stigmatiserande sätt. De flesta är på hans sida, men många – av dem är samtliga relativt nyanställda och arbetade inte här under mordutredningen – tjurar i tysthet. Hatbrott tillhör i ärlighetens namn inte heller vanligheterna i Laramie. Sedan en bestämmelse infördes efter mordet att alla brott på grund av sexuell läggning ska registreras, har i snitt två fall om året rapporterats. Få av dessa fall handlar om rena handgripligheter, utan oftast om trakasserier.

–Jag hoppas att det som hände Matthew Shepard aldrig händer i Laramie igen, säger David O’Malley. Men ibland önskar jag att andra fick genomgå den resan jag genomgick då. Jag lärde mig så mycket om mig själv och mina fördomar. Nu gör det ont i mig när jag tänker på vad jag hävt ur mig om homosexuella förr i tiden. Saker man sagt i duschen efter träningen och så.

Under en tidningsintervju i samband med HRC:s utmärkelse berättade O’Malley om en händelse som då fortfarande plågade honom; under high school-tiden trakasserade han en kille i sin klass som det gick rykten om. Han kallade honom Bögen.

–Ett tag efteråt fick jag ett vykort från en av mina bästa high school kompisar som hade läst intervjun, säger David O’Malley. På kortet stod det: »Om du bara hade vetat hur många av oss det egentligen fanns«. Det visade sig att flera ur mitt gamla ungdomsgäng hade kommit ut som bögar några år efter skolexamen.

David O’Malley tittar på mig och frustar.

–Det är ju så det är, säger han. Det var bara det att jag var för dum för att fatta att de fanns överallt och att de dessutom var mina vänner. Usch, jag skäms fortfarande över den jag var. När jag träffade min fru tog det till exempel flera år innan hon berättade att en av hennes bästa vänner är gay. Så rädd var hon för min reaktion.

Nu är det dock inte enbart dåligt samvete som får David O’Malley att åka upp till Washington för HRC:s räkning någon gång om året.

I alla fall får jag inte det intrycket.

Entusiasmen verkar genuin, om än en smula naiv i hur O’Malley skönmålar såväl homokulturen som sina homosexuella vänner, han kommer bara att tänka på positiva saker när jag frågar honom. När han pratar om sitt politiska arbete börjar han nästan brinna av intensitet och engagemang, lite som en nyfrälst. En inställning som förmodligen är precis vad som krävs när det gäller lobbying i homofrågor. För trots att dåvarande president Clinton några dagar efter mordet på Shepard i ett TV-sänt tal vädjade till kongressen att släppa igenom en federal hatbrottslagstiftning för att förhindra att något liknande hände igen och trots att människorättsorganisationer avsatt svindlande summor i lobbyarbete har ingenting hänt. Lagförslaget faller gång på gång. Och blir allt mer urvattnat. Bland annat kräver nu kristna konservativa krafter att definitionen av hatbrott även ska inkludera heterosexualitet i begreppet sexuell läggning. Skälet till detta drag är dunkelt – det är trots allt oerhört sällsynt att heterosexuella slås ihjäl på grund av sin sexuella läggning – men har faktiskt fått genomslag. I ett lagförslag från 2003 finns definitionen med.

–Jag hoppas naturligtvis att motionen går igenom nu, men jag har varit i Washington sex gånger sedan jag blev aktivist och lärt mig att inte vara alltför förhoppningsfull, säger David O’Malley. Senast krävdes det bara en enda röst för att fälla motionen. Det märkliga är att Wyomingdelegationen är den som ställer sig mest främmande till förslaget. De är rentav fientliga. Vilket jag har svårt att svälja, särskilt som vicepresident Dick Cheney, som kommer härifrån, har en dotter som är lesbisk. Ändå reagerar han inte. Jag kan inte fatta det.

David O’Malley skakar på huvudet.

–Det är den där misstänksamheten mot lagar i Wyoming, fortsätter han. Och en sjujävla flexibilitet i vad man väljer att betrakta som diskriminering.

Jag refererar Jonas Slonakers Halloweenexempel över hur ett hatbrott kan definieras för den gillande polischefen.

–Precis så är det, säger han. Men det gäller inte alla. Blir en svart man misshandlad av en vit man kan de flesta enas om att det är ett hatbrott, om en svart man misshandlar en vit likaså. Men så fort en bög eller flata blir nedslagen av en straight så är det plötsligt inte ett hatbrott utan någonting annat. I alla fall är det så folk resonerar. Då letar man på alla möjliga ställen för bevis att misshandeln berodde på något annat. Jag fattar inte att så många låter sina förutfattade meningar komma emellan, gör det till identitetspolitik, när det bara handlar om att skydda utsatta människor.

Han svänger in på parkeringen vid motellet där jag bor. Stannar. Jag ska precis öppna bildörren, hoppa ur och ta farväl när David O’Malley plötsligt öppnar munnen.

–Det är den där bilden av Matthew i sjukhussängen, säger han. Har man väl sett någonting sådant aktar man sig för att dra förhastade slutsatser i fortsättningen. Har man med egna ögon sett hur skräcken sprider sig bland den homosexuella befolkningen efter ett gayrelaterat mord, så fattar jag inte hur man kan vara emot en hatbrottslagstiftning. Inte för att den skulle göra någon särskilt mycket tryggare, utan för att det skulle vara en markering. Problemet är att politikerna aldrig sett något sådant. De befann sig inte, som vi i Laramie, mitt i stormens öga. De har aldrig behövt ta itu med sina egna fördomar som vi fick göra. Fick de bara göra det tror jag att attityderna skulle se annorlunda ut.

ETT TAG LIGGER DE bara några meter från varandra, Matthew Shepard och Aaron McKinney, på Poudre Valley Hospital i Fort Collins. Shepard i ett eget rum i den ena änden av korridoren, McKinney i ett rum i den andra. På samma sjukhus vårdas även 18-årige Emiliano Morales efter slaget han fick av Aaron McKinney under slagsmålet på sjunde gatan.

Dock bara i några timmar. Klockan 10.00 den åttonde oktober förhörs en groggy Aaron McKinney i sjukhussalen på Poudre Valley. Då överger han sin hopplösa berättelse om de stulna bilnycklarna, som han drog vid det första förhöret på akutmottagningen på Ivinson Memorial Hospital i Laramie, och medger äntligen att det var han och Russell Henderson som misshandlade och band fast Matthew Shepard i Sherman Hills.

Aaron är trött och allvarlig, men spelar fortfarande tuff under förhöret. Kallar Matthew Shepard för »fikus« och koketterar med hur han slagit Shepard på käften och i huvudet med pistolen. Ärlig är han. Och kört är det. När Aaron McKinney skrivs ut förs han direkt till häktet i Laramie.

Cirka ett dygn senare, vid 19-tiden fredagen den nionde oktober, anländer Matthews föräldrar, Judy och Dennis Shepard, till sjukhuset i Fort Collins, dit Matthew förts i helikopter sedan läkarna på Ivinson Memorial konstaterat att de står maktlösa inför hans skador.

Judy och Dennis är förtvivlade, utmattade och jetlaggade. De kommer direkt från Saudiarabien där Dennis större delen av året arbetar som ingenjör på ett oljebolag. I 20 timmar har de fått vänta på nästa flyg, efter att ha mottagit beskedet om överfallet via telefon.

De känner redan till förutsättningarna. Matthew kommer inte att överleva. De har suttit på ett flygplan med den vetskapen, osäkra på om de kommer att hinna ta farväl av sin son, hinna kyssa hans panna medan den fortfarande är varm.

Men de hinner fram och nu vakar de vid hans sida. Tillsammans börjar de förbereda sig för det svåraste beslut de någonsin fattat. Ska läkarna få koppla ur respiratorn?

Förgäves försöker de få en stund för sig själva, men blir hela tiden störda av journalister som vill intervjua dem. Nyheten om misshandeln i Laramie, Wyoming har precis nått tidningsredaktionerna, det gäller att vara först med de saftigaste bitarna. Allmänhetens intresse av Shepardfallet är större än någon kunnat ana och Poudre Valley Hospital blir tvungna att inrätta en särskild hemsida för Matthew Shepard för att kunna ta emot alla kondoleanser som strömmar in via e-mail. En hemsida som bara under de tre första dagarna får 815 000 träffar.

Till slut känner sig Judy och Dennis tvungna att göra ett uttalande. Den tionde oktober skriver de ihop några rader som läses upp av läkaren Rulon Stacey, hastigt utsedd till presskontakt i fallet Shepard:

»Först och främst vill vi tacka det amerikanska folket för den omtanke de visat Matthew genom sitt engagemang. Era böner och välgångsönskningar betyder mycket för oss och vi är övertygade om att de skulle betyda mycket även för Matthew.

Vi vill samtidigt rikta en särskild vädjan till media. För närvarande är Matthew i stort behov av sin familj. Vi ber er därför att respektera att såväl vi, som Matthew, behöver få vara ifred, så vi får möjlighet att ägna vår son all vår uppmärksamhet, tankemöda och kärlek.

Tack så mycket.«

Så mycket mer respektfulla blir dock inte journalisterna. Spekulationerna duggar tätt i nyhetssändningarna de närmaste dagarna och flertalet felaktiga uppgifter sprider sig likt ringar på vattnet. Något som tidigt gör Judy och Dennis mycket avogt inställda till media, en inställning de bibehållit under de fem år som passerat. (När jag under mitt besök i Wyoming försöker få en intervju med dem ber de mig kortfattat att prata med någon annan.)

Under dessa dagar, då makarna Shepard vakar vid sin sons sjuksäng, påbörjas ikoniseringen av Matthew Shepard. Organisationerna som arbetar för en federal lagstiftning mot hatbrott fångar genast upp Shepards öde och börjar använda det i sina kampanjer, media upptäcker att det går att tjäna pengar på den unge mannens öde och anländer i flock till Laramie för att rapportera sentimentala historier om den godhjärtade unge mannen. De närmaste månaderna ska denna ikonisering av Matthew Shepard fortsätta och så småningom snart sagt tvätta bort varenda mänskligt drag han haft. Han blir, till mångas förfäran, en symbol.

Helgen efter misshandeln arrangerar Laramie ett par ljusvakor och lördagen den tionde oktober 1998 drar en årlig så kallad »homecoming parade« fram i staden. I år är den vanliga feststämningen borta. I stället går ett gäng invånare i täten, med en gul banderoll framför sig och på banderollen har de målat tre gröna cirklar; en fredssymbol. Andra bär på plakat med texterna »Straight, But Not Stupid«, »No Hate Crimes In Wyoming« samt »Is This What Equality Feels Like?« (Den sistnämnda texten anspelar på Wyomings epitet, »the equality state«, ett epitet som tillfallit staten eftersom den 1869 var den första att tillåta kvinnor att rösta i politiska val.) De första 20 minuterna är det bara ett fåtal människor som går i tåget, ett 50-tal kanske, men allt eftersom bestämmer sig många av åskådarna att gå med. När paraden drar förbi universitetet har, enligt arrangörerna, mellan 5- och 800 människor samlats bakom den gula banderollen.

Samma dag genomförs en liknande, men mycket annorlunda, parad i staden där Matthew Shepard ligger inlagd på sjukhus, Fort Collins. Det är Colorado State University som arrangerar festligheterna och på ett av ekipagen i den sedvanliga kortegen står en trasig fågelskrämma. På fågelskrämman har någon fäst lappar med orden »I’m gay« och »Up My Ass«. En del av åskådarna blir mycket upprörda, och när universitetets styrelse får reda på vad som hänt ingriper de mot brödraskapet Pi Kappa Alpha och systerskapet Alpha Chi Omega som ansvarar för kortegevagnen. Trots att de båda föreningarna nekar till anklagelserna – de säger att någon utom deras vetskap måste ha brutit sig in i lokalen där vagnen med fågelskrämman förvarades och vandaliserat den natten före kortégen – vidtas disciplinära åtgärder mot elva av studenterna.

Det är inte bara i Laramie och Fort Collins som människor reagerar på överfallet. Under helgen efter misshandeln genomförs så kallade »candle light vigils«, ljusvakor, till Shepards ära runt om i landet, bland annat i Idaho, Montana, Iowa, Arizona, Rhode Island och Pennsylvania.

En timme in på det nya dygn vi skriver måndagen den tolfte oktober 1998 orkar inte Matthew Shepards kropp kämpa längre. Blodtrycket faller dramatiskt strax före midnatt och 00.53 dödförklaras han.

Måndagen den tolfte oktober är, det ser ut som en ödets nyck, även den första dagen på det som skulle ha blivit en festvecka för landets alla HBT-människor, Gay Awareness Week. Veckan som i stället kommer att ägnas åt att uttrycka sorg, bestörtning och vrede över det som hänt. Veckan då kändisar som Michael Stipe från rockgruppen R.E.M, singer/songwritern Melissa Etheridge och TV-komikern Ellen DeGeneres håller tårfyllda tal på en välbesökt minnesstund i Washington, då gaykvarteren i San Francisco halar den gigantiska regnbågsflaggan på halv stång och en HBT-förening i Los Angeles utropar Matthew Shepard till martyr.

I New York, staden där den moderna homorörelsen föddes när ett gäng transvestiter slog tillbaka mot ordningsmakten under en polisrazzia mot gaykrogen Stonewall 1969, blir det upplopp.

Där anordnas, den 19 oktober, en »politisk begravning«. Omkring 5000 människor, trötta på homofobi och på betongrövarna i kongressen, deltar. Stämningen blir efter hand upprörd och aggressiv, slagorden allt mer hätska. Polisen befarar att demonstrationen kommer att urarta och ingriper, vilket visar sig vara som att hälla bensin på en brasa. Medan den uppretade folkmassan skanderar »the whole world is watching, the whole world is watching« och TV-kamerorna surrar förs den ene sprattlande aktivisten efter den andre, över hundra stycken, in i piketbussarna och polisbilarna. Det dröjer flera timmar innan trafiken flyter normalt igen och ett tag ser det ut som om demonstrationen hotar att utmynna i kravaller, när en del av aktivisterna beväpnar sig med stenar och drar upp mot turistmeckat Times Square.

Men inget av det där har hänt ännu. För precis just nu drar Matthew Shepard sina sista andetag. Hans mor och lillebror håller honom i varsin hand. Han ser fridfull ut. Ett andetag och ett till och så inga fler, aldrig mer.

–Det var så märkligt det där med Matt, säger David O’Malley. Att han klarade kylan och så många slag, ytterst få gör det, och ändå klamrade sig fast vid livet till hans föräldrar hunnit komma hit från Saudiarabien. Hur han gick bort bara några timmar efter att läkarna hade överlagt med familjen om huruvida de livsuppehållande maskinerna skulle stängas av eller inte. Det var som om han såg till att föräldrarna slapp fatta det beslutet.

Kort efter att Matthew Shepard somnat in söker Rulon Stacey upp föräldrarna. Judy ger honom en lång kram och därefter sätter de sig för att formulera ett pressutlåtande.

Klockan fyra på morgonen kallar Rulon Stacey till en ny presskonferens. Han har inte sovit på 72 timmar, kämpar sig igenom de formella medicinska upplysningarna och berättar att familjen är lättad över att de sluppit fatta beslut om att stänga av de livsuppehållande maskinerna.

–Matthew Shepard föddes för tidigt och lämnade även världen för tidigt, läser Rulon Stacey ur utlåtandet han och Judy Shepard har skrivit och börjar plötsligt gråta.

Han samlar sig i ett ögonblick och fortsätter:

–Gå hem, ge era barn en kram och låt inte en dag förflyta utan att ni berättar för dem hur mycket ni älskar dem.

I en intervju för den dokumentära teaterpjäsen The Laramie Project ska han senare minnas:

–Jag stod där och tänkte på mina egna fyra döttrar och insåg plötsligt vilken förlust familjen Shepard drabbats av. Sedan började folk skicka e-mail och brev till oss på sjukhuset. De flesta var väldigt rara. Men i ett stod det att »gråter du som en bäbis för alla dina patienter eller bara för bögarna?« Det var då jag började förstå hur hatiska människor kan vara, med vilken intensitet de verkligen hatar.

Ett hat som aldrig fångades på bild under de där hysteriska månaderna då nästan allt annat i Laramie tycktes bli dokumenterat av media.

HON ÄR INTE DIREKT tjänstvillig, kvinnan i den kombinerade passansökan/brottsmålsexpeditionen på tingsrätten i Laramie. Särskilt inte när det gäller att hämta dokumenten över fallet Shepard.

Domstolsbyggnaden, ett stort persikofärgat stenhus på paradgatan Grand Avenue, ska byggas om. Arkivet renoveras och fram till arbetet är klart har man stuvat in alla handlingar som är äldre än ett år i ett par containerliknande baracker på bakgården. Ute är det minusgrader.

–Journalist sa du? frågar hon. Jag trodde ni redan hade ältat färdigt det här. Jag vet inte vad du är ute efter, men i de handlingarna hittar du ingenting av värde, det kan jag lova dig. Det mesta är hemligstämplat.

–Fortfarande? undrar jag. Vad är det som är så hemligt?

–Ja, jag vet inte, säger receptionisten och sneglar på sin kollega som skriver ut en passansökan på en gammalmodig elektrisk skrivmaskin. Men så är det i alla fall.

–Är du säker?

Receptionisten knattrar motvilligt in en sökning på datorn framför sig. Trycker på enter. Väntar några sekunder.

–Jepp, säger hon. Tyvärr.

Mycket riktigt. Då vi till slut huttrande går igenom filerna i containern på bakgården – receptionisten kastar en förebrående blick på mig medan hon drar på sig täckjacka, halsduk och handskar på vägen ut – visar det sig att jag inte ens kan få se en bråkdel av dem.

–Åka hela vägen från Sverige bara för en sån här sak, muttrar hon medan hon sållar ut det som finns tillgängligt. Stackars dig, så onödigt. Killarna slog ihjäl honom, åkte fast, blev dömda, end of story. De var inte jordens avskum, som ni journalister ville få oss att tro. Det mesta ni skrev var bara en massa konstigt sladder.

Hon slår igen arkivskåpet med en arg liten smäll. Sticker till mig luntorna jag får lov att läsa.

Problemet med att få ut handlingar som rör Shepardfallet beror främst på dåvarande distriktsåklagaren Cal Rerucha. Sent på hösten 1998 fattade dåvarande domaren Barton Voigt beslutet att sekretesstämpla fallet, efter starka och envetna påtryckningar från Rerucha, och trots att det gjordes en ny sekretessbedömning när rättsprocessen avslutats förblev en stor del av dokumenten förseglade.

Beslutet innebar också att polis, sheriff och jurister, var belagda med munkavle. Samtliga representanter från media beordrades skicka en skriftlig ansökan för att få sitta med under rättegångarna, endast ett passerkort utfärdades per tidning och kameror, bandspelare och bärbara datorer var förbjudna i rättssalen. En relativt ovanlig inskränkning i amerikansk kriminaljournalistik, där en populär kanal i mediefloran heter Court TV och direktsänder från landets största rättegångar.

Det är därför heller inte särskilt överraskande att det uppstod en del tveksamheter i mediebevakningen av fallet Matthew Shepard. Slutenheten eliminerade tillgången på bra källor.

Bakgrunden till domstolens, ur amerikansk synvinkel, kontroversiella beslut var att utredningsledningen ansåg att rapporteringen påverkade, kanske till och med hotade att stjälpa, hela arbetet. Det var som om media hade bestämt sig för att mordet på Shepard var ett hatbrott och ingenting annat. I det upphetsade läget fanns det risk för att potentiella vittnen anpassade sina uppgifter efter vad de fått höra från medialt håll.

I viss mån var Reruchas misstankar befogade; drevet var utan tvivel omfattande. Och det utgick mycket riktigt relativt ensidigt från att misshandeln av Shepard var ett hatbrott, trots att åtminstone ett par viktiga frågetecken fortfarande kringgav Aaron McKinneys och Russell Hendersons avsikter den natten.

Reportern Bob Beck – en lång skallig man med fötter som ständigt tycks vara i rörelse, till och med när han sitter ned – bevakade mordet för Wyoming Public Radio, en lokalredaktion som ingår i det rikstäckande public service-nätverket NPR och vars studio ligger i en källarlokal på universitetet.

Han tycker att munkavlen ställde till med mer skada än den gjorde nytta.

–Jag tillbringade hälften av tiden med att försöka avgöra vad som var falskt och inte, säger han och skakar på huvudet. Varje gång jag fick in något från de stora nyhetsbyråerna utgick jag från att det var felaktigt. På grund av beslutet kunde ingen vare sig bekräfta eller dementera våra nyheter. I stället uppstod en massa rykten.

Rykten som att mördarna försökt rymma ur häktet genom att ta en kvinnlig fångvakt som gisslan och att McKinney hade varit delaktig i ett lönnmord i Sacramento, Kalifornien något år innan överfallet på Shepard. Allt visade sig i efterhand vara felaktigt, men hamnade trots det i flera artiklar, just på grund av att ingen kunde eller ville dementera dem.

Men beslutet bär naturligtvis inte ensamt skulden för att många människor i Laramie, som receptionisten på rättshuset, fortfarande bemöter journalister med illa dolt förakt.

–Människor här fick stå till svars och svara på 7 000 frågor om dagen. Till slut önskade vi att Matthew Shepard aldrig hade flyttat hit, säger Bob Beck. Mediedrevet gjorde folk galna. Vi såg berättelser om Laramie varenda dag.

Bevakningen av fallet Shepard innebar tveklöst en hel del flagranta övertamp från medias sida, vilket många i staden har svårt att förlåta, ens i efterhand.

Teaterläraren Rebecca Hilliker har åtskilliga exempel på hur journalister misskötte sig under bevakningen av fallet Shepard:

–Jag hade elever som kände Matthew och som ville hedra hans minne genom att tala med media, berättar hon. I själva artiklarna kom bara brottstycken med, helt ryckta ur sitt sammanhang. Brottsstycken som totalt förvred det de hade sagt. Det slutade med att Matthews vänner framstod som homofober, som personer som tyckte att han fick skylla sig själv. Många tog väldigt illa vid sig, skrev arga brev och undrade hur journalisterna hade mage att framställa dem på det där sättet. Vissa ville stämma tidningarna.

Bob Beck kallar medias beteende i Laramie för flockjournalistik. Enligt honom kom de stora TV-bolagen, nyhetsbyråerna och tidningarna hit i stora uppbåd och utbytte information sinsemellan i stället för att ge sig ut på fältet.

–Det gjorde inte ens grundläggande faktakontroller, säger han. Det bidrog till att de fick en helt förvriden bild av vad som hände här och i mångt och mycket bara spred vidare sina egna fördomar till folket. Det värsta exemplet var när jag såg en TV-reporter stå framför kameran och säga »Hat, ett vanligt ord i Laramie, Wyoming.« En annan gång fick jag frågan om varför det är så vanligt med bögknackning i Wyoming. Vilket det inte är, vill jag bara påpeka.

Bob Beck brister ut i skratt och skakar än en gång på huvudet.

–Det var inte helt lätt att själv sitta och försöka vara professionell och objektiv, säger han, när jag egentligen bara ville ge mig ut och försvara min stad.

Robert Roten arbetade som reporter på Laramie Boomerang när Shepard mördades och förvånades liksom Beck över hur rikstäckande media förhöll sig till staden.

–Vad det talades väldigt tyst om är att Laramie, i egenskap av universitetsstad, är den mest liberala staden i Wyoming, säger Roten. Ja, kanske i hela västern. Det bevisar bara att ett sånt här mord hade kunnat inträffa var som helst. Jag menar, bögar blir attackerade i San Francisco också, som ju torde vara homosexuellas paradis i världen. Det här uppmärksammades bara för att det hände på vischan, för att folk i övriga delar av USA ser på oss som bonnläppar.

En del envist återkommande, men likväl felaktiga, attribut mediedramaturgin tidigt försåg Matthew Shepards misshandlade kropp med – att han var uppspänd som en fågelskrämma och blivit bränd – härrör av allt att döma från en rad luddiga uppgifter och missförstånd som spreds på sheriffens första presskonferens mindre än ett dygn efter att Shepards kropp hittats.

(Dåvarande sheriffen Gary Puls berättade att Shepards kropp var uppspänd på staketet och påminde om en fågelskrämma. »Så här?« undrade en journalist och sträckte ut armarna i en slags korsfästelseposition. »Jag tror det, men jag är inte säker«, sa Puls.)

I själva verket låg Shepards kropp vid foten av staketet och de skador polisen till en början tyckte såg ut som brännmärken visade sig vara blånader. Men bilderna var effektiva och talade till nyhetskonsumenternas fantasi.

–Eftersom det är de första uppgifterna som lever kvar i folks medvetande, så hjälpte det inte att vi gjorde rättelser, säger Bob Beck. När artister som Elton John började skriva sånger och dikter om Matthew Shepard var det helt kört att ens försöka få någon ordning.

Det mest extrema exemplet på den vida spridning samt de psykologiska effekter missförstånden fick var när en fransk hyllningssite över Matthew Shepard jämförde mordet med Kristi död och återuppståndelse.

Judy Shepard såg sig tvungen att i en artikel i Casper Star-Tribune den 20 september 1999 påpeka att »Matthew var bara en vanlig ung man som sökte efter meningen med livet. /…/ Jag är förfärad över att folk kallat hans död för Jesu återkomst.«

Uttalandet hjälpte inte. Matthew Shepard hade redan uppnått ikonstatus. En titt i exempelvis diktantologin Blood and tears, poems for Matthew Shepard (Gibson, Pointed Leaf Press, 1999) är både intressant och en smula skrämmande.

Intressant så till vida att Shepards död tidigt uppnådde en symbolisk betydelse, enade människor därför att man i Shepard såg en representant för det hat som HBT-människor i alla tider utsatts för och som man nu fick tillfälle att sörja och demonstrera mot tillsammans med andra.

Skrämmande så till vida att ytterst få av faktauppgifterna i dikterna är korrekta, utan i stället det affekterade resultatet av mytbildningen. Raderna »Russell Henderson, 21/Aaron McKinney, 22/ themselves slight/ who robbed you of your underwear« ur dikten The Phantom of the Opera av Kevin Killian bygger på de första tidningsuppgifterna om att Shepard hittats naken. Liknande rader om hans nakna kropp återkommer i Harold Norses Elegy of St Matthew Shepard liksom meningarna »Crucified like Jesus who also looked like a scarecrow nailed to a cross /… / You laugh and you mock as you murder Jesus, Matthew and Dr King« .

–Matt hade rodnat, säger hans goda vän Romaine Patterson. Han tyckte det var så pinsamt att stå i centrum. Du kan ju själv tänka dig hur malplacerad han skulle känna sig om han blev jämförd med personer som Martin Luther King.

Vissa jag talar med under mitt besök i Laramie är fortfarande upprörda över att dramaturgin var så tydlig; att Matthew blev helgonet och Russel och Aaron bovarna, utan att det gjordes några större försök att placera in mordet i en social kontext.

En del hävdar att flera av journalisterna drevs av homopolitiska intressen snarare än viljan att förmedla fakta.

–Jag vill inte säga att Matthew Shepard fick vad han förtjänade, säger Billy Broderick, en av stamgästerna på Fireside, men att det fanns andra mer komplexa faktorer bakom brottet. Jag säger att på 24, 24, timmar mobiliserades styrkorna. På 24 timmar invaderades vi av media och homolobbyn. Lika lång tid tog det att bestämma att det som hänt här var ett hatbrott och ingenting annat. Alla andra förklaringar uteslöts. Jag tycker att vi blev utsatta för en propagandakupp.

Broderick, som numera arbetar på ett telekomföretag, satt vid tiden för de värsta skriverierna, efter en rattfylla, i samma häkte som Aaron McKinney och hävdar att McKinney mådde dåligt av bevakningen och att den gjorde honom impopulär bland de andra fångarna.

–Han vandrade omkring i sin alldeles för stora brandgula fångdräkt, med händerna i fickorna så att han täckte över kulorna sina. Han var ett villebråd bland bögarna på avdelningen och det hade han media att tacka för.

Undersökningsledaren Rob DeBree skrattar åt Brodericks påståenden:

–Jag tror att skriverierna fick en helt annan effekt. McKinney fick tvärtom skriva autografer till de andra fångarna. Vet du hur han signerade dem? »The killer«. Han var väldigt respekterad för att det just var en bög han knackat.

Bob Beck är av en liknande uppfattning:

–Aaron McKinney var ett riktigt svin under rättegången. Han ångrade ingenting, det syntes. Han älskade att befinna sig i händelsernas centrum, njöt av uppmärksamheten från media och det faktum att han blivit en stjärna. Det var det som gjorde att jag inte var särskilt intresserad av att intervjua honom, jag ville inte för mitt liv späda på den känslan.

Beck är, trots att han personligen stöder förslaget att införliva sexualitet bland de riskfaktorer som utgör måltavla för hatbrott, själv skeptisk till om misshandeln av Shepard verkligen skedde på grund av att denne var homosexuell.

–Mitt intryck är att det här inte var avsiktligt, säger han, det var ingen som sa »hey, nu går vi och dödar en bög«. Det är ingen tvekan om att de valde ut Shepard därför att han var liten, därför att de kunde köra med och råna honom utan något motstånd. Sade de »här är en kille som är liten och bög som vi kan råna«? Utan tvekan. Sade de »här är en bög, vi ger oss på honom«? Jag är högst tveksam.

Han är, i likhet med Billy Broderick, även kritisk till hur representanter från uttalat gayliberal media skötte sin uppgift när de rapporterade om mordet. Enligt honom drog de tveksamma slutsatser och ägnade spaltutrymme åt att lobba för nya lagar i stället för att kritiskt granska och återge fakta.

–Jag bjöd in en del journalister från gaytidningar till mitt pratprogram, säger han. De sändningarna gick ut över hela landet och då ville mina gäster enbart tala om händelsen på en nationell nivå. Det handlade inte om att uppmärksamma situationen för bögar och lesbiska i Wyoming eller om de gaystudenter som gick på universitetet i Laramie och som var skiträdda efter det här, utan om att vi var tvungna att få igenom en federal lagstiftning. Jag försökte hela tiden få in dem på andra spår, men då sade de att det här rör homosexuella i hela världen, vilket kanske i viss mån var sant, men inte främst. Främst rörde det oss, oss här i Laramie, Wyoming.

Robert Roten reagerade också på hur hatbrottsfrågan behandlades i media.

–På min tidning var det många som ifrågasatte att det rörde sig om ett hatbrott, säger han. De trodde att det var ett rån eller en drogdeal som gått snett. Och det var verkligen vidrigt att se hur gay rights-aktivisterna betedde sig. Shepards kropp hade inte ens hunnit kallna förrän de gjorde en politisk fråga av hans död. Journalisterna, som i 99 procent av fallen kom från storstäder på väst- och östkusten, utmålade Laramie och Wyoming som förlorade platser om inte hatbrottslagarna gick igenom.

Föga förvånande tyckte Aaron McKinney uppenbarligen likadant. När han till slut valde att uttala sig till media ringde han, trots erbjudanden från TV-program som 60 minutes och tidskrifter som Time och Newsweek, till den lokala radiokanalen KING i Cheyenne, Wyoming.

Det var den 23 juni 1999, några månader före rättegången, och i ett sista desperat försök att förbättra sin egen situation inför rättsprocessen bedyrade han för reportern Kim Kobel (som efter intervjun förvägrades fortsatt tillträde till rättshuset i Laramie av domare Voigt) att han inte alls hade något emot homosexuella. Han betonade att en av hans vänner var bög och att det aldrig varit något problem. Att han aldrig skulle bråka med någon annan på grund av dennes sexualitet.

Under rättegången hävdade dock Aaron McKinney att den egentliga orsaken till att han misshandlade Matthew Shepard var att han hade drabbats av »homosexuell panik«. Shepard hade, enligt McKinney, greppat honom i skrevet och slickat hans öra, vilket gjort honom vansinnig.

McKinney sade sig ha blivit utsatt för homosexuella övergrepp som sjuåring av en jämnårig kamrat samt, i tonåren, av sin kusin, och att det var den psykologiska förklaringen till varför han reagerade så aggressivt. Att han inte minns vad som hände, därför att Shepards närmanden fått det att svartna för ögonen på honom.

McKinneys version kom, eftersom den blev oerhört uppmärksammad av just media, att kallas »the gay panic defense« under rättegången och åberopades som förmildrande omständighet av försvaret.

Denna förklaring underkändes av domstolen. Godtar man homosexuell panik som motiv för en bögknackning måste man i konsekvensens namn även erkänna förklaringsmodeller som etnisk panik vid rasistiska brott, resonerade domaren Barton Voigt, och vem är beredd att göra det?

Försvarets taktik att använda sig av »gay panic« var ett sista desperat drag att rädda McKinney undan dödsstraff och kom knappast som en överraskning, vare sig för juryn eller åhörarna.

»The gay panic defense« hade åberopats i en annan uppmärksammad rättsprocess under 1999; åtalet mot det spektakulära talk show-programmet Jenny Jones.

Under ett av Jones otaliga bekännelseprogram hade en homosexuell deltagare berättat i TV att han var kär i sin granne. Något senare blev deltagaren mördad av grannen, som sade att han fått hela sitt liv förstört efter mannens kärleksförklaring. Men inte heller i fallet Jenny Jones godkände rätten åberopandet av »gay panic«.

–Det var när McKinney började prata om homosexuell panik som man fattade att mordet på Shepard verkligen var ett hatbrott, säger Robert Roten. Nu fick vi höra ur Aarons egen mun att han slog ihjäl Matthew för att han var bög. Nu rådde det inget tvivel längre.

Vissa tror fortfarande inte på McKinneys bekännelse. Som receptionisten, till exempel.

–Vill du veta vad jag tror? säger hon och visar mig till läseplatsen på brottsmålsexpeditionen, där jag ska tillbringa de närmaste eftermiddagarna. Jag tror att det bara hände. Det var hemskt, det tycker vi alla, men de killarna hade redan hamnat väldigt snett. De kan ha sagt mycket dumt under rättegången. Men jag vägrar tro att det för att Shepard var homosexuell. Det tror jag bara inte.

Hon sträcker mig de flera tusen sidor tjocka filerna. Jag slår mig ner vid läseplatsen och börjar bläddra bland dokumenten.

I from förhoppning om att papprena ska göra mig något, om än bara något, klokare på gåtorna Aaron McKinney och Russell Henderson och händelserna natten till den sjunde oktober 1998.

– VI PRATADE ALDRIG om homosexualitet. Jag menar, vi ropade ju »kom hit din jävla bög« och så men det var ju på skämt. Det var ju inte så att vi sa döda alla bögar, direkt.

Joe Lemus, som på ett besynnerligt sätt – han är latino, skäggig och har luvan neddragen ända till ögonbrynen – vagt påminner om den svenske skådespelaren Jonas Karlsson, halvsitter på kaféstolen och ger mig en blick jag inte har sett på evigheter. En sån där arrogant blick de tuffa killarna på högstadiet var mästare på. Fast Joe Lemus är ingen tonåring. Han är 26, arbetar sedan flera år på takläggarfirman Laramie Valley Roofing och var bästa polare med Henderson och McKinney

–De skämtade ofta om svarta och hispanics, fortsätter han. Till mig kunde de säga »ge mig ölen, jävla spagge« och det var på det sättet vi snackade om bögar också. Inte så illa menat. Eller ja, det är klart att det var, men vi sa det ju inte så att någon hörde. Jag menar, ingen av oss skulle väl vara kompis med någon vi visste var bög. Men vi gav oss inte på dem heller.

Han saknar fortfarande sina kompisar. Nu har de inte hörts på nästan fyra år.

–Russell var min allra bästa vän, säger Joe. Han blev jävligt rövknullad i den här grejen. Så mycket kan jag säga. Han försökte ju till och med hjälpa killen. Och att de skulle ha slagit ihjäl Matthew Shepard för att han var bög, det är skitsnack. De valde ut honom för att han var liten, men sen började han tafsa på dem. Det var därför han fick stryk.

–Då var det väl ett hatbrott, invänder jag.

–Alla brott är hatbrott, säger Joe. Du ger inte någon en smäll för att du gillar den personen, eller hur? Russ var inte homofob eller så.

När jag intervjuar människor om Russell Henderson händer det ofta att de hävdar att han inte hade något särskilt emot homosexuella. Inte för att han gillade dem heller. Eller hade några i sin bekantskapskrets. Men ingen har heller hört honom säga ett ljud som uttrycker några egentliga åsikter om bögar eller lesbiska.

Hans flickväns mamma var lesbisk, påpekar några. Varför skulle han ha varit ihop med en flatas dotter om han var homofob?

Å andra sidan tycks ingen av hans vänner heller kunna beskriva vad han egentligen tyckte om saker och ting över huvud taget, hur han upplevde sitt liv, hur det kunde bli som det blev. Det är som om ingen riktigt kände honom.

–Han var lite av en skugga, säger Randy Ramirez som umgicks både med Russell och Aaron i high school. En sån som hängde på och inte sa så mycket. En jävligt snäll kille som var teknikintresserad. Vi blev alla väldigt förvånade när vi fick reda på det här med Shepard.

–Tystlåten, säger Travis Ivey, som också gick i high school med Russell. Trevlig, men tystlåten. Sa inte så mycket om sig själv.

–En vanlig grabb, säger Joe Lemus. Jag vet inte om han hade några särskilda drömmar eller ambitioner… Jag tror inte det. Inga direkta livsmål. Det hade väl egentligen ingen av oss. Varken Russell, Aaron eller jag.

Russell och Joe lärde känna varandra på high school och då var Russell lite av en tönt. En boyscout som fantiserade om att bli läkare, samlade på serietidningar och baseballkort och bodde hemma hos sina religiösa morföräldrar.

Några år senare började de jobba ihop på snabbmatskedjan Taco Bell och då hade Russell tuffat till sig. Han hade skaffat tjej, blivit utslängd från high school och hängde med ökända bråkstakar som droglangaren Aaron McKinney. Det var också under tiden på Taco Bell som Russell och Joe blev bästa polare och genom Russ lärde Joe känna Aaron.

De tre umgicks i stort sett varje dag och något halvår innan mordet fixade Joe jobb åt sina polare på Laramie Valley Roofing, där han var förman.

–Det hade kunnat gå bra för Russell Henderson, säger Rob DeBree. Han var inget snille på något sätt, men under förhören med honom slog det mig flera gånger att han kunde ha fått ett hyfsat liv, om han bara inte hamnat i de kretsarna han gjorde, eller om hans uppväxt varit bättre. Han verkade känsligare än han ville visa.

Redan när Russell föddes var hans mamma, Cindy Dixon, en välkänd figur i Laramie. Hon var en av dem som hängde på krogen sju dagar i veckan. En uppenbart trasig människa; alkoholiserad, självdestruktiv och med vissa mentala problem.

–Henne räddade frugan och jag livet på en gång i tiden, berättar taxichauffören Gary Taylor som kör mig från Greyhoundbusshållplatsen till motellet när jag precis anlänt till staden. Hon bodde ett par hus ifrån oss och var ihop med en ren djävul till karl. Han spöade henne jämt. Så en kväll ser vi hur hon kutar förbi på gatan utanför vårt hus. Alldeles blåslagen och blodig är hon, gråter och skriker och har Russell, som är alldeles nyfödd, i famnen. Så frugan och jag sprang ut och for efter henne. Vi tjatade att hon skulle följa med oss in och till slut gjorde hon det. Sov på soffan. På morgonen var både hon och ungen borta. Jag vet inte vad som hände sen. Hon stack kanske till något hem för misshandlade kvinnor eller nåt. Jag vet inte.

På grund av de svajiga hemförhållandena hamnade Russell som spädbarn – vid födseln hade han alkoholförgiftningsskador – hos sina morföräldrar, Lucy och Bill Thompson, och bodde hos dem tills han var fem. Vid det laget hade Cindy Dixon försökt ta tag i sitt liv, gift sig och fått två döttrar. Eftersom Lucy och Bill trodde att Russell skulle må bättre om han växte upp i en kärnfamilj, lät de Cindy återfå vårdnaden om honom.

Bara tre och ett halvt år senare var han tillbaka hos sin mormor och morfar. Cindys nye man var våldsam och hade regelbundet misshandlat både sin fru och Russell.

Kontakten mellan mor och son blev under hans uppväxt allt sämre, till slut helt obefintlig. Han skämdes över Cindy, som sjönk allt djupare ned i sitt missbruk av alkohol och droger.

–Han pratade aldrig om henne eftersom hon var ett fyllo, säger Joe osentimentalt. Han snackade väl om sina tjejer ibland, men det här med hans mamma, aldrig.

–Aldrig? Ni var ju bästa vänner? undrar jag.

–Ja, men vi pratade aldrig om känslor eller såna grejer. Vill jag snacka känslor går jag inte till mina vänner, då går jag till min tjej eller familj. Mina känslor angår ingen annan. Så tyckte Russ och Aaron också. Vad ska ens vänner göra för att man ska må bättre? Sådant får man lösa själv.

Joe drar sig till minnes att han och Russ, någon gång i de sena tonåren, blev inbjudna till en lägenhetsfest hos en jämnårig kompis. När de var där dök så plötsligt Cindy Dixon upp på festen, full som ett as. Dansade omkring, flirtade med sonens polare, var högljudd.

–Russell skämdes helt enormt, säger Joe. Han stack därifrån. Så var det alltid. Såg han henne på stan, så snackade de aldrig. Kanske, hej, hur är det med dig, på sin höjd, men inte mer än så. De hade ingen kontakt alls.

Inte ens när Cindy Dixon, den tredje januari 1999, tre månader efter mordet på Shepard, hittades död i snön några kilometer utanför Laramie, ska Russell ha visat några tecken på sorg. Enligt Joe, som hälsade på i fängelset, berättade Russell att han läst sin mors dödsannons i Laramie Boomerang, ryckt på axlarna och sedan slängt tidningen i papperskorgen.

–Det är klart att han säkert blev ledsen, säger Joe. Men han visade det inte. Han tyckte nog mest synd om sin mormor som först fick genomlida skammen med att ha en mördare till barnbarn och sedan förlorade sin dotter så tätt inpå.

Först trodde polisen att 40-åriga Cindy Dixon gått vilse när hon var på väg hem från krogen och frusit ihjäl efter att ha överraskats av en snöstorm. Men utredningen visade så småningom att hon blivit upplockad av en bilist på vägen, misshandlats och våldtagits och sedan kastats ut halvnaken i den 30-gradiga kylan.

Fortfarande vet ingen vad det gjorde med Russell. Han fortsatte att tiga om mordet på modern.

Under hans tonår blev morfadern – som han sägs ha varit väldigt fäst vid – sjuk. Tills Bill avled var det Russell som skötte om dialysmaskinen som höll morfadern levande. Inte heller det pratade han om och inte om två av de andra hårda slagen i hans liv; när hans stora kärlek och flickvän sedan många år gjorde slut och när han blev utsparkad från high school efter att ha missat en viktig inlämningsuppgift.

Han flyttade hemifrån, till en husvagn i en trailer park söder om Laramie, och fick det knackigt med ekonomin. Lånade pengar av Joe, men betalade aldrig tillbaka. Russell skaffade ny flickvän, Chasity Pasley, som jobbade med administration på universitetet, och som så småningom flyttade in i hans husvagn.

Det blev en hel del supande hemma hos Russ. Han var den ende som bodde hemifrån. Öl, grillande, videotittande, öl, kortspel, öl. Tiden då Aaron, Joe och Russell arbetade ihop slöade de bort eftermiddagarna i husvagnen. Först en repa till spritbutiken och sedan öldrickande in på morgontimmarna. Joe sov ofta över i soffan. Han tror att de behövde de där festnätterna, de behövde få koppla av.

–Det är tufft att jobba som takläggare, säger han. Man jobbar ute hela dagarna. På somrarna är det jävligt varmt och på vintrarna är det jävligt kallt. Det är ett tungt jobb och man har alltid ont någonstans.

I umgänget med Aaron blev det en del droger. Främst meth, eftersom det var vad Aaron langade. Russell avböjde alltid, han lär ha varit en övertygad drogmotståndare, men Joe tog en del under det halvår som Aaron arbetade på takläggarfirman. Särskilt som Aaron bjöd och vägrade ta betalt.

Under rättegången mot McKinney berättade Joe i sitt vittnesmål att de brukade ta meth på jobbet och ibland redan vid frukost.

–Det blev ganska mycket ett tag, medger Joe. Främst kokain och meth och minst någon gång om dagen. Det hjälper ju en med värken i kroppen och så. Jag kunde vara hög flera dagar i sträck.

Drogdealandet hade Aaron sysslat med sedan high school. Hade, så länge vännerna minns, alltid haft, alltid sålt. Killen var tät. Köpte dyra skatekläder, gick omkring med tjocka guldsmycken, en gangsta ut i fingerspetsarna.

De exklusiva vanorna anammade han tidigt. När Aaron var sexton år gammal avled hans mor Denise Timothy till följd av felbehandling under en enkel operation. Aaron och hans syster fick ut ett stort skadestånd, omkring 100000 dollar, och fick själva förvalta pengarna. Det gick som det gick.

–Rakt upp i näsan på honom, säger Randy Ramirez. Han köpte droger för pengarna. Droger och andra dyra prylar, för att imponera.

–Han hatade verkligen den där läkaren, säger en vän som vill vara anonym. Han sprang in i honom på krogen en gång och då började Aaron, som var hög, peka och skrika att där var mannen som dödade hans mamma. Blev totalvild och tjöt att han skulle mörda honom. Till slut kastade de ut Aaron.

Människor som kände Denise Timothy, som David O’Malley och Bob Beck, säger att Aaron var väldigt fäst vid sin mor, att de hade en särskild relation.

–Hon var en förtjusande kvinna, säger Bob Beck. Trevlig och vacker. Men också mycket bekymrad över Aaron. Polisen haffade honom för olika småbrott redan då. Jag kunde sitta här på mitt kontor och emellanåt se dem gå in i domstolsbyggnaden tillsammans.

David O’Malley bodde granne med Aaron McKinney i Imperial Heights under några år på 80-talet och då var Denise och Aarons far Bill, en lastbilsförare som ofta var ute på jobb, fortfarande gifta. O’Malley tror att Aaron tog sina föräldrars skilsmässa hårt, att det var det som gjorde att han blev allt bråkigare, men skräder inte orden när han beskriver Aaron:

–Jag tror faktiskt att Aaron McKinney är en ond människa, säger O’Malley, och jag tror att det är slöseri med tid att försöka förstå vad som drev honom. Han var ondskefull och hade motiv som vare sig du eller jag någonsin kommer att kunna finna någon slags logik i. Redan som barn var han lurig, lite som en opålitlig hund som när som helst kan hugga en i benet.

Lustigt nog blir jag faktiskt själv biten i benet av just David O’Malleys hund veckan efter hans uttalande. Ondskan och oberäkneligheten lurar förmodligen i allt levande, men det är inget argument han köper.

–Ta bara min son som exempel, säger han. Som liten lekte han ofta med Aaron på prärien vid Sherman Hills. Aaron kunde vara enormt elak ibland. Min son kom hem gråtande någon gång och sa att nu hade han sett Aarons mörka sida.

Och när jag frågar runt bland folk visar det sig att de, som kände Aaron väl, tyckte att han förvisso kunde vara ganska rolig, men att han hade ett hett temperament som gjorde att han ofta tappade kontrollen över sina handlingar.

Enligt Joe Lemus blev Aaron vid ett tillfälle så arg under ett gräl med sin flickvän Kristen att han välte omkull bäbisgungan den nyfödde Cameron just då satt i. När han insåg vad han gjort blev han naturligtvis mycket ångerfull, men få är förvånade över att han till slut gick så långt att han slog ihjäl en annan människa. Aarons vredesutbrott gick sällan att stoppa.

Inte hans konsumtionsbegär heller. Han spenderade stora summor på att göra sig populär och var alltid omsvärmad av tjejer under sin high school-tid, även om de snart dumpade honom.

–Han hade ju snygga bilar, så tjejerna flockades kring honom, konstaterar Joe Lemus. Det berodde inte på att han var snygg. Han såg tvärtom ganska mesig ut.

Liksom brudarna avlöste de ständigt nya bilarna varandra – han betalade sina rättegångskostnader genom att sälja en dyrbar raritet – men han var inte särskilt varsam med dem. Körde den senaste ett tag, kraschade den. Köpte ny. Pengarna tog så småningom slut. Liksom bilarna och brudarna.

–Till slut blev han ihop med Kristen, säger Joe. Jag vet inte riktigt hur de hade det, inte skitbra. Han älskade henne inte, så mycket vet jag. Han tyckte om henne, men hon var ju inte hans stora kärlek. Han var otrogen mot henne flera gånger.

De fick Cameron tillsammans och Aaron ska åtminstone ha älskat sin son högt.

När han, efter ett förhör med DeBree, fattar att det är kört för hans del, att han kommer att hamna i fängelse, gör han en kort paus och konstaterar lakoniskt: »Så. Jag antar att det här betyder att jag aldrig kommer att få se min son igen.« Men smärtan pulserar under orden.

Liksom i den ansökan om en offentlig försvarare Aaron gör någon dag senare. Handstilen på formuläret är spretig, nästan lite darrig, som en gammal gubbes eller ett barns. Kanske beror det på skallskadan, kanske är Aaron bara fruktansvärt nervös därför att han nu insett hur allvarlig situationen är.

Men kanske också för att formuläret fråntar honom självbilden som glidare. Han tvingas göra en ekonomisk kalkyl och, med undantag för bilen, erkänna sig som utblottad:

En dyr och liten lägenhet. En flickvän som inte har någon inkomst eller får någon ekonomisk ersättning och en fyra månader gammal son att försörja.

En lön på ungefär 1200 dollar i månaden.

Kläder för ungefär 200 dollar, smycken för 500

Och i rutan som ligger inskjuten i frågan om hur mycket han tror att familj och vänner har möjlighet att betala i borgen: $ 0.

Min ekonomiska situation. Varsågod. Undertecknat Aaron McKinney.

Samt en bifogad handskriven vädjan: »Låt mig få ha mina privata kläder på mig under häktningsförhandlingarna p g a personlig integritet. Låt mig slippa ha fångdräkt.«

Något år efter rättegången hälsade Joe Lemus på sin bästa vän Russell i fängelset.

Då var Russ som en helt annan person. Han hade skaffat sig en massa tatueringar, börjat lyfta skrot och bossa för ett gäng. Russ, som enligt Joe alltid varit tyst och blyg, var skränig, tuff. Hans status som gängledare hade betydligt förbättrat livsvillkoren för honom i fängelset. Med tio män i ryggen vågade ingen ge sig på honom, som de gjorde när han var ny, när han blev våldtagen.

McKinney och Russ umgicks inte längre, trots att de var på samma avdelning. De hängde i olika gäng och snackade inte med varandra.

Förmodligen kommer inte heller Joe att träffa sin bästa polare igen. Någonsin.

–Efter ett tag blev Russell lite för stor för sitt eget bästa, säger Joe. Han viglade upp de andra fångarna, så ledningen för Wyoming State Penitentiary flyttade honom till ett annat fängelse. Nu vet jag inte var han finns. Inte en aning.

KLOCKAN ÄR NÅGRA minuter efter halv åtta på morgonen den femte april 1999. Det har gått sju och en halv månad sedan Matthew Shepard avled av sina skador på Poudre Valley Hospital i Fort Collins.

På gräsmattan utanför tingsrätten i Laramie, belägen på Grand Avenue några minuters promenad från centrum, har journalister, kameramän och en handfull andra människor samlats. I dag ska Russell Henderson höras. Själva rättsprocessen mot Henderson är tänkt att inledas dagen efter, men rätten har oväntat kallat till en extrainsatt hearing samma eftermiddag. Vad kan det betyda? Juryn är ju redan utvald? Ska man möblera om i den? Eller är det som det ryktas, att processen ställs in?

Dagen efter tillkännages mycket riktigt att rättegången är avblåst. Russell Henderson har erkänt och gått med på en uppgörelse med åklagaren för att undvika att dömas till dödsstraff. Förutsättningen är att han ställer upp och vittnar mot McKinney i processen mot denne om några månader. Russell ska samma dag halvhjärtat vädja om familjen Shepards förlåtelse och av domaren få höra att han tycks sakna riktiga ångerkänslor.

Men allt det där vet naturligtvis ingen om ännu. Folk är fortfarande nyfikna. Kanske inte så mycket på rättegången mot Henderson, som på de där människorna som står inne i det avspärrade området några meter från domstolsbyggnaden, omgivna av ett svart staket i plast.

De är ungefär ett dussin, somliga av dem är bara barn. I händerna håller de plakat. Ett av plakaten föreställer två män som har analsex, på andra står det slagord som »AIDS Cures Fags«, »No tears for queers« och »Fags Die God Laughs«.

Människorna kommer från församlingen Westboro Baptist Church i Kansas, en församling som blivit känd för sina demonstrationsresor. De demonstrerar bland annat på begravningar för homosexuella som avlidit av AIDS-relaterade sjukdomar och mot homovänliga kyrkor och politiker.

Fyra dagar efter Matthew Shepards död dök de upp på hans begravning i Casper, Wyoming. Då stod de ett stenkast från kyrkan och rörde upp häftiga känslor bland begravningsgästerna. En av Shepards släktingar blev så upprörd att han fick en hjärtattack och senare avled på sjukhus.

I mitten av folksamlingen står en äldre man. Han har en blå, vit och röd jacka på sig samt en vit cowboyhatt nedtryckt över den grånade skallen. Han håller en megafon för munnen, ropar slagord. Mannen heter Fred Phelps och är församlingens pastor och grundare. Phelps är van vid att sticka ut hakan, han har tidigare salufört sina extrema åsikter i media. Enligt Phelps är den samhälleliga acceptansen av homosexualitet ett tecken på att undergången är nära. Läggningen har orsakat Guds vrede, Gud har nu bestämt sig för att utplåna världen. Det är bara en tidsfråga när det sker.

Flera av åskådarna är illa berörda. En av dem är Rebecca Hilliker.

–Jag hade gått ned till tingsrätten för att se hans hat med egna ögon, berättar hon fem år senare. Det jag såg var så vedervärdigt att jag kände mig helt maktlös. Jag blev så förtvivlad att jag började gråta. Tårarna bara rann. Jag försökte verkligen förstå deras motiv, men jag kunde inte. Det kan jag fortfarande inte.

Plötsligt händer det något bland mediamänniskorna. Någon pekar mot Grand Avenue. Tolv personer kommer gående på rad. De är alla klädda i vita särkar, har jättelika vingar på ryggen. Glorior tillverkade av något som ser ut som julgransglitter i en krans på huvudet.

Änglar.

Utan ett ord skrider änglarna in på gräsmattan utanför tingsrätten och ställer sig i en fyrkant runt demonstranterna från Kansas. När de väl är på plats täcker deras ofantliga vingar demonstrationen, skyddar allmänheten från insyn om man så vill.

Phelps tappar fattningen i några sekunder, men fortsätter så sin predikan. Signalen från änglademonstranterna, som alla har öronproppar, kunde dock inte bli tydligare: sådant här tolererar vi inte i Laramie. Så de står där. På rad. En svart ängel bredvid en vit medelålders kvinnoängel bredvid en tonårsängel bredvid en storvuxen bögängel.

–Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det, säger Trish Steger som bor i Laramie och deltog i aktionen. Vi bemötte Phelps med kärlek. Vi visade vad Gud egentligen är. Att Gud älskar alla. Oavsett.

Några meter från Trish står hennes syster, Romaine Patterson, omgiven av journalister och kameror. Även hon är iklädd änglakläder och läser högt ur ett kortfattat pressmeddelande för mediafolket. Därefter svarar hon på några frågor och förenar sig slutligen med de andra änglarna.

De har fixat med sina kostymer hela morgonen, somliga av demonstranterna har mörka ringar under ögonen. Den gemensamma frukosten åt de i lagret till Trishs lilla butik precis vid järnvägen.

Det är svinkallt. Änglarna huttrar, trots att de har overaller under särkarna. En kopp med rykande kaffe går runt. Kaffet är inte avsett att drickas, aktivisterna värmer sina blåfrusna händer på muggen.

Romaine står rak i ryggen. Stolt över att hennes idé blev så lyckad även i praktiken och att hennes nära vän Matthew Shepards heder återupprättats.

– JAG HAR FAKTISKT KÄNT symbolen Matthew Shepard längre än jag kände Matt, säger Romaine Patterson medan hon rattar fram i sin lilla svarta bil i förmiddagstrafiken på Fjortonde gatan, New York.

Hon har, i likhet med de flesta andra New Yorkare, inte råd att hyra eller köpa parkeringsplats, en sådan kostar i princip lika mycket som en normalstor enrumslägenhet. Därför måste hon varje dag klockan elva köra ett par varv runt kvarteret medan sopbilen rengör gatan, för att sedan hålla sig framme och genast hugga en plats när gaturenhållningen är färdig. Så gör många i kvarteret och Romaine liknar den dagliga jakten på en hyfsad parkeringsplats vid ett smutsigt spel.

Trots att hon bara bott i New York i mindre än ett år behärskar Romaine Patterson parkeringsspelet till fulländning. Hon går upp i det fullt ut och svär långa eder över sina medtrafikanter när de tummar på de klart definierade reglerna.

–Mediefiguren Matthew har kommit emellan mig och mina minnen av honom, fortsätter hon. Med tiden får jag allt svårare att förhålla mig personligt till Matt som vän. Nu har jag rest runt i skolor och pratat om honom i fem års tid, uppträtt i TV-program, skrivit om det. Inte så att jag egentligen glömt bort vem han var, eller fallit för mytbildningen, men ibland blandar jag ihop Matt med manuset.

Hon tar till vänster, svänger in i filen vi alldeles nyss lämnade. Filen där det är tillåtet att parkera och där sopbilen borstar, brummar och bråkar några hundra meter längre fram.

–För jag kallar det för manus, det som hände honom och det som var viktigt med hans personlighet. Hans rättvisepatos och humanism, värderingar som jag försöker sprida vidare. Men ibland får man påminna sig själv om att han faktiskt bara var människa, så mycket symbol har han blivit till och med för mig. Hey! Du i gröna bilen! Vad fan sysslar du med?

En grön Volvo vågar sig lika oväntat som dödsföraktande på att köra om Romaine, men föraren hör naturligtvis inte hennes utbrott. Han petar sig obekymrat i näsan och kniper helt fräckt åt sig platsen längst fram i kön som uppstått bakom sopbilen, kön som otåligt väntar på att sopbilen ska svepa förbi parkeringszonen.

25-åriga Romaine Patterson är av lyssnarsiffrorna att döma en hyfsat populär talkshowprofil i en av New Yorks otaliga kommersiella radiokanaler. Patterson leder ett frispråkigt sex- och samlevnadsmagasin för bögar och flator, i programmet kombinerar hon intervjuer med porrstjärnor och handfasta sextips med homopolitiska reportage.

Karriären tog fart i mitten av 1999. Den då 20-åriga collegestudenten utgjorde en av de mest framträdande rösterna i det politiska eftermälet till mordet på Matthew Shepard. Änglaaktionen innebar hennes genombrott och det var också hon som kläckte idén till den.

–Jag bodde i Denver och min kompis Jim Osborn ringde och berättade att Phelps skulle komma till Laramie lagom till rättegången mot Henderson, berättar hon. Matt var ju en av mina bästa polare och jag tror att både Jim och jag kände att vi var tvungna att göra något. Samma kväll satt jag och bläddrade i några serietidningar och plötsligt, PANG. Jag fick liksom en vision. Jag ringde Jim och sa: Jag vet vad vi ska göra. Änglar. Vi ska göra änglar. Det är så vi ska stoppa Phelps. Jim trodde att jag blivit galen. Men när han fattade principen, att synliggöra Phelps hat genom att utgöra motsatsen till det, så tyckte han att det var lika briljant som jag.

Tillsammans med Jim samlade hon ihop tolv personer; homo- och heterosexuella, unga och gamla, kvinnor och män. Romaine åkte, enligt egen utsago, »runt till varenda jävla Wal-Mart i hela Denver« och köpte lakan i jumbostorlek. Aktionen finansierade hon genom att sälja en privat bild av Matt till en veckotidning.

–De var beredda att betala flera tusen dollar, säger hon. Jag hade skitdåligt samvete, men vad fan. Pengarna gick ju till ett gott ändamål.

En kompis designade och sydde upp dräkterna och kvällen före aktionen åkte Romaine upp till Laramie, orolig i magen av nervositet.

Veckorna efter aktionen flockades journalisterna omkring henne, telefonen ringde hela tiden och Romaine var inte dummare än att smida medan järnet fortfarande var varmt. Hon utnyttjade intervjutiden till att propagera för en federal lagstiftning mot hatbrott och om tolerans mot homo-, bi- och transpersoner. Initierade änglaaktioner även på andra ställen i landet.

Dramatikern Moíses Kaufman gjorde henne till en central figur i dokumentära teaterpjäsen The Laramie Project och GLAAD erbjöd henne ett välbetalt lobbyistjobb i Washington DC. Romaine tackade ja till GLAAD:s erbjudande. Deltog i kampanjer mot kända homofober som hip hopstjärnan Eminem och tvingade den ärkekonservativa radiokvackaren dr Laura Schlesingers TV-show till nedläggning genom att i en mediadrive förmå företagen att sluta annonsera i kanalen programmet visades i. Sedan dess har det fortsatt att gå bra för Romaine.

–Det är så konstigt, säger hon. När jag var mitt uppe i det och på nära håll såg vad som hände med Laramie så hatade jag det av hela mitt hjärta. Nu är jag själv en del av det. Därför har jag fått större förståelse för det som hände efter mordet på Matthew. Det var en bra story och det utnyttjade media.

Nu ligger ett par större TV-bolag i förhandlingar med radiokanalen om att överföra hennes talk show till TV. Om förhandlingarna faller väl ut så flyttar Romaine snart till Hollywood. Hon kan knappt bärga sig, säger hon, även om hon älskar New York, som är den diametrala motsatsen till det lilla sömniga samhället i mellersta Wyoming där hon växte upp.

Och när hon inte leder radioprogram, åker runt i high school-klasser och pratar om Matthew eller letar efter parkeringsplats, snudd på ett heltidsjobb i sig, så skriver hon på sin självbiografi.

–Det är ett bra sätt för mig att komma i kontakt med minnet av Matt igen. När jag skriver så kommer jag att tänka på situationer jag inte tänkt på på åratal. Det är en massa förlag som är intresserade. Men jag kommer inte riktigt ihåg vilka. Det är min agent som sköter de där grejerna.

Hon viftar otåligt med handen. Det börjar bli kvalmigt i bilen. Hösten i New York har varit förvånansvärt varm, dagen före intervjun med Romaine visade termometern på 20 grader celsius, i dag är det något kyligare. Eftersom klockan börjar närma sig tolv står solen mitt på himlen och gassar in genom vindrutan. Romaine är fuktig i pannan.

–Du vet, jag är född till att vara kändis, jag bara vet det, säger hon och gör ett par krumbukter medan hon kränger av sig den tjocka skinnjackan. Om inte Matt dött vet jag inte vad jag hade varit. Kanske rockstjärna. Förmodligen rockstjärna.

Sopbilen börjar bli färdig med rengöringen av parkeringszonen. Romaine gnuggar praktiskt taget händerna och fortsätter i en omedvetet snusförnuftig ton:

–Man får det man ger. Varken mer eller mindre. Själv ligger jag i som en råtta för att bli kändis. En vanlig vecka arbetar jag heltid med radioprogrammet, ger ungefär tre föreläsningar om hatbrott och Matthew i olika skolor samt ett antal intervjuer. Det är skitslitsamt, men det är värt det. Får jag inte vara i centrum betyder inte mitt liv någonting. Dessutom innebär mitt arbete att jag får chansen att hjälpa folk och jag älskar att hjälpa till. Fast det är klart att jag är medveten om att om inte Matt hade funnits, så skulle mitt liv sett väldigt annorlunda ut.

Trots att Romaine Patterson grundat sin karriär på vänskapen med Matthew Shepard är hon kritisk till andra som gjort samma sak. Hon hävdar, med ett tydligt spår av förakt i den hesa rösten, att de flesta av hans så kallade vänner i själva verket inte ens kände Shepard, att hon mår illa när hon hör någon kompis kompis kompis till Matthew göra tvärsäkra uttalanden om hans person.

–Matt flyttade till Laramie… vad? … tre månader före han blev mördad? säger hon. Hur i helvete kan någon där göra anspråk på att känna honom? De visste inte ett skit om Matt. Man lär inte känna någon bara för att man tagit en öl tillsammans någon gång. Jag kände Matt i två år, men hävdar jag att jag vet allt om honom? Fuck no.

Kort tystnad. Romaine tittar sammanbitet ut genom fönstret, tydligt uppeldad. Jag undrar retoriskt varför folk säger att de kände Matt när det inte gjorde det. Romaine formligen exploderar.

–Driver du med mig? För 15 minuter i rampljuset, förstås. Det är så jävla uppenbart. Om MTV ringer och undrar om de kan komma över för att prata lite om Matthew, bara för att ni gick på samma college, inte i helvete säger du nej då. Bor man på ett litet ställe som Laramie, Wyoming så kan det vara det coolaste som någonsin händer i ditt liv. Det är klart att de tog chansen.

Hennes röst går upp i falsett, hon släpper ratten och slår ut med händerna:

–Självklart gjorde de det!

Och så något nyktrare:

–De fick tillfälle att i resten av sina liv kunna säga att de varit med på MTV. Men jag ska inte hyckla. Man blir fartblind. När TV-kanalerna började ringa mig tyckte jag att det var skitcool samtidigt som jag tyckte att det var rätt äckligt att de utnyttjade situationen som de gjorde. Och jag gjorde en massa misstag. Ett par intervjuer där jag kanske berättade lite för mycket om Matt och så, saker som media kanske inte hade behövt veta. Men jämför det med vad somliga andra säger. Som att Matt skulle ha varit prostituerad, det är skrattretande.

Hon skrattar högt och demonstrativt som för att visa hur löjlig blotta tanken är.

–Jag antar att det gör mordet lite mer lättbegripligt för dem, att tänka på Matthew som en nedknarkad hora. Det gör att de slipper ta itu med sina egna fördomar mot homosexuella.

Sopbilen är färdig med sitt arbete vid parkeringsplatserna. Kön sträcker sig ett hundratal meter ned på gatan och börjar nu röra sig så smått. Bilisterna är beredda, men än så länge blockerar sopbilen den smala filen. Föraren har tagit en kort paus, uppenbarligen bara för att provocera de tutande bilisterna i kön bakom honom, han halvhänger ut genom fönstret och småpratar med en äldre dam som trycker en fullastad brun papperspåse mot bröstet. De bilar som stått parkerade i zonen under rengöringen har försetts med böteslappar av ett gäng alerta parkeringsvakter. Lapparna smattrar mot vindrutorna i höstvinden. Romaine är tyst. Fattar återigen ratten med båda händerna.

–Nu du, gröna bilen-mannen, nu är det tamigfan krig, väser hon. Nu börjar fulspelet.

Sopbilens förare vinkar hej då till sin vän påstanten och kör i maklig takt vidare mot nya äventyr. Romaine Patterson trycker ned gaspedalen och utan att jag egentligen fattat hur har vi helt plötsligt återerövrat vår plats längst fram i kön. Romaine har, under ytterligare en svavelosande ed, kört om den konkurrerande gröna Volvon. Jag hinner aldrig se förarens reaktion. Jag föreställer mig att han hötter med näven. Och minsann, får vi inte den finaste parkeringsplatsen på hela gatan. Bara några minuters gångväg från lägenheten Romaine delar med sin bror.

–Nu måste vi sitta här till klockan ett för annars får vi böter, säger hon och sneglar på klockan. Eftersom gatan officiellt sopas mellan elva och ett så är det egentligen förbjudet att stå här under den tiden. Därför måste man vara beredd att flytta sin bil om parkeringsvakterna ber en. Men det gör de aldrig. Klockan blir ett om en timme.

Romaine Patterson lutar sig tillbaka i sätet och suckar belåtet. Om hon varit en fågel hade hon burrat upp sig av stolthet.

Det är inte svårt att förstå varför Matthew Shepard fäste sig så vid den självmedvetna Lotta Bromé-look a liken som gjort den New Yorkska p-platsrouletten till en konstart. Hennes entusiasm är smittande, hon är »feisty« som David O’Malley beskrev henne medan han förfärat skakade på huvudet. Frejdig.

En egenskap som indirekt är att tacka för att hon och Shepard ens träffades. När Romaine Patterson som 18-åring började plugga på college i Casper, Wyoming, Matthews hemstad, var det det faktum att hon lät hela världen veta att hon var lesbisk som fick en av lärarna att ta kontakt med henne. Läraren hade pratat med en av sina elever som var bög och undrade om hon fick ge eleven Romaines telefonnummer.

Långt ifrån entusiastisk – Romaine hävdar att hon var något av en jourhavande kompis för homosexuella elever med sociala problem under sin studietid – gick hon med på det.

Några dagar senare ringde telefonen. Mansrösten i andra änden av tråden var lågmäld, avvaktande och presenterade sig som Matthew Shepard. Romaine försökte inleda någon slags konversation.

–Jag bad honom att berätta lite om sig själv och han sa att han gick i skolan och bodde i samma lägenhetskomplex som sin morsa, säger hon och gapskrattar åt minnet. Jag frågade hur han klädde sig och han sa »preppy« och jag tänkte typ »usch då«. Jag frågade vad han brukade göra på fritiden och han sa att han inte visste. Han verkade skittråkig, men jag bjöd med honom att fika med mig och mina vänner. Han kom till kaféet och då var han helt uppklädd, som en gammal gubbe, och jag bara skakade på huvudet. Men så satte han sig och snackade med oss och hela gänget bara älskade honom.

Det dröjde inte länge förrän Matt var en del av gänget som omgav Romaine. Hon säger att hon var något av en ledartyp, men inte för ett hippt innegäng, utan för en samling homosexuella losers. En liten grupp människor som hade det gemensamt att de inte passade in.

–Udda, jag tror det är ordet, säger Romaine. Det är framför allt ett ord som ger en klockren beskrivning av Matt. Han var udda. Passade inte in någonstans. En loser. En liten tanig jävel som vem som helst skulle kunna spöa skiten ur på två sekunder. Först och främst såg han ut som en tolvåring och hade fem miljoner komplex. Hade aldrig jeans, bara khakibrallor och manchester. Alltid blå skjorta, som var uppknäppt hela vägen upp till halsen. Alltid. Tandställning fast han var närmare 20, ett skratt som påminde om en tonårstjejs. Han var ganska fjollig och försökte dölja det, men det gick inte så bra. Ha ha. Han var en sån geek. Men jag tyckte så mycket om honom, Gud, jag älskade honom. Vet du varför? När han mådde bra så hade han en sådan inre glädje liksom, han fick människor att må väldigt bra. Han försökte så jävla mycket. Han. Försökte. Så. Jävla. Mycket.

Romaine tystnar och tittar ut genom fönstret. Det börjar mulna till. Människor med lunchpåsar stressar fram på trottoaren. På Starbucks är det kö. En kvinnlig parkeringsvakt med örnblick patrullerar förbi på gatan utanför, med bötesblocket i handen.

–Du vet, han var manodepressiv, fortsätter Romaine. När han var deppig såg han ut lite som en skabbig hund. Slutade tvätta sig, blev konstig. Jättekonstig. En gång var han – bokstavligt talat – inte utanför dörren på två veckor. Jag kom över till honom och… det var så jävla vidrigt… det stod tallrikar med möglig mat på golvet, halvt urdruckna glas på bord och bänkar, han hade inte spolat i toaletten på evigheter och på golvet låg det cigarettfimpar. Men när han mådde bra… Han var fantastisk. Det är inte ofta man får tänka på det… Sorgligt. Fast det är så det är. Sånt är livet.

Efter ett år på college i Casper tröttnade Romaine och ville göra något nytt. Hon flyttade till Denver, började jobba på ett gaykafé och skaffade flickvän, Rolanda. Matthew flyttade också dit och bosatte sig bara några hus från Romaine. Under ett års tid umgicks de ofta. Eftersom Matthew, efter ett halvhjärtat försök som telefonförsäljare, vare sig hade jobb eller skola levde han på sina föräldrars pengar och slöade bort dagarna. Inte sällan på kaféet där Romaine jobbade.

Där blev han bekant med Elias, en kille med svåra mentala problem. Elias var ingen populär gäst på kaféet. Han var krävande, högljudd och aggressiv. Matthew och Elias fick trots det bra kontakt, de brukade sitta tillsammans och kedjeröka och prata. För Elias blev den nyfunne vännen viktig, enligt Romaine blev han lugnare och gladare.

Under tiden i Denver skaffade sig Matt även en annan bekantskap av det slaget, en uteliggare han brukade bjuda på lunch några gånger i veckan. Det verkade som om Matthew mådde bättre av att hjälpa andra, av att känna sig behövd.

Men tiden i storstaden, och kanske framför allt tiden som sysslolös, blev till slut rätt destruktiv för Matthew. Hans depressioner kom tillbaka allt oftare, vid ett tillfälle blev livet så svåruthärdligt att han lades in på sjukhus, men också hans fysiska hälsa började svikta. Han fick magsmärtor och låg utslagen i långa perioder. Om kvällarna gick han ofta ut ensam, satte sig på någon krog och pratade bort tiden med bartendern.

–Nej, jag tror inte att han var alkoholist, säger Romaine. Han drack inte mer än någon annan. När han var full var han däremot töntig, töntigare än vanligt. Skrattade jättemycket, larvade sig, men tyckte själv att han var jätterolig. Du vet hur fjortisar blir när de är fulla? Så var Matt. Och han hade inte drogproblem heller, vad folk än säger. Visst, han gillade att röka på och tog väl meth ibland. Men vad jag förstår var det värre under hans high school-tid. Då lär han haft svårt att hantera droger. Under hans tid i Denver kan jag egentligen bara påminna mig om en period som han kan ha tagit den del meth, det var när han var ihop med en kille som langade.

Romaine beslutade sig ändå för att hålla ett öga på Matthew. Hon snackade med bartendrarna på gayställena han besökte, för att se till att allt var som det skulle.

Under sin sista vår i livet bestämde sig Matthew för att det fick vara slut på dagdrivarlivet. Han ansökte till University of Wyoming i Laramie och kom in. Hans far Dennis hade gått på samma universitet i sin ungdom och Romaine misstänker att Matthew sökte dit för att glädja honom.

–Jag har svårt att se någon annan anledning, säger hon. Han sökte alltid bekräftelse hos Dennis. Så här i efterhand så tror jag egentligen aldrig att han fattade att Dennis älskade honom precis som han var. Matt var ingen småstadsmänniska. Han tyckte att Laramie var en sömnig stad och hade ganska tråkigt under den korta tid han bodde där.

Ungefär en och en halv månad innan Matthew flyttade brakade kroppen ihop. Hans magsmärtor återkom i dubbel styrka. Han lades återigen in på sjukhus. Läkarna tog prover. Romaine och Rolanda blev oroliga och åkte upp för att hälsa på. Då var Matthew lågmäld. Romaine frågade gång på gång om han hade HIV-testat sig. Eftersom hennes äldre bror dog i AIDS är hon bekant med symptomen och hade en otäck känsla av att det var något som inte stämde. Matthew sa att han hade testat sig, att provet var negativt och att han mådde bra. Romaine blev ändå inte kvitt sin oro över att magsmärtorna och den höga febern kunde vara symptom på någonting annat.

Vid obduktionen efter mordet visade det sig att Matthew mycket riktigt var HIV-positiv.

–Så här i efterhand är jag säker på att han visste, säger Romaine. Efter sjukhusbesöket förändrades han. Tog bättre vara på sig. Började fundera på vad han ville med sitt liv. Det var efter det som han aldrig hade pengar längre. Min teori är att de gick till mediciner, men att han inte ville berätta.

Lunchtimmen börjar lida mot sitt slut. Kön på Starbucks är inte längre lika lång, men parkeringsvakten patrullerar fortfarande. Knackar emellanåt på bilrutorna och viftar med handen. Vissa bilar tvingas överge sina guldplatser. Romaine börjar bli skärrad.

–Whattafuck sysslar hon med, utbrister hon. Tanten ändrar på reglerna. 20 minuter kvar. Nu håller vi tummarna.

Parkeringsvakten vankar mot vårt håll, ett tag ser det ut som hon tänker komma fram till oss, men tycks ändra sig i sista sekunden. Vi andas ut.

–Bara några veckor innan Matt flyttade hade han och jag ett jättegräl, säger hon. Jag hatar droger och han försörjde Rolanda med gräs. Det gjorde mig vansinnig och när jag konfronterade honom skyllde han ifrån sig på henne. Jag hade sagt till honom på skarpen flera gånger tidigare. Så när han stack var det inte så bra. Jag var inte helt säker på om vi skulle höras av igen.

48 timmar innan överfallet ringde så Matthew efter tre månaders tystnad. Helt överraskande. Vid det laget hade det tagit slut med Rolanda och Romaine var låg. Matthew ringde, som han brukade, mitt i natten, vid tvåsnåret, och väckte Romaine. Hon blev vansinnig och skällde ut honom, men kunde samtidigt inte dölja över att hon var lättad över att han hörde av sig.

Samtalet varade i två timmar och Romaine beskriver det som det bästa samtal de någonsin haft. Matthew berättade om skolan, om sina nyfunna vänner, om sitt engagemang i universitetets gayförening och han var uppspelt och entusiastisk. Veckan efter skulle det vara Gay Awareness Week och Matthew berättade om föreberedelserna föreningen gjort. Om hur mycket han saknade Denver, men framför allt, att han tagit upp kontakten med sin gamla pojkvän och att de funderade på att börja om.

–Det är därför det är så löjligt att tro att Matt var ute och cruisade efter sex kvällen han dog, fnyser Romaine. Matt älskade verkligen sitt ex och skulle aldrig ha riskerat att sumpa sin chans att få komma tillbaka till honom.

När de lade på luren hade de bestämt att det var dags att ses igen. Matthew skulle komma ner och hälsa på Romaine under Halloween en vecka senare.

Det var sista gången hon hörde av sin vän.

Tre dagar senare svepte hon förbi kaféet där hon jobbade, på väg hem från en kompis. Då berättade en av hennes arbetskamrater att en gemensam bekant till Romaine och Matthew ringt till kaféet och försökt få tag på henne. Det rörde sig tydligen om en bögknackning i Laramie och den misshandlade ska ha hetat Matthew Shepard, kunde det möjligen vara deras vän?

–Jag tänkte att ja, förmodligen var det det, säger Romaine. Jag var inte särskilt nervös alls, tänkte att det på sin höjd rörde sig om något brutet ben eller så.

Romaine fick numret till mannen som ringt, satt kvar på kaféet och snackade med vänner och var hemma först vid ett på natten. Det var när hon slog på TV-nyheterna som hon fick ett hum om hur illa det var. Hon ringde till killen som försökt få tag på henne och fick ytterligare detaljer. Tidigt morgonen efter tog hon kontakt med sin syster Trish Steger. Eftersom hon förstod att Trish skulle försöka lugna henne om hon visste att Romaine kände Matthew bestämde hon sig för att låtsas som att hon bara var nyfiken i allmänhet.

–Trish hade hört byskvallret och var brutalt ärlig, säger Romaine. Hon sa att Matt fått skallen inslagen och att det bara var en tidsfråga tills han dog. Om han mot all förmodan överlevde så skulle han vara ett paket i resten av sitt liv. Det var då jag fattade på riktigt och jag blev helt stum och kallsvettig. Trish frågade vad det var och jag liksom bara stammade fram att jag kände Matt.

Klockan är ett. Parkeringsvakten har lämnat sin post, men det märker inte Romaine.

–På morgonen gick jag till jobbet som vanligt. Utanför stod Elias, den där galne mannen som Matt brukade snacka med. Han hängde på låset som han alltid gjorde, men jag kunde inte förmå mig att säga något. Jag bara låste upp, gick in i kafét, hämtade en tidning och gav till honom. Sedan stängde jag dörren. Genom skyltfönstret kunde jag se hur han läste det som stod på första sidan. Han var bara helt tyst och sedan började han skaka och böla. Nej, skrek han, det är inte sant. Grät och tjöt och hela skiten. Jag tror att han reagerade på ett sätt som jag helt enkelt inte kunde, men så gärna ville. Jag var helt avstängd. Det var först flera år senare som jag började kunna sörja på riktigt.

De andra förarna som suttit och väntat ut tiden har lämnat sina bilar. Nu köar de vid en av parkeringsautomaterna. Snart ska de tillbaka till jobbet efter att ha genomlidit ytterligare en förlorad lunchtimme. Kanske är det värt att hyra en plats trots allt, även om det kostar skjortan. Eller också är det dags att sätta in en säljannons i tidningen: begagnad bil bortslumpas.

–Vet du vad mitt bästa minne av Matt är? säger Romaine oväntat. En gång, när jag fortfarande bodde i Casper, hade jag ett white trash party, alla skulle klä ut sig till white trash. Matt dök upp i kvällens bästa kostym. Jeans, vilket han aldrig hade på sig i vanliga fall, alldeles flottiga och äckliga, en vit t-shirt. I handen hade han en burk fläsk och bönor och en stor fläck på sin tröja. Tuggade på en korv. Var skitäcklig, men så jävla rolig. Från mr preppy till… Det var så jääävla kul att se honom sån. Han kunde vara helt oförutsägbar. Vanligtvis har jag vant mig vid mina egna minnen, känner mig helt separerad från dem eftersom jag pratar så ofta om dem, men det är när jag kommer att tänka på sånt där som det verkligen gör ont. Skitont.

Det är tyst i bilen, gatuljuden utgör nu plötsligt bara ett slags skevt bakgrundsackompanjemang till Romaines berättelse. För första gången under hela intervjun sitter Romaine Patterson tyst, utan att använda tystnaden som en berättarmässig effekt. Hon är helt förlorad i sina egna tankar. Solen skiner igen.

MITT I WYOMING ligger Casper.

Som de flesta mellanstora amerikanska städer har Casper en stadspark och i den står en staty över de tio budorden, den så kallade Dekalogen.

Statyn är en ganska oansenlig och föga inspirerad historia; en uppslagen Bibel.

Liknande monument finns i oräkneliga andra amerikanska städer, donerade som de är av brödraskapet Order of the Eagle. Statydonationerna var ett sätt att hylla den amerikanska konstitutionens rötter i kristendomen och blev med tiden en av brödraskapets viktigaste sysselsättningar.

Ett par meter från de tio budorden i stadsparken står ett annat monument, ett slags monolit i granit. Monoliten är ungefär två meter hög och dess nedre del pryds av en bronsplakett. På plaketten finns en bild av Matthew Shepard och bredvid bilden står det skrivet: »Matthew Shepard hamnade i helvetet den 12 oktober 1998, vid tjugoett års ålder, efter att ha trotsat Guds varning: ›Du skall inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna. Det är en styggelse.‹ Leviticus 18:22«

I likhet med statyn av de tio budorden är monoliten en donation, men från en annan religiös organisation, församlingen Westboro Baptist Church från Topeka, Kansas.

Visst är det en fascinerande bild? Dekalogen, på vilken det moderna rättsväsendet vilar, och några meter därifrån det obarmhärtiga budskapet om hur Matthew Shepard plågas i helvetet för sin sexuella läggnings skull.

Men bilden är bara ett tankeexperiment.

Dekalogen stod i och för sig i Caspers stadspark till alldeles nyligen, men någon monolit finns där inte.

Westboro Baptist Church erbjöd sig dock, lagom till femårsminnet av Shepards död, att skänka en sådan, utformad enligt detaljerna ovan, till staden och Casper får enligt lag inte tacka nej utan att först pröva saken rättsligt, hur stötande fullmäktige än tycker att gåvan är.

Bakgrunden till detta märkliga scenario finns i ett prejudikat från 2002, Summum vs City of Ogden, i vilket det slås fast att om en stad uppför ett konstverk med ett kristet budskap på allmän plats måste staden också vara beredd på att uppföra konstverk med andra religiösa eller politiska yttringar.

Eftersom ingen utnyttjat bestämmelsen tidigare råder det därför stort tumult i Casper när jag besöker Wyoming hösten 2003. Journalister som skriver debattinlägg och artiklar är förvånade över hur det här kunde hända. Fattade inte domstolen vad de bäddade för när beslutet fattades?

Stadsfullmäktige i Casper samlas för olika krismöten, liberala kristna organisationer håller bönestund vid foten av Dekalogen och på insändarsidorna är 74-årige Fred Phelps, Westboro Baptist Churchs pastor och grundare, månadens samtalsämne.

Församlingsmedlemmarna själva tar dock saken med ro. De är vana vid att det stormar om dem.

–Bråket i Casper gynnar oss bara, säger Shirley Phelps-Roper, Fred Phelps 46-åriga dotter och församlingens presstalesman/advokat, lugnt när jag intervjuar henne via telefon. Vi har ju, i bildlig mening, redan uppfört vår staty. Alla tidningar i USA skrev om oss, vi var med på TV över hela landet. Ingen kan undgå att ta del av vårt budskap, vilket är själva poängen med monumentet.

Liksom flera amerikanska HBT- och människorättsorganisationer har Westboro Baptist Church i fem års tid utnyttjat fallet Shepard till max.

Men när aktivister och lobbyister talar om att skärpa straffen för hatbrott och låta tolerans bli ett skolämne, pratar Westboro Baptist Church om dödsstraff för homosexualitet och att, vilket står på deras hemsida, »den militanta gayrörelsen är ett hot mot USA som utsätter landet för Guds vrede«.

–Mordet på Shepard tjänade vårt syfte väl, säger Shirley Phelps-Roper. Det gav oss ett lysande tillfälle att predika Herrens ord – alla skrev om oss. Med hjälp av den lille fikusen lyckades vi blottlägga hyckleriet i den här nationen. Att det framställs som ett stort brott att ha ihjäl en annan människa, när det är ett lika stort brott att ge sig ut på krogen och fika efter främmande kött, som Matthew Shepard gjorde. My gosh, att tycka synd om Shepard är ju som att tycka synd om en hora som utsätts för sexuella övergrepp.

Om Westboro Baptist Church med åren utvecklat en framträdande egenskap så är det fingertoppskänslan för kontroversiella uttalanden.

Församlingen har blivit specialister på att göra sig hörda i mediabruset. Det vittnar bland annat deras flitiga pressutskick – ofta egentillverkade flygblad med en frispråkighet som tangerar det groteska – om, men också de välbesökta hemsidorna församlingen driver: godhatesfags.com och godhatesamerica.com.

På sajterna tillkännages planerade demonstrationer runt om i landet, där får besökaren en snabbkurs i församlingens gammaltestamentliga värderingar samt en räcka bibelcitat som sägs styrka församlingens teser. De grova texterna och den tveksamma statistiken (»Varje år suger den genomsnittlige bögen av 106 män, sväljer 50 sädesuttömningar, blir penetrerad analt 72 gånger samt äter avföring från 23 olika män«) illustreras av bilder på en soligt leende pastor Fred Phelps i cowboyhatt och ett rörligt fotomontage över hur Matthew Shepard slukas av helvetets eldar medan han vrålar »For God’s sake, listen to Phelps!«

–Visst, säger Shirley Phelps-Roper, jag tror att de flesta som hör oss tycker att vi är en samling knäppskallar. Vi predikar det som står i Bibeln och det som står i Bibeln har i alla tider uppfattats som nonsens av de otrogna. Men tecknet på att vi står inför den yttersta dagen är just att folk inte vill lyssna till Guds ord. Så var det på Noas och Nebukadnessars tid och så är det i dag.

Att bara avfärda Westboro Baptist Church som ett gäng galningar är dock att göra det enkelt för sig.

I familjen Phelps, som med barn, barnbarn och barnbarnsbarn utgör cirka 70 procent av den hundra man stora församlingen, är nämligen elva av de 13 barnen utbildade jurister och dessutom skickliga sådana.

Klanens advokatbyrå har i hemstaden Topeka gjort sig ökänd för sina segdragna och kostsamma förtalsprocesser mot församlingens meningsmotståndare. Lokaltidningen Topeka Capital Journal fick exempelvis rejält med smäll på fingrarna efter att härom året ha inlett en kritisk, men etiskt tveksam, artikelserie om Fred Phelps.

Det är därför ingen särskilt trevlig fight staden Casper, som är Matthew Shepards födelsestad, kan komma att se fram emot. Vilket ledamöterna i stadsfullmäktige är fullt medvetna om. De har tampats med Westboro Baptist Church förr. 1998 dök församlingen upp på Matthew Shepards begravning och väckte stor uppmärksamhet med sina aggressiva plakattexter. Den gången tvingades staden, för att skydda Shepards anhöriga, praktiskt taget över en natt anta en bestämmelse om att demonstrationer inte får ske närmare än hundra meter från en kyrka.

Ont blod är alltså redan väckt och Westboro Baptist Church funderar nu, enligt Shirley Phelps-Roper, på vilka juridiska åtgärder man kan vidta för att få sin vilja igenom.

–De tror fortfarande att de kan stoppa oss, säger hon. Men det går inte, för det här är en fråga om yttrandefrihet. Genom att ha en staty av de tio budorden så godkänner de en trosinriktning, men inte vår. Vad det i förlängningen handlar om är en statsfäst religion och då har vi ingen religionsfrihet. Då är det staten som bestämmer över vad vi får tro och inte.

För att undvika åtal flyttades Dekalogen i mitten av november 2003 till en annan plats i staden. På så sätt skulle fullmäktige slippa behöva ta ställning till att upplåta offentligt utrymme till Westboro Baptist Church. Nu står statyn på ett torg för historiska minnesmonument i stället. Därmed är statyn fortfarande en del av stadsbilden, men fråntagen sin status som religiös symbol.

–De gör för lite och de gör det för sent, säger Shirley Phelps-Roper. De har redan hängt sig själva, utan vår hjälp. Dekalogen står fortfarande på statlig mark även om det är på en plats för historiska monument. Vi kommer att stämma dem ändå och vi är tålmodiga, tro inte annat. Så fort domstolarna dömt till vår fördel ska vi uppföra vår Shepardstaty.

Skulle domstolen inte döma till församlingens fördel har Fred Phelps sagt att han tänker köpa ett privat stycke mark mitt i Casper, för att placera monumentet där i stället.

–Min far är en mycket intelligent och karaktärsfast man, säger Shirley Phelps-Roper. När han har föresatt sig något så genomdriver han det också. Det har han gjort i hela sitt liv, vilket jag beundrar honom enormt för.

Fred Phelps liv är onekligen värd en bok i sig.

I Topeka var han länge känd för sitt djupa engagemang i minoritetsfrågor. Under sin tid som advokat tog han sig ofta an diskrimineringsmål och utgjorde under rasupploppsåren på 50- och 60-talen en högljudd röst i medborgarrättsrörelsen. Fick till och med pris.

Som predikant, Fred Phelps grundade Westboro Baptist Church redan 1956, fick han rykte om sig att vara ovanligt hårdför, bibeltrogen samt levande, ja rentav stötande, i sina detaljerade beskrivningar av syndastraffet. Och var väldigt populär i sin församling.

Enligt kapitlet »Fred Phelps versus Topeka« av Rick Musser i antologin Cultural Wars & Local Politics var dock Phelps juristkollegor inte lika förtjusta i hans religiösa övertygelse. De tyckte att han blandade ihop juridik med fundamentalistiska trosföreställningar och försökte vid ett tillfälle få honom avstängd, men misslyckades.

Med tiden kom Fred Phelps att bete sig allt märkligare. Förolämpade sina kollegor, använde utpressningsliknande metoder mot sina motståndare i rätten, utsatte tjänstemännen på tingsrätten för små konstiga kompetensprov genom att regelbundet begära ut dokument han inte behövde, bara för att se om de visste att sköta sina jobb.

Till slut fick han, 1989, sparken efter att under en längre tid ha trakasserat en tingsnotarie. I alla fall skyllde Kansas advokatsamfund på det när de fråntog honom hans licens.

Vad som plötsligt fick Fred Phelps att rikta sin vrede mot just bögar och flator står det dock ingenting om i de artiklar jag läser om honom. Kanske var han bara bitter. Kanske hade han, det vore föga förvånande, alltid haft ett horn i sidan till HBT-rörelsen. Kanske ville han bara provocera.

I alla händelser genomför han sommaren 1991 sin första demonstration under parollen God Hates Fags, efter att fått höra att Gage Park i Topeka nattetid fungerar som raggningsplats för homosexuella män. På plakaten församlingsmedlemmarna håller i står det, då som nu, »God gave fags up«, »Fags are nature freaks«, »Fags hate God«. Och så vidare.

Till en början skrattar stadsborna åt honom. De ser honom som en religiös knäppskalle som inte bör tas på allvar.

Det är först när församlingen dagligen börjar patrullera med sina ilskna plakat på Topekas gator som allmänheten reagerar. Tidningen Topeka Capital Journal skriver fascinerat om Westboro Baptist Church, provocerade åskådare skäller ut demonstranterna och ger sig till och med, i vissa fall, på dem med knytnävarna.

–Inte bara knytnävarna, påpekar Shirley Phelps-Roper. De har kört in i oss med bilar och för några år sedan lade en smutsig liten fikus en bomb på vår garageuppfart. Den blåste upp hela ena sidan på våran husbil. Hade vi befunnit oss i närheten hade vi dött.

Fred Phelps metoder blir å sin sida även de allt hätskare, allt mer aggressiva.

Westboro Baptist Church skickar gratulationskort till föräldrar som mist sina homosexuella söner eller döttrar, bombarderar gayvänliga politiker med hotfulla faxmeddelanden och kallar, i dessa fax, bland annat Topekas borgmästare för »antikrist« och en kvinnlig distriktsåklagare för en »känd Jezebelisk hora«. Demonstrerar på begravningar där den döde avlidit till följd av AIDS-relaterade sjukdomar.

Den dåliga publiciteten Phelps orsakar blir till men för Topeka. Många invånare känner sig förföljda, men kan inte få någon hjälp av polisen eftersom det inte finns något brott att gripa Phelps för. Han utnyttjar bara sin yttrandefrihet.

1993 blir så pastor Weeks i kyrkan First Lutheran Church nedbrottad på öppen gata av tre Westborodemonstranter som hävdar att de, på grund av Weeks homoliberala hållning, gör en samhällsinsats, en så kallad »citizen arrest«.

Det blir droppen.

Delstaten Kansas inför förbud mot att demonstrera vid begravningsceremonier liksom en lag som likställer terror med hjälp av faxmeddelanden med telefonterror.

Fred Phelps ger sig fortfarande inte. I stället utvidgar han verksamheten. Församlingen ger sig iväg till andra delstater för att demonstrera; under 90-talet genomför Westboro Baptist Church, enligt egen utsago, omkring 22000 aktioner runt om i landet. Resorna finansieras av församlingsmedlemmarna själva.

Till slut ger det hårda arbetet och de många resorna utdelning. 18 oktober 1998 får Westboro Baptist Church sitt ordentliga nationella genomslag när de dyker upp utanför St Marks Church i Casper på Matthew Shepards begravning.

Efter demonstrationen ringer media, enligt Shirley Phelps-Roper, konstant till församlingen och vill att de ska uttala sig i olika homofrågor. John F Kennedy Jr:s politiska tidskrift George utnämner i aprilnumret 1999 Fred Phelps till en av landets 20 mest spännande politiska personligheter. Ricki Lake bjuder in församlingen till sin TV-soffa. Livet leker.

Rimligtvis är uppmärksamhetstörsten en av anledningarna till att Westboro Baptist Church hösten 2003 återvänder till just Casper, det var här Gud bestämde att de skulle bli ett namn på allas läppar.

Enligt Phelps-Roper hoppas församlingen att monumentet över Shepard ska bli lika omdiskuterat som aktionen vid begravningen. Sedan Henderson och McKinney dömdes har det varit ganska tyst om dem. Det är som om media tröttnat eller till slut låtit sig påverkas av de lobbyister som inte tycker att hatiska homofober som Phelps ska få uttala sig offentligt.

Naturligtvis skrivs det artiklar om den planerade monoliten, men inte till närmelsevis lika många som efter begravningen. Ändå är tonen i artiklarna om Shepardmonumentet mer skärrad än för fem år sedan.

För när demonstrationen 1998 av de flesta förvisso upplevdes som smaklös och grym, men också som ett tomt slag i luften, så har bråket om monumentet faktiskt viss nationell politisk betydelse.

Det är nämligen inte bara i Casper som politikerna är oroliga. Westboro Baptist Church har tillkännagivit att de planerar att uppföra liknande Shepardmonoliter i samtliga städer som mottagit en dekalogstaty av Order of the Eagles. Vilket är cirka 4000 orter.

Församlingen har donerat monument till såväl Cheyenne, Wyoming som Rupert, Idaho och Salt Lake City, Utah.

–Casper är bara början, säger Shirley Phelps-Roper. Var så säker. Vårt budskap är hundra gånger viktigare än de tio budorden. Människor behöver vårt budskap mer än de behöver syre.

Lågt räknat skulle de 4000 rättsprocesserna säkerligen ta omkring hundra år att genomdriva, men Shirley Phelps-Roper tvivlar inte på den principiella vikt Shepardmonumentet utgör för yttrandefriheten. Själv är jag långt ifrån övertygad. Är arbetet verkligen värd mödan?

Inte ens efter att ha läst böcker och sett en dokumentärfilm om Phelps och hans församling fattar jag. Hur kan man viga hela sitt liv åt att vifta med plakat och skälla på bögar? Är det för att hjälpa homosexuella att bli hetero? Är det för att rädda sina medmänniskor från helvetets eldar?

–Vi vill verkligen inte rädda någon, fnyser Shirley Phelps-Roper när jag ställer frågan. För fikusar finns ingen nåd. Gud har redan gett upp hoppet om dem, det är just därför de är fikusar. Vi gör det av samma anledning som Noa när han gick ut till sina medmänniskor, som Moses när han varnade Farao om uttåget ur Egypten. På grund av rättfärdighet och trosvisshet. Lyssnar folk på oss? Nej. Men ingen lyssnade då heller. Och visade Gud nåd? Nej. Han skickade en syndaflod, för han utplånar hellre världen och börjar om från början än visar nåd. Därför är vägen till den sanna tron att frukta Gud, inse att hans makt är så enorm att vi bara har att rätta oss efter den. Vi fördömer världen på Guds uppdrag för att ingen på den yttersta dagen ska kunna säga att hon ingenting visste. Ingen.

Westboro Baptist Churchs gudssyn kan te sig ganska svårsmält för den genomsnittlige svenske agnostikern som under hela sin uppväxt, från såväl statskyrko- som frikyrkohåll, fått höra att Gud älskar alla människor.

För det där att Gud är god är ett påstående församlingen inte ger mycket för. Det var bland annat därför de bröt med Southern Baptist Movement, kanske den mest kända av de olika baptistiska strömningarna, och vars Gud har en mer försonlig inställning till sin skapelse. Westboro Baptist Church arbetar hellre på egen hand än rättar sig efter den, som Shirley Phelps-Ropers uttrycker det, »sissy wussy whiny God« söderbaptisterna tillber.

Enligt Westboro Baptist Churchs är i stället Guds hat ett av hans mest framträdande drag. Gud har redan valt ut sin församling, en fåtalig skara på ett par hundra, som ska få leva i paradiset med honom. Övriga är dömda att brinna i helvetet i eviga tider och kan heller inte göra något för att få Gud att ompröva sitt beslut. Det är kort och gott kört.

Församlingen säger sig finna stöd för sina teser i texter av Den Heliga Augustinus, Martin Luther och John Knox, grundare av presbyterianska kyrkan, men även hos sekulära personligheter som Abraham Lincoln.

Hat är nyckelordet. På den yttersta dagen kommer Gud att skratta åt alla präster som predikar om den gudomliga nåden.

–Gud avskyr att hela tiden få höra att han är snäll, påstår Shirley Phelps-Roper. Han avskyr att bli utmålad som en ryggradslös sillmjölke. För varje bibelvers som vittnar om hans kärlek finns det fyra andra som talar om hans hat, vrede och hämndlystnad.

Ändå låter hon själv långt ifrån hatisk när jag intervjuar henne. Snarare bestämd, lite avmätt kanske och med en irriterande benägenhet att höja rösten så fort hon blir ifrågasatt.

Som när jag undrar om det inte är jobbigt att ständigt gå och hysa agg mot omvärlden.

–Åh, vad trött jag är på att höra det, säger hon och suckar. Du blandar ihop mänskligt och gudomligt hat. Jag hatar inte, eftersom det är en futtig och småaktig känsla. Det är heller inte det mänskliga hatet vi predikar, utan det gudomliga. Det finns inga likheter mellan de båda begreppen. Det gudomliga hatet är enormt och råder över allt. Det är hat i sin absoluta perfektion. Därför kan vi heller inte förstå det, bara underkasta oss det.

Eller när jag frågar om hon aldrig får dåligt samvete när hon står med sina plakat vid begravningar och partnerskapsförrättningar.

–Nej, det får jag naturligtvis inte, säger hon. Inte min andliga sida i alla fall. Det är klart att min mänskliga sida kan lura mig till att tycka lite synd om dem som drabbas, men det får ju inte stå i vägen. Det är som att uppfostra barn, man känner sig jättehemsk när man daskar till ungarna när de varit olydiga, men vad vore jag å andra sidan för mamma om jag inte straffade dem? Då kunde man ju lika gärna ge upp och gå och dränka dem i en sjö någonstans. Nå, kanske inte bokstavligt, men du förstår hur jag menar. Vi visar kärlek, våra demonstrationer är en kärlekshandling. Liksom monumenten över Shepard.

Många har svårt att förstå Westboro Baptist Churchs hårdföra kärlek. Särskilt Casper, som under hela 2004 inväntar Fred Phelps reaktion på flytten av Dekalogstatyn. Men ingenting händer.

Det verkar som att församlingen nöjer sig med att än en gång ha fått trycka till paret Shepard som fortfarande bor i Casper på sommarhalvåret. Westboro hatar paret Shepard, det sticker de inte under stol med. De bedriver en fullkomlig klappjakt på familjen, särskilt Judy

Judy Shepard är sedan 1998 en av USA:s viktigaste gayaktivister och har deltagit i ett flertal lobbykampanjer för bättre lagstiftning mot våld mot homosexuella.

Vart hon åker i landet för att föreläsa om sin son eller anordna kurser och seminarier för att öka toleransen mot HBT-människor följer de efter med sina plakat; Fag pimp Judy och Judy murdered Matt.

Judy Shepard vägrar att kommentera församlingens påhopp, vilket bara retar upp dem ännu mer.

–Hon har ju chansen att göra bättring, säger Shirley Phelps-Roper. Men hon tar inte den. Nu ska hon tydligen prompt ha ihjäl fler människor genom att propagera för en homosexuell livsstil, uppmuntra ännu fler att bli fikusar. När hennes son blev mördad borde hon ha fröjdats, hon borde ha legat med pannan mot gruset och tackat Gud för hans oändliga godhet. I stället visade hon upp the face of a whore. Har du hört det uttrycket? Det betyder att hon betedde sig totalt ogenerat, vägrade att känna blygsel över sina synder. Hon driver en skitig, snuskig och kväljande agenda och så länge hon gör det kommer vi att fortsätta förfölja henne som man jagar en skabbig hund.

Drygt ett år senare, vintern 2005, är Westboro Baptist Churchs verksamhet en svensk angelägenhet, då de anordnar demonstrationer till förmån för Ölandspastorn Åke Green som dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Precis som i fallet Shepard vill de resa ett monument över honom på spridda platser och demonstrerar bland annat utanför Electrolux och Ikeas butiker i USA. Kampanjen bedrivs också på en nystartad hemsida.

–Gud hatar Sverige, deklarerar Phelps och väcker, sin vana trogen, starka reaktioner när han hävdar att tsunamikatastrofen i Sydostasien julen 2004, där hundratals svenskar förlorade livet, var ett gudsstraff för domen mot Green.

Därmed skrivs ett flertal nyhets- och kulturartiklar om pastorn, vilket får konservativa debattörer som Roland Poirier Martinsson att hävda artiklarna om Phelps är en del i ett vänsterprojekt att svartmåla hela den amerikanska kristenheten.

Så visst, känslorna svallar. Naturligtvis. Det gör de alltid när pastor Fred Phelps inleder nya projekt.

JUDY SHEPARD sitter med sänkt huvud i rättssalen.

I 21 dagar har rättegången varat. Nu är helvetet snart äntligen över.

I går meddelade juryn sin dom. Aaron James McKinney befanns skyldig till kidnappning och felony murder; icke överlagt mord.

I dag, fjärde november 1999, står juryn inför ett moraliskt dilemma: att avgöra om den dömde ska få leva eller dö.

Dödsstraff är relativt ovanliga i Wyoming. Sedan 1992 har endast en person avrättats. Därför ska åklagarsidan under förmiddagen redogöra för varför man tycker att avrättning är det enda rimliga straffet i fallet McKinney medan försvaret ska försöka övertyga rätten om att utdöma ett livstidsstraff.

När juryn väl är på plats visar det sig dock att förhandlingarna är inställda.

Under natten har åklagarsidan och försvaret, på Matthews föräldrar Dennis och Judys initiativ, ingått en överenskommelse.

Aaron McKinney behöver inte dö. Om han rättar sig efter vissa villkor.

Familjen Shepard är beredd att begära livstid i stället för dödsstraff, under förutsättning att McKinney aldrig mer pratar med media om mordet. Aldrig ansöker om nåd. Aldrig tar namnet Matthew Shepard i sin mun offentligt.

Knappast ett svårt val för Aaron McKinney. Ett liv i fångenskap är bättre än en giftinjektion.

Klockan är 9.30. Det är torsdag och nu kan han med säkerhet säga att det är den första torsdagen i resten av hans liv.

Hur känner han inför det? Är han lättad?

McKinney är tyst. Det har han varit under hela rättegången. Varför skulle han börja snacka nu?

Under rättegången har däremot andra varit desto mer pratglada. Kristen Price, som i sitt vittnesmål upprepat allt hon berättade för TV-programmet 20/20. Chasity, Pasley som förgäves försökt förklara varför de var så korkade att de gömde Russell Henderson skor – som var bland det första polisen hittade i bevisväg – i hennes mammas skjul samt redogjort för vilken roll Aaron hade i undanröjandet av bevisen. Joe Lemus som berättat om Aarons drogvanor och heta temperament, men som å andra sidan också medgett att han mycket väl skulle kunna ljuga för rätten om det innebar att Aaron blev frisläppt.

Russell Henderson är den enda som inte pratat. När han togs till förhandlingarna den 29 oktober vägrade han plötsligt att vittna, trots att det ingick i överenskommelsen han gjorde med rätten under våren, då han dömdes till dubbla livstidsstraff i stället för att genomgå en rättegång.

Varför Russell svek sitt löfte vet bara han själv. Sin vana trogen tiger han. Det gör alltid en lojal broder i kritiska situationer.

Nu, klockan 9.30 på morgonen den fjärde november, har domare Barton Voigt precis satt sig i domarsätet. Ovanför honom hänger stjärnbaneret och till höger om stjärnbaneret Wyomings sobra delstatsflagga; en vit bisonoxe mot blå bakgrund med röd ram.

Takfläkten snurrar ljudlöst. Dagsljuset faller in i käglor genom de höga fönstren. Rättssalen är smockfull. På en av bänkarna i åhörardelen sitter David O’Malley. Bland många, många andra.

Barton Voigt ber Aaron McKinney att höja sin högra hand och svära att han avser att svara sanningsenligt på de frågor domaren nu tänker ställa honom.

Aaron höjer handen.

–Jag svär, säger han.

Under några minuter får han frågor om sin ålder (23), om hur länge han bott i Laramie (större delen av sitt liv, med undantag för en kort sejour med Kristen i Pensacola, Florida), när han hoppade av high school (elfte klass), om han kan läsa (ja), om han kan skriva (ja). Vilka mediciner han tar (Wellbutrin, antidepressiva tabletter och Risperdal, tabletter mot psykos), om medicinerna gör honom otillräknelig under en sådan här viktig förhandling (nej).

–Varför gör du det här? frågar Barton Voigt. Varför går du med på den här uppgörelsen?

–För att undvika dödsstraff, sir, svarar Aaron McKinney.

–Förstår du vad det här innebär? säger Voigt.

–Ja, sir.

–Det innebär att du får dubbla livstidsstraff. Ett livstidsstraff för mord och ett för kidnappning. Utan chans till frigivning. Skulle du välja att överklaga domen gäller inte överenskommelsen och då riskerar du att dömas till döden, har du förstått det?

–Ja, sir.

Barton Voigt redogör för domförslaget i detalj. Aaron McKinney får inte uttala sig för media. Inte heller skriva någon självbiografi. Ingen av mördarna ska kunna tjäna pengar på mordet, det är familjen Shepards uttryckliga önskan.

Skulle McKinney på något sätt ändå lyckas sälja sin historia till exempelvis en filmproducent i Hollywood ska pengarna gå direkt till Judy Shepards nystartade minnesfond, The Matthew Shepard Foundation.

Aaron får några minuter till sitt förfogande till att göra ett sista uttalande innan dom faller, men får i det inte nämna Matthew Shepards namn. Aaron gör sig redo, men avbryts av åklagare Cal Rerucha som har något att inflika.

–Den här överenskommelsen är inte min idé, försäkrar Rerucha och vänder sig mot Aaron. Jag tror att du redan förstått att jag inte är en särskilt förlåtande man. Judy Shepard gav dig livet. Inte jag. Jag vill bara att du har det klart för dig.

–Jag förstår, sir, säger Aaron, som reser sig och nu vänder blicken mot Dennis och Judy Shepard i åklagarbänken.

Klockan har redan hunnit bli tio. Aaron drar efter andan.

–Ers nåd, jag vet verkligen inte vad jag ska säga förutom att jag vill be hela familjen Shepard om ursäkt. Inte en dag ska förflyta utan att jag tänker över och ångrar det jag gjort. Och det är allt.

Kort tystnad.

–Inget annat? frågar domare Barton Voigt.

–Nej, sir.

Om rätten förväntat sig gråt och tandagnisslan blir de grymt besvikna. Aaron McKinney visar inte med en min vad han upplever nu, just i det här ögonblicket, då allt är över och han förverkat chansen att förklara vad som hände den där natten i oktober 1998.

–Han ångrade ingenting, säger David O’Malley. Han var stenhård. Precis som han varit under hela processen.

Efter McKinneys uttalande meddelar Barton Voigt att även Matthews far, Dennis Shepard, bett om att få säga några ord.

Dennis, en kort och smärt medelålders man med kortklippt lugg, ställer sig i talarstolen som står uppställd mellan försvars- och åklagarbänkarna. Dennis – som lytt polisens råd om att ha skottsäker väst på sig i dag, många har hotat honom – fipplar med några papper. Börjar läsa högt. Inleder med att tacka juryn för att de tagit ställning i skuldfrågan, att de med sin dom visat att det som hände hans son Matthew verkligen var ett hatbrott.

–Min son såg inte ut som en vinnare, fortsätter Dennis Shepard sitt tal. Trots allt var han väldigt späd för sin ålder, som mest vägde han 49 kilo och var bara 158 centimeter lång. Han hade dålig koordination och bar tandställning från 13 års ålder fram till sin död. Ändå lyckades han, i sitt alltför korta liv, bevisa att han var en vinnare.

Det har blivit tyst i rättssalen.

–Eftersom jag reser mycket i mitt yrke fick jag aldrig den ge-och-ta-relation till Matt som Judy hade. Emellanåt var vårt umgänge ansträngt. Men varje gång han hade problem samtalade vi. Han var exempelvis inte säker på om han skulle våga berätta för mig att han var bög. Han var rädd för att jag omedelbart skulle ta avstånd från honom. En dag tillkännagav han att han hade något att berätta. Jag såg att han var nervös, så jag frågade om allt var som det skulle. Matt tog ett djupt andetag och sa att han var bög. Så inväntade han min reaktion. Jag minns fortfarande hans förvåning när jag sa »Jaha? Ok? Men vad tror du att det här samtalet ska leda fram till?« Och så var allt bra. Vi återgick till att vara en far och en son som älskade varandra och respekterade varandras åsikter. Vi var far och son, men också vänner.

Till sin förvåning märker David O'Malley att tårarna börjat rinna och när han ser sig om bland åhörarna ser han att även andra gråter.

–Hur kan jag berätta om den saknad jag känner varje gång jag tänker på Matt? Hur skulle jag kunna beskriva det tomrum jag känner i själ och hjärta varje gång jag tänker på de hinder som fanns i Matts väg och som han gång efter annan bemästrade? Ingen kan någonsin få begrepp om den stolthet och ro jag upplevde varje gång han nådde toppen av de berg som dittills utgjort ytterligare ett problem. Ingen, inte ens jag, kan någonsin få begrepp om den frustration och ilska andra utsatte honom för bara för att han var annorlunda. Hur många skulle orka ställas inför de problem Matt ställdes inför och ändå övervinna dem? Hur många skulle orka fortsätta skratta – åtminstone utåt sett – och samtidigt gråta inombords för att inte andra skulle bli illa berörda? Hur det påverkat mitt liv? Jag har enorma skuldkänslor. Varför fanns jag inte där när han behövde mig som mest? Varför tillbringade vi inte mer tid tillsammans? Varför valde jag inte ett annat yrke så att jag kunnat vara mer närvarande under hans uppväxt? Vad hade jag kunnat göra för att vara en bättre far och vän? Hur skulle jag kunna få svar på de frågorna nu? Den enda som kunde besvara dem var Matt. De här frågorna kommer att förfölja mig i resten av mitt liv. Det känns ännu värre när jag tänker på att hans mor och bror har liknande obesvarade frågor. Hur det påverkat mitt liv?

Judy Shepard sitter fortfarande med blicken fäst i marken. Dennis vänder ansiktet mot Aaron McKinney, som sitter till höger om honom, men utan att möta McKinneys blick. Försöker hålla tillbaka ilskan som ligger som en underton i hans allt mer pressade röst.

–Officiellt sett dog Matt 00.53 måndagen den tolfte oktober 1998 på ett sjukhus i Fort Collins, Colorado. Men i själva verket dog han onsdagen före, i utkanterna av Laramie, fjättrad vid en gärdsgård, när ni misshandlade honom. Ni lämnade honom ensam där, men han var inte ensam. Han hade sällskap av sina barndomsvänner. Nu undrar ni förmodligen vilka dessa vänner var. Först och främst fick han sällskap av den vidunderligt vackra himlen och stjärnorna och månen som vi tillsammans brukade betrakta genom ett teleskop. Därefter fick han sällskap av dagsljuset och solen som än en gång lyste på honom – ännu en kall, underbar höstdag i Wyoming. Hans sista dag i livet fick han tillbringa i den delstat han kallade hemma. Under denna tid fick han för sista gången andas in dofterna från Wyomings prärier. Han fick höra vinden – den allestädes närvarande Wyomingvinden – för sista gången. Men ytterligare en vän höll honom sällskap. Någon han lärde känna under tiden i söndagsskolan och som konfirmand i Casper och vid sina besök i St Matthews i Laramie. Han hade Gud vid sin sida. Det känns bra att veta att han inte var helt ensam. Matt blev en symbol – för vissa till och med en martyr – som gav hatbrottet ett ansikte. Jag har inget att invända mot det.

Matt skulle varit stolt över att hans död blev till hjälp för andra. Misshandeln av Matt, hans tid på sjukhuset och slutligen begravningen gjorde världen uppmärksam på hatet mot homosexuella. Det onda har fört gott med sig. Många satte ner foten och sade att det får räcka nu. Du gjorde bort dig, mr McKinney. Du fick världen att inse att en persons livsstil aldrig får bli ett skäl för diskriminering, intolerans, förföljelse och våld. Min son dog för dina fördomars skull. Jag kan aldrig få honom tillbaka. Men jag kan göra mitt bästa för att se till att det Matt utsattes för aldrig någonsin händer någon annan. Min son har blivit en symbol – en symbol mot hat och människor som du; en symbol för respekt för individen; för tolerans. Jag saknar min son, men jag är stolt över att kunna säga att han var min son.

Dennis Shepard tar sig samman. Som den man från Wyoming han är – fostrad av cowboymentalitet, pionjäranda och okuvlig revanschism – vet han att slå hårt underifrån.

–En sak innan jag sätter mig, mr McKinney. Det har sagts att Matt var emot dödsstraffet. Vissa högergrupperingar har citerat Judy och hävdat att hon också är motståndare till dödsstraff. Det stämmer inte. Även jag tror på dödsstraff. Jag önskar inget hellre än att få se dig dö, mr McKinney. I alla händelser är det nu hög tid att låta såren börja läka. Visa nåd mot någon som själv vägrade benåda. Det här gör jag för att äntligen kunna få sätta punkt för den smärta det inneburit att förlora Matt. Mr McKinney, jag gör inte det här för din familjs skull. Jag gör det definitivt inte för de högljudda kristna organisationer som utan att ha blivit tillfrågade försökt pressa oss. Jag skänker dig livet, hur svårt det än är för mig, för Matthews skull. Varje gång du firar jul, din födelsedag eller nationaldagen, kom då ihåg att Matthew inte får göra det. När du varje morgon vaknar i din fängelsecell, bär då i åtanke att du hade både möjlighet och förmåga att sätta stopp för dina handlingar den där natten. Varje gång du ser din cellkamrat, kom ihåg att du hade ett val och att du nu lever därefter. Du bestal mig på något oerhört värdefullt och jag kommer aldrig att förlåta dig för det. Mr McKinney, jag skänker dig livet till minne av någon som inte längre lever. Må du ha ett långt liv och må du tacka Matthew varje dag för det. Ers nåd, ärade jurymedlemmar, mr Rerucha, tack så mycket.

Dennis Shepard samlar ihop papprena och återvänder till sin plats bredvid hustrun Judy och åklagare Cal Rerucha. Domare Barton Voigt bryter tystnaden:

–Mr McKinney, var snäll och res dig.

Aaron McKinney reser sig. Dom avkunnas. Takfläkten snurrar. Några av åskådarna snyter ut den sista gråten i näsdukarna.