FEBRUARI 2005. Det är skymning. Skuggorna från träden i Kungsparken är långa, himlen fortfarande ljusblå med svaga inslag av rosa. Ingen rör sig i parken så här dags. Ungefär så här måste det ha sett ut när Josef började prata med Tom och Nemesis morgonen den 22 juli 1997. Med skillnaden att ingen uppehåller sig vid de offentliga toaletterna längre. Saker och ting förändras.
Jag promenerar genom parken och känner en blytyngd i hjärtat. De här resorna i hatbrott kostar på och emellanåt övermannas jag av en matthet som gör att jag bara vill lägga mig och sova i ett sekel eller så. Det är krävande att upptäcka att hat sällan vare sig är blint eller ologiskt och att jag ibland upplever gärningsmännen som mer ömkansvärda än offren. Får man ens skriva så?
I bakgrunden: dovt bilmuller. Ljudet av mina egna fotsteg, av andetagen som står som en rökkvast ur munnen. Det är i början av februari och kallt. Ja. Jag befinner mig i Kungsparken, Göteborg, Västra Götaland, Sverige, men det skulle lika gärna kunna vara Laramie eller Katrineholm. Åtminstone känns det så. Allt har börjat se likadant ut.
–Ingenting är någonsin förlorat, säger rollkaraktären Harper i Tony Kushners AIDS-pjäs »Angels in America« som handlar om bögar i skuggan av den homofientliga Reaganregeringen under 8o-talet.
Harper är en ledsen mormonkvinna som önskar att saker och ting kunde återgå till att vara som de en gång var, men som i slutet av stycket ändå inser att tillvaron hela tiden måste förändras, trots att det medför att den blir så mycket svårare att förstå.
–I den här världen finns det en viss smärtsam utveckling, fortsätter hon. Längtan efter det vi lämnat bakom oss och drömmar om framtiden. Åtminstone tror jag att det är så.
Jag tror som Harper. Jag tror att det gör ont när fler vill vara med och dela på framtiden. Det gör ont i konservativt kristna när HBT-grupper ställer krav och vägrar att låta sig bli ömkade eller dömda av människor som saknar kunskap om och inblick i deras situation. Det gör ont i män när kvinnor vägrar att sitta kvar på sina piedestaler och visar att de fixar livet bättre utan en karls hjälp. Och det gör så inihelvete ont när män upptäcker hur vilsna de egentligen är och hur tomt den traditionella mansrollen faktiskt ekar.
Skadade och onödiggjorda människor är alltid farliga. Det vittnar gräsmattorna i Kungsparken om, för genom åren har de stundtals vattnats med blod. Per Skogsbergs blod, de rånade och misshandlade bögarnas blod, blodet från den bisexuelle mannen som hittades mördad här 1993. Samtliga gärningsmän var heterosexuella män som i ett slags sista desperat uttryck ville hävda sitt värde, sin makt, sin ställning. Som faktiskt ville vara någon. Skatorna i de nakna träden skrattar så de tjuter.
Vid Grönsakstorget som ligger tre minuter från Kungsparken slamrar byggarbetarna, trots att klockan är över fem på eftermiddagen. Det låter som att de släpar gigantiska järnrör efter sig, järnrör mot asfalt, ett högt och ihåligt ljud. Första vändan jag bodde i Göteborg var 1996 till -98. Då såg Grönsakstorget ut som när Tom och Nemesis fick med sig Josef på spårvagnen till Hisingen. Nu gör det inte det längre. Där ett stort och fint antikvariat låg ligger Seven-Eleven. En sushirestaurang och ett nyöppnat lattecafé finns bredvid korvkiosken som står där den stått i tusen år. Det så kallade Sociala huset, en hästskoformad tegelbyggnad, tvingas lämna utrymme åt den nya lärarhögskolans lokaler och genomgår en omfattande ombyggnad. Vissa är förbannade över det, det gamla huset från 1855 ska bland annat få en postmodern glasutbyggnad. Får man verkligen göra så med fina, ärevördiga byggnader? Kan man inte stoppa det på något vis?
–Ingenting är någonsin förlorat, säger Harper och det kan lika väl vara ett hot som ett löfte.
Konservativa grupper brukar inte ge sig i första taget. De malande rösterna i Ring P1 bara fortsätter och fortsätter. De senaste månaderna har striden om Ölandspastor Åke Greens påstådda yttrandefrihetsbrott – under en predikan i Borgholm sommaren 2003 gick han till häftigt angrepp mot homosexualitet – ältats till förbannelse i programmet. Rara tanter i Småland skäller som hundar över sodomi. En man frossar i homosexualitetens vämjelighet.
–De stoppar in penis i anus och geggar runt i avföringen, säger han och suger på vartenda ord. Det är vad de gör. Stoppar in penis i anus och geggar runt i avföringen.
Argumenten tryter när utvecklingen smärtar och till slut orkar jag bara skratta åt gubben. Han låter som de flesta bögknackare och visst kan det hända att hans ord legitimerar våld mot andra bögar, men tiden kan aldrig stå still. Harper har fel. De konservativa grupperna har redan förlorat. Bögar och flator och bin och transpersoner kommer aldrig att kliva tillbaka in i garderoben, hur gälla homohatarnas röster än blir. När någon mördas återstår miljoner som fortfarande lever och vägrar hålla käft. Det är en del av utvecklingen och går att stoppa lika lite som sushirestauranger och Seven-Elevenbutiker.
–Vi försvinner inte, säger rollgestalten Prior i slutmonologen i »Angels in America« och vänder sig mot publiken. Vi kommer inte att dö i hemlighet längre. Världen snurrar bara framåt. Vi kommer att bli medborgare. Tiden är inne. Farväl, ni är sagolika allihop och jag välsignar er. Mer liv. Vårt stora verk begynner här.
TOM OCH NEMESIS FRIGAVS i slutet av sommaren 2004.
Av allt att döma höll relationen mellan Zita och Nemesis. I dag är de skrivna på samma adress i en förort till en större svensk stad och barnet de fick tillsammans bor med dem. Vare sig Nemesis eller Zita har låtit sig intervjuas av pressen, till skillnad från Tom.
I ett samtal med Expressens Robert Holender den 22 september 2004 säger han att han ser fram emot ett liv utanför fängelsemurarna, men vill inte kommentera mordet på Josef Ben Meddour av hänsyn till både sina egna och offrets anhöriga. Ingenstans i intervjun tar han avstånd från mordet.
Senhösten 2004 återuppstår Gruppen och åker ut på Europaturné. Ingen av ursprungsmedlemmarna är längre med i bandet. Däremot har Tom fört samtal med Bård Eithun, som mördade en homosexuell man i Lillehammer, om att medverka i bandet. Eithun tackar dock slutligen nej, eftersom han inte delar Toms satanistiska övertygelse.
På Gruppens hemsida skriver Tom att bandet är MLO:s propagandakanal och han tycks mer övertygad om sin tro än någonsin förr. Men vid Gruppens utsålda comebackgig i Stockholm bombhotas lokalen av MLO, som nu omfattar betydligt fler medlemmar än någonsin förr. DN:s musikkritiker Fredrik Strage spekulerar i att det rör sig om ett PR-trick.
Theo Bomben avtjänar sitt livstidsstraff och lär inte bli frigiven på länge än.
Russell Henderson och Aaron McKinney sitter på olika anstalter sedan flera år tillbaka. Hösten 2004 blossar en ny debatt om Shepardmordet upp i USA. En reporter på debattmagasinet 20/20 ifrågasätter om överfallet verkligen var ett hatbrott och lägger upp så kallade »nya bevis« för att mordet var ett rånförsök som spårade ur. De så kallade »nya bevisen« är dock mestadels byskvaller och inget av dem – som att Shepard skulle ha varit inblandad i en droghärva i Wyoming eller att han skulle ha provocerat gärningsmännen med att visa hur rik han var – går att vederlägga. Shepard hade bara bott ett par veckor i Laramie och kan knappast hunnit involvera sig i någon större drogkartell. När han mördades hade han dessutom bara 20 dollar i plånboken.
Programmet spekulerar även i om McKinney och Henderson själva var bisexuella, rykten som jag också hörde under mitt besök i Laramie.
I 20/20 bryter McKinney för övrigt sitt tysthetslöfte och hävdar att mordet på Shepard verkligen var ett misslyckat rån. Något han påstod vid ett flertal tillfällen under polisförhören, för att sedan ta tillbaka det.
Fortsättning lär med all sannolikhet följa.
KLOCKAN ÄR UNGEFÄR HALV ETT på natten lördagen den 10 oktober 2009 när ett rått ägg kastas mot fönsterrutan bakom 38-årige Tage Carlsson. Det är fest på RFSL i Borås, de flesta av gästerna har gått, men några är kvar och dricker öl i den murriga festlokalen. Tage, anställd på kansliet och kvällens discjockey, vänder sig om när han hör ljudet av hur ägget träffar glaset och ser ett gäng killar springa på gångvägen mot stadsdelen Norrby. De har luvor på sig, de är åtta, tio stycken, det är mörkt.
Plötsligt ropar någon att något ligger och ryker i trappan upp till lokalen ett par meter bort. En vit dimma fyller trappuppgången, föremålet visar sig vara en rökbomb tillverkad av en PET-flaska, kaustiksoda, aluminium och vatten. Någon får panik, en man springer mot nödutgången.
Det här är en solskenshistoria. Jag återkommer strax till varför.
Dagen innan rökbomben kastas in i RFSL Borås lokaler har No tears for queers spelats på Regionteater Väst vid Södra torget i staden. Drygt fyra år efter publiceringen av denna bok utgjorde den nämligen grund för en rak, otäck och skickligt komponerad teaterföreställning som i Regionteater Västs och Riksteaterns regi turnerade landet runt i närmare ett år.
Föreställningen – dramatiserad av Mattias Brunn och regisserad av Nina Wester – väckte viss uppmärksamhet i medierna. Recensionerna var över lag positiva, GP noterade till exempel att Mårten Anderssons Ben Meddour var »ett oemotståndligt porträtt i snabba drag som borde sänka varje svepande homofob«.
Den nionde oktober 2009 är jag därför extra stolt över att detta porträtt ska visas upp för beskådande i just Borås. Inte bara för att jag själv är född och uppvuxen i staden, utan också för att Borås är en av få platser i världen där jag aldrig skulle gå hand i hand med min pojkvän.
Det har egentligen inte så mycket med staden som fysisk plats att göra – Borås har inte högre kriminalitet och är definitivt inte mer hotfull än någon annan sömnig svensk mellanstad – som med min egen psykologiska bild av den.
Jag tror att det kan sägas handla om en efterhängande skam över vem och vad jag är. En fånig skam över att vara bög som var så djupt rotad i mig som tonåring att jag fortfarande nästan omärkligt anpassar mig efter den även när jag kommer tillbaka som vuxen.
De flesta som har befunnit sig i garderoben vet vad jag menar. Också när man slagit upp dörren och klampat ut ur garderoben finns erfarenheterna av den fortfarande kvar i det mentala bagaget, om än mer som ett minne än en realitet. Den konkreta upplevelsen av annorlundaskap bygger upp en automatisk säkerhetsmekanism som åtminstone i mitt fall kopplas på i olika vardagssituationer och när jag minst anar det: rösten som hålls fri från fjolliga klanger i jobbumgänget med manliga heterosexuella kolleger, gesterna som tonas ned på barer med straight klientel, de svävande svaren om livskamraten när en människa man inte känner så väl börjar fråga.
Det är ingen slump att det historiskt alltid funnits så många homo- och bisexuella författare: man blir bra på att hantera språket när man så ofta måste kamouflera vem man är.
Därför svindlar det till extra mycket när jag läser om attentatet mot RFSL-lokalen. Därför beslutar jag mig för att åka tillbaka till min hemstad.
I staden där jag växte upp åtalades sommaren 2009 en 17-årig pojke för ofredande av en tre år äldre homosexuell man. Jag minns att jag läste om fallet i juni samma år och först ryckte på axlarna åt det. Ännu en siffra i den, av allt att döma, stadigt skenande statistiken över rapporterade hatbrott.
Visserligen finns det minst två sätt att betrakta siffrorna. Somliga menar att de är ett tecken på att samhället blivit öppnare och därför i högre grad vågar anmäla diskriminering och övergrepp, andra att statistiken speglar en reell ökning av brottsfrekvensen.
Oavsett vilket publicerades tjogtals med artiklar om hatbrott det året. I juli skrev GP om den 14-årige pojken i Göteborg som tvingats ned på knä och ropa »Jag gillar att knulla killar i röven« medan gärningsmännen skrev ordet »bög« i pannan på honom. Veckan före rapporterade Kristianstadsbladet om de krossade rutorna på RFSL:s föreningslokal i området, samma lokal som 2006 invaderades av nazister och där fyra personer misshandlades. I samband med Pride 2009 intervjuar Expressen Facundo Unia som sex år tidigare misshandlades med basebollträn, flaskor och sparkar av ett gäng högerradikala killar under paraden.
Samma visa som i den här boken. Unga män i grupp som slår, unga män som blir slagna. Nästan alltid under inflytande av alkohol. Jag har läst så många artiklar vid det här laget att jag nästan har svårt att skilja dem åt.
Ändå fastnar notisen om 17-åringen i mitt undermedvetna och bubblar upp till ytan när medierna rapporterar om rökbomben. Möjligen för att gärningsmannen just är boråsare. Den 17-årige mannen har hösten 2008 tvingat ned en 20-årig praktikant i en fåtölj på sin fritidsgård, kompisarna har hållit fast honom och därefter har 17-åringen pissat på sitt offer. Visserligen pissade aldrig vi tjyvrökande medelklasskids på någon – men på ett metaforiskt plan känns gruppmekanismen i artikeln obehagligt bekant. Också den bukett av hotfullt kraxande 12-, 13-, 14-åringar som jag själv ingick i var fenor på att koppla kontrollen över andra killar med hjälp av verbalt sexualiserad kastrering. Bögjävel. Det är de flesta pojkar i den åldern. Bögjävel. Och har dessutom någon gång utnyttjat det. Även jag, den lille bögquislingen.
I stadsdelen Bergdalen i Borås cyklade vi förbi den lite fjolligt beskedlige skolkamratens hus och vrålsjöng »Bögen på kullen, det är vad vi vill ha« så högt vi kunde till Peps Perssons »Lived po lanned«-slinga, tills killens mamma skräckslaget tittade ut genom fönstret. Spred sexualneurotiska rykten om varandra, någon av oss skulle ha spanat in de andra killarna i duschen. Ropade »fikus« efter en medelålders man på min gata och som bodde tillsammans med sin gamla mamma i ett litet hus. Om honom sades det att han gillade att kleta in sina unga älskare med Big Mac under sexakten.
Rykten, utspel, attacker som gav oss en försmak på den patriarkala maktens rus, att tillfälligt få vara en herre på täppan, få uppleva känslan av att ha någon annan under klacken och därefter trycka ned den så hårt det bara gick. Inte minst för en sådan som jag, som därmed kunde skjuta över homostämpeln på någon annan och själv undkomma andras misstankar. Och så det bestämda minnet av att aldrig ha hört eller sett en vuxen reagera när vi kallade varandra för »bögjävlar«.
På det tänker jag när jag trycker på ringklockan till RFSL:s föreningslokaler vid centralstationen i Borås och några ögonblick senare kliver in i det trapphus där det för exakt nio dagar sedan låg en rökbomb tillverkad av en PET-flaska.
Och i början är det precis som jag förväntat mig, när jag pratar med Tage Carlsson och Daniel Törnqvist, anställda på RFSL:s kontor i Borås. Sorgsna ögon, allvarliga röster och snabbkaffe i slät mugg i en kanslitrevlig föreningslokal mitt i staden. En redogörelse för de åtta till tio ryggtavlorna på en tonårspöbel stadd i flykt, riktning höghusområdet Norrby, och en berättelse om debaclet kring uteserveringen i somras. Den som var tvungen att avgränsas med skärmar eftersom förbipasserande ungdomar från Norrby kastade sten på gästerna.
Men därefter min omedvetet ledande fråga om hur ofta de känner sig rädda här och handen som automatiskt gör sig redo att anteckna de sedvanliga utsagorna om en kommun som inte ställer upp tillräckligt, om bidrag som skulle kunna höjas, om osynlig homofobi, men i stället de nästan förbluffade blickarna som jag får till svar. Här? I Borås? Rädd? Senaste gången någon av dem har varit rädd här var efter No tears for queers-föreställningen när en person i lokalstyrelsen sade att det kändes obehagligt att gå ensam till den mörka parkeringsplatsen där hennes bil stod. Men RÄDD? Daniel brukar, för Guds skull, gå i klänning genom staden utan att vara rädd.
Det frågetecken jag som författare nedtecknade mellan raderna i No tears for queers nästan ett halvt decennium tidigare – den förebrående frågan till heterovärlden att när ni nu ser att det här händer mitt framför ögonen på er, när ni ser att människor förföljs och till och med mördas för sin sexuella läggning eller könsidentitet, varför gör ni ingenting? Varför skriver inte vi journalister mer om det som händer? – kommer lite på skam och rätas ut. Tystnaden är kanske inte längre så tyst. Och den här situationen känner jag faktiskt inte igen från tidigare samtal med vare sig HBT-aktivister eller drabbade under researcharbetet med min bok.
Både Tage och Daniel vittnar nämligen om stödet från det civila samhället. Betonar att RFSL fått massor av PR efter attacken, även om jag gissar att de använder PR i brist på bättre ord, eftersom det snarare rör sig om täckning i medierna. Morgonen efter attentatet ringer både radio och TV4 till föreningens ordförande och vill ha en kommentar.
De större tidningarna – GP och DN är två exempel – skriver och händelsen plockas dessutom genast upp av bloggosfären. Det finns en nyvaken medvetenhet om frågan. Aktivisterna mot hatbrotts ansträngningar, bland dem kriminologen Eva Tiby och hennes pionjäravhandling och kuratorn Anneli Svensson med sitt outtröttliga föreläsningsarbete, har kort och gott börjat sippra ned till både medier och rättssamhälle, vilket gjort att journalister börjat känna igen ett hatbrott när de ser det. Den kunskapen ska inte underskattas. När Josef Ben Meddour mördades 1997 talades det nästan uteslutande om satanister. Mordet på Johan Pettersson renderade mestadels notiser och glömdes därefter bort.
Men framför allt har någonting hänt i Borås. I en stad som präglas av en hel del sociala spänningar och där Sverigedemokraterna sitter i kommunfullmäktige har andra, tidigare oengagerade, själar börjat engagera sig i HBT-personers säkerhet. Kommentarerna i fältet under Borås tidnings artikel om bomben mot RFSL-lokalen utgörs, till exempel, i hög grad av solidaritetsyttringar. Polisen kommer med jämna mellanrum förbi lokalen för att kolla att allt är under kontroll. Och ett par dagar efter attentatet söker representanter för samtliga politiska partier utom kristna Vägvalet upp ledningen för att diskutera vad man kan göra från fullmäktigehåll.
På festen som hålls i RFSL:s lokaler helgen efter rökbomben strömmar det dessutom till personer som deltar enbart för att visa att de inte är rädda. »Inte komma hit för rökbomben?« säger en kvinna till Tage. »Det är just på grund av rökbomben som jag är här.« Och det är just här ytterligare en beklämmande siffra i den redan omfattande statistiken över hatbrott mot HBT-personer förvandlas till någonting annat, någonting i grund och botten positivt: demonstrationen av ett växande stöd för HBT-personers grundläggande rätt till trygghet bland de breda folklagren.
Tage och Daniel funderar på hur RFSL Borås ska nå ut bland ungdomarna på Norrby och ska, tillsammans med polisen, ha en samtalskväll om det som hänt med ett femtiotal stökiga ungdomar. Det har visat sig vara en effektiv metod tidigare.
Som när RFSL Borås för ett tag sedan var och informerade på en bråkig högstadieskola i staden i tre dagar och där eleverna var skeptiska. Den tredje dagen skrek en sjundeklassare »här kommer bögarna« när informatörerna kom. Men då tog en äldre elev tag i sjundeklassaren, lyfte upp honom och röt »skärp dig, de är skittrevliga«.
Eller som i fallet med mamman som ringde och undrade hur hon kunde gå vidare med lågstadieskolan där hennes barn gick och där två småpojkar nyligen hade aviserat att de tänkte klä ut sig till »bögjävlar« på skolmaskeraden. Efter massiva protester från föräldrarna ryckte rektorn till slut in.
Folk lyssnar inte bara längre, folk agerar i en helt annan utsträckning än förr.
–Det är en lycka när sådant händer, säger Daniel och dricker det sista av kaffet.
Vi sitter tysta ett tag och tänker på den där lyckan. Utanför regnar det. Det regnar i ärlighetens namn nästan jämt i Borås. Men paradoxalt nog är staden samtidigt som allra vackrast då.
ALLA, TILL SYNES »skönlitterära«, partier i No tears for queers har, där inget annat anges, rekonstruerats utifrån skrivna och muntliga källor, huvudsakligen förundersökningarna till fallen, och försöker därmed så noggrant som möjligt följa och återskapa ett autentiskt skeende.
I fall där vittnesmål går emot varandra, som vid mordet på Ramberget, har jag valt att följa teknisk bevisning samt rättens bedömning av gärningsmännens uppgifter.
I flera fall har namn ändrats för att skydda källan.
I vissa muntliga citat har ordföljden ändrats för att bättre passa skriven prosa. Sakinnehållet har dock varken påverkats eller ändrats.
LITTERATUR I URVAL
Camus, Albert, Främlingen (Albert Bonniers förlag, 1998, första utgåva 1942)
Chambers, Aidan, Dansa på min grav (Rabén & Sjögren, 2002, första utgåva 1982)
Espejo, Roman (red), What is a Hate crime? (Greenhaven Press, USA, 2002)
Fone, Byrne, Homophobia: A history (Picador, USA, 2001)
Kaufman, Moíses, The Laramie Project (Vintage, USA, 2001)
Knutagård, Hans, …det var bara en bögjävel (RFSL Rådgivningen Skåne, 2003)
Loffreda, Beth, Losing Matt Shepard (Colombia University Press, USA, 2000)
Lundh, Michael, Sveriges likas lag (Kalla kulor Förlag, 2004)
Mendel-Enk, Stephan, Med uppenbar känsla för stil (Atlas, 2004)
Moynihan, Michael och Söderlind, Didrik, Lords of Chaos (Feral House, 1998, reviderad utgåva 2003)
Norrhem, Svante, Den hotfulla kärleken (Carlsson, 2001)
Sharp, Elaine (red), Cultural Wars and Local Politics (Kansas University Press, USA, 1999)
Tiby, Eva, Hatbrott? (Kriminologiska institutionen, Stockholm, 1999)
DOKUMENT I URVAL
State vs Aaron James McKinney, CR6381, fil 1 -14
State vs Russell Arthur Henderson, CR6376, fil 1-6
Polisens förundersökning till mål B 302-02, Katrineholms tingsrätt
Polisens förundersökning till mål B 19859-97, Göteborgs tingsrätt
TACK TILL MIN FAMILJ, Daniel Åkerström-Steen, Anna Håkansson, Sara Daalder, Karin Saldert, Gus Kaage, Karin Fyrlund, Emma Fälth, Maria Hellström, Henrik Torehammar, Juha Videman, Helen Lindhe, Anna och Lade Olausson-Källfelt.
Särskilt varmt tack till Richard Herold, Conny Karlsson, Anna Hellgren, Ulla Sätereie och min far för stöd och konstruktiva synpunkter på manus under arbetets gång