NÄR MIN FAR VAR LIKA GAMMAL som jag är nu bröt han upp från sitt gamla liv och började om på nytt. Jag var sexton den gången, och gick i första ring på Kristiansand katedralskola. Vid skolårets början var mina föräldrar fortfarande gifta, och om de hade problem så var det inget hos dem som fick mig att ana hur det skulle gå med deras äktenskap. På den tiden bodde vi i Tveit, två mil utanför Kristiansand, i ett gammalt hus alldeles i utkanten av samhället i dalen. Huset låg högt med skogen i ryggen och utsikt över älven från framsidan. Till fastigheten hörde också en stor lada och ett uthus. När vi flyttade dit, sommaren då jag var tretton, hade mamma och pappa köpt höns, jag tror det var ett halvt år innan hönsen försvann igen. På en jordplätt invid gräsmattan satte pappa potatis och på andra sidan av den låg komposten som vi hade börjat med. Ett av de många yrken som min far ibland fantiserade om att byta till var trädgårdsmästare, och han hade också en viss fallenhet åt det hållet – trädgården runt huset i nybygget vi kom från var prunkande och inte utan exotiska inslag, som persikoträdet min far planterade på solsidan och som han var så stolt över när det faktiskt bar frukt – så flytten ut på landet den gången andades optimism och framtid, som sakta men säkert började blandas upp med ironi, för en av de få konkreta saker jag minns från fars liv de åren är en replik som han kom med då vi satt ute vid bordet i trädgården en sommarkväll och grillade, han och mamma och jag.

– Nu har vi det verkligen gott, hör ni!

Ironin var enkel, till och med jag fattade, men den gjorde också allt mer komplicerat, för jag förstod inte bakgrunden till den. För mig var det verkligen gott med en sådan kväll. Det ironin syftade på löpte som en underström genom fortsättningen på den sommaren: vi badade i älven från tidig morgon, vi sparkade fotboll på skuggiga ängar, vi cyklade ut till Hamresanden camping och badade och spanade på tjejer, och i juli åkte vi till Norway Cup där jag drack mig full för första gången. Någon kände någon som hade en lägenhet, någon kände någon som kunde köpa ut öl till oss, och så satt jag där en sommareftermiddag och drack i ett främmande vardagsrum, och det var som en explosion av glädje, ingenting var längre farligt eller värt att bekymra sig för, jag bara skrattade och skrattade, och mitt i alltihop, de främmande möblerna, de främmande flickorna, den främmande trädgården utanför, tänkte jag att det var så här jag ville ha det. Precis så här. Bara skratta och skratta, följa varje infall som kom. Det finns två foton av mig från den kvällen, på det ena ligger jag i en hög av kroppar mitt på golvet, i handen håller jag en dödskalle medan mitt huvud liksom är avskuret från händerna och fötterna där det sticker ut på andra sidan, förvridet i en sorts glädjegrimas. På det andra fotot är det bara jag, jag ligger på en säng, i ena handen håller jag en ölflaska, med den andra håller jag dödskallen över skrevet, jag har solglasögon, munnen står vidöppen av skratt. Det var sommaren 1984, jag var femton år och hade gjort en upptäckt: det var underbart att supa.

Veckorna som följde fortsatte barnlivet som förut, vi låg på klipporna nedanför forsfallet och dåsade, hoppade då och då ner i dammen, tog bussen in till stan på lördagsförmiddagarna, där vi köpte smågodis och gick i skivaffärer, samtidigt som förväntningarna på gymnasiet som jag snart skulle börja på hela tiden fanns i bakhuvudet. Det var inte den enda förändringen i familjen: min mor hade tagit tjänstledigt från jobbet på sjuksköterskeskolan och skulle det året läsa vidare i Bergen där Yngve redan bodde. Meningen var alltså att pappa och jag skulle bo ensamma där uppe och det gjorde vi också de första månaderna, men sedan föreslog han, naturligtvis för att få mig ur vägen, att jag skulle bo i huset på Elvegaten som mina farföräldrar ägde, och där farfar i alla år hade haft sin revisionsbyrå. Alla mina vänner bodde i Tveit och de nya bekantskaper jag gjorde på gymnasiet kände jag inte tillräckligt bra för att vara ihop med efter skolan på dagarna, tyckte jag, så när jag inte tränade, vilket jag gjorde fem gånger i veckan på den tiden, satt jag ensam nere i vardagsrummet och såg på tv, gjorde läxor vid pulpeten uppe på vinden eller låg och läste i sängen som stod där medan jag lyssnade på musik. Då och då åkte jag hem till Sannes som vårt ställe hette och hämtade kläder eller kassetter eller böcker, några gånger hände det att jag sov över där också, men jag föredrog att bo i farmors och farfars uthyrningsrum, det hade kommit något kallt över vårt hus, antagligen för att det inte pågick någon aktivitet där längre, min far åt för det mesta ute och gjorde bara det allra nödvändigaste i fråga om praktiska saker hemma. Det färgade av sig på husets atmosfär, som när det närmade sig jul hade fått något övergivet över sig. Intorkade små klumpar av kattskit låg i soffan framför tv:n på övervåningen, gammal disk stod på bänken i köket, alla element, utom en kamin som han bar med sig till det rum han för tillfället uppehöll sig i, var avstängda. Själv hade han ångest i själen. En kväll när jag kom dit, det bör ha varit i början av december, och hade lagt ifrån mig min bag i mitt utkylda rum, stötte jag ihop med honom i tamburen, han kom in från ladan där bottenvåningen var inredd som en lägenhet, håret stod åt alla håll och ögonen var svarta.

– Kan vi inte sätta på värmen? sa jag. Det är så kallt här.

– Vämmen? sa han. Vi ska fan inte sätta på någon vämme.

Jag kunde inte säga r, hade aldrig kunnat säga r, det var ett av den sena barndomens stora trauman för mig. Min far brukade härma mig, ibland när han ville göra mig uppmärksam på att jag inte kunde säga det, i ett fåfängt försök att få mig att skärpa mig och säga r som normala sørlänningar gjorde, ibland när något med mig irriterade honom, som nu.

Jag bara vände och gick upp igen. Glädjen över att få se mina ögon blanka tänkte jag inte unna honom. Skammen över att jag var nära gråten, femton, nästan sexton år gammal, var starkare än förnedringen i att han hade härmat mig. Normalt grät jag inte längre, men min far hade ett grepp om mig som jag inte förmådde lösgöra mig ifrån. Demonstrera kunde jag däremot. Jag gick in på mitt rum, rev med mig några nya kassetter och slängde dem i bagen, tog den med mig ner i rummet intill tamburen där klädskåpen stod, stoppade ner några tröjor i den, gick ut i tamburen, tog på mig ytterkläderna, hängde bagen över axeln och gick ut på tunet. Det var skare, lyktorna över garaget speglade sig i den blanka snön, som rakt nedanför lamporna var alldeles gul. Ängen ner mot vägen var också ljus, för det var stjärnklart och månen stod nästan full över kullarna på andra sidan älven. Jag började gå nerför. Stegen knastrade i spåren efter bildäcken. Nere vid brevlådan hejdade jag mig. Jag borde kanske ha sagt att jag gick. Fast i så fall skulle hela poängen med det vara borta. Meningen var ju att det skulle få honom att tänka igenom det han hade gjort.

Hur mycket var klockan, tro?

Jag drog av vänstervanten till hälften, sköt upp jackärmen lite och tittade efter. Tjugo i åtta. Det gick en buss om en halvtimme. Jag hade gott om tid att gå upp igen.

Men nej. I helvete heller.

Jag slängde bagen över ryggen igen och fortsatte nerför. När jag kastade en sista blick upp mot huset såg jag att det steg rök från skorstenen. Han trodde säkert att jag fortfarande låg kvar uppe på mitt rum. Alltså hade han ångrat sig, hämtat ved och tänt i spisen.

Det knakade i isen ute på älven. Ljudet färdades liksom bortåt och flög upp över de sluttande dalsidorna.

Då mullrade det.

Jag rös över ryggen. Det ljudet fyllde mig alltid med glädje. Jag såg upp på vimlet av stjärnor. Månen som hängde över åsen. Billyktorna på andra sidan älven som skar upp långa ljusstrimmor i mörkret. Träden som stod utmed älvstranden, svarta och tysta men inte ovänliga. De två hopsnickrade målen ute på den vita ytan som älven täckte på hösten, men som nu, när vattnet stod lågt, bredde ut sig bar och skimrande.

Han hade tänt i spisen. Det var ett sätt att säga att han ångrade sig. Att gå därifrån utan att säga till hade därmed inget syfte längre.

Jag gick upp igen. Låste upp, började snöra av mig kängorna. Inifrån vardagsrummet hörde jag hans steg och rätade på mig. Han öppnade dörren, stannade med handen på dörrhandtaget och såg på mig.

– Ska du redan gå? sa han.

Att jag redan hade gått och nu kommit tillbaka, gick inte att förklara. Så jag bara nickade.

– Tänkte det, sa jag. Börjar tidigt i morgon.

– Jaha, ja, sa han. Tror jag åker in en sväng på eftermiddagen. Bara så du vet.

– Okej, sa jag.

Han såg några sekunder på mig. Sedan stängde han dörren och gick inåt i vardagsrummet.

Jag öppnade den igen.

– Pappa? sa jag.

Han vände sig mot mig utan att svara.

– Det är föräldramöte i morgon. Klockan sex.

– Är det? sa han. Ja, det får jag ju gå på.

Han fortsatte längre in i rummet och jag stängde dörren, snörde kängorna, slängde bagen över axeln och började gå ner mot busshållplatsen, där jag ställde mig tio minuter senare. Längre ner låg forsen som hade frusit till i stora bågar och ådror av is, svagt upplyst av skenet från parkettfabriken. Trafiken var gles, vi susade över Solsletta, Ryensletta; körde utmed stranden i Hamresanden, in i skogen mot Timenes, ut på E18, över Varoddbron, förbi gymnasiet i Gimle och in i stan.

Huset låg alldeles nere vid älven. Till vänster när man kom in låg farfars kontor. Till höger lägenheten. Två stora rum, ett kök och ett litet badrum. Övervåningen var också tudelad, på ena sidan låg en väldig kallvind, på den andra ett inrett rum där jag bodde. Där hade jag en säng, ett skrivbord, en liten soffa och ett soffbord, en kassettbandspelare, en hylla med kassetter, en trave skolböcker, några tidskrifter och musiktidningar, och i skåpet en hög med kläder.

Det var en gammal kåk, en gång i tiden hade det varit pappas farmors, min gammelfarmor alltså, och hon hade dött där. Vad jag förstod hade pappa stått henne nära när han växte upp, tillbringat mycket tid här nere då. För mig var hon en sorts mytologisk gestalt, stark, myndig, självrådig, mor till tre söner varav farfar var en. På de fotografier jag hade sett av henne var hon alltid klädd i svarta klänningar knäppta upp i halsen. Mot slutet av det liv som tog sin början på 1870-talet och sträckte sig över nästan ett helt sekel hade hon blivit senil, eller börjat ”virra” som det hette i familjen. Mer visste jag inte om henne.

Jag tog av mig kängorna och gick uppför trappan, brant som en stege, och in till mig. Det var kallt i rummet och jag satte på värmefläkten. Satte på kassettbandspelaren. Echo and the Bunnymen, Heaven Up Here. Lade mig på sängen och började läsa. Det var Dracula av Bram Stoker jag höll på med. Jag hade läst den för ett år sedan, men den var lika spännande och fantastisk den här gången. Stan utanför med sitt jämna låga sus från bilar och hus försvann ur medvetandet, för att emellanåt komma tillbaka, som om jag var i rörelse. Men det var jag inte, jag låg alldeles stilla och läste tills klockan blev halv tolv då jag borstade tänderna, klädde av mig och kröp till kojs.

Det var en helt ny känsla att vakna där om morgonen, alldeles ensam i huset, det var som om tomheten inte bara fanns runtomkring mig, utan också inne i mig. Innan jag började på gymnasiet hade jag alltid vaknat i ett hus där mamma och pappa redan var uppe och på väg till jobbet, med allt vad det innebar av cigarettrök, kaffesörpling, radiolyssnande, frukostätande och bilmotorer som står och värmer upp i mörkret därute. Det var något annat och jag älskade det. Att gå genom de gamla kvarteren den knappa kilometern till gymnasiet älskade jag också, det ingav mig alltid tankar jag trivdes med, som att jag var någon. De flesta kom till gymnasiet från stan eller från områden nära stan, det var bara jag och en handfull andra som kom från rena landet och det var en stor nackdel. Det betydde att de andra kände varandra från förr och träffades på fritiden, hängde ihop i gäng. De där gängen fungerade också under skoltid, och det var inte bara att direkt hänga sig på något av dem, så varje rast uppstod samma problem: var skulle jag hålla till? Var skulle jag stå? Jag kunde sitta på biblioteket och läsa eller sitta i klassrummet och låtsas som om jag ögnade igenom läxorna, men det var detsamma som att signalera att jag var en sådan som stod utanför och det höll inte i längden, så i oktober det året började jag röka. Inte för att jag gillade det, inte heller för att det var tufft, men för att det gav mig ett ställe att vara på: varje rast kunde jag nu stå och hänga utanför porten ihop med de andra som rökte, utan att någon tyckte det var konstigt. När skolan var slut och jag gick hem till hyresrummet upphörde problemet. För det första för att jag då oftast åkte till Tveit för att träna eller för att träffa Jan Vidar, min bästa kompis från högstadietiden, för det andra för att ingen såg mig och kunde veta att jag satt ensam i lägenheten hela kvällarna när jag gjorde det.

Också på lektionerna var det en annan sak. Jag gick i en klass med tre andra pojkar och tjugosex flickor, och i klassen hade jag en roll, en plats, där kunde jag prata, svara på frågor, diskutera, lösa uppgifter, vara någon. Där hade jag sammanförts med andra, alla hade det, jag hade inte trängt mig på och det fanns inget att säga om att jag var där. Jag satt längst bak i hörnet, bredvid mig hade jag Bassen, framför mig satt Molle, längst fram i samma rad satt Pål, och sedan var det flickor i resten av klassrummet. Tjugosex sextonåriga flickor. Jag tyckte bättre om några av dem än andra, men ingen så mycket att jag kunde säga att jag var förälskad i henne. Det var Monica, vars föräldrar var ungerska judar, hon var knivskarp, kunde mycket och försvarade alltid Israel när vi diskuterade Palestinakonflikten, något jag inte kunde förstå, det var ju så givet, Israel var en militaristisk stat, Palestina ett offer. Det var Hanne, en vacker flicka från Vågsbygd som sjöng i kör, var kristen och inte så lite naiv, men man blev glad av att titta på henne, av att vara i samma rum som hon. Det var Siv, blond, brunbränd och långlemmad, som en av de första dagarna sa att området mellan Katedralskolan och Handelsskolan liknade ett amerikanskt campus, vilket genast utmärkte henne i mina ögon, eftersom hon visste något som jag inte visste, om en värld jag gärna skulle ha varit en del av. Hon hade bott i Ghana de senaste åren och skröt för mycket, skrattade för högt. Det var Benedicte, med skarpa, nästan lite femtiotalsaktiga ansiktsdrag, lockigt hår, kläder med en touche av överklass. Det var Tone, så graciös i sina rörelser, mörkhårig och allvarsam, hon tecknade och verkade vara mer självständig än de andra. Det var Anne som hade fått mens och som jag hade hånglat med i Bassens mammas frisörstol på en klassfest vi hade den hösten, det var Hilde, ljushårig och rödlätt, bestämd till sättet men ändå anonym på något vis, som ofta vände sig mot mig, det var Irene, flickornas mittpunkt, hon var vacker på det sätt som uppstår och förflyktigas under loppet av ett och samma ögonkast, det var Nina som var så kraftig och manhaftigt byggd, men som samtidigt hade något skört och blossande över sig. Det var Mette, liten och spetsig och intrigant. Det var hon som tyckte om Bruce Springsteen och alltid gick omkring i jeans, det var hon som var så liten och skrattade hela tiden, det var hon som klädde sig lika utmanande som trashigt och alltid luktade rök, det var hon som man såg tandköttet på varje gång hon log, annars var hon vacker, men hennes skratt, en sorts konstant fnissning som åtföljde allt hon sa, och allt idiotiskt hon fick för sig att säga, och det faktum att hon läspade lite, omyndigförklarade skönheten på något vis eller gjorde den ogiltig. Jag var omgiven av en strid ström av flickor, en ström av kroppar, ett hav av bröst och lår. Att jag bara såg dem i formella sammanhang, bakom sina skolbänkar, gjorde deras närvaro ännu starkare. Det gav på sätt och vis mening åt mina dagar, jag såg fram emot att komma in i klassrummet, sitta där jag hade rätt att sitta, mitt bland alla dessa flickor.

Den här morgonen gick jag först ner i kafeterian och köpte en vaniljbulle och en cola, satte mig på min plats och åt min frukost medan jag bläddrade i en bok och klassrummet långsamt fylldes med insläntrande elever, fortfarande matta i rörelserna och minspelen efter nattens sömn. Jag växlade några ord med Molle, han bodde i Hamresanden, vi hade gått i samma klass på högstadiet. Sedan kom läraren in i sin bussarong, det var Berg, vi skulle ha norska. Förutom historia var det mitt bästa ämne, jag låg och vacklade mellan fem och fem plus, klarade inte att ta klivet uppåt, men hade bestämt mig för att klara det på examen. Naturvetenskapliga ämnen var jag svagast i, i matte låg jag ända nere på två för närvarande, jag pluggade ingenting och undervisningen var därför redan alldeles för avancerad för mig. Lärarna vi hade i matte och naturvetenskap var av den gamla skolan, i matte hade vi Vestby, han hade en massa tics, den ena armen böjde och vred sig hela tiden. På hans lektioner satt jag med fötterna på bordet och pratade med Bassen tills Vestby, högröd i sitt kompakta, köttiga ansikte, ropade mitt namn med gäll röst. Då tog jag ner fötterna, väntade tills han hade vänt ryggen till och fortsatte prata. Läraren i naturvetenskap, Nygaard, en liten och tunn, nästan skrumpen man med ett diaboliskt leende och barnsliga åtbörder, närmade sig pensionsåldern. Även han hade olika tics, han blinkade jämt med ena ögat, ryckte på axlarna, knyckte på nacken, som en parodi på en plågad lärare. Han gick i ljus kostym under sommarhalvåret, mörk kostym under vinterhalvåret och en gång såg jag honom använda tavelpassaren som ett gevär: vi satt nedböjda över en skrivning, han stirrade ut över oss, fällde ihop passaren, satte den mot axeln och förde den ryckvis i sidled medan han log ondskefullt. Jag trodde inte mina ögon, hade han blivit galen? Även på hans lektioner pratade jag, så mycket att jag nu måste plikta för det oavsett vem som pratade: Knausgård, sa han om han hörde mummel någonstans ifrån och satte upp handflatan: det betydde att jag måste stå bredvid skolbänken resten av lektionen. Det gjorde jag gärna för det fanns en gryende upprorsådra i mig, jag längtade efter att ge fan i alltihop, börja skolka, dricka, tjafsa med folk. Jag var anarkist, ateist och blev mer och mer antiborgerlig för var dag som gick. Jag umgicks med planer på att ta hål i örat, att raka av mig allt hår på skallen. Naturvetenskap, vad skulle jag med det? Matte, vad skulle jag med det? Jag ville spela i band, vara fri, leva som jag ville, inte som jag måste.

I de tankarna hade jag ingen med mig, i de tankarna var jag ensam, så för tillfället hade det inte förverkligats, det tillhörde framtiden och var formlöst som allt framtida är.

Att inte göra läxorna, att inte följa med på lektionerna hörde till den bilden. Jag hade alltid varit bland de bästa i alla ämnen, hade alltid gillat att visa det också, men inte nu längre, nu var det nästan pinsamt med bra betyg, det betydde att man satt hemma och pluggade, att man var en torrboll, en loser. Med norskan var det inte samma sak, den förknippade jag med författare och bohemtillvaro, dessutom kunde man inte plugga sig till det, det handlade om något annat, feeling, handlag, personlighet.

Jag satt och klottrade mig igenom lektionen, rökte utanför porten på rasten, och i den takten, medan himlen och landskapet därunder långsamt öppnade sig, gick hela dagen, tills det ringde ut för sista gången halv tre, och jag begav mig hem till hyresrummet. Det var den femte december, dagen före min födelsedag, jag skulle fylla sexton, och mamma skulle komma hem från Bergen. Det gladde jag mig åt. På ett sätt var det bra att vara ensam med pappa med tanke på att han höll sig undan så mycket som möjligt, bodde i Sannes när jag bodde i stan och tvärtom. När mamma kom hem skulle det vara slut med det, ända fram till nyår skulle vi bo där uppe allihop, men nackdelen med att träffa pappa dagligen uppvägdes nästan av att mamma var där. Henne kunde jag prata med. Om allt kunde jag prata med henne. Till pappa kunde jag inte säga någonting. Nej, ingenting kunde jag säga till honom, bara sådant som rörde praktiska saker, som vart jag skulle och när jag kom hem igen.

När jag kom till Elvegaten stod hans bil utanför. Jag gick in, det var stekos i hela hallen, från köket hördes skrammel och ljud från en radio.

Jag stack in huvudet.

– Hej, sa jag.

– Hej, sa han. Är du hungrig?

– Ja, rätt så. Vad är det för mat?

– Kotletter. Sätt dig, de är klara nu.

Jag gick in och satte mig vid det runda matsalsbordet. Gammalt, det hade nog tillhört hans farmor.

Pappa lade upp två kotletter, tre potatisar och en liten hög med stekt lök på min tallrik. Satte sig ner, försåg sig själv.

– Jaha? sa han. Något nytt från skolan?

Jag skakade på huvudet.

– Du har inte lärt dig något i dag?

– Nej.

– Minsann, sa han.

Vi fortsatte äta under tystnad.

Jag ville inte såra honom, jag ville inte att han skulle tänka att det hela var misslyckat, att han hade en misslyckad relation till sin son, så jag satt och grunnade på vad jag skulle kunna säga. Men jag kom inte på något.

Han var inte på dåligt humör. Han var inte arg. Bara frånvarande.

– Har du varit uppe hos farmor och farfar någonting de senaste dagarna? sa jag.

Han såg på mig.

– Jodå, sa han. Tittade in en stund i går eftermiddag. Varför frågar du det?

– Inget särskilt, sa jag och kände hur en lätt rodnad spred sig över kinderna. Bara undrade.

Jag hade skurit loss allt kött jag kunde med kniven. Nu satte jag köttbenet till munnen och började gnaga. Pappa gjorde likadant. Jag lade ifrån mig benet och drack upp vattnet i glaset.

– Tack för maten, sa jag och reste mig.

– Var det sex föräldramötet var? sa han.

– Ja, sa jag.

– Är du kvar här?

– Tänkte det.

– Då kommer jag hit och hämtar dig efteråt så kör vi upp till Sannes. Blir det bra?

– Jodå.

Jag satt och skrev på en uppsats om en reklam för en sportdryck när han kom tillbaka. Dörren som öppnades, bruset från stan som tilltog, dunsarna över golvet i hallen. Hans röst.

– Karl Ove? Är du färdig? Vi åker med en gång.

Jag hade packat allt jag behövde i bagen och i ryggsäcken, de var proppfulla båda två, för jag skulle bo där uppe en månad och kunde inte så noga veta vad jag skulle behöva.

Han såg på mig när jag kom ner. Han skakade på huvudet. Men han var inte arg. Det var något annat.

– Hur gick det, sa jag utan att möta hans blick, trots att det var bland det värsta han visste.

– Hur det gick? Jo, det ska jag tala om för dig. Jag blev utskälld av din mattelärare. Det var så det gick. Vestby, hette han så?

– Ja.

– Varför har du inte sagt något om det? Jag visste ju ingenting. Jag blev fullständigt överrumplad.

– Vad var det han sa då? sa jag och började ta på mig ytterkläderna, oändligt glad för att pappa behöll fattningen.

– Han sa att du satt med fötterna på bänken på lektionerna och att du var uppkäftig och fräck, att du pratade och att du inte läste på eller gjorde dina läxor. Och om det fortsätter kommer han att ge dig underkänt. Det sa han. Är det sant?

– Ja, det är det väl på något sätt, sa jag och reste på mig, färdig att gå.

– Han lade skulden på mig vet du. Han skällde på mig för att jag hade en sådan slyngel till son.

Jag vred på mig där jag stod.

– Vad sa du då?

– Jag skällde på honom. Ditt uppförande i skolan är hans ansvar. Inte mitt. Men det var inte direkt trevligt. Det fattar du.

– Jag fattar, sa jag. Förlåt.

– Det hjälper inte. Det var det sista föräldramöte jag går på, den saken är klar. Ska vi gå då?

Vi kom ut på gatan, bort till bilen. Pappa klev in, böjde sig över sätet, låste upp på min sida.

– Kan du öppna där bak också? sa jag.

Han gjorde det, utan att svara. Jag lade bagen och ryggsäcken i bagageutrymmet, stängde försiktigt för att inte väcka hans vrede, satte mig där fram, drog bilbältet över bröstet, klickade fast haken i låset.

– Det var pinsamt helt enkelt, sa pappa och startade motorn. Instrumentbrädan lystes upp. Så även bilen framför oss och en del av slänten ner mot älven. Men hurdan är han egentligen som lärare, den där Vestby?

– Inget vidare. Han har problem med disciplinen. Det är ingen som bryr sig om honom. Och sedan kan han inte lära ut heller.

– Han har en av de bästa universitetsexamina som någon har tagit, visste du det? sa pappa.

– Nej, sa jag.

Han backade någon meter, svängde ut på vägen, vek av och började köra ut ur stan. Det susade från värmefläkten, dubbarna på däcken slog med ett jämnt svirrande ljud mot asfalten. Han körde fort som vanligt. En hand på ratten, en vilande på sätet bredvid växelspaken. Det bubblade i magen på mig, små glimtar av glädje sköt ut i kroppen, för detta hade aldrig hänt förut. Han hade aldrig försvarat mig. Han hade aldrig valt att överse med något i mitt uppförande som kunde kritiseras. Att lämna fram betygsböckerna före varje sommarlov och jullov var alltid något jag gruvade mig för veckor i förväg. Minsta lilla anmärkning och hans raseri sköljde över mig. Likadant på föräldramötena. Minsta lilla kommentar om att jag pratade för mycket eller inte hade ordning på mina saker, så kom han hem efteråt med sin vrede. För att inte tala om de få gånger jag hade en anmärkning med mig hem. Det var domedagen. Det var helvetet.

Var det för att jag höll på att bli vuxen som han bemötte mig så här?

Höll vi på att bli jämbördiga?

Jag hade lust att se på honom där han satt och stirrade ut på vägen vi körde på. Men jag kunde inte, då måste jag ha något att säga och det hade jag inte.

En halvtimme senare körde vi upp för den sista backen och kom in på tunet framför huset. Med motorn i gång klev pappa ur för att öppna garageporten. Jag gick bort till ytterdörren och låste upp. Kom att tänka på bagaget, gick tillbaka samtidigt som pappa stängde av motorn och släckte baklyktorna.

– Öppnar du bak då? sa jag.

Han nickade, stack nyckeln i och vred om. Luckan slog upp, som stjärten på en val tänkte jag. När jag kom in såg jag genast att han hade städat. Det luktade grönsåpa, det var undanröjt i alla rum, golven blänkte. Och den intorkade kattskiten i soffan var borta.

Han hade förstås gjort det för att mamma skulle komma hem. Men även om det fanns en konkret orsak, och han alltså inte hade gjort det av sig själv bara för att det hade varit så otroligt skitigt och otrivsamt, gjorde det mig lättad. En ordning hade återupprättats. Inte för att jag hade varit orolig eller något i den stilen, det var mer att jag blev störd av det, i synnerhet som det inte var en isolerad företeelse. Något med honom hade förändrat sig den hösten. Det berodde antagligen på hur vi levde, att det bara var han och jag och knappt det en gång, och det var så påtagligt. Han hade aldrig haft några vänner, hade aldrig gäster hemma, förutom familjen då alltså. De enda han kände var kolleger och grannar; det vill säga, på Tromøya var det så, här kände han inte ens grannarna. Men bara några veckor efter det att mamma hade flyttat till Bergen för att plugga, hade han dragit ihop några kolleger i huset i Sannes, de skulle ha en liten fest och han undrade om jag möjligen kunde hållas nere i stan den kvällen? Om jag kände mig ensam kunde jag alltid gå upp till farmor och farfar om jag hade lust. Men ensam var det sista jag var rädd för att vara, och han tittade in på förmiddagen med en kasse med djupfryst pizza, cola och chips till mig som jag åt framför tv:n.

På förmiddagen dagen därpå tog jag bussen upp till Jan Vidar, var där några timmar och fortsatte sedan med bussen till vårt hus. Dörren var låst. Jag öppnade garaget för att kolla om han bara hade tagit en promenad eller kört iväg med bilen. Det var tomt. Jag gick tillbaka till huset och låste upp. På bordet i vardagsrummet stod det några vinflaskor, askkopparna var fulla, men för att vara ostädat såg det inte så farligt ut, och jag tänkte att det måste ha varit en liten fest han hade haft. Stereoanläggningen stod i vanliga fall inne i ladan, men nu hade han ställt den på ett litet bord vid sidan om kaminen, och jag satte mig på knä framför den ynka samlingen med skivor som dels låg i en trave stödd mot stolsbenet, dels var utspridda bredvid på golvet. Det var samma skivor som han hade spelat så länge jag kunde minnas. Pink Floyd. Joe Dassin. Arja Saijonmaa. Johnny Cash. Elvis Presley. Bach. Vivaldi. De sista två måste han ha spelat strax innan festen började, eller kanske nu på morgonen. Men den övriga musiken var inte heller särskilt festlig. Jag reste mig och gick ut i köket, där några tallrikar och glas stod odiskade i hon, öppnade kylskåpet som förutom ett par flaskor vitt vin och några öl var så gott som tomt, fortsatte upp på övervåningen. Dörren till pappas sovrum stod öppen. Jag gick dit och tittade in. Sängen från mammas sovrum hade flyttats in där och stod bredvid pappas mitt på golvet. Det hade alltså blivit sent, och eftersom de hade druckit och huset låg så avskilt att taxi in till stan, eller till Vennesla där pappa jobbade, var alldeles för dyrt, hade någon sovit över. Mitt rum stod orört och jag plockade med mig det jag skulle ha, och trots att jag hade tänkt sova över där åkte jag ner till stan igen. Det hade kommit något främmande över alltihop.

En annan gång då jag åkte dit upp hade jag inte sagt till i förväg, det var kväll, jag hade inte orkat åka in till stan efter träningen och Tom från laget hade kört mig dit. I skenet från köket såg jag pappa sitta med huvudet i handen och en flaska vin framför sig. Också det var nytt, han hade aldrig druckit förut, i alla fall inte så länge jag hade funnits, och i alla fall inte ensam. Jag såg det nu och ville inte veta om det, men jag kunde inte åka tillbaka igen, så jag sparkade snön av skorna mot tröskeln hårt och tydligt, öppnade dörren med ett ryck, smällde igen den, och för att han inte skulle tvivla en sekund på vart jag gick, vred jag på båda kranarna i badrummet medan jag satt på toalettsitsen och väntade några minuter. När jag kom ut i köket var det ingen där. Glaset stod tomt på bänken, flaskan stod tömd i skåpet under diskbänken, pappa var inne i ladan. Som om detta inte var tillräckligt konstigt såg jag honom köra förbi butiken i Solsletta en tidig eftermiddag, jag hade skolkat de tre sista lektionerna och åkt upp till Jan Vidar en sväng före träningen på kvällen i Kjevikhallen, satt på bänken utanför butiken och rökte då pappas snorgröna Ascona, som inte gick att ta miste på, kom körande en bit bort. Jag slängde ifrån mig ciggen, men såg ingen anledning att gömma mig utan glodde på bilen när den passerade, lyfte till och med handen och hälsade. Men han såg mig inte, det satt någon bredvid honom som han pratade med. Nästa dag kom han förbi mig, jag nämnde det för honom, det hade varit en kollega, de höll på med ett projekt ihop och hade jobbat några timmar efter skolan hemma hos oss.

På det hela taget hade han mycket kontakt med kolleger den här tiden. En helg var han med dem i Hovden på seminarium och han gick med i fler föreningar än jag kunde minnas att han någonsin gjort förr. Säkert var det för att han hade tråkigt eller inte tyckte om att vara ensam så mycket, och jag var glad för det, jag hade börjat se honom med andra ögon då, inte längre som ett barn utan som en som höll på att bli vuxen, och ur den synvinkeln ville jag gärna att han skulle umgås med vänner och kolleger som andra människor gjorde. Samtidigt tyckte jag inte om förändringen, det gjorde honom oförutsägbar.

Att han faktiskt hade försvarat mig på föräldramötet var en del av bilden. Ja, det var kanske det tydligaste av allt.

Jag packade upp och lade in kläderna i skåpet, satte in kassetterna en efter en i kassettstället på skrivbordet, staplade skolböckerna i en hög. Huset var från mitten av 1800-talet, det knarrade i alla golv, ljuden trängde genom alla väggar, så jag inte bara visste att pappa var i vardagsrummet rakt under mig, jag visste också att han satt i soffan. Jag hade tänkt läsa färdigt Dracula, men det kändes som om jag inte kunde göra det förrän situationen mellan oss var utredd. Alltså att han visste vad jag skulle göra och att jag visste vad han skulle göra. Samtidigt gick det inte att bara gå ner och säga det rakt av. ”Hej pappa, jag sitter där uppe och läser.” Varför säger du det, skulle han fråga mig då, åtminstone tänka. Men obalansen måste rättas till, så jag gick ner, tittade in i köket, kanske något med mat? innan jag tog de sista stegen in i vardagsrummet där han satt och höll i en av mina serietidningar.

– Ska du äta någon kvällsmat, eller? sa jag.

Han tittade hastigt upp på mig.

– Ta dig något du, sa han.

– Okej, sa jag. Jag sitter där uppe sedan då.

Han svarade inte, läste vidare i sin Agent X9 där under skenet från lampan bredvid soffan. Jag skar en stor bit korv som jag åt vid skrivbordet. Han hade inte köpt någon födelsedagspresent till mig, insåg jag, mamma hade väl den med sig från Bergen. Men tårta var det väl han som måste ordna? Hade han ens tänkt på det?

När jag kom hem från skolan nästa dag var mamma där. Pappa hade hämtat henne på flygplatsen, de satt vid köksbordet när jag kom, det stod en stek i ugnen, vi åt middag med stearinljus på bordet, jag fick en check på femhundra kronor och en skjorta som hon hade köpt i Bergen. Att jag inte tänkte ha den på mig hade jag inte hjärta att säga, hon hade trots allt gått omkring i affärerna i Bergen och letat efter något till mig, hittat den här som hon tyckte var fin och som hon trodde att jag skulle tycka om.

Jag provade den, vi drack kaffe och åt tårta i vardagsrummet. Mamma var glad, flera gånger sa hon att det var skönt att vara hemma. Yngve ringde och gratulerade mig, han skulle troligen inte komma förrän på själva julafton, och då skulle jag få min present. Jag stack iväg på träning, när jag kom hem igen vid niotiden var de i lägenheten uppe i ladan.

Jag hade gärna velat prata ensam med mamma en stund, men det såg inte ut som om det skulle gå, så när jag hade väntat ett tag gick jag och lade mig. Nästa morgon var det examensskrivningar i skolan, de två sista veckorna var det inget annat, jag gick tidigt från allihop, stack in till stan för att gå runt i skivaffärer eller sitta på kafé, då och då ihop med Bassen, då och då med någon av flickorna i klassen, så länge det skedde av en slump och inte kunde uppfattas som om jag trängde mig på. Men med Bassen var det inga problem, vi hade börjat umgås lite, en kväll hade jag varit ute hos honom, det enda vi gjorde var att sitta i hans rum och spela plattor, men det sköt ändå glädjestrålar genom mig, jag hade fått en ny kompis. Ingen bonde, inget heavy metal-fan, utan en som gillade Talk Talk och U2, Waterboys och Talking Heads. Bassen, eller Reid som han egentligen hette, var mörk och snygg, med ett otroligt flicktycke fast det verkade inte ha stigit honom åt huvudet, för det fanns inget kråmande i hans sätt, inget självbelåtet, han tog aldrig den plats han kunde ha tagit, fast han var heller inte försynt, det var mera det att en grubblande och inåtvänd sida hos honom alltid höll honom tillbaka. Han gav aldrig allt. Om det var för att han inte ville eller för att han inte kunde, vet jag inte, ofta är det ju två sidor av samma sak. Men det mest slående med honom tyckte jag var att han bildade sin egen uppfattning om saker och ting. Medan jag tänkte inom ett område, säg politiskt, där en synpunkt automatiskt gav nästa, eller något som gällde smaken, där svagheten för ett visst band ledde till att man också gillade liknande band, eller ett mänskligt, där jag aldrig lyckades frigöra mig från de rådande attityderna när det gällde andra, tänkte han självständigt, utifrån sina egna mer eller mindre idiosynkratiska värderingar. Inte heller det var något han skyltade med, tvärtom måste man ha känt honom ett tag innan det blev tydligt. Så det var inte en grej han körde med utan något han var. Att jag var stolt över att kunna kalla Bassen min vän, handlade inte bara om hans många goda egenskaper, handlade inte bara om vänskapen i sig själv, utan också och inte minst om tron att hans anseende i sociala sammanhang även skulle färga av sig på mig lite grann. Någon särskild inställning hade jag inte heller till det, men när jag ser tillbaka är just den saken uppenbar: om man står utanför måste man hitta någon som kan släppa in en, åtminstone om man är sexton år. I det här fallet var utestängningen inte metaforisk, utan bokstavlig och konkret. Jag var omgiven av flera hundra pojkar och flickor i min egen ålder, men lyckades inte ta mig in i de sammanhang som räknades för dem. Varje måndag fasade jag för frågan som alla ställde, nämligen ”vad gjorde du i helgen då?” En gång kunde man säga att man ”satt hemma och såg på tv”, en gång också ”satt hemma hos en kompis och spelade skivor”, men sedan måste man komma med något bättre om man inte skulle hamna utanför. Några hamnade utanför från första början, och blev kvar där under hela gymnasietiden, men jag ville inte på några villkor vara som de, jag ville vara en av dem som det alltid hände massor omkring, jag ville bli bjuden på deras fester, hänga med dem ut på stan, leva deras liv.

Det stora provet, årets största fest, var nyårsafton. De sista veckorna snackades det inte om annat. Bassen skulle ut till någon han kände i Justvik, där fanns det ingen chans att krångla sig in, så när skolan slutade till jul hade jag inte blivit bjuden någonstans. Ihop med Jan Vidar, som bodde på Solsletta en fyra kilometer söder om oss, och som den hösten hade börjat på konditorlinjen, satt jag i mellandagarna och diskuterade vilka möjligheter vi hade. Vi ville gå på fest och vi ville supa oss fulla. När det gällde det sistnämnda borde det inte vålla något problem; jag spelade i juniorlaget och målvakten där, Tom, var en sådan som fixade grejer, och han skulle inte ha något emot att köpa ut åt oss. Men fest däremot … det var några niondeklassare av den halvkriminella dropouttypen som i och för sig skulle hålla till i ett hus inte långt härifrån, men det var det definitivt inte tal om, då satt jag hellre hemma. Det fanns också ett gäng som vi kände rätt bra, men inte hörde till, deras bas var Hamresanden och det bestod av folk som vi antingen hade gått i samma klass som eller spelat fotboll med, men vi var inte bjudna, och även om vi nog skulle kunna smita in på ett eller annat sätt stod inte heller de högt i kurs i mina ögon. De bodde i Tveit, de gick på yrkesskolan eller jobbade, och de som hade bilar hade pälsklädda säten och en Wunderbaum dinglande från backspegeln. Men några andra alternativ fanns inte. Nyårsfester måste man bli bjuden på. Å andra sidan gick ju folk ut klockan tolv, samlades på torg och i gatukorsningar för att skjuta upp raketer och skåla för det nya året. Det krävdes det ingen inbjudan för att delta i. Många i skolan skulle på fest runt omkring Søm visste jag, så tänk om vi skulle ta och sticka dit? Det var då Jan Vidar kom på att trummisen i vårt band, en kille från åttan som bodde i Hånes, och som vi hade tagit med i bandet i ren desperation, hade sagt att han skulle ut till Søm på nyårsafton.

Två telefonsamtal senare var allt klart. Tom skulle köpa ut öl till oss, och vi skulle vara med åttorna och niorna, sitta i deras gillestuga till fram emot midnatt, sedan gå upp till korsningen där folk samlades, hitta några jag kände från skolan och hänga på dem resten av natten. Det var en bra plan. När jag kom hem på eftermiddagen sa jag liksom i förbigående till mamma och pappa att jag hade blivit bortbjuden på nyårsafton, det var några i klassen som skulle ha fest i Søm, om det var okej att jag gick? Hemma skulle vi ha främmande, farmor och farfar skulle komma och min farbror Gunnar och hans familj, men varken mamma eller pappa hade några invändningar mot att jag åkte dit.

– Så trevligt då! sa mamma.

– Det går väl för sig, sa pappa. Men du måste vara hemma till ett.

– Det är ju nyårsafton, sa jag. Kan vi inte säga två?

– Jo. Men då är det två, och inte halv tre. Är det uppfattat?

På nyårsaftonens förmiddag cyklade vi alltså ut till affären på Ryensletta där Tom väntade, gav honom pengar och fick två kassar med tio ölflaskor i varje tillbaka. Jan Vidar gömde kassarna i trädgården utanför deras hus, och jag cyklade hem. Där var mamma och pappa i full gång med att städa och göra rent till bjudningen. Ute blåste det. Jag stod en stund vid fönstret i mitt rum och såg snön virvla förbi, den grå himlen som liksom hade sänkt sig ner mellan de svarta träden i skogen. Sedan satte jag på en skiva, tog boken jag läste och lade mig på sängen. Efter en stund knackade mamma på dörren.

– Jan Vidar är i telefon, sa hon.

Telefonen stod i rummet med garderoberna. Jag gick dit ner, stängde dörren och tog luren.

– Ja, vad är det? sa jag.

– Det har inträffat en katastrof, sa Jan Vidar. Den jävla Leif Reidar …

Leif Reidar var hans bror. Han var ett par och tjugo, körde en trimmad Opel Ascona, arbetade på Boen parkettfabrik. Hans liv var inte orienterat mot sydväst, mot stan, som mitt och de flesta andras liv var, utan mot nordöst, mot Birkeland och Lillesand, och det plus hans ålder gjorde att jag aldrig riktigt fick grepp om honom, vem han var, vad han egentligen hade för sig. Han hade mustasch och gick ofta med pilotsolglasögon, men såg inte ut som den vanliga medeltönten, det var något med hans propra klädstil och sätt att uppföra sig som pekade i en annan riktning.

– Vad är det med honom? sa jag.

– Han hittade kassarna med öl i trädgården. Och då kunde han fan i mig inte låta det vara. Den jävla kuken alltså. Han är så jävla dubbelmoralisk. Han skällde ut mig, va, han av alla människor. Jag var bara sexton och blablabla. Sedan sa han att jag måste tala om vem som hade köpt ut. Jag nekade givetvis. Det har ju för fan inte han något med att göra. Men då sa han att han skulle berätta det för pappa om jag inte gav honom ett namn. Så inihelvete skenhelig. Den … fan ta honom alltså. Jag blev ju tvungen att säga det. Och vet du vad han gjorde? Vet du vad den fjanten gjorde?

– Nej, sa jag.

Snön stod som en slöja ner från taket på ladan i vindbyarna. Skenet från fönstren på undervåningen spreds mjukt, nästan hemlighetsfullt ut mot den långsamt fallande skymningen. Jag skymtade en rörelse därinne, det måste vara pappa tänkte jag, och mycket riktigt, i nästa sekund tog hans ansikte form bakom fönsterrutan, han tittade rakt på mig. Jag slog ner blicken, vände bort huvudet.

– Han tvingade in mig i bilen och körde till Tom med kassarna.

– Är det sant?

– Å fy fan vilken jävla skit han är. Han njuter av det. Det var fan i mig som om han solade sig i det. Så jävla präktig helt plötsligt. Han. Nä fan vad satans förbannad jag blir alltså.

– Vad hände sedan då? frågade jag.

När jag kastade en blick bort mot fönstret igen hade ansiktet försvunnit.

– Ja vad hände? Vad tror du? Först skällde han ut Tom, sedan sa han åt mig att ge ölkassarna till Tom. Det gjorde jag. Och sedan skulle Tom ge pengarna till mig. Som om jag var någon jävla liten skitunge. Som om han inte gjorde samma sak när han var sexton. Å nej men fan, alltså. Han gottade sig, fattar du? Han gottade sig åt att bli förbannad, han gottade sig åt att få köra mig dit, han gottade sig åt att få skälla ut Tom.

– Men vad händer nu då? Ska vi sticka dit utan öl? Det går ju inte.

– Nej, men jag blinkade åt Tom när vi gick. Han förstod ju det. Sedan ringde jag när jag kom hem och bad om ursäkt. Han hade inte tagit illa upp. Så vi sa att han skulle köra upp till dig med ölen. Men han hämtar mig på vägen så jag kan betala honom.

– Kommer ni hit?

– Ja, han kommer om tio minuter. Så vi är där om en kvart.

– Jag måste tänka lite, sa jag.

Inte förrän då upptäckte jag att katten låg i stolen bredvid telefonbordet. Den såg på mig, började slicka sig på ena tassen. Ute i vardagsrummet startade dammsugaren. Katten vände genast huvudet mot ljudet. I nästa sekund slappnade den av igen. Jag böjde mig fram och kliade den på bröstet.

– Ni kan inte köra hela vägen upp. Det går inte. Men vi kan ju bara lägga kassarna vid vägrenen någonstans. Det är ändå ingen som hittar dem häruppe.

– Vid slutet av backen kanske?

– Nedanför huset?

– Ja.

– I slutet av backen nedanför huset om femton minuter?

– Ja.

– Okej. Och så får du säga till Tom att han inte kan vända hos oss, och inte nere vid brevlådorna heller. Det finns en ficka lite högre upp. Den kan han använda.

– Okej. Då ses vi.

Jag lade på och gick in till mamma i vardagsrummet. Hon stängde av dammsugaren när hon fick syn på mig.

– Jag sticker ner till Per ett tag, sa jag. Ska bara önska honom gott nytt år.

– Gör det du, sa mamma. Hälsa från oss om du träffar hans föräldrar.

Per var ett år yngre än jag, och bodde i grannhuset ett par hundra meter längre ner. Det var honom jag hade varit mest med de åren vi bodde här. Vi spelade fotboll så ofta vi kunde, efter skolan, på lördagar och söndagar och på loven, och mycket handlade om att få ihop tillräckligt med folk för att kunna ha ordentliga matcher, men om det inte gick kunde vi spela två mot två i timmar och om det inte gick så var det bara jag och Per. Jag sköt mot honom, han sköt mot mig, jag gjorde inlägg till honom, han gjorde inlägg till mig, eller så spelade vi tvåmans som vi kallade det. Dag ut och dag in höll vi på med det, även efter det att jag började på gymnasiet. Annars badade vi, antingen nedanför forsfallet, i virvlarna där det var djupt och man kunde hoppa från en klippa, eller nere vid de starka strömmarna där vi sveptes med av vattenmassorna. När det var för dåligt väder för att göra något ute kollade vi på videofilmer nere i deras gillestuga, om vi inte bara hängde i garaget och snackade. Jag trivdes där, hans familj var varm och generös, hans far tålde mig visserligen inte, men jag var lika välkommen för det. Men trots att Per var den jag umgicks mest av alla med räknade jag honom inte som en vän, jag nämnde honom aldrig i andra sammanhang, både för att han var yngre än jag, något som inte var bra, och för att han var så bonnig. Han var inte intresserad av musik, och kunde ingenting om det, han var inte intresserad av tjejer eller av att dricka, han var nöjd med att sitta hemma med sin familj på helgerna. Han drog sig inte för att komma till skolan i gummistövlar, gick lika gärna i stickade tröjor och manchesterbrallor som i för korta jeans och en T-shirt med Kristiansand Djurpark på. När jag flyttade dit hade han aldrig varit i stan på egen hand. Någon bok hade han knappt läst, det var serietidningar som gällde, vilket det i och för sig också gjorde för mig, men då ständigt vid sidan om den ändlösa raden av MacLean, Bagley, Smith, LeCarré och Folletböcker som jag slukade, och som jag så småningom även fick honom att läsa. Vi stack till biblioteket på lördagarna ibland, och på Starts hemmamatcher varannan söndag, vi tränade med fotbollslaget två gånger i veckan, under sommarhalvåret hade vi också match en gång i veckan, utöver att vi gjorde sällskap till och från skolbussen varje dag. Men vi satt inte på samma säte, det gjorde vi inte, för ju närmare vi kom skolan och livet som gällde där, desto mindre vän blev Per, tills vi framme på skolgården inte hade någon kontakt med varandra över huvud taget. Märkligt nog gjorde han ingen affär av det. Han var alltid glad, alltid öppen, hade ett välutvecklat sinne för humor, och var som hela sin familj en varm människa. I mellandagarna hade jag varit nere hos honom ett par gånger, vi hade kollat på film, och vi hade åkt skidor i backarna bakom vårt hus. Att bjuda hem honom på nyårsafton hade inte fallit mig in, det existerade inte ens som en möjlighet. Jan Vidar hade en neutral inställning till Per, de kände ju varandra naturligtvis, som alla känner varandra häruppe, men han hade aldrig varit ensam med honom och såg väl ingen orsak till att vara det heller. När jag flyttade hit var Jan Vidar kompis med Kjetil, en jämnårig kille som bodde nära Kjevik, det var de som var bästa vänner och gick ut och in hos varandra som barn i huset. Kjetils far var militär och han hade flyttat omkring mycket om jag förstått rätt. När Jan Vidar började vara med mig, mest på grund av intresset för musik, försökte Kjetil vinna honom tillbaka, ringa honom stup i kvarten och be honom komma över, drog interna skämt som bara de förstod när vi tre var ihop i skolan; när det inte gav resultat sänkte han ribban och bjöd hem oss båda två. Vi cyklade runt på flygplatsen, hängde i flygplatskaféet, stack ut till Hamresanden och ringde på hos en av flickorna där, Rita, som både Jan Vidar och Kjetil var intresserad av. Kjetil hade en chokladkaka som han delade med Jan Vidar i backen upp mot kullen, utan att bjuda mig, men det ledde inte heller till något för Jan Vidar låtsades som ingenting och delade sin halva i två och gav mig den ena. Så småningom släppte Kjetil taget, vände sig till andra, men så länge vi gick på högstadiet hade han inga vänner som var lika viktiga som Jan Vidar hade varit. Kjetil var en som alla tyckte om, särskilt tjejerna, men hans flickvän var det ingen som ville vara. Rita som annars var fräck och hård och aldrig skonade någon hade blivit förtjust i honom, de skrattade alltid mycket ihop och hade en alldeles egen ton mot varandra, men de blev aldrig något mer än vänner. Rita sparade sina vassaste sarkasmer åt mig, och jag var alltid på min vakt när jag var i närheten av henne, kunde aldrig veta när eller på vilket sätt angreppet skulle komma. Hon var liten och mager, hennes ansikte var smalt, munnen liten, men dragen var välformade och ögonen, som ofta var fulla av hån, lyste med en ovanlig intensitet, de nästan tindrade. Rita var vacker, men blev ändå inte ansedd som det och hon kunde vara så otrevlig mot folk att hon kanske aldrig skulle bli det.

En kväll ringde hon hem till mig.

– Jaha Karl Ove, det är Rita, sa hon.

– Rita? sa jag.

– Ja, dumhuve. Rita Lolita.

– Jaha, sa jag.

– Det var en sak jag ville fråga dig, sa hon.

– Vadå?

– Vill du bli ihop med mig?

– Vad sa du?

– En gång till. Vill du bli ihop med mig? Det är en enkel fråga. Ja eller nej är det meningen att du ska säga.

– Jag vet inte … sa jag.

– Jo, kom igen nu. Vill du inte så säg det.

– Jag tror inte det … sa jag.

– Nehej, sa hon. Vi ses i skolan i morrn. Hej så länge.

Och så lade hon på. Nästa dag uppträdde jag som vanligt och hon uppträdde som vanligt, kanske bara ännu mer ute efter att klämma åt mig när hon fick chansen. Hon nämnde det aldrig, jag nämnde det aldrig, inte heller för Jan Vidar eller Kjetil, det övertaget ville jag inte ha på dem.

När jag hade sagt hej då till mamma och hon satte på dammsugaren igen tog jag på mig ytterkläderna i tamburen och gick ut, hopkurad mot blåsten. Pappa hade öppnat ena garagedörren och höll på att dra ut snöslungan. Gruset därinne var alldeles snöfritt och torrt, och det var något med det som alltid väckte ett lätt obehag hos mig, för grus tillhörde det som var ute och det som var ute var täckt av snö och på så sätt uppstod en obalans mellan inne och ute. När porten var stängd tänkte jag inte på det, det fanns inte i mina tankar, men när jag såg det …

– Jag sticker bara ner till Per ett tag, ropade jag.

Pappa slet som ett djur med slungan, men han vred på huvudet och nickade. Jag ångrade lite att jag hade föreslagit att vi skulle ses nere i backen, det var kanske för nära, min far hade vanligtvis ett sjätte sinne när det gällde saker som inte stämde. Å andra sidan var det ett tag sedan nu som han hade ägnat mig något intresse. När jag kom till brevlådan hörde jag snöslungan starta däruppe. Jag vände mig om för att kolla om han kunde se mig. Det verkade inte så och jag fortsatte nerför backen, på sidan som låg närmast slänten, för att minska risken att bli sedd. Längst ner stannade jag och såg ut över älven medan jag väntade. Tre bilar körde efter varandra på andra sidan. Ljuset från deras strålkastare var som små prickar av gult i det väldiga grå. Snön ute på slätten hade tagit färg av himlen, vars ljus liksom blev hopsnörpt av det fallande mörkrets garn. Vattnet i råken låg svart och blankt. Så hörde jag en bil dra på nere i kurvan några hundra meter bort. Motorljudet var svagt och lät som om det kom från en gammal kärra. Toms, utan tvekan. Jag tittade bort mot vägen, höjde handen till hälsning när de kom inom synhåll i kröken. De bromsade in och stannade framför mig. Tom vevade ner rutan.

– Jaha, Karl Ove, sa han.

– Jaha, sa jag.

Han drog på munnen.

– Blev du utskälld? sa jag.

– Den jävla kukskallen alltså, sa Jan Vidar som satt på sätet bredvid.

– Det var inte så farligt, sa Tom.

– Så ni ska ut i kväll då?

– Ja. Och du?

– En liten sväng blir det väl.

– Och annars?

– Nej, det är fint.

Han såg leende på mig med sina snälla ögon.

– Era påsar ligger där bak.

– Är det öppet?

– Jajamän.

Jag gick baktill och öppnade bagageluckan, lyfte ut de två rödvita plastkassarna som låg mitt i ett virrvarr av verktyg, verktygslådor och sådana remmar med krokar i änden som man har till att spänna fast grejer på taket med.

– Nu har jag dem, sa jag. Tack ska du ha, Tom. Det här ska vi inte glömma.

Han viftade bort det.

– Vi ses sedan, sa jag till Jan Vidar.

Han nickade, Tom vevade upp rutan, hälsade med en käck honnör som han brukade, lade i ettan och satte fart uppför backen. Jag klev över snövallen och gick in bland träden, följde den igensnöade bäckfåran kanske tjugo meter uppåt, lade flaskorna under en lätt igenkännlig björkstam samtidigt som jag hörde bilen köra förbi på väg ner igen.

Jag stod inne i skogsbrynet och väntade några minuter till, för att min promenad ner till Per inte skulle bli misstänkt kort. Sedan gick jag backen upp, där pappa höll på att ploga vägen till huset. Han hade varken mössa eller vantar på sig, gick bakom maskinen i den gamla lammskinnsjackan med en tjock halsduk löst lindad om halsen. Den utslungade snö som inte blåsten slet med sig föll ner i kaskader några meter in på åkern. Jag nickade mot honom när jag gick förbi, hans blick snuddade vid mig, men ansiktet var stelt. När jag kom in i köket, sedan jag hängt av mig i tamburen, satt mamma där och rökte. Ett stearinljus brann i fönsterkarmen med fladdrande låga. Klockan på spisen var halv fyra.

– Allt under kontroll? sa jag.

– Jadå, sa hon. Det ska bli trevligt. Vill du ha något att äta innan du går?

– Jag tar mig ett par mackor, sa jag.

På bänken låg ett tjockt vitt paket med lutfisk. I diskhon bredvid låg en massa mörka, jordiga potatisar. Lampan på kaffebryggaren i hörnet lyste. Kannan var halvfull med kaffe.

– Men jag väntar lite tror jag, sa jag. Ska ju inte gå förrän vid sjutiden. När kommer de egentligen?

– Pappa ska hämta farmor och farfar, jag tror att han åker snart. Gunnar kommer runt sju.

– Då hinner jag precis träffa dem, sa jag och gick in i vardagsrummet, ställde mig vid fönstret och tittade ut över dalen, gick bort till soffbordet, tog en apelsin, satte mig i soffan, skalade den. Julgransljusen var tända, lågorna i den öppna spisen flammade, och på det dukade bordet i andra änden gnistrade lampskenet i kristallglasen. Jag tänkte på Yngve, undrade hur han hade haft det med alla sådana här saker när han gick på gymnasiet. Nu hade han i alla fall inga problem; han var i Vindilhytta i Indre Aust-Agder med alla sina kompisar. Hit hade han kommit så sent han kunde, på själva julafton, och han hade åkt igen så fort han tyckte att han kunde, på annandagen. Han hade aldrig bott här. Den sommaren vi flyttade skulle han börja tredje året på gymnasiet och ville gärna gå ut på samma skola, med vännerna han hade där. Det hade gjort pappa rasande. Men Yngve hade varit orubblig, han flyttade inte med, tog studielån, för pappa ville inte hjälpa honom med en krona, och hyrde ett rum inte så långt från vårt gamla hus. Pappa pratade knappt med honom de få helger han kom hem och hälsade på. Det rådde iskyla mellan dem. Året efter gjorde Yngve lumpen och jag minns att han en helg kom hem med sin flickvän Alfhild. Det var första gången han hade gjort något sådant. Pappa hade förstås hållit sig undan, det var bara Yngve och Alfhild, mamma och jag där. Först när helgen var över och de var på väg nerför backen för att gå till bussen kom pappa körande. Han stannade bilen, rullade ner rutan och hälsade leende på Alfhild. Blicken han gav henne hade jag aldrig sett hos honom förut. Den sprakade av glädje och intensitet. Så hade han aldrig sett på någon av oss, den saken var klar. Men så tittade han ner, lade i tvåan och försvann uppför backen, medan vi fortsatte ner mot bussen.

Var det vår far?

All mammas vänlighet och omtänksamhet mot Alfhild och Yngve den helgen blev fullständigt överskuggad av pappas fyra sekunder långa blick. Så var det kanske också de helger Yngve var här ensam, när pappa höll sig så länge han kunde inne i ladan och bara dök upp till måltiderna, där det att han inte frågade Yngve om någonting eller bevärdigade honom med mer än ett minimum av uppmärksamhet var det man mindes av helgen, alla mammas ansträngningar för att Yngve skulle känna sig hemma till trots. Det var pappa som angav stämningen i huset, ingen hade något att sätta emot det.

Utanför tystnade plötsligt bullret från snöslungan. Jag reste mig, tog apelsinskalet, gick ut i köket där mamma nu stod och skrubbade potatis, öppnade skåpdörren bredvid henne och slängde skalet i sophinken, såg pappa gå över uppfarten medan han strök handen genom håret på sitt karakteristiska sätt, och gick sedan upp till mitt rum, där jag stängde dörren efter mig, satte på en platta och lade mig på sängen igen.

Vi hade funderat ett tag på hur vi skulle ta oss ut till Søm. Både Jan Vidars pappa och min mamma skulle garanterat erbjuda sig att skjutsa oss dit, vilket de också gjorde så snart vi berättade om våra planer. Men våra två kassar med öl lade ju hinder i vägen. Lösningen vi kom fram till var att Jan Vidar skulle säga hemma hos sig att min mor körde oss, medan jag skulle säga att Jan Vidars pappa körde oss. Lite riskabelt var det eftersom det hände att våra föräldrar stötte ihop, men sannolikheten att chaufförfrågan skulle dyka upp var inte större än att vi var beredda att ta den risken. När det problemet var avklarat, återstod bara själva resan dit ut. Det gick inga bussar här på nyårsaftons kväll, men vi upptäckte att det skulle gå några ute vid Timeneskorset, en mil bort. Så vi fick lifta dit – om vi hade tur, med en bil som skulle hela vägen, om vi hade otur, ta bussen därifrån. För att slippa frågor och misstankar måste allt detta ske efter det att gästerna hade kommit. Det vill säga klockan sju. Bussen gick tio över åtta så med lite tur borde det ordna sig.

Att dricka sig full krävde planering. Starkvaror måste införskaffas på ett säkert sätt, ett säkert ställe måste också ordnas, transport till och från måste fixas, och föräldrar måste undgås när man kom hem. Efter den första lycksaliga fyllan i Oslo hade jag därför bara druckit mig berusad två gånger. Senast höll det på att gå riktigt snett. Jan Vidars syster Liv hade nyligen förlovat sig med Stig, en militär hon hade träffat ute på Kjevik, där Jan Vidars och hennes far också arbetade. Hon ville gifta sig tidigt, få barn och bli hemmafru, en tämligen ovanlig framtidsdröm för en flicka i hennes ålder, så trots att hon bara var ett år äldre än vi levde hon i en helt annan värld. En lördagskväll bjöd de med oss på en liten sammankomst hos några vänner de hade. Eftersom vi inte hade något bättre för oss, tackade vi ja och satt några dagar senare i en soffa i ett hus någonstans och drack hemgjort vin och såg på tv. Det var meningen att det skulle vara en mysig hemmakväll, det var stearinljus på bordet och det serverades lasagne, och det kunde säkert ha blivit det också om det inte hade varit för vinet som det fanns oöverskådliga mängder av. Jag drack och jag blev lika fantastiskt glad som första gången, men den här gången fick jag en blackout och mindes ingenting av tiden mellan det femte vinglaset och ögonblicket då jag vaknade upp på golvet i en mörk källare, klädd i ett par joggingbyxor och en collegetröja som jag aldrig sett förut, på en madrass skyddad med handduk, med mina egna kläder i en hög bredvid, genomsura av spyor. Jag såg en skymt av en tvättmaskin intill väggen, en korg med smutstvätt framför, en frysbox mittemot med flera regnbyxor och regnjackor ovanpå locket. Det fanns också en trave med krabbtinor där, en håv, ett metspö och en hylla med verktyg och skrot. Denna omgivning, som var helt ny för mig, tog jag in med ett enda ögonkast för jag vaknade utvilad och fullständigt klar i skallen. En dörr några steg bort från mitt huvud stod på glänt, jag öppnade den och kom in i köket, där Stig och Liv satt med hopflätade händer och sken av lycka.

– Hej, sa jag.

– Är det inte Garfield? sa Stig. Hur står det till med dig?

– Bra, sa jag. Vad hände egentligen?

– Du minns inte?

Jag skakade på huvudet.

Han skrattade. Just då kom Jan Vidar in från vardagsrummet.

– Jaha du, sa han.

– Jaha du, sa jag.

Han flinade.

– Jaha du Garfield, sa han.

– Vad är det med Garfield egentligen? sa jag.

– Minns du inte?

– Nej. Jag minns ingenting av någonting. Men jag förstår ju att jag har spytt.

– Vi såg på tv. En Garfieldfilm. Då ställde du dig upp och slog dig på bröstet och skrek I’m Garfield. Sedan satte du dig ner igen och flabbade. Sedan gjorde du det en gång till. I’m Garfield! I’m Garfield! Och sedan spydde du. I vardagsrummet. På mattan. Och sedan somnade du ta mig fan. Pang. Bom. I en pöl. Och det var helt omöjligt att få kontakt med dig.

– Å fan, sa jag. Beklagar.

– Det gör inget, sa Stig. Mattan kan man ju tvätta. Nu handlar det om att få hem er.

Först då kände jag skräcken välla fram.

– Hur mycket är klockan? sa jag.

– Snart ett.

– Bara ett? Å vad bra. Det var ett jag skulle vara hemma. Då kommer jag bara några minuter för sent.

Stig drack inget och vi följde efter honom ner till bilen, klev in, Jan Vidar fram och jag där bak.

– Minns du verkligen ingenting? sa Jan Vidar när vi körde hemåt.

– Nej fan, ingenting.

Det gjorde mig stolt. Hela historien med det jag hade sagt och det jag hade gjort, även spyorna, gjorde mig stolt. Det var väldigt nära den jag ville vara. Men när Stig stannade vid brevlådorna och jag gick den mörka vägen upp till huset i främmande kläder med mina egna i en kasse dinglande i handen var det livrädd jag var.

Hoppas de har gått och lagt sig. Hoppas de har gått och lagt sig.

Och det såg faktiskt så ut. Det var i varje fall släckt i köket och släckte var alltid det sista de gjorde innan de gick till sängs. Men när jag öppnade dörren och smet in i tamburen hörde jag deras röster. De satt där uppe, i soffan framför tv:n, och pratade. Det gjorde de aldrig annars.

Väntade de på mig? Skulle de kontrollera mig? Min far var inte främmande för att be mig andas på honom. Det hade hans föräldrar gjort, de skrattade åt det nu, men säkert inte den gången.

Att smita förbi dem var rätt och slätt omöjligt, trappan kom upp precis bredvid dem. Det var lika bra att kasta sig rakt in i det.

– Hallå, sa jag. Sitter ni uppe?

– Hallå, Karl Ove, sa mamma.

Jag gick långsamt uppför trappan, stannade direkt jag kom inom synhåll för dem.

De satt bredvid varandra i soffan, pappa med armen på armstödet.

– Har du haft det trevligt? sa mamma.

Såg hon inget?

Jag kunde inte tro det.

– Det var väl bra, sa jag och tog några steg. Vi såg på tv och åt lasagne.

– Vad fint, sa mamma.

– Men jag är ganska trött, sa jag. Jag tror jag går och lägger mig på en gång.

– Gör det du, sa hon. Vi ska också snart gå och lägga oss.

Jag stod på golvet fyra meter ifrån, klädd i främmande joggingbyxor, en främmande collegetröja, med mina egna nedspydda kläder i en plastkasse, stinkande av fylla. Men de märkte faktiskt ingenting.

– God natt då, sa jag.

– God natt, sa de.

Och så var det över. Hur det hade gått till fattade jag inte, men det var bara att tacka och ta emot. Kassen med kläderna gömde jag i skåpet och nästa gång jag var ensam hemma sköljde jag dem i badkaret, hängde dem på tork inne i skåpet i mitt rum, och sedan lade jag dem i smutstvättkorgen som vanligt.

Inte ett knyst från någon.

Att dricka var bra för mig, det satte i gång saker och ting. Och jag kom in i något, en känsla av … inte oändlighet, precis, men av ja, något outtömligt. Något jag bara kunde gå längre och längre in i. Känslan var alldeles klar och distinkt.

Hindersfritt. Det var det jag kom in i, något hindersfritt.

Så jag gladde mig. Och även om det hade gått bra sist, hade jag ålagt mig några förhållningsregler den här gången. Jag skulle ta med mig tandborste och tandkräm, och hade köpt eukalyptuspastiller, freshmint och tuggummi. Och så skulle jag ta med en reservskjorta.

I vardagsrummet där nere hördes pappas röst. Jag satte mig upp, sträckte armarna över huvudet, böjde dem bakåt, sträckte ut dem så långt det gick, först den ena, sedan den andra. Det värkte i mina leder, det hade det gjort hela hösten. Jag växte. På klassfotot från nian, som var taget sent på våren, hade jag samma längd som genomsnittet. Nu närmade jag mig plötsligt 1,90. Att jag inte skulle stanna där utan bara fortsätta växa var min stora fasa. Det fanns en i klassen över mig på gymnasiet, han var närmare 2,10 lång, och smal som en pinne. Att jag skulle bli som han var något jag dagligen tänkte på med förfäran. Ibland bad jag till Gud, som jag inte trodde på, om att det inte skulle bli så. Jag trodde inte på Gud, men jag hade bett till honom sedan jag var liten, och när jag gjorde det nu var det som om något av barnets hopp kom tillbaka. Kära Gud, låt mig stanna i växten nu! Låt mig bli en och nittio, låt mig bli en och nittioen, nittiotvå, men inte mer! Jag lovar att vara så snäll som jag bara kan, om du gör det. Kära Gud, kära Gud, hör du mig nu?

Å, jag visste att det var dumt, men jag gjorde det ändå, för fasan är inte dum, bara ond. En annan, ännu större skräck jag kände på den tiden var den som drabbade mig när jag upptäckte att min pitt pekade snett uppåt när jag fick stånd. Jag var vanskapt, jag var förvriden, och okunnig som jag var visste jag inte om man kunde göra något åt det, operera den eller vilka möjligheter som stod till buds. På natten klev jag upp och gick ner i badrummet och fick den till att resa sig för att se om det hade blivit bättre. Men nej, aldrig. Den låg ju för fan nästan in mot magen! Och var den inte lite krokig också? Krokig och sned som en jävla rot i skogen. Det betydde att jag aldrig skulle kunna ligga med någon. Eftersom det egentligen var det enda jag verkligen ville, eller drömde om, blev förtvivlan därefter. Jag kom förstås på att jag skulle kunna dra den neråt. Och jag försökte med det, jag pressade den neråt så hårt jag kunde, för den sakens skull. Den blev rakare. Men ont gjorde det. Och inte kunde man väl ligga med en tjej och ha handen på pitten på det viset? Vad fan skulle jag göra? Fanns det något att göra? Detta gnagde i mig hela tiden. Varje gång jag fick ståfräs växte min förtvivlan. Låg jag på någon soffa och hånglade med en flicka, kanske till och med hade fått in fingrarna under hennes tröja, och pitten stod styv som ett spett mot byxbenet, visste jag att detta var det närmaste jag skulle komma och att det alltid skulle vara det närmaste jag skulle komma. Det var värre än impotens, för det gjorde mig inte bara oförmögen, det var dessutom groteskt. Men kunde jag be till Gud om att det skulle sluta? Ja, till sist kunde jag be till Gud även om den saken. Kära Gud, bad jag. Kära Gud, låt mitt könsorgan räta ut sig när det fylls med blod. Jag ber bara om detta en enda gång. Så var så snäll och låt det gå i uppfyllelse.

När jag senare började på gymnasiet skulle alla i första årskursen samlas en morgon i Gimlehallen, jag minns inte längre av vilken anledning, men en av lärarna, en i Kristiansand berömd nudist, som enligt ryktet hade målat sitt hus en sommar iförd enbart slips och annars var sjaskigt och landsortsbohemiskt klädd med vitt, krulligt, rufsigt hår, läste i alla fall upp en dikt för oss, gick där utmed bänkraderna och deklamerade, och plötsligt lovsjöng han, till allmänt skratt, kuken som ställde sig snett upp.

Jag skrattade inte. Jag tror att jag tappade hakan när jag hörde det. Gapande och med tom blick satt jag där medan insikten långsamt tog form i mig. Alla ståpittar är sneda. Om så inte alla, åtminstone tillräckligt många för att det kan lovsjungas i en dikt.

Varifrån kom allt det groteska? Bara två år tidigare, när vi var nyinflyttade, hade jag varit en späd liten trettonåring med len hud som inte kunde säga r, mer än tillfreds med att bada och cykla och spela fotboll på det nya stället, där ingen än så länge var ute efter mig. Tvärtom, de första dagarna i skolan ville alla prata med mig, en ny elev var ett sällsynt fenomen där, alla undrade naturligtvis vem jag var, vad jag kunde. På eftermiddagarna och under helgerna hände det att flickor kom cyklande ända från Hamresanden för att träffa mig. Jag kunde spela fotboll med Per, Trygve, Tom och William, och då kom det några cyklande på vägen, två flickor, vart skulle de? Vårt hus var det sista, efter det var det bara skog, sedan två gårdar, sedan skog, skog och åter skog. De hoppade av cyklarna i backen, tittade bort mot oss, försvann bakom träden. Kom cyklande nerför igen, stannade, tittade bort.

– Vart ska de? sa Trygve.

– De har kommit för att glo på Karl Ove, sa Per.

– Du snackar, sa Trygve. De har väl inte cyklat ända från Hamresanden bara för det. Det är ju en mil ju!

– Vad skulle de annars komma hit upp för? De har i vart fall inte kommit hit för att titta på dig, sa Per. Du har ju alltid varit här.

Vi stod och tittade på när de fäktade sig fram genom snåren. Den ena hade rosa jacka, den andra ljusblå. Stora hårmanar.

– Nej, kom igen nu, sa Trygve. Vi lirar.

Och vi fortsatte spela ute på udden i älven där Pers och Toms far hade snickrat ihop två mål. Flickorna stannade när de kom till bältet med vass, omkring hundra meter ifrån oss. Jag visste vilka de var, de var inte speciellt snygga, så jag låtsades inte om dem, och när de hade stått där borta i vassen i tio minuter, som en underlig sorts fåglar, gick de tillbaka och cyklade hem. En annan gång några veckor senare kom det tre flickor upp till oss när vi jobbade inne i den stora lagerhallen på parkettfabriken. Vi staplade upp små brädbitar på pallar, med spjälor mellan varje lager, det var ackord, och när jag hade lärt mig att slänga ut en hel famn åt gången så att de lade sig intill varandra av sig själva, gjorde jag mig lite pengar på det. Vi kunde komma och gå som vi ville, ofta tog vi en sväng dit på hemvägen efter skolan och gjorde en stapel, gick hem och åt middag, gick tillbaka och stannade resten av kvällen. Så sugna på pengar var vi att vi kunde ha jobbat varenda kväll och alla helger, men det var ofta det inte fanns något jobb, antingen för att vi hade staplat hela lagret fullt eller för att arbetarna på fabriken själva hade gjort det på ordinarie arbetstid. Pers pappa arbetade med administrationen, så det var antingen genom honom eller genom William, vars far körde lastbil för fabriken, som det förlösande beskedet kom: nu finns det jobb. En sådan kväll var det som de tre flickorna kom in till oss i hallen. Också de bodde i Hamresanden. Den här gången var jag förvarnad, det hade gått ett rykte om att en av tjejerna i sjunde klass var intresserad av mig, och nu stod hon alltså här, påtagligt mer frimodig än de två kycklingliknande flickorna i vassen, för Line som hon hette, gick rakt fram till mig och lade armarna på ramen kring stapeln, stod där och tuggade tuggummi så självsäkert medan hon tittade på det jag gjorde, och hennes två väninnor höll sig i bakgrunden. Eftersom jag hade hört att hon var intresserad hade jag tänkt att jag måste slå till, för även om hon bara gick i sjunde klass var hennes syster fotomodell, och om hon själv inte var det än skulle hon kunna bli bra. Det var det alla sa om henne, att hon skulle kunna bli bra, det var det alla berömde, att hon hade en sådan potential. Hon var smal och långbent, hade långt mörkt hår, hon var blek, hade höga kindben och en oproportionerligt stor mun. Det långlemmade, lite dinglande och kalvaktiga med henne gjorde mig skeptisk. Men höfterna var fina. Munnen och ögonen också. En sak som talade mot henne var att hon inte kunde säga r, och att hon hade något lite dumt eller trögt över sig. Hon var känd för det. Samtidigt var hon populär i sin klass, alla tjejerna där ville vara bästis med henne.

– Hej, sa hon. Jag har kommit för jag tänkte hälsa på dig. Är du glad för det?

– Ser det, sa jag. Vände mig åt sidan, tog en stapel brädbitar på underarmen, slängde ut dem i ramen där de prydligt klapprade ihop sig, sköt in alla som stack ut, tog en ny stapel.

– Hur mycket tjänar ni i timmen? sa hon.

– Det är ackord, sa jag. Vi får tjugo kronor för en stapel med dubbla, fyrtio för en med fyrdubbla.

– Åhå, sa hon.

Per och Trygve som gick i hennes parallellklass, och som upprepade gånger hade förklarat sina aversioner när det gällde henne och hennes gäng, stod på golvet en bit bort och arbetade. Det slog mig att de liknade dvärgar. Kortväxta, framåtböjda, sammanbitna stod de mitt ute på golvet i den enorma hallen med pallar upp till taket åt alla håll, och jobbade.

– Gillar du mig? sa hon.

– Sisådär, sa jag. I samma ögonblick som jag såg henne komma in genom porten hade jag bestämt mig för att satsa på detta, men nu när hon stod där och vägen låg öppen, klarade jag ändå inte av att slå in på den, förmådde jag ändå inte att göra det som krävdes. På något sätt som jag inte riktigt förstod, men likafullt anade, var hon långt mer världsvan än jag. Okej, det är möjligt att hon var lite dum, men hon var världsvan. Och det var det världsvana jag inte kunde hantera.

– Jag gillar dig, sa hon. Men det har du väl hört.

Jag böjde mig fram och rättade till en spjäla, till min förvåning blossande röd i ansiktet.

– Nej, sa jag.

Sedan sa hon inte något mer på ett tag, bara hängde på ramen och tuggade tuggummi. Hennes väninnor borta på plankhögen verkade otåliga. Till slut rätade hon på sig.

– Okej då, sa hon, vände på klacken och gick.

Att jag hade försuttit chansen var inte så farligt, värre var det med hur det hade gått till, att jag inte förmådde ta de sista stegen, komma över den där sista bron. Och när intresset för mig som nykomling hade svalnat fick jag inte längre något gratis. Tvärtom kom de gamla åsikterna om mig långsamt smygande tillbaka. Jag kände på mig att de var i faggorna, hörde efterklangen av dem, trots att det inte fanns någon kontakt mellan de två olika platser jag hade bott på. Redan den första dagen i skolan hade jag spanat in en viss flicka, hon hette Inger, hade smala vackra ögon, mörk hudton, barnsligt kort näsa som bröt de annars långa, avrundade linjerna i ansiktet, och utstrålade avstånd, utom när hon log. Hon hade ett befriande och milt leende som jag beundrade och fann otroligt tilldragande, både för att det inte inbegrep mig eller sådana som mig, det tillhörde det innersta i hennes väsen som bara hon själv och hennes vänner fick ta del av, och för att hennes överläpp krökte sig en aning när hon log. Hon gick i klassen under och på de två år jag gick i den skolan bytte jag aldrig ett ord med henne. I stället blev jag ihop med hennes kusin, Susanne. Hon gick i min parallellklass och bodde i ett hus på andra sidan älven. Hennes näsa var spetsig, munnen liten och framtänderna lite kaninaktiga, men brösten var välpumpade och fina, höfterna precis lagom breda och ögonen utmanande, liksom alltid klara över vad de ville. Ofta var det att sminka sig ihop med andra. Medan Inger i all sin ouppnåelighet var fylld av hemligheter och mystik, och hade en dragningskraft som nästan uteslutande bestod av det jag inte visste utan bara anade eller drömde om, var Susanne mer en jämbördig, mer en likasinnad. Med henne hade jag mindre att förlora, mindre att frukta, men också mindre att vinna. Jag var fjorton år gammal, hon var femton och under loppet av några dagar gled vi ihop, så som man kan göra i den åldern. Kort därefter blev Jan Vidar ihop med hennes kompis Margrethe. Våra förhållanden befann sig någonstans mitt emellan barnvärlden och ungdomsvärlden, och gränserna mellan de två var flytande. Vi satt på samma säte i skolbussen om morgnarna, satt bredvid varandra när hela skolan var på plats på fredagens morgonsamlingar, cyklade tillsammans till konfirmationsundervisningen som hölls i kyrkan en gång i veckan och var tillsammans ute efteråt, i en gatukorsning eller på parkeringen utanför affären, alla situationer då skillnaderna mellan oss tonades ner och Susanne och Margrethe var som en sorts kompisar. Men i helgerna var det annorlunda, då kunde vi gå på bio inne i stan eller sitta i någons gillestuga och käka pizza och dricka cola medan vi omslingrade såg på tv eller lyssnade på musik. Då hade det med ens kommit lite närmare, det alla tänkte på. Det som bara några veckor tidigare hade varit ett stort steg, kyssen, som Jan Vidar och jag hade diskuterat den säkraste framgångsmetoden för, de praktiska detaljerna som vilken sida av henne det var bäst att sätta sig på, vad vi skulle säga för att inleda den process som skulle utmynna i kyssen, eller om det kanske var bättre att bara göra det utan att säga något alls egentligen, var sedan länge avklarat och nu nära att bli nästan mekaniskt; när vi hade ätit upp pizzan eller lasagnen satte sig flickorna i våra knän, och vi började hångla. Ibland låg vi också i soffan, ett par på var sida, om vi kände oss säkra på att ingen skulle komma. En fredagskväll var Susanne ensam hemma. Jan Vidar cyklade upp till mig på eftermiddagen, vi gick därifrån uppåt längs älven, över den smala gångbron och bort till huset där hon bodde, och de satt och väntade på oss. Hennes föräldrar hade gjort pizza, vi åt den, Susanne satte sig i mitt knä, Margrethe i Jan Vidars, på stereon gick Dire Straits Telegraph Road, och jag hånglade med Susanne och Jan Vidar med Margrethe i något som kändes som en oändlighet där i vardagsrummet. Jag älskar dig, Karl Ove, viskade hon i örat på mig efter en stund. Ska vi gå in på mitt rum? Jag nickade och vi reste oss och höll varandra i handen.

– Vi går in till mig, sa hon till de båda andra. Så får ni vara lite i fred här.

De såg upp på oss och nickade. Sedan fortsatte de hångla. Margrethes långa svarta hår täckte nästan hela ansiktet på Jan Vidar. Tungorna gick runt runt i deras munnar. Han strök henne upp och ner över ryggen, men för övrigt satt han stilla. Susanne log mot mig, klämde hårdare om min hand, och ledde mig genom korridoren och in på sitt rum. Det var mörkt där inne, och kallare. Jag hade varit där förut och jag tyckte om att vara hos henne, även om föräldrarna hade varit hemma varje gång och vi i princip inte gjorde något annat än det Jan Vidar och jag brukade göra, det vill säga sitta och prata, masa oss in och se på tv ihop med föräldrarna i vardagsrummet, ta några mackor i köket, gå långa promenader utmed älven, för det var inte Jan Vidars dunkla svettluktande rum, med förstärkarna och stereoanläggningen, gitarren och skivorna, gitarrhäftena och serietidningarna, vi satt i, det var Susannes ljusa, parfymdoftande rum med vitblommiga tapeter, broderat överkast på sängen, vit hylla med prydnadssaker och böcker, vitt skåp med hennes ordentligt hopvikta och upphängda kläder. När jag såg ett par blå jeans där, eller hängande över stolsryggen strax intill, svalde jag, för de där jeansen skulle hon dra på sig, över låren, höfterna, dem skulle hon dra igen blixtlåset på och knäppa. Hela hennes rum var fyllt av sådana löften som jag knappt kunde formulera för mig själv, det var snarare så att de rörde upp känslosvall inom mig. Det fanns även andra skäl till att jag trivdes där. Hennes föräldrar till exempel, de var alltid vänliga och det var något med atmosfären i den familjen som gjorde att jag förstod att de räknade med mig. Jag var en människa i Susannes liv, en hon berättade om för sina föräldrar och sin lillasyster.

Nu gick hon bort och stängde fönstret. Ute var det dimma, till och med ljusen i grannhuset hade nästan blivit utplånade i allt det grå. På vägen nedanför körde några bilar förbi och det dunkade från deras högtalare. Sedan blev det tyst igen.

– Jaha, sa jag.

Hon log.

– Jaha, sa hon och satte sig på sängkanten. Jag förväntade mig ingenting, inte mer än att vi kunde ligga här i stället för att sitta på varandra. En gång hade jag smugit in handen innanför täckjackan och lagt den på ena bröstet, då hade hon sagt nej och jag hade dragit undan den igen. Nejet hade inte varit skarpt eller förebrående, mer konstaterande, som om det åberopade en lag som stod över oss. Vi hånglade, det var det vi höll på med, och även om jag alltid var redo för det varje gång vi träffades så blev jag fort mätt på det. Efter en stund infann sig nästan en kväljande känsla, för det var något blint och oförlöst med det här hånglandet, allt inom mig längtade efter en väg ut ur det, en väg som jag visste fanns men som jag inte kunde gå. Jag ville gå vidare men måste hela tiden stanna kvar där, i de roterande tungornas och det ständigt nedfallande hårets dal.

Jag satte mig bredvid henne. Hon log mot mig. Jag kysste henne, hon blundade och makade sig bakåt i sängen, jag kravlade ovanpå henne, kände hennes mjuka kropp under min, hon stönade lite, låg jag kanske för tungt? Jag lade mig bredvid i stället, med benet över hennes ben. Strök med handen över axeln och ner utmed armen. När den nådde fingrarna kramade hon hårt om den. Jag lyfte på huvudet och öppnade ögonen. Hon såg på mig. Hennes ansikte, vitt i skumrasket, var allvarligt. Jag böjde mig fram och kysste henne på halsen. Det hade jag aldrig gjort förut. Vilade huvudet mot bröstet. Hon drog handen genom mitt hår. Jag hörde hennes hjärta slå. Jag strök med handen över hennes höfter. Hon vred lite på sig. Jag drog upp hennes tröja och lade handen på magen. Böjde mig ner och kysste den. Hon tog tag i nederkanten på tröjan och drog den långsamt uppåt. Jag trodde inte mina ögon. Där, precis framför mig, låg hennes bröst nakna. Ute i vardagsrummet satte någon på Telegraph Road igen. Jag tvekade inte utan slöt munnen om dem. Först det ena, sedan det andra. Jag gned kinderna mot dem, slickade dem, sög på dem, lade så händerna på dem och kysste henne som jag för några sekunder helt hade glömt. Längre än så hade inte mina drömmar eller fantasier sträckt sig, och nu var jag äntligen där, men efter tio minuter infann sig samma mättnad, plötsligt var det inte tillräckligt, inte det här heller, hur stort det än var, jag ville vidare, vart det nu var, och gjorde ett försök, började fumla med knappen i hennes byxor. Den gick upp, hon sa ingenting, låg och blundade som tidigare, med tröjan uppdragen ända under hakan. Jag drog ner blixtlåset. De vita trosorna syntes inunder. Jag svalde hårt. Jag tog tag i byxorna vid höfterna och drog ner dem. Hon sa ingenting. Vred sig bara lite för att det skulle gå lättare att få av byxorna. När de satt nere vid knäna lade jag handen ovanpå trosorna. Kände det mjuka håret inunder. Karl Ove, sa hon. Jag lade mig ovanpå henne igen, vi kysstes och medan vi kysstes drog jag ner trosorna, inte så mycket men tillräckligt för att få in ett finger, det gled ner över hårkrullet och precis när jag kände det våta och hala mot fingertoppen var det som om något rämnade inom mig. En smärta sköt liksom rakt in i buken och sedan gick ett slags krampryckningar genom underlivet på mig. I nästa sekund var allt jag befann mig i fullständigt främmande. Från det ena ögonblicket till nästa miste de nakna brösten och de nakna låren all mening. Men jag såg på henne att hon inte upplevde det på det viset, hon låg som förut och blundade, med halvöppen mun, flämtande, mitt uppe i det som jag alldeles nyss också hade varit mitt uppe i men alltså inte var längre.

– Vad är det? sa hon.

– Ingenting, sa jag. Men vi ska kanske gå in till de andra nu?

– Nej, sa hon. Vi väntar lite.

Så vi fortsatte. Vi hånglade, men det väckte ingenting i mig, jag kunde lika gärna ha skurit upp en skiva bröd, jag kysste hennes bröst, det väckte ingenting i mig, allt var så märkligt neutralt, bröstvårtorna var bröstvårtor, huden hud, naveln navel, men så plötsligt, till min häpnad och glädje, förändrades allt med henne igen, och än en gång fanns det ingenting jag hellre ville än att ligga där och kyssa allt jag kom över.

Då var det någon som knackade på dörren.

Vi satte oss upp, hon vickade snabbt byxorna på plats och drog ner tröjan.

Det var Jan Vidar.

– Kommer ni ut? sa han.

– Ja, sa Susanne. Vi kommer nu. Vänta bara lite.

– Jo för att klockan är halv elva, sa han. Jag vill helst vara ute ur huset innan dina föräldrar kommer hem.