EFTER ATT HA SUTTIT NÅGRA MÅNADER i ett källarrum ute i Åkeshov, en av Stockholms många förorter, och skrivit på det jag hoppades skulle bli min andra roman, med T-banan bara några meter utanför fönstret, så nära att jag varje eftermiddag när mörkret hade fallit såg vagnarna komma som en rad strålande rum genom skogen, fick jag i slutet av 2003 tag på ett kontor inne i Stockholms innerstad. Det var en av Lindas vänner som hade det, och det var perfekt, egentligen en enrummare med kokvrå, en liten dusch och en bäddsoffa förutom skrivbordet och bokhyllorna. Jag flyttade dit mina grejer i mellandagarna, det vill säga en boktrave och datorn, och började jobba där den första vardagen på det nya året. Romanen var egentligen färdig, det var en egendomlig sak på hundratrettio sidor, en liten historia om en far och hans två söner på krabbfiske en sommarnatt, som gled över i en lång essä om änglar som återigen gled över i en berättelse om den ene av de båda sönerna, nu vuxen, och hans liv några dagar ute på en ö i havet, där han bodde ensam och skrev och skadade sig själv.

Förlaget hade sagt att de ville ge ut den och jag var frestad, men samtidigt fruktansvärt osäker, inte minst sedan jag hade fått Thure Erik att läsa den och han ringde mig en sen kväll, och lät underlig både på rösten och i ordvalet, som om han hade druckit lite för att kunna säga det han hade att säga, vilket helt enkelt var: det går inte, det är ingen roman. Du måste berätta, Karl Ove! sa han flera gånger. Du måste ju berätta! Jag visste att han hade rätt och det var det jag började med den här första arbetsdagen 2004, där jag satt vid det nya skrivbordet och glodde på den tomma skärmen. Efter en halvtimmes försök lutade jag mig bakåt, lät blicken glida mot affischen bakom skrivbordet, den kom från en Peter Greenaway-utställning i Barcelona jag hade varit på ihop med Tonje för länge sedan, en gång i mitt förra liv, den var uppdelad i fyra bilder, en av något jag länge trodde var en kissande kerub, en av en fågelvinge, en av en flygare i 1920-talsstil, en av handen på ett lik. Sedan tittade jag ut genom fönstret. Himlen över sjukhuset på andra sidan gatan var klar och blå. Den lågt stående solen blänkte i rutor, skyltar, räcken, bilplåt. Isdimman som steg upp från folk som gick förbi på trottoaren fick dem att se ut som om de brann. Alla var hårt inpackade i kläder. Mössor, halsdukar, vantar, tjocka jackor. Rörelserna hastiga, ansiktena slutna. Jag gled med blicken över golvet. Det var av parkett och relativt nytt, den rödbruna nyansen passade inte alls ihop med lägenhetens sekelskiftesstil i övrigt. Plötsligt såg jag att kvistarna och ådringarna kanske två meter bort från stolen där jag satt, blev till en bild av Kristus med törnekrona.

Det var ingenting jag reagerade på, jag bara registrerade det, för bilder som den finns i alla byggnader, skapade av oregelbundenheter i golv och väggar, dörrar och lister – en fuktfläck i ett tak här ser ut som en springande hund, flagnande färg på en yttertrapp där ser ut som en snötäckt dal med en bergskedja i fjärran, över vilken molnen liksom vältrar sig fram – men det måste ändå ha satt i gång något inom mig, för när jag tio minuter senare reste mig och gick och fyllde på vattenkokaren, kom jag på något som hade hänt en kväll för länge sedan, långt tillbaka i barndomen, när jag hade sett en liknande bild på vattnet som hade visats i ett nyhetsinslag om ett försvunnet fiskefartyg. Under den sekund det tog att tappa i vatten, såg jag vårt vardagsrum framför mig, tv-apparaten i teak, skimret av snöfläckar här och var i den mörknande bergssidan utanför fönstret, havet på skärmen, ansiktet som plötsligt visade sig i det. Med bilderna följde också stämningen från den gången, av vår, av nybyggnation, av sjuttiotal, av familjelivet som det var då. Och med stämningen, en nästan vildsint längtan.

I samma stund ringde telefonen. Jag ryckte till. Ingen hade väl numret hit till mig?

Det ringde fem signaler innan det slutade. Bruset från vattenkokaren steg och jag tänkte som så ofta förr att det lät som om något närmade sig.

Jag skruvade av locket på kaffeburken, mätte upp två skedar och hällde på vattnet så att kaffet steg svart och rykande i koppen, klädde därefter på mig. Innan jag gick ut ställde jag mig så att jag kunde se ansiktet i golvplankorna igen. Och det var verkligen Kristus. Ansiktet var halvt bortvänt, som i smärta, blicken mot marken, törnekronan på huvudet.

Det anmärkningsvärda var inte att ansiktet fanns här, inte heller att jag hade sett ett ansikte i havet en gång i mitten av sjuttiotalet, det anmärkningsvärda var att jag hade glömt det och nu plötsligt kommit på det igen. Bortsett från några enstaka händelser, som Yngve och jag hade pratat om så ofta att de nästan hade antagit bibliska proportioner, mindes jag så gott som ingenting från när jag var barn. Det vill säga, jag mindes så gott som ingenting av det som hände då. Men stället där det utspelades mindes jag. Alla platser jag hade varit på, alla rum jag hade varit i mindes jag. Bara inte det som hände i dem.

Jag gick ut på gatan med koppen i handen. Ett vagt obehag över att se koppen här väcktes i mig, den hörde hemma inomhus, inte utomhus; ute fick den något naket och blottat över sig, och när jag gick över gatan bestämde jag mig för att köpa en kaffe på 7-Eleven nästa morgon och använda den pappmuggen, avsedd för utomhusbruk, i fortsättningen. Det stod några bänkar utanför sjukhuset och jag gick dit upp, satte mig på de istäckta spjälorna, tände en cigarett och tittade neråt gatan. Kaffet hade redan börjat svalna. Termometern utanför köksfönstret hemma hade visat minus tjugo på morgonen och även om solen sken kunde det inte vara så mycket varmare nu. Minus femton kanske.

Jag tog upp mobilen ur fickan för att se om någon hade ringt. Eller inte någon: vi väntade barn om en vecka, så jag var förberedd på att Linda när som helst kunde ringa och säga att det hade satt i gång.

I gatukorsningen högst upp i den flacka backen började trafikljusen ticka. Snart låg gatan nedanför tom på bilar. Från entrén längre ner kom två medelålders kvinnor ut och tände varsin cigarett. Klädda i sjukhusets vita rockar tryckte de armarna hårt mot kroppen och stod hela tiden och trampade för att inte frysa. Jag tänkte att de liknade en sorts underliga änder. Sedan upphörde tickandet och som ett koppel skällande tikar kom bilarna i nästa sekund rusande ut ur skuggorna vid backkrönet och in i den solbelysta vägbanan nedanför. Dubbdäcken smällde mot asfalten. Jag lade tillbaka mobilen, höll om koppen med båda händerna. Röken från den steg långsamt uppåt och blandade sig med röken från munnen. På skolgården som låg inklämd mellan två bostadshus tjugo meter från mitt arbetsrum, tystnade plötsligt ropen från ungarna som jag först då blev uppmärksam på. Det hade ringt in. Ljuden här var nya och obekanta för mig, detsamma var det med den takt de kom i, men jag skulle snart bli van vid dem, så van att de åter skulle försvinna. Man vet för lite och det finns inte. Man vet för mycket och det finns inte. Att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet. Det är det skrivandet handlar om. Inte vad som sker där, inte vilka handlingar som utspelar sig där, utan där i sig självt. Där, det är skrivandets plats och mål. Men hur kommer man dit?

Det var min fråga där jag satt i denna stadsdel i Stockholm och drack kaffe medan musklerna drog ihop sig av kylan och röken från cigaretten upplöstes i det väldiga luftrummet ovanför mig.

Ropen från skolgården kom med bestämda intervaller, och var en av många rytmer som genomkorsade kvarteret varje dag, från det att det började tätna av bilar på gatorna om morgonen tills det började glesna sent på eftermiddagen. Hantverkarna som samlades på de olika fiken och konditorierna för frukost vid halvsju, med sina skyddskängor och stora dammgrå nävar, sina tumstockar nedstoppade i byxfickan och sina evinnerligt ringande mobiler. De var svårare att placera, de män och kvinnor som fyllde gatorna en timme senare, de vars mjuka välklädda yttre inte sa något mer om dem än att de tillbringade sina dagar på kontor av något slag, och lika gärna kunde vara advokater som tv-journalister eller arkitekter, lika gärna vara copy på reklambyråer som skadereglerare på försäkringsbolag. Sjuksköterskorna och vårdbiträdena som bussen släppte av framför sjukhuset, oftast medelålders, oftast kvinnor, men även en ung man emellanåt, i klungor som bara blev större och större fram till åtta och sedan blev mindre och mindre, tills det slutligen bara var någon enstaka pensionär med shoppingvagn som klev ner på trottoaren, under de lugna förmiddagstimmar då ensamma mödrar och fäder började dyka upp med sina barnvagnar, och då trafiken på gatan dominerades av varubilar, lastbilar, pickuper, bussar och taxibilar.

Vid den tiden på dagen, när solen blänkte i fönstren mittemot, och när det inte längre, eller åtminstone väldigt sällan, hördes steg ute i trapphuset, hände det att grupper av dagisbarn kom förbi, knappt högre än får, alla i likadana reflexvästar, ofta allvarliga, liksom trollbundna av företagets äventyrliga prägel, medan allvaret hos personalen som herdelikt reste sig över dem snarare tycktes gränsa till ren leda. Det var vid den tiden på dagen som bullret från allt arbete som pågick fick utrymme att ta plats i medvetandet, antingen det var parkförvaltningen som blåste en gräsmatta ren på löv eller beskar ett träd, gatuförvaltningen som skrapade bort asfalt från en gatstump eller en fastighetsägare som totalrenoverade ett hyreshus någonstans i närheten. Så steg plötsligt en våg av affärsfolk och tjänstemän genom gatorna och fyllde alla restauranger till brädden: det var lunchdags. När vågen lika plötsligt drog sig tillbaka efterlämnade den en tomhet som nog liknade förmiddagens, men som ändå hade sin helt egna särart, för om mönstret upprepades så var det i omvänd ordning: de utspridda skolbarnen som nu passerade mitt fönster var på väg hem och hade alla något lössläppt och oregerligt över sig, medan de när de hade gått förbi på väg till skolan på morgonen hade gjort det med rester av sömnens stumhet i sig och den inneboende vaksamhet man bär inför det som ännu inte har börjat. Solen sken nu över väggen strax innanför fönstret, i trapphuset började det eka av klampande steg och på busshållplatsen framför huvudingången till sjukhuset växte klungan av väntande varje gång jag tittade ut. På gatan blev privatbilarna fler, på trottoaren som ledde upp till höghusen ökade antalet fotgängare. Den tilltagande aktiviteten kulminerade vid femtiden, efter det låg kvarteren tysta fram till dess att utelivet tog fart runt tio, med sina gäng av gastande unga män och skrattande unga kvinnor, och ännu en gång när det var på upphällningen vid tretiden. Strax före sex började så bussarna att köra igen, trafiken tätnade, från alla portar och trapphus kom människor ut, en ny dag var i gång.

Så strängt reglerat och avgränsat utspelade sig livet här att det lika gärna kunde tolkas geometriskt som biologiskt. Att det skulle finnas någon släktskap med det sjudande, vilda och kaotiska man kunde se hos andra arter, till exempel i de överflödande ansamlingarna av grodyngel eller fiskyngel eller insektsägg, där livet såg ut att komma krälande upp ur en outsinlig brunn, var nästan omöjligt att tänka sig. Men det gjorde det. Det kaotiska och oförutsägbara representerar på samma gång livets betingelse och dess sönderfall, det ena omöjligt utan det andra, och även om nästan alla ansträngningar vi gör syftar till att hålla det ifrån oss, krävs det inte mer än ett kort ögonblicks resignation för att vi ska leva i dess ljus, och inte i skugga som nu. Det kaotiska är ett slags tyngdkraft, och den rytm man i historien kan ana av civilisationers framväxt och civilisationers kollaps, är det kanske det som är upphov till. Påfallande är att ytterligheterna liknar varandra, åtminstone i en bemärkelse, för både i det överdådigt kaotiska och det strängt reglerade och avgränsade är den levande ingenting, livet allt. Lika lite som hjärtat bryr sig om vilket liv det slår för, bryr sig staden om vem som fyller dess olika funktioner. När alla som gick omkring i stan den här dagen är döda, om säg hundrafemtio år, kommer återklangen av människors göranden och låtanden fortfarande att genomkorsa den i sina mönster. Det enda nya kommer att vara ansiktena på de människor som fyller dem, men det blir inte så värst nytt, för de kommer alla att likna oss.

Jag kastade cigarettfimpen på marken och drack upp den sista skvätten kaffe, som redan var kallt.

Det var livet jag såg; det var döden jag tänkte på.

Jag reste mig, gnuggade händerna mot låren några gånger och gick ner till trafikljusen. Bilarna som körde förbi hade svansar av uppvirvlad snö efter sig. En stor långtradare kom nerför med skramlande kättingar, den bromsade in med små ryck och hann precis stanna framför övergångsstället när det slog om till rött. Jag fick alltid ett hugg av dåligt samvete när fordon stannade för min skull, en sorts obalans uppstod, det kändes som om jag blev skyldig dem något. Ju större fordon, desto större skuld. Därför försökte jag få ögonkontakt med chauffören när jag gick över och ge honom en nick för att återställa balansen. Men hans blick följde handen han hade lyft för att ta ner något där inne i förarhytten – kanske en karta, för långtradaren var polskskyltad – mig såg han inte, men det var lika bra det, då kunde inte inbromsningen ha retat honom särskilt mycket.

Jag stannade i entrén, tryckte in koden och öppnade porten, rotade fram nyckeln medan jag tog de få trappstegen upp till första våningen där mitt arbetsrum låg. Hissmaskineriet mullrade, så jag låste upp så fort jag kunde, slank in och stängde dörren efter mig.

Den plötsliga värmen fick det att sticka i ansiktet och på händerna. Utanför körde en av de otaliga ambulanserna förbi med höga sirener. Jag satte på vatten till en ny kopp kaffe, och medan jag väntade på att det skulle koka upp ögnade jag igenom det jag hade skrivit så långt. Dammet, som svävade i de breda snedställda solstrålarna, följde oroligt minsta lilla luftdrag. Grannen i lägenheten bredvid hade börjat spela piano. Vattenkokaren susade. Det jag hade skrivit var inte bra. Det var inte dåligt, men det var inte heller bra. Jag gick bort till skåpet, skruvade av locket på kaffeburken, mätte upp två skedar och hällde på vattnet så att kaffet steg svart och rykande i koppen.

Telefonen ringde.

Jag ställde ifrån mig koppen på skrivbordet och lät det ringa två gånger innan jag tog luren.

– Hallå? sa jag.

– Hej, det är jag.

– Hej.

– Jag undrade bara hur det går? Trivs du där borta?

Hon lät glad.

– Jag vet inte. Jag har bara varit här några timmar som du vet, sa jag.

Tystnad.

– Kommer du hem snart?

– Du behöver väl inte tjata, sa jag. Jag kommer när jag kommer.

Hon svarade inte.

– Ska jag köpa med mig något? sa jag efter en stund.

– Nej då, jag har handlat.

– Okej. Då ses vi sedan.

– Ja. Hej då. Du förresten. Kakao.

– Kakao, sa jag. Något mer?

– Nej. Bara det.

– Okej. Hej då.

– Hej hej.

När jag hade lagt på blev jag sittande i stolen en lång stund, försjunken i något som inte var tankar, inte heller känslor, utan snarare en sorts stämning, så som ett tomt rum kan ha en stämning. När jag utan att vara medveten om det lyfte koppen och tog en klunk var kaffet ljummet. Jag klickade med musen för att stänga skärmsläckaren och se hur mycket klockan var. Sex minuter i tre. Jag läste igenom texten som stod där en gång till, klippte ut den och sparade den i utkastet. Jag hade arbetat på en roman i fem år och då kunde inte det som sedan kom vara undermåligt. Och det här gav ifrån sig för lite. Samtidigt låg lösningen i den befintliga texten, det visste jag, den hade något i sig jag ville komma åt. Det kändes som om allt jag var ute efter fanns där men i en alltför komprimerad form. Särskilt viktig var den lilla idén som hade satt i gång texten, nämligen den att handlingen utspelade sig på 1880-talet, medan alla karaktärer och annan rekvisita var från 1980-talet. I flera år hade jag försökt skriva om min far men inte fått till det, säkert för att det låg för nära mitt liv och därför inte så lätt kunde tvingas in i en annan form, som ju är förutsättningen för litteratur. Det är dess enda lag: allt måste foga sig efter formen. Är något av litteraturens övriga element starkare än formen, det kan vara stilen, intrigen, tematiken, lägger något av dessa formen under sig blir resultatet svagt. Det är därför författare med en stark stil så ofta skriver svaga böcker. Det är också därför författare med en stark tematik så ofta skriver svaga böcker. Det starka i tematiken och i stilen måste brytas ner innan litteratur kan uppstå. Det är den nedbrytningen som kallas ”att skriva”. Att skriva handlar mer om att ödelägga än att skapa. Ingen visste det bättre än Rimbaud. Det anmärkningsvärda med honom var inte att han kom till den insikten i oroväckande unga år, utan att han lät den gälla också för livet. För Rimbaud handlade allt om frihet, i skrivandet såväl som i livet, och det var för att friheten var överordnad som han kunde lägga skrivandet bakom sig, eller kanske till och med måste lägga skrivandet bakom sig, för den blev också ett band som måste ödeläggas. Frihet är detsamma som ödeläggelse plus rörelse. En annan författare som visste det var Sandemose. Det tragiska med honom var att han bara mäktade att genomföra den sista delen i litteraturen, men inte i livet. Han ödelade, och blev kvar i det ödelagda. Rimbaud begav sig till Afrika.

Ett av dessa undermedvetna infall fick mig att plötsligt titta upp, och jag mötte en kvinnas blick. Hon satt i en buss rakt utanför fönstret. Det hade börjat skymma och den enda ljuskällan i rummet var lampan på skrivbordet, som antagligen drog till sig uppmärksamheten utifrån som den drar till sig mal. När hon såg att jag såg henne vände hon bort blicken. Jag reste mig och gick fram till fönstret, lossade persiennsnöret och släppte ner persiennerna, samtidigt som bussen utanför började rulla. Det var i vilket fall dags att åka hem. ”Snart” hade jag sagt och det var redan en timme sedan.

Hon hade varit så glad när hon ringde.

En stöt av vånda gick genom mig. Hur kunde jag få för mig att bemöta den oro och längtan hon var fylld av med irritation?

Jag stod alldeles stilla mitt på golvet, som om smärtan som strålade ut i kroppen skulle försvinna av sig själv. Men den gjorde aldrig det. Den måste slås ner genom handling. Jag måste göra det bra igen. Blotta tanken var till hjälp, inte bara genom sin utsikt till försoning utan också genom vad den krävde av konkret uppföljning, för hur skulle jag göra det bra igen? Jag stängde av datorn, lade ner den i väskan, sköljde ur koppen och satte den i diskstället, drog ur kontakten, släckte lampan och tog på mig ytterkläderna i det månskensaktiga gatljuset som sipprade in genom gliporna i persiennen, hela tiden med bilden av henne i den stora lägenheten för mitt inre öga.

Kölden bet i ansiktet när jag steg ut på gatan. Jag drog kapuschongen på min parkas över mössan, böjde ner huvudet för att skydda mig mot de små snökornen som virvlade i luften och började gå. Bra dagar brukade jag gå Tegnérgatan ner till Drottninggatan som jag fortsatte bort mot Hötorget för att några kvarter senare ta den branta backen upp mot Johannes kyrka och därefter svänga in på Regeringsgatan där vår lägenhet låg. Den vägen kantades av butiker, varuhus, kaféer, restauranger och biografer och det var alltid packat med folk. Gatorna där nere närapå översvämmades av människor i alla former och varianter. I de strålande skyltfönstren låg de mest olikartade varor, där inne gick rulltrapporna runt som hjul i enorma hemlighetsfulla maskinerier, hissar gled upp och ner, på tv-skärmar kretsade vackra människor med gengångaraktiga rörelser, framför de hundratals kassorna bildades det köer som ebbade ut och uppstod, ebbade ut och uppstod i mönster lika oöverskådliga som dem molnen antog över stadens tak. När det var bra dagar älskade jag detta, då kunde strömmen av människor med sina mer eller mindre vackra ansikten, vars ögon alla uttryckte ett bestämt sinnestillstånd, skölja genom mig när jag såg dem. När det var mindre bra dagar däremot hade samma scenario motsatt verkan, och om jag kunde valde jag då en annan, mer undanskymd väg. Som oftast blev det Rådmansgatan, därefter Holländargatan till Tegnérgatan, där jag gick över Sveavägen och följde Döbelnsgatan upp till Johannes kyrka. Den rutten dominerades av bostadshus, de flesta människor man mötte var sådana som ensamma skyndade sig fram genom gatorna, och de få butiker och restauranger som låg där var av den mindre frekventerade typen. Körskolor med fönster smutsiga av avgaser, loppisaffärer med serietidningar och vinylskivor i lådor utanför, kemtvättar, en frisörsalong, en kinarestaurang, ett par slitna pubar.

Den här dagen var en sådan dag. Med sänkt huvud för att undkomma den yrande snön gick jag på gatorna, som mellan hyreshusens höga fasader och snötäckta tak liknade små dalar, tittade då och då in genom fönstren jag passerade: den tomma receptionen i ett litet hotell, de gula fiskarna som simmade runt mot den gröna bakgrunden i akvariet, reklamaffischerna för en firma som tillverkade skyltar, broschyrer, klistermärken, kartongställ; de tre svarta frisörerna som stod och klippte sina tre svarta kunder i den afrikanska frisersalongen, den ene som vände lite på huvudet för att se på två ungdomar som satt och skrattade i trappan längst in, frisören som inte utan otålighet rättade till hans huvud igen.

På andra sidan gatan låg Observatorielunden. Träden där växte liksom utåt från kullen, och eftersom det svaga ljuset från husraden spred sig under dem såg det ut som om det var de som höll upp mörkret med sina kronor. Så tätt var det att skenet från själva observatoriet på krönet, byggt någon gång på 1700-talet under stadens absoluta storhetstid, inte syntes. Det fanns ett kafé där uppe nu, och första gången jag var där hade det slagit mig hur mycket närmare vår tid 1700-talet verkade här jämfört med 1700-talet i Norge, kanske framför allt ute på landet där en gård från, säg 1720, verkligen är urgammal, medan alla de praktfulla husen i Stockholm från samma period nästan känns samtida. Jag mindes då att mormors syster Borghild, som bodde i ett litet torp bakom själva gården som familjen kom från, en gång när vi satt ute på verandan berättade att det hade funnits hus från 1500-talet så sent som på 1960-talet, då de hade rivits för att ge plats åt modernare byggnader. Det sensationella med den upplysningen jämfört med det vardagliga i att stöta på en byggnad från den tiden här. Kanske var det närheten till familjen och därmed till mig det handlade om? Att det förflutna i Jølster angick mig i en helt annan grad än det förflutna i Stockholm. Troligen förhöll det sig så, tänkte jag nu, och slöt ögonen några sekunder för att bli kvitt känslan av att vara en idiot som hela tankekedjan vållade, eftersom den så uppenbart baserades på en illusion. Jag hade ingen historia och då hittade jag på en, ungefär som ett nazistparti i en förort skulle göra.

Jag fortsatte gatan fram, rundade hörnet och kom in på Holländargatan. Med sin folktomhet och sina två livlösa rader av översnöade bilar, inklämd mellan två av stadens viktigaste gator, Sveavägen och Drottninggatan, måste det vara bakgatornas bakgata. Jag flyttade över väskan till vänster hand medan jag med högra handens fingrar tog tag i kapuschongen och skakade av snön som hade lagt sig på den, samtidigt som jag böjde mig lite fram för att inte slå skallen i byggnadsställningen som var rest över trottoaren. Högt där uppe fladdrade några presenningar högljutt i vinden. När jag kom igenom den lilla tunnelliknande konstruktionen klev en man ut framför mig. Han gjorde det på ett sådant sätt att jag stannade.

– Du måste gå över till andra sidan gatan, sa han. Det brinner där inne. Det kan hända att det finns något som kan explodera, man vet aldrig.

Han satte en mobil mot örat, sänkte den igen.

– Det är allvar, sa han. Gå över på andra sidan.

– Var brinner det? sa jag.

– Där, sa han och pekade på ett fönster tio meter längre fram. Övre delen av det stod öppet och det strömmade ut rök. Jag sneddade ut på gatan för att kunna se bättre, samtidigt som jag i alla fall delvis åtlydde hans bestämda önskan om avstånd. Rummet innanför var upplyst av två strålkastare, och belamrat med en massa utrustning och sladdar. Målarburkar, verktygslåda, borr, rullar med isoleringsmaterial, två hushållsstegar. Mellan allt detta gled röken, långsamt och liksom prövande.

– Har du ringt brandkåren? frågade jag.

Han nickade.

– De är på väg.

Än en gång satte han mobilen mot örat, bara för att sänka den igen i nästa sekund.

Jag såg hur röken bildade nya mönster där inne och gradvis fyllde rummet, medan mannen frenetiskt gick av och an på andra sidan gatan.

– Jag kan inte se några lågor, sa jag. Kan du?

– Det är en glödbrand, sa han.

Jag stod där några minuter till, men eftersom jag frös och ingenting mer verkade hända fortsatte jag hemåt. Vid korsningen på Sveavägen hörde jag sirenerna från de första brandbilarna, som kort därefter kom inom synhåll uppe i backen. Folk runt omkring vände sig om. Sirenernas varning för hög fart stod i underlig motsättning till de stora bilarnas långsamt krypande rullning nerför backen. Just då slog det om till grönt och jag gick över gatan och in i Konsumbutiken på andra sidan.

Den natten fick jag inte sova. Vanligtvis somnade jag på ett par minuter, oavsett hur upprivande dagen hade varit eller hur oroväckande nästa dag hotade att bli, och med undantag för de perioder då jag gick i sömnen sov jag också djupt hela natten. Men den här kvällen förstod jag redan när jag lade huvudet på kudden och blundade att sömnen inte skulle infinna sig. Klarvaken låg jag och lyssnade till stadsljuden som steg och sjönk alltefter arten av människors rörelser utanför, och från dem i lägenheterna ovanför och under oss, som gradvis tonade ut och till slut bara bestod av sus från ventilationen, medan mina tankar irrade än hit, än dit. Linda sov bredvid mig. Jag visste att barnet hon hade inom sig också präglade hennes drömmar, som alarmerande ofta handlade om vatten: jättevågor som slog in över avlägsna stränder hon gick utmed, översvämning i lägenheten, där vattnet som kunde fylla den helt antingen kom sipprande nerför väggarna eller steg upp ur handfaten och toaletterna; insjöar som låg på nya ställen i stan, som till exempel utanför järnvägsstationen, där barnet hon hade fanns i en förvaringsbox som hon inte kunde nå fram till, eller bara försvann från henne där hon stod med bagaget i händerna. Hon hade också drömmar då barnet hon födde hade en vuxen människas ansikte eller då det visade sig att det inte existerade, och att det under förlossningen enbart rann vatten ur henne.

Mina egna drömmar, hurdana var de?

Inte en enda gång hade jag drömt om barnet. Ibland fick jag dåligt samvete för det, eftersom, om man uppfattar strömningarna i de viljelösa delarna av medvetandet som sannare än de viljestyrda, vilket jag nog gjorde, det blev så uppenbart att detta att vänta barn inte betydde speciellt mycket för mig. Men det var det å andra sidan ingenting som gjorde. Så gott som ingenting av allt som rörde mitt liv sedan jag fyllt tjugo hade jag drömt om. Det var som om jag inte hade vuxit upp i drömmarna utan fortfarande var ett barn, omgiven av samma människor och platser jag hade varit i barndomen. Och även om händelserna som utspelade sig där var nya varje natt, var känslan de fyllde mig med alltid densamma. Alltid känslan av förnedring. Ofta kunde det gå flera timmar efter det att jag hade vaknat, innan den hade försvunnit ur kroppen. Samtidigt var det så att jag i vaket tillstånd knappt mindes något alls från min barndom och att det lilla jag kom ihåg inte längre väckte något särskilt inom mig, och det skapade en sorts symmetri mellan det förflutna och det pågående, i ett underligt system där natten och drömmen var förknippad med hågkomster, dagen och medvetandet med glömska.

Bara för några år sedan hade förhållandet varit ett annat. Fram tills jag flyttade till Stockholm kändes det som om det fanns en kontinuitet i mitt liv, som om det i en jämn följd sträckte sig från barndomen ända in i nutiden, sammanhållet av ständigt nya förbindelser i ett komplicerat och sinnrikt mönster där varje fenomen jag skönjde kunde väcka ett minne som utlöste små känsloskred inom mig, några med känt ursprung, andra utan. Folk jag träffade kom från städer jag hade varit i, kände människor jag hade träffat, det var ett nät och det var hårt knutet. Men när jag flyttade till Stockholm blev den sortens uppflammande minnen alltmer sällsynta, och en dag hade de helt försvunnit. Rättare sagt, minnas kunde jag fortfarande; det som hände var att minnena inte längre satte i gång något inom mig. Ingen längtan, ingen önskan om att återvända, ingenting. Bara själva minnet och ett nästan omärkligt drag av aversion mot allt som snuddade vid det.

Tanken fick mig att slå upp ögonen. Alldeles stilla låg jag och såg på rislampan som hängde som en miniatyrmåne i takmörkret ovanför sängens fotände. Det var verkligen ingenting att beklaga. För nostalgin är inte bara skamlös, den är också förrädisk. Vad får egentligen en människa i tjugoårsåldern ut av en längtan efter sin egen barndom? Efter sin egen ungdom? Det liknade en sjuka.

Jag vred på mig och såg på Linda. Hon låg på sidan med ansiktet vänt mot mig. Magen var så stor att den började bli svår att förknippa med resten av hennes kropp, trots att även den hade svullnat upp. Så sent som igår hade hon stått framför spegeln och klagat över hur tjocka låren var.

Barnet låg med huvudet ner mot bäckenet och skulle ligga så ända fram till förlossningen. Att det i långa perioder inte rörde på sig var helt normalt, hade de sagt på mödravården. Hjärtat slog och snart, när det tyckte det var dags, skulle det i samspel med kroppen som det hade vuxit fram ur själv sätta i gång födsloarbetet.

Jag klev försiktigt upp och gick ut i köket för att ta ett glas vatten. Utanför konsertingången till Nalen stod flera grupper med äldre och pratade. En gång i månaden ordnades det danskvällar där för dem, då kom de i horder, män och kvinnor mellan sextio och åttio, alla uppklädda, och när jag såg dem stå i kö, glada och uppspelta, kunde det göra ont långt in i själen. Särskilt en av dem hade gjort intryck på mig. Iförd klargul kostym, vita joggingskor och med en stråhatt på skallen kom han första gången en smula osäkert gående i korsningen vid David Bagares gata en kväll i september, men det var inte så mycket kläderna som skilde honom från de andra, det var mer det han utstrålade, för medan jag uppfattade de andra som en del av ett kollektiv, äldre män som var ute för att roa sig med sina fruar, så lika varandra att den enskilda individen försvann ur ens medvetande så fort man flyttade blicken, tycktes han vara här ensam, även när han stod utanför och pratade med någon. Men det mest påfallande med honom var den vilja han utstrålade, som i den här församlingen var unik. När han stegade rakt in i trängseln bland alla människor i foajén slog det mig att han var ute efter något, och att han inte skulle finna det där, och troligen inte någon annanstans heller. Tiden hade sprungit ifrån honom, och med den, världen.

Utanför körde en taxi in till trottoaren. De i klungan som stod närmast fällde ihop sina paraplyer och skakade dem glatt för att få bort snön innan de klev in. Långt borta på gatan kom en polisbil körande. Blåljusen var på men inte sirenerna, och tystnaden gav den en anstrykning av något illavarslande. Efter den kom det en till. De saktade bägge in när de körde förbi, och när jag hörde att de stannade i nästa kvarter, ställde jag ifrån mig vattenglaset på bänken och gick in till fönstret i sovrummet. Polisbilarna stod parkerade efter varandra utanför US VIDEO. Den första var en vanlig polisbil, den andra var en van. Bakdörren stängdes just då jag kom fram. Sex polismän sprang bort till entrén och försvann in i huset, två stod kvar framför piketbilen och väntade. En man i femtioårsåldern som gick förbi kastade inte så mycket som en blick på polismännen. Jag misstänkte att han egentligen hade tänkt gå in, men fått kalla fötter när han såg att det stod poliser utanför. Dygnet runt slank män i en jämn ström in och ut genom dörren till US VIDEO, och efter att ha bott här i nästan ett år kunde jag i nio fall av tio peka ut vem som hade tänkt gå in och vem som skulle gå förbi. Nästan alla hade samma kroppsspråk. De gick som vanligt framåt, och när de öppnade dörren var det med en gest som var avsedd att se ut som en naturlig förlängning av det som nyss passerat. Så noga var de med att inte se sig om att det var det man lade märke till. Ansträngningen för att upprätthålla normaliteten lyste om dem. Inte bara när de smet in, utan också när de kom ut igen. Dörren öppnades och utan att stanna till gled de liksom ut på trottoaren och in i den gångart som skulle ge intryck av att ha varit i farten sedan flera kvarter bort. De var av alla åldrar, från sexton till över sjuttio, och de kom ur alla samhällsskikt. Några såg ut att gå dit enkom för det, andra gjorde det på väg hem från arbetet eller tidigt på morgonen efter en kväll på stan. Själv hade jag inte varit där, men jag visste precis hur det såg ut: den långa trappan ner, den djupa halvmörka källarlokalen med en disk där man betalade. Raden av svartmålade bås med tv-monitorer, de många filmerna man kunde välja bland efter vilka sexuella preferenser man hade, de svarta stolarna i konstläder, rullarna med toapapper på bänken bredvid.

August Strindberg påstod en gång i sitt djupa sinnesförvirrade allvar att stjärnorna på himlen var hål i en vägg. Ibland tänkte jag på det när jag såg den ändlösa strömmen av själar som gick trappan dit ner och satte sig i källarbåsens mörker för att onanera medan de såg på de lysande bildskärmarna. Att världen var stängd om dem och att en av de få möjligheter de hade att se ut över den var genom dessa luckor. Vad de såg berättade de aldrig för någon, det tillhörde det onämnbara, oförenligt med allt som hörde till ett vanligt liv, och de flesta som gick dit var vanliga män. Men det var inte så att det onämnbara enbart gällde i förhållandet till världen där uppe, även där nere präglade det dem, åtminstone av deras uppträdande att döma, det att ingen talade med någon annan, det att ingen såg på någon annan, de solipsistiska banorna som alla vandrade i, mellan trappan, hyllorna med filmer, disken, båsen och än en gång trappan. Att det också fanns något i grunden komiskt med det som skedde, denna radda män som satt med byxorna neddragna i varsitt bås och grymtade och stönade och drog i lemmen medan de glodde på filmer med kvinnor som hade samlag med hästar och hundar, eller män med en massa andra män, kunde de inte vara omedvetna om men inte heller ta hänsyn till eftersom äkta skratt och äkta begär är oförenliga storheter och det var begäret som hade drivit dem dit. Men varför dit? Alla filmer man kunde se där nere fanns också på nätet och kunde följaktligen beskådas i fullständig ensamhet, utan risk att bli sedd av andra. Det måste därför vara något i den onämnbara situationen de sökte. Antingen det låga, tarvliga och skitiga med den eller det slutna. Jag visste inte, för mig var det här okänd mark, men jag kunde inte låta bli att tänka på det, för varje gång jag riktade blicken åt det hållet var det någon som försvann dit ner.

Att polisen dök upp var inte ovanligt, men oftast gjorde de det i samband med demonstrationerna som regelmässigt hölls utanför. Stället som sådant lät de vara i fred, till demonstranternas stora missnöje. De kunde bara stå där med sina banderoller och ropa slagord och bua varje gång någon gick in eller kom ut därifrån, under skarp uppsyn av polisen som stod skuldra vid skuldra med sköld, hjälm och skyddsväst och övervakade dem.

– Vad är det? sa Linda bakom mig.

Jag vände mig om och såg på henne.

– Är du vaken?

– Inte riktigt, sa hon.

– Jag kan inte sova bara, sa jag. Och så är det några polisbilar utanför. Fortsätt sov du.

Hon blundade igen. Nere på gatan gick dörren upp. Två polismän uppenbarade sig. Efter dem kom två till. De höll en man mellan sig, så tätt att hans fötter inte nuddade vid marken. Det såg brutalt ut men var antagligen nödvändigt, för mannen hade byxorna nere kring smalbenen. Ute på trottoaren släppte de taget om honom och han föll ner på knä. Ytterligare två poliser kom ut genom dörren. Mannen reste sig och drog upp byxorna. En polis låste hans händer på ryggen med handfängsel, en annan ledde in honom i bilen. När de övriga polismännen började ta plats i bilen kom två av dem som arbetade där ut på gatan. Med händerna i fickorna stod de och såg bilarna starta, köra nerför gatan och försvinna, medan deras hår långsamt vitnade av den fallande snön.

Jag gick in i vardagsrummet. Skenet från lyktorna som hängde i vajrar över gatan rakt nedanför fönstren lyste svagt upp väggarna och golvet. Jag tittade på tv en stund. Hela tiden tänkte jag att det kanske skulle göra Linda orolig om hon vaknade och kom in. Alla avvikelser och allt som andades gränslöshet kunde påminna henne om de maniska perioder hennes far hade haft när hon växte upp. Jag stängde av igen, tog i stället ner en konstbok från hyllan ovanför soffan och satte mig och bläddrade i den. Det var en bok om Constable jag nyligen hade köpt. Mest oljeskisser, studier av moln, landskap, hav.

Jag behövde inte mer än låta blicken glida över dem förrän tårarna fyllde ögonen. Så stort var suget som vissa bilder lockade fram i mig. Andra lämnade mig likgiltig. Det var min enda parameter när det gällde bildkonst, känslorna den väckte. Känslan av outtömlighet. Känslan av skönhet. Känslan av närvaro. Allt sammandraget i ögonblick så brännande att de ibland kunde vara svåra att vistas i. Och fullständigt oförklarliga. För om jag granskade den bild som gjorde starkast intryck, en oljeskiss av en molnformation från den 6 september 1822, fanns det ingenting där som kunde förklara styrkan i mina känslor. Överst ett fält av blå himmel. Under ett fält av vitaktigt dis. Så de framvältrande molnen. Vita där de träffas av solstrålar, ljusgröna i de lättare skuggpartierna, mörkt gröna och nästan svarta där de är som tyngst och solen som längst bort. Blått, vitt, turkos, grönt, svartgrönt. Det är allt. I kommentaren till skissen står det att Constable hade gjort den ute på Hampstead ”at noon” och att en viss Wilcox hade betvivlat att dateringen var korrekt eftersom en annan skiss som härrör från samma datum mellan klockan 12.00 och 13.00 visar en helt annan, mer regntyngd himmel, ett argument väderrapporterna från Londonområdet den dagen vederlade eftersom den mycket väl kunde överensstämma med molntäcket i bägge fallen.

Jag hade läst konsthistoria ett tag, och var van vid att beskriva och analysera konst. Men det jag aldrig skrev om och som är det enda viktiga var upplevelsen av den. Dels för att jag inte kunde, dels för att känslorna som bilderna lyfte inom mig stred mot allt jag hade lärt om vad konst var och vad den var till för. Så jag behöll det för mig själv. Gick ensam runt på Nationalmuseum i Stockholm eller Nasjonalgalleriet i Oslo eller National Gallery i London och tittade. Det fanns en frihet i det. Jag behövde inte skärskåda mina känslor, det var ingen jag skulle stå till svars inför, ingenting jag måste argumentera för. Frihet men inte fred, för även om målningarna var idyller, som Claudes arkaiska landskap till exempel, kände jag mig alltid orolig när jag gick ifrån dem, för det de hade, kärnan i deras väsen, var outtömligheten och det den tillfogade mig var en sorts girighet. Bättre kan jag inte förklara det. En girighet efter att själv finnas i det outtömliga. Så var det också den här natten. I nästan en timme satt jag och bläddrade i boken om Constable. Hela tiden återvände jag till bilden med de grönskimrande molnen som varje gång öppnade samma sak i mig. Det var som om två olika betraktelsesätt steg och sjönk i medvetandet, det ena med sina tankar och resonemang, det andra med sina känslor och förnimmelser, och trots att de låg sida vid sida var de utestängda från varandras insikter. Det var en fantastisk bild, den fyllde mig med alla de känslor fantastiska bilder skänker, men när jag skulle förklara varför, vad det fantastiska bestod av, kom jag till korta. Bilden satte mitt inre i skälvning, men för vad? Bilden fyllde mig med längtan, men efter vad? Moln fanns det nog av. Färger fanns det nog av. Bestämda historiska ögonblick fanns det också nog av. Även kombinationen av dessa tre fanns det nog av. Vår tids konst, alltså konst som i princip borde vara den som gällde för mig, betraktade inte de känslor som ett konstverk genererade som värdefulla. Känslorna var underordnade eller kanske rentav en oönskad biprodukt, ett slags avskräde, eller i bästa fall ett manipulerbart material. Inte heller den naturalistiskt återgivna verklighetsbilden hade något värde, utan betraktades som naiv och som ett sedan länge passerat stadium. Då var det inte mycket mening kvar. Men i samma ögonblick jag riktade blicken mot bilden igen, försvann alla resonemang i den våg av kraft och skönhet som slog upp i mig. Ja, ja, ja, ljöd det då. Det är där det är. Det är dit jag måste. Men vad var det jag sa ja till? Vad var det jag måste?

Klockan var fyra. Det var alltså fortfarande natt. Jag kunde inte gå till mitt arbetsrum på natten. Men halv fem, det var väl morgon?

Jag reste mig och gick ut i köket, ställde in en tallrik med spagetti och köttbullar i mikron, för jag hade inte ätit sedan lunch dagen innan, gick in i badrummet och duschade, mest för att fördriva minuterna det tog innan maten var klar, klädde på mig, lade fram kniv och gaffel, hällde upp vatten i glaset, hämtade tallriken, satte mig ner för att äta.

På gatan utanför var det alldeles tyst. Timmen före fem var den enda tiden på dygnet då staden sov. I mitt förra liv, de tolv år jag bodde i Bergen, brukade jag vara uppe på nätterna om jag kunde. Jag tänkte aldrig på den vanan, det var bara något jag tyckte om, och gjorde. Det hade börjat som ett gymnasialt ideal som utgick från en föreställning om att natten på något sätt associerades med frihet. Inte i sig själv, men i sitt motsatsförhållande till dagens nio till fem-verklighet, som jag och några andra med mig betraktade som borgerlig och konformistisk. Vi ville vara fria, vi satt uppe om nätterna. Att jag fortsatte med det hade mindre med frihet att göra än med ett växande behov av ensamhet. Det, förstod jag nu, hade jag gemensamt med min far. I huset där vi bodde hade han en hel uthyrningslägenhet till sitt förfogande och där tillbringade han så gott som varenda kväll. Det var hans natt.

Jag sköljde tallriken under kranen, satte den i diskmaskinen och gick in i sovrummet. Linda öppnade ögonen när jag stannade framför sängen.

– Så lätt du sover, sa jag.

– Hur mycket är klockan? sa hon.

– Halv fem.

– Har du varit uppe ända till nu?

Jag nickade.

– Jag tror jag sticker bort till kontoret ett tag. Är det okej?

Hon reste sig på armbågen.

– Nu?

– Jag kan ändå inte sova, sa jag. Det är lika bra att använda tiden till att jobba.

– Snälla … sa hon. Kom och lägg dig.

– Hör du inte vad jag säger? sa jag.

– Men jag vill inte ligga här ensam, sa hon. Kan du inte gå dit tidigt i morgon bitti?

– Det är tidigt i morgon bitti nu, sa jag.

– Nej, det är mitt i natten, sa hon. Och jag ska faktiskt föda barn när som helst. Det kan bli om en timme, det vet du ju.

– Vi ses snart, sa jag och stängde dörren efter mig. I hallen slängde jag på mig ytterkläderna, tog väskan med datorn och gick ut. Kall luft slog emot mig från den snöiga trottoaren. Längst bort på gatan körde en plogbil. Den tunga stålplogen dundrade mot asfalten. Jämt skulle hon hålla mig kvar. Varför var det så viktigt att jag var där, när hon sov och ändå inte märkte om jag var där eller inte?

Himlen låg svart och tung över taken. Men det hade slutat snöa. Jag började gå. Plogbilen passerade med mullrande motor, skramlande kättingar, skrapande kanter. Ett litet inferno av oväsen. Jag svängde in på David Bagares gata som låg folktom och tyst upp mot Malmskillnadsgatan, där skylten till krogen KGB var det ögonen drogs mot. Utanför porten till servicehuset stannade jag. Det var sant det hon sa. Värkarna kunde sätta i gång när som helst. Och hon tyckte inte om att vara ensam. Så varför gick jag här? Vad skulle jag i arbetsrummet att göra klockan halv fem på morgonen? Skriva? Få till i dag vad jag inte hade klarat att få till de senaste fem åren?

Vilken idiot jag var. Det var vårt barn hon väntade, mitt barn, hon skulle inte behöva vara ensam om det.

Jag gick hem igen. När jag satte ifrån mig väskan i hallen och började ta av mig ytterkläderna, hörde jag hennes röst inifrån sovrummet.

– Är det du, Karl Ove?

– Ja, sa jag och gick in till henne. Hon såg frågande på mig.

– Du har rätt, sa jag. Jag tänkte mig inte för. Förlåt att jag bara gick.

– Det är jag som ska säga förlåt, sa hon. Det är väl klart att du ska gå och jobba!

– Jag gör det senare, sa jag.

– Men jag vill inte hålla dig kvar, sa hon. Det går jättebra det här. Jag lovar. Så ringer jag om det händer något.

– Nej, sa jag och lade mig bredvid henne.

– Men Karl Ove … sa hon och log.

Jag tyckte om att hon sa mitt namn, hade alltid tyckt om det.

– Nu tycker du det jag tyckte, medan jag tycker det du tyckte. Men jag vet ju att du egentligen tycker precis tvärtom.

– Det där blev alldeles för invecklat för mig, sa jag. Är det inte bättre att vi bara sover? Så kan vi äta frukost tillsammans innan jag går?

– Gärna, sa hon och lade sig tätt intill mig. Hon var varm som en ugn. Jag strök henne över håret och kysste henne lätt på munnen. Hon blundade och böjde huvudet bakåt.

– Vad sa du? sa jag.

Hon svarade inte, tog bara min hand och lade den på sin mage.

– Där! sa hon. Kände du?

Huden bultade plötsligt under handflatan.

– Oj, sa jag och lyfte på handen för att se. Det som pressades uppåt mot magen och fick den att bulna, om det var ett knä eller en fot, en armbåge eller en näve, drogs nu åt sidan. Det var som att se något röra sig under ytan på ett annars stilla vatten. Så försvann det igen.

– Hon är otålig, sa Linda. Jag känner det.

– Var det foten?

– Mmm.

– Det var som om hon prövade om det skulle gå att komma ut den vägen.

Linda log.

– Gjorde det ont?

Hon skakade på huvudet.

– Jag känner det, men det gör inte ont. Det är bara konstigt.

– Det kan jag tänka mig.

Jag makade mig intill henne och lade handen på hennes mage igen. Från hallen smällde det till i brevinkastet. En lastbil körde förbi utanför, den verkade vara stor, det skallrade i fönsterrutorna. Jag slöt ögonen. När medvetandets alla tankar och bilder snart började röra sig i riktningar som jag inte rådde över, och jag liksom låg och betraktade dem som en tankarnas slöa vakthund, förstod jag att sömnen väntade alldeles i närheten. Det var bara att fira sig ner i mörkret.

Jag vaknade av att Linda rumsterade i köket. Klockan på spishyllan var fem i elva. Fan också. Det var den arbetsdagen.

Jag drog på mig kläderna och gick ut i köket. Ångan pyste ur den lilla kaffebryggaren på spisen. Pålägg och juice stod på bordet. Två rostade brödskivor låg på en tallrik. I brödrosten bredvid for just då två till upp.

– Har du sovit gott? sa Linda.

– Jadå, sa jag och satte mig. Smöret jag bredde på brödskivan smälte direkt och fyllde igen de små porerna på ytan. Linda ställde kaffet åt sidan och stängde av plattan. Den stora magen gjorde att hon hela tiden såg ut som om hon lutade sig bakåt, och när hon företog sig något med händerna var det som om det skedde på andra sidan en osynlig vägg.

Himlen därute var grå. Men snön låg tydligen kvar på taken, för det var ljusare inne än det brukade.

Hon hällde upp kaffe i de båda kopparna hon hade ställt fram, satte den ena framför mig. Hon var svullen i ansiktet.

– Har du blivit sämre? frågade jag.

Hon nickade.

– Jag är alldeles igentäppt. Och så har jag fått lite feber.

Hon satte sig tungt ner, hällde mjölk i kaffet.

– Typiskt, sa hon. Att jag skulle bli sjuk just nu. När jag behöver mina krafter som mest.

– Det kan ju hända att det dröjer, sa jag. Att kroppen inte sätter i gång förrän den blir frisk igen.

Hon spände ögonen i mig. Jag svalde den sista biten och hällde upp juice. Om det var en sak jag hade lärt mig de senaste månaderna så var det att allt man hade hört om gravida flickors ombytliga och oförutsägbara humör stämde.

– Fattar du inte att det är katastrof? sa hon.

Jag mötte hennes blick. Tog en klunk juice.

– Jo, jo visst, sa jag. Men det ordnar sig. Allt ordnar sig.

– Klart att det ordnar sig, sa hon. Men det handlar inte om det. Det handlar om att jag inte vill vara sjuk och svag när jag ska föda.

– Jag förstår det, sa jag. Men det kommer du inte att vara. Det är fortfarande några dagar till dess.

Vi fortsatte äta under tystnad.

Så såg hon på mig. Hon hade fantastiska ögon. De var grågröna, och då och då, oftast när hon var trött, skelade de lite grann. På fotot i diktsamlingen som hon hade gett ut skelade hon, och sårbarheten i det, som den övriga självsäkerheten i uttrycket motarbetade men inte upphävde, hade en gång hypnotiserat mig fullständigt.

– Förlåt, sa hon. Jag är bara nervös.

– Det behöver du inte vara, sa jag. Du är så väl förberedd som man kan vara.

Och det var hon verkligen. Hon hade hängett sig totalt åt det som skulle ske; läst högvis med böcker, köpt en meditationskassett som hon lyssnade på varje kväll, med en röst som upprepade att smärtan inte var farlig, att smärtan var bra, att smärtan inte var farlig, att smärtan var bra, och vi hade både gått på kurs tillsammans och varit på guidad visning på avdelningen där förlossningen var planerad att äga rum. Inför varje timme hos barnmorskan hade hon förberett sig genom att skriva ner frågor i förväg, och alla kurvor och mål hon fick med sig därifrån antecknade hon lika samvetsgrant i en dagbok. Hon hade också skickat ett papper med önskemål till förlossningsavdelningen, de hade bett henne om det, där det stod att hon var orolig och behövde mycket stöd och uppmuntran men att hon samtidigt var stark och ville föda utan smärtlindring.

Det skar mig i hjärtat. Jag hade ju varit på förlossningen, och även om de hade försökt skapa en hemlik miljö med soffor, mattor, tavlor på väggarna och cd-spelare i rummet där födsloarbetet skulle pågå, förutom att det fanns tv-rum och ett kök där man kunde laga egen mat, och där man efteråt fick ett eget sovrum med bad, var det ju ändå så att en annan kvinna precis innan hade fött i samma rum, och även om man hade städat och gjort rent i flygande fläng, bytt lakan och lagt fram nya handdukar, hade det skett så oändligt många gånger att en svag metallisk lukt av blod och inälvor ständigt dröjde kvar därinne. I det svala sovrum vi skulle få disponera ett dygn efter nedkomsten, hade ett annat par med ett nyfött barn alldeles nyss legat i samma säng, så det som för oss var nytt och omvälvande var för dem som jobbade där en evig upprepning. Barnmorskorna hade alltid ansvar för flera förlossningar parallellt, de gick hela tiden in och ut i olika rum, där olika kvinnor tjöt och skrek, röt och stönade, beroende på vilken fas i förlossningsarbetet de var inne i, och detta pågick kontinuerligt, dag som natt, år ut och år in, så var det något de inte kunde göra så var det att gå in för något med den intensitet som Lindas brev uttryckte förväntan på.

Hon tittade ut genom fönstret, och jag följde hennes blick. På taket på huset mittemot, kanske tio meter ifrån, stod en man med ett rep om midjan och skottade snö.

– De är inte kloka i det här landet, sa jag.

– Gör de inte så i Norge?

– Nej, är du tokig?

Året innan jag kom hit hade en pojke omkommit av att en isklump ramlade ner från ett tak. Sedan dess blev alla tak skottade i nästan samma ögonblick som snön föll, med ohygglig konsekvens, och när det kom mildare perioder var så gott som alla trottoarer avspärrade med rödvita band i minst en veckas tid. Kaos överallt.

– Men all rädsla upprätthåller i varje fall sysselsättningen, sa jag, tryckte i mig smörgåsen, reste mig och drack den sista skvätten kaffe stående. Nu sticker jag.

– Okej, sa Linda. Kan du hyra några filmer på hemvägen?

Jag ställde ifrån mig koppen på bordet, torkade mig om munnen med handen.

– Visst. Vad som helst?

– Ja. Välj du bara.

Jag borstade tänderna i badrummet. När jag kom ut i hallen för att ta på mig, följde Linda efter.

– Vad ska du göra i dag? sa jag och tog fram rocken ur garderoben med ena handen medan jag virade halsduken om halsen med den andra.

– Vet inte, sa hon. Ta en promenad i parken kanske. Ta ett bad.

– Blir det bra? sa jag.

– Ja, det blir bra.

Jag böjde mig ner och knöt skorna medan hon tronade väldig över mig, med ena armen mot ryggen.

– Då så, sa jag, drog mössan över huvudet och tog väskan med datorn. Då går jag.

– Okej, sa hon.

– Ring om det händer något.

– Det ska jag.

Vi kysste varandra och jag stängde dörren efter mig. Hissen var på väg upp och jag fick en snabb skymt av grannen från våningen ovanpå när hon gled förbi med ansiktet vänt mot spegeln. Hon var advokat, gick oftast klädd i svarta byxor eller svarta knälånga kjolar, hälsade kort, alltid med sammanpressade läppar, utstrålade fientlighet, åtminstone mot mig. I perioder bodde hennes bror där, en mager mörkögd rastlös man, vacker men med hårt utseende, som en av Lindas väninnor hade fastnat för och blivit kär i, de hade ett slags förhållande som verkade gå ut på att han föraktade henne lika högt som hon dyrkade honom. Att han bodde i samma hus som hennes väninna såg ut att besvära honom, han fick något jagat i blicken de gånger vi stannade och bytte några ord, men även om jag antog att det hade något att göra med att jag visste mer om honom än han om mig, kunde det också ha andra orsaker – att han var en klassisk missbrukare till exempel. Det visste jag inte något om, kunskap om den världen och andra av samma slag hade jag ingen alls, i den bemärkelsen var jag verkligen just så blåögd som Geir, min enda egentliga vän i Stockholm, ofta hävdade när han liknade mig vid den grundlurade figuren i Caravaggios ”Falskmyntarna”.

När jag kom ner i entrén bestämde jag mig för att ta en cigarett innan jag fortsatte, gick genom korridoren som ledde förbi tvättstugan och ut på bakgården, där jag ställde väskan på marken, lutade mig mot väggen och tittade upp mot himlen. En ventilationstrumma mynnade ut rakt ovanför mig och fyllde luften närmast huset med lukten av varma nytvättade kläder. Inifrån tvättstugan hördes svagt vinet från en centrifug, så underligt väsande bredvid de långsamma, grå molnen som drev genom rymden högt där uppe. På sina ställen var den blå himlen bakom synlig, som om dagen var en platta de gled över.

Jag gick bort till muren som avskärmade den inre delen av bakgården från dagisets uteplats, just nu öde, eftersom ungarna var inne och åt vid den här tiden, stödde armbågarna mot kanten och stod så och rökte medan jag tittade bort mot de två tornen som reste sig på Kungsgatan. De var byggda i en sorts nybarock stil och det tjugotal som de vittnade om fyllde mig som så ofta med längtan. Om natten var tornen belysta av strålkastare och medan dagsljuset skilde ut de olika detaljerna, så att man tydligt såg hur väsensskilt materialet i muren var jämfört med materialet i fönstren och i de förgyllda statyerna och i de ärgade kopparplåtarna, band det konstgjorda ljuset dem samman. Måhända var det ljuset i sig självt som åstadkom det, måhända förbindelsen med omgivningarna som ljuset upprättade, hur det än förhöll sig var det som om statyerna ”pratade” med varandra på nätterna. Inte så att de kom till liv, de var lika döda som på dagen, det var mer som om det dödas uttryck förändrade sig och på något sätt blev intensifierat. Om dagen var det bara intet, om natten var det detta intet som kom till uttryck.

Eller så var det det att dagen var fylld med så mycket annat som splittrade koncentrationen. Alla bilar på gatorna, människorna på trottoarerna och i trapporna och i fönstren, helikoptrarna som for över himlen som trollsländor, ungarna som när som helst kunde komma utspringande och kravla i modden eller i snön, cykla på trehjulingar, åka i den stora rutschkanan mitt på lekplatsen, klättra på bryggan i det fullt utrustade ”skeppet” bredvid, leka i sandlådorna, röja i lekstugan, kasta boll eller bara springa runt, hela tiden under hojt och skrik, så att gården ekade av en näst intill fågelbergsaktig kakofoni från morgon till tidig eftermiddag, bara som nu avbruten av måltidernas lugn. Det var nästan omöjligt att vistas där ute då, inte på grund av larmet som jag sällan lade märke till, utan för att ungarna hade en benägenhet att flocka sig omkring mig. De gånger jag hade gjort det under hösten hade de börjat klättra upp på halvmuren som delade av bakgården, och där hängde de, en fyra fem stycken, och frågade mig om allt möjligt, om de inte roade sig med att kliva över den förbjudna gränsen och rusa förbi mig medan de tjoade för full hals. Han som var mest framåt var samma barn som blev hämtat sist. De gånger jag tog den vägen hem hände det inte så sällan att jag såg honom sitta ensam och krafsa i sanden eller ihop med någon annan stackare, om han inte stod och hängde med armarna över grinden vid utgången. Då brukade jag heja på honom. Om inga andra var i närheten, med två fingrar mot pannan, kanske lyfte jag till och med på ”hatten”. Inte så mycket för hans skull, för han såg lika kaxigt på mig varje gång, som för min egen.

Ibland föreställde jag mig att alla mjuka känslor kunde skrapas av som brosken runt senorna i en skadad idrottsmans knä, vilken befrielse det skulle vara. Bort med all sentimentalitet, all medkänsla, all inlevelse …

Ett skrik steg genom luften.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Jag ryckte till. Visserligen hördes skriket ofta, men jag vande mig inte vid det. Lägenheterna i huset som det kom ifrån, det låg på andra sidan dagiset, hörde till ett äldreboende. Jag såg framför mig någon som låg orörlig i sin säng, utan minsta kontakt med omvärlden, för skriken kunde lika gärna ljuda sent på natten som på morgonen eller förmiddagen. Bortsett från det, och en man som brukade sitta och röka ute på altanen och hosta i dödsrosslande attacker som kunde hålla på i flera minuter, var äldreboendet slutet om sig självt. När jag gick till mitt arbetsrum hände det att jag såg vårdare i fönstret på andra sidan huset, de hade något slags pausrum där, och emellanåt såg jag också en och annan boende på gatan, ett par gånger i sällskap med poliser som hade följt dem hem, ett par gånger irrande runt på egen hand. Men för det mesta ägnade jag inte stället en tanke.

Som han skrek.

Alla gardiner var fördragna, även de över dörren som stod på glänt mot altanen och som ljuden kom ifrån. Jag tittade dit upp en stund. Sedan vände jag och gick bort mot porten. Innanför fönstren till tvättstugan såg jag grannen under stå och vika ihop ett vitt lakan. Jag tog väskan och fortsatte genom den korta grottliknande korridoren där soptunnorna stod, låste upp järngrinden och kom ut på gatan, skyndade mig upp mot KGB och trapporna ner till Tunnelgatan.

Tjugo minuter senare stängde jag dörren till arbetsrummet bakom mig. Jag hängde rocken och halsduken på kroken, ställde skorna på mattan, gjorde en kopp kaffe, kopplade in datorn, och satt sedan och drack kaffet medan jag stirrade på titelsidan ända tills skärmsläckaren slog på och fyllde skärmen med sina myriader ljuspunkter.

Själens Amerika. Det var titeln och så gott som allt där i rummet pekade mot den, eller det den väckte i mig. Reproduktionen av William Blakes berömda, nästan undervattensartade Newtonbild som hängde på väggen bakom mig, de två inramade teckningarna från Churchills expedition på 1700-talet bredvid, en gång inköpta i London, den ena av en död val, den andra av en dissekerad skalbagge, båda avtecknade i flera stadier. Nattstämningen av Peder Balke på kortväggen, det gröna och svarta i den. Greenawayaffischen. Kartan över Mars som jag hade hittat i en gammal National Geographic. De två svartvita fotografierna av Thomas Wågström bredvid dem; det ena av en skimrande barnklänning, det andra av ett svart vatten där en utters ögon skymtade precis vid ytan. Den lilla gröna plåtdelfinen och den lilla gröna plåthjälmen som jag hade köpt på Kreta en gång, och som nu stod på skrivbordet. Och böckerna: Paracelsus, Basileios, Lucretius, Thomas Browne, Olof Rudbeck, Augustinus, Thomas av Aquino, Albertus Seba, Werner Heisenberg, Raymond Russell och så Bibeln naturligtvis, och verk om nationalromantiken och om kuriosakabinett, om Atlantis, om Albrecht Dürer och om Max Ernst, om barocken och om gotiken, om atomfysik, och om massförstörelsevapen, om skogar och om vetenskap under 1500- och 1600-talen. Det handlade inte om kunskaper, utan om den aura som kunskaperna utstrålade, platserna de kom ifrån, som nästan alla låg utanför den värld vi nu levde i, men som ändå fanns innanför, i den ambivalenta rymd där alla historiska föremål och föreställningar vilar.

De senaste åren hade känslan av att världen var liten och att jag kunde överblicka allt i den ständigt vuxit sig starkare inom mig, och det trots att jag med förnuftet visste att det i själva verket förhöll sig precis tvärtom, världen var gränslös och oöverskådlig, antalet händelser oändligt, samtiden en öppen dörr som stod och smällde i historiens vind. Men det kändes inte så. Det kändes som om världen var välbekant, färdigutforskad och kartlagd, ingenting nytt och överraskande kunde längre inträffa. Jag förstod mig själv, jag förstod mina närmaste omgivningar, förstod samhället omkring mig, och skulle det dyka upp ett fenomen som framstod som oklart visste jag hur jag skulle göra för att komma underfund med det.

Förståelse ska inte förväxlas med vetande, för jag visste nästan ingenting – men skulle det exempelvis utbryta strider vid ett gränsområde i en före detta sovjetrepublik någonstans i Asien, i städer jag aldrig förr hade hört talas om, med invånare som är främmande i allt från klädsel och språk till vardagsliv och religion, och det visar sig att den konflikten har djupa historiska rötter som går tillbaka till saker som hände på tusentalet, skulle inte min fullständiga okunnighet och brist på lärdom hindra mig från att förstå det som skedde, för tankarna har kategorier som kan hantera även det allra mest främmande. Så förhöll det sig med allt. Såg jag en insekt jag inte hade sett förut, visste jag att någon måste ha sett den före mig och katalogiserat den. Såg jag ett lysande föremål på himlen, visste jag att det antingen var ett sällsynt meteorologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag, kanske en väderballong, och att det skulle stå om det i tidningen nästa dag om det var viktigt. Hade jag glömt en händelse från barndomen, handlade det säkert om bortträngning; blev jag riktigt ursinnig på något handlade det säkert om projicering, och att jag alltid försökte charma alla människor jag träffade hängde ihop med min far och mitt förhållande till honom. Det finns ingen som inte förstår sin värld. En som förstår lite, ett barn till exempel, rör sig bara i en mindre omfattande värld än den som förstår mycket. Men till det att förstå mycket har alltid insikten om förståelsens gränser hört; medgivandet att världen utanför, allt det man inte förstår, inte enbart existerar, utan därtill för evigt är större än världen innanför. Ibland tänkte jag att det som hade hänt, åtminstone i mitt fall, var att den här barnavärlden där allt var känt och där man i mötet med det som inte var känt lutade sig mot andra, de som visste och de som kunde, att den barnavärlden egentligen aldrig hade upphört, bara utvidgat sig under alla dessa år. När jag som nittonåring konfronterades med påståenden om att världen är språkligt strukturerad, avvisade jag dem med det jag kallade sunda förnuftet, för det var ju meningslöst, pennan jag höll i, skulle den vara språk? Fönstret som solen glimmade i? Gårdsplanen nedanför som de höstklädda studenterna gick över? Föreläsarens öron, hans händer? Den svaga lukten av jord och löv från henne som nyss hade kommit in genom dörren och nu satt bredvid mig? Borrljuden från vägarbetarna som hade rest sitt tält alldeles bakom Johannes kyrka, det jämna dånet från transformatorn? Bullret från staden där ute – skulle det vara ett språkligt buller? Hostningen framför mig, en språklig hostning? Nej, tanken var skrattretande. Världen var världen, det jag tog på och stötte emot, andades och spottade, åt och drack, blödde och kräktes upp. Först många år senare började jag se det på ett annat sätt. I en bok om konst och anatomi jag läste var Nietzsche citerad, det stod att ”även fysiken bara är en tolkning och ett tillrättaläggande av världen, och inte en förklaring av världen”, och det stod att ”vi har tillmätt världen ett värde med hjälp av kategorier, som gäller för en rent fingerad värld”.

En fingerad värld?

Ja, världen som överbyggnad, världen som ande, tyngdlös och abstrakt, av samma stoff som tankarna är vävda av och därför något de obehindrat kan röra sig genom. En värld som efter trehundra år med naturvetenskap är lämnad utan mysterium. Allt är förklarat, allt är begripet, allt ligger innanför den mänskliga förståelsens horisont, från det allra största, universum vars äldsta observerbara ljus, alltets yttersta gräns, stammar från dess uppkomst för femton miljarder år sedan, till det allra minsta, atomkärnans protoner och neutroner och mesoner. Till och med de fenomen som dödar oss, bland annat alla bakterier och virus som tränger in i våra kroppar, angriper våra celler och får dem att växa eller att dö, känner vi till och förstår. Länge var det bara naturen och dess lagar som på så vis blev abstraherade och genomlysta, men nu, i bildstormarnas tidevarv, gäller det inte längre enbart för naturens lagar utan också för dess platser och människor. Hela den fysiska världen har lyfts upp i den sfären, allt har inlemmats i det imaginäras väldiga rike, från Sydamerikas regnskogar och Stilla havets öar till Nordafrikas öknar och Östeuropas slitna grå städer. Våra tankar översvämmas av bilder från platser vi aldrig har varit på men ändå känner väl, människor vi aldrig har träffat men ändå är bekanta med, som vi i hög grad lever vårt liv i jämförelse med. Känslan det ger av att världen är liten, tätt omsluten om sig själv utan öppningar mot något annat, är snudd på incestuös, och även om jag insåg att den var djupt osann eftersom vi egentligen inte vet någonting om något, kom jag ändå inte ifrån den. Den längtan jag ständigt kände, som vissa dagar var så stark att den nästan inte gick att kontrollera, uppstod ur detta. Det var delvis för att lindra den som jag skrev, genom att skriva ville jag öppna världen för mig själv, samtidigt som det också var det som gjorde att jag misslyckades. Känslan av att framtiden inte finns, att den bara är mer av detsamma, betyder att varje utopi är meningslös. Litteraturen har alltid varit besläktad med det utopiska, så när det utopiska förlorar sin mening gör även litteraturen det. Det jag gjorde och som kanske alla författare gör, vad vet jag, var försök att bekämpa fiktionen med fiktion. Det jag borde göra var att bejaka det existerande, bejaka tingens tillstånd, alltså tumla runt i världen i stället för att leta efter en väg ut ur den, för det skulle utan tvivel ge mig ett bättre liv, men det klarade jag inte, det kunde jag inte, i mig hade något stelnat, en uppfattning var grundmurad, och även om den var essentialistisk, det vill säga otidsenlig, och dessutom romantisk kom jag inte förbi den, av den enkla orsaken att den inte bara var tänkt utan också upplevd, genom dessa plötsliga tillstånd av klarsyn som väl alla känner igen, när man under ett par sekunder ser en helt annan värld än den man bara ögonblicket innan befann sig i, när det är som om världen träder fram och visar sig en kort stund innan den faller in i sig själv igen och lämnar allt efter sig som det var förut …