Senast jag var med om det var på pendeltåget mellan Stockholm och Gnesta några månader tidigare. Landskapet utanför fönstret var alldeles vitt, himlen grå och fuktig, vi körde genom ett industriområde, tomma järnvägsvagnar, gastankar, fabrikslokaler, allt var vitt och grått, och i väster gick solen ner, de röda strålarna flöt ut i dimman och tåget jag satt i var inte ett av de gamla skrangliga och nedslitna sätten som brukar trafikera den här sträckan, det var helt nytt, blankt och skinande, sätet var ett nytt säte, det luktade nytt, framför mig gled dörrarna friktionsfritt isär och igen, och jag tänkte inte på något alls, bara betraktade den röda brinnande kulan på himlen och glädjen som fyllde mig var så skarp och träffade så hårt att det inte gick att skilja den från smärta. Det jag upplevde föreföll mig att vara av enorm betydelse. Enorm betydelse. När ögonblicket var över minskade inte känslan av att det var betydelsefullt, men det blev snabbt omöjligt att placera: exakt vad var betydelsefullt? Och varför? Ett tåg, ett industriområde, sol, dimma?

Känslan kände jag igen, den liknade den som enstaka konstverk kunde väcka hos mig. Rembrandts självporträtt som gammal man på National Gallery i London var en sådan bild, Turners målning på samma museum av solnedgången i havet utanför en antik hamn likaså, Caravaggios målning av Kristus i Getsemane. Vermeer väckte den, ett fåtal av Claudes målningar, enstaka av Ruisdale och de andra nederländska landskapsmålarna, enstaka av J.C. Dahls, nästan alla Hertervigs … Men ingen av Rubens tavlor, ingenting av Manet, inget av de franska eller engelska 1700-talsmålarna, med undantag för Chardin, inte Whistler, inte heller Michelangelo och bara en av Leonardo da Vinci. Upplevelsen favoriserade inga bestämda epoker och inte heller några bestämda konstnärer, eftersom den kunde gälla en enstaka målning av en konstnär och låta allt annat som samma konstnär hade gjort vara. Den hade inte heller med det som man vanligen kallar kvalitet att göra; jag kunde stå kall och oberörd inför femton målningar av Monet och känna värmen sprida sig i hela kroppen framför en av en finsk impressionist som få utanför Finland har hört talas om.

Vad det var med dessa målningar som gjorde så stort intryck på mig visste jag inte. Men det var påfallande att alla var utförda före 1900-talet, inom det konstärliga paradigm som aldrig helt övergav referenserna till den synliga verkligheten. Det fanns således alltid ett inslag av en viss objektivitet i dem, det vill säga ett avstånd mellan verkligheten och avbildningen av verkligheten, och det måste ha varit där i det mellanrummet det ”hände”, där det blev synligt det jag såg, när världen liksom trädde fram ur världen. När man inte bara såg det obegripliga i den utan kom den tätt inpå. Det som inte talade och som inga ord kunde nå, följaktligen ständigt utanför vår räckvidd, ändå innanför, för inte nog med att det omgav oss, vi hade själva del i det, vi var själva av det.

Att det främmande och gåtfulla var något som angick oss hade fört mina tankar till änglarna, dessa mystiska skapelser som inte bara hade del i det gudomliga utan också i det mänskliga, och således bättre än någon annan figur förmedlade dubbelheten i det främmandes natur. Samtidigt var det något djupt otillfredsställande med både målningarna och änglarna, eftersom de bägge på ett så grundläggande sätt tillhörde det förflutna, alltså den del av det förflutna som vi hade lagt bakom oss, som inte längre passade in i den värld vi hade skapat, där det stora, det gudomliga, det högtidliga, det heliga, det vackra och det sanna inte längre var vedertagna storheter utan tvärtom något tvivelaktigt och rentav löjligt. Det betydde att det stora utanför som fram till upplysningstiden var det gudomliga, bringat till oss med uppenbarelsen, och som i romantiken var naturen, där uppenbarelsens begrepp var det sublima, inte längre hade något uttryck. I konsten var det som var utanför synonymt med samhället, alltså den mänskliga anhopningen, vilket den med sina koncept och sin relativitet opererade helt och hållet inom. I den norska konsthistorien kom brytningen med Munch, det var i hans målningar som människan för första gången tog upp all plats. Medan man fram till upplysningstiden underordnade människan det gudomliga, och man i romantiken underordnade människan det landskap hon avbildades i – bergen är höga och våldsamma, samtidigt som människorna undantagslöst är små – råder det omvända förhållandet hos Munch. Det är som om det mänskliga slukar allt, gör allt till sitt. Bergen, havet, träden och skogarna, allt är färgat av det mänskliga. Inte människans handlingar och yttre liv, utan människans känslor och inre liv. Och när människan en gång hade tagit över tycks det inte ha funnits någon återvändo, precis som det inte fanns någon återvändo för kristendomen då den under de första århundradena av vår tid började sprida sig som en skogsbrand över Europa. Människorna hos Munch är gestaltade, deras inre får yttre form, får världen att skaka, och det som därefter lämnades kvar när dörren väl hade öppnats var världen som gestaltning: hos målarna efter Munch är det själva färgerna, själva formerna, inte vad de föreställer, som är känsloladdade. Då befinner vi oss i en bildvärld där uttrycket i sig självt är allt, vilket naturligtvis innebär att det i konsten inte längre existerar någon dynamik mellan utanför och innanför, bara en skiljelinje. I den högmodernistiska epoken var skiljelinjen mellan konsten och världen nästintill oinskränkt, eller med andra ord, konsten var en egen värld. Vad som blev inlemmat i den världen var förstås en fråga om bedömning, och snart blev denna bedömning själva kärnan i konsten som på det sättet kunde och, för att inte självdö, till en viss grad måste öppna sig för ting i den verkliga världen, så att det nuvarande förhållandet uppstod, då konstens material inte längre spelar någon roll, tyngdpunkten ligger helt på vad den uttrycker, alltså inte på vad den är utan vad den tänker, vilka idéer den bär på, varmed den sista resten av objektivitet, den sista resten av något utanför det mänskliga, har övergivits. Konsten har blivit en obäddad säng, några kopieringsapparater i ett rum, en motorcykel i ett tak. Och konsten har blivit själva publiken, sättet den reagerar på, det tidningarna skriver om den; konstnären är en som spelar. Så är det. Konsten har inte något utanför, vetenskapen har inte något utanför, religionen har inte något utanför. Vår värld är sluten om sig själv, sluten om oss, och det finns inte längre någon väg ut ur den. De som i det läget ropar på mer ande, mer andlighet, har inte begripit någonting, för det som är problemet är att det andliga har tagit över det hela. Allt är ande, till och med våra kroppar, de är inte kroppar längre utan idéer om kroppar, något som befinner sig i himlen av bilder och föreställningar i oss och över oss, där en ständigt större del av våra liv framlevs. Gränserna mot det som inte talar till oss, det obegripliga, har upphävts. Vi förstår allt och det gör vi för att vi har gjort om allt till oss själva. Typiskt nog har alla de som har sysselsatt sig med det neutrala, det negativa, det icke-mänskliga i konsten, i vår tid vänt sig till språket, det är där man har sökt det oförståeliga och främmande, som om det var i gränszonen av själva det mänskligas uttryckssätt det befann sig, alltså i utkanten av det vi förstår, och det är ju egentligen logiskt; var annars skulle det finnas i en värld som inte längre känns vid det som står utanför den?

Det är i det ljuset man måste se den underligt tvetydiga roll som döden har erövrat. Å ena sidan är den överallt, vi översvämmas av nyheter om döda, bilder av döda, för döden i det avseendet finns det inga gränser, den är massiv, allestädes närvarande, outtömlig. Men det är döden som föreställning, döden utan kropp, döden som tanke och bild, döden som ande. Den döden är detsamma som namnets död, det kroppslösa man refererar till när man använder en död människas namn. För om namnet så länge människan lever refererar till kroppen, var den uppehåller sig, vad den gör, så skils namnet från kroppen när den dör och blir kvar hos de levande, som med namnet alltid menar den hon var, aldrig den hon är nu, en kropp som ligger någonstans och ruttnar. Den delen av döden, den som tillhör kroppen och är konkret, fysisk, materiell, den döden hålls dold med en grundlighet så omfattande att den liknar en sorts frenesi och det fungerar, hör bara hur människor som oväntat blivit ögonvittnen till dödsolyckor eller mord brukar formulera sig. De säger alltid samma sak, det var fullständigt overkligt, även om det de menar är det rakt motsatta. Det var så verkligt. Men den verkligheten lever vi inte längre i. För oss har allt blivit ställt på huvudet, för oss är det verkliga overkligt, det overkliga verkligt. Och döden, döden är det sista stora utanför. Det är därför den måste hållas dold. För nog står döden utanför namnet och utanför livet, men den står inte utanför världen.

Själv var jag nästan trettio år gammal när jag såg en död kropp för första gången. Det var sommaren 1998, en eftermiddag i juli, i ett kapell i Kristiansand. Det var min far som var död. Han låg på ett bord mitt i rummet, himlen var mulen, ljuset där inne grådaskigt, på gräsmattan utanför fönstret körde en gräsklippare långsamt runt. Jag var där tillsammans med min bror. Begravningsentreprenören hade gått ut för att låta oss få en stund ensamma med den döde, som vi stod några meter ifrån och stirrade på. Ögonen och munnen var stängda, överkroppen klädd i en vit skjorta, underkroppen i svarta byxor. Tanken på att jag för första gången kunde granska detta ansikte obehindrat var nästan outhärdlig. Det kändes som om jag förgrep mig på honom. Samtidigt greps jag av en hunger, något omättligt som krävde att jag måste titta på honom, denna döda kropp som några dagar tidigare hade varit min far. Dragen var jag bekant med, jag hade vuxit upp med detta ansikte, och även om jag inte hade sett det lika ofta de sista åren gick det nästan inte en natt utan att jag drömde om det. Dragen var jag bekant med, men inte uttrycket de hade fått. En mörk, gulnad ton i huden ihop med den förtorkade elasticiteten gjorde att ansiktet såg ut som om det var utskuret i trä. Det träaktiga omöjliggjorde alla känslor av närhet. Jag såg inte längre på en människa, utan på något som liknade en människa. Samtidigt var han kommen från oss och det han hade varit där fanns fortfarande i mig, låg som en slöja av liv över det döda.

Yngve gick långsamt runt till andra sidan bordet. Jag såg inte på honom, registrerade bara rörelsen just som jag lyfte på huvudet och tittade ut. Parkarbetaren som körde gräsklipparen vände sig hela tiden om på sätet för att kontrollera att han följde kanten från förra svängen. De korta grässtrån som påsen inte samlade upp virvlade i luften ovanför honom. En del klibbade tydligen fast under maskinen, för med jämna mellanrum lämnade den efter sig fuktiga klattar av hoppressat gräs, alltid mörkare än gräsmattan de kom från. På grusgången bakom honom gick ett litet sällskap på tre personer, alla med böjda huvuden, en i röd kappa som lyste mot det gröna i gräset och det grå i himlen. Bakom dem i sin tur rann en strid ström av bilar förbi på väg in mot centrum.

Så slog plötsligt motorbullret från gräsklipparen mot väggen på kapellet. Bilden som kom för mig av det skarpa ljudet, att det skulle få pappa att slå upp ögonen, var så påträngande att jag tog ett steg bakåt.

Yngve tittade på mig med ett svagt leende på läpparna. Trodde jag att den döde vaknat? Trodde jag att träet skulle bli människa igen?

Det var ett förfärligt ögonblick. Men när det lade sig och han trots allt ljud och all sinnesrörelse förblev stilla, förstod jag att han faktiskt inte fanns. Den känsla av frihet som då steg i bröstet var lika svår att behärska som de tidigare vågorna av sorg hade varit, och den fann samma väg ut, i en snyftning som genast och helt mot min vilja slapp ur mig.

Jag mötte Yngves blick och drog på munnen. Han kom och ställde sig bredvid mig. Hans närvaro fyllde mig fullständigt. Jag var så glad för att han stod där och jag måste anstränga mig för att inte förstöra alltihop genom att tappa kontrollen igen. Det gällde att tänka på något annat, det gällde att låta uppmärksamheten söka sig till något neutralt.

Någon stökade i rummet intill. Ljuden var dova och bröt mot stämningen där vi stod, de var väsensfrämmande, på samma sätt som ljuden som slår in i drömmar från verkligheten omkring den som sover är väsensfrämmande.

Jag såg ner på pappa. Händerna som de hade knäppt och lagt på magen, den gula randen av nikotin längs pekfingrarna, solkiga liksom en tapet blir solkig. De oproportionerligt djupa vecken i huden över knogarna som nu såg ut att vara tillverkade, inte skapta. Så ansiktet. Avklarnat var det inte, för trots att det låg där fridfullt och stilla var det inte tomt, fortfarande fanns det spår av något som jag inte hade något annat ord än vilja för. Det slog mig att jag alltid hade försökt avgöra vilket uttryck det var han hade i ansiktet. Att jag aldrig hade sett på det utan att samtidigt försöka avläsa det.

Men nu var det stängt.

Jag vände mig mot Yngve.

– Ska vi gå? sa han.

Jag nickade.

Begravningsentreprenören stod och väntade i rummet utanför. Jag lät dörren stå öppen. Jag visste att det var irrationellt, men jag ville inte att pappa skulle ligga ensam där inne.

När vi hade tagit begravningsentreprenören i hand och växlat några ord om vad som skulle ske under tiden fram till begravningen, gick vi upp på parkeringsplatsen och tände varsin cigarett, Yngve stående vid bilen, jag sittande på en låg mur. Det låg regn i luften. Träden i dungen bakom kyrkogården böjde sig under trycket från den tilltagande blåsten. För några sekunder överröstade rasslet i lövverken suset från trafiken vid andra änden av slätten. Sedan lugnade de sig igen.

– Ja, det var märkligt, sa Yngve.

– Ja, sa jag. Men jag är glad för att vi gjorde det.

– Jag också. Jag måste se det för att tro det.

– Tror du på det nu? sa jag.

Han log.

– Gör inte du?

I stället för att svara med ett leende som jag hade tänkt, började jag gråta igen. Pressade handen mot ansiktet, böjde ner huvudet. Snyftning efter snyftning rev genom mig. När det hade gått över, tittade jag upp på honom och skrattade lite.

– Det är ju som när vi var små, sa jag. Jag bölar och du ser på.

– Är du säker på … sa han och sökte min blick. Är du säker på att du klarar resten själv?

– Visst, sa jag. Det är inga problem.

– Jag kan mycket väl ringa och säga att jag stannar.

– Kör hem du. Vi gör som vi har sagt.

– Okej. Då sticker jag nu.

Han kastade cigaretten, fiskade upp bilnycklarna ur fickan. Jag reste mig och tog några steg mot honom, men inte så nära att en situation med handhälsning eller omfamning kunde uppstå. Han låste upp dörren, satte sig i bilen, tittade upp på mig samtidigt som han vred om nyckeln i tändningslåset och motorn startade.

– Hej så länge då, sa han.

– Hej hej. Kör försiktigt. Och hälsa!

Han drog igen dörren, backade ut, stannade och tog på sig säkerhetsbältet, lade i ettan och körde långsamt bort mot genomfartsvägen. Jag började gå efter. Plötsligt tändes baklyktorna och han backade tillbaka.

– Det är bäst att du tar det här, sa han och sträckte ut handen genom det nedvevade fönstret. Det var det bruna konvolutet som begravningsentreprenören hade gett oss.

– Det är onödigt att jag tar det med ända till Stavanger, sa han. Bättre att det blir kvar här. Okej?

– Okej, sa jag.

– Då ses vi, sa han. Fönsterrutan gled upp och musiken som de senaste sekunderna hade strömmat ut över parkeringen, lät plötsligt som om den kom från någonstans under vattnet. Jag rörde mig inte förrän bilen svängde ut på genomfartsvägen och försvann. Det var en impuls från barndomen; olycka skulle drabba mig om jag gjorde det. Sedan stack jag konvolutet i innerfickan på kavajen och började gå in mot stan.

Tre dagar tidigare, vid tvåtiden på eftermiddagen, hade Yngve ringt. Jag hörde med en gång på hans röst att det var något särskilt och det första jag tänkte var att nu är pappa död.

– Hej, sa han. Det är jag. Jag ringer för att säga att det har hänt något. Ja … det har hänt något …

– Ja? sa jag. Stod i hallen med ena handen stödd mot väggen, luren i den andra.

– Pappa är död.

– Å, sa jag.

– Gunnar ringde alldeles nyss. Farmor hittade honom i fåtöljen tidigt i morse.

– Vad dog han av?

– Jag vet inte. Men det var väl hjärtat.

Det fanns inget fönster i hallen, och taklampan var släckt så enda ljuset där inne var det dämpade sken som silade ut från köket i ena änden och från den öppna sovrumsdörren i den andra. Ansiktet i spegeln som jag stirrade på låg i dunkel och tittade på mig som från en plats långt borta.

– Vad gör vi nu då? Rent konkret alltså?

– Gunnar förväntar sig att vi tar hand om allting. Så vi får åka ner dit. Så fort som möjligt helt enkelt.

– Ja, sa jag. Jag var på väg till Borghilds begravning, skulle precis gå faktiskt. Så väskan är packad. Jag kan åka nu. Ska vi bara ses där?

– Det blir bra, sa Yngve. Jag kör ner i morgon i så fall.

– I morgon, sa jag. Nu måste jag tänka.

– Kan du inte ta flyget hit så kan vi köra dit tillsammans?

– Bra idé. Så gör jag. Jag ringer igen när jag vet vilket plan jag kommer med. Okej?

– Okej. Vi ses.

När jag hade lagt på gick jag ut i köket och hällde vatten i vattenkokaren, tog fram en tepåse och lade den i en ren kopp, lutade mig mot bänken och tittade upp mot återvändsgatan som gick förbi huset, svagt synlig som fläckar av grått mitt i det gröna buskaget som växte tätt från kanten av den lilla trädgården ända upp till vägrenen. På andra sidan reste sig några väldiga lövträd, i mörkret inunder gick en liten avtagsväg upp till huvudgatan, där Haukeland sjukhus tronade. Det enda jag klarade av att tänka på var att jag inte klarade av att tänka på det jag borde. Att jag inte kände det jag borde. Pappa är död, tänkte jag, det är en stor och viktig händelse, den borde uppfylla mig totalt, men det gör den inte, för här står jag och glor på vattenkokaren, irriterad över att vattnet inte kokar än. Här står jag och tittar ut och tänker på vilken tur vi hade med den här lägenheten som jag tänker varje gång jag ser trädgården, för att det är den gamla hyresvärdinnan som pysslar med den, och inte på att pappa är död trots att det är det enda som egentligen betyder någonting. Det är väl ett slags chock, tänkte jag, och hällde vattnet i koppen fast det inte hade kokat upp än. Vattenkokaren, en blänkande lyxmodell, hade vi fått av Yngve i bröllopspresent. Koppen, en gul Höganäskopp, mindes jag inte vem som hade gett oss, bara att den stod på Tonjes önskelista. Jag ryckte i tepåssnöret några gånger, kastade tepåsen i vasken där den landade med ett litet plask, och gick ut i vardagsrummet med koppen i handen. Tack och lov var jag ensam hemma i alla fall!

Jag gick runt några minuter och försökte hitta någon mening med att pappa var död, men det gick inte. Det fanns ingen mening. Jag förstod det, jag accepterade det, och det var inte meningslöst på det sättet att ett liv hastigt hade ryckts bort som lika gärna kunnat få fortsätta, utan på det sättet att det var ett faktum bland andra fakta och inte intog den särskilda ställning i medvetandet som det borde.

Runt i rummet gick jag med tekoppen i handen, dagen där ute var grå och mild, landskapet som gradvis sänkte sig nedåt, fullt med hustak och gröna, lummiga trädgårdar. Vi hade bara bott där några veckor, ditflyttade från Volda där Tonje hade gått på radiolinjen och jag hade skrivit en roman som skulle komma ut om två månader. Det var det första riktiga hem vi hade haft; lägenheten i Volda räknades inte, den var tillfällig, men den här var permanent, åtminstone representerade den något permanent, vårt hem. Väggarna luktade fortfarande målarfärg. Oxblodsrött i matrummet, ett tips från Tonjes mamma som var konstnär men som lade största delen av sin tid på inredning och matlagning, bäggedera på hög nivå – hennes hem såg ut som hem gjorde i inredningsmagasin, och maten hon bjöd på var alltid omsorgsfullt tillagad och utsökt – äggskalsvitt i rummet intill, liksom i de andra rummen. Men inredningsmagasinsaktigt var det definitivt inte här, därtill vittnade alltför många möbler, affischer och bokhyllor om den studenttillvaro vi nyss hade lämnat. Romanen hade jag skrivit med studielån, för på papperet läste jag litteraturvetenskap, fram till jul då pengarna tog slut och jag måste be förlaget om ett förskott som hade räckt till helt nyligen. Att pappa hade dött kom därför som på beställning, för han hade pengar, måste väl ha pengar? De tre bröderna hade sålt huset på Elvegaten och delat vinsten mellan sig för mindre än två år sedan. Inte kunde han väl ha slösat bort alltihop på den korta tiden?

Min far är död, och jag tänker på pengarna det kommer att inbringa mig.

Än sedan då?

Jag tänker det jag tänker, kan inte hjälpa att jag tänker det, kan jag det?

Jag ställde ifrån mig koppen på matbordet, öppnade den klena dörren och gick ut på balkongen, stödde mig med stela händer mot räcket och tittade ut medan jag drog ner den varma sommarluften, så full av dofter från växter och bilar och stad, i lungorna. Ett ögonblick senare stod jag inne i vardagsrummet igen och såg mig omkring. Skulle jag äta något? Dricka något? Gå ut och köpa något?

Jag vankade ut i hallen, in i sovrummet, den breda obäddade sängen, dörren in till badrummet. Det kunde jag göra, tänkte jag, ta en dusch, det var bra, jag skulle ju snart ut och resa.

Av med kläderna, på med vattnet, ångande varmt, över huvudet, ner över kroppen.

Skulle jag runka?

Nej, för fan, pappa var ju död.

Död, död, pappa var död.

Död, död, pappa var död.

Det gav inget att stå där under vattnet heller, så jag stängde av och torkade mig med en stor handduk, gned lite deodorant i armhålorna, klädde på mig och torkade håret med en mindre handduk medan jag gick ut i köket för att se hur mycket klockan var.

Halv tre.

Då skulle Tonje komma hem om en timme.

Att dra upp allt det här från noll när hon kom in genom dörren orkade jag inte ens med tanken på, så jag gick ut i hallen, kastade handduken genom den öppna sovrumsdörren, tog telefonluren och knappade in hennes nummer. Hon svarade med en gång.

– Ja Tonje?

– Hej det är jag, sa jag. Kan du prata?

– Ja. Jag håller egentligen på och redigerar, kom bara in på kontoret för att hämta en sak. Men när jag är klar kommer jag hem.

– Bra, sa jag.

– Vad har du för dig? sa hon.

– Nej, ingenting, sa jag. Men Yngve ringde. Pappa är död.

– Vad säger du? Är han död?

– Ja.

– Å, stackars dig! Å, Karl Ove …

– Det är ingen fara, sa jag. Det var ju inte direkt oväntat. Men jag åker i alla fall ner i kväll. Till Yngve först och sedan kör vi tillsammans dit i morgon bitti.

– Vill du att jag ska följa med? Jag kan nog det.

– Nej, nej. Du måste ju jobba. Stanna här du, och kom ner till begravningen sedan.

– Å, stackars dig, sa hon igen. Jag kan ordna så att några andra tar redigeringen. Så kommer jag med en gång. När åker du?

– Det är ingen brådska, sa jag. Jag sticker om några timmar. Och det är rätt bra att vara ensam ett tag.

– Säkert?

– Ja, ja. Helt säkert. Jag känner faktiskt ingenting. Men vi har ju pratat länge om det, att han skulle dö snart om han fortsatte som han gjorde. Så jag har varit förberedd på det.

– Okej, sa Tonje. Då jobbar jag klart och så skyndar jag mig hem. Var rädd om dig. Jag älskar dig.

– Jag älskar dig också, sa jag.

När jag hade lagt på, kom jag att tänka på mamma. Hon måste ju få veta det. Jag lyfte telefonluren igen och slog numret till Yngve. Han hade redan tänkt på henne.

Jag satt färdig och påklädd i vardagsrummet och väntade när jag hörde Tonje i dörren. Frisk och livlig som en vind om sommaren kom hon in i lägenheten. Jag reste mig. Hennes rörelser var nervösa, blicken omtänksam och hon kramade om mig, sa att hon ville följa med, men att jag hade rätt, det var bäst att hon stannade här, och sedan ringde jag efter en taxi och stod med henne på trappan utanför dörren och väntade de fem minuter det tog innan den kom. Vi är ett gift par, tänkte jag, vi är man och hustru, min hustru står utanför huset och vinkar adjö till mig, tänkte jag och log. För varifrån kom den bildens overkliga sken? Att vi lekte gifta, man och hustru, mer än vi faktiskt var det?

– Vad ler du åt?

– Ingenting, sa jag. Bara tänkte på en sak.

Jag kramade hennes hand.

– Där kommer den, sa hon.

Jag såg utmed husraden. Svart och skalbaggslik kom taxin krypande uppför backen där borta, skalbaggslikt stannade den och tvekade i korsningen innan den försiktigt kravlade vidare upp till höger, där gatan hette likadant som den vi stod på.

– Ska jag springa efter den? sa Tonje.

– Nej, varför det? Det kan väl jag göra lika gärna.

Jag tog väskan och gick trappan upp till vägen. Tonje följde efter.

– Jag går bort till korsningen, sa jag. Så tar jag den där. Men jag ringer i kväll. Okej?

Vi kysste varandra och när jag vände mig om borta vid korsningen, samtidigt som taxin kom, vinkade hon.

– Knausgård? sa chauffören när jag öppnade dörren och stack in huvudet.

– Det stämmer, sa jag. Ska till Flesland.

– Hoppa in, så tar jag väskan.

Jag klev in i baksätet och sjönk tillbaka. Taxibilar, jag älskade taxibilar. Inte dem jag kom hem full med, men dem jag åkte till flygplatser och tågstationer med. Fanns det något bättre än att sitta i baksätet på en taxi och bli transporterad genom städer och förorter, på väg bort?

– Det är en lurig gata det här, sa chauffören. Jag har hört talas om den, att den delar sig, men aldrig varit här själv. Efter tjugo år. Det är ju konstigt.

– Ja, sa jag.

– Jag tror att jag har varit överallt nu. Det här måste nog vara den sista gatan jag inte har varit på.

Han log mot mig i backspegeln.

– Ska du på semester?

– Nej, sa jag. Inte direkt. Min far dog i dag. Jag ska ner och begrava honom. I Kristiansand.

Det satte punkt för kallpratet. Jag satt orörlig och stirrade ut på husen hela vägen, tänkte inte på något bestämt, bara stirrade. Minde, Fantoft, Hop. Bensinstationer, bilhandlare, livsmedelshallar, villaområden, skog, vatten, byggplatser. När vi kom in på den sista vägsträckan och jag kunde se tornet på flygplatsen, plockade jag upp kortet ur innerfickan och böjde mig fram för att kunna läsa vad taxametern stod på. Trehundratjugo. Så värst smart hade det ju inte varit att ta taxi, bussen hit ut kostade en tiondedel, och var det något jag hade lite av just nu så var det pengar.

– Kan jag få ett kvitto på trehundrafemtio? sa jag och stack fram kortet.

– Javisst, självklart, sa han och nappade det åt sig. Drog det genom läsaren som strax därefter knattrade fram ett kvitto. Han lade det och en penna på ett block som han räckte mig, jag skrev under, han rev av ett nytt kvitto och gav mig.

– Tack ska du ha, sa han.

– Tack själv, sa jag. Jag klarar bagaget.

Väskan var tung, men jag bar den ändå i handtaget när jag gick in i avgångshallen. Jag avskydde de små rullhjulen, för det första för att de var feminina, alltså inte värdiga en man, en man skulle bära, inte rulla, för det andra för att de gav gestalt åt en föreställning om det lättvindiga, om genvägen, besparingen, förnuftigheten som jag avskydde och motarbetade överallt där jag kunde, även där den var som minst och obetydligast. Varför ska man leva i världen utan att känna världens tyngd? Var vi bilder kanske? Och vad var det egentligen man sparade till när man sparade på krafterna?

Jag ställde ifrån mig väskan mitt på golvet i den lilla hallen och tittade upp på tavlan med avgångar. Det gick ett flyg till Stavanger vid femtiden som jag utan vidare skulle hinna med. Men också ett vid sextiden. Eftersom jag älskade att sitta på flygplatser, kanske ännu mer än jag älskade att sitta i taxibilar, bestämde jag mig för det senare.

Jag tittade bort mot incheckningsdiskarna. Bortsett från de tre innersta, där kön både såg kaotisk ut och sträckte sig långt ut, med resenärer som jag utifrån deras klädsel som nästan uteslutande var lätt och mängden bagage som var enorm och sinnesstämningen som var så hög som den bara kan bli efter några glas, slöt mig till skulle med charter söderut, var det inte mycket folk framför diskarna. Jag köpte biljett, checkade in och strosade bort till telefonautomaterna på andra sidan för att ringa till Yngve. Han svarade genast.

– Hej, det är Karl Ove, sa jag. Flyget går kvart över sex. Så då är jag på Sola kvart i sju. Kommer du och hämtar mig, eller?

– Det kan jag göra.

– Har du hört något mer?

– Nej … jag ringde till Gunnar och sa att vi kommer. Han visste inte något mer. Jag tänkte att vi skulle komma iväg tidigt, så att vi hinner titta in på begravningsbyrån innan de stänger. Det är ju lördag i morgon.

– Ja, sa jag. Det låter bra. Men vi ses sedan då.

– Ja, vi ses.

Jag lade på och tog trappan upp till kaféet, köpte en kopp kaffe och en tidning, hittade ett bord med utsikt över hallen nedanför, hängde jackan över ryggstödet medan jag kastade en blick genom lokalen för att se om det fanns någon kändis där, och slog mig ner.

Tanken på pappa dök upp med jämna mellanrum, som den hade gjort ända sedan Yngve ringde, men utan att vara förknippad med känslor, alltid bara som ett nyktert konstaterande. Det var nog för att jag hade varit förberedd på det. Ända sedan den våren han lämnade min mor, hade hans liv varit riktat bara åt ett håll. Vi förstod det inte då, men vid något tillfälle gick han över en gräns, och sedan dess visste vi att vad som helst kunde hända med honom, även det värsta. Eller det bästa, beroende på hur man såg det. Jag hade länge önskat att han skulle dö, men från och med det ögonblick då jag förstod att hans liv snart kunde vara slut började jag hoppas på det. När det kom nyheter på tv om dödsolyckor i trakten där han bodde, det kunde vara bränder eller trafikolyckor, döda män funna i skogen eller i havet, var min omedelbara känsla en av hopp: tänk om det är pappa. Fast det var aldrig han, han klarade sig, han levde vidare.

Fram till nu, tänkte jag och såg på människorna som rörde sig runt i hallen där nere. Om tjugofem år kommer en tredjedel av dem att vara döda, om femtio år två tredjedelar, om hundra alla. Och vad fanns kvar efter dem då, vad hade deras liv varit värt? Med gapande käkar och tomma ögonhålor där nere i jordens djup?

Kanske var det så att domedagen faktiskt kom. Att alla benrangel och skallar som hade lagts i graven under de tusentals år människor hade funnits på jorden skulle samla ihop sina rasslande knotor och ställa sig upp, grinande mot solen, och Gud, allsmäktig och väldig, skulle döma dem, tronande i sin himmel med en vägg av änglar över sig och under sig. Ut över jorden, så grön och härlig, dånade basunerna och från alla ängar och dalar, alla stränder och slätter, alla hav och vatten reste sig de döda och gick mot Herren sin Gud, blev hämtade till honom, vägda och nedstörtade i helvetets eld, vägda och lyftade upp till himmelens ljus. Också de som gick omkring här nu, med sina rullväskor och tax free-påsar, sina pocketböcker och bankkort, sina parfymerade armhålor och sina glasögon, sitt färgade hår och sina rullatorer, skulle då väckas till liv, ingen skillnad på dem och dem som dog på medeltiden eller på stenåldern skulle man kunna se, de var de döda, och de döda är de döda, och de döda skulle bli vägda på domedagen.

Från den inre delen av hallen där bagagebanden fanns kom en skock på kanske tjugo japaner gående. Jag lade den rykande cigaretten i askfatet och drack lite kaffe, medan jag följde dem med blicken. Det främmande med dem, som inte låg i klädseln eller utseendet utan bara hade med beteendet att göra, var tilltalande och att bo i Japan, omgiven av det främmande, allt det man såg men inte förstod, kanske anade betydelsen av men aldrig kunde vara helt säker på, var något jag länge hade drömt om. Att sitta i ett japanskt hus, spartanskt och enkelt, med skjutdörrar och pappersväggar, avsett för en nätt och prydlig livsstil som var djupt främmande för mig och min nordeuropeiska framfusighet, skulle vara fantastiskt. Sitta där och skriva på en roman och se hur omgivningarna långsamt och omärkligt formade det skrivna, för vårt sätt att tänka är naturligtvis lika mycket betingat av de konkreta omgivningar vi ingår i som de människor vi pratar med och de böcker vi läser. Japan, men även Argentina, där det europeiska och välkända hade fått en helt ny färg, flyttat sig till en helt ny plats, och USA, en av småstäderna uppe i Maine till exempel, med sin sørlandsliknande natur, vad skulle inte kunna uppstå där?

Jag ställde ifrån mig koppen och tog cigaretten igen, vände mig om i stolen och såg bort mot gaten där det redan satt en hel del resenärer, trots att klockan bara var några minuter i fem.

Men nu var det Bergen som gällde.

En iskall vind blåste genom mig.

Pappa är död.

För första gången sedan Yngve ringde såg jag honom framför mig. Inte den han hade varit de sista åren, utan den han hade varit när jag växte upp, när det var vinter och vi följde med honom ut på utsidan av Tromøya för att fiska, och vinden ylade om öronen på oss och skummet sprang högt i luften från de väldiga grå brottsjöarna som krossades mot berget nedanför, och han stod med fiskespöet i handen och vevade in medan han skrattade mot oss. Tjockt svart hår, svart skägg, det lite osymmetriska ansiktet täckt av små vattendroppar. Blått oljeställ, gröna gummistövlar.

Det var bilden.

Typiskt att jag skulle se honom framför mig i en sådan situation där han var bra. Att det undermedvetna skulle välja ut en situation då mina känslor för honom var varma. Det var ett försök till manipulation, uppenbart avsett att bana väg för det irrationellas sentimentalitet som så snart porten öppnades ohämmat skulle välla fram och ta mig i besittning. Det var så det undermedvetna arbetade, det uppfattade visst sig självt som ett slags korrektiv till tankarna och viljan, och eldade på under allt som kunde tänkas stå i opposition mot det rådande förnuftet. Men pappa hade fått vad han förtjänat, det var bra att han var död, allt i mig som sa något annat ljög. Och det gällde inte bara den han hade varit då jag växte upp, utan också den han hade blivit då han mitt i livet bröt upp från alla gamla sammanhang och började om på nytt. För han hade förändrats, också i sin välvilja mot mig, men det hjälpte inte, den person han blev ville jag inte heller veta av. Den våren han bröt upp hade han börjat dricka och det fortsatte han med hela sommaren, det var det de gjorde, han och Unni, satt i solen och drack, långa, sköna, berusade dagar och när skolåret började fortsatte det, fast bara om eftermiddagarna och på kvällarna, och under helgerna. De flyttade till Nordnorge och jobbade båda två på en skola där, och det var där vi började ana hur det stod till med honom, för en gång när vi kom med flyget för att hälsa på dem, Yngve, hans flickvän och jag, hämtade pappa oss med bilen, han var blek och händerna darrade på honom, han sa nästan ingenting och när vi kom in i deras våning drack han tre öl på stört ute i köket, började prata, fortsatte dricka. De dagarna, det var på vinterlovet, drack han oavbrutet, men underströk själv att det var lov, då kunde man ta sig en sup, särskilt här uppe där det var så mörkt hela vintern. Unni var med barn då, så nu var drickandet något han var ensam om. Samma vår var han censor på en skola utanför Kristiansand och hade bjudit Yngve, hans flickvän och mig på middag på hotellet, Caledonien var det, men när vi stod i receptionen där vi skulle träffa honom var han inte där, vi väntade en halvtimme, frågade receptionisten, han var på sitt rum, vi gick dit upp, bankade på dörren, ingen svarade, han sov antagligen, vi bankade hårdare och ropade hans namn, men det blev ingen reaktion och vi fick gå därifrån med oförrättat ärende. Två dagar senare brann Caledonien, tolv människor omkom, jag som gick andra året åkte ner med Bassen på lunchrasten och såg på när de släckte. Om min far hade varit där, i det tillstånd han befann sig i, hade han hört till de omkomna, den saken var klar, sa jag till Bassen, men i fortsättningen förstod varken jag eller Yngve vad som hände med honom, vi hade ingen erfarenhet av alkoholister, hade ingen i familjen, och även om vi förstod att han drack, för vi hade med tiden varit med om många blöta nätter som upplöstes i tårar, bråk och svartsjuka, då all värdighet var som bortblåst, men inte för länge, nästa morgon satt den på plats igen, han klarade hela tiden av att sköta sitt jobb och det var han stolt över, förstod vi inte att han inte förmådde sluta och kanske inte ens ville. Nu var det hans liv, nu var det den saken han ägnade sig åt, trots att barnet hade kommit till världen. Han kunde ta sig en återställare vissa morgnar när han skulle jobba, men var aldrig full där, några öl under loppet av en hel dag påverkade ingenting, titta bara på danskarna, de dricker på lunchen, och det går bra för Danmark eller hur?

På vintrarna åkte de söderut, reseledarna fick ta emot klagomål på dem, det såg jag i ett brev som jag snokade fram en gång när jag var hos dem, om en rättssak som hade kommit upp för att pappa hade kollapsat och blivit körd till sjukhus med ambulans, han hade haft kraftiga bröstsmärtor, och efteråt hade han stämt resebyrån för att han ansåg att det var sättet han hade blivit behandlad på där nere som hade provocerat fram hjärtinfarkten, varpå resebyrån något torrt svarade att det inte hade varit fråga om en hjärtinfarkt utan en alkohol- och tablettrelaterad kollaps.

Så småningom övergav de Nordnorge och flyttade tillbaka till Sørlandet där pappa, som nu var fet och plufsig med en väldig buk, drack hela tiden. Att han nu skulle hålla sig nykter några timmar för att hämta oss med bilen var otänkbart. De skildes, pappa flyttade till en stad på Østlandet, där han hade fått ett nytt jobb, vilket han blev av med några månader senare, och då fanns det ingenting kvar – inget äktenskap, inget jobb och knappt ett barn ens, för trots att Unni gärna ville att han skulle umgås med barnet och faktiskt också lät honom göra det utan att det gick särskilt bra, blev den gemensamma vårdnaden till slut indragen och det gjorde honom egentligen ingenting. Det var ändå en sak han gormade om, antagligen för att det var hans rättighet, och det, hans rättighet alltså, var något han höll benhårt på i alla sammanhang numera. Det inträffade förfärliga saker, och allt pappa hade kvar var lägenheten på Østlandet, där han satt och drack om han inte hade gått ut på någon pub och satt där och drack. Tjock som en tunna var han, och även om hyn fortfarande var brun hade den blivit matt på något sätt, en matt hinna låg över den, och med allt skägg och hår och de sjaskiga kläderna såg han ut som någon sorts vilde där han jagade runt efter något att dricka. En gång försvann han plötsligt och var som uppslukad av jorden i flera veckor. Gunnar ringde till Yngve och berättade att han hade gått till polisen och anmält honom som försvunnen. När pappa kom till rätta igen var det på ett sjukhus någonstans på Østlandet, där han låg och inte kunde gå. Förlamningen var dock inte bestående, han kom på benen igen, och efter några veckors uppehåll på en avgiftningsklinik fortsatte han precis som förut.

Under den här tiden hade jag ingen kontakt med honom. Men han hälsade på farmor allt oftare, och besöken blev allt längre för varje gång. Till slut flyttade han in och barrikaderade sig. De grejer han hade kvar stuvade han in i garaget, slängde ut hemhjälpen som Gunnar hade ordnat åt farmor, eftersom hon inte klarade sig så bra själv längre, och låste dörren. Ända till den dag han dog hölls han där inne ihop med henne. Gunnar hade ringt till Yngve en gång och berättat om hur det låg till. Bland annat berättade han att han hade kommit dit ner vid ett tillfälle och hittat pappa liggande på golvet i vardagsrummet. Han hade brutit benet, men i stället för att be farmor ringa efter ambulans, som kunde ta honom till sjukhus, hade han sagt åt henne att inte knysta om det för någon, inte ens för Gunnar, och så blev det, där låg han, omgiven av tallrikar med matrester, flaskor och glas med öl och sprit från hans rikliga förråd som hon hade skaffat honom. Hur länge han hade legat där visste inte Gunnar, kanske var det ett dygn, kanske var det två. Att Gunnar ringde till Yngve och berättade det gick inte att uppfatta på annat sätt än att han menade att vi måste ingripa och ta vår far därifrån, för där skulle han dö, och vi diskuterade saken, men bestämde oss för att inte göra något, han fick fixa det på egen hand, leva sitt eget liv, dö sin egen död.

Nu hade han gjort det.

Jag reste mig och gick bort till disken för att ta mer kaffe. En man klädd i mörk elegant kostym, med sidenscarf om halsen och mjäll på axlarna, stod och hällde upp när jag kom dit. Han ställde den vita koppen, fylld till brädden med svart kaffe, på den röda brickan och såg frågande på mig medan han lyfte lite på kannan han höll i.

– Jag tar själv, tack, sa jag.

– Som du vill, sa han och ställde kannan på den ena av de två plattorna. Jag gissade att han var akademiker av något slag. Servitrisen, en stadig kvinna någonstans mellan femtio och sextio, garanterat från Bergen, för den ansiktstypen hade jag sett överallt i stan de åtta år jag hade bott där, på bussar och på gator, bakom diskar och i butiker, med sådant kortklippt färgat hår och sådana fyrkantiga glasögon som bara kvinnor i den åldern kan tycka är snyggt, höll ut handen när jag höjde koppen för att visa henne.

– Det är påtår, sa jag.

– Fem kronor, sa hon på klingande Bergenmål. Jag lade en femma i hennes hand och gick bort till mitt bord igen. Jag var torr i mun och hjärtat slog fort i bröstet, liksom upphetsat, men jag var ju inte upphetsad, tvärtom lugn och tung där jag satt och betraktade det lilla flygplanet man hade hängt upp under det väldiga glastaket, där dagsljuset stod som ett stim i nät, sedan tittade bort mot avgångstavlan där klockan visade kvart över fem, och därefter ner på människorna som ställde sig i köer, gick över golvet, satt och läste i tidningar, stod och pratade. Det var sommar, färgerna på plaggen där nere var ljusa, kropparna bruna, stämningen lätt, som alltid där folk på resa samlas. När jag satt så där kunde jag då och då uppleva färgerna som klara och linjerna som skarpa, ansiktena som oerhört tydliga. De var laddade med mening. Utan en sådan mening, just som det var för mig nu, var de avlägsna och på sätt och vis skämda, omöjliga att få grepp om, som skuggor utan skuggors mörker.

Jag vände mig om och tittade mot gaten. En skock passagerare som nyss måste ha landat var på väg upp på den tunnelaktiga rampen från flygplanet. Dörren till avgångshallen gick upp och med jackor vikta över armarna och väskor och påsar dinglande mot låren kom passagerarna in, sökte med blicken efter skylten till bagageutlämningen, gick in till höger och försvann.

Två pojkar kom förbi mig med varsin pappbägare med cola och isbitar i handen. Den ene hade antydan till skäggväxt på överläppen och hakan, och kunde väl vara femton. Den andre var mindre och helt hårlös i ansiktet, men behövde inte vara yngre för den skull. Den längste hade stora läppar som han inte stängde och med den tomma blicken därtill såg han dum ut. Den minste hade livligare ögon, men på det viset en tolvåring är livlig. Han sa något, bägge skrattade och när de kom fram till bordet upprepade han det tydligen för då skrattade de andra som satt där.

Jag förundrade mig över hur små de var och att det var omöjligt att föreställa sig att jag hade varit lika liten då jag var fjorton, femton. Men det måste jag ha varit.

Jag sköt undan kaffekoppen, reste mig, lade jackan över armen, tog resväskan och gick bort till gaten, satte mig nära disken där en kvinna och en man, båda i uniform, stod framför varsin dataskärm och arbetade. Jag lutade mig tillbaka och slöt ögonen några sekunder. Pappas ansikte kom för mig igen. Det var som om det hade legat och väntat. En trädgård i dimma, gräset lite lerigt och nedtrampat, en stege rest mot ett träd, pappas ansikte som vänder sig mot mig. Han håller stegen med bägge händerna, har höga stövlar på sig, en tjock ylletröja. Två vita baljor står bredvid honom på marken, i en krok överst på stegen hänger en hink.

Jag öppnade ögonen. Jag kunde inte minnas att jag hade varit med om det här, det var inget minne, men om det inte var ett minne, vad var det då?

Å nej, han var död.

Jag drog efter andan och reste mig. En liten kö hade uppstått framför disken, här tolkade passagerarna allt personalen företog sig, och så snart något tydde på att det började bli dags att gå ombord var de där med sina kroppar.

Död.

Jag ställde mig bakom den som stod längst bak, en bredaxlad man som var ett halvt huvud kortare än jag. Det växte hår i nacken på honom och i öronen. Han luktade rakvatten. Bakom mig ställde sig en kvinna. Jag vred lite på huvudet för att få en skymt av henne, och fångade ansiktet som med sitt läppstift och sin rouge, sin eyeliner och sitt puder, allt omsorgsfullt applicerat, mer liknade en mask än en människa. Men hon luktade gott.

Där kom städpatrullen småspringande uppför rampen från planet. Den uniformerade kvinnan pratade i telefon. När hon lagt ifrån sig luren tog hon upp den lilla mikrofonen och sa att allt nu var klart för ombordstigning. Jag öppnade ytterfickan i väskan och tog fram biljetten. Mitt hjärta slog fortare igen, som om det var ute en sväng på egen hand. Det blev outhärdligt att stå där. Men det måste jag göra. Jag skiftade tyngden från ena benet till det andra, böjde mig fram lite grann för att kunna se startbanan utanför fönstret. En av de små bilarna som drog bagagevagnar körde förbi. En man i overall och hörselskydd gick bortåt, i händerna hade han de där bordtennisracketliknande sakerna man dirigerade plan på marken med. Kön började röra sig framåt. Hjärtat slog och slog. Handflatorna var alldeles svettiga. Jag längtade efter ett säte, längtade efter att sitta någonstans högt uppe i luften och titta ner. Lilleputten framför mig fick tillbaka talongen på sitt boardingkort. Jag räckte mitt till den uniformerade kvinnan. Av någon anledning såg hon mig rakt i ögonen när hon tog emot det. Hon var vacker på ett stramt sätt, dragen var regelbundna, näsan kanske lite spetsig, läpparna smala. Ögonen var klara och blå, den mörka ringen runt iris ovanligt tydlig. Jag såg in i henne en kort sekund, slog ner blicken. Hon log.

– Trevlig resa, sa hon.

– Tack, sa jag och gick efter de andra ner genom den tunnelformade rampen och in i flygplanet, där en medelålders flygvärdinna stod och nickade mot de påstigande, vidare genom mittgången, ända bort till den bakersta raden. Upp med väskan och jackan i bagagehyllan, ner i det trånga sätet, på med bältet, fram med fötterna, bakåt med överkroppen.

Så där ja.

Metatankarna, att jag satt där på flyget och var på väg för att begrava min far, medan jag tänkte att jag satt där på flyget på väg för att begrava min far, tog plötsligt fart. Allt jag såg, alla ansikten och alla kroppar som långsamt tog sig fram genom kabinen och lade upp bagaget här, satte sig till rätta, lade upp bagaget där, satte sig till rätta, blev åtföljda av en reflexiv skugga som inte kunde låta bli att tala om för mig att jag såg det här nu medan jag tänkte på att jag såg det, och så vidare in absurdum, samtidigt som förekomsten av den tankens skugga, eller kanske snarare spegel, också innebar en kritik av att jag inte kände mer än jag gjorde. Pappa var död, tänkte jag – och en bild av honom revs liksom upp inför mig, som om jag behövde en illustration av ordet ”pappa” – och jag, som sitter i ett flygplan på väg för att begrava honom, är kall i min inställning till det, tänker jag och ser två flickor på kanske tio år ta sina platser i en rad, och de som måste vara deras mamma och pappa platserna på andra sidan mittgången, tänker jag att jag tänker att jag tänker. Allt rasade genom mig i väldig fart, det var inte längre huvud eller svans på någonting. Jag började må illa. En kvinna lade sin resväska på hyllan precis ovanför min plats, tog av sig jackan och lade den ovanpå, mötte min blick och log vant, satte sig bredvid mig. Hon var omkring fyrtio, hade ett vänligt ansikte, varma ögon, svart hår, var liten till växten, en smula knubbig men inte fet. Hon var klädd i en sorts kostym, det vill säga i byxor och jacka i samma färg och av samma snitt, vad var det det hette när kvinnor hade det? Dräkt? Och en vit blus. Jag hade blicken riktad framåt, men min uppmärksamhet låg inte hos det jag såg där utan i utkanten av synfältet, det var där ”jag” befann mig, tänkte jag, och såg på henne. Hon hade tydligen haft glasögon i handen som jag inte hade lagt märke till, för nu satte hon dem på nästippen och slog upp boken.

Det fanns något bankmässigt över henne, gjorde det inte det? Inte i det mjuka, dock, inte i det vita heller. Hennes lår som liksom flöt ut i byxtyget när de pressades mot sätet, hur vita kunde de inte vara i dunklet en sen natt på något hotellrum någonstans?

Jag försökte svälja, men munnen var så torr att det lilla spott jag lyckades samla inte orkade avverka hela sträckan bort till strupen. En ny passagerare stannade vid min rad, en medelålders man i grå kostym, gråblek och bister och tunn, han satte sig på ytterplatsen utan en blick på vare sig henne eller mig. Boarding completed, sa en röst i högtalarna. Jag böjde mig fram lite för att kunna se ut på himlen ovanför flygplatsen. I väster hade molntäcket spruckit upp och ett fält av den småvuxna skogen därute blev belyst av solen, skinande, nästan glänsande grön. Motorerna rusades. Fönsterrutan vibrerade svagt. Kvinnan bredvid mig hade lagt fingret i boken och stirrade rakt framåt i flygplanet.

Pappa hade alltid haft flygskräck. Det var de enda gånger under min barndom som jag kunde minnas att han hade druckit. I regel undvek han att flyga, det var med bil vi förflyttade oss när vi skulle någonstans, nästan oavsett hur långt det var, men ibland måste han och då gällde det att hälla i sig vad som fanns av alkoholhaltiga drycker på flygplatskaféet. Det var många andra saker han också undvek, men som jag aldrig hade tänkt på då, inte sett, för att det en person gör alltid överskuggar det den inte gör, och det pappa inte gjorde var inte så lätt att lägga märke till, bland annat för att det inte alls fanns något neurotiskt hos honom. Men han gick aldrig till frisören, han klippte alltid håret själv. Han tog aldrig bussen. Han handlade så gott som aldrig i kvartersbutiken, utan alltid på stormarknaderna utanför stan. Allt det där var sammanhang där han kunde komma i kontakt med människor eller bli sedd av dem, och trots att han var lärare till yrket och alltså varje dag stod framför en klass och pratade, och med jämna mellanrum kallade till sig föräldrarna till möten, och varje dag också pratade med sina kolleger i lärarrummet, undvek han ändå konsekvent de här sociala sammanhangen. Vad var det de hade gemensamt? Kanske att man måste inlemmas i en gemenskap som bara hade det tillfälliga som grund? Att han där blev sedd som något han inte kunde kontrollera? Att han var sårbar där i bussätet, i frisörstolen, framför snabbköpskassan? Så kunde det definitivt vara. Men när jag var där tänkte jag inte på det. Först många många år senare slog det mig att jag aldrig sett pappa ombord på en buss. Att han heller aldrig deltog i någon av de sociala begivenheter som uppstod kring Yngves och mina aktiviteter, slog mig inte heller som påfallande. En gång var han med på en skolavslutning, satt där närmast väggen och skulle titta på pjäsen vi hade repeterat in, och där jag spelade huvudrollen, tyvärr utan att ha lärt mig den ordentligt emellertid, för efter succén året innan led jag av småbarnshybris, jag behövde inte plugga replikerna så noga, det skulle gå bra, hade jag tänkt, men när jag stod där, antagligen också påverkad av min fars närvaro, mindes jag knappt en rad och måste bli sufflerad av vår fröken genom hela det långa stycket om en stad som jag då liksom var borgmästare för. I bilen när vi körde hem sa han att han aldrig hade skämts så mycket i hela sitt liv, och att han aldrig mer skulle komma på någon av mina skolavslutningar. Det löftet höll han. Han var heller aldrig med på någon av de otaliga fotbollsmatcher jag spelade när jag var barn, aldrig med bland de föräldrar som skjutsade till bortamatcherna, aldrig med bland de föräldrar som stod och hejade på hemmamatcherna, och inte heller det var något jag reagerade på eller tyckte var konstigt, för det var sådan han var, min far, och många fäder med honom, för det här var i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet då det att vara far innebar något annat och mindre omfattande, i alla fall praktiskt sett, än det gör i dag.

Jo, en gång hade han sett mig.

Det var den vintern jag gick i nian. Jag åkte med honom ner till grusplanen vid Kjevik, han skulle vidare till Kristiansand, vi hade en träningsmatch mot något lag från inlandet. Tigande som vanligt satt vi där i bilen, han med ena handen på ratten, den andra stödd mot fönstret, jag med händerna i knät. Plötsligt fick jag en ingivelse och frågade om han inte ville se matchen. Nej, det kunde han inte, han skulle ju vidare till Kristiansand. Jag hade inte väntat mig det heller, sa jag. Det låg ingen besvikelse i det svaret, ingen vädjan om att jag verkligen ville att han skulle se just den här matchen, som var oviktig, bara ett konstaterande, det hade jag heller inte trott. När andra halvlek närmade sig slutet såg jag plötsligt hans bil stå där vid sidlinjen, bakom de meterhöga snövallarna. Anade vagt hans mörka gestalt där inne bakom vindrutan. När det bara var några minuter kvar av matchen fick jag ett perfekt inlägg framför mål från Harald ute på kanten, det var bara att sträcka fram foten, det gjorde jag också, men den vänstra som jag inte hade så bra känsla i, och den träffade bollen lite skevt, skottet gick utanför. På hemvägen anmärkte han på det. Du satte den ju inte när du fick chansen, sa han. Det var en bra chans du hade där. Den trodde jag inte du skulle bränna. Nej, sa jag. Men vi vann i alla fall. Med hur mycket då? sa han. Två-ett, sa jag och sneglade på honom, för jag ville att han skulle fråga vem som hade gjort de där två målen. Det gjorde han som tur var. Gjorde du mål då? frågade han. Ja, sa jag. Bägge två.

Med pannan stödd mot fönsterrutan, just som flygplanet stannade vid änden av startbanan och rusade motorerna på allvar började jag gråta. Tårarna kom från ingenstans, det visste jag när de kom, det här är idiotiskt, tänkte jag, det är sentimentalt, det är dumt. Men det hjälpte inte, jag hade kommit in i något mjukt och diffust och gränslöst, och förmådde inte ta mig ur det förrän planet några minuter senare lyfte från marken och dånande började stiga. Då, äntligen klar i skallen igen, böjde jag mig ner mot T-tröjan och gned ögat med snibben jag drog upp mellan tumme och pekfinger, och satt sedan länge och tittade ut, tills jag inte längre kände någon vaksamhet från henne som satt bredvid. Jag sjönk tillbaka i stolen och slöt ögonen. Men det var inte över. Jag märkte det, det hade bara börjat.

Knappt hade planet rätat upp sig efter stigningen förrän det vände nosen neråt igen och påbörjade inflygningen. Flygvärdinnorna jagade fram och tillbaka i mittgången med sina vagnar för att hinna servera kaffe och te till alla. Landskapet nedanför, först bara enstaka tablåer som syntes genom molntäckets fåtaliga glipor, var hårt och vackert med sina gröna öar och blå hav, sina branta bergssidor och snövita vidder, men efter hand blev det på något vis utslätat och nedtonat samtidigt som molnen försvann, tills det platta Rogalandslandskapet plötsligt var allt man såg. Inom mig var allt i rörelse. Minnen jag inte visste att jag bar på strömmade genom mig, virvlande och kaotiska, samtidigt som jag försökte dra mig undan dem, för jag ville inte sitta där och böla och hela tiden analysera allt som hände, men utan att ha någon riktig chans. Jag såg honom framför mig en gång när vi åkte skidor tillsammans, ute vid Hove, där vi kryssade mellan träden i skogen och i varje glänta kunde se havet, tungt och grått och väldigt, och annars ständigt kände lukten av det, lukten av salt och tång som liksom låg sida vid sida med lukten av snö och gran, pappa tio meter framför mig, kanske tjugo, för även om hans utrustning var ny, från Rottefellabindningarna till Splitkeinskidorna och den blå anoraken, kunde han inte åka skidor, han stapplade fram, nästan gubbaktigt, utan balans, utan flyt, utan fart framåt, och var det något jag inte ville så var det att bli hopkopplad med den där figuren, så därför låg jag alltid en bra bit efter, med huvudet fullt av egna idéer om mig själv och min stil som, vad visste jag, någon gång kanske kunde föra mig långt. Kort sagt, jag skämdes för honom. Att han hade köpt all den där skidutrustningen och kört oss hit ut till utsidan av Tromøya för att komma mig närmare hade jag förstås ingen aning om då, men nu, när jag satt med slutna ögon och låtsades sova, medan uppmaningen att spänna fast säkerhetsbältet och fälla upp stolsryggen gick ut i högtalarna, fick tanken på det en ny gråtattack att fara genom mig, och när jag nu än en gång böjde mig fram och stödde huvudet mot väggen för att dölja det, var det halvhjärtat eftersom mina medpassagerare redan vid take-off måste ha fattat att de hade hamnat bredvid en ung man som satt och grät. Det värkte i halsen, och jag hade ingen kontroll på någonting, allt rann genom mig, jag var vidöppen, inte mot yttervärlden, den skymtade jag knappt längre, men mot den inre, där känslorna hade tagit makten fullständigt. Det enda jag förmådde, för att hålla på den sista resten av värdighet, var att inte ge ifrån mig ett ljud. Inte en snyftning, inte en suck, inte ett jämmer, inte ett stön. Bara tårarna som rann och ansiktet som förvreds till en grimas varje gång insikten om att pappa var död nådde en ny topp.

Ååå.

Ååå.

Så plötsligt klarnade det, det var som om allt det mjuka och diffusa som hade fyllt mig under de senaste femton minuterna drog sig tillbaka, som ett slags tidvatten, och det våldsamma avstånd jag då fick till det gjorde att jag brast ut i ett litet skratt.

– He he he, kom det från mig.

Jag höll upp underarmen och gned ögonen mot den. Tanken på att kvinnan bredvid hade sett mig sitta där och gråta med ett ansikte förvridet i ständiga grimaser, och nu plötsligt hörde mig skratta, lockade till ett nytt skratt.

– He he he. He he he.

Jag såg på henne. Hon rörde inte blicken, den var spänt fästad på boksidan hon hade framför sig. Rakt bakom oss satte sig två av flygvärdinnorna på de små klappstolarna och spände säkerhetsbältet om midjan. Utanför var det sol och grönt. Skuggan som följde oss på marken kom närmare och närmare, som en fisk man vevar in, tills den i samma ögonblick hjulen tog i marken hade hamnat rakt under skrovet och där låg som fastbunden under hela inbromsningen och taxningen.

Omkring mig började människor resa sig. Jag drog djupt efter andan. Känslan av att ha klarnat upp var stark. Glad var jag inte men lättad, som alltid när något tungt och oväntat släpper taget. Kvinnan bredvid, som jag först nu fick tillfälle att se vad hon läste eftersom hon hade slagit ihop boken, reste sig med den i handen och ställde sig på tå i mittgången för att nå upp till bagagehyllan. Kvinnan och apan av Peter Høeg var det hon höll på med. Den hade jag läst en gång. Bra idé, dåligt genomförd. Skulle jag under normala förhållanden ha inlett ett samtal med henne om boken? När det låg så nära till hands som nu? Nej, det skulle jag inte, men jag skulle ha suttit och tänkt att jag borde det. Hade jag någon gång över huvud taget inlett ett samtal med en okänd person?

Nej, aldrig.

Och ingenting tydde på att jag någonsin skulle göra det.

Jag böjde mig fram och tittade ut genom fönstret, ner på den dammiga asfalten nedanför, precis som jag en gång för tjugo år sedan hade gjort med den märkliga men tydliga föresatsen att jag skulle minnas det jag såg då, så länge jag levde. Ombord på ett flygplan som nu, på Sola flygplats som nu, men den gången på väg till Bergen och därifrån vidare till mormor och morfar i Sørbøvåg. Varje gång jag reste med flyg, tänkte jag på denna minnesbild som jag hade tvingat på mig. Länge var det också den som inledde romanen jag nyss hade avslutat, och som nu låg i resväskan i lastutrymmet under mig, i form av ett manus på sexhundrafemtio sidor som jag måste läsa korrektur på inom en vecka.

Det var i alla fall något som var bra.

Jag såg också fram emot att träffa Yngve. Efter det att han flyttade från Bergen, först till Balestrand, där han träffade Kari Anne som han fick barn med, och sedan till Stavanger, där de fick ett nytt barn, hade vår relation förändrats, han var inte längre en jag tittade in till när jag inte hade något att göra, gick och fikade med eller gick på konsert med, utan en jag hälsade på några dagar då och då, med allt vad det innebar av pågående familjeliv. Men jag tyckte om det, jag hade alltid tyckt om att övernatta hos andra familjer, få ett eget rum med nybäddad säng, belamrat med främmande saker, med handduk och tvättlapp vänligt framlagda, och därifrån kliva rakt in i det inre av just den familjens liv, trots att det också alltid, nästan oavsett vem jag var hos, var något obehagligt med det, för även om man med gäster i huset försöker skjuta undan det som finns av spänningar är de ändå alltid förnimbara, och man kan aldrig riktigt veta om det är ens egen närvaro som har skapat dem eller om det bara är något som pågår och att ens närvaro tvärtom hjälper till att dämpa dem. En tredje möjlighet är förstås att alla dessa spänningar bara var ”spänningar”, något som levde sitt liv i huvudet på mig.

Kön i gången mellan stolsraderna hade glesnat och jag ställde mig upp, tog ner väskan och jackan och gick framåt, ut ur kabinen och in i korridoren upp mot ankomsthallen som var liten men ändå oöverskådlig, med sitt virrvarr av gater, kiosker och kaféer, och alla resande till och från som strömmade igenom, stod, satt, åt, läste. Yngve kunde jag känna igen omedelbart i vilken folksamling som helst, och jag behövde inte se ansiktet för att identifiera honom, det räckte med bakhuvudet eller en axel, och kanske inte ens det, för det är något med mottagligheten för dem man har vuxit upp med och haft så nära inpå sig under den tid då karaktären formas eller framträder, man tar in dem direkt utan några tankar som mellanled. Nästan allt man vet om sin bror vet man intuitivt. Jag visste aldrig vad Yngve tänkte, förstod sällan varför han gjorde som han gjorde, delade antagligen inte så många av hans värderingar, men det kunde jag bara gissa mig till, i sådana avseenden var han lika obekant som alla andra. Men jag kunde hans kroppsspråk, jag kunde hans mimik, jag visste hur han luktade, jag var förtrogen med röstens alla nyanser och framför allt, jag visste vad han hade med sig. Ingenting av allt detta kunde jag sätta ord på, och det var också sällan det nådde tankarna, men det var där allt låg. Så jag behövde inte leta med blicken bland borden i pizzarestaurangen, behövde inte låta den glida över ansiktena på dem som satt i stolarna framför gaterna eller som gick från eller till genom hallen, för med en gång jag kom in där visste jag var han var. Jag tittade dit bort, mot fasaden till den låtsasgamla, låtsasirländska puben, där han mycket riktigt stod med armarna i kors, klädd i ett par gröna men inte militäraktiga byxor, vit T-tröja med bild på Sonic Youths Goo, ljusblå jeansjacka och ett par mörkbruna Pumaskor. Han hade ännu inte upptäckt mig. Jag såg på hans ansikte, som jag var mer bekant med än något annat. De höga kindbenen hade han efter pappa, och den lite sneda munnen, men ansiktsformen var annorlunda, och partiet kring ögonen som var mer likt mammas och mitt.

Han vred på huvudet och mötte min blick. Jag skulle precis le, men i samma stund förvreds munnen på mig och med ett tryck som var omöjligt att bekämpa steg plötsligt känslorna upp i mig. De hittade ut med en snyftning och jag började gråta. Lyfte armen halvvägs mot ansiktet, tog ner den igen, en ny våg kom, ansiktet förvreds på nytt. Yngves blick på mig då kommer jag aldrig att glömma. Han såg på mig med vantro. Det låg ingen dom i det, det var mer som om han iakttog något han inte kunde förstå och inte hade väntat sig, och därför var fullständigt oförberedd på.

– Hej, sa jag genom tårarna.

– Hej, sa han. Jag har bilen här nere. Kan vi gå med en gång?

Jag nickade och följde efter honom nerför trapporna, genom ingångshallen och ut på parkeringen. Om det var den speciella skärpan i luften på Vestlandet, som finns där oavsett hur varmt det är och som här var särskilt märkbar eftersom vi först gick i skuggan av ett stort tak, som fick mig att klarna, eller om det var den väldiga känslan av rymd som landskapet utanför slog upp, kan jag inte säga, men hur som helst hade jag kommit ur det igen när vi stannade framför bilen och Yngve, nu med solglasögon på, böjde sig fram och stack nyckeln i låset på förarsidan.

– Har du inte mer bagage än det där? sa han och nickade mot min väska.

– Fan också, sa jag. Vänta här. Jag sticker och hämtar den.

Yngve och Kari Anne bodde i Storhaug, en stadsdel en bit utanför centrala Stavanger, i slutet av en radhuslänga där det på andra sidan gick en väg och bakom den låg en skog som sträckte sig ner till fjorden några hundra meter längre ut. Det låg också ett koloniområde i närheten och bakom det, i ett annat bostadskvarter, bodde Asbjørn, en gammal vän till Yngve, som han nyligen hade startat en firma för grafisk design ihop med. Deras kontor låg på vinden, där stod all utrustning de hade köpt och som de för tillfället lärde sig att använda. Ingen av dem hade någon utbildning med den inriktningen, annat än studierna i medievetenskap vid universitetet i Bergen, och de hade heller inga kontakter i branschen att tala om. Men nu satt de där, bakom varsin jättelik Mac och jobbade med de få uppdrag de hade skaffat sig. En affisch till Hundvågdagarna, några foldrar och löpsedlar, det var tills vidare det hela. De hade satsat allt på ett kort, och för Yngves del kunde jag förstå det; efter studierna hade han arbetat några år som kultursekreterare i Balestrands kommun, och därifrån var det inte precis så att alla vägar låg öppna. Men det var riskabelt, det enda de hade att komma med var sin personliga smak som i gengäld var säker, och så småningom inte så lite sofistikerad, finslipad som den var efter tjugo års umgänge med olika popkulturella uttryck, från filmer och skivomslag till kläder och låtar, tidskrifter och fotoböcker, från det obskyra till det mest kommersiella, hela tiden inriktade på att sålla det som var bra från det som inte var bra, både i allt som hade varit och i det som uppstod omkring dem just nu. En gång var vi nere hos Asbjørn, mindes jag, vi hade druckit i tre dagar, när Yngve spelade Pixies för oss, ett på den tiden nytt och okänt amerikanskt band, och Asbjørn låg på soffan och vred sig av skratt för att det var så bra det vi hörde. Det är så bra! ropade han genom musiken som stod på högsta volym. Ha ha ha! Ha ha ha! Det är så bra! När jag kom till Bergen som nittonåring var han och Yngve uppe i mitt rum en av de första dagarna, och varken bilden på John Lennon, som jag hade satt upp över skrivbordet, eller affischerna jag hade av en kornåker där det smala fältet med gräs i förgrunden glödde så intensivt och mirakulöst, eller filmaffischerna från The Mission med Jeremy Irons fann nåd inför deras blickar. Det gick inte. Lennonbilden var en reminiscens från den sista tiden på gymnasiet, när jag tillsammans med tre andra diskuterade litteratur och politik, lyssnade på musik, tittade på film och drack vin, hyllade det inre och tog avstånd från det yttre, och det var som innerlighetens apostel Lennon hängde på min vägg, även om jag egentligen alltid, ända sedan barnsben, hade tyckt bäst om McCartneys söta älsklighet. Men här var Beatles över huvud taget inte någon referens, inte under några omständigheter, och det tog inte heller lång tid förrän Lennonbilden var nedtagen. Men säkerheten i smak gällde inte bara popkultur; det var Asbjørn som först sa åt mig att läsa Thomas Bernhard, han hade läst Betong i Gyldendals Vitaserie som kom tio år innan Norges alla litteraturintresserade började tala om honom, fast jag, minns jag, kunde inte riktigt förstå Asbjørns fascination inför den där österrikaren, och först tio år senare, samtidigt med resten av det litterära Norge, insåg jag hans storhet. Väderkornet var Asbjørns stora talang, jag har aldrig träffat någon med lika säker smak som han, men vad kunde den användas till annat än att vara navet en studenttillvaro kretsade kring? Att ha väderkorn handlar om att bedöma, för att bedöma måste man stå utanför, och det är inte där något skapas. Yngve var i högre grad innanför, han spelade gitarr i ett band, skrev sina egna låtar och lyssnade på musik med det som bakgrund, förutom att han också hade en analytisk akademisk sida som Asbjørn inte hade i lika stor omfattning, åtminstone inte använde sig av. Grafisk design var på många sätt perfekt för dem.

Min roman hade blivit antagen ungefär samtidigt som de startade sin firma och något annat alternativ än att de skulle göra omslaget och på så sätt få in en fot i förlagsvärlden fanns inte. Förlaget hade naturligtvis inte samma syn på saken. Redaktören där, Geir Gulliksen, nämnde att han skulle ta kontakt med en designbyrå och frågade om jag hade några funderingar kring omslaget. Jag sa att jag gärna ville att min bror skulle göra det.

– Din bror? Är han formgivare?

– Nja, han har precis börjat. Han har startat en firma ihop med en kompis i Stavanger. De är duktiga, det lovar jag.

– Vi gör så här, sa Geir Gulliksen. De kommer med ett förslag och så tittar vi på det. Är det bra, ja, då är det ju inga problem.

Och så blev det. Jag åkte ner till dem i juni, med mig hade jag en bok om rymdresor från femtiotalet, den hade varit pappas och var full med teckningar i femtiotalets optimistiska framtidsstil. Jag hade också en idé om en sorts gräddgul färg, som jag hade sett på omslaget till Stefan Zweigs Världen av igår. Dessutom hade Yngve fått tag på ett par bilder av zeppelinare som jag trodde skulle passa boken. Så satt de där i sina nya kontorsstolar på vinden, med solen gassande utanför, och gjorde skisser, medan jag halvlåg i en fåtölj bakom dem och tittade på. På kvällarna drack vi öl och såg på VM i fotboll. Jag var glad och optimistisk, för känslan av att ett skede höll på att avslutas och ett nytt var i sin början, var stark inom mig. Tonje hade just blivit klar med sin utbildning och fått jobb på NRK Hordaland, jag skulle debutera med en roman, vi hade nyss flyttat in i vår första riktiga lägenhet, i Bergen, i stan där vi en gång träffades. Yngve och Asbjørn, som jag hade hängt efter under hela studietiden, hade startat eget och det första riktiga jobbet de skulle göra var omslaget till min bok. Allt var späckat med möjligheter, allt pekade framåt och det måste ha varit första gången i mitt liv som det var på det sättet. Resultatet av de dagarna blev bra, vi hade sex sju fina förslag, jag var nöjd, men de ville också pröva något helt annat och Asbjørn tog med sig en kasse med amerikanska fototidningar som vi gick igenom. Han visade mig några bilder av Jock Sturges, de var helt enastående, jag hade aldrig sett något liknande, och vi valde ut en, av en långbent flicka, tolv år kanske, kanske tretton, som stod naken med ryggen till och tittade ut över en sjö. Det var vackert men samtidigt laddat, rent och samtidigt hotfullt, det ägde en närapå ikonisk kvalitet. I en annan tidning fanns en annons där texten var satt i vitt på två blå remsor eller boxar, de bestämde sig för att knycka den idén men gjorde det i rött, och en halvtimme senare hade Yngve omslaget klart. Förlaget fick fem olika förslag, men tvekade inte, Sturgesvarianten var den bästa och när boken nu skulle ut om några månader var det med den unga flickan på omslaget. Det var som att be om trassel, Sturges var en omstridd fotograf, hans hem hade härjats av FBI-agenter hade jag läst, och om jag sökte hans namn på nätet ledde några länkar alltid till sidor med barnpornografi. Samtidigt hade jag inte sett någon fotograf beskriva den rika värld som barndomen är på ett lika givande sätt, Sally Mann inräknad. Så jag var glad för det. Och för att det var Yngve och Asbjørn som hade gjort det.

I bilen på väg in från Sola denna underliga fredagskväll sa vi inte så mycket. Pratade knappt om det praktiska med det som väntade oss, själva begravningen, som varken Yngve eller jag hade någon tidigare erfarenhet av. Den lågt stående solen fick taken på husen vi passerade att glöda. Himlen var hög här, landskapet flackt och grönt, och all rymd gav mig en känsla av ödslighet, något som inte ens den största människohop hade kunnat fylla. Små var människorna vi såg där de stod utanför en liten kur och väntade på bussen in till stan, där de cyklade utmed vägen framåtböjda över styret, där de satt på traktorn och körde på en åker, där de kom ut från en bensinstation med en korv i ena handen och en flaska cola i den andra. Även inne i stan var det ödsligt, gatorna låg tomma, dagen var slut, och kvällen hade ännu inte börjat.

Yngve spelade Björk i bilstereon. Utanför fönstren blev butikerna och kontorsbyggnaderna allt färre, bostadshusen fler. Små trädgårdar, häckar, fruktträd, barn på cyklar, barn som hoppade hage.

– Jag vet inte varför jag började grina förut, sa jag. Men det var något som berörde mig så när jag såg dig. Jag förstod plötsligt att han var död.

– Ja … sa Yngve. Jag vet inte om jag har förstått det än.

Han växlade ner medan vi rundade kurvan och började ta den sista backen. Det låg en lekplats till höger, två flickor satt på en bänk där med något som såg ut som kort i händerna. Lite längre upp, på andra sidan vägen, såg jag trädgården framför Yngves hus. Det var ingen där men skjutdörren in till vardagsrummet stod öppen.

– Då var vi framme, sa Yngve och rullade sakta in i det öppna garaget.

– Jag låter resväskan ligga, sa jag. Vi ska ju vidare i morgon.

Dörren i huset gick upp och Kari Anne kom ut med Torje på armen. Ylva stod bredvid och höll henne i benet, kisade mot mig som just då slog igen bildörren och gick bort till dem. Kari Anne sträckte fram huvudet och lade ena armen om mig, jag gav henne en kram, rufsade Ylva i håret.

– Det var tråkigt att höra om din far, sa hon. Beklagar.

– Tack, sa jag. Men det kom ju inte direkt som en överraskning.

Yngve smällde igen bagageluckan och kom gående med en kasse i varje hand. Han hade väl handlat på väg ut till flygplatsen.

– Ska vi gå in? sa Kari Anne.

Jag nickade och följde efter henne in i vardagsrummet.

– Mmm, det luktar gott, sa jag.

– Det är det jag brukar laga, sa hon. Spagetti med skinka och broccoli.

Med Torje kvar på armen drog hon en gryta på spisen åt sidan med den andra, stängde av, böjde sig ner och tog fram ett durkslag ur skåpet, samtidigt som Yngve kom in, ställde ifrån sig kassarna på golvet och började packa upp varorna. Ylva som frånsett blöjan var helt naken stod blickstilla mitt på golvet och glodde ömsom på dem och ömsom på mig. Sedan sprang hon bort till en docksäng som stod bredvid bokhyllan, lyfte upp en docka och kom fram till mig medan hon höll den med utsträckta armar.

– Vilken fin docka du har, sa jag och satte mig på knä framför henne. Får jag se?

Hon tryckte dockan mot bröstet med bestämd min och vände sig halvt bort.

– Du måste visa Karl Ove dockan, förstår du väl, sa Kari Anne.

Jag ställde mig upp.

– Jag sticker ut och tar en rök om det är okej, sa jag.

– Jag kommer jag med, sa Yngve. Ska bara bli färdig här först.

Jag gick ut genom den uppställda verandadörren, stängde den efter mig och satte mig i en av de tre vita plaststolarna som stod på plattorna där ute. Det låg leksaker över hela gräsmattan. Längst bort, vid häcken, stod en rund plastbassäng, full med vatten som det flöt omkring grässtrån och insekter i. Två golfbagar stod stöttade mot läväggen, ett par badmintonracketar och en fotboll låg vid sidan om. Jag tog fram cigaretterna ur innerfickan och tände en, lutade huvudet bakåt. Solen hade gått bakom ett moln, och det gräs och bladverk som bara några minuter tidigare hade lyst i klara gröna färger blev med ens grådaskigt och glanslöst, berövat allt liv. Det jämna ljudet från en handdriven gräsklippare som drogs fram och tillbaka hördes från grannens trädgård. Inifrån huset klirrade det av tallrikar och bestick.

Å, vad jag tyckte om att vara där.

Hemma i lägenheten var allt vårt, det fanns inga avstånd; om jag våndades så våndades även lägenheten. Men här fanns det avstånd, här hade inte omgivningarna något med mig och mitt att göra och kunde avskärma sig från plågorna.

Bakom mig öppnades dörren. Det var Yngve. Han hade en kopp kaffe i handen.

– Jag skulle hälsa från Tonje, sa jag.

– Tack, sa han. Hur går det för henne?

– Bra, sa jag. Hon började sitt jobb i måndags. I onsdags hade hon ett inslag i Dagsrevyen. En dödsolycka.

– Du sa det, sa han och slog sig ner.

Vad var det nu, var han sur?

Vi satt en stund utan att säga något. På himlen högt över bostadskomplexen till vänster flög en helikopter förbi. Propellerbullret lät avlägset, nästan dämpat. De två flickorna från lekplatsen kom gående på gatan. I en av trädgårdarna längre bort ropade någon ett namn. Bjørnar hördes det som.

Yngve tog fram en cigarett och tände den.

– Har du börjat spela golf eller? sa jag.

Han nickade.

– Det skulle du pröva, du med. Du skulle säkert bli bra. Du är lång, och så har du spelat fotboll och har vinnarinstinkt. Har du lust att slå några slag? Jag har några lätta övningsbollar liggande här någonstans.

– Nu? Inte direkt.

– Det var ett skämt, Karl Ove, sa han.

– Att jag skulle spela golf eller att jag skulle göra det nu?

– Att du skulle göra det nu.

Grannen, som nu stod precis innanför häcken som skilde de båda tomterna åt, stannade, rätade på ryggen och strök med handen över den kala svettiga skallen. I en stol på terrassen satt en kvinna i vita shorts och vit T-tröja och läste en tidning.

– Vet du något om hur det är med farmor? sa jag.

– Nej, faktiskt inte, sa han. Men det var ju hon som hittade honom. Så man kan ju tänka sig att det inte är så bra.

– I vardagsrummet, var det så? sa jag.

– Ja, sa han, fimpade i askfatet och reste sig.

– Nej, ska vi inte gå in och få oss en bit mat?