Faye höll Julienne i ena handen och drog en tom kundkorg med den andra när de gick genom gångarna på Ica Karlaplan. Deras hushållerska hade varit sjuk i två dagar och hon tänkte överraska Jack med hemlagad mat. Sin berömda spaghetti bolognese. Hemligheten var selleri. Och tre sorters lök. Plus att den fick puttra länge, länge.
När de var unga och fattiga hade hon varje måndag lagat en stor gryta som räckt åt dem båda till torsdagen. Hon hämtade rödlök, gul lök, silverlök och selleri.
”Jag vill ta korgen”, sa Julienne.
”Klarar du det?”
”Jaaa”, sa Julienne och himlade med ögonen.
”Okej då, älskling.”
Faye räckte över handtaget till korgen och rufsade Julienne i håret, betraktade henne för ett ögonblick, mitt i stressen i affären. Hon älskade henne så mycket att hon ibland trodde att hjärtat skulle spricka.
”Säg till om det blir för tungt”, sa hon och började gå mot kyldisken för att hämta köttfärs.
Julienne rullade korgen efter sig.
De gick förbi en äldre man som hjälpte en kvinna i samma ålder att plocka ner en konservburk från hyllan. Faye kunde inte slita blicken från dem. Han gav burken till kvinnan som stod tungt lutad mot en rullator. Hon klappade honom på handen, och vigselringen glimmade till i skenet från lysrören.
Faye undrade hur länge de hade varit gifta. Var det så här hon och Jack skulle vara mot varandra? Hon hade alltid sett det så tydligt framför sig. Hur de oskiljaktigt åldrades, blev skrynkliga och sköra tillsammans. Hon skulle aldrig ge upp den visionen. Även om hon och Jack hade det lite tufft nu skulle det bli så. Om hon frågade paret vid rullatorn skulle de säkert också kunna berätta om svårigheter de haft på vägen. Svårigheter som de hade övervunnit.
Julienne tittade upp.
”Varför gråter du, mamma?”
”För att det är så fint.”
Julienne var förvirrad.
”Vadå?”
”Att han… äh, det var ingenting.”
Det äldre paret vek av i en gång och var borta.
Faye plockade åt sig det sista som behövdes och gick till kassan med Julienne i släptåg. Kvällstidningarnas löpsedlar lovade att just de knäckt koden till att så enkelt och snabbt som möjligt tappa i vikt. Hon tog en Expressen och kontrollerade en sista gång att allt hon behövde fanns i korgen. Juicerna hade hon för länge sedan övergett, och på tre dagar hade hon hämtat igen den vikt hon tappat. Plus lite till.
Hon valde kön där en ung, ganska söt tjej arbetade effektivt och snabbt. En kvinna lade upp ett paket tamponger på bandet. I samma stund som kassörskan scannade det insåg Faye att hon gått över tiden. Rejält över tiden. Hon borde ha fått sin mens för två veckor sedan. Antagligen berodde det på dieten, tänkte hon, men hon ville ändå vara säker.
Det blev deras tur.
”Har ni…?” Hon sneglade på Julienne som hade uppmärksamheten fäst på en liten pudel vid ingången. ”Graviditetstest?”
”I maskinen där borta”, sa kassörskan och pekade.
Suckar och blickar när Faye passerade kön. Hon tryckte på apoteksvaror och klickade sig fram till graviditetstesten. Julienne betraktade fortfarande den lilla hunden vid ingången. Faye tog två test och återvände till kassan.
”Då blir det fyrahundraåttionio kronor”, sa kassörskan efter att ha scannat dem.
Faye tog fram sitt American Express och betalade.
”Ursäkta”, sa hon. ”Du råkar inte veta om… om Max har ledigt?”
Kassörskan höjde på ögonbrynen. Visst log hon lite?
”Max har fått sparken. Något om att han trakasserade kunderna.”
”Jag förstår”, sa Faye. ”Tack då.”
Hon skyndade ut ur butiken med Julienne i ett hårt grepp.
Jack hade fått Max uppsagd. Hon visste det. Och det måste väl betyda att han verkligen brydde sig om henne? Trots allt?
Julienne bar tidningen och kisade mot bilderna på framsidan.
Vad skulle hända om hon var gravid? Hur skulle Jack reagera? När de först träffades hade han sagt att han ville ha fyra barn. Men sedan de fått Julienne verkade han inte särskilt intresserad av fler. De hade inte ens pratat om det. Och hon själv då? Ville hon ha fler barn? Jo, det ville hon. Särskilt nu. En liten syster eller bror till Julienne skulle kunna bli det som fick henne och Jack att närma sig varandra igen, så att det äntligen blev ett slut på det märkliga limbo de levde i nu.
Och Julienne skulle må bra av ett syskon. De skulle kunna bli bästa vänner. Själv hade hon alltid önskat sig en syster. En bundsförvant.
Faye sköt snabbt undan tankarna. Hon hade lärt sig kontrollera dem, inte låta hjärnan skena iväg. Det tjänade ingenting till att tänka på saker som hon inte kunde påverka.
När de kom upp i lägenheten slängde Julienne tidningen och jackan på hallgolvet. Faye hängde upp jackan på sin krok, bar in kassarna till köket och började packa ur. I ögonvrån såg hon hur Julienne kom ut från sitt rum med iPaden i handen och kastade sig i soffan, fortfarande med stövlarna på.
”Ta av dig på fötterna om du ska ligga i soffan”, sa Faye.
Inget svar. Hon ställde ifrån sig stekpannan och gick bort till vardagsrummet. Började ta av Julienne de blöta och smutsiga vinterstövlarna.
”Jag vill inte!”
Julienne sparkade i luften. Slog med stövlarna mot soffan som fick lera och smuts på sig. Skit också, nu skulle hon behöva tvätta och snabbtorka sofföverdraget innan Jack kom hem. Hennes rörelser blev hårdare. Det hade kommit lera på mattan också.
”Vill inte! Vill inte! Vill inte!”
Julienne fortsatte sparka vilt omkring sig.
Faye fick av stövlarna och lyfte ner Julienne, som skrikande kastade sig upp på soffan igen. Faye gick ut i köket och kom tillbaka med en disktrasa. Kanske skulle hon kunna torka bort smutsen från tyget om hon var snabb. Hon ignorerade Julienne. Fick till sin lättnad bort det värsta från soffan och böjde sig ner för att även försöka få ren mattan. Julienne sparkade mot henne och Faye fångade hennes ben.
”Så där gör du inte!”
”Jo!”
Mörkret vällde in. På samma gång bekant och ovant. Faye svalde tungt. Knöt händerna några gånger.
Julienne måste ha märkt skiftningen för hon stirrade snyftande på Faye.
Faye drog trasan en sista gång över mattan. Rättade till en hårslinga och vände Julienne ryggen.
”Du är tjock”, sa Julienne.
Faye vände sig om.
”Vad sa du?”
Julienne stirrade trotsigt på henne.
”Tjockis.” Hon pekade på henne med sin lilla hand. ”Du är en tjockis.”
Faye tog ett steg emot henne.
”Det är jag inte alls. Så där säger man inte!”
”Det är du visst! Det säger pappa!”
”Har pappa sagt att jag är tjock?”
Rösten blev så svag. Hon visste plötsligt inte vad hon skulle göra, stod handfallen mitt i rummet. Julienne verkade inse att hon gått för långt och började gråta igen.
Faye stapplade iväg. Allting snurrade. Hon visste knappt var hon befann sig. Bakom sig hörde hon hur Julienne snyftande ropade på henne.
Hon stängde in sig på toaletten. Låste och lutade pannan mot dörren i några sekunder. Lät det svala träet dämpa, svalka. Hon tog fram graviditetstesten. Julienne stod utanför dörren, bankade och skrek. Faye drog ner trosorna och byxorna till anklarna. Satte sig på toastolen och öppnade paketet med tänderna. Hon höll stickan mellan benen, slappnade av och lät den varma urinen skölja över stickan utan att bry sig om att det stänkte på fingrarna. Utanför dörren fortsatte Julienne att skrika.