Jag satt på bussen och betraktade bilarna som susade förbi utanför fönstret. Luften var kvav och varm. Chauffören hade öppnat takluckan för att släppa in syre men det gjorde nästan ingen skillnad alls, det fläktade bara lite på axeln. På sätet bredvid mig satt en storvuxen, svettig kvinna med ett gråtande barn i knäet.
Vi passerade Humlegården. Det var här jag och Jack hade promenerat. I mitt inre hade jag spelat upp den där augustinatten hundratals gånger.
Sedan dess hade jag tagit varje chans att gå till Chinatown – som Chris kallade området mellan Handelshögskolan och Norra Real – i förhoppning om att stöta på Jack. Men han dök aldrig upp.
Förutom det var livet för första gången roligt och spännande. Pluggandet var enkelt, men så hade det alltid varit. Ända sedan jag började första klass hade skolan varit min fristad, mitt ställe på jorden där jag med lätthet excellerade. Lärarna strödde lovord över mig. Kurserna var roliga och intressanta, och jag stortrivdes.
Jag och Chris tillbringade nästan all ledig tid i varandras sällskap. Ingen av oss behövde plugga särskilt mycket. Chris för att hon nöjde sig med att få godkänt på tentorna. Och jag, för att jag sedan jag var liten bara hade behövt läsa en text ett fåtal gånger för att minnas den i sin helhet.
Viktors tidigare huvudroll i mitt liv förvandlades till en statistroll. Jag kunde inte riktigt förklara för mig själv vad som hade förändrats, men efter mötet med Jack hade mina känslor svalnat. Jag distanserade mig. Hittade på tentor som inte fanns för att förklara varför jag inte hade tid att ses. Undvek hans samtal och lät det gå två tre dagar utan att jag besvarade dem. Min planerade flytt till hans lägenhet förhalade jag tills han slutade ta upp den.
Min kyla förändrade Viktor, gjorde honom patetisk och osäker. Han blev allt mer angelägen, allt klängigare, och jag allt kallare. Vårt förhållande var döende, men han klamrade sig fast vid mig som en drunknande. Han ringde mig dygnet runt, överöste mig med gåvor och kärleksbetygelser, frågade ständigt var jag var och vad jag gjorde. Han började plötsligt ställa frågor om mitt förflutna, om min familj, om mitt liv före honom. Jag vägrade svara. För vad skulle jag säga? Men min slutenhet, min ovilja att berätta något om mig själv, gjorde honom bara mer desperat. Jag blev ett chiffer att knäcka. Det var som om han trodde att om han bara knäckte koden skulle jag älska honom igen.
Det värsta var att det inte var något fel på Viktor. Han var snygg, snäll och ambitiös. Behandlade mig som en prinsessa. Var trofast och pålitlig, vilket var sällsynta egenskaper i Stockholms djungel.
Men han var inte Jack Adelheim. Och jag insåg att jag skulle bli tvungen att dumpa honom. Ändå hade jag skjutit på det. Men nu gick det inte längre.
När bussen saktade in vid Tessinparken kände jag inga tvivel. Det skulle bli jobbigt att såra honom, men nu måste det ta slut.
”Ursäkta, jag ska av här”, sa jag.
Kvinnan med barnet reste sig mödosamt och släppte förbi mig. Hon såg trött och uppgiven ut. Valkarna letade sig fram under en för tajt t-shirt och vällde ut över jeansen. Ungen dreglade. Det gröna snoret hängde som vindruvsklasar i näsan. Herregud. Jag skulle aldrig bli en sådan mamma. Och mitt barn skulle alltid vara perfekt. Mitt och Jacks barn. Jag ryckte till, rodnade av skam över mina pinsamma dagdrömmar. Men alla mina drömmar handlade numera om Jack. Både när jag sov och när jag var vaken. Det fanns ingen plats kvar för någon som Viktor.
Dörrarna for upp med ett pysande ljud och jag träffades av den gassande solen. Viktor skulle möta mig i mitten av Tessinparken, precis som han brukade. Jag föreställde mig hur han gick ut genom porten. Glad, i tron att vi skulle gå och äta pizza. Sedan gå hem och se en film, ha sex och somna tillsammans. Inget av det skulle hända.
Jag tyckte synd om honom på ett intellektuellt plan, men kände ingenting. Längtan efter Jack överskuggade allt annat och gjorde mig likgiltig. Och den nya versionen av Viktor irriterade mig. Han hade växt upp i sin skyddade lilla bubbla, allt hade gått lätt för honom. Hans naivitet var det som först hade attraherat mig, men nu störde den mig bara. Han visste ingenting om livet medan jag visste alldeles för mycket. Viktor hade ingen aning om vem jag var. Eller vad jag var.
Han hade på sig en jeansskjorta och ljusa chinos. Log stort, lutade sig fram och gav mig en puss på kinden.
”Jag har saknat dig”, sa han och lade armen om mig. ”Du tar det där med pluggandet alldeles för allvarligt. Vilken pizzeria tar vi? Valhalla eller Theodoras?”
”Jag måste prata med dig”, sa jag. ”Kom, vi sätter oss.”
Jag drog med honom till en grön bänk. Viktor vände sig mot mig och tog av sig solglasögonen. Han vek sakta ihop dem och placerade dem i sin bröstficka. Flackade med blicken.
”Är det något som har hänt? Är du okej?” frågade han och låtsades som om han inte visste vad jag skulle säga härnäst.
En bit ifrån oss spelade ett gäng A-lagare boule och drack vin. Glada, hesa röster.
”Jag vill inte vara tillsammans med dig mer. Det är slut.”
Jag hörde själv hur kall jag lät, och ansträngde mig för att försöka verka ledsen. Viktor tittade tomt framför sig.
”Okej… Är det någonting jag gjort?”
Han vred sig av och an på bänken. Undvek min blick. Svalde. Och svalde igen.
”Nej. Det är inget du har gjort.”
Jag hade svårt att möta hans blick, ville inte att mitt förakt skulle synas. Istället följde jag boulematchen. A-lagarnas alkoholnivå gjorde att kloten hamnade lite överallt, men de jublade och var lika glada ändå. Bakom fyllona snavade och föll en liten flicka i gruset. Hennes mamma kom springande. Torkade av smutsiga och blodiga knän, lyfte upp, kramade.
”Är det något jag kan göra annorlunda? Kanske behöver du bara lite tid?”
Rösten var skrovlig. Det jag sagt hade börjat sjunka in och han hade nära till tårarna. Jag tittade mig runt. Om han började gråta skulle jag resa mig och gå. Jag klarade inte av människor som grät. Jag hade fått tillräckligt av tårar för en livstid.
”Nej. Jag är ledsen, men jag är bara inte kär i dig längre.”
”Men jag är så kär i dig! Du är det bästa som hänt mig. Den finaste människa jag träffat.”
Han placerade sin hand ovanpå min. Knådade, masserade. Som om det skulle få mig att tänka om. Som om det var jag och inte han som behövde tröstas.
Människors stora problem, insåg jag, är att de skjuter över sina egna sorger på andra. Vill dela dem. De tror att bara för att vi har liknande dna så ska vi automatiskt känna sorg inför samma situationer. Sorg blir inte enklare att bära för att man delar den, tvärtom blir den bara tyngre. Och Viktor hade ingen aning om vad verklig sorg innebar.
”Okej, jag fattar”, sa han och nickade. ”Men kan du inte följa med hem till mig så att vi kan prata om det här i lugn och ro? Jag klarar inte av att sitta här bland alla människor. Låt mig få en sista kväll. Bara en. Sedan försvinner jag ur ditt liv, jag går min väg utan protester. Snälla…”
Han höll min hand så hårt att det gjorde ont och jag visste att jag borde säga nej. Att det inte skulle ge honom någon tröst. Men det var en lätt väg ut och jag tog den.
Under den korta promenaden till hans lägenhet hann jag ångra mig många gånger, men kanske skulle uppbrottet bli lättare om jag lät honom prata av sig. Samtidigt ville jag skjuta upp det jobbiga samtal som väntade, orkade inte lyssna till hans kärleksförklaringar och förebråelser. Han hade behov av att få svar, men jag hade inga att ge honom. Visste bara att mitt hjärta tillhörde någon annan och att jag måste gå vidare.
För att få lite respit erbjöd jag mig att gå och köpa pizza. Jag misstänkte att det skulle bli en lång kväll och att vi båda behövde mat. Viktor svarade inte. Satt alldeles stilla på sin säng med axlarna hopsjunkna av förtvivlan.
”Jag kommer snart”, sa jag och undvek hans anklagande blick.
Sedan tog jag plånboken ur väskan och stängde ytterdörren bakom mig. En kväll kan jag ge honom, tänkte jag. Sedan är jag fri.
Tjugo minuter senare kom jag tillbaka. Viktor såg underligt på mig när jag ställde pizzorna på bordet i hans enrummare. Nästan triumferande. Han satt fortfarande på den obäddade sängen, men bredvid honom låg någonting som jag kände igen. Hjärtat hoppade över ett slag. Det var dagboken. Viktor hade rotat i min handväska. Mitt kollegieblock låg också där. Det som jag antecknade i medan jag pluggade och som på senaste tiden fyllts av barnsligt klotter. Jacks namn i ett hjärta. Mitt namn med hans efternamn. Fånigt. Löjligt. Men för Viktor fanns det inget som var löjligt i det.
”Nu vet jag vem du egentligen är”, sa han lugnt.
Rösten var tonlös. Död. Något hade gått sönder inom honom.
”Jag vet vem du är. Frågan är om han vet det…”
Ordet ”han” lät som en anklagelse. Paniken spred sig inom mig. Ingen fick veta. Det som beskrevs i dagboken var mitt gamla liv. Sanningen om det skulle förändra allt. Jag skulle få samma blickar som jag fick när jag fortfarande var Matilda. Skulle återigen få uppleva samma förnedring. Ingen skulle se på mig på samma sätt igen. Särskilt inte Jack.
”Du har varit otrogen. Du har legat med Jack Adelheim. Jag har all rätt att berätta för honom. Känner han till oss? Att du har en pojkvän?”
Jag visste att det inte skulle vara lönt att försöka förklara. Det skulle inte spela någon roll att vi inte hade legat med varandra, att det bara hade varit en snabb kyss.
Viktor såg ut som ett sårat djur, med ögon svarta av hat och förtvivlan. Jag förstod att han var förmögen att göra vad som helst för att få mig tillbaka. Eller ge igen. För att få mig att känna samma smärta som nu rev sönder honom. Han skulle berätta sanningen om vem jag egentligen var, inte bara för Jack utan för hela världen. Då skulle mitt nya liv som Faye vara slut. Då skulle allting vara över.
Paniken ersattes av en iskyla jag kände igen sedan tidigare. Ett besynnerligt lugn sänkte sig över mig och jag insåg att det inte fanns några alternativ. Viktor skulle inte få hindra mig.
När jag mötte hans blick var det hat jag kände. Jag hade betalat ett så högt pris för att komma dit jag var, och nu satt han där som någon sorts jävla domare. Han visste ingenting om den smärta jag hade behövt utstå, de handlingar jag hade tvingats utföra, de syner jag tvingades leva med för resten av mitt liv.
Men allt detta höll jag inom mig. Män var enkla. Män var lätta att manipulera och Viktor skulle inte vara något undantag. Jag hade gjort det förut och kunde göra det igen.
Jag satte mig bredvid honom. Tog hans hand i min. Talade med värme, strök hans handrygg med tummen. Jag kände hur han slappnade av. Mot sin vilja.
”Du får göra vad du vill. Jag förstår dig. Jag förstår att du är ledsen och sårad. Men jag har inte varit otrogen med Jack och jag vill inte att vi ska skiljas som ovänner. Vi gör som du ville. Vi har en sista kväll tillsammans. Du kan till och med få en natt. En morgon. Sedan får du göra som du vill. Såra mig tillbaka om du vill. Berätta allt för Jack. Det är din rätt. Men jag vill att vi ska ha en sista natt tillsammans.”
Jag kände hur han mjuknade. Att han ville tro mig. Inte kunde säga nej till en sista chans att vara nära. Jag kände honom. Jag kände män.
Vi åt pizza och delade på två flaskor vin. Jag smuttade bara på mitt glas och Viktor fick i sig det mesta av vinet. Vi älskade i soffan. Han tog mig hårt och brutalt. Jag lät honom göra det. Blundade och tänkte på Jack. Frammanade hans ansikte för mitt inre öga, tvingade mig själv ut ur min kropp medan Viktor snyftande stötte i mig. Efteråt vände han ryggen till mig. Jag gick upp och tvättade mig, grimaserade av svedan när jag försiktigt försökte torka mig ren. När jag kom tillbaka sov han. Inget skulle kunna väcka honom nu.
Jag gick ut på den lilla balkongen och tände en cigarett. Ljusen över staden glittrade i sommarnatten och jag hörde röster och musik. När jag rökt klart tände jag en cigarett till. Gick in till Viktor som låg på rygg och snarkade med öppen mun. Jag petade på honom. Ingen reaktion. Han var helt utslagen av vinet och känslostormarna. Jag lade cigaretten i sängen, och stod kvar för att försäkra mig om att sängkläderna av billig och lättantändlig kvalitet tog eld. Först pyrde det bara. Sedan började en låga formas.
Iskylan jag känt började ge med sig. Paniken kröp på, bultade vid tinningarna. Jag vände bort blicken från lågorna och skyndade mot dörren. När jag lät den slå igen bakom mig hade både sängen och draperierna fattat eld.
Det kändes som om jag skulle kräkas när jag kom ut på gatan. De leende människor jag mötte kom alldeles för nära, lät alldeles för högt. Men jag hade min väska i ett fast grepp. Dagboken var återigen i säkert förvar. Och jag var fortfarande fri.