I taxin från Arlanda förberedde jag mig på att Jack skulle försvinna och att livet skulle återgå till det normala. Lycka var inget för mig annat än i små doser. Jag var nöjd med det jag fått, intalade jag mig själv när taxin tycktes rusa in mot Stockholm.
Men Jack höll min hand i sin medan de norra förorterna susade förbi utanför fönstret.
”Vad ska du göra idag?”
”Jag vet inte”, sa jag.
Vi passerade Järva krog, och färden började saktas ner av köerna in till stan. Det gjorde mig ingenting. Tvärtom.
”Inte jag heller. Ska vi ut och ta en öl?”
Det gjorde vi. Och den kvällen sov vi i Jacks etta på Pontonjärsgatan på Kungsholmen.
Dagen därpå stannade vi i sängen ända fram till lunch. Pratade, tittade på film och älskade. Men framåt eftermiddagen överfölls jag av dåligt samvete och satte mig på balkongen för att plugga. Det hade varit underbart i Barcelona, men nu hade jag mycket att ta igen.
Plötsligt hörde jag ett skrik inifrån soffan där Jack satt och kollade på nyheter.
”Vad är det?” ropade jag, men han svarade inte.
Jag vek ihop boken och gick in till honom.
Framför tv:n satt Jack blick stilla. Han var alldeles vit i ansiktet.
Bilderna från CNN:s nyhetssändning var värre än allt jag tidigare sett. Flygplanen. De exploderande skyskraporna. Människokroppar som föll hundratals meter. Människor som hoppade eller som blodiga och dammiga irrade runt på Manhattans gator.
”Vad är det som händer?” Jag stirrade vantroget på skärmen.
Jack såg upp på mig med tårar i ögonen.
”Ett flygplan flög in i World Trade Center. Alla trodde först att det var en olycka, men plötsligt flög ett plan till in i det andra tornet. Flera plan är kapade. Det verkar vara en terrorattack.”
”En terrorattack?”
”Ja.”
Stämningen i studion var förvirrad. Vi satt som hypnotiserade framför tv:n. Förstummade av synintrycken, paniken. Det okända. Det oförutsägbara.
Jack reste sig och låste ytterdörren. Hämtade en flaska whisky och två glas. När tornen rasade, tätt efter varandra, grät vi. Förödelsen, all död, kontrasterade så starkt mot vår lycka.
Plötsligt kände jag att jag behövde vara nära Jack, känna hans styrka, veta att han skulle försvara mig. Mina ärr vilade tryggt i hans händer. Han visste inte om att de fanns där, men det hade ingen betydelse. Hans närvaro lindrade ändå. Det var som om hans egna ärr passade in i mina.
Jag förstod plötsligt babyboomen på fyrtiotalet. Hur män och kvinnor i kristider behöver tröst, söker det djuriska, det grundläggande, det enkla. Tryggheten i fortplantningen, själva grunden för artens överlevnad.
Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och stängde av ljudet.
Jack tittade frågande på mig.
”Vad…?”
Någonting i min blick fick honom att tystna. Jag drog honom på fötter. Tog av honom plagg efter plagg tills han stod naken framför mig. Sedan klädde han av mig och vi lade oss på soffan. När han trängde in i mig uppfylldes jag av en enorm trygghet. Det enda som betydde något var att jag fick ligga här under honom, med hans kön inne i mig. Som själva livet inuti mig. Jag såg bilderna på tv:n framför mig, de flimrade på näthinnan. Gång på gång visades bilderna av kroppar som föll från de brinnande tornen. Röken och lågorna när de enorma, till synes oförstörbara, byggnaderna föll.
Jag grät.
Men jag behövde mer. Det var inte tillräckligt. Ibland var jag rädd för just det. Att inget någonsin skulle vara tillräckligt.
”Hårdare”, sa jag.
Jack stannade till. Hans tunga andning tystnade. Genom den tunna väggen hörde vi hur grannen lyssnade på samma nyhetssändning.
”Knulla mig så hårt du kan”, viskade jag. ”Gör mig illa.”
Jag kände hur han tvekade.
”Varför?”
”Fråga inte”, svarade jag. ”Det är vad jag behöver just nu bara.”
Jack såg undrande in i mina ögon men gjorde sedan som jag ville. Han tog ett fastare grepp om mina höfter och stötte allt hårdare. Hans andhämtning blev tyngre och han drog mig i håret. Utan omtanke. Utan att försöka vara varsam.
Det gjorde ont men jag ville att det skulle göra ont. Smärtan var bekant. Den fick mig att känna mig trygg. Världen brann och smärtan var mitt ankare.
Den elfte september.
Datumet hade redan en plats i mitt liv. Samma dag fyra år tidigare hade pappa anhållits för mordet på mamma. Ett år efter att Sebastian hade hittats hängande i ett bälte i sin garderob.
Jag var femton år gammal när han dog. Kanske var det då jag blev den jag blev. Kanske var det den dagen jag blev Faye.
Jack stötte allt mer frenetiskt och nu hörde jag att även han grät. Vi förenades i sorgen och smärtan, och när han slutligen föll ihop över mig visste jag att vi hade delat ett ögonblick som ingen av oss skulle glömma.
Vi satt länge i soffan den eftermiddagen och kvällen, höll varandra i hand medan vi såg världen brinna.
Det följande året skulle bli det bästa i mitt liv. Det år som lade grunden till vårt liv och de oförstörbara band som höll mig och Jack samman.
Han berättade allt om sin uppväxt. Om osäkerheten, grälen, den ständiga bristen på pengar. Jular utan julklappar, släktingar som ömsom förbarmade sig, ömsom fördömde hans far. Hur allt rasade ännu mer när hans mor lämnade familjen. Hemmet där allt gradvis försvann, såldes, pantsattes, människorna som kom vid märkliga tider för att inkräva skulder eller för att supa med fadern. Lättnaden när han kunde lämna det livet bakom sig.
Själv berättade jag ingenting. Och Jack förde aldrig mitt gamla liv på tal. Han hade accepterat att jag stod ensam i världen. Att ingen fanns kvar. På sätt och vis tror jag att han tyckte om det. Då var jag bara hans. Vi hade bara varandra, och han kunde vara min hjälte.
Jag och Jack träffades på de små krogarna kring Hantverkargatan eller i Chinatown efter skolan, ibland ensamma, ibland med Henrik och Chris, och pratade om livet, ekonomi, politik och drömmar. Vi var alla jämlikar. Även om Chris och jag ofta kände det som om vi var drottningar i Jacks och Henriks värld. Ibland kunde jag se hur Jack betraktade mig svartsjukt när han såg andra mäns blickar. Och han tyckte inte om att jag gjorde saker på egen hand. Ville alltid veta var jag var, vad jag gjorde. Jag tyckte att hans svartsjuka var bedårande. Jag ville att han skulle äga mig. Och jag slutade göra saker utan honom. Chris protesterade ibland, men vi träffades så mycket ändå, vi fyra, så det märktes egentligen inte så mycket. Jag slutade klä mig i korta kjolar och urringade tröjor. Förutom när Jack och jag var ensamma. Då ville han helst att jag skulle klä mig så tajt, kort och urringat som möjligt.
”Du är inte som andra kvinnor”, brukade han ofta säga.
Jag frågade aldrig vad han menade. Sög bara åt mig. Ville vara annorlunda.
Vi hade sex överallt. Ibland stämde vi träff mellan föreläsningarna, sköt fnissande upp dörren till toaletterna och slet av varandra kläderna. Vi knullade över hela Stockholm. På Stadsbiblioteket, på McDonald’s på Sveavägen, i Kronobergsparken, i en tom föreläsningssal, på Sturecompagniet, East och Riche, i en tom tunnelbanevagn mot Ropsten mitt i natten, på hemmafester, i Henriks föräldrars hus och på balkongen. Två tre gånger om dagen. Jack kunde aldrig få nog av mig. Jag hade kunnat stå över några gånger, men sexet var så bra, och han fick mig att känna mig som den mest åtråvärda kvinna som någonsin vandrat på denna jord. Jag blev upphetsad bara av att se hans blick på mig, av att veta hur mycket han ville ha mig. Han tyckte inte om när jag sa nej, blev sur och frustrerad, så jag sa helt enkelt aldrig nej. Svårare än så tyckte jag inte att det var. Om han var lycklig var jag lycklig.