Dagen då Sebastian skulle begravas fick alla i skolan ledigt. För första gången hade jag under en period fått vara i fred i skolan. Det hade hänt för mycket, på för kort tid. Chocken låg som en tjock filt över skolgården, över klassrummen, över skåpen i metall med sitt meningslösa, fula klotter.
Kyrkan var full till bristningsgränsen. Sebastian, som aldrig haft några riktiga vänner, hade plötsligt fyllt en kyrka. Flera tjejer i hans ålder grät och snöt sig ljudligt i medhavda pappersnäsdukar. Jag undrade om de någonsin ens pratat med Sebastian.
Mamma hade valt en vit kista. Och gula rosor. Det var egentligen helt meningslöst med rosorna. Sebastian hade aldrig brytt sig om sådant. Men jag antog att allt det där var till för dem som var kvar. Sebastian låg ju kall och död i kistan. Vad brydde han sig om någonting längre?
Det var pappa som hade hittat honom, hängande i ett bälte från stången i sin garderob. Han hade ropat efter mamma och sedan slitit ner Sebastian från stången. Dragit av bältet från hans hals. Skakat honom, vrålat i hans ansikte, medan mamma ringt efter hjälp.
Det tog lång tid för ambulansen att komma, men jag visste att det inte skulle spela någon roll om de skyndade sig. Sebastian var blå om läpparna och huden var vit. Jag visste att han var död.
Jag kunde känna allas blickar i ryggen där vi satt längst fram i kyrkan. Pappas kostymklädda arm vibrerade mot min. Av raseri. För att döden var det enda han inte kunde kontrollera. Det enda han inte kunde skrämma till lydnad och underkastelse.
Döden brydde sig inte om honom och det drev honom till vansinne där han satt i kyrkan och tittade på Sebastians vita kista med de gula rosorna som mamma valt.
Det blev inget kyrkkaffe efteråt. Vilka skulle vi bjuda? Ingen av dem som fyllt kyrkan till brädden var våra vänner. Bara gamar som sökte sig till vår sorg och ville vältra sig i den.
Både mamma och jag visste att pappa skulle behöva en urladdning när han kom hem. Vi hade känt raseriet inom honom i flera veckor. Mamma sa åt mig att gå upp på mitt rum. Jag lydde först, gick uppför trappan. Men längst upp på översta trappsteget blev jag sittande. Jag lutade kinden mot trästolpen som avslutade räcket och kände det svala, vita träet mot min hud. Från där jag satt kunde jag se ner i köket. Om de hade vänt sig om hade de sett mig, men de cirklade bara runt varandra som två tigrar i en bur. Pappa med huvudet framskjutet och nävar som öppnades och knöts. Mamma, med huvudet högt, vaksamt, noggrant iakttagande varje rörelse han tog. Redo. Beredd.
När första slaget kom vek hon inte undan. Hon duckade inte. Pappas knytnäve träffade henne rakt över hakan, fick hennes huvud att rycka bakåt och sedan studsa framåt. Pappa slog igen. En lätt skur av blod kom ur hennes mun, sprejade de vita köksluckorna som en abstrakt målning. Något for ur munnen och studsade mot golvet med ett hårt, lite ploppande ljud. En tand.
Hon föll till golvet men han fortsatte att slå henne. Om och om igen.
Jag förstod att mamma inte skulle överleva länge till i det här huset nu när Sebastian var död.