Jag lade ifrån mig telefonen. Domen hade fallit och jag var fri. För första gången. Jag hade aldrig smakat på den känslan förut, visste inte hur den kändes. Men nu var det som om min kropp svävade över golvet. Jag hade aldrig känt mig starkare.
Jag hade inte fått vara med i rätten, man ansåg att jag var för ung. Men jag hade ändå sett pappa framför mig, sittande i samma kostym som han haft på Sebastians begravning. Den svettiga nacken, hur han drog i skjortan, obekväm, rasande, fångad som han aldrig varit fångad förut. Hans fängsel var min frihet.
En liten del av mig hade varit orolig att de inte skulle fälla honom. Inte se djuret i honom, bara se en patetisk, sorglig liten man. Men den tekniska bevisningen var överväldigande. Även utan mammas kropp.
Han hade blivit dömd och han skulle få ett hårt straff.
Jag visste att samhället jublade. Alla hade följt rättegången. Man hade förfasat sig, skvallrat, sladdrat i gångarna på Evas Livs, stannat till nere vid torget med sina bilar, vevat ner rutan, ojat sig och pratat om den stackars flickan. Jag kände dem så väl.
Men jag var ingen stackars flicka. Jag var starkare än dem alla. Helst hade jag velat bo kvar i huset när pappa greps, men någon bestämde att jag inte fick göra det. I deras ögon var jag fortfarande ett barn. I brist på släktingar, i brist på vänner, fick jag flytta in hos det äldre paret som bodde närmast. Men de lät mig vara i huset så mycket jag ville, bara jag kom hem till kvällsmaten och sov hos dem.
De senaste månaderna hade inneburit en enda lång väntan. I skolan lät alla mig vara i fred nu. När jag kom gående i korridorerna delade de på sig som om jag var Moses som delade Röda havet. De fascinerades av mig. Men undvek mig. Människor tyckte bara om att vara nära sorg och tragedi fram till en viss gräns. Jag hade sedan länge passerat den.
Men nu var jag äntligen fri. Och han skulle få ruttna i helvetet.