Bilden av Sverige som ett undantagssamhälle, tryggare och rättvisare och godare än andra samhällen, har varit djupt inpräglad i den svenska folksjälen.
När våldsdåd och olyckor trots allt drabbat Sverige har det upplevts och tolkats som något i grunden främmande och därför dubbelt skrämmande. Hur kan något sådant hända här?
Mordet på Olof Palme, Stureplansmorden, Estonia, lasermannen, Malexander, göteborgskravallerna, mordet på Anna Lindh …
Gång på gång under de senaste decennierna har tragiska och dramatiska händelser tvingat fram bekymrade, ibland ångestladdade, frågor om tillståndet i landet. Det har talats och skrivits om ”förlorad oskuld”, om nationell ”naivitet”. Sverige har nu blivit ett annat land, har det sagts, ett land som alla andra, det vill säga ett otryggt och oberäkneligt och opålitligt land.
Hur många gånger kan Sverige förlora sin oskuld? Frågan ställdes av radions kulturredaktion i ett samtal efter Anna Lindhs död.
Hur kommer det sig att föreställningen om undantagssamhället varit så slitstark? Hur kommer det sig att ett begrepp som ”folkhemmet” fortfarande lever, trots att dagens svenska samhälle har mycket lite gemensamt med Per Albin Hanssons Sverige? När gick folkhemsprojektet in i väggen? När tog undantagstillståndet slut?
När bytte Sverige skepnad?
Det finns goda argument för att det skedde redan i början av sjuttiotalet –även om få, om ens några, förstod det då. Om man vill kan man så här i efterhand se gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg som en metafor för detta skifte i den svenska efterkrigshistorien. Något farligt och dittills främmande, något skrämmande men också spännande, knackade på stugdörren. En lugnt och tryggt lunkande framgångssaga skrevs om till något annat – ett drama, en rysare, en dokusåpa.
Det är ett av skälen till att i dag intressera sig för vad som skedde på och runt Kreditbanken de där augustidagarna 1973. Genom att återvända till Norrmalmstorg kan man kanske få en skymt av det Sverige som var en gång, ett egendomligt land i en egendomlig tid som ändå inte ligger längre bort än att många nu levande svenskar minns det som i går. Kanske kan man också få en skymt av det Sverige som blev.
Ett annat skäl till att på nytt berätta historien om Norrmalmstorgsdramat är att händelsen kom att ge upphov till ett vitt spritt begrepp, Stockholmssyndromet, och bilda underlag för en lika vitt spridd teori om de märkliga band som kan uppstå mellan gisslantagare och gisslan.
Ett tredje skäl är att Norrmalmstorgsdramat var ett tidigt exempel på ett i dag allt mer problematiskt fenomen: den mediaskapade verkligheten.
Det viktigaste skälet är kanske ändå att Norrmalmstorgsdramat är en så fascinerande och spännande berättelse – en modern svensk myt.
I augusti 2003 var det trettio år sedan en maskerad rånare tog fyra unga bankanställda som gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm och krävde att Clark Olofsson, landets mest kände brottsling, skulle föras från sin cell i Norrköping till banken. Sveriges Television uppmärksammade detta lite bisarra jubileum genom att sända Håkan Lindhés spelfilm ”Norrmalmstorg”, med bland andra Torkel Petersson och Shanti Roney i rollerna. ”Norrmalmstorg” belönades i oktober 2003 med Prix Europa-juryns specialpris i dramaklassen.
Denna bok bygger delvis på samma material som filmen. Bok och film skiljer sig dock åt på en avgörande punkt. Filmen är ett fiktionsdrama som tar sin utgångspunkt i en verklig händelse. Boken är ett berättande reportage, en helt och hållet dokumentär skildring. Ambitionen har varit att rekonstruera dramat och berätta vad som verkligen skedde. Är det möjligt? Nja, trots att få svenska kriminalfall är så massivt dokumenterade som Norrmalmstorgsdramat är luckorna, oklarheterna och frågetecknen fortfarande oräkneliga. Det är svårt nog att pussla samman en bild av själva skeendet. Det är ännu svårare att få en bild av händelseflodens källor och underströmmar.
Det finns flera orsaker till dessa svårigheter. Många av dramats centrala aktörer – politiker och polischefer – är avlidna. Polisutredningen kring gisslandramat var visserligen omfattande, men ändå i vissa avseenden ofullständig. Dramat sveptes redan från början in i en väv av rykten, missuppfattningar, fantasier, önskedrömmar, förtiganden, strategiska halvsanningar, självmytologiseringar och lögner som med tiden blivit allt mer svårgenomtränglig. Till detta kommer att en och samma händelse kan ge upphov till många olika, ibland motsägelsefulla, minnesbilder och att människor ibland tenderar att minnas detaljen snarare än huvudsaken och sina egna tidigare berättelser om en viss situation snarare än själva situationen.
Det är därför, av såväl praktiska som filosofiska skäl, omöjligt att skriva ”sanningen” om Norrmalmstorgsdramat. Denna bok är ändå ett försök att komma ”sanningen” så nära som möjligt. Samtliga personer i boken har sina riktiga namn, med undantag för Anna-Karin, den unga kvinna hos vilken Janne Olsson bodde veckorna före gisslandramat. Hon förekom i ett antal tidningsintervjuer när händelserna var färska, men gjorde när jag ringde upp henne klart att hon inte var intresserad av att nu, trettio år senare, berätta om sina minnen av förspelet till dramat.
Boken har kommit till som ett samarbetsprojekt mellan mig och Håkan Lindhé. Håkan har bidragit med sitt stora researchmaterial, sina kunskaper om dramat och sina synpunkter på vad som skedde och varför. Jag har kompletterat Håkans material med egen omfattande research och utformat texten. Det innebär att det är jag som är ansvarig för de politiska och sociologiska tolkningarna, eller övertolkningarna, av dramat. Medan Håkan Lindhés film arbetade med dramatisk förtätning har tanken med boken varit att i görligaste mån vidga berättelsen och öppna valvet mot det svenska tidiga sjuttiotalet.
Källmaterialet har varit brett och heterogent. Grundläggande är naturligtvis det stora förundersökningsmaterialet. Där finns bland annat utskrifter av polisens telefonavlyssningar och mikrofonupptagningar av samtalen inne i valvet. De sistnämnda inspelningarna var av dålig kvalitet och polisen avstod i många fall från att i utskrifterna ange vem av kvinnorna det var som sa vad. Ibland är replikerna också ofullständiga och/eller svårtolkade. Jag har ändå valt att med utgångspunkt i dessa protokoll försöka rekonstruera samtalssituationer i valvet.
Domar och förundersökningsprotokoll har kompletterats med ett mycket stort nyhetsmaterial – TV-sändningar, radionyheter, tidningsartiklar. Jag har också genomfört intervjuer med två av banktjänstemännen i gisslan, Sven Säfström och Birgitta Lundblad. Håkan Lindhé hade under filmförberedelserna kontakt med ytterligare en av de fyra i gisslan, Kristin Ehnmark. Hon avböjde dock att låta sig intervjuas för den här boken. Den fjärde av fångarna i valvet, Elisabeth Oldgren, har sedan länge tydligt markerat att hon inte vill ha någon kontakt med massmedia. Vi har respekterat det.
Jag har genomfört en längre telefonintervju med rånaren, Jan Erik Olsson, som numera bor i Thailand. Clark Olofsson sitter i skrivande stund dömd för narkotikabrott i Danmark. Jag har av skilda skäl inte talat med honom. Däremot har åtminstone delar av Olofssons version av dramat kommit mig tillhanda i form av uttalanden han gjort i andra sammanhang, exempelvis vid en föreläsning på Journalisthögskolan i Stockholm i början av 90-talet. Jag har också tagit del av de utförliga mail med kommentarer till filmprojektet som Clark Olofsson skickat till Håkan Lindhé.
Under arbetet med boken har jag i övrigt talat med ett relativt stort antal polismän och journalister, som var och en på sitt sätt spelade en roll under dramat.
Jag vill också nämna fem flitigt använda referenser:
Pockettidningen R:s specialnummer om Norrmalmstorgsdramat från 1974. Tendensen känns i dag främmande, men det journalistiska grundarbetet, till stor del utfört av reportern Stig Edling, är fortfarande imponerande.
Den amerikanske reportern Daniel Langs långa reportage om Norrmalmstorgsdramat. Han skrev det under 1974 för tidskriften New Yorker. Expressen översatte och publicerade reportaget som en artikelserie. Det är denna svenskspråkiga version jag läst.
Dåvarande rikspolischefen Carl Perssons memoarer, författade i samarbete med journalisten Anders Sundelin. ”Utan omsvep” gavs ut av Norstedts förlag 1990 och innehåller intressanta detaljer om hur Norrmalmstorgsdramat upplevdes och hanterades i kanslihuset.
Helen Ardelius radiodokumentär om Norrmalmstorgsdramat, första gången sänd när dramat fyllde 25 år.
Filmaren Mikael Hylins TV-dokumentär ”Norrmalmstorgsdramat ifrån”, sänd i SVT samma helg som Håkan Lindhés film premiärvisades. Särskilt intressanta var de korsklippta intervjuerna med Janne Olsson och Clark Olofsson.
Till sist: Ett varmt tack till personalen vid stockholmspolisens arkiv, samt till Desirée, Åsa och Abbe på Bonnier Fakta för idén, de uppmuntrande tillropen och de räddande synpunkterna på texten.
Malmö i oktober 2003
Per Svensson