Torsdagen

Det var sensommar i Sverige och snart skulle gamle kungen dö.

Den unga kvinnan i ljusblå byxor och rosafärgad blus var höggravid och hungrig. Hon köpte en dricka och en bulle i Palmhuset, serveringen på Norrmalmstorg, och satte sig med en tidning. Det var förmiddag, torsdagen den 23 augusti. Tre veckor kvar till valet. Men hon hade annat att tänka på. När som helst nu kunde det vara dags. Tänk om det verkligen blev en flicka, som han tippat och hon drömt? Konstigt egentligen att de inte hade några babykläder på Gul och Blå. Hon strök sig över magen.

Han sneddade över gatan, förbi raden av träd som så här strax före valet fick göra tjänst som affischpelare. Valplakat hade monterats fast vid trädstammarna. Han såg dem inte. Han hade annat att tänka på. Han tog sikte på entrén till Kreditbanken. En dam på väg ut höll upp dörren för honom. Nu var banken hans.

Birgitta Lundblad hade varit på jobbet sedan halv nio. Hon bodde i Järfälla och hade två små flickor, den ena tre år, den andra ett och ett halvt. Det var därför hon sagt upp sig från sitt gamla jobb. Hon hade inte kunnat få deltid, och ville inte vara borta från barnen mer än absolut nödvändigt. Jobbet på Kreditbanken passade henne perfekt. Hon hade varit anställd i drygt ett halvår nu, som ”extern reserv”. Det betydde att hon fick rycka in när hon behövdes och ville. Men på huvudkontoret vid Norrmalmstorg behövde de alltid folk, så hon hade fixat så att hon jobbade tre dagar den ena veckan, två dagar den andra.

Kontoret låg i en hörnfastighet och hade kundentréer mot både Hamngatan och Norrmalmstorg. Valde man Norrmalmstorgsentrén hade man den långa kassadisken rakt framför sig i stora banksalens fond. Där fanns fyra kassor. Bakom kassorna låg ett litet kontorslandskap, det var avdelningen för växlar och inlåningsavdelningen. Det var vid ett av dessa skrivbord, bakom kassorna, som Birgitta satt. Vid tiotiden var hon sysselsatt med att skydda en check.

Han hade packat väskan väl, den stora bruna bagen från PUB. Där fanns en transistorradio, tvättlina, stubintråd, sprängdeg, ammunition, walkie-talkies, stockholmskarta, bilatlas, rakgrejer, brunkräm och andra sminkgrejer, tandkräm, ombyte, brorsans pass, passfoton, klister och en del andra prylar som kunde bli bra att ha. Han räknade med att hela grejen skulle vara avklarad framåt kvällen.

När han bytt om inne på Pressbyråns toalett hade det fladdrat i magen. Men sedan hade han tagit ett djupt andetag och koncentrerat sig. Han hade smetat in ansiktet med så mycket smink att han såg ut som en neger. Sedan hade han sett till att peruken satt okej, tryckt på sig glasögonen och hängt kpisten runt halsen. Med vapnet dolt under jackan hade han promenerat in i banken, ställt bagen på golvet, dragit ner blixtlåset i jackan och osäkrat kpisten. Sedan hade han skjutit en salva i taket.

– Get down to the floor! The party starts.

Det var som om taket störtat in. Birgitta, som just vänt sig om för att kolla sin bildskärm, dök ner under skrivbordet. Terrorister? Rånare? Snart skulle det ändå vara över. Snart måste det vara över. Hon hade ju två små barn hemma. Snart skulle allt vara som vanligt igen.

Polisens ledningscentral fick larmet klockan 10.06. Radiopoliserna Torgny Wallström och Ingemar Åhman väntade på att få tanka sin bil uppe på Styrmansgatan när de hörde att det var överfall på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Det var tydligen ont om andra bilar i närheten, så de gav fan i bensinen och stod på friskt ner till banken. Där utanför hade det redan bildats en liten folksamling. Åskådarna stirrade ner mot Berzelii park. Wallström frågade en man om rånaren hade stuckit in i parken.

– Fråga banken, sa mannen.

Wallström fick uppfattningen att rånarna redan givit sig av. Med Åhman i hälarna rusade han in i Kreditbanken för att ta signalement. Men i entrédörren, medan han själv befann sig mitt i språnget, fick Torgny Wallström se en man stå med höjd kpist inne i banklokalen. Medan Åhman vände i dörren fortsatte Wallström in i banken, där han kastade sig i skydd bakom en vinklad disk, snett till höger om entrédörren.

Bakom disken fanns arbetsplatserna för tjänstemännen på utlands- och låneavdelningen, samt ett mindre valv. Wallström kröp längs disken, följde böjen och fortsatte, fortfarande längs disken, upp mot Hamngatsentrén. När han nått slutet av disken brände rånaren av en skottsalva mot den öppna glasdörren i Hamngatsentrén. Då backade Wallström, hoppade över disken och sökte skydd i kassavalvet vid utlandsavdelningen. Där fanns redan ett tiotal bankanställda. Där stod den unge polismannen sedan och hörde kpistmannen gasta och gorma. Ibland skrek han på någon ”Morgan” eller ”Morg”. Kanske var det en medbrottsling? Kanske fanns det fler rånare i banken? Så småningom drog Torgny Wallström av sig polisuniformen. Det var rätt varmt i valvet. Dessutom kunde rånaren få för sig att rycka upp dörren och då var det antagligen bättre att vara civil.

Get down to the floor! Han hade varit duktig på engelska i skolan. Sedan hade han gått på sjön och lärt sig en del. Men nu var det flera år sedan han senast snackat engelska. Men vad fan …

– OK. OK. Move! Move! Over there. Move on!

Han hade rusat uppför en liten trappa till vänster om kassadisken till en högre belägen del av bankhallen, där det fanns ett valv. Sedan hade han tagit sig ner för en trappa på andra sidan disken och beordrat en ung kille som låg och tryckte på golvet att resa sig.

– Don’t shoot! Don’t shoot! bad killen.

– I won’t shoot if the police don’t shoot.

Rånaren viftade med vapnet och skrek hotelser på amerikanska. Gör som jag säger, annars dödar jag er! Du där, upp! Upp, säger jag! Flytta på er! Gör som jag säger! Rånaren föste ihop tre av tjejerna och kommenderade den unge banktjänstemannen Bo Nilsson, som han tvingat upp på fötter, att binda dem. Gör som jag säger! Rånaren hade pekat på sin väska och beordrat Bosse att plocka fram rep och kniv. Nu lät det som om de första polisbilarna hade hunnit fram till banken.

– What a fucking long time they needed, sa rånaren.

Han hade kpisten riktad mot Bosses rygg.

Mats parkerade bilen. Han jobbade på Facit och skulle leverera en maskin till Kreditbanken vid Norrmalmstorg. I glasdörrarna fick han syn på en underlig kille inne i banken som stod och viftade med handen samtidigt som han skrek på något utländskt språk. Mats stannade till och försökte få kläm på vad figuren sysslade med. Då skrek killen igen och höjde handen en smula och då såg Mats att han hade en kulsprutepistol. Mats vände och sprang till bilen. Han slängde in maskinen och satte sig vid ratten för att köra därifrån, kvickt som attan. Men då kom en polis och Mats hörde ett skott och kastade sig i skydd mellan framsätena. Där låg han sedan ända tills några poliser fick syn på honom. Det tog över en timme, kanske en och en halv. Polismännen sa till honom att komma ut med händerna över huvudet. De misstänkte väl att han också var en rånare.

Birgitta var övertygad om att kpistmannen var en galning. Han hade plockat fram en transistorradio och satt på P3. Varför det? Varför tog han inte bara pengarna och stack? Get up, sa han. You there, get up! Ställ er upp, sa han. Han hade tvingat upp två av de andra flickorna också. Ställ er upp! skrek han, på engelska. Sedan skulle de lägga sig ner igen framme vid disken. Get down! Get down! Alla de andra kollegorna liksom bara försvann. Nästan alla. De måste ha krupit iväg. Varför stack han inte bara med pengarna? Hon förstod att det var en dåre, en desperado. Bruna byxor hade han. Brun bag. En brun damperuk som såg hemmaklippt ut. De stod framme vid kassorna. Rånaren hade tvingat en manlig kollega att binda dem. Birgitta och en av de andra flickorna stod på var sin sida om kpistdesperadon. Den tredje flickan höll han i ett grepp framför sig, som en sköld.

Polisen kom och rånaren sköt. Birgitta och de andra tjejerna kastade sig ner på golvet. Upp med er! skrek han då. Upp med er! Gör inte om det! Stå bredvid mig! Upp med er! Han svängde och viftade med kpisten. Birgitta var säker på att han var en dåre. De fick stå där i kanske tio minuter. Han såg hela tiden till att ha dem framför sig, runt sig. Birgitta skulle ha tittat på barnkläder under lunchen. Det tänkte hon på. Hon tänkte också på att hon måste ringa dagmamman och förvarna om att hon kunde bli sen.

– Vad finns det där uppe? frågade dåren och pekade snett upp till höger, upp mot kundvalvet.

– Ett kassavalv.

– Jaha, då går vi dit då, sa han.

Banken var hans. Han hade valt ut tre unga tjejer, för han tänkte sig att tjejer var värdefullare som gisslan än andra. Hur skulle det se ut om polisen med berått mod offrade tre unga kvinnor? Bonnjävlarna skulle inte ha något annat val än att ge honom slantarna och gå med på hans krav. Han tryckte av en salva för att skrämma iväg en vanlig liten radiopolis som stormat in. Sedan dök det upp en dåre till, civilklädd den här gången, och siktade på honom och tjejerna med sin pistol. Han stod i en trappa som ledde upp till det övre våningsplanet.

– Are you Swedish policeman?

– Yes I am! svarade Ingemar Warpefelt.

Warpefelt var en äldre, erfaren kriminalinspektör på spaningsroteln. Han hade via entrén mot Norrmalmstorg tagit sig upp till bankens direktionsvåning och sedan smugit sig neråt i den trappa som ledde ner till bankhallen, följd av kollegan Torsten Edblom från span, en ung extrapolisman som hette Handspik och en kille från Securitas. Någon av de unga kvinnorna som rånaren använde som sköld hade råkat få syn på dem och gjort en rörelse. Det var då rånaren upptäckt dem.

Allt Ingemar Warpefelt nu kunde se av rånaren var kpistpipan. Warpefelt höjde sin waltherpistol. Då sköt rånaren. Det sved till i Warpefelts hand. Han backade tillbaka uppför trappan, men släppte inte pistolen.

Rånaren svettades. Han riktade kpisten mot Bo Nilsson, bankmannen som tvingats binda de tre kvinnliga banktjänstemännen, och ville att han skulle leta efter poliser som rånaren trodde gömt sig i banken. Bosse var den förste som skulle skjutas om något gick snett, sa rånaren. Efter en stund beordrade han Bosse att ta sig uppför trappan för att hämta en polis. Polisen skulle komma ner i banksalen obeväpnad. Rånaren hade något han ville säga. Bosse gjorde som rånaren sa, men återvände inte till bankhallen.

När den unga kvinnan som fikat i Palmhuset hörde skotten gick en stöt genom hennes kropp. Han gjorde det! Han gjorde det ändå! tänkte hon. När hon sedan kom hem och fick höra att Clark skulle till banken, kände hon sig ännu säkrare. Men sedan blev det så konstigt. I tidningen stod ett helt annat namn.

Norrmalmstorg såg ut som ett slagfält. Överallt poliser i skydd bakom radiobilar och piketer. Morgan Rylander hade glömt sitt tjänstevapen, men lånade en pistol av en aspirant. Han körde ner den i byxlinningen.

Morgan var klädd i jeansjacka. Han var 32 år och redan kriminalinspektör, tjänstgjorde på knarkspan och gillade att gripa in. För två år sedan hade han och en äldre kollega, Ingemar Warpefelt, gjort inbrytningen på jugoslaviska ambassaden när två kroatiska terrorister skjutit ambassadören. Nu hade han fyllt magasinet i den lånade pistolen, matat in patron i loppet och gjort klart för skott. Sedan sprang han över torget och via ingången på Norrmalmstorg 4 vidare upp till Kreditbankens kontorslokaler på andra våningen. Där stötte han på en kollega från radiobilstiden.

– Var är de? frågade Morgan.

Kollegan himlade med ögonen i riktning mot en stor svängd trappa. Den ledde ner i banksalen. Morgan Rylander tog sig försiktigt ner för trappan och tog betäckning bakom en pelare.

– Do you speak English, ropade han.

– What do you think, svarade rånaren. Are you a cop?

Morgan Rylander sa ja.

– Are you armed?

Morgan Rylander sa nej.

Rånaren beordrade fram Morgan och krävde, med kpisten riktad mot honom, att han skulle visa vad han hade under jeansjackan.

– Turn around!

Morgan gjorde som han sa.

– You’re okay with me! avgjorde rånaren.

Det var svårt för Morgan att se hur desperadon såg ut, bakom allt det där håret och luggen och glasögonen. Han rörde sig flaxande och ryckigt, som en knarkare på uppåttjack.

Rånaren sänkte vapnet och förklarade att han ville ha tre miljoner kronor i gamla sedlar.

– No funny money.

Dessutom ville han att Clark Olofsson skulle föras till banken.

– I want you to bring Clark Olofsson.

Morgan vidarebefordrade kraven genom att ropa uppåt i trappan.

– Han vill ha tre miljoner! I gamla sedlar. Och han vill ha hit Clark Olofsson.

Kriminalkommissarie Sven Thorander, redan smått legendarisk chef för stockholmspolisens våldsrotel, så småningom omskriven i tidningarna som ”verklighetens Martin Beck”, var på väg mot Norrmalmstorg. Men hans taxi hade fastnat i trafiken i höjd med NK. Thorander kunde se en stor folksamling vid hörnet av Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan. Om han inte redan hade känt till det skulle han förstått att något dramatiskt måste ha hänt. En radiobil kom körande i vänster körfält, i riktning mot Norrmalmstorg. Kommissarien bad taxichauffören hänga på.

Torget var redan avspärrat. Poliser låg i skydds- och skjutställning. Thorander kröp in i SL: s informationspaviljong genom ett fönster och ringde därifrån till Kreditbanken. Han fick kontakt med en anställd på banken som visade vilket rum han befann sig i genom att vifta med en gardin. Tyvärr visste bankmannen inte mycket om vad som hänt. Sven Thorander bad honom ringa runt på internnumren för att skaffa information och gav honom sedan numret till SL:s telefon. Själv lämnade han SL-paviljongen, fortsatte över gatan och stötte ihop med kriminalinspektör Warpefelt som berättade att rånaren skjutit och träffat honom i handen. Thorander fick hjälp med att ta sig in i banken, upp till kontorsvåningen och fram till den stora trappan som ledde ner till banksalen. Från trappan kunde han se den unga kollegan Morgan Rylander sitta i en fåtölj inte långt från kassadisken. Rylander samtalade med rånaren.

Rånaren hade frågat efter hans namn. Då hade han berättat att han hette Morgan och rånaren började kalla honom Morg.

När rånaren flyttade sin gisslan upp mot kundvalvet i den högre belägna delen av banksalen och tog betäckning bakom en balustrad vid ingången till valvdörren, trevade Morgan efter pistolen i byxlinningen. Men rånaren hade kpisten riktad mot en av kvinnorna i gisslan och Morgan såg hur hans fingrar ideligen gled fram och tillbaka i varbygeln. En halvträff på rånaren i det osäkra läget skulle kunna utlösa en katastrof. Morgan avstod från att försöka skjuta.

Uppe vid valvet band rånaren sin gisslan på nytt. Så mixtrade han med kpistens magasin.

– Now you got your chance, Morg, sa han, som för att retas, eller för att testa om han kunde lita på den unge polisen i jeansjackan.

Morgan satt i en skinnfåtölj och pratade och tittade på rånaren. Han ser fan i mig ut som en dalmas med det där håret, tänkte han.

Rånaren ville tala med ett högre polisbefäl. Sven Thorander kom ner i bankhallen, tog av sig kavajen och vände sig om för att visa att han inte var beväpnad. Sedan fortsatte han över golvet, men beordrades att stanna. Thorander kunde nu se gisslan, tre unga kvinnor, två ljusa och en mörkhårig, bundna till händer och fötter.

– Who are you? frågade rånaren.

– Kriminalkommissarie Sven Thorander.

– Spell it, your name, spell it!

– THORANDER, Thorander.

– Okay, Thorander, bring Clark Olofsson. I want you to present him here within two hours. If not …

Han gjorde en gest med kpisten i riktning mot gisslan.

Klockan är tio i elva, sa Thorander. Rånaren rättade honom. Klockan var kvart i elva.

Thorander lovade att undersöka om det var möjligt att få Clark Olofsson till banken.

– No, you will not see what you can do, just bring him here!

– Men okej, ni hinner inte på två timmar, sa rånaren, fortfarande på amerikansk engelska. Ni får två och en halv timme på er.

Sven Thorander återvände till bankens direktionsvåning, bad kommissarien Ivrell ringa Norrköpingsfängelset och ringde själv överintendenten Halldin på stockholmspolisen, men fick beskedet att denne var på väg till Norrmalmstorg och för ögonblicket inte kunde nås på telefon. Sedan sökte Thorander justitieminister Lennart Geijer, men fick inte tag på honom heller. Istället informerade han en tjänsteman på justitiedepartementet om läget. Denne lovade att tala med Geijer.

Fan, nu var det igång. Snart skulle Clark vara här. Och sedan? Sedan! Han hade tänkt på allt. De skulle vara därifrån till kvällen. Han hade människoliv att sälja. Vad kunde vara värdefullare? Men det var fan vad mycket snutar det var överallt. Han kunde känna dem, höra dem. De jävlarna, de skulle pricka honom så snart de fick chansen. Han måste hela tiden kolla var han hade tjejerna. Det var otur att det sprack i Kalmar. Om Clark hade lyckats spränga sig ut skulle de i lugn och ro ha puttrat fram någonstans som några andra jävla båtturister. Göta kanal kanske. Tagit en eller annan bank eller något postkontor. Samlat slantar. Nu var det en helt annan grej. Ingen hade gjort något sådant här i Sverige förut. Det var en helt ny grej. Han hade tänkt på allt. Maskeringen. Repen. Radion. Men snutjävlar är trögtänkta. Fattar ingenting. Och ändå hade han ropat ”Bring the police. I want to speak to the police!”

Klockan elva kom det på radionyheterna:

– Några rånare har barrikaderat sig på Kreditbankens huvudkontor i Stockholm och en stor polisstyrka har kallats till Norrmalmstorg och i närheten där ska också Lennart Broström befinna sig – vad vet du om läget just nu?

– Ja, det är sex personer ur bankens personal som hålls som gisslan av rånarna inne i banken, berättade Ekoreportern Broström. Rånarna har kpistar som vapen och de har avlossat några skott – en polis har blivit skadad. Praktiskt taget all tillgänglig polis i Stockholm finns just nu på platsen och hela Norrmalmstorg är avspärrat. Polisen tar skydd bakom parkerade bilar, bakom träd i Berzelii park och man går omkring med dragna pistoler och skottsäkra västar.

Studioreportern frågade Lennart Broström om denne visste hur många rånare det rörde sig om, huruvida det inletts förhandlingar om gisslan och om hur nära man kunde komma Norrmalmstorg. Allt var oklart, svarade Broström, det gick inte att få några säkra besked. Det enda som var säkert var att man inte kunde komma nära Norrmalmstorg alls, för torget var avspärrat.

– Hur ser det ut just nu omkring platsen? frågade studioreportern.

– Ja, det är väldigt mycket folk och i huset – Kreditbankens hus – så är vartenda fönster och varje balkong fylld av människor och det är väldigt mycket folk runt Norrmalmstorg och det som polismännen är rädda för, det är ju att rånarna ska sticka ut sina vapen genom fönstret och börja på att skjuta, för då är det allvarlig risk för allmänheten, som är nyfiken och tittar på.

Clark Olofsson hade just fått sin ärtsoppa när tillsyningsmannen Olle Ivarsson hämtade honom.

– Jag kan väl åtminstone få äta upp maten först?

– Nej, du får äta sedan.

– Hörru, vad är det frågan om? Vad har jag gjort nu då?

– Det är inget jag vet något om. Jag vet bara att direktörn vill snacka med dig.

Den ordinarie anstaltsdirektören på Norrköpingsfängelset hade semester. Hans vikarie var fångvårdsinspektören Gunilla Arnedahl. Hon hade alldeles nyss fått ett märkligt telefonsamtal från Stockholm. Sensommarstiltjen hade förbytts i storm.

– Vi ska ringa ett samtal. Det är en person som vill tala med er, sa hon till Olofsson, som förts upp till hennes rum från isoleringen.

När samtalet kopplats upp sa hon ”Hallå, det är Arnedahl i Norrköping. Jag har Olofsson här”, och räckte över luren till honom. Samtalet blev kort. En minut, kanske två. Ivarsson tyckte att han hörde någon prata engelska i andra änden, men han kunde inte uppfatta vad som sas. Olofsson var fåordig, mumlade mest.

– Hallå … vem är det … jaa … jaha …mmm … ja …mmm …

Han lämnade tillbaka luren till Gunilla Arnedahl.

– Vad är det här? Är det någon som skojar? Någon journalist?

– Nej, sa Arnedahl, det är inget skoj. Det är någon rånare som tagit gisslan på en bank i Stockholm och därifrån har det krävts att få tala med er och eventuellt få er utlämnad.

– Bankrån?

– Mmm.

Telefonen skrällde igen. Det var en tidning. Sedan ringde det en gång till. Det var TT. Arnedahl meddelade att hon ingenting hade att säga. När hon lagt på luren sa Olofsson något i stil med att nu trodde han att han började fatta och var det det gänget så var de sinnessjuka.

Sedan följde Ivarsson honom tillbaka till cellen.

Efter en stund ringde Ove Rainer, statssekreteraren på justitiedepartementet, och sökte anstaltschefen.

Clark Olofsson var ingen vanlig simpel förbrytare. Han var riksgangstern, nationalfången. Alla visste vem han var. Ingen visste vem rånaren på Kreditbanken var. Den ene kändis, den andre okänd. Kanske förklarar det något av den händelsekedja som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat.

I augusti 1973 var Olofsson tjugosex år och såg ut som unga män gjorde i början av sjuttiotalet, fast bättre. Halvlångt mörkt hår, skägg, jeans och tröja. Skulle platsat som flickornas favorit i ett rockband. Den lite farliga teddybjörnen.

Det var nästan tio år sedan han första gången suttit anhållen. Den 20 november 1963 hade han gripits för bilstöld – Opel Rekord, Clark Olofsson var vid den tiden specialiserad på Opel Rekord – och hamnat hos barnavårdsnämnden. Några månader senare, i februari 1964, skickade Göteborgs rådhusrätt honom till ungdomsvårdsskolan Hammargården på Svartsjölandet utanför Stockholm.

”Den tilltalade är en välbegåvad 16-årig pojke som vuxit upp i en mindre stabil miljö. Föräldrarna är skilda sedan en del år tillbaka och fadern är alkoholmissbrukare. Den tilltalades skolgång har genom upprepade omflyttningar blivit splittrad. Hans betyg är emellertid mycket goda”, hette det i den personundersökning som genomfördes i samband med domen vintern 1964.

Han hade kunnat plugga vidare. Han hade kunnat vara en av de studenter som 1968 ockuperade kårhuset i Stockholm och skulle därefter kunnat bli en ledande kamrat i någon vänstersekt samtidigt som han ägnade sig åt samhällskritisk journalistik. Han hade så småningom kunnat bli värvad som profilerad reporter eller kolumnist av någon av kvällstidningarna, eller fått ett programledarjobb på TV 2. I början av 90-talet hade han sedan kunnat låta sig köpas över till Stenbecksstallet eller TV4. Kanske hade han börjat skriva kriminalromaner. Kanske hade han hunnit med en sväng i IT-branschen och räddat hem ett par millar. Möjligen hade han till sist gått in i väggen. Han hade säkert skaffat sig ett ställe i Provence och så småningom börjat skriva krönikor om viner, skattetrycket och den taskiga servicen på SAS. Han hade kunnat göra en alldeles vanlig fyrtiotalistkarriär.

Men Clark Olofsson var tonåring i en miljö där det inte var självklart att fortsätta plugga och ta studenten ens om man var välbegåvad. För Clark Olofsson från Hällskriftsgatan på Hisingen i Göteborg tycktes tillvaron bara erbjuda två alternativ, antingen blev man, som han själv uttryckt det, ”en skitig knegare med unikabox” eller så blev man ”balla Hugo med bilarna”. Clark valde bilarna. Clark valde att spela Hugo.

”Äregirig, stolt, osäker, företagsam, spänd, envis, upprorisk, individualistisk, splittrad, alienerad och behäftad med en misstanke om att jag var sinnessjuk”. Så beskrev Clark Olofsson senare (i en artikel i Aftonbladet 1976) sig själv som 16-åring. På Hammargården gavs alla dessa motstridiga känslor och egenskaper form och riktning. Clark Olofsson fick ett normsystem att hålla sig till och ideal att leva upp till. Han började sin klättring på den kriminella karriärstegen. Rymningar och bilstölder och inbrott och misshandel och ungdomsfängelse och Silverrom med cola och nya rymningar och nya stölder.

En augustinatt 1965 pallade Clark och två kompisar vindruvor och tomater i Tage Erlanders växthus på Harpsund. En vaktmästare kom på dem och de flydde, fnittrande kan man tänka sig, och fick så småningom lift till Flen. Där tog de morgontåget till Stockholm.

Ung rebell kastar tomater i välfärdssamhällets glashus? Ung rebell jagar desperat efter frihet och flyktvägar i ett förkvävande och förljuget folkhem? Om man vill kan man välja att se Clark Olofsson som en på sitt sätt typisk representant för en generation som på 60-talet förverkligade och fullbordade föräldrarnas framtidsdrömmar genom att vända dem ryggen. ”Allt hans son ville göra var att ta av ljuddämparen på sin moped som han fått som en slags blidkande gåva i julklapp /…/ och dra iväg så att gruset sprutade … iväg ut i den farliga, svarta natten”. Så sammanfattade Clark Olofssons generationskamrat Ulf Lundell tidens tonårsdrömmar och föräldramardrömmar i romanen ”Jack”.

Denna romantiska, och pubertala, frihetsfantasi – James Dean möter Robin Hood i rökrutan – är en av förklaringarna till den smått bisarra position som Clark Olofsson så småningom skaffade sig eller tilldelades i den svenska offentligheten. Han blev folkhemsdesperadon, med en fanklubb av journalister som i honom såg inte bara fången som försökte slita sina bojor, inkarnationen av alla förtryckta som fjättras och förföljs av ”det här samhället” men vägrar att låta sig kuvas, utan också killen som verkligen vågade plocka bort ljuddämparen och dra iväg ut i den farliga, svarta natten. Skolkamraten dina föräldrar varnade dig för.

Den skräckblandade beundran för Clark Olofsson som många svenskar, inte minst intellektuella, länge kände kan i efterhand förefalla märklig, inte minst med tanke på att våld och vapen var hans verktyg. Svenskar vill gärna se sig själva som förnuftiga människor som i varje läge tar avstånd från våld och brutalitet. Tjuren Ferdinand är vår totemfigur.

Men kanske var det just därför.

Föreställningen om den närmast naturgivna svenska särarten var ett av fundamenten i folkhemsmytologin. För svenskarna var det självklart att de levde i ett unikt undantagstillstånd av trygghet. Det farliga var främmande. Det främmande farligt. Kanske det just därför kändes lockande och spännande att ha en egen husdesperado att gulla med. En farlig teddybjörn. En huggorm i husgrunden.

I augusti 1965 gjorde Clark Olofsson och några kompisar, samma gäng som samma månad pallade druvor på Harpsund, inbrott i ett vapenförråd i Göteborg och kom över pistoler, kpistar och ammunition. Dagen därpå provsköt Clark en av pistolerna vid en liten tjärn. När gänget sedan bröt sig in hos en bilfirma var han beväpnad.

Ett par månader senare var Clark och en kompis på rymmen. Två poliser jagade dem längs en sjöstrand utanför Eskilstuna. När rymlingarna stoppades av ett stängsel utbröt ett brutalt slagsmål. Clark och hans kompis slog och sparkade poliserna så illa att dessa för en kort stund förlorade medvetandet. När en av polismännen kvicknade till drog han sitt tjänstevapen, ropade en varning som rymlingarna struntade i och gjorde upprepade mantelrörelser. Först efteråt insåg han att vapnet aldrig osäkrats. De två unga männen lyckades klättra över stängslet och försvinna.

Snart greps ändå Olofsson och den 14 december 1965 dömdes han i Eskilstuna tingsrätt till tre års fängelse. Rätten konstaterade i domen att Clark Olofsson och hans kamrat ”visat prov på alldeles osedvanligt hög grad av hänsynslöshet och råhet”.

På fängelset i Nyköping lärde Clark känna en fyra år äldre småbrottsling från Tystberga, Gunnar Norgren. De snackade om den stora kuppen, de snackade om att råna en bank, de snackade om vapen.

I juli 1966 var Olofsson på rymmen igen. Han skrev till Norgren och de träffades i Göteborg, bröt sig in hos en skytteförening och kom över ett jaktgevär och en kpist. Sedan gav de sig ut på vägarna, bröder i brott, lite som Perry Smith och Dick Hickock i Truman Capotes klassiska dokumentärroman ”In Cold Blood”.

Natten till den 29 juli parkerade Norgren och Olofsson en stulen Amazon på en gård vid Skjutsaregatan i Nyköping. I fastigheten fanns en sportaffär. Norgren och Olofsson skulle bunkra. Olofsson bar på en kofot. Norgren hade kpisten hängande i en rem under sin jacka.

Strax därpå lämnade två kriminalpoliser sin parkerade Saab på Skjutsaregatan. Det hade varit flera inbrott i de här kvarteren den senaste tiden. Nyköpingspoliserna Ragnar Sandahl och Lennart Mathiasson hade bestämt sig för att ägna kvällen åt spaning. Nu skulle de kolla Bobergs sportaffär. Gården låg i mörker men det trängde upp ljus från en källarkorridor. Poliserna kikade in genom ett fönster. Sandahl fick syn på en mörk figur.

– Det står en kille där inne! sa han.

I samma ögonblick försvann skuggan.

– Stanna här. Jag springer ut på gatan, hojtade Mathiasson.

På Skjutsaregatan såg han två killar komma ut ur porten. Han ropade. Då gjorde en av de unga männen front mot honom. Lennart Mathiasson skymtade ett mörkt föremål som stack fram under mannens jacka.

– Stanna, annars skjuter jag! skrek den unge mannen.

– Ni ska inte skjuta, grabbar, svarade Mathiasson.

– Jodå, det ska jag visst.

Den andre killen hade en kofot i ena handen. Nu höjde han den samtidigt som han och hans kompis backade in mot gården. Där fanns fortfarande Sandahl. Mathiasson skrek ut en varning till honom.

– Akta dig, de är beväpnade!

Samtidigt spurtade han för att hindra tjuvarna från att hinna fram till den bil de parkerat på gården. En av killarna tycktes falla omkull, det var han som hade vapnet. Två skott brann av. Sedan ytterligare tre. Kpistmannen var då uppe i knästående. Sandahl hade träffats. Tjuven med kofoten hade hunnit in i bilen och släppte kopplingen, samtidigt som också tjuven med hans kompis lyckades ta sig in i Amazonen. Bilen försvann ut genom porten till Skjutsaregatan.

Sexton dagar senare dog Ragnar Sandahl av sina skottskador.

Gunnar Norgren och Clark Olofsson jagades genom semestersverige och tidningsspalterna. Folk flockades i sörmlandsskogarna med campingstolar och kaffetermosar för att följa jakten på ”kpist-pojkarna”, som de döpts till i en rubrik. De två jagade unga männen blev seriefigurer i en sommardeckare. Inbrott i ett vapenförråd i Enköping. Bankrån på Gärdet i Stockholm. Gunnar Norgren och Clark Olofsson var inte längre namnlösa småtjuvar. De hade fått ett publikt genombrott. Intresset fokuserades snart på Olofsson. Han var den mest massmediale av dem. Hade flicktycke. Förutsattes vara den farligaste. Alla tycktes ta för givet att det var han som hållit i kpisten. Ett mönster etablerades: Om Clark Olofssons namn förekommer i en historia reserveras huvudrollen för honom.

Den 16 augusti greps Norgren i en lägenhet på Utåkersgatan i Göteborg. Han hade supit i flera dygn och var i uselt skick. Han berättade till allmän förvåning att det var han, inte Olofsson, som skjutit Sandahl.

Clark Olofsson fortsatte att hålla sig undan och skapa rubriker. Klädd i kostym och med en laddad pistol i en portfölj lekte han rymmare och fasttagare i Göteborg. Köpte biobiljett, men smet sedan i väg till en korvkiosk och mumsade på en specialare medan polisen tömde biosalongen i sin jakt på den gäckande desperadon. Lät sig intervjuas av en kompis med bandspelare och skickade bandet till polisen.

– Har du sett att de inte längre kallar mig Olofsson, de säger Clark nu, påstås han ha sagt till en av sina vänner.

Den 25 augusti hade han stämt träff med sin fästmö, i pressen döpt till ”Den skygga hinden”, på en bergknalle i Västra Frölunda.

Medan han satt på berget och småpratade med flickvännen övermannades han av två poliser utklädda till joggare. Clark hade gått i en fälla. Under tumultet trevade han fram pistolen som han den här dagen hade i bakfickan eftersom han bytt kostymen mot jeans och inte tyckte att portföljen passade till den mer informella klädseln. Två skott avlossades.

Clark Olofsson skrek:

– Släpp mig, jag skjuter, jag dödar er! Släpp mig, jag skjuter, jag dödar er!

Clark Olofsson dömdes inte för mordet på Ragnar Sandahl. Han blev inte ens åtalad för skotten i Nyköping. Gunnar Norgren fick tolv års internering för polismordet. Clark Olofsson dömdes för mordförsök på de poliser som gripit honom i Göteborg, samt för bankrånet i Stockholm och ett antal smärre brott. Han fick tio års internering.

Under de kommande åren skapade Clark Olofsson ständigt nya rubriker.

Han rymmer. Han rånar. Han tar sig till Beirut. Han begär sig frivilligt ner på isoleringen för att få läsa världslitteraturen ifred. Han rymmer. Han rånar. Han förvandlar sig från ung rebell till ung radikal och engagerar sig i den så kallade ”fångkampen”. Han är ”Clark” med svenska folket.

Måndagen den 6 augusti 1973 försökte Clark Olofsson rymma från Kalmarfängelset, där han suttit sedan 6 juni samma år. En dryg månad tidigare, 4 maj, hade han dömts till sex års internering av Göteborgs tingsrätt. Domen gällde grovt rån, olaga vapeninnehav, bilstöld med mera.

Under tiden på Kalmarfängelset hade Olofsson besökts av sin mor och sin fästmö, Maria Wallin. Han hade också, vid ett annat tillfälle, fått besök av en annan yngre kvinna och två unga män.

Olofsson skulle spränga sig ut från anstalten. Han hade apterat dynamex i låset till fönstergallret på C-avdelningen. Sprängladdningen skulle detoneras med en elektrisk tändhatt. Olofsson hade dragit sladd till sin cell. Men tändhatten lossnade från laddningen och exploderade på golvet. Olofsson sprang då ner på rastgården och försökte klättra över stängslet, men greps av vaktpersonalen. Dagen därpå förflyttades han till Norrköpingsfängelset och sattes i isoleringscell.

Enligt en promemoria som chefen för Kalmarfängelset upprättade den 20 augusti, tre dagar före rånet på Kreditbanken i Stockholm, hade ett vittne (en intern som ville förbli anonym) i samband med Olofssons rymningsförsök sett en annan fånge stå utanför murarna, vid Tullskolan, där han hade signalerat till någon inne på anstalten. Denne fånge skulle på söndagen, dagen före flyktförsöket, själv ha inställt sig på Kalmarfängelset efter en fyra dagar lång permission, hans första på nästan två år. Han betraktades nu som ”avviken”. Hans namn var Jan Erik Olsson.

Men honom var det ingen som hade tid att tänka på nu när en desperat rånare tagit gisslan och begärt Clark Olofsson utlämnad.

I radions nyhetssändning klockan 12 intervjuades kriminalinspektör Torsten Edblom av reportern Thomas Botwid.

– Vi har en civil polisman inne i lokalerna, där nere alltså i gatuplanet, som sitter nu utan vapen … tar kontakt och fungerar mer eller mindre som gisslan nu.

– Så han har överlämnat sig åt …?

– Ja, just det. Han är ombedd att gå ner och det har han gjort.

– Vad kräver de för någonting, eller vad kräver han?

– Ja, han kräver Clark Olofsson inom två och en halv timme. Nu har det väl gått en halvtimme.

– Var det det första han gjorde?

– Det var det första han gjorde. Ja, han skulle komma fri.

– Så att det skulle alltså inte vara ett normalt rån, så att säga?

– Ja, han vill ha tre miljoner i pengar.

Efter ytterligare några frågor om vad som hänt inne på banken undrade reportern vad polisen tänkte göra nu.

– Ja, nu har vi ju … kriminalpolischefen Halldin finns ju här och Thorander är här och vi får försöka hålla läget lugnt för det första, så att han inte företar sig något desperat igen. Han har ju fortfarande minst tre flickor omkring sig, som han alltid ser till att han har tätt inpå sig och de är bundna till händer i varje fall.

Transistorradion stod på nere i bankhallen.

– Thorander, det är ju du, sa rånaren, fortfarande på amerikansk engelska.

– Ja, det kanske är jag det, svarade Thorander.

Kriminalkommissarien hade hämtat läskedrycker till gisslan. Han hade också slängt över ett cigarettpaket och sin egen tändare till rånaren. Det var någon av flickorna som frågat efter cigaretter.

Inne i bankhallen låg poliser i skjutställning. Rånaren var fruktansvärt nervös, skrek och ryade. Han ville ha dit Clark Olofsson. Varför tog det så lång tid? Sven Thorander försökte säga att det inte var han som bestämde en sådan sak, det måste beslutas högre upp. Thorander föreslog att rånaren skulle tala med Olofsson på telefon och ringde själv upp Norrköpingsfängelset från en apparat i en liten hytt vid en balustrad i hallen. Samtalet bröts efter en halv minut, Thorander försökte igen. Samtalet bröts då också.

– Det måste vara något fel på telefonen här, sa Thorander.

– Den måste vara spärrad. Ring Norrköping och be dem ringa upp, sa rånaren.

Sven Thorander började misstänka att rånaren begrep svenska mycket bra. Om han inte var svensk så hade han i alla fall bott länge i Sverige.

Han ringde Norrköping igen och instruerade dem att ringa upp. När samtalet kom förklarade han vad som hänt och berättade om rånarens krav och bad att få tala med Clark Olofsson. De skulle återkomma.

Medan han väntade bad Thorander om en av de cigaretter han nyss givit bort.

– Ge honom en cigarett, sa rånaren.

En av flickorna i gisslan tände en cigarett åt Thorander, som tog några steg mot henne.

– Back again! skrek rånaren och riktade kpisten mot kommissarien. Flickan kastade då den tända cigaretten till kommissairen. Den slocknade i luften. Han kastade tillbaka den. Hon lyckades trots att hon var bunden fiska upp den och tända den igen och kasta den tillbaka. Thorander sög in röken. Alldeles nyss, när han klättrat på bankdisken för att komma fram till telefonen, hade han sett fyra, fem bankanställda ligga hopkrupna i konstiga ställningar under skrivborden bakom disken. De kunde vara döda. Så orörliga och förvridna var kropparna. Men han hade inte sett något blod, och några av gestalterna på golvet hade försiktigt, försiktigt rört sig.

Rånaren svepte fram och tillbaka över lokalen med kpisten som om den vore en ficklampa och han letade efter något han tappat i mörkret. Minsta ljud fick honom att reagera. Sven Thorander funderade över var rånaren kunde ha lärt sig att hantera en kpist på det sättet.

Samtalet från Norrköping kom. Thorander fick Clark Olofsson i luren och förklarade vem han var och vad saken gällde. Sedan talade Thorander om för rånaren att nu kunde han prata med Olofsson.

– Lägg telefonluren på golvet och backa, beordrade rånaren.

Thorander hörde inget av samtalet mellan Clark och rånaren. Han hade tagit sig tillbaka över bankdisken och återvänt till direktionsvåningen en trappa upp.

När rånaren sköt sin kpistsalva i taket hade det funnits ett trettiotal anställda och kunder i bankhallen. Flera av dem hade lyckats fly åt olika håll, men några låg fortfarande kvar och tryckte under borden. Morgan Rylander fick rånaren att successivt släppa iväg dem, först tre kvinnor, sedan tre män. Inte förrän vid tretiden på eftermiddagen vågade de banktjänstemän som gömt sig i valvet vid utlandsavdelningen ge sig av. Bland dem fanns också polismannen Torgny Wallström som varit rapporterad saknad sedan han försvunnit in i banken strax efter klockan 10.

Ute i bankhallen satt Morgan Rylander i sin fåtölj och försökte hålla den allt otåligare rånaren på gott humör.

– Do something, Morg!

Rylander pratade på om allt möjligt. Triviala, vardagliga saker. Han sjöng för rånaren också, han sjöng ”I’m a lonesome cowboy”, vilket inte var alldeles lögnaktigt.

Vid något tillfälle hade en vilt främmande äldre man kommit instormande från Hamngatan och gått rakt mot rånaren och förklarat att han var där för att göra en insats för samhället. Mannen hade väl suttit på Bäckahästen och tutat lunch och fått för sig att han skulle bli hjälte. Rånaren hade blivit hysterisk. Rylander hade lett ut mannen och överlämnat honom till några kollegor från span.

Polisläkaren Nils Bejerot kom ner för trappan. Bejerot var framförallt känd som en hårding i knarkfrågor och var ett rött skynke för de så kallade R-förbunden, ett antal organisationer – Krum, RFHL med flera – som från gemensamma socialradikala utgångspunkter försökte påverka narkotikapolitiken, kriminalvården och psykvården i vårdliberal riktning. För dem var Bejerot reaktionen och repressionen personifierad. Men själv hävdade Bejerot att det var han, den gamle clartéisten, som stod för den verkliga radikalismen. R-aktivisterna avfärdade han som popradikaler.

All äkta radikalism byggde enligt Bejerot på att individen måste underordna sig kollektivet. Samhället hade rätt och skyldighet att också med till synes hårda medel skydda sig mot asociala individer, på samma sätt som samhället hade rätt och skyldighet att skydda sig mot virus och vilddjur.

Sedan slutet av 50-talet hade Bejerot extraknäckt åt polisen. Nu befann han sig i Kreditbanken som psykiatrisk rådgivare åt den operativa polisledningen.

När Bejerot frågade om han fick komma in i banklokalen skakade rånaren på huvudet. Samtidigt gjorde han en gest som för att fråga om polisläkaren var där för att de där ute trodde att rånaren var tokig. Rylander nickade. Rånaren flinade. Det var tydligt att han inte ville ha något med Bejerot att göra. Varje gång läkaren försökte få kontakt med rånaren under eftermiddagen avvisades han bryskt.

De tre säckar med en och en halv miljon kronor som transporterats till Kreditbanken från Riksbanken bars ner av Bejerot, men det var Morgan Rylander som fick ta hand om dem och öppna en av säckarna. Rånaren såg att sedlarna var nya och blev rasande.

Ett ganska stort antal poliser hade gått i ställning i banklokalen. De gjorde rånaren nervös. För att överrösta bullret från smygande polismän började Morgan Rylander vissla och tala onödigt högt. Morgan gick då och då runt i lokalen, slussade iväg vissa kollegor och fick andra att göra avledande manövrar, allt för att lugna rånaren, vars humör åkte berg-och-dalbana.

När rånaren fick in frukt och dricka till gisslan kastade han över ett päron och en läsk också till Morgan Rylander. Han ville pröva hur snabb polisen var, sa han. Morgan missade den första flaskan som krossades. Då rullade rånaren över en ny flaska till honom.

Man kunde få för sig att rånaren hade börjat gilla den pratande polisen.

Men plötsligt kunde han bli aggressiv igen och få ett utbrott. Varför fixade de inte hit Clark? Varför gjorde de ingenting? Ta bort de där jävla skyttarna!

Rånaren ställde sig i jaktposition och siktade på Rylander.

– Do you think I would miss?

Rylander plockade åt sig sin läskedrycksflaska, tog en klunk, lät den rulla runt i munnen och svalde. Sedan sa han:

– Why should you?

Som en amerikansk actionrulle. Fast på riktigt. På Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm i Sverige.

En karavan om tre polisbilar rullade norrut, förbi Bråviken, Stavsjö och porrklubben vid Kila värdshus. Olofsson hade placerats i den andra bilen tillsammans med fyra polismän. Avresan från Norrköping hade fördröjts en dryg halvtimme eftersom Norrköpingspolisen tjurat och inte velat ta order av vare sig fängelsedirektören eller Sveriges Radio. Att anstaltschefen, Gunilla Arnedahl, eller någon radioreporter sa att Clark Olofsson skulle till Stockholm räckte inte. Polisen i Norrköping körde man inte med hur som helst. Men till sist hade någon tjänsteman från justitiedepartementet ringt och undrat vad fan de höll på med där nere, var de inte kloka, fattade de inte vad det här gällde?

Och nu satt Olofsson i baksätet, inkilad mellan två poliser. När de hade kört en kort stund hade han sagt att han ville röka och då hade en av poliserna knäppt upp den ena handbojan.

Atmosfären i bilen hade till en början varit laddad. Det här var inte någon vardagskommendering. Alla i eskorten visste vad som hänt i Stockholm. Alla visste vem Clark Olofsson var. Det gällde att vara beredd på allt. Man visste ju inte om det fanns risk för fällor och försåt längs vägen.

När Olofsson befriats från bojan blev han pratsam. Han drog historier om sina utlandsresor och berättade att han skulle gifta sig i september. Han var verkligen förtjust i den tjejen, sa han.

– Ja du, och nu har du chansen här att hjälpa polisen och kanske få lite avkortning på straffet. Kanske bli benådad? sa polisbefälet som satt till vänster om Clark, en polisinspektör i femtioårsåldern som hette Molin.

Clark sa att han hade sex år på kåken framför sig och att han skulle göra vad som helst för att komma loss.

Molin fick under resan intrycket att Clark Olofsson visste vem rånaren på banken var.

– Han är inte klok, sa Clark. Han kan göra vad som helst, så försök inte göra något annat än det han säger. Han är inte klok, alltså.

När de närmade sig Stockholm blev Clark Olofsson tystare, sjönk mer in i sig själv. Molin hade frågat honom om han var nervös.

– Nä, nä, svarade Clark och räknade på fingrarna. Ett. Två. Tre. Fyra. Det finns fyra olika alternativ.

Molin förstod yttrandet som att det gällde olika sätt att ”komma iväg”, men när han bad Olofsson berätta vilka alternativen var sa denne ”inga kommentarer”.

Strax efter klockan 15 kom Clark Olofsson till häktet på Kungsholmen. En stund senare fördes han till Sven Thoranders tjänsterum i polishuset för att därifrån ringa till rånaren i bankhallen. På en lapp som låg på Thoranders skrivbord läste han namnet ”Kaj Robert Hansson”.

Rånet på Kreditbanken blev omedelbart ett fall för regeringen.

En tjänsteman på justitiedepartementet, kanslirådet Gösta Welander, hade lyssnat på elvanyheterna och berättade vad han hört för justitieminister Lennart Geijer. Ungefär samtidigt ringde kommissarie Sven Thorander till departementet och fick där tala med rättschefen Staffan Vängby. Thorander meddelade att en man tagit tre kvinnliga anställda som gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg, skjutit ett tiotal skott och nu krävde att Clark Olofsson skulle föras till banken.

– Är det en galning? frågade Vängby.

Sven Thorander sa att det var det nog.

Rättschefen letade upp Geijer och upprepade vad kommissarien berättat. Ministern ringde då själv till Thorander och fick historien bekräftad. Samtidigt kom statssekreterarna Ove Rainer och Ulf Nordenson till Geijers rum. Gemensamt kom de fram till att Clark Olofsson borde flyttas till Stockholm, som en ”beredskapsåtgärd”. Geijer sökte upp Olof Palme. Statsministern sa att han delade Geijers uppfattning. Olofsson borde transporteras till Stockholm.

Rainer och ett kansliråd, Johan Leche, fick sköta de praktiska detaljerna, ringa Norrköpingsfängelset, häktet i Stockholm och så vidare. Vid lunchberedningen bekräftade regeringen beslutet att flytta Clark Olofsson från Norrköpingsfängelset till Stockholm.

Geijer talade själv med Kurt Lindroth, Stockholms polismästare, som befann sig på Norrmalmstorg, och förklarade för honom innebörden av regeringsbeslutet. Det hela var solklart. Olofsson skulle bara tillåtas gå in i banken om rånaren först släppt sin gisslan. Skulle Lindroth komma fram till att han var tvungen att agera på något annat sätt måste han kontakta regeringen för ett nytt beslut. Till Lindroth sa Geijer att regeringen i så fall kanske skulle anse sig tvingad att göra som rånaren ville. Men när justitieministern senare diskuterade olika handlingsalternativ med de medarbetare som samlats på hans rum – Rainer, Nordenson, Leche och Vängby – kom de fram till att Olofsson inte borde släppas in i banken.

I bankhallen vid Norrmalmstorg viftade nu en rånare som antogs vara galen med en kpist samtidigt som han gömde sig bakom en levande sköld, tre unga kvinnor. Denne desperado krävde allt otåligare att Clark Olofsson skulle föras till honom. Men regeringen sa nej. Det beslutet satte mycket bestämda operativa gränser för polisen. I en förhandling med desperadon skulle polisen sitta med tomma händer. Att rånaren, eller Olofsson, skulle acceptera att låta sig belägras i banken utan skydd av gisslan var knappast troligt.

Om rånaren inte plötsligt gav upp eller ändrade sina krav återstod därför, efter regeringens besked, inga andra egentliga alternativ för polisen än att på det ena eller andra sättet försöka plocka ut honom.

Polismästare Lindroth hade redan när han kom till banken strax efter klockan 11 klart för sig att nödvärnsreglerna skulle ge honom rätt att låta skjuta rånaren. Men polisen hade, uppgav Lindroth senare, vid den tidpunkten varken lämpliga precisionsvapen eller skyttar på plats. De poliser som inne i bankhallen försökte få korn på rånaren vågade aldrig skjuta eftersom rånaren hela tiden höll en av flickorna tryckt intill sig.

Läget kunde förefalla låst – och livsfarligt.

Ändå valde regeringen den hårda linjen.

Det fanns skäl. Vid Norrmalmstorg fanns inte bara en desperat rånare, taggade poliser i skottsäkra västar och upphetsade reportrar. Där fanns också ett antal valaffischer.

Riksdagsvalet den 16 september kunde bli historiskt. Opinionsundersökningarna tydde på att borgerligheten, ledd av den piprökande centerledaren Thorbjörn Fälldin, hade goda chanser att åstadkomma ett regeringsskifte och därmed genomföra vad som närmast måste ha framstått som en statsvälvning. Branting, Per Albin, Erlander och nu Palme. En obruten socialdemokratisk succession. Att föreställa sig den svenska välfärdsstaten utan socialdemokratisk statsminister var som att försöka tänka sig en Volvo utan motor. Men nu var det sådana tider att också det otänkbara kunde visa sig möjligt.

Det statsbärande partiet hade i de tidiga opinionsundersökningarna varit nere och pinats vid 40-procentsstrecket. Under sommaren hade socialdemokraterna lyckats klättra ett par, tre procentenheter, men i augusti var valutgången ändå fortfarande i högsta grad osäker.

Olof Palme försökte under valrörelsen medvetet profilera socialdemokratin som garanten för att Sverige också i fortsättningen skulle förbli sig likt. Sverige var det trygga välfärdssamhället. Det trygga välfärdssamhället var socialdemokratiskt. Kritik av den socialdemokratiska regeringen var därför egentligen förtal av Sverige som nation. Högern och Gösta Bohman var i grunden osvenska. Det var ramen för en valretorik som av samtida kommentatorer kunde beskrivas som välfärdskonservativ och nationalistisk. ”Andra svartmålar, vi bygger vidare”, stod det på en socialdemokratisk valaffisch. Dessa ”andra” hade ställt sig utanför den nationella gemenskapen, kunde man förstå. Här fanns ett hot, nästan en belägringssituation. Några som inte accepterade den svenska modellen utan satte sina egna kortsiktiga intressen framför det gemensamma bästa hotade det goda samhället, hotade Sverige. ”Rösta inte bort tryggheten den 16 september”, uppmanade socialdemokraterna väljarna.

Det fanns dessa år god resonansbotten för trygghet som retoriskt tema. Sjuttiotalets inledningsår var oroliga – i Sverige och i världen. Krigen och konflikterna, Nordirland och Vietnam och Mellanöstern, dansade en dyster ringdans genom tidningarna och nyhetssändningarna, samtidigt som världen verkade ha drabbats av en ny epidemisk sjukdom – terrorism. I september 1972 tog sig palestinska extremister från gruppen Svarta september in i olympiabyn i München och mördade elva medlemmar av den israeliska OS-truppen. Tyskland hade också sina egna, inhemska terrorister, Baader-Meinhof-ligan.

Inte ens det trygga Sverige, undantagsparagrafen i en värld där våldet var lag, undgick den nya smittan.

Två unga kroatiska extremnationalister, Andjelko Brajkovic och Miro Baresic, hade den 7 april 1971 skjutit ambassadören Vladimir Rolovic på Jugoslaviens ambassad vid Strandvägen i Stockholm. Ett drygt år senare, fredagen den 15 september, kapades ett SAS-plan på väg från Göteborg till Stockholm.

SK 130 hade lyft klockan 16.35. En kvart senare hade planet kapats och dirigerats om till Bulltofta flygplats i Malmö. Kaparna, tre kroater, krävde att sju landsmän i svenska fängelser skulle överlämnas till dem. Bland de sju fanns de två ambassadmördarna, Baresic och Brajkovic. Om kraven inte uppfylldes skulle kaparna spränga planet, en DC 9, i luften.

Justitieminister Lennart Geijer, en prudentlig jurist med kokett mustasch och ädelskånsk dialekt, befann sig på sitt sommarställe utanför Ystad. Han tog sig omedelbart till Bulltofta och ledde under kvällen och natten förhandlingarna med kaparna från trafikledartornet på flygplatsen. Vid halv tolvtiden på kvällen meddelade regeringen att de sju fångarna skulle föras till Bulltofta och överlämnas till kaparna i utbyte mot de över 80 passagerarna på Gunder Viking. Men kaparna var inte nöjda. De krävde också en miljon kronor i lösensumma. Lösensumman prutades ner till en halv miljon kronor, som på lördagsmorgonen bars ut på landningsbanan av två civilklädda poliser. De placerade pengaväskorna på marken och sträckte armarna i luften. Det blev en klassisk pressbild. Bilden av början på ett lyckligt slut. Men också bilden av en kapitulation, bilden av ett samhälle redo att dagtinga med terrorismen.

Kaparna, som tidigare släppt delar av sin gisslan, lät nu de sista passagerarna lämna planet. Kvart i nio på morgonen lyfte SAS-planet med kaparna och sex av de utlämnade fångarna. En av de sju hade vägrat låta sig befrias. Kaparna beordrade piloterna att flyga till Spanien, som då fortfarande var en högerdiktatur styrd av general Franco och som kunde tänkas vara sympatiskt inställd till den katolsk-fascistiska kroatiska ustasjarörelsen. Kroaterna på SAS-planet fängslades dock i Spanien, och gick så småningom skilda öden till mötes. Så till exempel kom Miro Baresic att dödas under inledningen till kriget i Kroatien sommaren 1991.

Den svenska regeringens beslut att släppa iväg Bulltoftakaparna och ambassadmördarna var utan tvivel en eftergift av den sort regeringar brukar säga sig vara ur stånd att göra och acceptera. Våldsmän och utpressare får inte tillåtas köra in foten i dörren, mycket snart är den då vidöppen och rättssamhället står skyddslöst.

Men Bulltofta var trots detta en eftergift Sverige kunde leva med. Vad hade alternativet varit? Ett blodbad? Strängt taget var kapningen för övrigt betryggande osvensk, ett beklagligt läckage från en omvärld behärskad av värderingar och konflikter som inte var våra. Något främmande hade trängt in i det goda samhället. Genom att förlita oss på beprövade svenska metoder, förhandlingar och kompromisser, hade vi dock lyckats förpassat hotet ur landet. Eller för att uttrycka det annorlunda: Sverige hade, som Sverige länge haft för vana, köpt sig fritt från oron och våldet i världen.

Bulltoftadramat kunde upplevas som skrämmande och omskakande. Men det utgjorde ändå inte något egentligt hot mot föreställningen om Sverige som en skyddad ö av lugn och trygghet.

Andra händelser och tendenser i tiden kunde driva fram mer svårbemästrade ilningar av obehag och oro, även om majoriteten av svenskarna förmodligen knappt ens var vagt medvetna om dessa händelser och tendenser, eller vad de förebådade. Grunden för den stora, och fullt berättigade, svenska efterkrigsoptimismen var på väg att erodera. En på många sätt enastående framgångssaga gick mot sitt slut, men skulle ändå fortsätta att berättas i flera år, ja i flera decennier, framåt, som om det vore självklart att Sverige alltid skulle förbli den lille klipske gossen som tack vare flit och förslagenhet fått både prinsessan och hela kungariket, både den eviga freden och den eviga välståndsökningen.

Redan i början av sjuttiotalet dök det dock upp förvarningar om att sagan om Sverige snart borde byta tempus, från presens till imperfekt, ”det var en gång”.

Sverige, detta land där modernismen var statsreligion, detta samhälle byggt på den fasta förvissningen att allt alltid skulle bli bättre och att framtiden därför alltid var att föredra framför det förflutna, började i början av sjuttiotalet visa tecken på nostalgi.

Små, kanske bagatellartade, men ändå tydliga tecken – som framgången för TV-serien Någonstans i Sverige, byggd på DN-journalisten Jolos roman om Sverige under andra världskriget. Serien förvandlade en jazzrocktrummis med meriter från den experimentella duon Hansson & Carlsson till en flabbande trivselgubbe. Janne Carlsson blev ”Loffe”.

Större, mer sammansatta indicier – som bostadspolitikernas, byggbolagens och kommunernas växande svårigheter att övertyga svenska folket om att det jordiska paradiset var en trea med bad och extratoalett i en lättbetonglada nära talldunge och parkeringsdäck. Allt fler svenskar började istället svärma för småhus med tydligt torparstuk.

Ett annat tecken på att Sverige kanske inte längre var vad det fortfarande trodde sig vara var en snabbt smygande misstanke om att det industriella framsteget har ett pris, och att det priset ibland kan svida i själen. Denna misstanke tog sig uttryck i knoppande miljöaktivism och en växande vilja att också värna, rädda och renovera, inte som förr bara riva och modernisera. Slaget om almarna i Kungsträdgården hade utkämpats i maj 1971. Vintern 1973 försökte miljöaktivister med stöd av nationalskalden Evert Taube rädda Fållan, en naturpark söder om Stockholm. Aktionen misslyckades. Parken höggs ner för att ge plats för en motorväg. Fortfarande kunde framsteget och betongen ibland vinna på råstyrka. Men samtidigt stod det allt mer klart att framsteget och betongen inte längre självklart omhuldades eller ens accepterades av alla i folkhemmet, vare sig som ideal eller som realitet.

För de svenskar, inte minst unga svenskar, som intensivt kände att något var fel i ”dagens samhälle”, framstod ofta det materiella överflödet, den svenska rikedomen, som roten till det onda. Den moderna människan hade fått för många färgteveapparater, leverpastejsorter och sommarstugor, och hade därför förlorat sin själ. Så löd den kanske populäraste diagnosen. Rätt många svenskar såg numera tillväxten som ett elände. Ur deras perspektiv kunde 1973 framstå som ett oroväckande år. Efter en ovanligt svårartad konjunktursvacka hade de svenska hjulen börjat rulla raskt igen, tillväxtkurvan pekade uppåt, arbetslöshetskurvan pekade neråt och sommaren 1973 kostade en amerikansk dollar inte ens fyra kronor. Allt tycktes vara som vanligt igen. Full fart framåt mot nya rekordår.

Men den just övervunna lågkonjunkturen hade varit av en delvis ny typ – segare, mer djupgående än normalt – och hade fört med sig förebud om kommande klimatskiften i den svenska ekonomin. Och redan på senhösten 1973 slog oljekrisen till. Den direkta orsaken till krisen var oktoberkriget mellan Israel och Egypten/Syrien. Arabstaterna ströp av politiska skäl sin oljeexport. I Sverige införde regeringen el- och bensinransonering. I sammanbiten beredskapsstämning släckte svenskarna ner landet och tog kalla avrivningar. Den akuta krisen klingade snart av. Men svenskarna hade fått en vink om att det kanske trots allt inte existerade någon naturlag som garanterade dem ständiga standardökningar. Man förstod det inte fullt ut. Hur skulle man kunna det efter ett sådant fantastiskt femtiotal och ett så slösande sextiotal? Man ville nog inte förstå det. Somliga vill fortfarande inte förstå det. Men en misstanke hade ändå långsamt börjat sippra ut i det mentala grundvattnet. Kanske kunde det gå illa också här, också hos oss?

Med denna misstanke blandade sig en misstänksamhet mot rekordårens ryttare, folkhemmets förvaltare, de institutioner, intressen och personer som skapat och nu styrde välfärdslandet Sverige. Denna misstänksamhet var förvisso inte allmänt omfattad eller ens vitt spridd, men den präglade den svenska 68-vänstern och den ungdomskultur som kom att kallas ”proggen”.

Sverige var samförstånd. Tryggheten, lugnet och välståndet var byggt på den grund arbetarrörelsen och storföretagsamheten gjutit gemensamt. Det var denna allians mellan socialdemokraterna och wallenbergarna – klassamarbetet, Saltsjöbadsandan – snarare än kapitalismen i sig som den unga vänstern tog avstånd från. Socialdemokratin blev därmed en huvudfiende för vänsterrörelsen. Och eftersom socialdemokratin i Sverige tagit moderniteten på entreprenad kom den svenska 68-vänstern snart att på ett lite märkligt sätt utveckla en antimodern identitet med starka inslag av nostalgi för förment äkta gammal arbetar- och bondekultur, för smedskjortor och nyckelharpor.

Tidningen FiB/Kulturfront kom med tiden att bli ett forum för denna i bokstavlig mening reaktionära radikalism.

Tidningen var dock verksam också i andra genrer än de bondekulturella. I maj 1973 publicerade FiB/Kulturfront ett sensationellt reportage skrivet av de två unga reportrarna Peter Bratt och Jan Guillou. Här avslöjades att Sverige höll sig med en hemlig underrättelsetjänst, IB, som bland annat ägnat sig åt att kartlägga och registrera svenska vänsteraktivister. Banden mellan IB och det statsbärande partiet kunde av den som redan från början misstrodde socialdemokratin ses som en bekräftelse på att denna misstro var välgrundad. Sverige var ett land byggt på hyckleri, lögner och svek. I gryningen den 22 oktober 1973 genomförde Säpo en razzia på FiB/Kulturfronts redaktion och i IB-avslöjarnas hem. Reportrarna åtalades. Jan Guillou låstes in på Långholmen.

Den svenska staten hade här inte framträtt i sin vanliga roll som leende välgörare utan istället lyft bort masken och visat sitt sanna, sjaskiga ansikte. Så kunde i alla fall IB-affären och myndigheternas agerande tolkas. I synnerhet med tanke på parallellerna till en annan pågående nyhetsföljetong, av internationellt något större mått. Watergateaffären rullade på. Frågan var nu hur mycket president Nixons närmaste män känt till om inbrottsförsöket i demokraternas partihögkvarter och försöken att mörklägga historien. Mycket, skulle det visa sig. Och vilken roll hade presidenten själv spelat? Till sist, i augusti 1974, tvingades Nixon avgå.

Samma skurkar här som där? Nej, det som hände i Sverige kunde egentligen inte hända i Sverige. Det var den allmänna meningen och skulle fortsätta att vara det långt in på 90-talet – långt efter Palmemordet, Ebbe Carlssonaffären, styckmordsrättegångarna och Stureplansmorden. Men redan i början av sjuttiotalet hade ändå en vag osäkerhet börjat gro. Var Sverige verkligen kassaskåpssäkert?

Den socialdemokratiska regeringen kände vart de kalla vindarna blåste och försökte på olika vis rädda bilden av det helförsäkrade folkhemmet. Våren 1973 drev regeringen igenom den så kallade ”terroristlagen” som skulle göra det lättare att värna landet mot utlänningar med onda avsikter. Farliga främlingar skulle hädanefter kunna förpassas flinkare, var tanken. Men det var inte bara ”vissa våldsdåd med internationell bakgrund”, det vill säga Bulltoftakapningen, som oroade svenskarna, de skrämdes också av den mer prosaiska kriminaliteten – bank- och butiksrånen exempelvis. Regeringen hade därför vid årskiftet 1972/73 tillsatt en kommission med uppdrag att snabbt föreslå åtgärder mot brottsligheten. Brottskommissionen uppfattades på sina håll som ett försök från regeringen att neutralisera, eller rent av exploatera, de rop på lag och ordning som brukade komma från borgerligt håll. En av kommissionens ledamöter var moderaten och hårdingen Astrid Kristensson, känd som ”Batongmormor”. Redan i mars hade kommissionen lagt fram ett förslag om mer resurser till polisen. Ordförande för den så kallade ”batongkommissionen” var statssekreteraren i justitiedepartementet Ove Rainer, som också kom att spela en viss roll under Norrmalmstorgsdramat.

Det fanns många orosmoln på den babyblå svenska himlen. Men trots det blev sommaren 1973 en kanonsommar. Det fina vädret kom lagom till midsommar. Sedan var det tropikväder i flera veckor. Mycket åska i slutet av juli förstås. I mitten av augusti kom en ny värmebölja. Totalt sett var sommaren 1973 en av 1900-talets bästa, i konkurrens med rekordsomrar som 1969, 1959 och 1955.

Svenskarna gladde sig åt att den lovande 17-åringen Björn Borg tagit sig ända till kvartsfinalen i Wimbledon, sökte svalka på stränderna, i hammocken och under Beppehattarna, la några burkar TT på kylning i badviken och rattade in P3 på transistorn och nynnade med i Honolulu med Harpo och Tiggaren från Luossa med Hootenanny Singers, som när sommaren led mot sitt slut var på väg att slå Per Myrbergs och 34:ans gamla svensktoppsrekord.

Det mesta var som det brukade vara när livet var som mysigast.

På Sofiero pysslade gamle kungen med sina blommor. Det hade han gjort varje sommar så länge man kunde minnas. Gustaf VI Adolf hade fyllt 90 år förra hösten, men var lika älskvärd och pigg som vanligt. Alla tyckte om honom. Han var så äktsvensk, chosefri och prestigelös, hela folkets kung.

Allt hade varit som vanligt på Sofiero. Kungen hade gjort sitt årliga besök hos Flickorna Lundgren på Skäret, en tradition sedan 1945. I sin vanliga sommarkostym, vita byxor och ljusgrå dubbelknäppt kavaj, hade han vinkat åt de övriga gästerna på kaféet och sedan ätit nygräddade wienerbröd vid ett långbord tillsammans med uppvaktning och vänner, bland andra den engelska prinsessan Alice, ett av drottning Viktorias barnbarn.

Kungen hade också, som vanligt, hållit sommarkonselj på Sofiero med semesterregeringen, denna gång ledd av vikarierande statsminister Alva Myrdal. Kungen hade visat runt i rosenträdgården och som alltid utbytt erfarenheter med den gamle lantarbetaren Gunnar Sträng. Det var en symbolmättad bild av Sverige. Den fine gamle monarken med det demokratiska sinnelaget och den kärve rikshushållaren med rötterna i folkdjupet i samspråk om bästa sättet att ytterligare förbättra och försköna paradisvrån.

Allt hade, som sagt, varit som vanligt. Solen hade lyst inte bara över husvagnar och andra semesterkojor utan också över det kungliga sommarslottet.

Så drog skuggorna in över landet.

Lördagen den 18 augusti drabbades kungen av en magblödning och fördes till lasarettet i Helsingborg.

– Jag är snart tillbaka, sa när han bars in i ambulansen.

Men natten till tisdagen opererades kungen under tre timmar. Diagnosen var blödande magsår. En bit av tarmen och magsäcken togs bort. Dagen därpå hade den kungliga familjen samlats i Helsingborg: kungens dotter – drottning Ingrid av Danmark – sönerna Bertil, Sigvard och Carl Johan, samt barnbarnen kronprins Carl Gustaf och prinsessan Christina. En läkarbulletin hade meddelat att kungens tillstånd var kritiskt och att han vårdades i respirator. Allvarliga undersåtar samlades utanför den kirurgiska kliniken på Helsingborgs lasarett. Där flockades också reportrar och fotografer. Hösten hade börjat ge sig tillkänna. Vindilarna var vassa.

Framåt eftermiddagen kom uppmuntrande nyheter. Kungen mådde bättre. På onsdagseftermiddagen ansågs tillståndet vara så stabilt att några medlemmar av kungafamiljen tog en golfrunda i Båstad. Men på torsdagsmorgonen den 23 augusti väcktes svenska folket på nytt av en oroande läkarbulletin från Helsingborg. Kungens tillstånd var återigen allvarligt. Han hade fått lunginflammation och låg i respirator.

Några timmar senare nåddes nationen av nyheten att en eller flera rånare tagit gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm.

Under de kommande dagarna skulle sedan l:e livmedikus Gunnar Biörcks bulletiner från kungens sjukläger i Helsingborg och polisens presskonferenser utanför banken på Norrmalmstorg forma sig till en vanmaktens och väntandets växelsång. Medan ett gammalt och tryggt Sverige låg för döden i Helsingborg föddes ett nytt, hotfullt Sverige vid Norrmalmstorg.

I Vecko-Journalen reagerade TV-krönikören Marianne Zetterström mot ett underhållningsprogram med Thore Skogman som sänts från Skansen denna dramatiska torsdag, den 23 augusti. ”Man förundrade sig över alla människor som sjöng och gungade som om det inte funnes en värld utanför Skansen. De rådde ju inte för det. Kanske var de inspelade medan Sverige ännu var sig likt.”

Nu när Marianne Zetterströms krönika publicerades, veckan efter Norrmalmstorgsdramat, var Sverige ett annat land än alldeles nyss, förstod man. Teverutan hade under den gångna veckan varit ett fönster såväl mot det Sverige som var på väg att försvinna som mot det Sverige som var på väg att ta form.

”En underlig, overklig vecka i väntan och oro, i förbittring och förtvivlan. TV:n stod nästan alltid påkopplad, och medan den fine, av alla älskade gamle mannen kämpade för sitt liv bakom de idylliska tre fönstren i Helsingborg, såg man det soliga, ödsliga Norrmalmstorg, där poliser bar sandsäckar och TV-reportrar meddelade att de inte hade någonting att säga. Där innanför bankväggarna fanns sex människor i nöd, de fyra som ofrivilligt dragits in i dramat och de båda som genom olika omständigheter i vårt hårda, sterila, familjelösa samhälle drivits att bli vad de är. Det kändes som det inte var sant, som en film, en absurd teater, men under overklighetskänslan fanns hela tiden den bittra vetskapen om att det hände här. /…/ Vanmakt, uppblossande hämndkänslor, sorg och ängslan inför framtiden blandades medan de båda tragedierna spelades upp sida vid sida.”

Den situation som uppstått denna torsdag var av sådan dignitet att en ansvarskännande regering inte kunde överlåta den på de handfasta detaljernas män – läkarna i Helsingborg och polismännen på Norrmalmstorg. Här krävdes också en statsman med förmåga att samla nationen, för att inte säga personifiera den, någon som på en och samma gång kunde visa medkänsla och fasthet, framförallt fasthet.

Redan tidigt på torsdagseftermiddagen höll Olof Palme en presskonferens i riksdagshuset. Pressmötet var planerat sedan tidigare, som ett inslag i valrörelsen. Men när Olof Palme i mörk kostym och mörk slips intog podiet tillsammans med Sten Andersson och Thage G. Peterson öppnade han med några allvarsamma ord om kungens hälsotillstånd och förklarade att han kände sig övertygad om att det var riktigt att genomföra presskonferensen, eftersom det var att agera i kungens anda, men att han med tanke på den uppkomna situationen avstod från en inledande appell. Så lämnade han fältet fritt för frågor.

Palme överöstes med frågor om bankdramat på Norrmalmstorg och transporten av Clark Olofsson från Norrköpingsfängelset till Stockholm. Han poängterade att detta var ett beslut regeringen fattat som en ”beredskapsåtgärd”. Han återkom till detta, att regeringen beslutat överföra Clark Olofsson till häktet i Stockholm som ”en beredskapsåtgärd” – en svag, knappt förnimbar återklang här av ”beredskapstid”, av ett land samlat och enat i farans stund.

Någon reporter ställde en fråga om Bulltofta, hade det inte varit fel att ge efter där och hade inte regeringen nu återigen visat sig beredd till eftergifter? Palme lyckades formulera ett nej på båda dessa frågor, men måste nu om inte förr ha insett att utrymmet för kompromisser denna gång var begränsat. Kapitulera för en kpistbeväpnad bankdesperado tre veckor före valet? Vad skulle inte borgerligheten kunna göra av det? Å andra sidan, ett blodbad i en bank mitt i Stockholm tre veckor före valet – och med kungen döende i Helsingborg? Det skulle knappast underlätta socialdemokraternas ansträngningar att manifestera sig som de självklara garanterna för att Sverige också i fortsättningen skulle förbli ”ett fint land”.

Den situation som uppstått var ytterst riskabel, men erbjöd också möjligheter. Verkligheten hade med ens skuffat undan det småaktiga valkäbblet och ropade nu efter trygghet. Trygghet var socialdemokratins paradgren.

Ett antal premisser bör i detta läge ha stått klara för Olof Palme.

Det operativa ansvaret för hanteringen av bankdramat måste med emfas läggas på polisen. Dels för att det var så det skulle vara. Ministerstyre är inte den svenska modellen. Men också för att de politiska konsekvenserna av ett politikerlett fiasko på Norrmalmstorg skulle bli katastrofala.

Men regeringen måste samtidigt visa handlingskraft och aktivt engagemang i händelserna. Tydliga aktionsramar måste etableras för polisen. Inget nytt Bulltofta. Inga fundamentala eftergifter. Men inte heller något blodbad.

Regeringens formella ansvar för utvecklingen på Norrmalmstorg begränsade sig tills vidare till frågan om interneringsfången Clark Olofssons eventuella förflyttningar. Av detta och andra skäl var det ofrånkomligt att det var justitieministern som här företrädde regeringen. Å andra sidan kunde regeringens faktiska roll och ansvar förväntas bli betydligt större än så – om gisslandramat drog ut på tiden. Och i en sådan situation, en situation som skulle kräva fasta och hårda nypor, var Lennart Geijer kanske inte den idealiske regeringsföreträdaren. Han var starkt förknippad med Bulltofta, det var Geijer som suttit i flygledartornet och förhandlat med kaparna, och han var känd som en duva i kriminalvårdsdebatten.

Det var därför nödvändigt att statsministern själv tog ett fast, men inte alltför förpliktigande, grepp om händelseutvecklingen, samtidigt som han undvek att, bildligt talat, bli inlåst i banken. En inte alldeles lätt balansgång. Det gällde att på en och samma gång verka utan att synas och synas utan att verka.

Regeringen förvandlade sig till krigskabinett.

I nyhetssändningarna gjordes snabba scenväxlingar, från Norrmalmstorg, fronten, till kanslihuset, generalstaben. Reportrarna rapporterade om allvarliga ministrar som nätterna igenom följde dramat med hjälp av ”öppen telefonledning”. Palme satt inlåst på sitt rum, Geijer på sitt, där han också då och då stal sig till en kort stunds sömn, insvept i en spartansk filt. Endast någon timme varje eftermiddag smög justitieministern hem för att duscha och byta skjorta. Då och då kunde någon av ministrarna ses skynda genom korridorerna, då och då bars smörgåsar och kaffe in i tjänsterummen. Landet styrdes under fältmässiga förhållanden,

Rikspolischefen Carl Persson tjänstgjorde i kanslihuset som förbindelseofficer och stod i ”ständig direktkontakt” med den operativa ledningen vid fronten.

När allt var över, ett par veckor efter gisslandramats upplösning, kommenterade journalisten Gustaf von Platen i en krönika de effekter dramatiken vid Norrmalmstorg och kungens sjukdom haft på Palmes valkampanj: ” … tidsschemat för kampanjen slogs sönder av händelserna vid Norrmalmstorg och i Helsingborg. Men Palme är en improvisationens mästare. Hans ställning som statsminister gav honom också möjligheter att placera sin egen person i centrum. Särskilt gällde detta dramat i Kreditbanken, då regeringen åt, sov och levde i Kanslihuset som händelsernas gisslan. Även om intresset för politik tynade bort blev statsministern därigenom kvar i strålkastarljuset. Han avbröt valkampanjen för att hålla högstämda anföranden i demokratins och den nationella samlingens namn. Konfrontationspolitikern förvandlades till landsfader.”

Händelsernas gisslan? Sant på ett sätt. Men det ligger också en sanning i det omvända påståendet – att regeringen genom att sätta kanslihuset på krigsfot tog händelserna som gisslan.

Frontofficerarna, det vill säga polisledningen, hade inrättat sitt högkvarter i Kreditbankens direktionsvåning ovanför bankhallen. Också här var förhållandena fältmässiga. Polismästare Kurt Lindroth, befälhavande general vid Norrmalmstorg, sov under de dygn slaget pågick endast mycket sporadiskt och då på några kuddar lånade från en direktörssoffa.

Lindroths position var också i övrigt obekväm. Han hade det fulla formella ansvaret för operationen, och kunde på goda grunder anta att han, om någonting gick galet, också skulle få bära det faktiska ansvaret. Men samtidigt visade landets högsta politiska ledning ett påtagligt och handfast intresse för händelseutvecklingen. Ansvar utan frihet, var det föga avundsvärda utgångsläget för polismästaren. Hans biografi antydde dock att han om någon borde ha möjligheter att klara balansgången. Lindroth hade vid något tillfälle kandiderat till stadsfullmäktige på en högerlista, men hade trots detta goda försänkningar i kanslihuset. Under en period på 60-talet hade han suttit som sakkunnig i polisfrågor på inrikesdepartementet, ditplockad av dåvarande statssekreteraren, nuvarande rikspolischefen, Carl Persson. Lindroth hade sedan en period arbetat direkt under Persson på Rikspolisstyrelsen innan han 1970 blev polismästare i Stockholm. Där kunde ämbetsmannen Lindroth skaffa sig trovärdighetspoäng genom att påminna om att han var en långvägare som själv trampat trottoar och finkat fyllerister. På 40-talet hade Lindroth börjat som fotpatrullerande konstapel i Stockholm, men sedan läst in en jur kand och blivit trafikutredare, åklagare och så småningom polisintendent i Malmö.

Under de dygn som följde på de första dramatiska rapporterna om rånet på Kreditbanken höll Lindroth den ena presskonferensen efter den andra ute på torget – spänd, trött, indignerad, beslutsam, triumferande.

Det avspärrade torget intogs snabbt av medierna. Det var som om de redan hade varvat upp och bara väntat på startsignal. Så var det också. Sommaren och semestrarna gick mot sitt slut. Valkampanjen gick in på spurtsträckan. I Helsingborg låg gamle kungen svårt sjuk.

Sveriges Television hade med anledning av kungens sjukdom redan mobiliserat för extrasändningar. Och så hände detta, en desperado tar unga kvinnor som gisslan på en bank mitt i Stockholm och kräver att landets mest omsusade brottsling ska föras dit. Den uppdämda massmediala energin fick en ny riktning och ett nytt mål: Norrmalmstorg. TV- och radionyheterna extrasände från torget. Kvällstidningsredaktionerna satte in sina jägartrupper och drog samman staberna. Det var krig – och då blir allt annat betydelselöst.

Journalisterna, kameramännen och teknikerna som trängdes på torget gjorde Palmhuset till sitt högkvarter. Den glasade kafépaviljongen, som snart döptes om till Apburen, höll under de dygn dramat pågick öppet dygnet runt. Här väntade reportrarna på att något skulle hända, på att någon skulle säga något, på att någon skulle säga att någon sagt något eller att något hade hänt. Här bytte de skvaller och rykten och drack kaffe och kedjerökte cigaretter och drack ännu mer kaffe och svor över cheferna som satt i lugn och ro hemma på redaktionerna och exakt visste vad som borde göras och vad som borde ha gjorts och krävde nyheter trots att inga nyheter fanns att rapportera. Här vakade de sig igenom långa, glåmiga nätter och försökte då och då sova en stund på golvet. Också journalisterna levde dessa dygn fältmässigt.

Regeringen. Polisledningen. Medierna.

Kanslihuset. Hörnrummet i bankhuset. Palmhuset. Tre huvudrollsinnehavare, tre högkvarter. Och så torget med den belägrade borgen (banksalen och valvet) där fienden (galen, hänsynslös, kallhamrad och livsfarlig) hade förskansat sig med sina fångar (gisslan, de unga kvinnorna, flickorna). Så såg scenariot ut.

Män i kostym och slips, män i uniform, män i skottsäkra västar, män i parkas, män med grånade tinningar, män med yviga polisonger och snåriga skägg, män med kpistar och batonger, män med mikrofoner och kameror, män med darr på rösten, män med nästan osynliga nervösa ryckningar i ögonvrån, män med fjärilar i magen, män med ambitioner, män med god vilja, män med actionfilmer rullande på den inre bioduken, män som sovit för lite och pratat för mycket, män som plötsligt fått permis från grötlunken, män som blåste i luren och manade varandra till strid mot draken som smugit sig in i slottet och slagit sin ormkropp som en snara kring de unga prinsessorna och slickade dem med sin eldtunga.

Så såg scenariot ut för den händelsekedja som i efterhand kan framstå som Sveriges första stora dokusåpa, men som när den skapades upplevdes som något helt annat, något chockerande nytt, men ändå inte alldeles oväntat, något hypnotiskt spännande, men samtidigt djupt skrämmande och sorgligt.

När svenska folket dygn efter dygn satt klistrade framför TV-apparaterna och såg den ena panoreringen efter den andra över Norrmalmstorg gjorde de det i visshet om att katastrofen när som helst kunde inträffa – detta var verkligheten och verkligheten ställer inte ut några garantier för lyckliga slut, inte ens här hos oss, inte nu längre.

Torget var belägrat av svartvita polisfordon, parkerade i hast. Saftblandarna roterade. Uniformerade polismän med dragna vapen sprintade i skydd, smög mellan bilarna, tryckte sig upp mot väggar och in i prång.

Eftermiddagen var solig men blåsig.

Strax bortom den båtformade Pressbyråpaviljongen förberedde TV-reportern Bo Holmström en intervju med överintendent Åke Åkesson, en storvuxen skåning med bakåtstruket hår, chef för ordningspolisen i Stockholm. Åkesson och Holmström småpratade i väntan på att läggas ut i sändning.

– Hur farligt är det här då? undrade Holmström.

– Jo, en kulsprutepistol är ett farligt vapen, svarade Åkesson. Och det är svårt att bedöma farlighetsgraden innan vi vet hur hållfastheten i de här barrikaderna är.

– Usch då, sa Holmström.

Med ”barrikaderna” avsåg Åkesson kioskerna och fordonen på torget.

De gick ut i direktsändning. Hade polismännen på plats givits order att försöka pricka kpistmannen?

Nej, några sådana order hade inte givits, svarade Åkesson. Det var situationen som avgjorde hur polisen kunde komma att tvingas agera.

Man kunde se kpistmannen genom fönstren, skulle polisen kunna pricka honom? Var Clark Olofsson här? Mannen talade engelska, tankarna gick till olika terrorgrupper, Irland, Mellanöstern? Kunde polisen storma banken? En kulsprutepistol skjuter långt, hur farligt var det för åskådarna vid torget?

Överintendenten hade inte många besked att komma med, men tittarna fick i alla fall en klar bild av att läget var explosivt och högdramatiskt.

– Själva står vi i skydd av en kiosk och polisbilar. Mycket glas, och glas är inte alltför motståndskraftigt mot kulor, konstaterade Holmström.

Åter till studion!

Pressen hade tilldelats parkettplats, men skulle hålla sig bakom de glasade byggnaderna på torget. De poliser som fått i uppdrag att se till att journalisterna stannade i säkerhetszonen insåg snart att det var en hopplös uppgift. Varje gång en bil rullade förbi på gatan rusade reportrarna efter den i hopp om att få se Clark Olofsson. ”Att tilltala en pressman att han ej får göra så eller så är som att tilltala en samling dövstumma”, konstaterade ett luttrat polisbefäl senare i en PM om erfarenheterna från Norrmalmstorg.

I banksalen rekognoscerade kriminalinspektör Håkan Larsson från spaningsroteln möjligheterna att skjuta rånaren. Efter att ha bedömt läget från en plats nära entrén mot Hamngatan tog han sig upp till direktionsvåningen för att informera cheferna om alternativet att från hans tidigare position oskadliggöra rånaren med hjälp av ”ett dugligt vapen”. Två av de skyddsutrustade ordningspoliser som fanns nere i banklokalen var också de placerade på ett sådant sätt att de skulle kunna skjuta rånaren. Skjuta betydde här döda, det var uppenbart, åtminstone för Larsson. Cheferna verkade än så länge vackla. En av de högsta polischeferna, överintendent Halldin, gick själv ner i bankhallen och ålade sig fram på mage för att bilda sig en uppfattning om chanserna att få träff på desperadon. Men när frågan om att skjuta eller inte skjuta till sist tröskats igenom och det stod klart att ”skjutning var tillrådligt” hade rånaren redan hunnit förskansa sig.

Rånaren placerade gisslan i en triangel. Birgitta Lundblad, som gång på gång bett rånaren att inte skjuta och talat om för honom att hon hade två små barn hemma, sattes på en stol inne i kundvalvet. De två andra kvinnorna placerades av rånaren på ömse sidor om honom, på ett sådant sätt att de skulle täcka skottvinklarna.

Elisabeth Oldgren hade fyllt 21 år den 23 juli, exakt en månad tidigare. Hon var två år yngre än sin mörkhåriga kollega Kristin Ehnmark. När rånaren trängt in i banken hade Elisabeth suttit i telefon med ett bankkontor ute i landet. Alldeles i början hade hon misstänkt att mannen med kpisten kunde vara en IRA-man. Han var en konstig rånare som inte tog pengarna och stack. Hon hade sagt det till honom. ”Varför tar du inte pengarna och sticker?” Det var Elisabeth rånaren använde som sköld när han rörde sig utanför valvet. Han tryckte henne intill sig med vänster arm och hade kulsprutepistolen i höger hand.

Elisabeth hade varit rädd, självklart hade hon varit rädd. Chockad. Tänkte han meja ner alla i banken? När hon plötsligt sett en pistolmynning i trappan upp till övervåningen hade hon skrikit till och slängt sig på golvet och det hade smällt och hon hade varit övertygad om att polisen skjutit och kanske skulle skjuta igen. Naturligtvis var hon rädd, inte bara för rånaren, hon var också rädd för att poliserna skulle försöka skjuta rånaren. Vad skulle hända då? När som helst kunde poliserna börja skjuta och han hade kopplat ett grepp runt hennes axlar och höll henne framför sig som sköld. Klart hon var livrädd. Ändå hade hon tänkt på att memorera numret på hans kulsprutepistol, och kom ihåg det efteråt. 18 19 31. Hon hade rabblat det för sig själv hela tiden. 18 19 31.

– Don’t worry, don’t worry. Nothing’s going to happen, hade han sagt.

Han hade frågat dem om olika saker. Hela tiden på engelska. Vad de gjorde på banken. Var ut- och ingångarna fanns. Om varifrån polisen skulle kunna dyka upp.

Så småningom hade han låtit dem gå på toaletten. Elisabeth hade gått dit två gånger och båda gångerna återvänt. Birgitta hade också gått på toaletten och kommit tillbaka. Ingen av dem ville svika de andra, lämna dem i sticket med rånaren. På väg till toaletten hade Elisabeth sett poliser i skottsäkra västar och hjälmar stå och trycka i gången. Och när Birgitta i samband med sitt toalettbesök passerat en pelare hade en polis viskande bett henne visa med fingrarna hur många de var i gisslan. Hon hade fått intrycket att det fanns poliser överallt i hallen.

På kommissarie Thoranders tjänsterum i polishuset fick Clark Olofsson tala i telefon med kommissarien själv, som var kvar på Kreditbanken. Thorander hade sagt att det fanns en rånare i banken som tagit gisslan och nu ville polisen ha Clarks hjälp.

Olofsson ska då ha undrat:

– En, var det inte tre?

Senare, när polis och press mer än antytt att Clark Olofsson varit i maskopi med rånaren, förklarade Clark sin fråga till Thorander med att anstaltschefen i Norrköping sagt till honom att det kunde röra sig om en, två eller tre rånare. Olofsson skulle också när dramat var över, i tingsrätten, berätta att han redan när han kom till häktet i Stockholm trott sig veta vem rånaren var. När han stått med luren tryckt till örat på anstaltschefens rum hade rösten i andra änden inte bara sagt något om ett ”party” utan också dragit en fras på arabiska som såvitt Olofsson visste bara en enda av hans polare kunde. Det var Clark som hade lärt honom den.

Men nu verkade snutarna säkra på att de visste vem rånaren var – en helt annan bekant till Clark Olofsson. Polisen var så säker på sin identifiering att också medierna redan på torsdagen visste att kpist-desperadon var Kaj Robert Hansson, en 21-årig bankrånare på rymmen med kopplingar till Skåne, USA och Clark Olofsson.

Skåningen Hansson hade ett år tidigare, sommaren 1972, skickats hem från Hawaii dit han rymt från ett svenskt fängelsestraff 1971 och där han hunnit såväl börja på universitetet som gifta sig. Vintern 1973 hade sedan Hansson rånat en bank i Göteborg tillsammans med Clark Olofsson, men åkt fast efter att ha ringt till ett hotell i Ulricehamn där Olofsson bodde och lämnat sitt eget telefonnummer i Lund. Kaj Robert Hansson var nu på rymmen från Tidaholmsfängelset. Man kunde tänka sig att han nu iscensatt kuppen på Kreditbanken för att inför Clark Olofsson rehabilitera sig för fiaskot efter göteborgsrånet. Det var en inte alldeles orimlig tanke.

Fredagen den 24 augusti porträtterades Hansson, ”bankrånaren som hållit Stockholm i spänning ett dygn”, i Aftonbladet under rubriken: ”Jag är farlig om jag hotas”. Journalisten Ian Elliott berättade att han tre veckor tidigare träffat Kaj Hansson på ett party i Lund. Hansson, som tidigare samma dag rånat Lundabygdens sparbank, hade tagit kontakt med Elliott därför att han ville bli intervjuad av en journalist. ”Han ville att folk skulle få reda på vem han var. /…/ Han kände sig förföljd och han ville att en tidning skulle skriva att han var farlig.” Enligt Elliott var Kaj Robert Hansson ”känd som en av landets kallaste och skickligaste bankrånare /…/en ensamvarg som står högt i status i den undre världen”. Och inte bara där, om man skulle tro artikeln, som berättade om hur Kaj Hansson satt ”lugnt på partyt, spelade gitarr och sjöng”. Också på detta område visade han prov på talang, och avslöjade för Ian Elliott att hans ”lilla hemliga dröm” var att ”spela på en scen”, men, tillade Kaj Hansson, att tänka sådana tankar var dumt för har man börjat råna banker måste man fortsätta, det blir en ”livsstil”.

Å andra sidan var detta en tid då bankrån och rockriff – eller rån och romantik – inte självklart framstod som en omöjlig kombination. Det progressiva skivbolaget MNW gav till exempel i just den här vevan ut LP:n ”Kåklåtar”, där interner tolkade sin situation, som det brukade heta. Detta var en tid då det kunde vara chict att känna en riktig kriminell, någon som verkligen vågade ge tjuvsamhället fingret. ”Det var många människor på festen”, mindes Ian Elliott tre veckor efter partyt med den farlige rånaren. ”Akademiker, studenter, hippies, småkriminella och Robert, hjälte efter dagens lyckade rån. Han trivdes med rollen som en skicklig yrkesman. Njöt av att bli respekterad och av att folk såg upp till honom. Stolt visade han upp sitt byte, 89 000 kronor som låg utspridda på ett bord. Lika mycket som en vanlig löntagare tjänar på fem år efter skatt.”

Fortfarande kvar på Thoranders tjänsterum i polishuset ringde Clark Olofsson, på kommissariens uppmaning, upp rånaren i valvet. Bredvid telefonen fanns en bandspelare. Clark sa inte mycket. ”Jag är här nu” och ”Det här samtalet är bandat”. Rånaren sa ”yes” och ”yes” igen och la sedan på.

De nyfikna tvingades kisa mot den flacka eftermiddagssolen för att få en skymt av Clark när han vid fyratiden fördes in i banken. Han var klädd i en blåvit melerad tröja och blå manchesterbyxor. En av de poliser som hämtat honom på polishuset var spanaren Håkan Larsson. När Clark eskorterats upp till polisledningen på direktionsvåningen återvände Larsson till bankhallen.

Det var Sven Thorander som tog emot Olofsson. Där fanns även ett par andra medelålders män. Det var polismästare Lindroth och polisläkare Bejerot. Med i gruppen fanns också en yngre kriminalinspektör med polisonger, Jonny Jonsson från våldsroteln.

Thorander föreslog att de alla skulle dra sig undan till en soffgrupp för att prata igenom situationen. Där bjöds det på öl. Cigarettröken steg mot taket. Clark fick av polistjänstemännen veta att han kunde räkna med att de skulle försöka fixa permission åt honom om han hjälpte dem att ordna ”det här”. Helst ville de förstås att han skulle övertala rånaren att ge upp, det var önskedrömmen. Högdjuren var angelägna. De satt där och krusade bunkerfången med sex års internering framför sig, trots att de mycket väl måste ha insett vad som hägrade bakom ordet ”permission” för någon som bara ett par veckor tidigare försökt spränga sig ut från Kalmarfängelset. Ville det sig väl skulle nu istället regeringen och snuten öppna dörren till friheten för honom.

Under diskussionen dök det plötsligt upp en upphetsad polis som ropade:

– Nu har han tagit strypgrepp på henne. Hon skriker. Han är fullständigt desperat. Vad ska vi göra?

Lindroth, Thorander och Bejerot drog sig åt sidan och viskade med varandra. Sedan gick Jonny Jonsson över till Clark. Lovar du att ordna upp det här om du släpps ner i banken, frågade Jonsson. Clark lovade att försöka. Jonny Jonsson varnade honom för riskerna.

– Tänk på att du inte kan vara säker på att komma ut gående. Du kan lika gärna komma ut med fötterna före.

Tillsammans gick de ner för trappan till bankhallen. Där fanns gott om poliser. Jonny Jonsson banade väg för Clark.

I detta ögonblick fanns det egentligen bara ett enda beslut Kurt Lindroth inte hade formell befogenhet att fatta på egen hand, beslutet att överlämna Clark Olofsson till rånaren utan att denne i gengäld släppt sin gisslan. Justitieministern hade varit mycket klar på den punkten, han hade uttryckligen krävt att om situationen blev så desperat att Lindroth ansåg sig tvungen att låta Clark Olofsson förena sig med rånaren måste polismästaren kontakta regeringen och låta den fatta beslutet. Ändå var det just detta beslut den erfarne ämbetsmannen Lindroth fattade, eller lät sig övertalas att fatta eller lät situationen fatta åt honom. Han tog sig uppenbarligen inte ens tid att försöka ringa Geijer, Rainer eller någon av deras medarbetare. Det tyder på att det inte bara var rånaren som var desperat.

I en promemoria skriven efter gisslandramats upplösning beskrev Lindroth bakgrunden till sitt beslut: ”Hans /rånarens/ första ovillkorliga krav var att Olofsson skulle föras ned till honom i banklokalen. Det hade vi självfallet inte tänkt göra i ett första skede. Men situationen blev plötsligt sådan att jag bedömde risken för gisslans liv som direkt överhängande. Han tog struptag på en av flickorna och satte kulsprutepistolen mot hennes kropp och hotade att avliva henne. Vi visste inte vem rånaren var, men han uppträdde helt desperat. Han hade skjutit i lokalen och han hade svårt skadat en polisman. I den situationen lät jag Olofsson gå ned till rånaren i banklokalen.”

Det är ett par saker som inte riktigt stämmer i den sammanfattningen. Visste inte vem rånaren var? Vid det laget trodde sig polisen veta att rånaren var Kaj Robert Hansson. Just detta kan i sig ha bidragit till beslutet att överlämna Clark Olofsson till rånaren i banken. Hanssons historia antydde att han skulle kunna göra nästan vad som helst. Han framstod som i högsta grad oberäknelig.

Det mest problematiska i polismästarens skildring är dock att det är så svårt att lokalisera den för beslutet avgörande händelsen – det ögonblick då rånaren är nära att med sina bara händer döda en av de kvinnor han tagit som gisslan. Den situationen borde spela en central roll i domar, PM och förhör.

Så är det inte. Nästan ingen tycks minnas eller ha fäst något avseende vid den. Morgan Rylander, som vistades i rånarens omedelbara närhet i bankhallen ända tills Clark Olofsson kom ner för trappan, nämnde den till exempel inte när han så småningom förhördes om sina upplevelser och iakttagelser. Det närmaste denna händelse man kommer förefaller vara ett vittnesmål av den rekognoscerande kriminalinspektören Håkan Larsson, avgivet under tingsrättsförhandlingarna efter dramat. Enligt referatet i domen hade Larsson särskilt lagt märke till en förflyttning rånaren genomfört från balustraden till en telefonkiosk. ”Då hade han /rånaren/ med sig Elisabeth Oldgren. Han höll henne framför sig med ett rätt så stadigt grepp runt halsen med vänster hand. Möjligen hade armen legat längre ner runt axeln. Hur det varit med den saken visste nog Oldgren bättre än vittnet. /…/ Vittnet hade uppfattat Oldgrens läge som allvarligt.” Rånaren hade visserligen just i denna situation inte ”utsatt Oldgren för något direkt hot till livet. Han utgjorde emellertid ett reellt hot särskilt mot Oldgren i det läget, eftersom hon skulle legat mycket dåligt till om polisen inlett någon aktion.” Håkan Larsson mindes att rånaren varit ”fruktansvärt upphetsad” eller åtminstone gjort sken av att vara det. ”Han var lindrigt sagt mycket högröstad. Han hördes över hela banksalen. Han gormade och hotade att ’knäppa’ någon. Det var ett uttryck som kom igen vid flera tillfällen.”

Hotfull. Desperat. Livsfarlig. Otvivelaktigt var rånaren allt detta. Men kunde man verkligen se hotfullheten och livsfarligheten kulminera i ett specifikt ögonblick, uppstod verkligen den identifierbara, avgränsade situation, de sanningens sekunder, som inte gav polisledningen någon annan möjlighet än att gå med på rånarens krav? Och skedde detta just när Olofsson satt i diskussioner med polisledningen? Man letar förgäves efter denna centrala händelse i den PM om ”iakttagelser och åtgärder under bankockupationen vid Kreditbanken på Norrmalmstorg” som den i tingsrätten vittnande kriminalinspektören Håkan Larsson själv skrev några veckor efter händelserna.

Kanske fattades polismästarens beslut mer på grundval av ackumulerad rädsla och desperation än på grundval av en enskild och avgränsad händelse under dessa kaotiska och kritiska eftermiddagstimmar. Det var i så fall förklarligt. Polisen var pressad. Gisslan stod under konstant hot från en maskerad, kpistbeväpnad rånare.

Men hade regeringen accepterat en sådan förklaring – rädsla, rådlöshet, stress, ett läge där det gällde att gripa efter varje halmstrå?

Lennart Geijer hade under den tidiga eftermiddagen kallat de övriga statsråden till sitt rum. Ministrarna hade sedan tillsammans traskat över till statsrådsberedningen. Det var där de nåddes av uppgiften att Clark Olofsson, i strid med regeringens uttryckliga beslut, släppts ner till rånaren. Statssekreteraren Ove Rainer ringde polisen för att kontrollera om detta verkligen var sant. När svaret blev ja framhöll Rainer, som det helt stramt formulerades i en rapport från justitiedepartementet, ”att detta icke varit avsett”. Geijer ringde därefter själv till polismästaren. Man kan anta att han framhöll detsamma som Rainer. Detta hade icke varit avsett. Man kan också anta att Lindroth, sedan han förklarat sitt beslut med att en av kvinnorna i gisslan svävat i akut dödsfara, var fullt på det klara med att han var den givna och gjutna syndabocken om något skulle gå på tok i banken. Och vad allt kunde inte gå på tok i banken?

– Han är med oss, sa Jonny Jonsson till Morgan Rylander.

”Han” var Clark Olofsson. Clark hade kommit ner för trappan med Jonsson och ytterligare en kriminalpolis.

Morgan hade nu umgåtts med rånaren i nästan sex timmar. Han hade sett honom bli fly förbannad när de första små pengapåsarna kom ner i valvet och det visade sig att de bara innehöll nya sedlar. Det var Morgan som hade skurit upp påsarna med en kniv rånaren kastat till honom. Det var också Morgan som senare burit ner några större pengasäckar i bankhallen. Och det var Morgan som vid den här tidpunkten hade den kanske bästa bilden av rånaren. Spanaren hade sett hur kpistmannen mellan utbrotten av otålighet och nervositet, mellan rytandena och rotandet i vapnets varbygel, nästan verkat pyssla om sin gisslan.

Clark Olofsson gick fram till Morgan Rylander vid bankdisken.

– Är du snut?

– Mmm …

– Du, det är för mycket snutar här, jag kan inte göra något om det är för många snutar här nere. Kan du inte gå härifrån?

Morgan visste inte vad han skulle göra, hur han skulle reagera. Clark Olofsson var trots allt inte något polisbefäl. Morgan dröjde sig kvar och såg hur Clark fortsatte fram till rånaren. De båda viskade i 20–25 sekunder. Rånaren nickade ett par gånger. Clark Olofsson gjorde sedan en lov ut i bankhallen och motade bort en annan polis, Håkan Larsson från span. Medan Clark var upptagen på annat håll vände sig rånaren till Morgan.

– Du kan sticka nu. Men håll dig i närheten.

Vad viskade de om – rånaren och Clark Olofsson, desperadon och medlaren?

Vilka hälsningar och upplysningar viskade de i varandras öron de där första sekunderna på bankgolvet?

”Tjenare, Slöffsen”?

”Tjena, snuten har lovat mig permis om jag tar kpisten ifrån dig och får dig att ge upp. Bara så du vet”?

Eller något annat? Något helt annat?

– Fan, jag kände knappt igen dig, sa Clark.

Om han tidigare låtit sig smittas av polisens övertygelse att galningen i valvet var Kaj Robert Hansson, så visste han nu med hundraprocentig säkerhet att polisen hade fel. Men det sa han inte. Inte till polisen. Inte heller till gisslan. Inför gisslan kallade Clark rånaren ”han” – ”han säger det”, ”han vill det”. Medan Clark genast började tala svenska med rånaren fortsatte rånaren själv att tala engelska, först framåt kvällen övergick han till svenska.

Lång, stor och lurvig lufsade Clark Olofsson in i dramat. Åh en kamrat, det var bra, se god dag! I timmar hade kvinnorna i gisslan varit måltavlor på en skjutbana, möss i ett terrarium, väggar i ett dårhus.

– Inte benen, inte benen, ska du skjuta så skjut mig inte i benen, hade Elisabeth sagt.

Nu dök det upp en normal människa, en mysig, charmig och skämtsam kille – obeväpnad, omaskerad, ofarlig – som talade till dem, inte om dem, och sa precis vad de ville höra, han är inte farlig, bara man är varlig: Ta det bara lugnt nu! Det här kommer att fixa sig. Nä, nä, han kommer inte att skjuta er. Har ni fått något att käka? Nu ska vi ordna upp det här.

Allt blev genast lugnare, vardagligare. Hela atmosfären ändrades, blev så småningom nästan uppsluppen. Som när doktorn äntligen kommer och talar om att allt kommer att gå bra, det finns ingen anledning till oro.

Också för rånaren blev situationen en helt annan. Han behövde inte längre ständigt snurra som en radar för att skydda sig mot krypskyttar och smygande snutar. Nu var Clark här och kunde hjälpa honom att hålla koll på läget. Ögon och öron på två ben. Huvud på skaft. Det skulle fixa sig. Det var lugnt.

Clark bar in säckarna med pengar i kundvalvet. Det löpte längs den balustrad dit rånaren i ett tidigt skede dragit sig tillbaka med sin gisslan, och var knappt femton meter långt och tre meter brett. Den totala golvytan var 42 kvadratmeter, en större enrummare, men raden av kundfack, sammanlagt 600 stycken, längs den ena långsidan och en av kortsidorna, och de två tunga halvväggarna som sköt ut från den andra långsidan och delade in valvet i tre sektioner, tryckte samman rummet och skapade en klaustrofobisk atmosfär. Det långa kulvertliknande rummet var fönsterlöst, längs taket löpte en ventilationstrumma. Ljuset kom från lysrör i taket. Hela golvytan var täckt med mattor. De tre sektionerna i valvet var möblerade med enklare skrivbord, eller pulpeter, och stolar. Där fanns även pennor, blanketter och papperskorgar. I möblemanget ingick också två tunga dokumentskåp. I bortre delen av den första valvdelen, nära valvdörren, stod en fåtölj. Där fanns även en telefon. Den enda ingången till valvet hade dubbla dörrar, en yttre och en inre. Ingen av dörrarna kunde låsas från insidan.

Rånaren hade hittat en bunker. Den föreföll i det närmaste ointaglig. Medan han själv höll ställningarna i valvet, kunde Clark patrullera bankhallen och sköta snacket med snuten.

Clark Olofsson såg till att de unga kvinnorna i gisslan fick ringa sina anhöriga. Birgitta Lundblad ringde barnens dagmamma och sa att hon satt fast i banken och nog skulle bli sen. Birgitta bad dagmamman hälsa hennes man att han skulle värma fisken som stod i kylskåpet med mycket smör.

Clark var på gott humör, trots att rånaren skickade honom på det ena ärendet efter det andra. Kolla där nere, Clark. Vad säger de nu, Clark? Ta en repa till, Clark. För fan, Clark, nu är det någon där igen! Clark, stick dit och säg till dem!

Prinsen i bagarboden. Räven i hönshuset. Gratis karusell hela dagen. Landets mest kände bankrånare vandrar fritt omkring bland pelarna i en pampig bankhall och kör bort poliser som är för påträngande. Och han gör det på polisledningens uppdrag. Vilken grej! Och vilken scen! Allt ljus på Norrmalmstorg. Allt ljus på Clark Olofsson.

– Det är bara jag, skjut inte.

Visslande, sjungande, nynnande, tjoande och tjimmande patrullerade Clark bankhallen. Han ansåg sig ha fått ett löfte från polisledningen om att alla beväpnade poliser skulle dras bort från banksalen. Nu kontrollerade han att löftet efterlevdes och han hade ingen som helst lust att bli vådaskjuten av någon nervös snut som låg bakom ett hörn och kramade avtryckaren med svetthala fingrar.

På andra sidan kassorna, i den bortre delen av bankhallen, fanns en skjutdörr. Där vaktade en grupp kpistbeväpnade, uniformerade poliser tillsammans med den civilklädde kriminalaren Håkan Larsson. Olofsson förklarade för Larsson att ledningen gett order om att de beväpnade polismännen skulle lämna hallen och att rånaren där uppe hörde att de fanns nere vid skärmdörren och att det gjorde honom nervös. Larsson frågade om Clark kände rånaren.

– Ja, och han är tillräckligt tokig för att kunna göra precis vad som helst.

Håkan Larsson skickade iväg två av de beväpnade kollegorna. Clark var inte nöjd. Han kom tillbaka och presenterade samma argument som nyss. Då bad Larsson de två polismän som fanns kvar vid dörren att ge sig av. Därefter hämtade Clark ett par flaskor och ett snöre och fixade med hjälp av dem ett larm som skulle utlösas om någon försökte ta sig in i hallen via skjutdörren.

Under en av sina vaktrundor tittade Clark in i bankens checkvalv, ett litet utrymme strax nedanför kundvalvet. För ett kort ögonblick blev han så rädd att han höll på att göra på sig. Där inne stod en ung kille. Men när den första överraskningen lagt sig, la sig också rädslan. Clark insåg att den här spenslige, långhårige grabben i kavaj inte var någon polis.

– Hur länge har du stått här? Varför har du inte sagt något?

En serie tillfälligheter hade placerat Sven Säfström i checkvalvet på Kreditbankens huvudkontor vid Norrmalmstorg.

Säfström hade tagit studenten våren 1968 och samma sommar fått jobb som pentryman på Gripsholm, Svenska Amerika Liniens kryssningsfartyg, som då fortfarande gick i linjetrafik mellan Göteborg och New York. Sven hade hand om frukosten. Han rostade bröd, bryggde kaffe, fixade juicer. Den sommaren var han i New York sju gånger. Gripsholm hade kajplats direkt vid Manhattan. Man klev av båten, promenerade 250 meter och var på Broadway. Visserligen låg båten kvar i New York bara ett dygn, men Sven hann ändå se en del av stan.

När sommarsäsongen var över gick Gripsholm på kryss i Medelhavet med amerikanska dollarturister ombord. Marocko, Malta, Italien, Frankrike. Det blev inte mycket sömn för en ung pentryman. När Gripsholm kom tillbaka till Göteborg efter den resan mönstrade Sven Säfström av. Fartyget skulle nu kryssa i Västindien. Sven hade varit frestad att följa med, men han bestämde sig ändå för att hoppa av, delvis därför att en av hans överordnade, vars jobb och högre lön Sven tillfälligt fått överta, mönstrat på igen i Rotterdam efter en tvångssemester.

Sven hade bara varit hemma någon vecka när han i en tidning såg en rubrik i stil med ”Mord på Gripsholm”. Det var hans chef som slagit ihjäl pentrybiträdet.

Efter Gripsholm behövde Sven ett nytt jobb. Hans mamma hade kontakter inom Kreditbanken och ordnade in honom på en aspirantplats. Det betydde att han slussades runt mellan olika arbetsuppgifter och skolades i bankteknik. Efter en tid ryckte han in i lumpen. När han kom tillbaka till Kreditbanken efter muck fick han tjänst som ”intern reserv”. Han var ett slags fast anställd vikarie som skickades runt till de kontor där det för tillfället behövdes folk.

Sven hade under åren i banken hunnit jobba på flera av kontoren i Stockholm, men aldrig på huvudkontoret vid Norrmalmstorg. Den här augustiveckan 1973 tjänstgjorde han där för första gången. Det hade inte funnits några egentliga vakanser ute på kontoren, så arbetsledningen hade sagt att han gott kunde tjänstgöra på huvudkontoret ett tag. Antagligen tyckte väl cheferna att det skulle vara nyttigt för Sven att lära känna folk där och insupa atmosfären.

Vid tiotiden på förmiddagen torsdagen den 23 augusti satt Sven Säfström ute vid disken. En kund hade beställt checkar och Sven gick iväg för att hämta dem i checkvalvet. När han var inne i det lilla valvet hörde han att någon sköt ute i banken. Det var en enorm knall. Hans första tanke var ”terroristattack”. Sedan förstod han snabbt att det var ett rån. Han hörde någon som skrek på engelska: ”Get down to the floor!”

De drar snart, tänkte han, jag står kvar. Det verkade klokast och tryggast, även om han samtidigt kände sig snopen. Vad fan, här pågår världens grej ute i banken och här står jag när jag kunde ha varit med där ute och sett vad som händer. Det hade varit något att berätta för polarna. Ungefär så tänkte han.

Men rånarna drog inte. Kalabaliken ute i banken tog inte slut. Istället flyttade sig larmet närmare checkvalvet och Sven. Han stod kvar där han stod. Tiden gick. Sven visste inte hur han skulle bete sig. Fortfarande trodde han att det som pågick därute, vad det nu än var, snart måste vara över. Han tänkte att det smartaste trots allt verkade vara att stå kvar där han stod. Hur skulle han för övrigt kunna ge sig tillkänna utan att råka illa ut? Rånaren kunde inte befinna sig många meter från checkvalvet.

Sven väntade och väntade. Samtidigt hörde han hur den ena efter den andra av de tjänstemän som funnits i banken när rånaren dök upp släpptes iväg. Till sist insåg han att här kunde han inte stå i evighet, han måste hitta på något. Det var då han fick se en skäggig man titta in i checkvalvet. Han måste upptäcka mig innan han tror att jag upptäckt honom, hann Sven tänka, annars kanske han skjuter i panik.

– Hur länge har du stått här? frågade Clark Olofsson. Varför har du inte sagt något? Kom med här, du behöver inte vara rädd.

Clark tog med Sven Säfström till rånaren.

– Titta vad jag har hittat, sa Clark.

– Vad heter du? frågade rånaren. Har du stått där hela dagen? Kan man komma in den där vägen?

Sedan sa rånaren, lite som om han hade en roll i en actionfilm:

– Sven, vi behöver inga hjältar här. Det finns tillräckligt med hjältar utanför. Okej, Sven, du kan gå in där i valvet med de andra. Där finns mackor och öl.

Sven blev förvånad, han hade hört hur de andra banktjänstemännen släppts iväg och trott att han också genast skulle få gå. Men han gick in i kundvalvet där Birgitta Lundblad redan satt. Där fanns mycket riktigt smörgåsar och öl som skickats ner i bankhallen under eftermiddagen. Sven öppnade en öl och drack.

En stund senare föreslog rånaren att Sven skulle skickas ut på Norrmalmstorg för att köpa en kvällstidning. Rånaren stod utanför valvet när han sa det till Clark Olofsson, som då fanns i den främre delen av valvet. Olofsson svarade att det där med tidningarna kunde vänta.

Själv ägnade Clark Olofsson dock en del av kvällen åt mediakontakter. Han använde flitigt telefonen, och ringde också journalister. En av dem var Aftonbladets kolumnist Åsa Moberg. Dagen därpå berättade hon om telefonsamtalet i en AB-artikel. Hon hade just tittat på Rapport i TV 2 och ”var alldeles uppskrämd av allt otäckt” hon hört i TV och radio. Då ringde telefonen. Det var Clark Olofsson. Han ville att Åsa Moberg skulle komma till banken. Vad är det som pågår egentligen? undrade hon.

– Han står här med flickorna. Det är lugnt och stilla och vi berättar roliga historier, svarade Clark.

”Han” var rånaren.

Men vågar jag? undrade Åsa Moberg. De hade ju sagt på TV att mannen med kulsprutan var en livsfarlig typ. Och förresten skulle det ta minst en timme och trettiofem minuter innan hon kunde vara på banken, för hon bodde tolv mil från stan.

– Ojoj, sa Clark. Så långt. Då är vi redan härifrån när du kommer fram. Vi ska snart iväg. Då är det ingen idé. Men farligt, det är inte därför, du skulle visst kunna komma.

Åsa Moberg undrade vem bankrånaren var. Var det någon hon kände? Clark sa att det trodde han inte. Så frågade hon om hon kunde få tala med rånaren. Clark lämnade över luren till honom.

– Hej.

– Hej, sa Moberg, vem är det jag talar med?

– Tror du jag kan tala om det här. Alla telefoner i hela den här banken är avlyssnade.

– Javisst, sa Åsa Moberg. Det spelar väl inte någon roll heller. Vad är det du håller på med egentligen?

– Jag sympatiserar med vissa killar på Kumlabunkern och en del andra ställen, Norrköpings Östra och så. Jag gör det här som en protest mot hela skiten och den omänskliga behandling som de utsätts för.

– Men som protest är det ju inte så effektivt.

– Du skulle se hur det ser ut här. Tänk att få med sig alla de här stålarna från storgubbarna, vilken känsla.

– Stålarna är väl en sak för sig. Om du vill ha tre miljoner ska du väl inte kalla det en protest mot Kumlabunkern och Norrköpings Östra. Du har ju inte heller pengarna ännu, även om du ser dem framför dig.

– Men vilken syn! Vilka högar! Det är som om man skulle vilja bränna hela skiten nu med en gång.

– Gör det då. Sätt eld på tre miljoner och kom ut sen. Det vore en demonstration med mening i.

– Komma ut? Ånej. Jag har redan lyckats med en sak.

– Vad då?

– Jag har fått Clark Olofsson fri.

Åsa Moberg påpekade att man väl knappast kan kallas fri om man är omringad av ”sådär tusen poliser”. Rånaren avbröt då samtalet och sa att han stod så avigt till, med flickan och kpisten. Clark tog tillbaka luren och fortsatte samtalet. Åsa Moberg frågade om rånaren var en kompis till honom, och det sa Clark att han var, men det hon borde skriva om var varför sådana här grejer hände. Orsaken var ”den här stenhårda skruven från kriminalvårdsstyrelsen”, förklarade Clark, det var den hårda linjen på fängelserna som drev fram den här desperationen, det var Kumlabunkern och den ”terrorism” som utövades mot fångarna som bar skulden. Det borde hon skriva. Själv hade han lite bråttom, för när som helst skulle han åka iväg i en bil med rånaren och tjejerna, släppa av rånaren och sedan ”komma tillbaka med flickorna”.

Förutom referatet av samtalet med Clark och rånaren skrev Åsa Moberg en kortare krönika med rubriken ”En tydlig och skrämmande bild av samhället”. Hon varierade där Olofssons tes om Kumlabunkerns och Norrköping Östras destruktiva effekter på fångarna, kritiserade sedan medierna för att de aldrig lyfte fram de positiva sidorna av Clark Olofssons verksamhet, exempelvis hans insatser som en av de drivande krafterna bakom demokratiseringen i fängelserna 1970–71 och som redaktör för fångarnas tidning Betongbladet.

Redaktörskapet hade Clark skött så bra att tidningen förbjudits, framhöll Åsa Moberg. Hon lyfte sedan upp gisslandramat vid Norrmalmstorg till ett mer generellt politiskt och filosofiskt plan och slog fast att här hade man en bild av dagens samhälle:

”Polisen och pressen är ett sammansvetsat gäng med otroliga resurser.

Polisen gör sin plikt och pressen sin och radio och TV sin.

Maktens alla utövande trupper belägrar Norrmalmstorg i kamp mot en enda liten och totalt utlämnad människa.”

I Berzelii park hukade prickskyttarna bakom träd och bänkar. På Norrmalmstorg panorerade TV-kamerorna över bankfönstren i väntan på en skymt av Clark eller rånaren. På kvällstidningarnas centralredaktioner gick redaktörerna på överväxel i vetskap om att nu skulle de skriva tidningshistoria. Hur i helvete skulle man få plats både med Norrmalmstorg och med kungens sjukdom?

Och inne i banken pågick ”förhandlingar” mellan rånaren, företrädd av Clark Olofsson, och polisen. Polismästare Lindroth hade någon gång under eftermiddagen bett ett äldre polisbefäl, B-O Lövenlo, agera språkrör. B-O ansågs känna Clark och kunna ”kåksnacket”, vilket betydde att han kunde tala som en femtiotalsöversättning av en hårdkokt amerikansk deckare.

De säckar från Riksbanken som under eftermiddagen burits ner i banksalen och sedan flyttats in i kundvalvet av Clark Olofsson, innehöll en och en halv miljon kronor i nya sedlar. Rånaren hade med andra ord bara fått hälften av den summa han begärt. Sedlarna var dessutom i praktiken värdelösa, eftersom det var en barnlek att spåra dem.

Rånaren var förbannad. Han krävde en och en halv miljon till, nu i utländsk valuta. Han ville ha gamla, hederliga, använda sedlar. Han ville också ha två pistoler, en snabb bil och fri lejd för sig själv, Clark och två i gisslan, antagligen Kristin Ehnmark och Elisabeth Oldgren. Polisen förhalade. Det var taktiken, att förhala och hoppas – hoppas att rånaren skulle bli så trött att han gav upp eller gjorde ett misstag så att han kunde skjutas. Att ge efter för rånarens krav och släppa iväg honom med gisslan var aldrig ett alternativ. Politikerna skulle inte ha accepterat det. Inte ett nytt Bulltofta. Inte tre veckor före ett val. Inte när gamle kungen ligger och dör och oron kramar folksjälen.

B-O Lövenlo berättade för Clark att han fixat fram en Volkswagen.

– Nu skämtar du, B-O. Inte fan har du ordnat en sån trilla åt mig. Du vet hur jag vill köra! Det ska gå i minst 180 knutar.

– Ja, jag skämtar, Clark. Det står en Mustang utanför dörren. Så nu ska ni nog sticka.

Tjugo i åtta hade polisen parkerat en blå Ford Mustang utanför bankens entré mot Hamngatan. Sportbilens strömlinjeformade silhuett signalerade att snart, snart skulle något hända. Den mörka körbanan utanför bankhuset var en gevärsmynning och Mustangen patronen som när som helst skulle slungas ur loppet med våldsam, dödlig kraft.

Det var något mycket filmiskt över scenen. Flyktbilen framkörd. Tagning ett, var så goda, action!

Bo Holmström fick gott om tillfällen att visa varför han ansågs vara Sveriges mest professionelle TV-reporter. Extrasändningarna och direktrapporterna avlöste varandra. Nyckelorden var ”spänd väntan”. Dramat intresserade inte bara den inhemska publiken.

– Bosse, kan du göra en grej för Eurovisionen? frågade en kvinnlig TV-medarbetare som skötte förbindelserna mellan OB-bussen på Norrmalmstorg och TV-huset.

– Hur långt? frågade Holmström. Ska vi göra det på franska och tyska också?

Det sista var ett skämt.

Innan han kunde göra inslaget åt Eurovisionen måste Bo Holmström hinna med ännu en extrasändning. Dramaserien ”Hem till byn” hade just slutat. Nu var det åter till Norrmalmstorg.

– Pass på, pass på!

– Och bilen, sportbilen, en amerikansk Mustang, står där på plats … nu är det mörkt … det är möjligt att den dramatik och den våldsamma upplösning alla varit rädda för kan komma vilken minut som helst.

”Spänd väntan”, som sagt.

Så gjorde Holmström sin grej för Eurovisionen.

Han gav bildproducenten instruktioner.

– Låt kameran ligga kvar på bankjäveln hela tiden!

Sedan körde han, rakt av, utan manus.

– The most thrilling bank robbery in recent Swedish history is still going on after ten hours …

Polisen hade preparerat Mustangen med pejlingsutrustning och förberett för jakten. Helikoptrar var redo. Utfarterna från staden var spärrade. Bevakningen av flygplatserna Arlanda och Bromma hade skärpts. Och vid Norrmalmstorg låg förföljarna i beredskap. Morgan Rylander och en kollega hade installerat sig i en P 1800 tillsammans med ett jaktgevär och en kpist. Efter en stund flyttade de två poliserna över i en 144 från span som parkerats inne i Berzelii park. De fällde sätena bakåt och väntade in natten.

Polisledningen hade bestämt sig för att till varje pris snabbt gripa rånaren och Clark Olofsson om och när de släpptes iväg i Mustangen, om så krävdes efter en skottduell. Eventuella löften om fri lejd hade Lindroth ingen tanke på att hålla. Inte heller hade han någon tanke på att låta rånaren få gisslan med sig. Regeringen var tydlig och kompromisslös på den punkten.

Ändå lekte polismästaren och hans rådgivare ett ögonblick med idén att släppa ut rånaren, Clark Olofsson och gisslan på gatan, för att sedan skjuta rånaren när denne var på väg in i bilen. Men de gav upp det hugskottet. Planen bedömdes vara för riskabel.

Augustimörkret hade lagt sig över torget. Det lyste i bankfönstret. Men ingen tog igen sig i den vita gjutjärnssoffan utanför Kreditbankens fönster. Trottoaren låg öde. På håll kunde banken med sina markiser, sin ovala skylt som sköt ut från väggen som ett stopptecken och sina inbjudande fönster tas för en mysig krog, en syster eller bror till Bäckahästen längre ner på Hamngatan. Men det var i så fall en krog med ovanlig gästprofil.

Clark Olofsson strosade kring kassorna som en smörgåsbordsätare kring det småvarma. Då och då kom han tillbaka till kundvalvet med småsummor. Någon gång var det schweizerfrancs, en annan gång svenska valörer. Det var rånaren som bett honom hämta lite växelslantar. Sedan hade rånaren sagt att det måste finnas mer pengar och gett Clark order att bryta upp en kassalåda. Clark hade först försökt bända upp en låda med en häftapparat, men det hade inte fungerat. Istället hade han använt ett skyltstativ i metall. Det hade stått ”Inlåning” på skylten. På så sätt lyckades han ta sig in i en av lådorna och plocka ut minst 100 000 kronor.

– Räkna dem ni, som är vana, hade de sagt till tjejerna.

Det hade tjejerna också gjort. Men sedan hade Clark och rånaren ändå räknat pengarna själva och fördelat dem i plastkassar som rånaren haft i sin bag. De hade knutit ihop kassarna och stoppat ner dem i bagen igen.

Sent på kvällen talade rånaren med Olof Palme i telefon. Statsministern satt i sitt tjänsterum när samtalet kom. Rånaren krävde att få lämna banken. Palme hörde en av kvinnorna skrika.

– Nu skjuter jag den här kroken, sa rånaren.

”Krok” var detsamma som tjej på den tidens förbrytarslang. Det var Elisabeth som var ”den här kroken”.

Rånaren gav statsministern en betänketid på en minut och började räkna ner, sekund för sekund, men avbröt nedräkningen innan fristen var över. Också Clark Olofsson samtalade med statsministern.

Vad hände mer inne i banken denna första kväll? Så snart man petar på berättelsen om Norrmalmstorgsdramat faller den sönder i många berättelser. Ibland flyter de parallellt, ibland söker de sig fram i helt egna fåror. Berättelserna är till och med fler än de människor som skaffade sig eller tilldelades roller i dramat, för minnet är strömmande vatten, och det som i dag ligger och flyter i ytskummet behöver inte ha funnits där för trettio år sedan, eller ens för en vecka sedan. Detaljer flyter omkring, glider över datumgränserna, sjunker till botten, dyker upp någon helt annanstans. Också stora händelser kan lösas upp i konturerna eller anta nya former. Olika intressen skapar olika sammanhang. Berättelserna har många biflöden och dolda källor. Därför finns det inget riktigt säkert svar på frågan vad som mer hände i banken denna första kväll. Därför finns det ingen sanning om Norrmalmstorgsdramat, bara mer eller mindre sanningsenliga berättelser.

Var det nu, den första kvällen, som Elisabeth Oldgren utklassade rånaren i luffarschack? Var det nu de skulle beställa ner mat och tjejerna i gisslan frågade om de fick välja precis vad de ville och någon beställde wienerschnitzel, men allt de fick var varm korv med pommes frites, som dessutom såg ut att vara kryddad med ett eller annat mystiskt pulver? Var det redan den här kvällen Birgitta visade rånaren fotografierna av sina barn? Och var det nu rånaren i sin tur visade henne fotografierna av sina söner? Var det den här kvällen Birgitta klagade över att hon inte skulle hinna ta hand om lingonen hon hade hemma?

Kanske. Antagligen.

Det var i alla fall den här kvällen rånaren frågade om Sven Säfström gjort lumpen och vilka vapen han i så fall var utbildad på. Sven hade svarat att han var utbildad på kpist. Rånaren hade inte gillat det svaret. Han hade testat Sven. Räckt över vapnet med pipan riktad mot sig själv. Sven la fingret på avtryckaren, men hade ingen tanke på att trycka av.

Under de allra första ögonblicken efter att han hittats av Clark hade Sven känt att de tre tjejerna i gisslan kanske inte enbart var glada över att se honom. Sven var inte bara en förstärkning på gisslans sida. Han kunde också, under dessa första ögonblick, uppfattas som ett hot mot den ordning som redan hunnit etableras, lite som en joker som plötsligt och oannonserat kastas in i en dokusåpa.

När Sven gick på toaletten följde Clark med och höll vakt utanför dörren.

Överhuvudtaget hade Clark Olofsson mycket att stå i. Han skulle inte bara, för rånarens räkning, patrullera bankhallen – och särskilt kontrollera farliga områden, som trapphuset vid utlandsavdelningen där poliserna kunde komma och gå som de ville – han skulle också, för rånarens räkning, sköta förhandlingarna med polisen vid den så kallade ”snacktrappan” som ledde upp till direktionsvåningen där polisledningen inrättat sin generalstab. Tonläget höjdes allteftersom timmarna gick. Vid något tillfälle visade Clark upp en bit sprängdeg för att tydliggöra rånarens förhandlingsposition.

Det fanns stressmoment.

Vid halvsjutiden hade några poliser krupit ut i bankhallen från trapphuset, samtidigt som Clark gjort en av sina rundor. Han hade sett en skymt av dem och ryckt till och ropat och då hade rånaren skjutit tre skott. Ingen hade träffats, men en rikoschett hade fått det att snöa murbruk i trapphuset och Clark hade fått ytterligare en påminnelse om diplomatins yrkesrisker. I vissa situationer kan man lätt råka stå i vägen.

Så blev det natt. Mustangen stod fortfarande parkerad på Hamngatan. Polisen hade fortfarande bilnycklarna. Förhandlingarna och förhalningarna fortsatte. Rånaren och hans gisslan väntade i valvet. Rånaren hade placerat sig vid fåtöljen nära valvdörren med Elisabeth Oldgren och Kristin Ehnmark intill sig. Sven Säfström och Birgitta Lundblad fanns längre in i valvet. De la sig på golvet och försökte sova. Det lyckades hyfsat. Men Elisabeth var vaken hela natten. Ljuden från världen utanför valvet trängde in och gav henne ingen ro. Skrapningar, dunsar, smällar, det envetna och enerverande hackandet från ett tidur.

Polisen hade bestämt sig för att någon gång under natten trots allt försöka skjuta rånaren. En prickskytt skickades ner i bankhallen och vid ett på förhand bestämt klockslag öppnade Håkan Larsson den skärmdörr som Clark Olofsson tidigare på kvällen larmat med flaskor. Tanken var att ljudet av de fallande flaskorna skulle skrämma ut rånaren ur valvet och skilja honom från gisslan så att han kunde skjutas. Flaskorna föll. Men inget hände. Ingen reagerade. Då sparkade Håkan Larsson iväg en flaska längs golvet. Nu kom Clark Olofsson ångande, arg som ett bi, och frågade vad fan de höll på med. Larsson hade två kpistbeväpnade poliser i skyddsvästar med sig. Clark fattade att något var på gång, något ”dödssjukt”. När han riggat upp larmet igen och tagit sig tillbaka ut i bankhallen skymtade Clark en gevärspipa och en hand bakom ett par fåtöljer. Han fortsatte fram till snacktrappan, där kriminalinspektör Jonny Jonsson väntade med ett ”uppbåd av poliser startberedda”. Efter att ha skällt och ryat om krypskytten steg Clark ut på golvet och ropade till rånaren:

– Det finns en prickskytt här. Akta dig!

Vid midnatt natten mellan torsdagen och fredagen sände radionyheterna en läkarbulletin från kungens sjukbädd i Helsingborg. 1:e livmedikus Gunnar Biörck meddelade att kungen nu vårdats i respirator i tjugo timmar. De senaste timmarna hade en viss stabilisering av kungens tillstånd inträtt, men läget var fortfarande ”mycket allvarligt”. Bulletinen upprepades under natten. Viss stabilisering. Forfarande mycket allvarligt.

Från Norrmalmstorg och kanslihuset rapporterade radion direkt varje timme natten igenom. Reportern Lennart Broström, som lämnat en rapport från Norrmalmstorg redan vid elva på torsdagsförmiddagen, var fortfarande i tjänst och kunde under natten berätta att Clark Olofsson föreföll ha bytt roll, och istället för att agera som polisens medlare nu accepterat ett kompanjonskap med ”den 22-årige svensk-amerikanske rånaren” – radions pseudonym för Kaj Robert Hansson. Broström kunde också berätta att rånaren domderade och dominerade sin omgivning och beställde mat, senast ”plankstek”, samt att den blå Mustangen fortfarande stod parkerad utanför banken. Dramatiken var fortsatt stor. I sändningen klockan två vidarebefordrade Broström en polisuppgift om att man nu väntade sig att rånaren och Olofsson snart skulle försöka lämna banken utan gisslan. Detta utbrytningsförsök inträffade dock aldrig.

Här och var i Broströms rapporter kunde det skina igenom att läget visserligen fortfarande var mycket allvarligt, men ändå hade stabiliserat sig så pass att det rentav kunde kännas lite tråkigt att häcka vid torget. Också de poliser som belägrade banken kunde visa tecken på att ha drabbats av tristess, men piggades upp med kaffe som värdinnan i grannfastigheten Hallwylska palatset bjöd på.

Radions reporter i kanslihuset var Göran Rosenberg. Det var uppenbart att regeringen spelade en central roll i förhandlingarna med rånaren. Rosenberg lyckades få en pratstund med Olof Palme, som dock inte ville ge någon kommentar till utvecklingen på banken, eftersom han visste att också rånaren lyssnade på radiosändningarna.

Klockan fyra på morgonen meddelade Lennart Broström att det nu var ”lugnt på alla fronter”. Förhandlingspositionerna föreföll låsta. Den ”22-årige rånaren” och Clark Olofsson krävde att få med sig halva sin gisslan när de lämnade banken, men polisen ville inte göra några eftergifter. Broström rapporterade också att skaran av nyfikna runt torget glesnat betydligt. Där han nu befann sig i radions reportagebil, nära Dramaten, fanns bara ett tiotal ”tappra” åskådare kvar. I övrigt befolkades området kring Kreditbanken enbart av poliser och journalister. Det hade börjat ljusna kring Norrmalmstorg, gryningen var på väg och fortfarande stod den blå Forden ”startklar för beväpnade och kanske desperata förbrytare”.

Göran Rosenberg å sin sida kunde berätta att ännu några minuter efter fyra på morgonen satt justitieminister Lennart Geijer och hans medarbetare kvar i det rum varifrån telefonförhandlingarna med rånaren fördes via polismästare Kurt Lindroth. Så här i vargtimmen hade det just burits in smörgåsar och drycker i regeringsbunkern och det dracks även stora mängder kaffe. Göran Rosenberg bekräftade Lennart Broströms bild av ett låst förhandlingsläge. Regeringen och polisen ville att rånaren skulle släppa hela sin gisslan mot löfte om fri lejd. Rånaren och Clark Olofsson litade inte på det löftet. Geijer var inte den enda av ministrarna som vakade, berättade Rosenberg. Också statsminister Olof Palme fanns på plats i kanslihuset.

Sammanfattningsvis: Läget hade stabiliserats, men var fortfarande mycket allvarligt.

Så gick solen upp över Stockholm. Valvet var en ubåt på botten av ett upprört hav.