Lördagen

Vid tvåtiden på fredagseftermiddagen hade Morgan Rylander åkt hem för att vila. Han hade själv inte tyckt att det var nödvändigt, men en kommissarie hade tjatat.

Redan efter fem timmar, klockan sju, var Morgan tillbaka på Norrmalmstorg. Kvällen blev lugn för hans del. När doktor Bejerot skulle bära ner en stege i bankhallen för att installera en avlyssningsmikrofon hämtade Morgan sin kpist. Sedan låg han i trapphuset och täckte Bejerot. Men inget hände. Morgan drog sig tillbaka till ett av rummen på direktionsvåningen. Där kom han i samspråk med en kille som var anställd på banken. Båda hade hört det snackas om att rånaren låg och sov inne i valvet och att man borde väcka honom för att tvinga fram ett avgörande eller åtminstone hindra honom från att vila ut.

– Men det är ju bara löjligt att skramla med burkar och sånt. Det hör han inte där inne i valvet. Det är som att släppa en knappnål på golvet och tro att han ska vakna av det. Varför använder du inte den där istället, sa bankkillen och pekade på Morgans kpist.

– Jag tycker inte man ska stöka till mer än nödvändigt där nere, sa Morgan.

– Äh, vad spelar det för roll? Banken ska renoveras ändå. Men du kan ju hålla dig någonstans där det redan är skadat. Förresten har vi ju ett nytt bankhus på gång här i närheten, uppe vid NK, du vet.

Bankmannen skrattade. Morgan lovade att tänka på saken.

Senare på natten placerades prickskyttar med AK4:or ut i Berzelii park. Morgan hörde att det skulle göras ett försök att väcka rånaren. Förhoppningsvis skulle denne sedan visa sig, så att han kunde skjutas.

När det drog ihop sig till väckning gick Morgan runt till de polismän som posterats vid uppgångarna från bankhallen och förklarade att han tänkte skjuta ett par väckningsskott. Sedan gick han ner fem, sex steg i trappan till bankhallen, gjorde klar kpisten, slog på automateld och siktade på ett ställe ovanför kassadisken där träet var skadat. Så släppte han iväg två skott.

Efteråt var det tyst. Inga rop och skrik från valvet. Inte ett ljud. Ingenting hände. Ingen reaktion överhuvudtaget. I alla fall inte i bankhallen.

Morgan hade funderat över varifrån alla kommissarier i hörnrummet på direktionsvåningen kom. Någon måste ha vänt upp och ner på malpåsarna i polishuset. Alla ville vara med när något så här stort hände. Alla surrade runt Norrmalmstorg som getingar runt ett saftglas. Nu kom en av gubbarna från span ut ur hörnrummet. Han bar på tre burkar fastknutna på ett snöre. Det var uppenbart att planen var att väcka rånaren på andra sätt än med kpistskott.

– Du, säg till dem att du bara råkade fladdra till med fingret, sa killen från span till Morgan.

Det hade Morgan ingen tanke på att göra. Fladdrat till med fingret? Varför skulle han säga något sådant? Varför skulle han framställa sig själv som en klant som inte visste vad han gjorde?

Jonny Jonsson, Thoranders kronprins, kom sättande:

– Var det du som sköt? Lägg ifrån dig vapnet och försvinn härifrån!

Strax därpå kallades Morgan Rylander in i hörnrummet. En intendent bad honom berätta om skotten. Morgan drog sin historia.

– Är du trött? undrade intendenten.

– Nja, som alla som är uppe på natten, sa Morgan.

– Lyd ett gott råd, lägg ifrån dig vapnet, åk hem och vila upp dig. Det var knappast ett råd, snarare en order.

Håkan Larsson hade lämnat banken vid midnatt och åkt hem för att sova. När han kom tillbaka vid sjutiden talade alla om nattens ”skjutövning”.

Det märkliga var att ingen hört ett ljud från valvet trots skotten. Knäpp tyst, timme efter timme. Det var nästan spöklikt. Håkan gick ner i bankhallen. Den låg tom, tyst, övergiven.

Nils Bejerot berättade för honom att avlyssningsmikrofonen, som monterats på en av pelarna nedanför trappan, inte fungerade. Håkan bytte ut den. Bejerot hjälpte honom genom att hålla i stegen. Fortfarande inga livstecken från valvet.

Ett av skälen till att polisens prickskyttar tidigare inte vågat försöka oskadliggöra rånaren hade varit svårigheten att skjuta med precision genom de stängda glasdörrarna mot Hamngatan. Håkan kände sig nu helt övertygad om att han skulle kunna öppna dörrarna utan att Clark eller rånaren märkte det. Han lanserade idén för cheferna i ledningsrummet och sa också att det nu var möjligt att säkra hela eller delar av bankhallen genom att placera ut folk där nere. Så återvände han ner till bankhallen och kröp sakta fram till halvtrappan som ledde upp till kundvalvet. Fortfarande inte ett ljud. Vad hade hänt? Hade rånaren och Clark smitit med gisslan? Hur skulle det ha gått till? Någon borde ha sett dem. Återigen lyssnade han efter tecken på liv inne i valvet. Ytterdörren till kundvalvet stod öppen, innerdörren var delvis igendragen. Inte ett ljud.

Håkan sökte snabbt igenom bankhallen för att försäkra sig om att rånaren och Clark trots allt inte lyckats smyga sig ut. Sedan öppnade han entrédörrarna mot Hamngatan, promenerade runt hörnet och återvände till banken via Norrmalmstorg. Inne i bankhallen träffade han intendenten Jack Malm och Lars Karlsson från span. Karlsson och Håkan öppnade den skjutdörr Clark Olofsson larmat den första kvällen. Trots bullret fortfarande ingen reaktion från valvet.

Nu började polismännen undra på allvar. Vart hade de sex inne i valvet tagit vägen? De satt ju där de satt? Eller hur? Skratta inte nu, men kan man tänka sig att de på något sätt tagit sig ut genom väggen eller golvet?

Håkan och Jonny Jonsson bestämde sig för att ta det säkra för det osäkra. De letade igenom källaren i hela kvarteret. Sedan återvände de till bankhallen. Där fick de veta att ledningen nu bestämt sig för att stänga valvet och låsa in rånaren och Clark tillsammans med gisslan.

Jack Malm, Jonny och Håkan åtog sig att genomföra stängningen. De smög sakta, sakta fram mot valvdörren. Fortfarande inte ett ljud därifrån. Polismännen var spända och koncentrerade. Jack Malm hade försett sig med en lång metallstång. Han sköt nu igen ytterdörren till valvet med hjälp av denna stång. När dörren stängts vred poliserna om låsvredet så att kolvarna gick in i dörrkarmen.

Nu bröts tystnaden av svordomar och skrik.

Ett klassiskt drama ska alltid innehålla en peripeti, en vändpunkt då handlingen kastas om. Ett filmmanus skrivet enligt regelboken ska innehålla ett antal plot points, ögonblick då intrigen tar en ny, överraskande men i efterhand logisk, nästan ofrånkomlig riktning.

Stängningen av valvdörren var Norrmalmstorgsdramats peripeti, och dess tydligaste plot point.

Nu var inte längre banken rånarens. Från och med det ögonblick då valvdörren slogs igen utifrån berövades han möjligheten att sikta mot, hota och skjuta polismän. Han berövades därmed också sin relativa kontroll över banklokalen. Ett skyttegravskrig med bankhallen som ingenmansland hade i ett slag förvandlats till en belägring där belägraren, polisen, kunde förlita sig på gamla, i årtusenden prövade, metoder som utsvältning, utnötning och, så småningom, stormning. Rånaren å sin sida befann sig i ett betydligt sämre läge än gamla tiders belägrade borgherrar. Hans hem var inte någon borg utan en fönsterlös bunker. Han hade inte någon brunn, inget proviantförråd, inga skotthål. Hans enda effektiva vapen var hotet mot gisslans liv. Detta hot var i och för sig ett mycket mäktigt vapen, men det skulle explodera i rånarens egna händer om han försökte använda det. Om rånaren gjorde allvar av sitt hot och började döda sin gisslan skulle polisen inte längre behöva ta några hänsyn. Stormningen skulle ske omedelbart och rånarens chanser att överleva måste han själv bedöma som minimala.

I och med stängningen av valvet etablerades ett slags terrorbalans, till sin karaktär inte helt olik den terrorbalans som vid denna tid ännu dikterade villkoren för världspolitiken.

Vid sjuttiotalets början var världen fortfarande delad i två maktblock, båda med kärnvapen, båda med vetskap om att när den egna sidan tryckte på knappen skulle den andra sidan svara genom att trycka på sin knapp, varför båda sidor var angelägna om att undvika knappläge. MAD kallades det, mutually assured destruction.

Norrmalmstorgsdramat hade på lördagsförmiddagen gått in i ett MAD-läge. Jan Erik Olsson skulle inte överleva ett blodbad i valvet, iscensatt av honom själv. Om ordet överlevnad gavs en mindre bokstavlig betydelse gällde detsamma för de polischefer och polisbefäl som ledde belägringen av valvet. Också regeringen skulle förmodligen ha svårt att överleva en massaker inne i banken. Alltså terrorbalans, alltså MAD – men liksom i världspolitiken var balansen bara skenbar. Om ingen tryckte på knappen, om de båda sidorna fortsatte att vänta ut varandra, var den ena sidan i kraft av sina resurser given slutsegrare – även om det vad världspolitiken anbelangade inte framstod som lika självklart då som i dag. Det var lättare att spå utgången av det kalla kriget på Norrmalmstorg.

När valvdörren slogs igen var det antingen Janne Olssons celldörr eller Janne Olssons kistlock som slog igen. Till och med Olsson själv måste ha insett att hans möjligheter att vinna ett utnötningskrig mot polisen, att skaffa sig fri lejd, att lyckas ta sig ut ur banken med gisslan, Clark, vapen och miljoner, nu var obefintliga. Han hade begått ett strategiskt misstag. Han hade kalkylerat med ett blixtkrig, fastnat i ett skyttegravskrig och var fast i bunkern.

Också för Clark Olofsson måste det ha stått klart att slaget nu var förlorat, segern utom räckhåll, varför det bästa han i fortsättningen kunde hoppas på var så goda kapitulationsvillkor som möjligt. Inte någon avfärd i Mustang, knappast heller någon permission, i bästa fall pluspoäng i polisprotokollen och i pressen. Han hade spelat bluffpoker och låtsats att han hade en desperado på hand som inte ens drog sig för att skjuta mot sin egen bror. Nu var han synad och bluffen avslöjad. Fredagens massmediala offensiv hade varit framgångsrik men farlig, eftersom den syftat till och förutsatt snabb seger.

Rånaren är en hårding beredd till vad som helst. Genom att vägra ge honom vad han begär har regeringen och polisen försatt gisslan i en livsfarlig situation. Nu gäller det att snabbt komma till en förhandlingslösning. Det var den verklighetsbeskrivning Clark försökt, och också delvis lyckats, etablera i medierna. Men nu visste polisen att han bluffat på åtminstone en punkt, hans förhandlingsmotståndare visste att Clark från det ögonblick han gått ner i bankhallen känt till vem rånaren var, men undanhållit dem den vetskapen och istället använt deras okunskap för att skaffa sig ett övertag på en spelplan han behärskade väl, den mediala.

Nu hade polisen bestämt sig för att beröva honom den spelplanen. Inga fler Clark-intervjuer om förhandlingsläget. Inga fler dramatiska vädjanden från gisslan. Genom att stänga valvet återerövrade polisen inte bara bankhallen utan också det massmediala rummet. Det var nu polisen, och bara polisen, som kunde berätta vad som skedde och inte skedde inne i banken. Telefonen i valvet spärrades för utgående samtal. Hädanefter var den ett strikt polisiärt arbetsredskap.

Styrkeförhållandena i det psykologiska kriget hade därmed ändrats radikalt, till belägrarnas förmån. På samma sätt som Janne Olsson i viss mening avväpnats, han kunde inte längre skjuta ut i bankhallen, hade också Clark Olofsson avväpnats, han kunde inte längre tala med journalister.

Ur propagandasynvinkel fanns det dock en svaghet i den strategi polisen valt. Det massiva pådraget, den tungt beväpnade polisarmén, hade motiverats av att rånaren var en utomordentligt farlig och hänsynslös person. En vettvilling. Men om det stämde, om det var sant att rånaren var en vettvilling, – hur vågade då polisen ta på sitt ansvar att låsa in honom tillsammans med fyra oskyldiga unga människor i ett trångt, klaustrofobiskt bankvalv?

Svaret var att polisen inte längre trodde att rånaren var en vettvilling. Kurt Lindroth hade låtit sig övertygas av Nils Bejerots analys av läget. Denna analys byggde på två premisser.

1) Rånaren är en yrkesförbrytare som kan förväntas agera rationellt och inte gör något han inte har egen vinning av.

2) Rånaren är inte en psykologiskt abnorm individ utan reagerar på mänsklig kontakt på ungefär samma sätt som alla andra någorlunda normala människor.

Båda dessa premisser ledde fram till slutsatsen att det var osannolikt att rånaren skulle skjuta sin gisslan. Han behövde den fortfarande, nu mer som sköld än som bytesvara. Om han dödade sina fångar, eller skadade dem allvarligt, skulle inget avhålla polisen från att storma valvet. Till detta kom att en rationellt resonerande yrkesförbrytare, till skillnad från en galning, kan förväntas ta hänsyn till hur hans handlingar uppfattas av andra brottslingar. Att mörda unga obeväpnade kvinnor skulle inte öka rånarens status i den kriminella världen, snarare tvärtom. Det var troligt att han skulle få problem på fängelserna om han sköt sin gisslan, i vart fall var det troligt att han själv tänkte på och fruktade den möjligheten.

Ytterligare en faktor som talade för att rånaren inte kallblodigt skulle slakta sina fångar var tiden. Ju längre rånaren tvingades umgås med de människor han tagit som gisslan, ju mänskligare och ju verkligare skulle det bli för honom. De skulle träda fram som individer med ansikten, namn, familjer, historia. Förutsatt att rånaren själv verkligen var en någorlunda normal människa skulle det därmed bli allt svårare för honom att döda gisslan.

Det var så Bejerot resonerade.

Det lät logiskt. Men hur ofta är verkligheten logisk?

Valvdörren trycktes sakta inåt mot det stora tunga dokumentskåpet. Nu var de här! Polisen! Nu skulle poliserna storma valvet och skjuta och alla som fanns där inne skulle dö.

– Ställ er vid dörren och håll emot! skrek rånaren.

Gisslan föstes samman vid dokumentskåpet.

– Sluta! Sluta! Sluta! ropade kvinnorna.

De paniska skriken var avsedda för angriparna på andra sidan valvdörren. Men de lyssnade inte. Dörren fortsatte att röra sig. Rånaren satt i fåtöljen och riktade kpisten mot gisslan. Mellan dem och sig själv hade han lagt ut apterad sprängdeg, bruna klumpar som liknade pepparkaksdeg, och svart stubintråd.

– Gör ni något så spränger jag. Flickorna står vid skåpet och får det över sig, skrek han ut mot poliserna.

Alla var de panikslagna. Rånaren också. Sven trodde att rånaren minerat även mellanrummet mellan valvdörrarna med sprängdeg och att alla som stod framme vid dörren därför skulle sprängas i bitar nu när polisen stormade valvet.

Men efter en stund upptäckte de att dörren inte längre rörde sig. Rånaren sa åt Sven att klättra upp på en stol och kika i dörrspringan. Sven såg att den yttre valvdörren var stängd. Han upptäckte också att en stol som stått i mellanrummet mellan de två dörrarna pressats mot innerdörren. Det var därför den inre valvdörren hade rört sig. Stolen hade tryckts upp mot innerdörren när den yttre dörren hade stängts.

De behövde inte stå framme vid dörren längre, sa rånaren. De förstod att de hade haft fel den här gången. Polisen hade inte försökt storma valvet. Alla lugnade nu ner sig. Det hade varit hemska minuter.

Vid tiotiden höll polisens ledningsgrupp strategimöte. Nytt läge krävde ny handlingsplan. Rånaren, Olofsson och gisslan var nu inlåsta i valvet. Det gällde att få ut dem därifrån. Förslag?

Efter en stunds diskussion bestämde sig Lindroth och hans medarbetare för fortsatt uttröttningstaktik. Rånarens motståndskraft skulle nötas ner. Han skulle väntas ut. När tiden sedan bedömdes mogen skulle antingen någon drog eller någon gas användas för att slå ut rånaren och Olofsson. Därefter skulle en insatsgrupp bryta igenom den inre valvdörren och hämta ut de instängda.

Frågan var bara vilken drog eller vilken gas som skulle fungera? Och hur snabbt kunde dörren till valvet forceras?

Det kommande dygnet ägnades åt förberedelser för den planerade inbrytningen. Dessa förberedelser var omfattande och komplicerade. Polisen vände sig till Statens rättskemiska laboratorium och Försvarets forskningsanstalt, FOA, för att få tips om knockoutpiller och sömngas. Experternas besked var nedslående. Det fanns ingen effektiv drog av den typ polisen letade efter. Kraven var för många – snabbverkande, smak- och luktlös, riskfri. Inte heller gick det att uppbringa någon mirakelgas. De gaser som var snabba, effektiva och kraftfulla var samtidigt för farliga. De personer som utsattes för dessa gaser måste så gott som omedelbart få läkarvård och det var långtifrån säkert att inbrytningen i valvet skulle kunna genomföras tillräckligt snabbt.

Det enda någorlunda säkra alternativet föreföll vara den gamla vanliga tårgasen. Men hur skulle gasen föras in i valvet? Det fanns ett antal ventilationshål i väggen som hade kunnat användas, men rånaren eller Olofsson hade täppt till dem med tidningspapper. Ledningsgruppen beslöt därför att borra sig in i valvet. Inte heller det lät sig göras utan omsorgsfulla förberedelser.

Vid 13-tiden på lördagen buggade kollegor från Säpo ett av ventilationshålen till höger om valvdörren. Civilförsvarsstyrelsen fick ge tips om hur man borrar i armerad betong och kriminalkommissarie Vincent Lange, lärare i kriminalteknik vid polisskolan, genomförde en serie mätningar av valvtakets tjocklek. Lange hade självmant sökt sig till Norrmalmstorg när han fick höra talas om rånet. Han skulle kunna göra erfarenheter som kunde vara nyttiga i undervisningen på polisskolan, tänkte han. Lange blev kvar i banken under hela dramat, som teknisk expert och rådgivare. Bland annat var han uppe hos brandkåren och provade en diamantklinga som polisen eventuellt skulle använda för att såga sig in genom valvdörren.

Men dörren var bara det första hindret. Sedan återstod de tunga dokumentskåpen. Hur skulle de forceras? Hur var skåpen konstruerade?

Banken tipsade polisen om en person som hade ett exakt likadant dokumentskåp. När polisen hittade skåpmannen var det natt och han låg och sov. Han väcktes och tog med sig polisen till kontoret där tvillingskåpet fanns. Polismännen kunde på så sätt förvissa sig om hur tungt ett skåp av just den här typen egentligen var och skaffade fram en domkraft som skulle användas för att trycka upp valvdörren och skåpen som blockerade ingången.

Ute på torget matade en sysslolös polis duvor med korvbröd från Palmhuset och journalister flaxade runt, runt i hopp om att nappa åt sig en smula information.

Det hände saker, så mycket var klart. Men vad?

Polisen bar in sandsäckar i bankhallen. Lastfordon kördes fram till entrén. Skärbrännare, svetsaggregat och annan utrustning bars in. Var det början till slutet på historien de bevittnade?

Aftonbladets reportrar kunde följa händelseutvecklingen från Hotell Stockholm på andra sidan torget. Tidningen hade hyrt rum där och öppnat fältredaktion under ledning av den legendariske kriminalreportern Börje Heed. På nätterna kom Sigurd Glans, tidningens redaktionschef, upp för att kolla läget och insupa atmosfär innan han gick ner till nyhetsbordet i Klara och gjorde en tidning som de alla visste att folk skulle kasta sig över och ett löp de visste skulle bli en kioskvältare. Läsarna verkade inte kunna få nog av Norrmalmstorg.

Också konkurrenten Expressen hade hyrt in sig på Hotell Stockholm. Där härskade Roland Aldeheim, de heta händelsernas häxmästare. Aldeheim var i sitt esse och dirigerade en tung insatsstyrka. Dramats sista dag fanns det över tjugo namn i byline-rutan i Expressen:

”Reportage: Roland Aldeheim, Anders Andersson, Olle Bengtzon, Bernt Bernholm, Birgitta Bjuvman, Barbro Dillworth, PO Eriksson, David Finer, Calle Hård, Ann Lindgren, Jan Lundgren, Jan Mosander, Peter Nordgren, Per Wendel.

Foto: Bernt Claesson, Hans Jakobsson, Hans Jansson, Kenneth Jonasson, Per Kagrell, Weine Lexius, Olle Wester och Jan Wirén.”

Cigarettröken i Expressens rum på Hotell Stockholm var så kompakt att den borde räckt för att slå ut både en och två rånare. Tidningen sålde som aldrig förr. Det var en fröjd att leva.

Journalister är aldrig så lyckliga, så elektrifierat euforiska, som när de får stå mitt på torget när något stort händer. Och alla journalister som befann sig på Norrmalmstorg dessa dagar, de som skickats dit, de som själva sökt sig dit för att se om det fanns något de kunde göra eller bara för att se och vara där, visste att de var med om något mycket stort. Det här var årets, kanske decenniets, story.

Pressen var hård på polismästare Kurt Lindroth, som ur viss synvinkel kunde ses som dramats producent. I den promemoria om Norrmalmstorgshändelserna som Lindroth så småningom skrev, medgav han att beslutet att välja en tidskrävande uttröttningstaktik varit svårt att fatta, inte bara med tanke på de eventuella riskerna för gisslan. Det hade också funnits ett intensivt yttre förväntanstryck:

”Helst önskade jag naturligtvis få ett snabbt slut på dramat. Händelsen vid Norrmalmstorg hade förorsakat en enorm publicitet. Bankdramat bevakades dygnet runt av ett mycket stort antal pressmän från tidningar och från radio och television. Där infann sig snart också journalister som representerade många andra länder. Det förekom direktsändningar till ett 20-tal länder. I bankdramats slutskede sändes televisionsbilder via satellit också till Amerika, där man tycker att människor skulle vara ganska bortskämda med grova brott. I Sverige avstannade valkampanjen och regeringen följde kontinuerligt händelseutvecklingen. Det var nog många fler än jag som ville ha ett snabbt slut på bankdramat.”

Journalister som var där minns hur spännande allt var. Och det trots eller kanske just för att det egentligen inte fanns så mycket att rapportera. Allt var spännande trots eller kanske just för att det lilla som hände var så svårt att få grepp om. Närheten till händelsernas centrum på visst sätt var skenbar. Tjocka, tigande väggar skilde journalisterna från den scen där dramat utspelade sig. Då blev varje flisa av information dubbelt värdefull och varje rykte dubbelt upphetsande. Motståndet ökade spänningen. Reportrarna vaskade guld i en väldig grå flod av väntan, och varje litet korn de hittade var en triumf.

Författaren PO Enquist, som själv var nere på torget ett par kvällar, kommenterade i en artikel i Expressen kontrasten mellan väntan och förväntan.

”Det var fina och kyliga kvällar på Norrmalmstorg, och det gick frusna och villrådiga pressyrkesmän omkring och visste inte vad som hände. De visste kanske bara att de framför sig hade en händelse som en gång för alla definierats som en sexsidorshändelse, i bästa fall en tiosidorshändelse, och att denna händelse också dagar och nätter när absolut ingenting inträffade var en sexsidorshändelse, och att sidorna måste fyllas.

Så roterades frågorna och ryktena omkring ett slags slutet system, där berättelserna till slut fick ett slags fasansfull övertydlighet och kanske också overklighet.”

Kvällstidningarna gick på högvarv och slog upplagerekord. Men Norrmalmstorgsdramat var ändå i första hand ett TV-drama, en reality show, ett direktsänt drama ur verkligheten. Kanske inte det första i sitt slag – några år tidigare hade TV i någon vecka direktsänt från försöken att rädda ett antal människor som stängts in vid ett tunnelras på Södermalm – men det dittills största, kanske stilbildande och epokgörande, men ändå, paradoxalt nog, utan egentliga senare motsvarigheter i Sverige. Verkligheten har väl egentligen varken förr eller senare givit den svenska TV:n chansen att, så som skedde på Norrmalmstorg, följa ett kriminaldrama i realtid, från start till upplösning.

Också på ett annat sätt var Norrmalmstorg paradoxalt som TV-drama betraktat. Det kunde tyckas vara mycket lite TV-mässigt. Bildmöjligheterna var begränsade och monotona. Bankfasad i dagsljus. Bankfasad i mörker. Vaktande och väntande polismän i dagsljus. Väntande och vaktande polismän i mörker. Reporter med mikrofon i dagsljus. Reporter med mikrofon i mörker.

På något märkligt sätt bidrog kanske dessa begränsningar till att göra dramat så fascinerande för TV-publiken. För en gångs skull kunde man som TV-tittare, bildligt talat, finnas på plats, hela tiden. Man behövde inte riskera att bli frånsprungen av händelseutvecklingen.

Norrmalmstorgshändelserna uppfyllde kriterierna på ett klassiskt teaterdrama – rummets, tidens och handlingens enhet. Många andra nyhetshändelser är antingen utspridda i tid och rum eller också redan avslutade när kameran hunnit dit. Här pågick dramat precis här och nu, det var koncentrerat till en enda spelplats och ingen av huvudrollsinnehavarna kunde lämna den förrän dramat fått sin upplösning. Det var något hypnotiskt över denna här-och-nu-upplevelse. I synnerhet som ”nu” kunde visa sig vara det ögonblick då allt avgjordes. Det kunde man inte missa.

Bo Holmström lämnade inte Norrmalmstorg förrän allt var över. Han var ständigt i sändning. När han inte kunde undgå att sova sov han i bilen. Åt gjorde han i Palmhuset där TV öppnat konto. Ingen av medarbetarna behövde lägga ut egna pengar. ”TV”, sa man bara, och så kunde man beställa vad man ville ha. Just i Palmhuset var det därför påfallande gott om just hungriga TV-medarbetare. Inte alla var anställda på TV.

Inte heller alla som utnyttjade den telefon TV ställt ut på torget var TV-anställda. Det fanns inga mobiltelefoner vid den här tiden, så TV-telefonen kom väl till pass, inte minst för utländska reportrar.

Det var Arne Thorén och Bo Holmström som drog det tunga TV-lasset på Norrmalmstorg. Båda var USA-korrespondenter för Sveriges Radio/TV. De var tillfälligt hemma i Sverige för att semestra och delta i den vanliga korrespondentträffen och när nyheten om gisslankuppen på Kreditbanken hade nått TV-huset hade det legat nära till hands att ge dem uppdraget att bevaka dramat. De var rutinerade och vana vid direktsändningar, det hade till exempel varit Bo Holmström som skött bevakningen av tunneldramat på Södermalm några år tidigare.

Ingen visste när bankdramat skulle ta slut. Det kunde ske när som helst. Det skapade ett slags preventiv nyhetsstress som på ett lite märkligt sätt förstärktes av den relativa händelselösheten. Det gällde att hela tiden vara först med att säga att ingenting nytt ännu hänt, eftersom något nytt och avgörande när som helst kunde hända. Stressen blev knappast mindre av konkurrensen mellan TV 1 och det relativt nystartade TV 2. Kanalerna drevs visserligen av samma företag, men de skulle ändå tävla med varandra nästan som om de varit konkurrerande bolag och på så sätt bidra till att rädda TV-monopolet genom att göra verklig konkurrens överflödig. Konkurrens utan kommersialism var den svenska modellen.

Under Norrmalmstorgsdramat blev extrasändningarna så många och så regelbundet återkommande att det strängt taget var tveksamt om man kunde kalla dem ”extra” sändningar. Nattetid lades Norrmalmstorg ut som ett slags testbild. Allt detta skapade en rundgång. Att TV sände så intensivt bevisade att detta var en mycket viktig händelse. Och en så viktig händelse som denna måste TV självklart bevaka intensivt. Det bidrog till att driva fram ett temporärt tunnelseende i landet. Allt viktigt skedde på Norrmalmstorg. I alla fall nästan allt viktigt. En och annan viktig sak hände också på lasarettet i Helsingborg, där kungen kämpade för sitt liv. Det blev en nationell plikt att titta på TV, följa med, stirra på bilden av bankfasaden. Det stora tittarintresset bekräftade rimligen för cheferna och reportrarna på TV att de gjort och gjorde en riktig nyhetsbedömning när de hårdsatsade på gisslandramat. TV och tittarna hypnotiserade varandra.

Räcker det för att förklara det massiva genomslaget för Norrmalmstorgsdramat? Knappast. Dramats attraktionskraft var komplex, mångfacetterad. En viktig dimension var möjligheten att låta gisslandramat tjäna som projektionsskärm för en halvt medveten, halvt omedveten oro i ett folkhem i förvandling. Här kunde rädslan för att tryggheten var på väg att slås sönder både bekräftas och besvärjas. Det främmande och farliga hade slagit till i hjärtat av Sverige, men hade nu identifierats och demaskerats och låsts in och skulle, förr eller senare, oskadliggöras.

En annan aspekt var moderniseringen av ett gammalt sagomotiv med närmast freudiansk djupverkan. Det fula trollet – alternativt den grymme kungen eller den fasansfulle draken – hade rövat bort den väna jungfrun och stängt in henne i sin berghåla där han kastade lystna blickar på ljusa flätor och mjälla lemmar och tvingade prinsessan att äta paddkött och dricka snokblod.

Tre unga oskyldiga kvinnor inlåsta i ett bankvalv med två grova förbrytare. I fascinationen för dramat fanns även ett inslag av sexuellt färgade, sadistiska och masochistiska, fantasier. Annars energiskt förnekade drömmar från medvetandets källarregioner kunde för några kvällar göra sig hemmastadda i vardagsrumssoffan. Mardrömmar bars in på kaffebricka och doftade inte längre bara kallsvett utan även kanel och socker och Löfbergs Lila.

Fy så hemskt! Ska du inte ha en bulle till?

Det var inte bara den svenska hemmapublikens fantasi som sattes i rörelse. Stereotyperna och arketyperna var transnationella. En italiensk ungdomstidning, Corriere dei Ragazzi, berättade hösten 1973 om bankdramat i Stockholm i serietidningsversion. ”Clark Olaffson” tecknades som en rasande vildman som med galen, stirrande blick vällustigt la snaran om halsen på en ung kvinna med slutna ögon och tunga svarta ögonfransar.

När P O Enquist i Expressen beskrev hur nyhetsreportrarna strövat runt på torget på jakt efter sexsidorshändelsen, påpekade han också att dramer av Norrmalmstorgstyp bygger på fasta rolluppsättningar.

”Ett drama som sträcker sig över så många dagar utvecklas till sist i ett slags allmän förväntan på de roller aktörerna spelar. Rånarna bör i det spelet vara djur, bestar, vidriga kräldjur. Animaliseringen av deras roller i massmedia har varit uppenbar den här veckan.

Offren bör vara martyrer. Av dem krävs helst (för att skådespelets roller ska fungera efter våra förväntningar) att de plågas outsägligt och hatar sina bödlar.”

Men på Kreditbanken hade aktörerna svikit sina roller. Flickorna i gisslan hade försäkrat att de inte hatade rånaren. Det hade skapat förvirring, ja ett slags besvikelse, i publiken, hävdade Enquist. Hade han rätt? Kanske. Men samtidigt bidrog förmodligen gisslans oväntade reaktioner till att förlänga och fördjupa intresset för dramat. Berättelse adderades till berättelse. Genre lades till genre. Folksaga, klassiskt drama, Hollywoodfilm och nu också dokusåpa.

Detta trots att dokusåporna ännu inte i strikt formell mening fanns. Inte ens de regelrätta såporna hade hunnit komma till Sverige. Behovet av familje- och relationsdramatik fick i vardagslag tillfredsställas med hjälp av Onedinlinjen, Hem till byn eller Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Generellt sett var svensk television i början av sjuttiotalet fortfarande präktig och pedagogisk och snål med löddret. Det fanns två kanaler. Punkt slut. Inga satellitkanaler, inga kablar, ingen reklam, inga morgonsoffor, ingen kommersiell television, inget TV4, inga videobutiker. Bara TV 1 och TV 2.

Men redan två kanaler kunde ibland upplevas som onödigt mycket. I en översiktsartikel om TV i årsboken ”Året i Focus 74” skrev Marianne Zetterström att man ibland undrar varför Sverige har två TV-kanaler ”som lägger krokben för varandra. Är det av rent storhetsvansinne, för att bräcka grannländerna? Annars är det rätt svårt att se någon mening. Från början var ju ändå avsikten att det skulle vara en ’smal’ kanal där kulturen sträng och ren skulle sippra fram, och en bred, i vilken underhållning skulle tumla och brusa. Nu är båda våra kanaler så till förblandning lika varandra, att man ofta inte vet vilken det är man tittar på. Det är naturligtvis nu försent att återgå till en enda kanal av hög och sann konstnärlig klass, och dessutom, vem har sagt att vi just är så tokiga i kvalitet? Statistiken har alltför många gånger bevisat motsatsen.”

Vilka program var det svenskarna helst tittade på i början av sjuttiotalet? Tittartoppen en vanlig vårvecka, 28 april-3 maj, 1973 toppades av Jubel i busken med Sten Åke Cederhök. På andra plats kom fjärde avsnittet av Scener ur ett äktenskap. Bland de övriga tio mest publikdragande programmen fanns Sportspegeln med Bengt Bedrup, deckarserien Cannon, del fem av Hasse Alfredsons dramatisering av Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes och Korsnäsgården med Nisse Linnman.

Etta på betygstoppen var denna vecka ett naturprogram om Yellowstones nationalpark, silverplatsen gick till Vi i femman där Sävsjö mötte Landskrona. Jubel i busken och Scener ur ett äktenskap kom trea respektive fyra.

Det mest kommersiella i svensk TV vid den här tiden var annars familjemagasinet Halv sju som sändes just halv sju på kvällarna och gjordes av bland andra Lennart Swahn, Lasse Widding och Karin Falck. Det var i Halv sju John Blund sa god natt till alla barn. Tittarsiffrorna var höga, men kritikerna skällde. Programmet var ”ett förnedrande spektakel”, skrev till exempel Aftonbladets TV-recensent Macke Nilsson. Halv sju lades ner våren 1973, mycket som en följd av den indignerade kritiken, men ersattes av Sveriges Magasin med samma sändningstid och med Drutten och Krokodilen som barnfavoriter.

Hur såg en vanlig TV-kväll ut 1973?

Ta onsdagen den 19 september. TV 2 inledde kvällen 17.25 med TV-nytt och väder, därefter följde barnprogram. Klockan 18 sändes ett reportage om ugandiska flyktingar, sedan ett femton minuter långt avsnitt av en fransk följetong om ”krig och kärlek bland motståndsfolk och tyska officerare i andra världskrigets slutskede”. Tjugo minuter över sju var det dags för regionala nyheter, följt av Rapport med väder. Klockan 20 visade tvåan kvällens huvudnummer, Lärarrummet, en pjäs från TV 2-teatern, som uppgavs vilja ”skildra olika synsätt hos dagens grundskolelärare, när det gäller deras arbetssituation”. I rollerna fanns bland andra Barbro Hiort af Ornäs, Kristina Adolphson och Björn Granath. Handlingen verkade inte alltför komplicerad: ”Lärrarrummet skildrar sju mellanstadielärare i den svenska grundskolan under lunchrast. Vi ser dem ha ordningskollegium, äta lunch i lärarmatsalen, återvända till lärarrummet för att dricka kaffe och samla krafterna till nästa lektion. Närmast utanför denna avskärmade värld finns barn, vaktmästare, kökspersonal och världen i övrigt.”

Fem i nio kom Anslagstavlan med samhällsinformation. Vid nio visades kortfilmen Varför kan ingen bota Takeshi? som berättade om en japansk 15-årig pojke med progressiv muskeldystrofi. Tio i tio var det dags för det aktuella diskussionsprogrammet Kvällsöppet, som just denna kväll ägnade sig åt relationen skola–lärare–elever, delvis med utgångspunkt i den teaterpjäs kanalen visat tidigare under kvällen. Kvällen avslutades sedan fem över halv elva med ett fem minuter långt TV-nytt och väder.

TV 1 slog på stort denna dag med anledning av att den nye kungen Carl XVI Gustaf avlagt sin konungaförsäkran. Ettan sände under eftermiddagen två och en halv timme direkt från högtidligheterna.

Därefter återgick kanalen till rutinerna och följde i stort sett samma mönster som tvåan, med skillnaden att TV 1:s barnprogram sändes redan klockan 16.30 och att kanalens utländska följetong, Calandrino, var italiensk och utspelade sig i medeltidsmiljö. Det tjugofem minuter långa avsnittet startade fem över sex. Sedan var det dags för Sveriges magasin, följt av en halvtimme poesi från gamla riksdagshuset, samt därefter ett timslångt vetenskaps- och naturprogram med Bengt Feldreich, Nils Linnman och KAS Sjöblom. Temat var ”vatten”. Klockan 21 som vanligt Aktuellt med TV-nytt. Därefter en långfilm, Smältugnarnas timme. Den presenterades som ”en revolutionär film om situationen i Argentina”. Fem över elva var filmen, och därmed också TV-kvällen, slut.

Inte mycket trams och flams och skräp och glitter. Ingen Ricki Lake, ingen Dr Phil, ingen Farmen, inget Jeopardy, ingen Ordjakt, inga dokusåpastjärnor, inget MTV, ingen Z-TV, inga gladiatorer, inga Fångarna på fortet, ingen gigantisk plockgodisdisk fylld med amerikanska långfilmer, polisserier, tecknade filmer, såpor och pratshower.

Det som fanns var TV 1 och TV 2. Punkt.

Kvällen därpå, torsdagen den 20 september, var tvåans upplägg inledningsvis intill förväxling likt onsdagen. Barnprogram, följetong, Rapport. Därefter Uppläsning. Per Myrberg läste novellen ”Det kommer att hända något” av Heinrich Böll. Tjugo över åtta var det dags för kvällens lättare underhållning, ett nytt avsnitt av NP Möller, fastighetsskötare med Nisse Alroth. Klockan 21 granskade Bakom rubrikerna massmediernas rapportering från bankdramat på Norrmalmstorg. Kvart i tio var det Kvällsöppet. Sedan avslutades kvällen med TV-nytt och Sportnytt.

Det fanns, kan man tänka sig, ett latent sug efter TV som gestaltade också andra relationer och konflikter än de konflikter och relationer som rymdes i ett lärarrum.

Sex unga människor med skilda bakgrunder, olika temperament, isolerade i ett slutet, låst rum där de under extrema förhållanden – hunger, törst, rädsla – tvingas lära känna varandra, etablera relationer och överlevnadsallianser. Låter som ett TV-format. Lite av en syntes mellan Robinson och Big Brother. Men om nu Norrmalmstorgsdramat i efterhand och ur ett strikt genreperspektiv kan ses som en ganska uppenbar föregångare till en senare TV-epoks dokusåpor så bör man ändå inte glömma den avgörande skillnaden. De sex i valvet kunde på goda grunder frukta att de inte skulle komma ut levande. En lika avgörande skillnad var att endast två av de sex frivilligt valt att medverka i dramat. Villkoren var inte lika. Villkoren var mycket olika. En av deltagarna hade kpist och sprängdeg. Fyra hade bara sin rädsla och sin vilja att överleva.

Hur skulle det gå? Sverige kunde inte sluta titta.

Det ringde på telefonen i valvet. Det var B-O Lövenlo, polisens språkrör. Janne Olsson tog luren.

– Det är jag, B-O, jag vill tala med Clark.

– Nej, nu talar du med mig, sa Janne.

– Du gapar för mycket, svarade Lövenlo. Med dig vill jag inte tala.

– Stick åt helvete! Varför vill du inte tala med mig?

– Jag sa ju det. Du gapar för mycket.

– Okej, sa Janne Olsson. Här kommer Clark.

– Clark, hur är läget? frågade Lövenlo.

– Bara bra, försäkrade Clark.

– Du vet att nu har vi den yttre dörren till valvet.

– Yes sir, men vi har den inre!

– Och hur fan ska ni komma ut?

– Du tror väl inte vi har brådis? Vi kan fira valet i den här kammaren.

– Är du snäll mot flickorna?

– Du vet att du kan lita på mig, B-O. Men du måste fixa käk och så någonting att dricka – öl och en flaska whisky. Det ska vara Seagram.

– När har du börjat borsta?

– Jag borstar inte. Men vi måste ha någonting att bjuda brudarna på, sa Clark.

– Jag antecknar här vad ni vill ha. Men hur stavar man Seagram.

– S …E … A …G …R … A …M.

Dialogen återgavs i Expressen strax efter dramats upplösning. Den måste ha gjort ett märkligt intryck. Satt de där på banken och beställde whisky? Tydligen gjorde de det. Inte bara whisky, för övrigt. De instängda försökte begära ner en stor mängd förnödenheter. De skrev sina beställningar på lappar som senare hittades i valvet. Den ena beställningssedeln var skriven med fyra olika handstilar. Överst hade någon textat: ”knäckebröd, smör, ost, 6 st uppblåsbara gummimadrasser med pump. Nervlugnande tabletter ifall kvinnorna ev. behöver.” Under det hade någon annan textat med versaler: ”Gröna hårda äpplen, pappersnäsdukar, halstabletter, brevpapper, kuvert.” Därefter ytterligare ett önskemål, i skrivstil den här gången: ”transpirationsmedel”. Underst, med stora bokstäver och på sniskan: ”whiskey”.

Den andra beställningssedeln, rubricerad ”Provianteringslista”, var längre: ”1 st torrklosett, 3 rullar toalettpapper, 1 st 60–70 cm hög plasttunna med tättslutande lock, 6 st likadana varma träningsoveraller (olika storlekar), 6 par raggsockar, nya underkläder, 5 tiolitersdunkar – av plast – färskvatten, 1 kokplatta (10 burkar apelsinjuice, stora), proviant för 6 pers i 3 veckor (konserver med ’hela rätter’; sjömansbiff, soppor och liknande), salt o. peppar, papperstallrikar, bestick, muggar, handfat, tvål, tandcreme, tandborstar, handdukar, 1 st nätansluten TV 9–12” med antenn och radio, 4 st kortlekar, 5 limpor Prince, 3 pkt tändstickor, kaffe (nes), thé, socker (5 kg).”

Janne Olsson ville, uppgav polisen senare, att provianten och de övriga grejerna skulle placeras i valvdörren och hämtas av en av kvinnorna som skulle ha en löpsnara om halsen. Polisen sa nej. Det skulle inte bli någon leverans.

Clark Olofsson gjorde en dagboksanteckning, förmodligen avsedd för andra än honom själv. Också de anteckningsbladen hittades senare i valvet.

”Lördag. Natten har varit ganska lugn. Endast små korta irriterande psykningar. Vi har sovit i skift X och jag. Utvilade. Första kontakten från Beo omkring 12.00. Lämnade en lång lista på förnödenheter som vi samtliga hade kommit överens om på morgonen. Proviant och diverse annat för 3 veckor. Varorna skulle lämnas genom valvdörren under fullt betryggande former för båda parter. Beo tyckte uppläggningen var bra och säker, och sa sig kunna ordna allt på några timmar. Vi kom överens om att anse förhandlingarna pånyttfödda. Vi gick med på det, men inte förrän vatten och mat kommit in till flickorna, och som en första gest ville vi att dom skulle komma ner med dagstidningarna. Detta utlovades om en kvart. Två timmar senare ringde Beo och snärjde sig hit och dit. Förhalningstaktik. Flickorna ville absolut komma i kontakt med sina anhöriga, och dom talade med Beo om detta, vilken lovade att samtliga hade ett samtal från en anhörig att vänta. Naturligtvis ljög dom som alltid, och det händer ingenting.

Flickorna har börjat tro att polisen tänker offra dom, och /att polisen/ letar bara efter en förklaring som dom kan ge efter massakern. Flickorna tror att polisen kommer att se till att det verkar som om det var vi som började och att polisen endast försvarade sig och gjorde så gott dom kunde, och efteråt beklagar att alla blev skjutna. Flickorna tror detta därför att de inte på några villkor får kontakt med sina anhöriga för att kunna berätta sanningen om läget och om leken med deras liv.

Samtliga härinne är lugna och vi har det ganska gemytligt så länge polisen lämnar oss ifred. Kl 16.00 ökas aktiviteten utanför valvet och per telefon.”

Också gisslan gjorde anteckningar: ”Vi vill inte ha sakerna. Vi vill ut med er”, skrev någon på en lapp. På en annan lapp antecknade samma person: ”Lördag. Vi får inga tidningar! Fast dom lovat, 12.00. Radion säger att vi fått mat, fast vi ej fått något. Vi nekas att ringa till våra anhöriga och dom får trots att vi begär ej ringa oss. Order. Ska borra i taket.”

Efter paniken när dörren stängdes la sig ett upprört lugn över valvet, som när man kokar mjölk; ytan slät och vit, men när som helst kan den explodera och slungas ut i en kaskad över spisen.

Birgitta låg mest och dåsade, halvsov, sov, tänkte på hur det skulle bli därhemma om hon inte längre skulle finnas, funderade på praktiska saker som livförsäkringen. Hungern och törsten kom smygande, men kunde hållas i schack med sömn. Det var kanske nu de gjorde psykologtestet?

Birgitta började gråta. Rånaren hade försökt trösta henne. De hade satt sig i fåtöljen. Sedan hade hon låtit honom göra ett psykologiskt test. Det gick ut på att man skulle sätta plus- eller minuspoäng på fyra olika egenskaper: kapacitet, vitalitet, soliditet och stabilitet. Hon hade ritat ett diagram på ett papper. Hon hade placerat rånaren alldeles över normalstrecket när det gällde kapacitet, det vill säga intelligens, och givit honom lite högre poäng för vitalitet och stabilitet. Soliditeten hamnade långt ner på minusskalan.

Skräcken låg och sjöd. Det var gasen. Rånaren var paniskt rädd för gas. Han var övertygad om att exponerades man för tårgas längre än en kvart så fick man obotliga hjärnskador.

Han sa att om polisen satte in gas så skulle han skjuta gisslan först och sedan Clark och sig själv.

– Men vore det inte bättre för din del om polisen ser att det är gasen vi har dött av, sa Sven.

– Fattar du inte att om poliserna kommer in och ser att ni har dött av gasen så kommer de att ta min kpist och peppra er så att det ser ut som om jag hade skjutit er allihop, sa rånaren.

– Jag kan inte se er lida, fortsatte han. Och när de släpper på den där gasen kommer ni att lida helvetets kval. Har polisen en möjlighet att få ut er levande kommer ni ut med hjärnskador, som halva människor.

Det hot som rånaren utgjorde blev på så sätt en reflex av det stora hotet, som var belägrarna utanför valvet. Så länge polisen inte gjorde något kunde fångarna försöka intala sig själva att ingenting skulle hända.

Kvinnorna försökte putsa fram konturerna av en vardag. Någon la läppstift. Någon försökte kamma sig. De möblerade valvet. Hängde upp en filt och delade in det i rum. Mittsektionen med det stora kundbordet blev matsal. Toaletten förlades till först den ena änden av valvet, sedan den andra. De försökte vara finkänsliga och sköta behoven diskret i papperskorgarna. Så småningom hittade de ett större kärl som de kunde hälla över sörjan i. Ventilationen i valvet var bra, men utrymmet var litet och det måste snabbt ha börjat lukta elakt och unket. Men de kände det knappt. De vande sig. Accepterade. Också stanken blev en del av den nya konstiga normaliteten.

Det var som om de var på väg att förvandlas till en karikatyr av en problemfamilj. Alla vet vem som är problembäraren, vem som tvingar dem att tassa på tå. Men istället för att säga det rakt ut övertygar de sig om att det är någon annans eller något annats fel. Spriten, de dåliga kamraterna, chefen som inte förstår honom, arbetslösheten, kanske de själva som inte varit tillräckligt förstående, tillräckligt rara, tillräckligt attraktiva. Pappa är ju ändå så snäll när han inte slår. Han är snäll för att han inte alltid slår. Just för att han när som helst kan höja handen för att slå är han just nu när handen istället höjs till en klapp snällare än någon annan.

Poliserna gav dem inga tidningar, trots att de lovat. Och inte heller fick de prata med sina anhöriga. Vad höll polisen på med egentligen?

Clark hade efter torsdagens och fredagens febrila aktivitet fått händerna bakbundna. Det var inte mycket han kunde göra nu. Han lunkade runt och nynnade på Roberta Flacks hit Killing me softly with his song.

Framåt kvällen, när alla var hungriga och inga löften om mat infriats, plockade rånaren fram tre päron han gömt undan. Han delade päronen i halvor och gav var och en av dem en halva, nästan som vid en nattvard.

Under dagen hade de hört tissel, tassel och prassel i ventilerna. De där uppe lyssnade. De där uppe visste att de här nere nu inte kunde göra annat än ligga stilla på bottnen och vänta. Snart skulle de första sjunkbomberna fällas.