I alla landets kyrkor hölls förbön för den sjuke kungen. Den kungliga familjen deltog i högmässan i S:ta Maria kyrka i Helsingborg. Sigvard och Marianne Bernadotte anlände till Mariakyrkan tätt följda av prins Bertil och Lilian Craig. Drottning Ingrid, prinsessan Christina och kronprins Carl Gustaf lät sig fotograferas tillsammans i kyrkans mittgång.
Under dagen blev kungen åter sämre. Vid något tillfälle var hans tillstånd kritiskt. Hela kungafamiljen kallades till sjukhuset i Helsingborg. Kungen lyckades dock också denna gång rida ut krisen. Hans dotter, drottning Ingrid, valde ändå att vaka på sjukhuset hela natten.
Livmedikus Gunnar Biörcks kommunikéer från kungens sjukläger fortsatte gå i massmedial armkrok med rapporterna från gisslandramat på Norrmalmstorg. Också geografiskt snuddade de två dramerna denna dag vid varandra.
Tidningen Kvällsposten hade varit hemma hos Jan Erik Olssons mor i Helsingborg. ”Du måste ge upp. Rånarens mor i tårar framför TV”, löd rubriken. Ingressen utvecklade temat: ”Pojken min – du måste ge upp. Du måste!”
”KvP har träffat bankrånarens nedbrutna mor i Helsingborg. I timme efter timme följer hon dramat i TV. Hon är svårt hjärtsjuk och hon säger inte mycket. Hon bara sitter tyst och hoppas på en upplösning utan blod. Helst skulle hon vilja träffa sin son. Polisledningen i Stockholm har inte vågat ta den risken. Men man överlägger om att skapa kontakt mellan rånaren och en broder.”
Kvällspostens reporter hade inte bara talat med rånarens mor utan också med hans bror.
”Brodern hade i går vid upprepade tillfällen telefonkontakt med justitieminister Lennart Geijer och polisledningen. Han är hela tiden beredd att resa till Stockholm.”
Är du rädd för en massaker? frågade reportern.
– Jag är verkligen rädd för det, svarade brodern. Jag träffade min bror för 14 dagar sedan. Då var han på rymmen efter sin första permission på 21 månader. Han sa att han aldrig mer skulle gå in i ett fängelse. Han verkade desperat och trött på livet.
– Jag blir inte ett dugg förvånad om han spränger alltihop i luften. Han har nått det stadiet nu.
Enligt tidningen hade brodern tidigt misstänkt vem rånaren i Kreditbanken var. Men åldern hade inte stämt. När brodern hörde rånaren intervjuas i TV hade han förstått att hans misstankar trots allt varit riktiga. Då hade han tagit kontakt med polisledningen.
Kvällspostenreportern hade även varit i kontakt med en av rånarens gamla klasskamrater, som nästan bara hade goda saker att säga om den misstänkte Norrmalmstorgsdesperadon: han hade varit ”en av de bästa i klassen”, särskilt duktig i engelska, hade haft ”flicktycke”, framstått som något av en ”kvinnotjusare”. För några år sedan hade klasskompisen träffat rånaren av en slump. Denne hade då haft permission från fängelset. De hade stött på varandra på en badstrand:
– Jag märkte att han hade blivit hårdare, berättade klasskamraten. Han talade om att han skulle bli en av landets stora brottslingar. Han ville bli en man som alla talade om.
Om detta verkligen varit Jan Erik Olssons ambition hade han nu lyckats.
Vem intresserade sig en dag som denna för oppositionsledaren Thorbjörn Fälldins pågående turné på västkusten och hans förslag om vidgade livsmedelssubventioner? Vem intresserade sig överhuvudtaget för valrörelsen?
När Gunnar Sträng en av de dramatiska Norrmalmstorgsdagarna återvände från ett valmöte undrade några av hans regeringskollegor vilka frågor deltagarna i mötet hade tagit upp.
– Fan, de var ju bara intresserade av Norrmalmstorg, svarade Sträng.
– ”Skjut de jävlarna”!
Dåvarande rikspolischefen Carl Persson berättar om episoden i sina memoarer. Persson följde dramat från kanslihuset. Han tillbringade mycket tid på Palmes rum. Statsministern ”visade ofta sin oro och stilla förtvivlan”, ville veta vad som hade gjorts, vad som skulle kunna göras. Prickskyttar? Gas?
Perssons minnesbilder från kanslihuset bekräftar att gisslandramat på Kreditbanken fyllde statsministerns tid och tankar.
”Olof Palme var den som direkt och på plats höll ihop regeringens arbete under dessa dygn. Han sov på en soffa inne på sitt rum och satt under dagarna och förberedde sig för vad han skulle säga vid kungens bortgång, parallellt med diskussionerna kring Norrmalmstorg och de löpande regeringsärendena – alltmedan valrörelsen gick i stå. Palme var oerhört pressad. Han ville ha ett så snabbt slut som möjligt på gisslandramat. Han kände hur kraven på hårdare tag mot brottsligheten växte för varje timme som gick, något som inte tjänade socialdemokratin. Han ville tillbaks till en normal valrörelse.”
Under söndagen lämnade Olof Palme tillfälligt sitt rum och kanslihuset för att hålla tal i Kolmården. Men han tog Norrmalmstorg med sig:
– Våldet kan triumfera på kort sikt, men på lång sikt är dess situation hopplös, försäkrade han i sitt tal och fortsatte:
– Det var väl för ett år sedan vi satt en sådan här natt med de här kaparna och de triumferade i radion till oss, de tyckte att de segrade. Och vi var tvungna att göra, på kort sikt, vissa eftergifter, i en mycket kall och realistisk bedömning, men jag sa då i deras triumfens ögonblick att de går en dyster framtid till mötes. Och några timmar senare satt de bakom fängelsegaller i Spanien. Det kommer att gå precis likadant den här gången.
Inne i valvet hade Janne Olsson sin transistorradio påslagen. Han hörde Palmes uttalande. Vad kände han? Kanske en ilning av triumf. Det var han mot statsministern. Ja, jävlar.
De hade inte ätit på …ja, på hur länge? Länge, länge. Tiden trampade vatten. De dåsade, sov, dåsade. Kristin hade en mardröm och skrek i sömnen. Clark talade lugnande till henne. Höll henne kanske i handen. Men också han verkade ibland ha tappat modet.
Det var Clark som tog luren när telefonen ringde.
– Ja, sa han.
– Hej, det är B-O, hurdant är läget?
– Jo, det är som förut, svarade Clark.
– Du har inget nytt att berätta? undrade B-O.
– Nej, inget speciellt.
– Vad fan ska vi göra? frågade B-O.
– Ja, ta ner lite dricka åt tjejerna och tidningar naturligtvis, sa Clark och tillade:
– Du, allvar nu. Hur fan har ni tänkt lösa det här nu?
Han fick inget svar. Istället frågade B-O:
– Fan, var är Janne?
– Han är borta och smyger här, sa Clark.
– Hör du, hur fan ska vi få ner dryck då? undrade B-O.
– Ja, men herregud det …
– Jag ville gå till dörren i går, det vet du.
– Det går lika bra i dag, svarade Clark.
– Jag har sagt att jag gör det. Jag får inte göra det. Fattar du inte det? Vi snackade ju med varann i trappan, för fan. Gjorde vi inte det?
– Jovisst, medgav Clark.
– Och jag erbjöd mig gå fram till dörren.
– Ja, men gör det då, insisterade Clark.
– Hur fan ska jag kunna göra det när det är fullt med gubbar där nere. Jag kan väl inte gå förbi allihop när jag inte får för Mästarn.
– Men säg till honom att du får det.
– Tror du inte att jag har gjort det? Tror du jag sitter här och sover?
– Ja, men då är vi ju där igen, suckade Clark.
– Hur fan ska vi få ner det då?
– Nej men skit i det då, det gör ingenting. Lyssna på mig. Jag ska försöka snacka lugnt ett tag. Han har fyra liter sur mjölk bland annat, och så är det lite annat skit. Han överlever det här sex dagar längre än någon annan här inne. Han säger som så att vad som än kommer att hända nu, så kommer … eftersnacket kommer att bli att han inte är skyldig till deras död åtminstone. Sen kan det vara möjligt att han lägger av och tar med sig den sista ut bara. Så får ni ta skiten då.
– Tror du det är så jävligt? undrade B-O.
– Ja, det är så jävligt. Han kan ju räkna ut det skitfint. Han tar med sig sista överlevande ut och så säger han ”Jag ger mig!”. Ni kan ju inte gärna ge er till att skjuta då.
– Han dödar väl inte dig i alla fall?
– Mig, jo. Ja, kanske jag blir den siste överlevande då, sa Clark.
– Har du inte tänkt på någonting, att ni kan lägga av? Har du inte tänkt på det? Alltså, gapa nu inte åt mig.
Janne Olsson hade tröttnat på att lyssna och tog över luren;
– Du, jag ska säga dig en sak nu här. Löjla dig inte! Fy fan, vad ni är löjliga nu.
– Jag är inte ensam här, det förstår du väl, svarade B-O.
– Äh, prata skit, hör du, fnös Janne. Du, ett villkor har jag nu här. Lägg av all aktivitet och håll inte på att försöka psyka mig. Jag vill pissa på er och skit och kan … jag vet inte vad jag ska säga och vräka ur mig för otidigheter, men jag håller på och spy …
– Snacka lugnt!
– Lugnt?! Dra åt helvete! Här blir inget lugnt snack. Du, det är för sent, gosse lilla. Det går inte nu. Jag trodde det själv ett tag. Fy fan, vad jag hatar mig själv för det. Du, de ligger här och de hoppar till här nere när ni håller på med aktiviteterna och en flicka ser ganska taskig ut i ögonen. Jag är rädd för henne. Det är ni som håller på och inte jag. Kom igen när du har ett förslag.
– Ja du, jag har det, försökte B-O.
Janne avfärdade honom.
– Nej, nej, inte, du. Skitsnack!
– Vi måste väl snacka för fan, envisades BO.
– Vad då snacka? Vad då snacka? Du har ju ingenting att säga. Det är bara skit. Luft.
– Är jag taskig? Vad fan, kan man inte snacka med varann? Vad vrång du är.
– Är jag vrång?
– Vi kan väl snacka ett litet tag. Det blir väl inte bättre om vi ligger och gapar på varandra?
– Äh, lägg av … vrång! Du trodde ni skulle klippa mig med prickskyttar.
– Jag är väl för fan inte ensam! protesterade B-O.
– Äh, dra åt helvete. Har du ett förslag, så kom med det konkret nu, annars lägger jag av.
– Hur vill du ha käket?
– Men jag snackar med Clark.
Clark Olofsson återkom. B-O Lövenlo frågade återigen hur de skulle få ner ”drickat”.
– Det är precis som jag sagt tidigare, svarade Clark. Den enda möjligheten och det enda som är säkrast för alla parter.
– I dörren? undrade B-O.
– Javisst! sa Clark.
– Jag får inte, för fan. Jag har erbjudit mig …
– Men då skiter vi i det, sa Clark.
– Det är väl inte bara så att skita i det, protesterade BO. Det är enklast och …
Clark stönade:
– Ja men herregud i himmelen, vad vi än annars gör …
Nu ingrep Janne Olsson på nytt.
– Clark! Kom här! ropade han.
Sedan ryckte Olsson till sig telefonluren.
– Hör jag att ni en gång till börjar med någonting nu mer så ring inte upp här mer, jag drar ut jacket då, det är sista gången nu jag säger till dig … förklarade han. Jag drar ut jacket här. Om ni börjar med någonting … sen så skiter … vad vi ska göra? Sen det har gått några dagar, så kom igen! Knacka på efter fyra, fem dagar till!
– Har du aldrig tänkt på att tänka lite grand på situationen? sa B-O.
– Det har jag gjort. Det har jag gjort, försäkrade Janne Olsson.
– För fan, du är väl inte ensam? vädjade B-O.
– Lägger ni inte av nu, jag säger det en gång till, jag ska tjata …
– Du kan väl för fan hålla kontakt med oss?
– Nej, nej, här blir ingen kontakt. Ni håller ju kontakt när ni håller på och …
– Vilka vi? frågade B-O. Det är jag som håller kontakten.
– Vilka jävla drängar till polare du har, vilka drängar ni är! Fy fan! skrek Janne och fortsatte:
– De tittar här. De börjar bli lite … som sagt var … i ögonen.
– Nu är jag här och jag får väl göra det bästa av det, sa B-O.
– Du är här, ja. Vad fan håller ni på och knackar och springer som idioter? De ligger här och hoppar, krokarna. Vänta ett ögonblick!
Janne Olsson vände sig till kvinnorna i gisslan och sa:
– Ni ska helst ligga och bara vila. Ni har inte druckit och ätit någonting. Ni är trötta. Reser ni er för häftigt så snurrar det runt, då svimmar ni. Jag vet hur detta ligger till.
Sedan talade han i luren igen, till B-O:
– Ja, det är flickebarnen här …
Polismannen bad att få tala med en ”krok”, en flicka, för att bekräfta att tjejerna mådde så ”taskigt” som Janne Olsson sa.
Birgitta kom till telefonen.
– Hallå, det är Birgitta Lundblad. Ni måste göra nu som … han säger. Vi orkar inte med detta, förstår ni. Vi är alldeles färdiga. Vi ligger ju bara här och väntar på att vi ska dö vilken sekund som helst.
Janne Olsson tog tillbaka luren:
– Ja, där är det inte mer att säga, du.
– Det är taskigt, sa B-O.
Han fick inget svar. Istället började Janne skratta.
– Stå för fan inte och garva i det här läget, sa B-O.
– Vad fan ska vi göra? Kunde jag spy i luren så du kunde få det på dig … och vräka ner dig och dina polare, skulle jag ha gjort det. Men jag kan det inte. Du kan få min galla, det är allt du kan få.
– Har du ingenting annat?
– Nej, nej, nej, nu har du bollen. Du ska få … nej, jag lägger på luren. Du får en chans till att ringa upp, men ring inte om du inte har något att meddela. Gör inte det! Och du, lägg av med det där bankandet och smygandet nu. Jag säger det, hör jag dig en gång till efter det här så svarar jag inte dig, och jag rycker av dosan jag har här. Sedan så kan ni äta min skit. Förstår du nu vad jag menar? Ni kan äta min skit!
– Vi kan äta din skit, upprepade B-O.
– Ja, det kan ni göra om ni håller på en gång till med sådana aktiviteter, alltså, svarade Janne. Rösten stockade sig av harm:
– För då vet jag … är det den … kan ni inte … den eftergiften … ja, ja, jag har ingenting att säga. Hej med dig. Hej!
– Hej! sa B-O.
Åtta minuter över nio på söndagskvällen började polisen borra sig ner genom valvtaket. Förberedelserna var avslutade. Allt var klart för dramats upplösning. Banksalen säkrad. Skyttevärnen byggda. Läkarlagen redo. Ambulanserna startklara. Sjukhusen förvarnade och i beredskap. Borrningsspecialister utrustade med kärnborr på plats, liksom gasexpertis. Rånaren hade fått ultimatum.
I kanslihuset följde Carl Persson borrningsarbetet minut för minut. Medarbetare från rikspolisstyrelsen rapporterade kontinuerligt från banken. Persson kastade ner snabba anteckningar.
”21.08: Borren startade, gick tre minuter, 10–15 cm, sedan stopp.
21.17: Borren snabbare än beräknat, hörs mycket svagt, kyls med vatten.
21.20: Borren startar igen, löper fint. J (Jan Erik Olsson) lyssnade uppmärksamt. Ultimatum lästes två gånger (tidigare bara skrek han).”
Polisens avlyssningscentral inne i banken hade under eftermiddagen flyttats från en garderob innanför valvet till ett litet rum nära entrén mot Norrmalmstorg. Ljudet från mikrofonerna som monterats i valvets ventilationstrummor registrerades med hjälp av två bandspelare som övervakades av personal från Säpo. En telefonlinje upp till ledningscentralen låg öppen. Den tekniska kvaliteten på det inkommande ljudet från valvet var dålig. Det var svårt att uppfatta vad som sades och gjordes inne i valvet, i synnerhet sedan borrningen startat. Mikrofonerna registrerade mest buller. Tjut från borren, skrapningar, slammer, då och då fragment av rop, skrik, samtal.
Nästan omedelbart efter att borren börjat tugga sig igenom betongen hörde avlyssningspersonalen en kvinna förtvivlat skrika: ”hjälp, lägg av, låt bli, låt bli …sluta, sluta …”. Skriken fortsatte, stegrades och övergick i snyftningar och gråt. En kriminalkommissarie i rummet tyckte sig också höra en röst som på skånsk dialekt sa något i stil med ”det här var det jävligaste jag pippat i hela mitt liv”.
Inne i det lilla rummet med bandspelarna blev alla mycket illa berörda. De var övertygade om att kvinnan utsattes för någon form av våld, kanske, ja förmodligen, en våldtäkt.
Den övertygelsen kom rimligen att spela en viss roll för den bild av Jan Erik Olsson som växte fram i polisledningen, i polisleden och bland journalisterna på torget. Men de förtvivlade ropen ”sluta, sluta, lägg av …” var inte utlösta av någon våldtäkt utan av gisslans skräck för borren, gisslans fruktan för att gasen nu skulle släppas ner, banktjänstemännens rädsla för att de skulle dö som råttor i det barrikaderade valvet, gasade till döds eller skjutna av rånaren.
Gång på gång frågade polisen senare gisslan om de utsatts för någon form av sexuella övergrepp i valvet. Varje gång fick förhörsledarna nekande svar.
Borrningsarbetet fortsatte. Det var inte okomplicerat. Taket var armerat. Också elledningarna ställde till problem. Strömmen gick. Valvet mörklades. Vid något tillfälle uppfattade polisen att Janne Olsson brände av en tändhatt eller möjligen ett skott i ett ventilationshål, som en missnöjesmarkering. Carl Persson fick hela tiden lägesrapporter levererade till kanslihuset:
”21.40: Säkringarna gick, elektriker på plats. Lugnt i valvet. Borrdjupet 20 cm.
/…/
21.58: Borren låter mycket, ej beräknat.
22.07: Huvudsäkringen går, lagas snart igen. /…/
22.28: Uppehåll med borren. Slipar något. Vissa justeringar, snart igång igen. Drygt 40 cm. Djupet svängt mellan 50, 60 och 70. J bad få ultimatum uppläst en andra gång.
22.30: Borren går igen.
22.37: Gått trögare, uppehåll, ordning på kärnan, klumpen, armering, järnbalk.”
Rånaren hade beordrat upp Sven på en stol direkt under den punkt där borrkronan skulle bryta igenom. Sven skulle också fästa en bit sprängdeg vid några lampor strax intill, men rånaren utförde så småningom uppgiften själv. På rånarens uppmaning hade Sven tidigare kontrollerat ventilationshålen för att slå larm om det skulle komma gas den vägen. Han hade då sett en liten plastslang stickas in. Det var ett gastroskop, ett instrument för observation. Det hade gjort rånaren rasande. För honom var det uppenbart att det handlade om ett försök att leda in gas i valvet.
Medan Sven stod på stolen och väntade på borrkronan höll sig de andra i gisslan vid det omkullvälta dokumentskåpet och ropade för att få kontakt med polisen.
B-O Lövenlo ringde åter ner till valvet. Janne Olsson tog samtalet.
– Era dårar! fräste Janne.
– Ja, hej, sa B-O.
– Era dårar!
En kvinnoröst tog nu över och ropade.
– Sluta borra, snälla ni sluta … vi står här framme …
– Vad fan är det? frågade B-O.
– Ett hål där framme, svarade kvinnan.
– Jag har satt upp en bra klump här under tiden. Ungefär i mitten där ni kommer ner, berättade Janne.
– Du är inte klok! sa B-O.
– Nej, tacka fan för det. Man gör inte sådana här grejer om man är klok. Då går man ut och jobbar och har stämpelklocka, om man är klok, ju, sa Janne.
– Vad säger du? frågade B-O. Vad fan gapar tjacket om?
– Vad tror du? Ni har en slang in på en ventil här som han håller på och …
– Vi?
Paniska kvinnoskrik avbröt samtalet:
– Sluta! Sluta!
– Kom fram här, sa Janne till kvinnorna i gisslan. Kom fram och ställ er. Så ja, ställ er …
– Nej, sluta, ropade en av kvinnorna.
– Vilket liv, du, sa Janne till B-O.
– Du var en jävel att pina krokarna! sa B-O.
– Jag? Nej! Jag rör dem inte alls, inte alls.
– Ge fan i att pina krokarna på det där viset!
– Det ska du ge fan i, förstår du!
– Ni måste släppa ut oss på vanligt sätt, ropade en av kvinnorna. Låt honom få komma ut med gisslan. Han har ingenting gjort oss. Det är ni som gör att vi håller på att dö. Fattar ni inte vad ni gör?
– Det är inte jag som pinar dem, jävla löss att säga så, vet du. Jag har aldrig pinat någon krok, aldrig i hela mitt liv, skrek Janne.
– Vad gör du nu då? frågade B-O.
– Din jävla terrorist. Det är ni som är terrorister och inte jag.
– Ta det lugnt och knalla ut för fan, svarade B-O.
Nu bröt en kvinna på nytt in i samtalet. Det var Birgitta.
– Det är Birgitta Lundblad igen. Snälla ni, kan ni inte gå med på kravet, med det här med gisslan, för att det här går aldrig! Det går inte. Så fort ni börjar blir det kaos här nere. Vi kommer att dö allihop här då. Får jag inte svar?
Hon upprepade frågan en gång till:
– Får jag inget svar?
– Jo, jo, jag hör hela tiden vad du säger, vad fan ska vi göra då? frågade B-O.
– Gå ut med gisslan som vi har sagt. Snälla, rara, det är det beskedet som de väntar på och det kommer att fungera.
– Ja, men skjuter han inte och …
– Nej, det gör han inte om vi får gå ut. Det kan jag verkligen lova, så mycket har jag känt honom nu att det gör han inte.
Janne Olsson övertog återigen samtalet. Han var förbannad.
– De ger sig inte, de … fräste han. Vad sa hon nu?
B-O Lövenlo försökte dämpa honom.
– Janne, ta det lugnt för helvete.
– Stackars Elisabeth, hon är hysterisk här, sa Janne. Jag vill inte slå till henne heller.
– Pina inte tjejerna, din tokjävel, du får väl ta det lugnt för fan, sa B-O.
– Jag pinar inte! Jag har inte burit ett finger mot dem och kommer inte att göra det nu heller! Det är ni som gör det. De är psykiskt störda just nu, in i helvete mycket. I synnerhet Elisabeth.
– Janne, sa B-O, det är du som handlar nu.
– Snacka skit!
– Det är det väl, hur fan kan du … försökte B-O.
Janne avbröt samtalet för att ge en order:
– Du står kvar där upp, Sven, som du gör!
– Hur fan kan du pina tjejerna som du gör, envisades B-O.
– Håll käften! skrek Janne. Återigen bröt en upprörd kvinnoröst in.
– Han har inte gjort oss någonting, fattar du det? Det är du som håller på och plågar oss hela tiden. Fattar du ingenting?
– De hör, sa Janne. De står precis under till där ni borrar.
– Janne, vi måste göra ett hål. Fattar du inte det? vädjade B-O.
– Vad då för?
– Låt oss göra ett hål!
– Nej, nej. Hör du, vad är gasslangen för? Varför för ni in den som Sven tog hand om? Ni drog ju tillbaka den igen.
– Vad säger du? Vi måste ju se hurdant det är med krokarna, sa B-O.
– Varför tog du in slangen då, den lilla slangen? Vad fan ska du ha den till?
– Det är ingen gas, du behöver inte vara rädd, Janne.
– Vad är det då för en slang? envisades Janne Olsson.
– Vi vill se vad ni sysslar med.
– Vänta ett slag, sa Janne, jag måste upp och tända en sak, förstår du, jag lägger på …
Birgitta bröt in i samtalet igen.
– Ja, det är Birgitta Lundblad. Snälla, låt oss få komma ut som det en gång sagts!
– Det blir ingen gas, sa B-O, jag kan lova dig det.
– Nej, nej, det blir ingen gas. Okej, sa hon.
– Det blir ingen gas. Vi vill göra ett hål i taket.
– Ja, men de vill nog inte … Snälla nån, låt oss gå ut precis som det var sagt förut, alltså, med alla fyra, bönade Birgitta.
– Ja, lugna dig ett tag, sa B-O.
– Jag är lugn, försäkrade Birgitta.
– Vi måste ordna det här nu, får jag snacka med Janne? sa B-O.
– Ja.
– Du löser inga problem som du håller på nu, sa Janne Olsson.
– Vi måste snacka lugnt nu, insisterade B-O. Vi måste ordna till det här. Vad fan vill du nu … Janne?
– Sluta! ropade en gråtande kvinna.
– Janne, upprepade B-O, vi måste snacka nu. Det blir ingen gas, Janne. Trissa inte upp tjejerna med det för fan!
– Du vet, de är på alla ventilerna …
– Vi vill ju se … lugna dig ett tag … vänta ett tag, vänta ett tag, Janne! ropade B-O.
– Jag bränner antagligen iväg en kärve nu genom en ventil, vilken som helst, jag kan inte hålla mig längre, förstår du här. Hajar du inte det? Hajar du inte det?
– Jo, jag säger till att vi ska sluta med ventilerna.
– Snack, det gör ni inte ändå. Jag bränner av en salut och så ser du att jag står till vad jag säger.
– Lugn ett tag. Jag ska ropa till en kille här. Du får höra själv. B-O hojtade:
– Kurre! Säg till att de tar bort de där slangarna som ni ska se genom ventilerna med. Stoppa det med detsamma!
Sedan återupptog han telefonsamtalet och sa:
– Du ska titta i ventilerna, att de tar bort grejerna!
– Du tror väl inte jag går upp där, sa Janne, det gör Sven, han får gå upp där, det var han som …
– Låt honom gå och titta så får ni se att vi tar bort … vi skulle dra in en grej för att vi skulle se vad ni gjorde där inne.
– En plastslang, en liten tunn plastslang …?
– Det blir ingen gas, jag lovar dig!
– Nej, de har det … jag ser det så, vet du … då har jag ingenting … det förstår jag. Sätter ni igång med det så … jag sitter långt ner, och de får stå där längst upp.
– Jag har sagt att det blir ingen gas, upprepade B-O, då blir det inte.
– Ni är lite löjliga att underhandla med, sa Janne. Det är bara ni som vill. Vill och vill. Det lilla jag vill, det är att komma ut härifrån.
– Du har väl ställt dina krav också?
– Ja, jag har inte fått någonting.
Nu avbröts de av en upprörd kvinnoröst:
– Fattar du inte att han låter oss … att det blir vi som åker dit, fattar du inte det?
– Hör du vad de säger? frågade Janne. Kan du fatta det? De är ledsna in i helvete, men ändå litar de på mig. Varför gör de det, tror du?
– Du menar att vi ska öppna dörren och du ska knalla ut? frågade B-O.
– Ja, just det, sa kvinnan, öppna dörren och låt oss gå ut i lugn och ro.
– Vänta ett tag flickor! sa Janne. Vänta så ska jag snacka. De hör nämligen vad du säger. Jag har lovat, jag vill gärna att de ska höra det allihop. Det bara är så. Fan, vad ni är löjliga som sätter igång och borrar … Du kan fråga fruntimren om jag har satt upp det eller ej.
”Det” var sprängladdningen.
– Lugna ner dig! sa B-O.
– Som sagt var, sa Janne, du kan ju fråga … Stackars Sven står undertill också. Vad bultar de för i taket, de idioterna? Lilla minsta hål jag ser, alltså, så går laddningen och …
Nu tryckte Clark Olofsson sig in i samtalet och ropade:
– … och Sven står bara en halv meter därifrån!
– Och Sven står bara en halv meter därifrån, ekade Janne.
– Får vi bara gå ut i lugn och ro så blir det inget skjuta av, försäkrade en av flickorna, bara ni håller er precis lugna.
Någon av de andra flickorna bara skrek, hysteriskt, paniskt rakt ut.
– Tillbaks igen! röt Janne. Tillbaks igen! Nu har du ställt till det, grabben, sa han till B-O. Nu går den!
Skriken och tjuten fortsatte.
B-O försökte vädja:
– Hör du du …
– Får jag tändaren, Clark, beordrade Janne.
– Ta det lugnt för fan! Du är inte klok! ropade B-O.
Nya skrik, nya snyftningar.
– Vi borrar ett hål i taket … hör du du … du … hallå!
– Han säger att det är skitenkelt att dö, sa Clark. Det känns ingenting.
– Nej, nej, sa B-O, men vi borrar ett hål i taket nu.
– Ja, han smäller här, fortsatte Clark, och han står precis under, Sven.
– Ja, ja, sa B-O, men vi ska ha ett hål i taket.
– Ja, sa Clark, men Sven kommer att flyga med, alltså. Du vet om det! Sven kommer att ryka med!
– Vilken? undrade B-O.
– Sven kommer att ryka med, upprepade Clark.
– Ja, men du, stanna …
– Precis när ni går igenom så hoppar jag bakom här, sa Clark.
– Vad fan ska vi göra? frågade B-O.
– Snacka med honom, sa Clark. Jag skiter i det här! Jag är beredd att flyga med, jag med.
– Jag har ingenting att säga, sa Janne. B-O gjorde ett sista försök:
– Jo, hör du du …
– Vi väntar, sa Clark, sedan när det har smällt här. Först får vi ta bort Sven där, alltså. Hej då.
När borren bröt igenom taket detonerade Janne Olsson sprängdegen. Dessförinnan hade han sagt åt Sven att ”hoppa åt sidan”. De fyra i gisslan tog skydd bakom en filt. Explosionen skadade borren. Den måste nu dras upp tillsammans med betongkärnan. Det var bökigt och besvärligt. Nere i valvet jublade rånaren, men polisen började borra nya hål med tryckluftsborr. Fler hål skulle underlätta gasspridningen. Det fanns också ett annat syfte med borrningarna. De skulle bidra till att mjuka upp Janne Olssons motståndsvilja. Tryckluftsborren förde ett infernaliskt oväsen.
Ute på torget höll ett högre polisbefäl en presskonferens. Det hade nu blivit måndag. Klockan hade passerat ett på natten. Journalisterna fick veta att arbetet inne i banken löpt enligt schemat och att polisen nu ägnade sig åt att ”säkra” det hål som borrats upp i valvtaket. Ordet ”gas” nämndes flera gånger. Presskonferensen sändes i radio.
I kanslihuset fortsatte Carl Persson att anteckna.
”02.07: Säkerhetsåtgärder klara. (Överintendent Dag) Halldin, (Nils) Bejerot, (kriminalinspektör Bengt-Olof) Lövenlo samtalar med valvet, mycket känsligt, vill gå mjukt just nu (polisen har) tagit vissa risker hittills, nu visst lugn med samtal för att slippa gas, känna dem på pulsen, få dem inse spelet förlorat, sondera ordentligt, (från Olsson och Olofsson) uppsluppna kommentarer.
02.14: Förhandlingarna slut, argumenterat, hjälpte ej, vägrar definitivt, nu lufttrycksborren 2 min, kontakt igen. Behöver ej gå igenom med den, det stora hålet + ventilationstrumman tillräckligt för gas.”
Strax före tre på natten fick Carl Persson veta att aktionen avbrutits. När orsaken blev känd tvingades en av rikspolischefens närmaste medarbetare lägga sig ner på en soffa eftersom han annars skulle ha svimmat.
Pressuppbådet utanför Kreditbanken förstod snart att något dramatiskt skett. De trampade runt i cigarettfimparna på torget och såg det ena polisbefälet efter det andra lämna bankhuset för att sedan försvinna i olika bilar.
Vid femtiden kom polismästaren själv ut på torget. Kurt Lindroths ansikte var lika grått som morgonljuset. Han var tagen, man kunde se det. Som en flock hungriga hundar skockades reportrarna och fotograferna runt honom.
Polismästaren hade ett blodigt köttben åt dem. Något för polisen fullständigt oväntat hade skett.
– Rånaren band upp sin gisslan vid bankfackskåpen och sa att släppte vi in gas i lokalen så skulle de här ungdomarna komma att hängas och det var polisen som åstadkom den skadan, berättade Kurt Lindroth.
– Band upp dem så att de skulle hängas?
Arne Thoréns förvåning var inte spelad. Det var tydligt att han inte var säker på att han hade hört rätt.
– Ja, de band upp dem, bekräftade Lindroth. Och det är klart att när vi hade släppt in den här gasen skulle de inte röra ett finger, sa de, för att hjälpa de här uppbundna ungdomarna, utan …
– … de skulle alltså hänga sig själva? sköt Arne Thorén in.
– De skulle alltså på grund av gasen bli oförmögna att hjälpa sig själva och bli hängda, bekräftade polismästaren.
Nu tog Eko-reportern Göran Rosenberg över och frågade:
– Ni sa ”de”. Spelar Clark Olofsson med rånaren i det här?
– Ja, jag skulle tro att han har del i det här företaget, svarade polismästaren.
– Har ni kunnat kontrollera den här uppgiften? frågade en av Rosenbergs och Thoréns kollegor i reporterflocken.
– Vi var ju angelägna om att få den kontrollerad och vi har ju telefonkontakt och vi lyckades få den där telefonkontakten och kom till tals med ungdomarna och de var djupt förtvivlade och bad för sina liv, svarade polismästaren.
– Ni hörde dem i telefon alltså?
Det var Göran Rosenberg som ställde följdfrågan.
– Vi hörde dem i telefon, bekräftade polismästaren. Och det var äkta förtvivlan.
Kurt Lindroth meddelade därefter att aktionen i banken avbrutits tillfälligt för att ge personalen en chans att vila. ”Många av oss har inte varit ur kläderna sedan i torsdags”, sa Kurt Lindroth. Pausen skulle vara fram till klockan 14 på måndagseftermiddagen.
Polismästaren fick nu frågan om inte det som hänt visade att polisen felbedömt läget.
– Nä, nä, vi visste … här har man ju att göra med en helt omänsklig människa, svarade Kurt Lindroth.
Rånaren hade hotat hänga sin gisslan. Detta var en sensationell och skrämmande vändning. I måndagens Expressen kunde man se en dramatisk femspaltig teckning som visade de fyra i gisslan uppradade vid bankfacken med snaror kring halsarna. Framför dem stod en skäggig och långhårig rånare med blicken och vapnet riktade mot valvtaket.
”Det var djupt chockade polisbefäl och läkare som strax efter klockan fyra i morse lämnade Kreditbanken vid Norrmalmstorg.
– Det är svårt att för en vanlig människa föreställa sig att det finns sådana odjur som den här rånaren, sa polismästare Kurt Lindroth.
– Vi har att göra med en mycket grov psykopat. Han kan ta sig för vad som helst, sa en läkare.”
Så löd ingressen till artikeln under teckningen. Resten av artikeln var en intervju, inte med Lindroth utan med Nils Bejerot, gjord tidigt samma morgon på Norrmalmstorg.
”Doktor Bejerot berättar varför polisledningen i morse gav upp försöken att få ett snabbt slut på det här dramat:
– Det var en genomjävlig syn som mötte oss då vi såg hur rånaren hade bundit sin gisslan. Om vi släppte ned gas så skulle de fyra ha strypts. Vi var helt ställda. Det fanns inget mer för oss att göra just nu.”
Bejerot sa sig bli mer och mer övertygad om att ”Clark Olofsson helt står på rånarens sida”. Han förklarade också att gisslan börjat ändra attityd mot sina ”fångvaktare”. I början, när Kristin Ehnmark gjorde sitt radiouttalande, var det som skedde omkring henne ännu ”spännande”, det ”låg lite Robin Hood-romantik över det hela”, sa Nils Bejerot och fortsatte:
– Men nu är verkligheten en annan. De är trötta, hungriga, spända och smutsiga. Det luktar fruktansvärt inne i lokalen och de måste förstå att det är farliga män de har att göra med.
Nu är de säkert inte lika positiva till rånaren och Clark Olofsson längre.
De fyra snarorna hade skurits till av repet rånaren haft med sig in i banken. De var fastsatta i bankfacken, där det fanns en kläppar med hål i för de kunder som ville ha ett extralås.
Sven hade inte sett när snarorna satts upp. Plötsligt hade repstumpar med öglor bara hängt där och rånaren hade beordrat fram Sven och de tre kvinnorna till väggen och sagt åt dem att dra snarorna över huvudet. De hade förstått att snarorna hade med gasen att göra, att avsikten med hängningshotet var att tvinga polisen att avstå från att släppa in gas. Rånaren hade förklarat det för dem. De hade inte blivit bundna. Ändå hade de blivit rädda. Clark hade sett det och gått fram till dem för att rätta till snarorna. Samtidigt hade han viskat att det inte var någon fara, det blir ingenting, vi skär loss er om det händer något. Men Sven hade tänkt att om gasen är osynlig och luktlös så kanske vi inte märker den innan det är för sent och då spelar det ingen roll om de tänker skära ner oss eller ej.
När snarorna var på plats hade gisslan ropat för att få polisen att upptäcka vad som skett. När flickorna grät sa rånaren att det var bra, han ville dem ingenting illa, det han var ute efter var bara att visa polisen att han menade allvar.
Det hade varit mycket rop och skrik i valvet hela söndagsnatten. Borrandet var skoningslöst. Det slamrade, tjöt, högg, malde, malde, malde. Gång på gång hade telefonen ringt och arga röster hade studsat mot den tjocka bullermattan.
Clark lyfte luren.
– Ja, det är Olofsson.
– Ja, hej, det är B-O. Hör du, vi skickar ner en wire genom hålet där uppe. Och där får du hänga pistolkolven uppåt och för fan häng inte på någonting så fördämningen går åt helvete.
Janne Olsson trängde sig in i samtalet.
– Vad vill du nu då? sa Janne.
B-O Lövenlo upprepade att nu skulle det skickas ner en wire och på den skulle Janne Olsson hänga sin kpist. Olsson blev rasande och började skrika.
– Ja, men lägg av, du! Lägg av för satan! Nu är det nog pratat om det. Jävla skit!
Sedan B-O uppmanat Janne att ”ta chansen, för nu är det den sista som kommer” och hotat med att ”nu är det jävlar i mig riktigt allvar här”, slängdes luren på.
– Skicka ner lite vatten istället! hade en av tjejerna ropat.
Sedan hade de lyssnat på nyheterna på radion, och rånaren hade skällt på polisen.
– De vill inte snacka om någonting. De vill inte snacka om någonting. Vi får ingen mat, inget vatten och ingenting.
Telefonen ringde igen.
– Ja, hej, det är B-O.
– Ja, nu är det gas på gång, det hörs här, svarade Clark.
– Nej, det är inte alls gas på gång, lovade B-O.
– Det sa de i radio, protesterade Clark.
– Du hör vad jag säger! envisades B-O.
– Ja. Okej, sa Clark.
– Fattar du?
– Nej.
– Hör du du, jag säger vad som händer …
– Ja.
– Hänger han på puffran?
– Nej, vad löjliga ni är …
B-O hade bråkat om den söndersprängda borren. Clark hade försökt skjuta in något om att nu stod hela gänget uppradat med snaror runt halsarna, men B-O hade inte reagerat utan bara fortsatt sitt tjat om borren och ”puffran” som skulle hängas upp på wiren.
Tryckluftsborren hade dånat och tjejerna hade ropat efter vatten och sedan hade B-O ringt igen.
– Vad är det nu då? hade Janne Olsson sagt.
– Hör du du, började B-O.
– Vi kan inte snacka nu, du, det går inte, sa Janne.
– Nu har vi gjort så att vi borrat flera hål, va. Det har du märkt?
– Ja.
– Ska du hänga någonting på wiren?
– Vilken då wire?
– Wiren som hänger nere hos dig?
– Vad ska vi hänga på den?
– Det jag talade om förut, din kpist.
– Nej, nej, nej, ropade Janne.
– Hör du du, då tvingar du oss att göra fler hål och eventuellt använda gas. Vad säger du om det?
Janne Olsson hade beordrat fram Sven.
– Om ni skickar ner gas här nu, då har vi inte en chans att klara oss, förklarade Sven.
B-O verkade inte lyssna.
– Hör du, får jag tala med Olsson, sa han.
– Vi är fastsnörda här i bankfacksställningar så vi kommer att hängas och strypas och dessutom kommer inte ni in här för de har barrikaderat dörren, fortsatte Sven.
– Ja, det vet jag, sa B-O. Hur är det med dig?
– Det är bra med honom, sa Janne.
– Jaså då, sa B-O.
– Det är bra. Han skulle ha medalj, sa Janne.
– Oj, oj, vad stiligt, hånade B-O.
– Du får höra själv … Han tror inte på mig … Fråga igen du, sa Janne.
– Vad stilig du är! fortsatte B-O.
– Vad är det för något nu då? undrade Sven.
– Är det Svenne? frågade B-O.
– Ja.
– Hur känner du dig? Hur känner du dig efter alla omständigheter och allting?
– Jag känner mig jävligt taskig.
– Jag förstår, hör du, vi är på väg att ta ut er så gott det nu kommer att gå. Så ni förstår det!
– Ja, alltså, släpper ni på gas här så behöver ni inte ta ut oss, svarade Sven. Då kan ni begrava oss här på samma ställe.
– Varför det?
– Bara för att vi hängs!
– Skicka ner någonting och titta genom hålet ni har gjort i taket om du vill, så kan du se hur det ser ut.
B-O hade sedan frågat Janne Olsson hur länge han tänkte fortsätta ”spela”.
– Spela? Tills spelet är slut, naturligtvis, hade Janne svarat.
– Hur länge ska du hålla på att pina folk? fortsatte B-O.
Janne Olsson blev rasande.
– Pina? Har du hört? Hör ni nu att jag pinar folk här nere?
– Jag hörde ju vad Svenne sa. Håller du på och hänger dem?
Tjejerna skrek:
– Ja, det gör han, ja det gör han! Ni får inte skicka någon gas! Vi kommer inte ut! Fattar ni inte!?
B-O frågade om Janne tänkte vika sig. Grälet fortsatte tills Janne Olsson började skratta.
– Ja, du skrattar, va? sa B-O.
– Ja, vad fan ska jag göra, ni är så satans löjliga.
– Hör du du, du har spelat färdigt nu! sa B-O.
– Har jag det?
– Det har du!
– Nej, nej, nej! Jag har många skott kvar här.
– Du har fått så många chanser att ta det lugnt. En av kvinnorna tog luren och sa:
– Du, skicka inte ner någon gas! Vi står här, vi blir hängda och vi kommer inte ut genom valvet och ni kan inte ta er in, för det står två stycken dokumentskåp ställda så att det går överhuvudtaget inte att rubba dörren. Fattar ni ingenting?
– Ni har förstört mina nerver totalt! sa kvinnan.
– Ja, det är okej, sa B-O.
Snarorna blev snart en del av vardagen i valvet. Rånaren ville att någon i gisslan hela tiden skulle stå i en snara. De stod i skift, men Sven stod längst och mest, han tog på sig det jobbet så att kvinnorna skulle få vila. När ingenting hände kunde de få sitta på en stol under snaran, liksom i jourläge. Uppfattade rånaren aktivitet utanför valvet kunde han beordra upp dem allihop.
– Upp i snarorna, krokar!
Snarorna var till en början löst knutna, men drogs efterhand åt, i synnerhet sedan de flyttats längre in i valvet. Men eftersom ljuset försvunnit i samband med borrningen och det var mörkt i valvet var det lätt att fuska och bara låtsas ha snaran om halsen när den i själva verket bara stuckits ner i halslinningen.
Janne Olsson och Clark hade under natten flera telefonsamtal med B-O om mörkläggningen av valvet.
– Tänd ljuset! sa Clark.
– Har det slocknat? sa B-O.
– Ja, det finns inget ljus kvar.
– Har ni inget ljus?
– Det är kolmörkt, alltså.
– Ett ögonblick, hör du! Jag ska fixa, hör du, jag måste höra efter vad fan det kommer … Ni ska ha ljus. Det ska jag fixa direkt, förstår du. Jag ringer med detsamma.
– Hej.
B-O hade återkommit och förklarat att båda ledningarna i valvtaket borrats av. Han och Clark resonerade fram och tillbaka om proppar och elsystem, som två goda grannar i ett villaområde, och när de enats om att det inte hjälpte att sätta i nya proppar lovade B-O fixa en sladdlampa.
– Och så tamponger och vatten, hade Clark sagt.
En av flickorna hade fått sin mens.
B-O ringde igen och inledde samtalet med att skälla på Clark för att denne inte kunnat ordna situationen bättre.
– Du förstår, hade B-O sagt, hela världen, halva Sverige, håller på att titta på vad ni pysslar med för jävla ruttenheter, förstår du inte, det är så jävla ruttet som det kan … förstår du inte det, Clark?
– Jo, men …
– Ta hand om det då, för fan, och ordna till så att det blir ändring. Fattar du inte?
Därefter hade B-O bett att få tala med ”killen”. Janne hade först sagt att han inte ville prata med B-O. Men sedan hade de båda, polisen och rånaren, på nytt börjat gräla och skrika i munnen på varandra:
– Hör du du, jag måste snacka med dig, det gäller käket, sa B-O.
– Vad är det nu för några dumheter du ska börja med? undrade Janne.
– Hör du du, var det snack om käk, va? frågade B-O.
– Ja …
– Du, så jävla rutten som du är, det är inte vi. Och därför ska vi skicka ner käk åt dig.
– Till mig? frågade Janne Olsson.
– Så jävla rutten som du är är ta mig fan inte vi, fortsatte B-O. Ha klart för dig det!
– Här hör ni flickor! ropade Janne.
– Jävel att pina folk där!
– Det gör du!
De talade i munnen på varandra.
– Nej, nej, hör du, jag har aldrig pinat folk …
– Du ska få käket, hör du du. Du ska få käket och vatten och sedan kan vi snacka i morgon. Det är bättre.
– Det är bättre.
När vattnet och smörgåsarna skickats ner lät Olsson gisslan dricka och äta först för att kontrollera att polisen inte preparerat vätskan och maten med sömnmedel. Stämningen hade nu lugnat ner sig. Janne Olsson klagade över lukten i valvet. De andra pratade om mat. Någon nös. En gång, två gånger.
– Hör ni ni, ropade Sven till polisens mikrofoner. Vi behöver sådana här menstruationsprylar, vet ni vad det är?
– Tamponger, sa Clark.
– Tamponger, heter det ja, plus lite cigaretter, ropade Sven.
Det hade varit en mycket lång dag. Till sist somnade de även denna natt, som nu blivit morgon. Farkosten låg nu hjälplös på bottnen med hål i skrovet.