De vaknade sent. Fast det begreppet hade förlorat sin mening. Det var länge sedan de varit i ytläge. På det djup där de nu vistades var dag och natt bara ord.
Radion stod på. Det var nyheter. Polisen hade redan JO-anmälts för hanteringen av Norrmalmstorgsdramat. Och SKP, kinakommunisterna, hade dragit tillbaka sina listor i kommunalvalet i Sollentuna.
De satt i mörkret, småpratade och sög på de fimpar de lyckats hitta. Rånaren gruffade över det jävla rökandet.
– Och när skulle jag sluta röka då? frågade Sven.
– När som helst, sa rånaren.
– Så då skulle alla sluta röka? sa Clark.
– Alla? Jag snackar om dig va, sa rånaren.
Efter ett tag påpekade en av tjejerna att ”de andra lyckprickarna” var lediga nu.
– Ja, du har varit ledig ända sedan i torsdags, sa rånaren.
De pratade om jobbet, om banken. Sven sa att han trodde att Kreditbanken öppnat ett tillfälligt kontor någonstans, nu när huvudkontoret inte kunde hålla öppet. Det var så mycket som måste skötas, som man bara inte kunde låta ligga. Rånaren ställde frågor om hur det var att jobba på bank och hela tiden hantera så mycket pengar.
– Det är ju inte våra pengar, sa en av tjejerna.
– Det är era pengar, sa Clark.
– Nej, nej …
– Alla pengar är era pengar, upprepade Clark. Alla pengar. Från staten klipper man vad som helst och Kreditbanken är ett statligt företag.
Pratet rullade på i kluckande, lugnande vågor. Alla skrattade. De grälade om meningen med livet. Clark berättade om sin barndom och sina släktingar och om Beirut där han bott när han var på rymmen.
– När jag kom till Beirut då kände jag så här: Den här stan … ja, som min födelsedag var det … jag kände mig så jädra hemma där.
När han tänkte på sina släktingar var känslan den motsatta, främlingskap.
– Vi kan inte snacka med varandra på samma språk. Vi har kommit ifrån varandra för länge sedan. De talar om sina fakturor på jobbet och tipset och TV:n och sådant som jag fullständigt struntar i.
Clark sa att han ville lämna Sverige.
– Får jag en chans till att sticka så kommer jag aldrig tillbaka.
– Samma här … usch, sa rånaren.
– Jag ska aldrig, aldrig sätta min fot här i Sverige. Aldrig! sa Clark.
– Men då vore det ju värt att ni fick alla de här pengarna, sa en av flickorna.
– För att bli av med oss … sa Clark.
De talade i munnen på varandra. Men Clark tog tillbaka ordet.
– Jag säger så här: Ingen jävla människa vill vara gangster om det finns ett bättre alternativ. Jag vill inte ta order av någon. Jag kan ta order, men det spricker förr eller senare. Jag blir bara förbannad och … Kommer jag att jobba i Sverige så kommer jag att vara egen företagare, på ett eller annat vis. Jag kan sköta mig själv. Jag vet att jag kan göra skitmycket prylar, alltså.
Så berättade Clark om en eller annan affär han genomfört när han suttit på kåken i Uppsala. Det gjorde rånaren orolig. Han tyckte att Clark pratade för mycket, snuten lyssnade. Rånaren försökte förmå Clark att knipa igen. Clark blev förbannad.
– Men lägg av då, människa, så jag får snacka!
– De lyssnar överallt, sa rånaren.
– Det skiter väl jag i, sa Clark.
Nu var det Clark som ägde banken. Språket var hans vapen. Han kontrollerade valvet med sina anekdoter och skrönor och historier.
– Jag är fullständigt säker på mig själv, försäkrade han. Jag är i harmoni med mig själv. Det finns ingen som kan sätta sig på mig, inte.
– Jo, jag, sa rånaren.
– Då säger jag så här, sa Clark, och avlossade en ny ordkärve. Han berättade vad han skulle göra när han blev fri, han berättade om hur han som 15-åring försökt emigrera, men misslyckats …
– Sedan blandade jag ihop mig med en … som sköt den här polisen, sa han sedan.
– Ja, hur gick det med den killen? undrade flickorna.
– Han sitter bara i en sån här skrubb, år efter år, sa Clark. Han har ingenting på väggarna som andra människor. Inga bilder. Bara vita kala väggar. En spartansk bädd. Inget mer. Alla är vänliga mot honom och en gav honom en TV. ”Vad ska jag med den här till?” sa han och slog den rätt i väggen. Han skiter i allt och alla. Han går ut fem minuter om dagen kanske, en gång i veckan. Och så slår han folk på käften. Går rätt fram till dem och bara … pang-pang.
Rånaren ropade en hälsning till polisens mikrofoner:
– Du, nu när ni lyssnar här, de vill ha cigaretter också! Hör ni det!?
De fortsatte att prata om fängelser och fångar. Clark hävdade att det egentligen inte är någon skillnad mellan kåkfarare och alla andra.
Rånaren nappade.
– De som sitter inne, många av dem tillhör gräddan av Sveriges folk, intelligenta och …
Någon invände att de som sitter inne ju ändå måste ha en annan inställning till andra människor än vad medelsvensson hade.
– Nästan alla killar som sitter inne har samhället någon gång svikit, sa rånaren.
– Ja men tror ni inte att samhället någon gång har svikit oss, sa en av flickorna. Att vi har blivit förbannat besvikna. Tror ni inte att vi är förbannat besvikna när vi sitter här?
– Jo, men du tål det ju, sa rånaren.
– Vi kan ju inte bråka.
– Nej, nej, medgav rånaren.
Elisabeth var den drivande i diskussionen.
– Du är obstinat! sa rånaren till henne. Vi som sitter inne och jobbar varje dag så svetten lackar, vi ska inte få öppna käften och säga någonting, då?
– Jag vill bara göra klart att jag ska inte bli behandlad på samma sätt som ni, men ni ska bli behandlade på samma sätt som jag, sa Elisabeth.
– Jag vill inte tillbaka till det helvetet, så är det med det, slog rånaren fast. Jag vill ha en chans i alla fall att klara mig. Eller hur, Clark? Du vill inte tillbaka?
Clark förklarade att han skulle kunna komma ut först 1977, allra tidigast 1975. En av tjejerna sa att sitter man i fängelse blir man förr eller senare fri, men själva skulle de aldrig komma ut.
– Jaså? sa rånaren.
– Vi har inte valt detta på något sätt, sa en av tjejerna.
– Vi har inte haft en chans, sa en annan.
– Jag har heller inte valt det här, sa Clark.
– Nej …
– Faktiskt!
– Nej, nej …
– Vad de än säger där ute, fortsatte Clark. De tror att vi har gjort upp det här innan …
– Men man kan ju inte lita på allt vad de säger på radion, sköt en av tjejerna in.
– Nej, sa Clark … att det skulle vara planerat i förväg. Men faktum är att jag visste inte ett enda smack.
– Cigaretter, ropade någon rakt ut i mörkret.
– Ja. Men du rökte ju i går, sa rånaren.
– Jag tycker inte om folk som bestämmer över mig och säger till vad man ska göra, sa Clark.
– Men man har ju alltid några över sig, hur man än vänder sig, sa en tjej.
– Ja, sa en annan.
– Har man rättigheter har man skyldigheter!
– Ja, just det!
– Ja, men det vill inte alla gå med på. Har du glömt det? sa rånaren och skrockade.
– Vad då? Jag har en massa skyldigheter, sa Clark. En massa skyldigheter!
– En massa rättigheter också, sa en flicka.
– Mina rättigheter är jävligt beskurna, sa Clark.
Clark kom in på frågan om socialbidrag. Själv hade han aldrig tagit emot en enda spänn i socialbidrag, det var han noga med att poängtera.
– Den dagen jag lägger av och får mucka och börjar arbeta, den dagen ska jag begära socialbidrag när jag inte har till hyran och sånt där. Till dess tar jag vad jag har och gör vad fan jag vill. Jag ansvarar för mig själv.
– Ja, sa rånaren, ingen annan än du själv kan sitta för det du gör. Det är ingen annan som gör dina brott. Det är bara du som gör dem.
Rånaren och Clark var överens om att mycket var åt helvete på kåkarna, men de var också överens om att fängelser måste finnas, för att skydda samhället mot farliga individer.
Här satt Clark Olofsson, isoleringscellernas Che Guevara, idol, eller åtminstone halvidol, för radikala ungdomar och opinionsbildare runt om i landet, och hans kumpan, som av Åsa Moberg ett par dagar tidigare uppmanats att bränna en miljon eller två i protest mot systemet – och de talade om egenföretagande och eget ansvar på ett sätt som knappt ens moderater vågade göra vid den här tiden. Det var lite lustigt.
– ”Fåfängans marknad”, sa Clark plötsligt. Det var den sista bok jag läste. Har du läst den, Elisabeth?
– ”Fåfängans marknad”, ja, sa Elisabeth.
– Tråkig bok, slog Clark fast.
Rånaren la sig i samtalet.
– Jag tränar varje dag med järnskrotet. Då blir man stark i armarna. Fåfängans marknad, ja …
Medan de väntade på nya radionyheter sa Elisabeth att det här hade varit roligt, det här hade varit det roligaste samtalet hittills.
– Säg inte det för satan, sa rånaren, för då fortsätter han oavbrutet. Det var Clark, den talföre, han syftade på.
Alla skrattade.
Radion rapporterade som vanligt om situationen på Norrmalmstorg.
” … tvingades tidigt i morse att avbryta kontakterna sedan de fyra bankanställda …”
– Vad de frossar i det här! sa rånaren.
” … bundits i valvet och snaror lagts om halsen på dem. Detta hade inneburit att de skulle ha strypts om gas hade släppts in i bankvalvet.”
– Precis, sa rånaren.
Kristin huttrade. Clark frågade om hon ville ha en filt.
– Nej jag fryser, jag tar jackan, svarade hon, och letade med hjälp av Clark fram rånarens grå munkjacka.
– Va? Min jacka? sa rånaren med spelad förvåning.
– Ja, ja, jag har snott din jacka, okej? sa Kristin.
– Fan, hör du det, du som lyssnar? ropade rånaren.
– Hör du du, rånarn … sa Elisabeth.
Clark skrattade.
– Janne, säg Janne, svarade rånaren.
Nu skrattade de alla igen.
– Jaså, du heter Janne, sa Elisabeth. Jaha, ja. Har du någonsin tyckt när du haft rätt någon gång att … njaaa … jag kanske inte hade rätt och erkänt att du hade fel?
– Ja, det var en jävla fråga. Har du någon gång tyckt att du har rätt?
– Du har först tyckt att … ja först tyckte du att du hade rätt och sedan när du tänkt efter och någon kommit med ett annat påstående – då har du kommit underfund med att … nja, man kanske inte hade så rätt.
– Många gånger! Fy fan!
Flickorna ville ha vatten. En av dem drack så snabbt att hon satte i halsen och började hosta.
– Så där går det när man gapar efter mycket, sa Janne.
Det smakade viol om vattnet som polisen skickat ner till dem tidigt samma morgon. De var flera som tyckte det.
– Hosta inte för mycket, sa Janne.
Clark berättade om hur han försökt spränga sig ut från Kalmarfängelset några veckor tidigare. Att det gått åt skogen hade kanske berott på att han planerat allt så väl, förklarade han. Ibland straffade det sig att vara för listig.
– Det är ofta man ser det inne på kåkarna, sa Clark. Den som är för smart, alltså, han brukar sitta mest illa till. En kille försöker planera en rymning. Så och så. Stegarna kommer där. Bilen kommer där. Då står det två man och jobbar: ”Äh fan, ska du rymma nu?” … ”Ja, okej, kom med här.” … På med stegen och så, vad typiskt! Dörrfan är öppen! Vakten har gått på fika kanske, just då. De kommer över muren och ut i skogen. ”Vad fan ska vi göra nu då?” … ”Åt det här hållet!” … Så springer de. Och efter tio timmar säger de: ”Hör du, jag pallar inte, jag orkar inte” … ”Ja, då går vi tillbaka då”. Så går de tillbaka.
Flickorna skrattade.
– Titta på Kalmar! sa Clark. Där rymmer de, tio man, och rusar runt i stan en hel dag. Sedan kommer de tillbaka och ringer på dörren. Ring, ring!
– Vad händer med dem då? frågade en av flickorna.
– Då säger konstapeln så här: ”Tjenare Hågge” eller ”tjenare Kurre” … ”in med dig på durken … Här får ni nya kläder! Upp för fan, ni ska till jobbet i morgon bitti!” … ”Hör du, konstapeln, har du fika?” … ”Visst, jag har fika. Ska du ha? Här har du mackor också” … ”Det är fint” … Så dricker de kaffe ihop som de bästa polare, va. Sådana tjyvar gillar de. Det är ju deras födkrok.
Flickorna fortsatte att skratta – och leta fimpar.
Kristin snålrökte sin fimp ända in på filtret.
– Jag brukade röka sådana där när jag var mindre, sa hon.
Plötsligt skrek hon till:
– Aj, aj, jag bränner mig på läpparna.
De stökade runt och försökte få ordning på den provisoriska toaletten. Stämningen var god. Familjär. Elisabeth gjorde ett halvt skämtsamt försök att få ett slut på fångenskapen.
– Hör du, vi har just kommit till den slutsatsen att det är lika bra att vi tar och flyttar undan det här och tar och knatar ut så vi hinner ut på stan i kväll, sa Elisabeth till Janne Olsson, och gjorde en gest mot dokumentskåpen och den stängda valvdörren.
Hon fick inget riktigt svar.
– Hur många av er har föräldrar som är socialdemokrater? frågade Janne.
– Min pappa tror jag är socialdemokrat, svarade Sven.
– Han är det nu efter det här också, tror du inte det?
– Jaa …
– Är det morgon eller kväll? frågade Janne.
– Kväll, trodde Sven.
– Nej, jag tror det är morgon, sa en flicka.
Janne Olsson såg till att hans gisslan inte glömde jourtjänsten i snarorna.
– Birgitta och Sven, ni ställer er där borta! Ställ er där borta!
På nytt verkade Janne vara på väg att förlora tålamodet. Han gav Clark order att ”ringa upp” till poliserna på direktionsvåningen. Samtidigt höll han koll på Sven.
– Är du där borta?
– Inte än.
– Står du där?
– Jaa …
Polisen hade satt igång borrningarna igen. P3-musiken i transistorn blandades med slamret från borren.
– Sluta borra! Sluta borra! skrek flickorna.
Janne var allt mer otålig. Varför hörde polisen inte av sig? Hur hade de där tänkt sig fortsättningen?
– De måste ge mig ett besked.
Clark nämnde Palme, ”kroknäbben”, och sa att han själv gärna skulle vilja vara statsminister för en dag.
– En sak vet jag i alla fall, sköt Janne in, det är ju vissa andra nu som eventuellt vinner valet.
De fortsatte att prata om ”kroknäbbarna” och polisen och ”idioten Bejerot” och allmänheten som nu fått veta att det enda som kunde rädda gisslan var ”gas och grejer”.
– Nej, nu går jag och lägger mig, sa Clark till sist.
Äntligen ringde telefonen. Det var B-O igen.
Han och Clark började genast gräla om vems fel det var att samtalet dröjt. B-O försökte ändå vara försonlig.
– Det var upptrissat i går som fan här ifrån båda håll. Clark, du är en kille som har huvudet kallt. Nu talar du och jag lugnt och sansat. Det kan vi göra om vi vill. Jag har varit hemma och kvartat i natt, för jag var dödstrött. Det var hårda papper i går här från alla håll. Det är inte någon idé att vi gapar och skriker, det vet du själv. Jag blev också irriterad. Det är mänskligt.
– Hör du, fortsatte B-O, jag kom hit två i dag. Sen får du tro vad du vill. Jag har försökt med telefon, att vi skulle komma fram. Ni får göra vad fan ni vill, men låt bli att fixa med telefon, så vi har någon utväg och kan snacka. Då är det sagt. Nu har jag ordnat käk och jag har ordnat tre rullar muggpapper. Det kastar vi ner först, och tamponger till den här kroken.
– Ja, det var snällt, sa Clark.
– Hör du, hur är det med henne? frågade B-O.
– Du kan tänka dig själv.
– Okej. Tre rullar muggpapper och en tampong, sånt där paket. Hör på mig nu: Det här har jag fixat, de här grejerna, själv, och det är ingen bluff med det. Sedan får du säga vad du vill. Sedan har jag ordnat med sex liter mjölk, såna här tetrapack mjölk, 12 mackor. Det har jag ordnat sen jag kom hit nu.
Clark ville att B-O skulle skicka ner ”bloss också”, cigaretter. B-O redogjorde för hur förnödenheterna skulle levereras. Först skulle toalettpapperet och tampongerna kastas ner och sedan skulle maten firas ner i en plasthink, som de sedan kunde ”ha att skita i”.
Janne tog som vanligt över luren mitt i samtalet. Han ville påminna om att ljuset hade gått i valvet i samband med den gångna nattens kalabalik.
– Du, sa han, krokarna undrar … jag tycker det är jätteskönt, jag blir starkare och starkare, varför vete fan, jag har ingenting att förlora och allt det där skitet … du, varför har du släckt ljuset här nere?
– Är det släckt nu?
– Ni har släckt i ett helt dygn, du!
Så började käftandet igen.
– Så en sak till, sa Janne till sist, kasta inte någonting rätt ner på golvet, för det är vått där nere. Ni har ju spolat fullt med vatten, sa han.
B-O medgav att det hade varit kylning på borrkronan.
Janne var också orolig för att polisen skulle skicka ner så mycket mjölk att de andra i valvet skulle bälga i sig och bli sjuka.
Mot slutet av samtalet tog han upp ytterligare en praktisk detalj.
– Du, sa han, skicka också med en eller två ficklampor, om krokarna ska gå och uträtta sitt behov där borta, så det inte blir alldeles mörkt, va. De snubblar väl och har sig. Och du vet att det kan bli så grisigt.
B-O hade frågat om Janne hade någon egen ficklampa och om han i så fall behövde batterier. Janne hade svarat att han hade en lampa, men han lämnade inte ifrån sig den till tjejerna, för han var rädd att de skulle tappa den. Sedan blev det mer snack om det försvunna ljuset i valvet.
Nu var det Clark som tappade tålamodet.
– Men sätt på ljuset först, för fan! Ni håller bara på att jävlas!
– Jag har satt en kille på jobbet med lyset. Det kommer. Förstår du det, sa B-O. Hörde du inte när jag snackade med den där killen som gick därifrån?
När samtalet var på väg att avslutas ropade en av tjejerna i gisslan:
– Cigaretter!
– Och så snackade ni om cigaretter, sa B-O.
– Och en lampa som de kan ha, sa Janne.
– Vad var det för cigaretter? Vad var det för märke?
– Det vet jag inte. De röker väl upp allting. Hiva ner en fyra, fem paket.
– Det blev ingenting sagt, hör du, sa Janne till Clark när de lagt på luren.
Clark trampade på något mjukt i mörkret. Det var en av flickorna.
– Gud, vad klumpig du är, Clark! sa hon
– För fan, sa han, jag vet inte hur ni ligger.
– Men känner du inte att du kliver på mig?
Hon lät gråtfärdig.
– Ja, han är klumpig, Clark, när han går, sa Janne.
Han tyckte det var roligt. Det tyckte inte Clark.
– Du behöver inte börja med det där igen, om hur jag går …
– Åh, vad jag har roligt åt dig, retades Janne. Jag kallar honom Slöffsen, fortsatte han. Fråga honom varför! Varför då, Clark? Varför kallar jag dig Slöffsen?
Han fick inget svar.
Alla suckade och ojade sig istället över att B-O påstått sig inte känna till att det hela tiden varit svart nere i valvet.
– En sak kan vi komma överens om nu allihop, nu vet vi exakt hur det är när det är becksvart, sa Janne.
– Man är helt ställd alltså. Man vet inte vad som är vänster eller höger, instämde Clark.
– Jag tycker det är skönt, sa Janne.
– Jag tycker det är olustigt, sa Clark.
Polisen firade ner förnödenheterna genom borrhålet. Clark försökte lossa hinken. Det var bökigt och besvärligt och tog tid.
– Du är en jävla människa, snäste Janne.
– Vad fan är det? fräste Clark.
– Gapa inte, du! morrade Janne.
– Nej just det, kontrade Clark.
Så fick han äntligen loss hinkjäveln.
– Ja, det är grönt! ropade Clark upp mot borrhålet.
– Det är det första de vill, sa Janne sedan, att vi ska flyga i luven på varandra här nere, det är det första de vill. Och är där en som är lite mer nervös än de andra så börjar han och så fortsätter de andra. Nu tar vi i här allihop.
– Det ska komma mer grejer, sa Clark.
– Nej, det är allt det, sa Janne.
– Men, fan, vi ska ju ha cigaretter och tamponger och …
– Det ligger nog i, du.
– Kan ni sätta på ljuset här nere också! ropade Clark.
Det var som julafton. Tomten hade kommit med säcken. Nu började de alla packa upp.
– Kan vi inte få några våtservetter eller någonting att försöka tvätta oss med? frågade en av tjejerna.
– Ropa det, du, att de ger oss lite servetter så man kan tvätta sig, sa Janne till Clark.
– Såna där blöta! sa tjejen.
– B-O, skrek Clark, lägg ner lite våtservetter också, så man kan tvätta sig här!
Janne tog kommandot och började ge order.
– Lampan, Clark!
Clark skulle lysa på bordet med ficklampa. Under tiden skulle de tre tjejerna snabbt torka av bordsytan så att de hade någonstans att äta. Bordet var skitigt och kladdigt.
– Ta av en sån här lång bit, du, titta här, Birgitta! sa Janne och höll fram ett papperslakan. En så lång bit av lakanet, smack! Så klyver du det här …
– Men vi kan behöva det lakanet, protesterade Birgitta.
Ett papperslakan kunde användas till mycket, inte minst till att torka sig på. Men Kristin påpekade att nu hade de ju toalettpapper, så då kunde de duka med lakanet.
– Ska vi hänga upp de där tunna filtarna, och så kan vi ställa stolar runt om? föreslog Janne.
– Det dammar så enormt, sa en av kvinnorna.
De gottade sig åt mackorna de fått ner.
– Jag skiter i vad det är i dem.
– Ja, jag skiter också fullständigt i om de förgiftar mig.
– Jaaa …
– Får jag börja dricka lite nu, tro?
De pratade med munnen full.
– Åh, det är så gott, så.
– Och så ta nu mackor här, trugade Janne.
– Hur många mackor är det var? frågade tjejerna.
– Det är visst två, sa Janne.
– Två?
– Och så ta det lugnt med vätskan, du! förmanade Janne.
– Ja, ja …
Birgitta och Elisabeth jämförde pålägg.
– Jag har skinka.
– Och vad har du där då? frågade Janne, som övervakade det hela som något slags skiljedomare.
– Jag har leverpastej.
– Tugga det i småbitar, annars får du ont i magen, förmanade Janne.
Samtidigt som de åt sände radion ett matprogram. ”I dag ska jag prata lite om blekselleri och bladselleri”, förklarade programledaren. Det utlöste nya skrattsalvor i valvet.
Nu var det radionyheter igen. Kungens tillstånd var fortfarande kritiskt och ledningen för stockholmspolisen hade strax efter klockan fjorton återvänt till Kreditbankens lokaler för att ta ställning till vilka åtgärder som i fortsättningen skulle vidtas mot kuppmannen.
– Palme och Geijer, sura grejer, sa Janne.
De åt i skift.
– Får vi äta nu, får jag äta nu? frågade Kristin. Åh, I love you!
– Åh, fan, sa Janne.
– Jag kommer att dricka mycket mjölk, det får ni ursäkta mig, sa Kristin.
– Ta med dig stolen! Eller Clark, kom och ställ den här, sa Janne. Nej, Clark, kom inte hit med cigaretten när hon ska äta. Du vet hur jag känner mig då.
– Oj, oj, oj, retades Clark.
– Rök inte upp alla fimparna! Jag vill ha en efter maten, sa Kristin.
– Bara jag tänker på att röka medan man äter … det är jävligt otrevligt, grumsade Janne.
– Men inte den tonen, sa Clark. Jag morrar inte åt beslutet. Jag morrar åt tonen.
Kristin och Clark åt och skrattade. De pratade om vad som hänt den första dagen, när allt hade startat. Clark nämnde att Sven sprungit in i checkvalvet.
– Jag sprang inte in, jag var där när det hände, protesterade Sven.
– Jag låg på golvet, sa Kristin, och tittade på Bosse när han satt på stolen.
Clark sa att det måste ha varit jävligt nervöst för Sven att stå och höra vad de sa till varandra ute i banken. Clark och Janne kommenterade poliserna som lurpassat nere i bankhallen.
– En sak är klar, sa Clark, hade de vetat vad de vet nu hade de skjutit dig på stört. Det kan du ge dig fan på! De trodde jag skulle gå ner och kirra det här. Jag tittade dem stint i ögonen och sa ”visst fan, jag går ner direkt”.
– Jag orkar bara en macka. Du kan få min andra, sa Kristin till Elisabeth.
– Du är inte klok, svarade Elisabeth. Jag spyr!
– Du, Birgitta, då? frågade Kristin.
– Nej, vi kan väl låta den ligga en stund.
– Tack ska du ha putte! Tack ska ni ha puttar! Puttar och snuttar, ropade Kristin.
Det var dags för radions lokala nyhetsprogram: ”Stockholmsnytt nu med de här rubrikerna. SKP i Sollentuna drar sig ur kommunalvalet till förmån för Sollentunapartiet. Allt för lätt att sabotera datorer i Stockholm, hävdar civilingenjör. Vi ska börja vid Norrmalmstorg och Roland Engström …”
– Åh gud, hur orkar de!
” … ja, någon lösning på det här dramat är inte inom synhåll ännu. För övrigt är informationen ganska så dålig för närvarande. Den här rapporten har lämnats från ett till synes mycket lugnt Norrmalmstorg.”
Lugnet på torget – och i bankvalvet – kontrasterade mot den stigande upphetsningen i folkdjupet. Måndagstidningarna var fyllda av feta rubriker om fasorna i valvet. Gisslandramat var det allt överskuggande samtalsämnet i landet.
Under kvällen och natten ringdes Expressens växel ner av läsare som ansåg sig sitta inne med svaret på hur rånaren skulle kunna oskadliggöras och gisslan räddas. Många av läsarna presenterade fantasifulla tekniska lösningar.
En ingenjör från Lidingö föreslog att polisen skulle spruta in kolsyra i valvet ”genom en tvåtumsslang ur en 3000-litersbehållare med 20 bars övertryck och en temperatur på minus 20 grader”. Samtliga i bankvalvet skulle då bli medvetslösa på åtta sekunder, varefter polisen skulle ha tio minuter på sig att rädda gisslan.
En stockholmare tipsade om en metod som använts vid ”ett liknande fall i San Francisco”:
”Med en 7 mm tjock snabbstålklinga snittar man upp taket till valvet. Genom hålet förs en 5–6 mm tjock skottsäker mjukplåt som blir mellanvägg i valvet. Vid ett lämpligt tillfälle när rånaren och gisslan befinner sig på olika sidor av valvet, släpper man blixtsnabbt ned plåten. Sedan oskadliggör man rånarna.”
Strålning var populärt, liksom elström. ”I samband med att de skickar ner mat genom hålet till fångarna bör de ansluta matbrickan och den sladd som de sänder ner brickan i till ett starkströmsaggregat. När Olsson tar i brickan släpper de på strömmen, varvid han faller död eller medvetslös ner. Via speglar kan man ju kolla att det verkligen är en av rånarna som tar i brickan och inte nån av fångarna.”
Andra föreslagna anti-rånare-vapen var bålgetingar, förgiftade pilar, oljesot och eldkastare. ”Spruta ner gula ärter i hålet. De drunknar snart i ärterna och famlar omkring som i kvicksand”, tipsade någon. En annan läsare presenterade en likartad idé: ”Fyll valvet med plastfotbollar. Ping-pong-bollar är för små. Några hundra bollar skulle göra rånaren hjälplös.”
Åter andra hoppades på hypnos. Någon föreslog att den kände tankeläsaren Truxa skulle inkallas. ”Han kanske kan få rånaren att ge sig genom tankeöverföring.” Somliga ville ta över gisslans – eller polisens – plats i valvet: ”Jag är en god skytt. Låt mig gå in genom dörren till valvet med en polispistol i ena handen och min tax i den andra”, sa en man från Stockholm. ”Släpp ner mig i valvet. Jag är 49 år och väger 46 kilo. Byt ut mig mot någon av kvinnorna. Min taktik är hemlig men kvinnans list övergår mannens förstånd”, sa en anonym kvinnlig läsare.
Många som ringde tidningen var upprörda över att det gått ”prestige” i regeringens och polisens hantering av dramat. De krävde att rånaren, Clark Olofsson och gisslan skulle få lämna valvet och banken. ”Släpp rånaren och gisslan. Han är så desperat att han inte ger sig med mindre. Tänk om det varit Palme och Geijer och polismästarn som suttit där inne. Då skulle de säkert ha släppts med detsamma”, slog en umeåbo fast. ”Släpp iväg rånaren och gisslan i en bil. Vad som helst är bättre än den tortyr som de i bankvalvet utsätts för”, ansåg en kvinna.
Åtminstone ett av de fantasifulla förslagen från Expressens läsare var inte mer fantasifullt än att även polisledningen övervägt det. En av de alternativplaner som diskuterats när ledningsgruppen återsamlats på måndagseftermiddagen hade varit att göra telefonen i valvet strömförande. Idén övergavs dock. Andra alternativ som diskuterats var att på nytt försöka lura i Olsson sömnmedel eller helt enkelt skjuta honom genom ett borrhål. Också dessa alternativ hade avskrivits. Jan Erik Olsson var försiktig. Han åt ingenting som han inte först låtit någon av de andra i valvet testa. Och han såg till att det var mycket svårt att få korn på honom.
Polisen hade därför fastnat för att fortsätta planera för en gasattack i kombination med inbrytning i valvet – trots snarorna. Det hade inte varit något självklart beslut. Kommissarie Sven Thorander, den operativt drivande i ledningsgruppen på Norrmalmstorg, hade hela tiden varit skeptisk till att använda gas. Men när beslutet väl var fattat var det ändå Thorander som hade huvudansvaret för detaljplaneringen av aktionen.
Nu skulle fler hål borras i valvtaket för att göra det lättare att snabbt pumpa in tillräckligt med gas i valvet. Ett annat syfte med borrningarna var att mala ner Jan Erik Olssons och Clark Olofssons motståndskraft, på ungefär samma sätt som belägrade städer bearbetas med granater och bomber innan slutanfallet inleds.
Någon gång på natten mellan måndag och tisdag tog polisen ett fotografi av gisslan nere i valvet. En Leica monterades på en stång som sedan sänktes ner i borrhålet. Kriminalinspektör Jonny Jonsson och en Säpo-man tryckte av.
Birgitta, Elisabeth och Sven satt vid snarorna. Kvinnorna på var sin stol, Sven hopkrupen mellan dem. Birgitta kramade en hoprullad filt och lutade huvudet mot sin högerarm. Hennes hår hängde moloket och livlöst. Hon hade planerat att tvätta det på torsdagskvällen. När fotoblixten brann av tittade de alla upp mot borrhålet. Blickarna var trötta och resignerade, som hos strandade flygpassagerare som för länge sedan förlorat hoppet om att planet ska lyfta, men ändå inte kan låta bli att leta efter sitt flightnummer på Departure-skärmen.
Clark kikade fram bakom en halvvägg med det mörka håret spretande åt alla håll. Han verkade hålla något i händerna, men av bilden framgick inte vad. Väggen var i vägen.
Janne Olsson hade letat efter någon pryl som försvunnit och till sist bestämt sig för att Elisabeth måste vara den skyldiga.
– Ja, ja, rånarn, svarade hon.
Sedan rann det hela ut i sanden.
Klockan åtta på måndagskvällen hade radionyheterna meddelat att kung Gustaf Adolfs tillstånd förbättrats något under dagen, men livmedikus professor Gunnar Biörck hade samtidigt förklarat att kungens tillstånd fortfarande var mycket allvarligt.
De pysslade med sina bajspåsar och flyttade runt stolarna på golvet som efter borrningarna blivit sörjigt av kylvatten, puts och betonggrus.
– Du, för att det inte ska bli något snack om att jag bestulit dig, så har jag hittat trettio öre i din ficka här, sa Kristin till Janne Olsson.
– Var det allt? sa Janne.
– Ja, i småpengar, sa Kristin. Då lägger jag det här, va?
– Vad då för?
– Det kanske ramlar ur din jackficka när jag har jackan på mig och då blir det väl en massa snack på byn.
Borrljuden var påfrestande, bullret åt sig in i själ och kropp. Radion fortsatte att skvala. Nu en Taube-låt. Janne sjöng med.
– Du sjunger rätt bra, sa Clark.
– Vi hörde Evert Taube, sa hallåmannen.
– Åh fan, var det han, sa Janne.
Borren bullrade. De viskade, väntade, viskade, väntade, försökte sova. Kylvattnet plaskade.
– Sven! Pytsen där borta, kommenderade Janne. Upp med den! Skynda dig! Jävlar!
Elisabeth hade vid ett tillfälle återigen visat sig morsk.
– Vi vill inte sitta här nere, hade Janne sagt.
– Nej, men då så, hade Elisabeth svarat. Ni är ju de enda som kan undvika det.
Janne hade skrattat.
Sedan hade det varit det gamla vanliga snacket: De jävla poliserna. Snarorna. Sprängdeg. Borrhål. Gas.
En av tjejerna hade klagat på förhållandena i valvet. Då hade Janne svarat att han försökte göra så gott han kunde vad gällde bekvämligheterna, lite som en pressad reseledare.
Någon gång under natten hade Clark gjort en brasa av sedlar i den bortre delen av valvet.
– Ska vi bränna upp lite mer stålar nu? frågade Janne framåt morgonen.
Clark sa nej.
De väntade, viskade, försökte vila. Snart skulle det ta slut, på det ena eller andra sättet.
Ett halvt dygn tidigare, på måndagseftermiddagen, hade Janne Olsson ropat i sin walkie-talkie, som en kapten på ett fartyg i nöd:
– Det här är inifrån valvet och om det är någon som hör det, så kom igen … det här är inifrån valvet, kom igen … det här är inifrån valvet …