Tisdagen

Tidigt på morgonen hade Olof Palme ett möte med Carl Persson. Rikspolischefen gjorde klart för statsministern att polisen kanske skulle anse sig tvingad att skjuta rånaren på Kreditbanken.

Något senare talade Palme i telefon med polismästare Kurt Lindroth och meddelade att regeringen, vad än domstolarna skulle säga, hade för avsikt att backa upp de polismän som eventuellt sköt Jan Erik Olsson eller Clark Olofsson.

”Olof Palme ville ha ett snabbt slut på dramat vid Norrmalmstorg och utfärdade därför abolition på stående fot, det var fritt fram att skjuta”, skriver Carl Persson i sina memoarer.

Att statsministern i förväg utlovade abolition, det vill säga straffrihet, för polisen vid Norrmalmstorg måste av polismästaren ha uppfattas som en tydlig vink om att regeringen nu tröttnat på spektaklet. Polisen förväntades, ja uppmanades, använda alla till buds stående medel för att få ett snabbt slut på gisslandramat som sög till sig all uppmärksamhet i landet och blockerade valrörelsen.

Det fanns en och annan polis i banken som var övertygad om att en våldsam inbrytning i valvet, med alla de risker det innebar, egentligen inte var nödvändig. Det fanns en gräns för hur länge Olsson och Olofsson skulle härda ut under de förhållanden som nu rådde inne i valvet. Det kunde rimligen bara vara en fråga om dygn innan de gav upp och bönade och bad om att bli hämtade. Men Palme hade uppenbarligen tröttnat på att vänta. Och i vardagsrumssofforna ute i landet växte förståelsen för att det just i det här fallet kanske inte förslog med gammal hederlig svensk förhandlings- och kompromissvilja. Svenskarna – väljarna! – var upprörda och förbannade. Liksom Palme ville de ha ett snabbt slut på dramat.

Carl Persson minns att de statsråd som återvände till kanslihuset efter valtal ute i landet dessa dagar såg allt mer bekymrade ut, ”på valmötena frågade publiken mest bara om Norrmalmstorg, många krävde hårda och snabba tag där inga fingrar skulle läggas emellan”.

Tidningen Kvällsposten gjorde sig i tisdagstidningen till tolk för många svenskars förväntningar och förhoppningar med en väldig versalrubrik: ”Prickskyttar med infraljus vid nya hålen. NU SKA HAN DÖ när bankvalvet mörkläggs.” Han var förstås Jan Erik Olsson.

Samlade runt bordet i ledningsrummet på Kreditbanken spikade polisledningen planen för räden mot valvet. Den var i princip identisk med söndagskvällens aborterade aktionsplan. Först gas. Sedan inbrytning i valvet. Lindroth var orolig för effekterna av gasen, men fick lugnande besked. Om de instängda i valvet plockades ut inom fyrtio minuter skulle det inte vara någon fara, och insatsgruppen skulle kunna vara inne i valvet på runt tio minuter. Det akuta hot riktat mot gisslans liv – snarorna – som fått polisledningen att i panik avbryta inbrytningsförsöket under söndagsnatten, tycktes inte längre vara något avgörande argument mot användningen av gas.

Polisledningen hade tydligen på nytt låtit sig övertygas om att Jan Erik Olsson inte utgjorde den fara för gisslans liv som han själv försökte göra gällande, varför risken för att han verkligen skulle förverkliga sitt hängningshot kunde antas vara så liten att den var acceptabel.

”Det fanns en risk för att gisslan ströps i sina snaror, men den risken måste tas”, heter det i Carl Perssons memoarbok.

Beslutet att nu gå till attack byggde på en paradox: Den allmänna opinionen kunde förväntas acceptera, kanske rentav kräva, en snabb och riskabel polisinsats därför att den allmänna opinionen, inte minst på grund av snarorna, var övertygad om att rånaren var redo att när som helst ta livet av sin gisslan. Polisledningen å sin sida vågade välja en snabb och riskabel aktion därför att polisledningen trodde sig veta att rånaren, trots snarorna, inte var redo att ta livet av sin gisslan.

Efter en lunch på kalops och rödbetor spikade ledningsgruppen tidsschemat för aktionen:

1. Kl K – 60 min

Förövning

2. – 15 min

Högsta medicinska beredskap anbefalles.

3. – 10 min

Meddelande till brandkåren att 6 ambulanser skall till i förväg utsedd plats.

4. – 5 min

Polispersonalen bemannar tilldelade platser.

5. – 2 min

Valvets fläkt stänges av.

6. – 30 sek

Tillse att kontinuerlig störningsborrning pågår. Gasmask påtages av berörda grupper.

7. K 00

Friläggning av borrhålen 1–3 (beräknad tid 10 sek) omedelbart följt av gasspridning.

8. K 00

Meddelande till inbrytningspersonalen vid valvdörren att gasspridning igångsatts planenligt. Kodord: ”Tänd lyset”.

9. K+10 sek

Sladdlampan i hål 1 släcks (Rispling).

10. K+40 sek

Sladdlampan i hål 1 tändes.

11. K+70 sek

Gasspridning i hål 1, 2 och 3 upphör. Efter gasbeläggning omedelbar täckning av hålen 1–3.

12. K+80 sek

Valvets fläkt startas (Bångerud).

13. K+90 sek

Yttre valvdörren öppnas.

14. K+95 sek

Valvets fläkt stannas (Bångerud).

15. K+95 sek

Störningsborrning upphör (Lögdberg).

Så långt kunde det mesta förväntas följa ritningarna. Planens svarta hål var punkt nummer 16: ”Inre valvdörren öppnas och genombrytning följer. Brandkårens och fastighetens fläktsystem sättes igång vid tidpunkt som meddelas direkt av krkom Thorander. Sladdlampor i hålen 2 och 3 sänkes ned på order av krkom Lögdberg, som haft kontakt med inbrytningspersonalen.”

Det stora frågetecknet här var, bokstavligt talat, tidpunkten. ”K +?”.

Hur lång tid skulle det ta för ”inbrytningspersonalen” att forcera den inre valvdörren och de två tunga dokumentskåpen som blockerade den? Skulle polismännen i inbrytningsstyrkan hinna skära ner de fyra i gisslan om Olsson trots allt gjorde allvar av sitt hot att låta dem bli hängda i snarorna och gasen visade sig påverka fångarna på ett sådant sätt att de inte klarade att hålla sig på benen? Och vad skulle polisen göra om Olsson började skjuta sin gisslan? Bakom frågetecknet i tidsschemat fanns många andra, stora och svarta frågetecken, och de blev bara obetydligt mindre av att polisledningen hade en plan B. En reservstyrka hade avdelats för att ta sig in i valvet via taket om försöken att forcera dörrarna skulle misslyckas.

Det var inte oförnuftigt att vara orolig och nervös. I synnerhet inte som polisen tidigare på dagen blivit brutalt påmind om att dramat långtifrån var över.

Det hade varit en händelsefattig morgon. Ekots reporter Göran Rosenberg hade i den tidiga sändningen rapporterat att ett par brandbilar körts fram till Kreditbanken och att brandmännen burit in utrustning i bankhallen. Men i övrigt hade det inte funnits mycket nytt att berätta.

– Vad som verkligen utspelar sig i det slutna bankvalvet vet vi inte, hade Rosenberg helt korrekt konstaterat.

Han hade dock snart kunnat återkomma med en dramatisk rapport om den senaste händelseutvecklingen på Norrmalmstorg.

Tjugo minuter över åtta hade en ambulans ställts upp utanför bankentrén. En skottskadad man i grön arbetsoverall hade letts ut ur banken, placerats på en bår och lyfts in i ambulansen.

Mannen var kriminalteknikern Olle Abramsson. Han var en av de polismän som avdelats för borrningsarbetet och hade varit igång hela natten. Borrmaskinen sköttes av inhyrt folk från externa firmor, men polismannen Abramsson var med för att göra mätningar och hantera säkerhetsdetaljerna. Vid åttatiden på morgonen hade de borrat upp ett hål i taket över den bortre valvsektionen. Hålet hade en diameter på 25 centimeter. När de skulle lyfta bort borrmaskinen small ett skott i hålet. Abramsson hade då gett sig i väg för att rapportera vad som hänt. När han kom tillbaka efter fem, tio minuter hade de andra hunnit lyfta bort maskinen och täcka hålet med en skottsäker glasskiva och sandsäckar. Abramsson ställde sig på en gångplanka, som placerats drygt en meter över golvet, och kikade ner.

– Pass på, grabbar, sa någon i arbetslaget, jag vet inte om glasskivan ligger på plats.

Olle Abramsson var på väg att hoppa ner för att rätta till skivan när han fick en våldsam smäll över vänsterhanden. Han hade träffats av en kula som efter att ha passerat långfingret och tummen sedan fortsatt upp mot hans vänstra kind. Det måste ha funnits en glipa mellan glasskivan och kanten på hålet.

Dagen hade börjat dävet och dystert inne i valvet. ”Dagen”, förresten, vad betydde det ordet? Och ”börjat”, när hade i så fall natten ”slutat”? Borren malde. De instängda kröp ihop under en skitig matta av betongdamm.

Janne Olsson konstaterade att det tyvärr inte var möjligt att behålla den gemytliga stämningen i dag.

– Jag är ledsen, goldfingerflickor.

Borren arbetade sig stadigt neråt genom betongtaket. Malde och malde.

– Gud vad det dammar, sa någon.

Janne funderade på att ”bränna på en deg”.

– Bränna på en deg? sa Clark.

– Ja.

– Nej, vi kan vänta ett tag till. Vi är så jävla dammiga nu, sa Clark.

De hade skämtat om de sexuella övergrepp som påstods äga rum nere i valvet. Clark hade i radion hört en journalist ställa en fråga kring detta under en av presskonferenserna på torget.

– Ja, skulle de ha sagt, rånaren har blivit våldtagen tre gånger därnere. Han klagar vilt, frustade Janne, som förgäves försökte dämpa sin munterhet. Det gick inte. Det här var för festligt. Han fortsatte att skratta.

– Ja men, Jesus … Stackars Sven, ligger du illa till? De kommer alltid med sådana grejer förr eller senare, sexuella … det kommer alltid förr eller senare.

Borren morrade och röt, tryckte sig djupare och djupare in i betongen. När den plötsligt tystnade ropade Janne:

– Sluta borra, era fjånar! De ligger undertill!

Så satte borren igång igen. Malde och malde.

I transistorn intervjuades en polischef som på en fråga om det stämde att gisslan utnyttjats som skydd vid borrningarna svarade att det hade han ingen kännedom om.

– Åh, vilka svin, sa Janne. Har de inte kännedom om det?

Han var upprörd och indignerad över det jävla borrandet, tyckte att polisen agerade oansvarigt och kommenderade därför kvinnorna att lägga sig under borrkronan och sedan skrika ett tag så att polisen äntligen skulle fatta.

– Ni får flytta er hit! Så ni ligger undertill, du ligger exakt övertill här … Elisabeth! Över så! Birgitta … kom! Kristin! Övertill här, du! Jag har tröttnat nu på dem.

– Och de kör med att gisslan är bra och bra och bra, sköt Clark in.

Janne sa åt tjejerna att tänka på att skrika högt och tydligt, och påminde dem om att det fanns avlyssningsmikrofoner i valvet.

– Vi ligger precis under här! ropade Kristin. Precis under borrkronan.

– Ni måste säga det högt och tydligt, manade Janne. Här får inte bli några hål mer nu.

– Nej, då går det ju åt helvete allting, instämde Clark.

Janne justerade flickornas positioner.

– Lägg dig längre upp, du. En halv meter till!

– Är det någon som vill ha en kudde? frågade Clark.

– Luta dig inte så mycket, luta dig så lite du kan. Ja, fy fan, hur de kan agera bra, poliserna. Ni måste skrika högt så de hör! Ni måste skrika högt!

– Fattar ni inte att vi ligger mitt under det här hålet som ni håller på att ta upp här, va? skrek Kristin.

– Där ser ni, sa Janne, de skiter i er.

Borrljuden ökade i styrka. Kvinnorna ropade i kör:

– Lägg av! Sluta, sluta! Lägg av! Fattar ni inte att vi ligger mitt under ju! Sluta! Lägg av! Lägg av då! Sluta, sluta! Lägg av! Sluta! Ni måste sluta! Lägg av nu att borra! Fattar ni inte att vi ligger mitt under där ni håller på att borra? Lägg av! Skiter ni i vad ni gör med oss? Lägg av nu!

Borrkronan var på väg att bryta igenom.

– Ni får inte borra mera, den ramlar i huvudet på oss då, förstår ni inte det?skrek Kristin. Hör ni vad jag säger? Den ramlar i huvudet på oss då! Vi ligger mitt under, sluta, snälla! Ni får inte borra mera. När Clark sa att han tänkte flytta flickorna sa Janne nej.

– Nej, de får ligga. Det är inte vi som bestämmer.

– Jo visst fan är det det! protesterade Clark.

– Det är de där uppe! sa Janne.

Borren bröt igenom utan att flickorna skadades. Jan Erik Olsson inspekterade det nya borrhålet och aktiverade åter sitt gasskydd, hotet att låta gisslan hänga sig själv i snarorna vid bankfacken.

– Jag hoppas att ni vet att vi står här med snara om halsen, så om det kommer någon gas så stryps vi … om det känns bättre att veta det, ropade Kristin till polismikrofonerna. Hoppas att ni vet att om ni skickar ner gas så stryps vi, för vi står här med snaror om halsen alla fyra. Men jag skiter i det här nu. Ni skiter ju fullständigt i oss. Ni har inte gjort någonting!

Golvet var vått av kylvattnet från borren. Atmosfären i valvet var tung, blöt, grå. Nyss, nu och sedan flöt ihop till en enda oändlig, tryckande, trist gråvädersdag med plötsliga, våldsamma skyfall. Kommandon, skrik, rädsla.

– Ska du inte lägga av snart? Jag börjar bli trött på det här, sa Clark.

Janne bara mumlade.

Kristin och Clark letade efter en toaletthink.

– Men ta vad fan som helst, sa Janne. Pissa på golvet i vattnet här!

Belägrarna hördes. Borren fortsatte att mala och mala och mala. Men ingen hörde längre av sig. Telefonen teg.

– Håll inte på och spöka där uppe för då lägger jag av en sprängladdning, ropade Janne. Det är inget hot, det är ett löfte! Ni får som ni vill om ni håller på så där!

Ingen reaktion. Ingen telefonsignal. Det var inte längre tid för ”förhandlingar”, det var inte längre någon som ville ”snacka”.

Kylvattnet plaskade. Melodiradion skvalade. Gisslan stod uppställd vid snarorna.

– Ja, så som ni står där under snaran ställde man judar i koncentrationslägren. Man ställde dem på pallar och sedan sparkade man bara undan pallarna om de bråkade och så hängde de sig, sa Janne.

I det ögonblicket undrade Birgitta om han kanske trots allt var galen. Hon frågade senare Clark om Janne var ”helt tokig”. Clark sa ja.

Det var klart att Clark förstod att det snart skulle vara slut. Också Birgitta kände det på sig. Kylvattnet som skvalade ner i valvet skulle snart göra det obeboeligt. Var skulle de alla sova? Uppe på skåpen? Hur skulle de få plats? Polisen kunde inte låta dem tillbringa ännu en natt i valvet. Snart måste någonting ske.

Också Jan Erik Olsson måste ha insett att det snart skulle vara över. Han hade navigerat sig in i en fälla. Han hade tagit en chans, gått ner i undervattensläge, lagt sig stilla på botten i hopp om att lyckas bluffa sig ut på fritt vatten. Men nu slog sjunkbomberna systematiskt sönder skrovet, syret var på väg att ta slut, och bara två möjligheter verkade återstå: att dö eller ge upp.

Han måste ha insett att det var så. Men det gjorde honom inte apatisk. Snarare tvärtom.

Under måndagen, när det varit lugnt och stilla i valvet, hade Clark dominerat med sin väloljade trut, sitt snack och sina historier. Men nu när det inte längre var snackläge tog Janne tillbaka sitt valv.

Han inspekterade borrhålen och siktade upp genom dem med kpisten. Han sköt åtminstone tre skott, ett fjärde klickade. Då letade han fram en smörgås som blivit över, skrapade av matfettet och använde det som vapenfett. Nu hade han befälet igen.

Tjejerna ropade efter cigaretter.

– Prince! Ge oss ett paket Prince! Hallå?!

Janne kallade på Clark som räknade borrhål i taket.

– Clark!

– Prince! ropade flickorna.

– Clark, kom hit!

Flickorna fortsatte att hojta:

– Ett paket cigaretter!

– Vad många hål de har, sa Clark. Ett, två, tre, fyra, fem, sex …

– Sex, och så håller de på med ett sjunde, sa Janne.

– Hör du, du, det spelar ingen roll om de borrar upp tjugofem hål, sa Clark.

– Det där är ju dumt, sa Janne.

– Ja, för de har ju för fan lika mycket …

– Ja, jag sa ju till dem att de skulle lägga av för jag ville inte skjuta, sa Janne.

– Det är morgon nu, va? frågade Clark.

– Ja, klockan är nio, svarade någon av flickorna.

– Då börjar vi snart jobba, sa Sven, som annars inte brukade säga så mycket.

Kvinnorna gav inte upp hoppet om cigaretter. Clark solidariserade sig med dem och gjorde kravet till sitt.

– Cigaretter, cigaretter!

– Jag undrar om de är pigga på att ge mig ett skott också, jag undrar det, sa Clark.

– Ge oss ett paket Prince! ropade flickorna.

– Hallå! stöttade Clark.

– Ett paket cigaretter, snälla rara, det kan ni väl göra för oss i alla fall? bönade flickorna.

Men ingen svarade. De hörde bara bullret från borren, det monotona ljudet av vatten som strilade och droppade från taket – och det nästan lika monotona nyhetsbullret, ryktesstrilandet och kommunikédroppandet i radion.

När de – strax efter att Janne Olsson skjutit genom borrhålet i den bortre delen av valvet – hört radionyheterna rapportera att en polisman skottskadats i handen hade Janne och Clark verkat belåtna, men gisslan hade knappt orkat reagera.

De var nu, bortsett från möjligheten att lyssna på radio, helt isolerade från omvärlden, inkapslade i en egen värld med egen tideräkning. Alla talade om dem. Ingen talade med dem.

– Med ett paket Prince skulle det gå mycket lättare, sa en av flickorna. Plötsligt kastade de sig med oväntad energi in i ett samtal om rökning. Alla talade i munnen på varandra.

– Jag röker väl en 10–15 om dagen, sa någon.

– Jag försökte minska ner, sa Sven.

– Fan, är klockan tjugo i tolv? frågade Janne.

– Yes, svarade Clark.

– Är det sjätte dygnet vi går in på då?

– Femte, va?

– Sjätte!

– Femte? Jo då, vi är inne på sjätte.

Kriminalinspektör Håkan Larsson hade under natten sovit på en bäddmadrass utanför valvet, bara några meter från Janne, Clark och gisslan. Djupa andetag på var sin sida om de dubbla valvdörrarna. Det var redan klart att Håkan skulle delta i inbrytningen. Också Jonny Jonsson hade tillbringat natten på banken. Det var Jonny som under natten fotograferat de instängda i valvet. När det var klart hade även han sovit på en madrass i bankhallen.

Jonny och Håkan skulle vara de första som gick in i valvet. Det var de som skulle se till att gisslan kom ut och att Olsson, om det blev nödvändigt, oskadliggjordes. Som back up hade de Stig Sandström från ridande polisen. Sandström var en veteran från den svenska FN-insatsen i Kongo och känd som en hårding som ingen flyttade på. Håkan Larsson å sin sida hade jobbat för Röda Korset i Biafra under kriget där och Jonny var en topptrimmad idrottsman med meriter från fäktningstävlingar på elitnivå.

Bakom sig skulle de ha ytterligare tolv man, de flesta från spaningsroteln.

Jonny var inställd på att Janne Olsson inte skulle ge sig och att det därför skulle krävas våld inne i valvet. Också Håkan fruktade att det skulle gå så. Det mesta av dagen ägnade Håkan och Jonny åt planering inför den kommande aktionen, men vid lunchtid stack de iväg till Kaknäs skjutbana för att provskjuta de avsågade hagelgevär de skulle använda när de gick in i valvet.

Gevären hade rekvirerats från tekniska roteln och valts därför att tjänstepistolerna var för klena och kpistar för riskabla på grund av rikoschetterna.

Framåt eftermiddagen blev kommissarie Sven Thorander uppringd av tingsrätten som efterlyste hagelgevären. De hade använts av Lars-Inge Svartenbrandt vid ett bankrån, och därefter tagits i beslag av polisen. Tingsrätten hade synpunkter på att de inte längre fanns i säkert förvar i polishuset. Thorander stod på sig. Hagelgevären behövdes på Norrmalmstorg. Just nu var inget viktigare än gisslandramat på Kreditbanken.

Olof Palme skulle på eftermiddagen ha talat på Metalls kongress i Stockholm. Han ställde in framträdandet med hänvisning till skottlossningen på banken samma morgon. Han hade nu tid att tänka igenom vad han skulle säga till nationen efter dramats upplösning. Hur skulle det sluta? Det kunde fortfarande sluta på både det ena och det andra sättet. Han måste förbereda sig på alla eventualiteter.

De polischefer och befäl som ansvarade för operationen satt under eftermiddagen samlade i ledningsrummet på banken. En kriminalinspektör, Edvin Grundsten, gavs uppdraget att föra protokoll över beslut och händelser:

”ca 14.10: Rapporteras att avlyssningsapparaturen från valvet saboterats. 14.32: Avlyssningen fungerar igen. Tekniskt fel avhjälpt. 14.53–15.16: Lögdberg och Gunnar Granqvist ’drar’ operationsplanen för Lindroth för godkännande. Lindroth godkänner planen i princip. 15.42: Bångerud omtalar att stora gasspridaren – minifogen – ej fungerar och att Kristiansson avlägsnat sig med syfte att försöka avhjälpa felet. Kristiansson har avlägsnat sig utan att underrätta ledningen därom och anledningen därtill. 16.53: Thorander vilade fötterna på bordet. 17.03: Kristiansson återvänder och förklarar att minifogens för ändamålet anbringade förlängningsmunstycke ej kan användas. Han föreslår därför att minifogen ej används utan ersättes med tio st. nyckelhålsspray. 17.15 Lindroth beslutar i enlighet med förslaget. Doc. Larsson, FOA, anser att 15 sprayflaskor bör användas för att samma effekt skall uppnås. 17.25: Bångerud, som ansvarar för gasbeläggningen, går för att förbereda denna. 17.41: Lögdberg rapporterar att avlyssningsgruppen meddelat att omflyttning av tyngre föremål pågår i valvet. 19.27: Lindroth beordrar Lundh att samla ledningen för operationen. 19.40 Lindroth fastställer kl K till 21.05. Operationsplanen genomgås. 19.53: Berörda chefer utgår. 20.25: Lindroth beordrar Halldin att per telefon kontakta ansvarig tjänsteman på Sveriges Radio med begäran om att inga alarmerande uppgifter skall sändas i radioprogrammen under den närmaste timmen rörande händelserna vid banken.”

Den gas polisen bestämt sig för att använda var en potent tårgas, CS, som i Sverige gick under beteckningen K62. Gasen, som ibland kallas ”spygas”, framkallar tårflöde, sveda och smärtor i ögonen, orienteringssvårigheter, illamående, kvävningskänslor och därmed också paniska reaktioner. USA använde den under Vietnamkriget. I början av sjuttiotalet ansågs det att gasen var ofarlig om offren inte utsattes för extrema doser och om exponeringstiden inte var alltför lång. Det acceptabla spannet ansågs vara tio till fyrtiofem minuter.

Fortfarande några år in på 2000-talet är K62 den tårgas svensk polis använder för att driva ut människor ur små utrymmen. De personer som exponeras för gasen ska enligt reglerna vara ute inom tre minuter. Alternativet är att gasen vädras ut.

– Är det gas på gång? undrade Janne.

– Jag tror det är gas på gång, svarade Clark som lyssnat på radion.

Dånet från borren gjorde det svårt att samtala. Vattnet fortsatte att skvala. Det var inte bara ett elände. Vattnet kom också till nytta. De filtrerade det i ett papperslakan och drack.

De dåsade, slumrade, vaknade till. En av flickorna skrek plötsligt. Antagligen drömde hon.

– Sätt på radion, sa Clark.

Nya rapporter om läget på Norrmalmstorg. Ambulanser hade körts fram.

– Fyra ambulanser till sex? sa Janne. Han fortsatte att lyssna.

– Vad är det de håller på med?

Borren malde och malde. Radion stod på. Någon gäspade.

Norrmalmstorg badade i TV-ljus. Också bankhallen var intensivt upplyst. Det var, som någon tidning senare skulle påpeka, något av galaföreställning över det hela. Men än så länge visste ingen säkert hur föreställningen skulle sluta. Ett enormt journalistuppbåd trängdes på torget – fotografer, kameramän, tekniker, reportrar, kolumnister. Alla var där. Rätt många förväntades också arbeta.

Aktiviteten vid banken var hög. En kompressor arbetade stadigt och målmedvetet utanför en av entréerna. Ett halvdussin motorcykelordonnanser stod redo vid Berzelii park. Sjukvårdare i hjälmar och korta vita rockar försvann in i bankhallen för att strax därpå komma ut igen. Uniformerade poliser bildade beslutsamma klungor. Under buller och skrammel placerade polisen ut kravallstaket. Pressen som hittills hållits på avstånd från bankhuset skulle nu få bättre parkettplatser, alldeles intill scenen.

TV 1 och TV 2 samsände från torget. Arne Thorén och Hans Dahlgren var huvudkommentatorer. Det grämde Bo Holmström.

Kvart över nio kördes sex ambulanser fram. Torget väntade i tung tystnad. Vitrockarna svärmade under lindarna utanför banken. Bo Holmström fick komma in i sändningen för att berätta att insatspersonalen inne i bankhallen hade gasmasker på.

– Det är en något overklig stämning här, rapporterade Arne Thorén.

Håkan Larsson och Jonny Jonsson väntade utanför den yttre valvdörren. De var spända. Håkan sa efteråt att han känt sig som en grythund. Det var ett bra uttryck. Grythund. De var grythundar som skulle ner i den långa mörka gången och det var inte givet att de skulle återvända oskadda eller ens levande. De var klädda i jeans och t-shirts och beväpnade med knivar, som skulle användas till att skära loss gisslan från snaror, om så krävdes, och med Svartenbrandts avsågade hagelbössor, som skulle användas till att rädda gisslans och deras egna liv om det skulle bli nödvändigt. Håkans och Jonnys moderiktiga mustascher och polisonger var dolda bakom gasmasker.

Hela bankhuset skakade. Grabbarna en våning upp chockborrade. Det ingick i planen. Det infernaliska bullret från borrarna skulle distrahera, desorientera, chocka Olsson och Olofsson. Det var i alla fall idén.

Klockan blev K00 … K+70 … K+90 … Håkan och Jonny öppnade den yttre valvdörren. En kollega, K.G. Åström, började trycka upp den inre valvdörren med domkraft. Borrarna dånade och tjöt, Håkan uppfattade något som lät som en kpistsalva, men bestämde sig för att det måste vara en tryckluftsborr.

Sladdlampan som hängde i ett av borrhålen hade plötsligt släckts. Sedan kom gasen. Ett stort moln. Sven tyckte att han fick det rakt i ansiktet och duckade. Birgitta kastade sig ner mot det vattentäckta golvet och gömde ansiktet under en filt. Hon kände hur ansiktet drogs ihop. Ögonen sved. Det rann ur näsan. Hon ville spy.

Golvet var plaskblött. En enda stor vattenpöl. Mot slutet hade borrarna varmkörts och kylvattnet hade forsat ner i valvet. Janne Olsson hade legat och vilat på ett bord när gasen kom. Han hade störtat upp och försökt få flickorna att ställa sig i snarorna, men ingen hade lyssnat. Alla hade slängt sig mot golvet.

Birgitta hörde att någon ropade:

– Vi ger oss!

Då började också hon, ja alla, ropa:

– Vi ger oss!

De hostade, grät, skrek.

– Hjälp oss! Snälla ni, öppna dörren! Hjälp oss ut då!

Samtidigt började poliserna skrika genom borrhålen och valvdörren.

Håkan och Jonny hörde de instängda i valvet tjuta som skadskjutna djur.

– Vi ger oss! Vi ger oss!

– Jag ger mig! Jag ger mig! Jag vill inte offra krokarnas liv, ropade Janne.

Poliserna skrek ut instruktioner. Ett rep skulle släppas ner genom ett av borrhålen. Janne skulle fästa kpisten vid repet och sedan skulle de hala upp den.

– De slår ihjäl mig nu när jag kommer ut, sa Janne.

– Kan ni inte öppna! skrek en av flickorna.

– Jag har tagit en chans. Jag har förlorat den chansen, fortsatte Janne.

Poliserna ropade och skrek. Allt var uppskruvat och hysteriskt.

– Kan de inte skynda sig, snyftade en flicka.

– Tysta, så jag hör vad de säger! sa Janne.

– Tänk om jag varit en bestialisk människa, tänk om jag varit bestialisk, va. Då hade ni hängt där, sa Clark.

Poliserna på valvtaket fortsatte att ryta ut order.

– Skicka ner den där grejen så vi får lämna upp kpisten, då, hojtade Kristin.

– Skicka ner cigaretter först, sa Clark.

Elisabeth grät.

– Kom fram till mig, Elisabeth, sa Janne. Kom hit här! Spotta!

Elisabeth hostade och spottade.

– Kom igen! manade Janne.

Håkan Larsson avvaktade på tröskeln mellan den yttre och den inre valvdörren. Flera kollegor skrek att han skulle ta skydd, men Håkan hade bestämt sig för att saken nu måste ställas på sin spets så att inte Olsson greps av panik och gjorde något oåterkalleligt.

Någon av kollegorna ropade att det behövdes mer gas.

– Ge fan i gasen! vrålade Håkan.

Sedan hojtade han genom dörrspringan, in i valvet:

– Janne, hur vill du ha det?

– Vi vill ut för helvete, får jag snacka med B-O! svarade Janne Olsson.

– B-O är inte här, du får snacka med mig, skrek Håkan. Det var svårt att göra sig hörd genom gasmasken. Han tvingades ta i.

– Vem är du? Vad heter du? ropade Janne.

– Jag heter Håkan Larsson. Clark känner mig. Det var jag som hämtade honom på krim.

– Okej, Håkan, jag ger mig, hur ska vi göra med vapnen?

– Häng upp bössan så kommer du ut härifrån.

– Du tror väl för fan inte att jag tänker behålla bössan? Vad fan tror du jag gav upp för då!

Tampen dinglade ner genom hålet. Det dröjde en stund innan kpisten hissats upp. Det var bökigt att få upp den genom borrhålet. Magasinet satt i vägen. Kpisten fastnade. Janne Olsson dirigerade manövern.

– Stopp, stopp, vänta! Kom igen … Vänta! Vänta!

När kpisten till sist var uppe frågade Håkan efter sprängdegen. Några av de andra poliserna i bankhallen skrek att han inte skulle försökta ta sprängdegen genom dörren. Jonny och Stig Sandström tröttnade på oväsendet och röt:

– Håkan sköter snacket, alla andra håller käften!

– Vänta lite nu, Håkan, litar du inte på mig nu? klagade Janne Olsson. Vad fan, jag har lämnat bössan och ni litar inte på mig ändå. När jag själv säger att jag ska lämna upp degen. Ni fick bössan, ju. Är det inte juste av mig? Ett ögonblick, du. Du ska få degen för sig och hattarna för sig, okej?

Håkan lämnade över sin hagelbössa till Stig Sandström för att ha händerna fria och sa:

– Okej, Janne, jag litar på dig, men du hajar väl att jag blir grinig om du blåser armarna av mig?

Håkan Larsson sträckte fram handen och Janne Olsson gav honom tändhattarna. Håkan skickade dem bakåt till någon av kollegorna. Han hann inte uppfatta vem det var, antagligen var det Stig Sandström. Sedan upprepades operationen med sprängdegen.

Forfarande var valvet blockerat av de två stora dokumentskåpen. Elisabeth grät och skrek om gasen. De andra försökte lugna henne.

– Det är inget farligt, sa Clark, det är inget farligt.

– Vi kommer ut. Ta det lugnt! sa Kristin.

– Det är alldeles fullt med gas här inne, klagade Elisabeth.

– Vi kommer ut så fort vi får bort det här för dörren, sa Kristin.

– Ja, vi kommer ut, sa Sven.

– Ta bort gasen! ropade Elisabeth.

De började baxa undan skåpen. Alla försökte hjälpa till, men det var Janne och Clark som gjorde jobbet.

Gisslan skulle ut ur valvet först, sedan Janne Olsson och Clark Olofsson. Det var så det var tänkt, det var det upplägget Håkan vidarebefordrade genom dörrspringan. Janne Olsson svarade att flickorna ville att han skulle gå ut först så att polisen inte skulle kunna ta livet av honom inne i valvet. Håkan Larsson sa då att det var tjejerna som skulle säga det till honom, inte Janne. Birgitta kom fram till dörröppningen.

– Ja, vi låter dem gärna gå ut först för han har varit väldigt hygglig mot oss, sa hon.

Upphetsade poliser i bankhallen insisterade på att flickorna skulle ut först. Men när skåpen till sist baxats åt sidan beordrade Håkan Janne att sticka ut höger arm. Rånaren fick gå först.

– Okej, Håkan, har du bojorna framme, sa Janne.

Håkan bojade fast honom vid sin högerarm. Så steg de ut i bankhallen. Jonny Jonsson låste fast sin vänsterarm vid Olssons.

Det hade gått nästan fem och ett halvt dygn sedan Jan Erik Olsson klivit in på Kreditbanken och gjort den till sin. Nu var den återerövrad av de rättmätiga ägarna. Nu stod rånaren där i sina våta mockabrallor och sin våta randiga skjorta som smet åt kring bröstet och han var inte Steve McQueen, han var bara det mosade monstret från bankvalvet.

Men alldeles nyss hade han fått en kram av Kristin och Elisabeth när han sagt adjö till dem. Hur skulle man förklara det?

Jonny, Håkan och Janne Olsson omringades av en ilsken, väsande och fräsande flock polismän. Gisslan och Clark lämnade valvet. Först ut var Kristin Ehnmark i Janne Olssons grå jacka. Gisslan vandrade ut i overkligheten. Bankhallen liknade en krigsskådeplats. Sandsäckar, skyttevärn, stormtrupper i gasmask. Sven och flickorna placerades omedelbart på bårar. Också Clark trycktes, påfallande omilt, ner på en bår.

Håkan Larsson hörde en av flickorna ropa:

– Slå honom inte, slå honom inte!

Stämningen i bankhallen var så uppskruvat aggressiv att Jonny och Håkan förstod att det gällde att få ut Janne Olsson så snabbt som möjligt.

– Ingen skadad. Allt klart.

Sven Thorander ropade ut segerbulletinen till journalisterna på torget. Det gick en stöt genom svenska folket som satt samlat framför TV-apparaterna.

Det var som om Sverige vunnit en hett eftertraktad guldmedalj i ett VM eller ett OS. Plötsligt fanns inget annat än gemensamma känslor. Lycka, lättnad, förakt för förloraren.

Också journalisterna på torget rycktes med. Den distanserade yrkesrollen virvlade bort i känslostormen. Reportrarna fick klumpar i halsen, tårar i ögonen. De applåderade polisen, buade ut rånaren. De blev hemmaklacken på ståplatsläktaren.

Jan Erik Olsson leddes ut i havet av fotoblixtar och hat. Polishundarna skällde. Journalisterna bakom kravallstaketet och fotograferna som trängdes på Palmhusets tak ylade: Buuuu! Buuuu! Buuuu!

Jonny och Håkan insåg genast att det var uteslutet att försöka föra Olsson till den tjänstebil de parkerat vid torget. Den befann sig på fel sida om pressuppbådet. De letade istället upp en ambulans, men fick veta att den var reserverad för gisslan.

– Låt inte den jäveln åka först! Visa upp honom! vrålade någon i journalistflocken.

Dränkt i TV-ljus och förakt tvingades Olsson marschera fram och åter längs ambulanserna som stod uppställda på gatan mellan bankhuset och pressen.

Polisen kritiserades efteråt för att den på detta sätt låtit Jan Erik Olsson schavottera. Men Håkan och Jonny vidhöll att det inte varit deras avsikt att låta Olsson löpa gatlopp.

”Jag tror Jonsson och jag blev lika ’chockade’ som Olsson då vi kom ut på gatan. Avspärrningarna var flyttade och den bil vi tänkte använda stod kringränd av pressfolk. Då vi försökte embarkera en ambulans, visade det sig att denna var avsedd för någon annan, och vi fick åter kliva ut i pressljuset. Hela denna tillställning beklagar jag djupt, men efter den spänning som förevarit är det kanske ursäktligt att vi icke i förväg kunnat räkna ut konsekvenserna av att bege oss ut på gatan”, skrev Håkan Larsson i en PM några veckor efter dramats upplösning.

Vad kände Jan Erik Olsson när han fördes ut i augustikvällen? Vad tänkte han? Det var nu bilden av honom skulle fixeras. Var monstret trots allt kapabelt att hysa någon form av mänskliga känslor?

Ekoreportern Mikael Timm hade klättrat upp på ett staket vid Palmhuset för att få så god utsikt som möjligt. En fotograf som stod strax nedanför hjälpte honom att hålla balansen genom att låsa hans ben i ett armgrepp.

– Ja alldeles nu så har alltså den första kpistmannen … kpistmannen … Olsson kommit ut. Och när han fördes ut möttes han av starka burop, som ni kanske hörde i början av sändningen här, men han log självsäkert och höjde armen lätt mot gänget, rapporterade Timm.

Nu gick det fort. Gisslan bars ut ur banken. Kristin Ehnmark kom ut först. Hon satt upprätt på sin bår i den grå munkjackan, en fågel som just lyfts ut ur sin bur, blicken på en och samma gång misstrogen och intensivt nyfiken. De övriga i gisslan låg ner på sina bårar, oskadda men till synes utmattade, chockade.

Snabbt transporterades de till olika sjukhus. Sven Säfström hamnade på S:t Erik. När han legat där i kanske tio minuter frågade personalen om han ville ringa någon.

– Ja, min mamma, kanske?

Sven fick in en telefon och en bukett blommor med ett gratulationskort undertecknat av Olof Palme och Lennart Geijer. Så ringde han sin mor.

– Vad duktig du har varit, sa hon.

Då släppte allt och han började storgråta.

Också Jan Erik Olsson och Clark Olofsson hade förts till sjukhus. Men detta enbart för att duschas rena från tårgasen. Sedan transporterades de till häktet på Kungsholmen. Håkan Larsson följde med Janne Olsson in i duschen, och vidare upp till polishuset. På torget hade Janne gått rak som en käpp, knäpp tyst, till synes i chock. Nu hade han repat mod. Kanske för att han inte fått stryk på vägen. Han hade väntat sig det. Han hade skjutit på poliser och skadat två av dem. Han hade förväntat sig omedelbar och handgriplig straffutmätning. Så blev det inte. Någon i polisuppbådet vid banken hade givit honom ett tjuvnyp. Mer hade det inte blivit. Jonny Jonsson hade till och med snäst av en av de kollegor som följt med honom, Håkan och Janne till sjukhuset. Polismannen hade fräst att en sådan som Janne Olsson aldrig borde få komma ut från fängelset. Jonny hade då sagt ifrån att de inte skulle vara styva i korken bara för att de fått ut fisken från valvet.

Både Håkan och Jonny blev under denna kaotiska kväll fotograferade och intervjuade. De stod sida vid sida och såg ut som tvillingbröder. Båda hade naken överkropp. De hade dragit av sig sina t-shirts eftersom Jonny börjat få känningar av den tårgas bomullstyget sugit i sig. Håkan bar axelhölster. Närmare en amerikansk TV-deckare än så hade svensk polis aldrig tidigare varit. Fotografiet av de båda hjältarna drogs från golv till tak i nästa dags Expressen. Rubriken vid bilden var: ”Vi hade order att skjuta Janne och Clark!”

Håkan var intervjuad också på annan plats i tidningen. Där fick han berätta om sina och Janne Olssons känslor när de mött vargflocken ute på torget och den visat tänderna.

– Kanske den svåra situationen där i TV-skenet band oss samman, fick Håkan säga. Han tydde sig till mig. Jag kunde inte låta bli att känna förståelse.

Hela artikeln, med rubriken ”Göm mig, bad rånaren”, andades inlevelse i Jan Erik Olssons tragiska situation. Här var han en förnedrad förlorare:

”Rånaren Jan Erik Olsson hade gett upp. Nu vandrade han kedjad vid två polismän i TV-lampornas sken.

– Kan vi inte gömma oss någonstans, bad Jan Erik Olsson. Kan vi inte gå in i en port.

Många hatade honom i den stunden. Men många tyckte närmast synd om honom.

Jan Erik Olsson var en i allt misslyckad figur.

– Det är för djävligt att man ska vara så blöt av sig, sa han.

Vad han menade blev väl aldrig riktigt klart. Skämdes han för att han inte orkade gå där inför folket? Föraktade han sig själv för att han inte lyckats? Kanske var det bådadera.

Tårarna rann utför hans kinder. Om han grät vet man inte. Kanske var det tårgasen.

Jan Erik Olsson hade kunnat vara död då. Om han inte gett sig hade polisen order att skjuta ihjäl honom. Det visste han inte. Men han förstod förstås hur nära döden han varit.

Nu gick han där och såg ut som om han önskade sig död.

Han hängde i kedjorna mellan polismännen. Hans vaktare såg ut som månfarare i sina gasmasker.”

Det var e n, egentligen överraskande nyanserad, version av dramats slutscen. En helt annan version skissades en vecka senare av Gustaf von Platen i dennes kolumn i Vecko-Journalen. Under rubriken ”Rånarn” skrev von Platen:

”Han lämnade den intagna fästningen med högburet huvud. Han gick med fasta steg, rak i ryggen som en kapitulerande general i Hitlers Waffen-SS.

Utanför bunkern mötte hans blick uppbådet av fientliga styrkor, de stora polisförbanden, hundpatrullerna, läkarna, polispiketerna och ambulanserna. Han såg avspärrningarna över torget och människorna som trängdes för att få in honom i närbild.

De buade och visslade, men han slog inte ner blicken. Det rörde honom inte i ryggen. Visserligen hade han tvingats ge upp inför övermakten. Men ändå var han något av en triumfator.

Det var han som hade åstadkommit all denna uppståndelse. I polisbilen berättade han roliga historier och ville ge bort sin armbandsklocka som souvenir. På kåken skulle han räknas bland de stora grabbarna; handlingarna i hans personakt visar att han länge eftersträvat detta. Nu stod han vid målet.”

Den förkrossade förloraren. Den trotsige triumfatorn. Två motsägelsefulla bilder, som ändå kanske var och en för sig, men framförallt lagda bredvid varandra, förmedlade ett slags sanning.

I upphetsningen inför upplösningen hade Arne Thorén kallat polismästaren för ”borgmästaren”. Det här var en kväll då det kunde vara svårt att hålla känslorna, tankarna och tungan i styr. Efter de långa dygnen av väntan och händelselöshet ute på torget gick allt nu så snabbt, slag i slag. Kurt Lindroth följde gisslan ut på torget. Med hjälp av megafon berättade han för pressen om den lyckade operationen. Han var hörbart lättad och lycklig. Mikael Timm simultanrefererade talet, men studion bröt in och påpekade att det var onödigt. Lyssnarna kunde själva uppfatta vad Lindroth sa. Polismästarens megafonförstärka röst gick klar och tydlig rakt in i folkhemmet. Kurt Lindroth redogjorde för gasaktionens förlopp och tackade sedan alla duktiga polismän för deras insatser. Journalisterna applåderade på nytt.

Kurt Lindroth hade all anledning att känna sig lättad. Den inbrytningsaktion han bar ansvaret för hade mycket väl kunnat sluta i en katastrof. Gasspridningen hade inte fungerat. Det hade varit svårt att få ner tårgasen i valvet. Gasen spred sig dåligt och var dessutom feldoserad. Koncentrationen var för låg. Experterna hade förmodligen räknat fel. Möjligen var det tur. Ingen kan ju säkert veta hur Olsson hade reagerat om gasattacken varit mer effektiv. Hade han i panik kunnat skjuta sig själv? Sin gisslan? Kanske. Det var en risk Kurt Lindroth och hans rådgivare måste ha varit medvetna om, och redo att ta.

Nu blev effekterna av gasen kortvariga och förhållandevis lindriga. De var ändå tillräckliga för att övertyga Jan Erik Olsson om att stunden var kommen att ge upp. Men om han varit hårdare och hänsynslösare än han till sist visade sig vara? Då hade den amatörmässiga gasspridningen, och polisens svårigheter att ta sig in i valvet, givit honom tid och möjligheter att gå till motoffensiv – exempelvis börja avrätta gisslan.

”K+?”, det var den osäkra variabeln i polisens tidsschema inför aktionen. Klockan K 00 skulle gasen släppas ner i valvet. Klockan K+? skulle inre valvdörren öppnas och genombrytning följa. Hur många minuter hade polisledningen tänkt sig att frågetecknet symboliserade? Inte alltför många, väl? Det hade ju varit att spela ett högt spel med gisslans liv.

Enligt polisens eget ledningsprotokoll växlade verkligheten in frågetecknet i åtskilliga minuter. Klockan K 00 var satt till 21.05. Då skulle också gasspridningen inledas. Klockan 21.08 rapporterade det för gasen ansvariga polisbefälet, kommissarie Bångerud, att gasspridningen avslutats. Först tretton minuter senare meddelade kommissarie Thorander att ”inre valvdörren delvis kunnat öppnas”. Olsson och Olofsson verkade dock vara ”dåligt påverkade av gas” och tycktes ”återhämta sig ytterligare”. Polismästaren beordrade då att ”tio flaskor gas till skall sprayas in i valvet”. Klockan 21.28, tjugotre minuter efter K00, tjugo minuter efter Bångeruds rapport om att gasspridningen avslutats, hade polisen till sist tagit kontroll över Olssons kpist. Klockan 21.38 rapporterades ”optimism i ledningsrummet”. Två minuter senare, 21.40, antecknades att ”Olsson försetts med handfängsel”. Det tog, enligt polisens eget protokoll, alltså över tjugo minuter från det ögonblick gasen släpptes på till det ögonblick rånaren var berövad sitt skjutvapen. Det dröjde ytterligare 12 minuter innan rånaren var bojad vid en polisman.

En annan rånare än Jan Erik Olsson, en som varit galnare eller mer desperat, en som varit mindre blödig och mindre mån om sin egen överlevnad, hade kunnat hinna med åtskilligt under dessa minuter.

Polismästaren och hans ledningsgrupp hade tur.

Det hade också Olof Palme. En massaker i direktsändning knappt tre veckor före valdagen hade varit en politisk katastrof. Nu var istället slutet, och därmed allting, gott.

Palme ilade till Norrmalmstorg för att på plats tacka polisen för dess insatser. Detta gjorde han stående på bordet under stuckaturen i sammanträdesrummet på direktionsvåningen i Kreditbanken. En euforisk polisledning halsade pilsner och rökte segercigaretter.

Palme fortsatte ut på torget för att via massmedia rikta några spontant statsmannamässiga ord till nationen. Ekoreportern Lennart Broström fångade snabbt in statsministern och ställde den givna frågan, vad kände Olof Palme just nu?

– Precis som alla andra människor i det svenska samhället, oändlig lättnad, svarade Palme.

– Vad får det här för betydelse för den kommande utvecklingen vad gäller våldsbrott? frågade Broström.

– Det var oerhört viktigt att man stod fast här, därför att det räddade fyra människoliv i det här fallet, det kan ha räddat otaliga människoliv i framtiden, förklarade Palme.

Också Ekots andre reporter på torget, Mikael Timm, fick en snabbintervju med statsministern. Palme var mycket nöjd med att dramat fått en upplösning som innebar att människoliv räddats samtidigt som rättssamhället försvarat sig.

Timm frågade om svenskarna i framtiden kunde förvänta sig lika farliga saker som detta gisslandrama, hade Sverige blivit ett våldsammare land?

– Jag tror att det sätt på vilket det löstes kan betyda väldigt mycket för framtiden, om liknande tankar växer fram i någon vettvillings hjärna, svarade Palme. Jag sa i söndags att våldet kan triumfera på kort sikt, men dess framtid är hopplös, och det besannades.

Var det, så här i efterhand, ett riktigt beslut att inte släppa iväg gisslan med kpist-mannen? undrade Mikael Timm.

– Absolut! På den punkten tvekade jag aldrig. Ett samhälle som beväpnar två vettvillingar med pistoler, ställer en bil och tre miljoner kronor och två oskyldiga människor till deras förfogande, det samhället skulle vara sjukt i sin kärna. Det skulle kunna få oöverskådliga konsekvenser. Så på den punkten tvekade jag aldrig.

Palme. Polismästaren. Rasslet från pressfotografernas kameror. Dramats tre spelplatser – den politiska, den polisiära och den massmediala – hade nu smält samman till en enda scen. Festlig final och stående ovationer.

Palme fick i efterhand mer eller mindre förstucken kritik för sitt försök att i dramats slutskede skaffa sig en huvudroll. PO Enquist konstaterade ett par dagar senare i Expressen att statsministern hållit ett valtal på Norrmalmstorg. Någon påpekade elakt att Arne Thorén i onödan hade oroat sig över att inte få fatt i Palme i röran på torget – även om Thorén hade gömt sig bakom en buske i det mörkaste hörnet av Berzelii park så hade Palme hittat honom. Och Gustaf von Platen tog, bara ett par dagar före valdagen, upp Norrmalmstorgsdramat i ännu en VJ-kolumn: ”Nästan som i en falsk sängkammarfars där entréer och sortier som bekant avlöser varandra med blixtens hastighet, fördes rånaren bort från scenplatsen. In trädde våran dådkraftige statsminister för att personligen tacka polismännen på den plats där han, enligt egen utsago till sin överraskning, upptäckte att TV-kamerorna och mikrofonerna stod uppställda.”

Lättat leende mot pressfotograferna lämnade statsministern, rikspolischefen och polismästaren – Olof Palme, Carl Persson och Kurt Lindroth – tillsammans Norrmalmstorg i en bil för att något senare hålla en gemensam presskonferens under mer ordnade former.

Klockan 22.19 skickades ett telegram från Sofiero till polismästare Lindroth, polisen, Stockholm: ”Ett varmt tack till Er och alla Edra medhjälpare för det beundransvärda sätt på vilket ni löst en mycket svår uppgift.” Telegrammet var undertecknat ”Carl Gustaf”.

I en säng på Sabbatsbergs sjukhus låg ungefär samtidigt, eller kanske något senare, Kristin Ehnmark. Hon var klädd i en vit sjukhusrock, drack kaffe ur plastmugg och åt smörgåsar serverade på en papptallrik med blomsterbård som burits in på en smårutig plastbricka. Vid sin sida hade hon mamma Gunnel och pappa Tore från Boliden. På ett bord vid sängen stod buketten från Palme och Geijer med hälsningen ”I beundran för den uthärdighet och det mod ni visat”. Enligt den Expressenreporter som besökte sjukbädden såg Kristin pigg ut. ”Hon skrattar. Hon är rödkindad och förefaller inte ha fått några men av den fruktansvärda upplevelsen. Hennes ögon är bara lite röda av tårgasen.” Hennes första ord när hon kom till sjukhuset uppgavs ha varit:

– Får jag bara en cigarett och en tandborste så ska jag nog bli i fin form.

Dramat var över. Men årets, ja kanske decenniets, story rullade vidare. Natten blev lång för de journalister som i snart en vecka vaktat och vakat på Norrmalmstorg. Efter att ha slitit natten igenom återvände Per Wendel, kriminalreporter på Expressen, nästa morgon till tidningens provisoriska redaktion på Hotell Stockholm. Han skulle sätta punkt genom att dela en flaska whisky med sin närmsta chef, Roland Aldeheim. Wendel öppnade buteljen, hällde upp ett glas, sippade på whiskyn – och föll bakåt, som klubbad. Det hade varit hårda dygn.

Onsdagen 29 augusti, dagen efter upplösningen, sålde Expressen 921000 tidningar. Aftonbladet hade en rekordupplaga på över 680 000 exemplar. TV: s direktsändning från Norrmalmstorg på tisdagskvällen hade setts av över fem miljoner svenskar. Många av dessa tittare skulle minnas den kvällen resten av sina liv.

Det Birgitta Lundblad skulle minnas från just denna kväll var den svarta augustinatten som sköljt över henne som en frisk, kylig havsvåg när hon bars ut genom bankens entrédörr.