Efterspel

Sommaren var slut. Det gick inte längre att förtränga faktum. Kvällarna var redan svinkalla och förebådade en dramatisk höst med rekordkyla, våldsamma stormar och snökaos i Skåne.

På måndagskvällen, den 27 augusti, hade stavhoppsstjärnan Kjell Isaksson rivit ut sig redan på ingångshöjden fem meter vid tävlingar på Tunavallen i Eskilstuna. Efteråt skyllde han på vädret.

– Jag vågar inte satsa i den här kylan. Det är rena vanvettet.

Hösten var här, och med den vardagslunken. Hur skrämmande och otäckt det än varit så hade Norrmalmstorgsdramat på något sätt förlängt sommaren, nationen hade försatts i undantagstillstånd och fått något helt annat att tänka på och tala om än bilköer, tråkiga TV-program och opålitliga politiker. Men nu var det över. På onsdagsmorgonen stannade bussarna vid Norrmalmstorg för första gången på nästan en vecka. Vardagen och kommersen återvände till torget. Butikerna runt Norrmalmstorg räknade på hur mycket de förlorat på grund av utebliven försäljning under den gångna veckan. Pälsvaruhuset Marinell, som haft prickskyttar i sina lokaler, uppgav sig ha tappat 300 000 kronor.

Alla näringsidkare var dock inte missnöjda. Presshögkvarteret Palmhuset hade fått massor av gratisreklam. Dagen efter dramats upplösning strömmade fikasugna och nyfikna stockholmare till kaféet.

Valrörelsen rullade långsamt igång igen. Folkpartiledaren Gunnar Helén förnekade visserligen ihärdigt att hans krav på en kommission med uppgift att utreda ansvarsfördelningen mellan polis och regering vid stora brottshändelser var ett försök att så här strax före valet göra partipolitik av den senaste veckans dramatik på Kreditbanken, men det var knappast någon som trodde honom. Statsministerkandidaten Fälldin och moderatledaren Bohman svalde den eventuella förtreten över att Olof Palme skaffat sig en huvudroll vid galaföreställningen på Norrmalmstorg och valde istället att profilera sig som statsmän med känsla för vikten av nationell samling i kritiska ögonblick. Fälldin gjorde det genom att i radion avstå från kommentarer. Bohman å sin sida tvingade sig själv att säga några erkännsamma ord om Palme. Statsministerns uttalanden på tisdagskvällen hade varit välbalanserade och bra, ”för en gångs skull”, sa moderatledaren. Det måste ha smärtat, men var klok taktik. Att vara förlorare är illa nog. Att vara dålig förlorare är sämre.

Det var åter vardag, men varför göra livet gråare än nödvändigt? ”Läge igen! Stort pådrag, med Ola Frukt & Flingor (i morgon Flickornas Frikväll och Spectrum) Dans. Atmos! 10:–”, annonserade en av Kreditbankens grannar, Berzeliiterrassen, ”Skandinaviens enda dansrestaurang med hål i taket”.

Alternativa attraktioner denna onsdagskväll var nattklubben Shazam på S:t Eriksgatan, Huset på Djurgårdsvägen, Malmen vid Medborgarplatsen och Virveln på Drottninggatan. Det sistnämnda etablissemanget var nischat på ”frånskilda”.

Den som fortfarande hade semesterdagar att ta ut kunde istället ta en Ålandskryssning med Stena Line. Avresa onsdag kväll. Hemkomst torsdag kväll. ”Nattklubb. Nattcafé. Dans på två golv. Mat och dryck för alla plånböcker. Hålligång till fram på småtimmarna.” Just på onsdagarna var priset för denna förlustelse makalöst lågt. ”Resan T/R och supé (förrätt och varmrätt) för endast 18:–.”

Sida vid sida med krogarna och Ålandsrederierna annonserade stadens många porrklubbar – Chat Noir, Nana, Funny Girl, La Madelaine – och lockade med ”examen i sexskolan”, ”den världsberömda svenska synden när den är som allra mest vågad” och ”sex med stil, finess och humor. I live-, petting- och lesbianshows”. Dragplåstren på biograferna var fortfarande Kellys hjältar på Vinterpalatset och Getaway. Rymmarna med Steve McQueen, som gick för tjugonde veckan på Melody vid Engelbrektsplan. Vinterpalatset laddade upp för en ny förväntad succé, Schakalen. Och på Look vid Hötorget var det just denna onsdagskväll galapremiär: Lindsey Andersons O Lucky Man! med Malcolm McDowell från A Clockwork Orange i huvudrollen. McDowell skulle själv närvara vid kvällens båda föreställningar. Han var intervjuad i Expressen och kommenterade där det högaktuella dramat i bankvalvet i Stockholm. Inte ens Hollywoods manusförfattare skulle i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig något sådant, förklarade filmstjärnan.

Det illustrerade en annan sida av bankdramat. Det hade inte bara chockat och förfärat Sverige utan också smickrat den nationella självkänslan en smula. Alla dessa utländska tidningsmän och TV-reportrar som flockats på Norrmalmstorg var ett bevis för att också Sverige kunde producera världsnyheter. Inte bara den svenska välfärden utan också den svenska kriminaliteten fick resten av världen att kippa efter andan. I tidningen kunde man, för att bara ta ett exempel, läsa att invånarna i Taormina på Sicilien, fyllda av medkänsla med gisslan, skrivit och erbjudit de unga banktjänstemännen en gratis rekreationsvistelse i staden.

De fyra i gisslan hade sent på onsdagskvällen flyttats till S:t Görans sjukhus där de skulle vila ut och med stöd av psykiatrisk expertis bearbeta den senaste veckans skrämmande upplevelser. De hade redan fått möjlighet att tala med och träffa sina anhöriga.

Birgittas man Per Åke hade på tisdagskvällen gått ut i familjens trädgård och plockat en stor bukett blommor. Sedan hade han i en bil som banken skickat åkt in till sjukhuset för att hälsa på sin hustru. Han hade dock inte stannat på sjukhuset under natten, utan återvänt hem för att barnen skulle ha honom där när de vaknade. Birgitta själv hade sovit dåligt den första natten i frihet, hennes dygnsrytm var söndertrasad efter dygnen i valvet, där skillnaden mellan dag och natt suddats ut.

Också rånaren, Janne Olsson, plågades av sömnlöshet den första natten utanför valvet. Han låg på en brits i häktescellen och kände sig som ett djur i bur. Hela tiden skulle nyfika plitar kika på monstret från Norrmalmstorg. Och hela tiden stirrade han själv upp i taket för att se var borrkronan skulle bryta igenom.

På morgonen serverades han gröt, mjölk, smörgåsar och kaffe. Sedan gick dagen med en strid ström av besökare – förhörsledaren Inge Reneborg, kriminalkommissarien Sven Thorander, Nils Bejerot, advokaten Arne Liljeros. Det blev kåldolmar till lunch, fläsk och potatis till middag.

Under onsdagen genomförde polisen korta förhör med gisslan. De unga flickorna fortsatte att uttala sig förstående och försonligt om Clark och Janne, i synnerhet om Clark.

Elisabeth Oldgren hördes av en kriminalinspektör som hette Leif Jermelid. En bit in i samtalet undrade han vad som hänt när Clark kom till banken.

– Oh, vad skönt, svarade Elisabeth.

– Jaså?

– Ja.

– Kan du berätta hur du upplevde …

– Dödsbra kille.

– Jaså?

– ”Lugn nu här, så här kan det inte vara.” Han märkte att stämningen var alldeles förtvivlad, att det var på väg att braka ihop alltihop. Han lugnade alla, han lugnade rånaren och oss.

– Hur förändrades situationen för er när Clark kom?

– En trygghet.

– Kan du beskriva vad den bestod i?

– Ja, man märkte att han inte var desperat. Och man fick den uppfattningen att han på något vis skulle kunna få det här att gå över den där kulmen som var just då, för det var uppe i ett ganska hetsat tempo då. Man satt ju och tittade runt omkring sig och var rädd för att någon polis skulle sticka fram och att det skulle säga ”pang”.

– Lyckades Clark förbättra er situation på annat sätt?

– Oerhört, det var bara att gå och fråga honom och sen så fick man ett lugnande besked. ”Han skjuter er inte, han gör ingenting, ni ska se att det här går bra.”

Elisabeth hade en del vänliga saker att säga också om Janne Olsson.

– Ja, det som stått i tidningarna eller om det är på radion … jag har hört om att han använde strypgrepp, det är helt lögn. Han använde inget strypgrepp, men han höll oss om axeln så här … dels kanske för att vi skulle stå kvar om han sköts, för man är ju livrädd för skott och hoppar högt då så fort man hör ”pang”. Och sen så för att lugna oss. Han gjorde allt för att lugna oss och sa: ”Lugn, lugn, lugn, ingenting kommer att hända.”

– Så han hotade er inte eller skrämde upp er på något vis?

– Nej, han skrämde inte upp oss, men han försökte göra allt för att skrämma upp andra genom att använda oss.

– Behandlade han er fyra på samma sätt, eller var han strängare mot någon?

– Nej, han behandlade oss allihop på samma sätt, han försökte vara lika snäll mot allihop.

– Det gjorde han?

– Han var en hederlig tjuv. Han var ingen mördare, eller är ingen mördare. Det var liksom … i början så visste man ju inte det, men när man kom underfund med det så kändes det faktiskt lite bättre. Men man vet ju inte hur en människa reagerar i en spänd och trängd situation.

Förhöret hölls i närvaro av en läkare på S:t Görans psykiatriska klinik. När läkaren signalerade att det var dags att avsluta samtalet frågade förhörsledaren Elisabeth om det var något annat av det som hänt i valvet hon tyckte var värt att poängtera.

– Ja, ni kunde ha satt in mikrofonerna mycket mera ljudlöst.

– Men som svar på min fråga?

– Ja, det är det jag tycker. Dum kommentar kanske, men det är vad jag tycker.

– Du har ingenting mer att tillägga beträffande situationen där inne i valvet, just nu?

– Ja, man låg och försökte stoppa om fötterna och rånaren kom och stoppade om fötterna. Han var mänsklig på samma gång som han var omänsklig.

– Får jag fråga, var det någon av killarna som förgrep sig mot er flickor?

– Ingen.

– Inte mot någon?

– Nej, skulle aldrig falla honom in. Nej, han var inte den typen.

Kristin Ehnmark förhördes samtidigt av kriminalinspektör Erik Skoglund. Vid ett par tillfällen under samtalet poängterade Kristin att hon visserligen inte försvarade vad rånaren gjort, men att man ändå inte kunde komma från att han uppträtt ”fint” gentemot gisslan.

Och Clark hade gjort ”en insats /… / en verklig insats. För han fick oss alla lugna”.

– Sista dygnet satt jag och höll Clark Olofsson i handen för det var så skönt att ha någon att hålla i handen, det är väl just för att det är en viss trygghet som … De har inte burit hand på oss på något vis, inte det minsta. Inte ett slag har utdelats, det är jag fullständigt övertygad om.

I detta förhör, hållet inte ens ett dygn efter att dörren till valvet öppnats, talade Kristin Ehnmark på något ställe i termer av ”ni” och ”vi” på ett sätt som kunde verka förbryllande.

– Känner du till huruvida några poliser blev skadade vid något tillfälle? undrade Skoglund.

– Ja, två stycken.

– När var det?

– Ja, en sköt han där när de drog vapen eller … det var de som drog vapen, i trappan. Sedan sköt vi, jag säger alltid ”vi”. Vi laddade och vi sköt. När de borrade ett hål så sköt vi upp där och då var det en som tydligen skadade handen och ansiktet. Det hörde vi på radion, för vi hörde på radion hela tiden. Sedan ströp ni tydligen nyhetssändningarna.

– Du har ett stort förtroende för de här två? frågade Skoglund till sist.

– Jag har det, ja.

– Men tänkte du aldrig på att samma vapen även kunde användas mot dig? Även i ett tidigt skede. Eller förklarade han så noga och …

– Han sa att han inte ville oss något illa. Och han var ju inte ute efter våra liv. Vi var ju fyra oskyldiga människor som var utplockade på måfå, det kunde ju ha varit vem som helst. Det var ju inte något slags aktion mot mig som person. Det var inte mig han ville åt, eller hur? Och så länge som det var lugnt var jag inte rädd för att han skulle göra mig någonting.

– Ja, tiden har gått …

– Men jag vill att du hälsar till Olofsson och säger att jag mår bra. Puss och kram!

Detta ”vi” och detta ”ni”, de tillfångatagna och hotade flickornas försonlighet gentemot gärningsmannen, deras förtroende för den av de flesta svenska poliser misstrodda och avskydda Clark Olofsson, och deras vid flera tillfällen uttryckta misstänksamhet och avoghet mot de representanter för samhället som försökte rädda dem, hade förvånat och frustrerat inte bara många av polismännen på Norrmalmstorg, utan också många av de svenskar som följt dramat i tidningar, radio och TV. Så småningom fick fenomenet en förklaring och ett namn: stockholmssyndromet. Det lever kvar. Stockholmssyndromet är fortfarande ett internationellt gångbart och välkänt begrepp.

Kärnan i teoribildningen bakom syndromet är iakttagelsen att människor som tagits som gisslan har en tendens att sympatisera, och identifiera sig, med sina kidnappare och fångvaktare, just de personer de egentligen borde hata allra mest.

Nils Bejerot brukar ibland pekas ut som stockholmssyndromets uppfinnare eller upptäckare. Men i själva verket var det en amerikansk psykiatriker, Frank Ochberg, som lanserade begreppet i skiftet mellan 70- och 80-tal.

Stockholmssyndromet hade förmodligen inte fått ett sådant internationellt genomslag om det inte varit för kidnappningen av Patty Hearst ett halvår efter bankdramat i Stockholm.

Patty Hearst var sondotter till den mytomspunne tidningskungen William Randolph Hearst, förebilden för Citizen Kane i Orson Welles klassiska film. I början av februari 1974 trängde sig beväpnade medlemmar av den vänsterradikala terrorgruppen Symbionese Liberation Army, SLA, in i den lägenhet i Berkeley som Patty Hearst delade med sin fästman Steven Weed. Terroristerna misshandlade Weed och förde bort Patty, en tjugoårig blond amerikansk drömflicka som studerade konsthistoria och på ett milt sätt revolterat mot sin miljonärsfamilj genom att förlova sig med en långhårig ”intellektuell”.

SLA var en del av den amerikanska studentradikalismens bittra, svarta efterbörd. Gruppen, till numerären liten och obetydlig, hade vuxit fram ur en alltmer radikaliserad besöks- och samtalsgrupp på Vacaville-fängelset i Kalifornien. Gruppens centralgestalt var en förrymd staffånge, Donald De Freeze som förvandlat sig själv till ”fältmarskalk Cinque”. Runt honom fanns ett antal unga män och kvinnor ur den radikala studentmiljön som låtit sig övertygas om att den ”fascistiska besten” bara kunde bekämpas med våld, här och nu.

SLA utfärdade en kommuniké som meddelade att Patricia Campbell Hearst, dotter till ”folkets fiende, tidningsägaren och miljonären Randolph Hearst, tagits som ”krigsfånge” och skulle ”avrättas” om myndigheterna gjorde några som helst försök att frita henne. Denna första kommuniké följdes av flera. SLA krävde att Patty Hearsts far, som en gest av ”god vilja”, skulle distribuera mat till ”de behövande och arbetslösa” innan förhandlingar om hans dotters frigivning kunde inledas. Detta, och kommande budskap, överbringades via inspelade band som skickades till en radiostation.

Kidnapparna lät också Patty Hearst komma till tals på dessa band. Hennes budskap förändrades när vecka lades till vecka, hon blev allt mer frustrerad över att hennes föräldrar inte förmådde tillmötesgå kidnapparnas krav, allt mer fientlig mot FBI och allt mer förstående gentemot SLA:

”Mamma, pappa. Jag är okej. Jag har fått en del skrapsår, men de har rengjort dem … Och jag har blivit förkyld, men de ger mig piller … Det finns inte en chans att jag ska komma härifrån förrän de låter mig gå, så det tjänar inget till att låta någon försöka få ut mig med våld … De här människorna är inte ett gäng knäppskallar. De har verkligen varit raka mot mig …” (8 februari)

”Om alla tror att jag är död får FBI en ursäkt för att gå in här /…/ om FBI måste hämta mig med våld kommer de inte att ha tid att avgöra vilka som inte ska dödas. De kommer att tvingas döda alla … Så folk bör sluta agera som om jag vore död.” (16 februari)

”Mamma, pappa. Jag tog del av budskapet ni lät radion sända i söndags. Det var fint att höra av er efter så mycket tystnad. Men det ni hade att säga lät som om ni struntar i om jag någonsin kommer härifrån. Jag tror inte ni gör allt ni kan, allt som står i er makt. Jag tror inte ni gör något alls. Ni sa att det inte låg i era händer, ni skulle ha sagt att ni tvådde era händer. Jag vet inte vem som har påverkat er att inte göra gesten av god vilja … Jag vet att ni kunde ha gjort vad SLA begärt. Jag vet att vi har tillräckligt med pengar. /… / Jag vill verkligen komma ut härifrån och jag vill verkligen komma hem levande … Jag förstår nu att det är FBI som vill mörda mig. Det är bara FBI och vissa personer i regeringen som har något att vinna på min död.” (9 mars)

Två månader efter kidnappningen chockerades världen av nyheten att Patty Hearst bestämt sig för att stanna hos sina kidnappare och därför bytt namn till ”Tania” efter en kvinnlig gerillasoldat som slagits tillsammans med Che Guevara i Bolivia. I ett inspelat budskap lovade Patty/Tania att fortsätta kampen i den ursprungliga Tanias anda.

Den 15 april rånades en bank på Noriega Street i San Francisco av två män och tre kvinnor beväpnade med automatkarbiner. En av kvinnorna var Patty Hearst. Hon fångades på bild av bankens bevakningskamera, i mörk peruk, klädd i en kort, militärisk rock, med automatvapnet i ett till synes stadigt grepp.

Vad hade hänt? Hade Patty Hearst verkligen gått över till terroristerna? Hade hon blivit hjärntvättad? Eller låtsades hon bara vara en helt ny människa, stadsgerillasoldaten Tania, för att rädda sitt liv?

Hennes övergivna, förvirrade fästman, Steven Weed, sökte svar och råd hos en psykiatriker, Frederick Hacker, i Los Angeles. Samtalet finns refererat i den bok, ”My Search for Patty Hearst”, som Weed gav ut 1976. Hacker hade förklarat för honom att Patty Hearsts sätt att reagera inte var unikt. Det fanns exempel på flygvärdinnor som vägrat vittna mot kapare som hållit dem som gisslan och i Sverige hade en kvinna som tagits som gisslan vid ett bankrån ”velat gifta sig med en av rånarna”.

Den amerikanske psykiatrikern var uppenbarligen inte säker på alla detaljer vad gällde Norrmalmstorgsdramat – ingen i gisslan där uttryckte någon önskan att gifta sig med Janne Olsson – men hans skiss över den inre logiken i den process som kommit att få namnet stockholmssyndromet lät, och låter, övertygande nog.

Hacker påpekade att kidnappningsoffer utsätts för en i djupaste mening desorienterande upplevelse. Till skillnad från exempelvis krigsfångar har de inte haft någon anledning eller möjlighet att mentalt förberedda sig på fångenskapen. Plötsligt, utan egen förskyllan, helt oväntat, rycks de ut ur den normala tillvaron och deporteras till en undantagsvärld där de är helt och hållet utlämnade till sina kidnappare. Identifikation med angriparen är i en sådan situation en typisk överlevnadsreaktion. Förhållandet mellan offret och gärningsmannen kan ofta likna förhållandet mellan barn och föräldrar framhöll Hacker. För att överleva försöker offret vinna sina kidnappares gunst genom att ”efterlikna dem, lugna dem och ibland till och med hjälpa dem att få ut den begärda lösensumman”.

– Det är här som skiljelinjen mellan kidnappad och kidnappare börjar bli diffus, förklarade Hacker för Weed. Först uppstår en känsla av att ”vi sitter alla i samma båt”. Den kan sedan utvecklas till en känsla av att ”det är vi mot dem”.

Med andra ord, delade villkor kan suggerera fram en föreställning om delade fiender.

I Patty Hearsts fall blev huvudfienden FBI och polisen, som skulle kunna försätta henne i akut livsfara genom att genomföra en attack mot hennes kidnappare.

Den 17 maj 1974 såg det ut som om hon hade haft rätt i sina farhågor. Hundratals polismän stormade en bungalow i Los Angeles där kärnan i SLA gömt sig. Under den våldsamma eldstriden dödades samtliga sex SLA-medlemmar i huset, inklusive ”fältmarskalk Cinque”.

Men Patty Hearst fanns inte bland de döda. Hon hade inte befunnit sig i huset när polisen gick till attack. Först drygt ett år senare greps ”Tania” i San Francisco. Hon dömdes sedan till ett långvarigt fängelsestraff för sitt deltagande i bankrånet på Noriega Street. Hennes försök att hänvisa till den extrema situation hon befunnit sig i efter kidnappningen hjälpte inte. Efter knappt två år såg president Carter dock till att Patty Hearst släpptes ur fängelset, och efter en lång kamp för att bli erkänd som offer – för SLA och för de mekanismer som vid det laget blivit kända under samlingsnamnet stockholmssyndromet – blev Patty Hearst till sist benådad av Bill Clinton.

Hearstfallet skapade i flera år stora rubriker runt om i världen och bidrog utan tvivel till att skapa en marknad för stockholmssyndromet som förklaringsmodell och begrepp.

Det är lätt att peka på paralleller mellan Patty Hearsts och Norrmalmstorgsgisslans sätt att reagera på de hot de utsattes för. När Patty Hearst i sina bandinspelade meddelanden bittert förklarade att det verkade som om hennes föräldrar struntade i hennes öde, och när hon hävdade att det indirekt eller direkt var polisen som skulle döda henne om och när polisen gick till attack, var hennes frustration och fruktan ett eko av Kristin Ehnmarks rädsla för polisen och ilska över att hon och Elisabeth inte fick lämna banken med rånaren och Clark.

Samstämmigheten är inte förvånande. Både Patty Hearst och Kristin Ehnmark hade i den situation de befann sig i rationella skäl för sin besvikelse och rädsla. För ett kidnappningsoffer är rimligen ingenting viktigare än att bli fri. Allt annat måste te sig oväsentligt. Om dagarna, eller som i Patty Hearsts fall veckorna, går och ingenting händer, trots att omvärlden mycket lätt skulle kunna se till att något hände genom att tillmötesgå kidnapparnas krav, är det naturligt att kidnappningsoffret grips av en allt starkare känsla av att vara övergiven av omvärlden; ”De bryr sig mer om sina pengar och sin prestige än om mitt liv!”

Det är inte svårt att se de stora linjerna och principerna när man befinner sig på utsidan av valvet. Där inne blir perspektivet ett annat. Konstigt vore det annars. ”Ens eget liv är ju en alltid kärast”, som Kristin Ehnmark sa i polisförhöret dagen efter fritagningen.

Inget är viktigare än att bli fri? Jo, det finns trots allt något som är ännu viktigare för ett kidnappningsoffer än att bli fri, och det är att behålla livet. Att vara mer rädd för sina räddare än för den eller dem som tagit en som gisslan kan därför mycket väl vara en alldeles logisk reaktion. På Kreditbanken fanns det ett direkt orsakssamband mellan polisens hot mot Janne Olsson och Janne Olssons hot mot gisslan. När det ena hotet blev akut blev också det andra det. I alla fall var det så gisslan uppfattade situationen. Att i det läget känna fruktan för polisens aktiviteter är rimligt. Att denna fruktan för polisens aktiviteter så småningom glider över i misstänksamhet, ja rentav fientlighet, mot polisen är inte särskilt svårförståeligt.

Just detta, att kärnan i teorin är så lätt att ta till sig och acceptera, gör paradoxalt nog att man kan sätta frågetecken för stockholmssyndromet. Det är tveksamt om det krävs ett ”syndrom” för att förklara varför en människa som befinner sig i en annan människas våld gärna försöker övertyga sig själv om att denna människa innerst inne inte vill henne något ont. Det är kanske inte ens nödvändigt att gå till gisslansituationer för att hitta exempel på denna psykologiska överlevnadsmekanism.

Det problematiska med stockholmssyndromet är att något mycket allmängiltigt görs specifikt, samtidigt som något mycket specifikt görs allmängiltigt.

Norrmalmstorgsdramat och kidnappningen av Patty Hearst var mycket speciella, i vissa avseenden unika, händelser. Är det möjligt och meningsfullt att bygga generaliserbara teorier på särfall?

Kriminologen och deckarförfattaren Leif G W Persson tycks besvara den frågan med nej i upptakten till sin kriminalroman En annan tid, ett annat liv (2003), som tar avstamp i en historisk händelse, den ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm som en grupp tyska terrorister genomförde våren 1975.

”Det var terroristerna som gjorde det första draget och man öppnade med ett enkelt och entydigt krav. Om inte polisen omedelbart lämnade ambassadbyggnaden skulle man skjuta en person i gisslan. Chefen för våldsroteln var inte en man som hetsade upp sig i onödan och hans självförtroende var stort för att inte säga obegränsat. Dessutom hade han varit med vid Norrmalmstorgsdramat ett och ett halvt år tidigare och där hade han lärt sig att om bara gärningsmännen fick tid att lära känna sin gisslan så kunde de märkligaste känslor av gemenskap uppstå mellan dem samtidigt som risken för våld minskade kraftigt. Denna intressanta mänskliga mekanik hade till och med fått ett särskilt namn, stockholmssyndromet, och i den allmänna psykologiska yran hade ingen haft tid att ägna en tanke åt storleken på det empiriska underlaget.”

Till skillnad från Janne Olsson sköt de tyska terroristerna delar av sin gisslan. Det stod inte alls i strid med erfarenheterna från Norrmalmstorgsdramat. Erfarenheterna från Norrmalmstorg hade egentligen inte någon bäring på situationen på västtyska ambassaden, varför den senare händelsen varken kunde bekräfta eller dementera slutsatserna av Norrmalmstorgsdramat.

Gisslantagningen på ambassaden var ett brott av en helt annan typ än Norrmalmstorgskuppen. Gärningsmännen på ambassaden var politiska fanatiker, medlemmar i Baader-Meinhof-gruppen. Gärningsmannen på Kreditbanken var yrkesbrottsling. Nils Bejerots och polisens strategi under Norrmalmstorgsdramat hade byggt på den antagna fundamentala skillnaden mellan dessa båda gärningsmannatyper. Yrkesbrottslingen som drivs av ekonomiskt egenintresse har, framhöll Bejerot, ingenting att vinna på att döda eller misshandla sin gisslan, eftersom gisslan är hans bytesvara. Det kan tvärtom ligga i hans intresse att behandla gisslan väl, lugna den, pyssla om den, tala vänligt till den. Det skulle bara vara besvärligt att tvingas hantera hysteriska och panikslagna fångar.

Den ekonomiskt motiverade kidnapparen hyser sällan något agg mot sina offer, varken på ett personligt eller ett ideologiskt plan. Det förhåller sig annorlunda med den politiskt motiverade kidnapparen. För honom kan det ligga ett egenvärde i att döda gisslan. Det kan uppfattas som ett ”statement”, som en symbolisk seger och förödmjukelse av en mäktig fiende. Det kan dra uppmärksamhet till ”saken”. Om offret valts i egenskap av representant för fienden kan det också vara frestande för den ideologidrivne kidnapparen att ställa henne till svars, straffa henne, utkräva hämnd – eller kanske istället få henne att bekänna sina synder och omvända sig till den rätta tron.

Om Bejerot hade rätt när han postulerade en grundläggande skillnad mellan de två typerna av gisslansituationer, den ”kommersiellt” respektive ideologiskt grundade, framstår det som konstigt om offren i båda fallen skulle drabbas av ett och samma ”syndrom”.

Norrmalmstorgsdramat och Patty Hearst-fallet tycks vara skolexempel på de två typerna av kidnappningar. Jan Erik Olsson, och Clark Olofsson, var yrkeskriminella. Patty Hearsts kidnappare var, liksom terroristerna på västtyska ambassaden, politiska sekterister. Ändå reagerade delar av Norrmalmstorgsgisslan och Patty Hearst på snarlikt sätt. Bevisar det att stockholmssyndromet trots allt är gränsöverskridande? Eller visar det att skillnaden mellan yrkesbrottslingen och den ideologiske brottslingen inte alltid är knivskarp?

Några av SLA-aktivisterna hade en bakgrund i den konventionella kriminella världen. Intressantare är dock att man kan tänka sig att ”ideologi”, i generös och vid mening, spelade en viss roll också vid Norrmalmstorgsdramat. När Janne Olsson på dramats första dag talade med Åsa Moberg i telefon påstod han sig ha slagit till mot banken för att protestera mot förhållandena på landets fängelser.

Trovärdigheten hos dessa anspråk framstår i efterhand som synnerligen låg, men i början av sjuttiotalet fanns det många som gärna hade velat att det var sant. Det fanns en utbredd förståelse för förtryckta gruppers behov av att också med drastiska medel protestera mot ”orättvisorna i samhället”. Och internerna på fängelserna uppfattades gärna som en förtryckt grupp, vars försök att organisera sig och ta upp ”kampen” mot systemet förtjänade stöd och solidaritet.

Ett och ett halvt år efter dramat intervjuades Sven Säfström av den amerikanske journalisten Daniel Lang. Denne skrev i tidskriften The New Yorker ett långt reportage om Norrmalmstorgsdramat med tonvikt på relationerna mellan de instängda i valvet. Sven drog sig i samtalet med Lang till minnes hur han och de andra i gisslan sugit i sig Clarks och Jannes utläggningar om den svenska kriminalvården.

– Vi var idel deltagande och godtog kritiklöst allt vad de sa till oss. Vi betedde oss som om det var de som var våra offer istället för tvärtom.

Förståelsen för internernas situation och synpunkter underlättades säkert av att samtliga i gisslan var unga människor. Birgitta var den enda som fyllt trettio. Kristin och Elisabeth var bara några och tjugo. Också Janne Olsson och Clark Olofsson var förhållandevis unga. Snittåldern i valvet låg någonstans mellan 26 och 27 år. Polisledningen däremot bestod av tunnhåriga kostymklädda män i övre medelåldern. Här ställdes unga rebeller, Clark och Janne, mot etablissemangsgubbarna, bara fem år efter 68-upproret.

I början av sjuttiotalet var ett informellt, ungdomligt du-Sverige på väg att ta över efter ett formalistiskt, hierarkiskt ni-Sverige, men den gamla skolans män satt fortfarande kvar bakom många skrivbord. Generationsklyftan var påtaglig. Också detta kan ha påverkat relationerna inne i valvet, liksom relationerna mellan valvet och omvärlden. I synnerhet som polisledningen förstärkte den framväxande vi-känslan i valvet genom att utsätta Olsson och Olofsson för påtryckningar och påfrestningar som i lika hög grad drabbade gisslan som de två internerna: inlåsningen, hungern, törsten, bullret från borrarna, gashotet.

Ingenting svetsar samman en grupp så effektivt som yttre tryck.

Inte heller under de samtal med valvet som polisledningen förde gjorde den, att döma av de bevarade telefonutskrifterna, några seriösa försök att slå in kilar mellan gisslan och de två brottslingarna. Polisen talade egentligen aldrig till och med gisslan. Polisen talade bara o m gisslan, med Janne och Clark, och lämnade därmed fältet fritt för de två sistnämnda att etablera en vi-mot-dem-känsla i valvet.

Människor som slungas ut ur sin normala värld och isoleras i en främmande miljö med helt andra sätt att se på verkligheten och med helt andra normer och värderingar, kan gripas av förvirring, tvivel, skam. Allt som tidigare var rätt och beundransvärt är nu plötsligt fel och klandervärt. Ibland kan denna förvirring, detta tvivel, denna skam utvecklas till en längtan efter förlåtelse, en längtan efter att få lämna det gamla syndiga livet bakom sig, byta identitet och världsåskådning. Sådana omvändelser brukar beskrivas som resultatet av ”hjärntvätt”.

Kidnapparna hade säkert inga svårigheter att driva fram tvivel och skuldkänslor hos Patty Hearst. Folket levde i misär. Själv hade hon vuxit upp i rikedom. Var det rättvist? Om inte – vad tänkte hon konkret göra åt saken? Kamraterna i SLA var villiga att offra allt för varandra och kampen för en bättre värld. Men Pattys miljonär till pappa var inte ens redo att offra en ynklig bråkdel av sin förmögenhet för att rädda sin egen dotter! Sådant är svinsamhället!

”Hjärntvätten” av Patty Hearst, hennes ”omvändelse”, måste ha underlättats av att hon själv redan före kidnappningen distanserat sig från sina föräldrar genom att försöka skapa sig ett eget liv i Berkeley, en av det amerikanska ungdomsupprorets huvudarenor. När Patty kidnappats kom hon att bli fysiskt och psykiskt utlämnad åt en sammansvetsad grupp unga människor, av vilka flera var sprungna ur just den studentmiljö hon försökt göra till sin, samtidigt som de hade erfarenheter hon aldrig varit i närheten av. Patty Hearst hade levt i en kokong. SLA-aktivisterna hade klippt alla band och löpt linan ut. Inte underligt om det gjorde intryck.

Omständigheterna kring kidnappningen av Patty Hearst är så speciella att det inte framstår som svårförklarligt att hon lät sig återfödas som ”Tania”. Just därför blir det vanskligt att tolka Patty Hearsts beteende som ett exempel på allmängiltiga och typiska mekanismer i gisslansituationer.

Något liknande kan sägas om det fall som givit syndromet dess namn, gisslandramat på Kreditbanken i Stockholm. Också där var omständigheterna i hög grad speciella.

Den mest speciella faktorn var Clark Olofsson. Han var det inte enbart på grund av sina speciella personliga egenskaper – charm, verbal talang, karisma och manipulationsförmåga. Inte heller enbart på grund av den märkliga, men tidstypiska, positionen som något slags blandning av en romantisk rövarhjälte, rockidol och radikal aktivist. Det mest speciella var den roll Clark Olofsson fick spela på banken. Varken gärningsman eller gisslan. Något annat, något tredje: länken, eller kittet, mellan å ena sidan gärningsmannen och gisslan och å andra sidan gisslan/gärningsmannen och omvärlden.

Den sistnämnda, representerad av polisen och massmedierna, kom visserligen snart att betrakta Clark Olofsson som ”gärningsman”, men för gisslan fyllde han en annan funktion. Jan Erik Olsson var ”rånaren”, men Clark Olofsson var ”Clark”, någon de kunde tala med, ställa frågor till, någon som dök upp när situationen framstod som allra mest kaotisk och hotfull och ”lugnade” ner den, någon som till skillnad från såväl rånaren som polisen inte viftade med vapen utan var obeväpnad, någon som försökte få ut dem ur banken, någon som förkroppsligade den normalitet de plötsligt berövats. Inte underligt om gisslan kom att uppfatta Clark Olofsson som en mer stabiliserande faktor än, säg, polisförhandlaren i telefonen.

Också rånaren var speciell. Inte bara därför att hans gisslan kom att uppfatta honom som snäll, utan också för att han samtidigt som han fick banktjänstemännen i gisslan att uppfatta honom som snäll injagade stark fruktan hos dem. Direkt – genom att beröva dem friheten och hota dem med kpist och sprängmedel. Indirekt – genom att försätta dem i en situation där också polisens räddningsförsök kunde uppfattas som ett hot mot deras liv, och genom att ständigt påminna dem om detta hot.

Rånaren gestaltade klassikern ”elak polis, snäll polis” så trovärdigt att det inte enbart kan ha varit utstuderad taktik utan också måste ha speglat något grundläggande i hans personlighet. Janne Olsson hade kpisten i ena handen och mjölktetran i den andra. Han var både den krävande, straffande, hotfulle fadern och den bekymrade, tröstande och omhändertagande modern. Samtidigt var han själv barnet med rätt att kräva och få uppmärksamhet och skydd av sin omgivning.

Det fanns ett drag av narcissism i Janne Olssons sätt att agera på Kreditbanken. Den egna tryggheten, de egna överlevnadsmöjligheterna, kom alltid i första rummet. Hela tiden gömde han sig bakom sina fångar – mest bokstavligt och konkret bakom de två yngsta kvinnorna – och lyckades samtidigt få dem att acceptera detta som förståeligt, nästan självklart.

Man kan inte begripa gisslans reaktioner under vistelsen i valvet om man inte är beredd att acceptera att den dominerande känslan hos dem måste ha varit fruktan. Elementär dödsskräck, direkt och indirekt framkallad av rånaren, Janne Olsson. Det var denna dödsskräck som gisslan sökte besvärja genom att flytta ut hotet ur valvet och förlägga det till omvärlden – rånaren snäll, polisen farlig. Man kan nästan utgå från att det fanns ett direkt samband mellan påstått förtroende för gärningsmannen och faktisk fruktan för honom. När rädslan växer växer också behovet att intala sig själv och andra att trollet egentligen är snällt.

De fyra banktjänstemännen i gisslan reagerade inte på samma sätt under dygnen i fångenskap. Det var framförallt de två yngsta kvinnorna som etablerade något slags symbiotisk relation till Clark Olofsson och rånaren. Sven, den ende mannen i gisslan, och Birgitta, den äldsta av kvinnorna i valvet, var mer reserverade. Kanske var de inte riktigt lika rädda och chockade som Kristin Ehnmark och Elisabeth Oldgren. Om det stämmer behöver det i sin tur inte enbart ha berott på åldersskillnaden. Sven var bara obetydligt äldre än Kristin. Men han hade tagits som gisslan på ett annat, mindre brutalt och mindre traumatiserande vis än kvinnorna. Och Birgitta var på ett annat sätt än Kristin och Elisabeth etablerad i ett vuxenliv med man och barn. Oron för familjen kan på ett paradoxalt sätt ha hjälpt henne att förtränga sin egen fruktan. Dessutom var det i dramats inledningsskede Kristin och Elisabeth, i synnerhet Elisabeth, som mest handfast hotades av rånaren.

Det är inte konstigt att personerna i gisslan hanterade situationen och händelsen på delvis olika sätt. Människor ä r olika. Men det underminerar ytterligare grunderna för stockholmssyndromet som generaliserbar förklaringsmodell.

Omständigheterna kring gisslandramat på Kreditbanken är, sammanfattningsvis, så säregna att man kan ifrågasätta det meningsfulla i att utifrån det dra annat än banala och självklara slutsatser om det typiska gisslandramat – om nu något sådant överhuvudtaget existerar.

De fyra i gisslan vårdades och vilade på S:t Görans sjukhus i knappt två veckor. Där serverades de älsklingsrätter, överöstes med blommor och uppmanades att gång på gång berätta vad de varit med om. Läkarna Lennart Ljungberg och Waltraut Bergman förstod vikten av att gisslan fick formulera och bearbeta sina känslor inför Jan Erik Olsson och Clark Olofsson.

– Är det något fel på mig? Varför hatar jag dem inte? ska Elisabeth en dag ha frågat Waltraut Bergman.

När de satt i valvet hade de berövats sin egen vilja, de hade varit objekt, enbart objekt, för rånarens och polisens motstridiga ambitioner. Nu fick de göra – nästan – vad de ville. Kristin Ehnmark bedrev egenterapi genom att sandpappra saltkar av trä. Elisabeth krävde att kläder hon burit i valvet skulle förstöras.

Massmedierna belägrade gisslan, som därför försågs med en egen pressekreterare, landstingens informationschef. Han förklarade att han inte bara var nerringd utan också i det närmaste nertrampad av utländsk press. Detta var en av de saker Norrmalmstorgsdramat gjort med de fyra unga banktjänstemännen. De hade, ungefär som senare tiders dokusåpakändisar, slungats ut ur anonymiteten och in i folkhemmets vardagsrum. När Kristin Ehnmark och Elisabeth Oldgren efter vistelsen på sjukhuset reste på en gemensam badsemester till Cypern bevakades de av kvällspressen som de megakändisar de blivit. Aftonbladet publicerade en bild av dem i bikini på stranden i Famagusta. ”Bankflickorna vilar ut som vanliga turister”, löd rubriken. Expressen tryckte fotografier av flickorna som tagits i samband med en fotbollsmatch mellan Malmö FF och det cypriotiska laget Pezoporicos. ”Här roar sig gisslan på Cypernsemestern”. Tidningens reporter kunde berätta att de två tjejerna bodde på ett ”enkelt familjehotell” och badade och solade hela dagarna. ”På kvällarna är flickorna lätta att hitta. De roar sig på den populära nattklubben Perroquet. Och kavaljerer saknar de sannerligen inte. På Cypern finns 260 svenska FN-soldater. De står i prydliga köer för en chans att dansa med Kristin och Elisabeth.”

Birgitta, Sven, Kristin och Elisabeth hade fått en ny gemensam identitet. De var ”gisslan”, och skulle förbli ”gisslan” så länge de levde. Det var inget de valt, inget de hade kunnat föreställa sig, inget de nu kunde göra något åt. De var gisslan. Ibland kunde det säkert kännas som om de b a r a var gisslan, som om detta var det enda deras omgivning var intresserad av, som om de på sätt och vis ännu inte hade kommit ut ur valvet, som om de aldrig skulle komma ut ur valvet.

De hanterade situationen på olika sätt. Elisabeth Oldgren valde att försöka kapa länken mellan sig själv och den påtvingade rollen som ”gisslan från Norrmalmstorg”. Hon slutade på banken, utbildade sig till sjuksköterska och bildade familj. Hon lät sig intervjuas av amerikanen Daniel Lang när denne 1974 arbetade fram sitt stora New Yorker-reportage, men har annars konsekvent tackat nej till propåer från journalister. Minnena från dygnen i valvet är uppenbarligen något hon vill behålla för sig själv – eller försöka göra sig av med.

Också Kristin Ehnmark slutade på banken. Hon började istället på socialhögskolan, arbetade med missbrukare och blev så småningom terapeut. Till skillnad från Elisabeth Oldgren har Kristin Ehnmark valt att offentligt bearbeta frågorna om vad som egentligen hände henne och de andra i valvet. Hon har skrivit artiklar i ämnet och har också vid flera tillfällen låtit sig intervjuas om sina upplevelser och om hur hon tolkar dessa upplevelser. Kristin Ehnmark var den i gisslan som i allmänhetens ögon tydligast kom att förkroppsliga de reaktioner som så småningom kom att förklaras med stockholmssyndromet. Vid tioårsjubileet av dramat, den 23 augusti 1983, skrev hon en artikel i Aftonbladet. ”Fortfarande rädd”, var rubriken: ”I dag för tio år sedan blev jag inlåst i ett bankvalv på Norrmalmstorg. När jag efter sex dagar släpptes ut igen var jag ett syndrom, det sk stockholmssyndromet”, konstaterade hon, och betonade starkt skräckens fundamentala betydelse för de reaktioner som omvärlden hade så svårt att förstå. Kristin Ehnmark konstaterade att hon fortfarande var rädd, ”rädd för att bli så rädd igen”.

Kristin Ehnmarks rädsla var länkad till det seriekopplade hotet. Janne Olssons hot mot gisslan och polisens hot mot Janne Olsson som i sin tur accentuerade Olssons hot mot gisslan. Hon fortsatte att hålla kontakt med den person som för henne stått för tryggheten i valvet, Clark Olofsson, och betraktade honom ännu trettio år efter dramat som en vän.

Birgitta Lundblad återvände snabbt till vardagen och familjen i villaområdet i Järfälla. Goda grannar skyddade henne mot nyfikna journalister. Hon gick tillbaka till jobbet på banken efter bara några månader, men minns att hon det första året efter gisslandramat var oerhört trött. Sommaren 1974, när hon i bil tillsammans med familjen råkade passera Norrköping där Clark Olofsson avtjänade sitt straff, insåg hon plötsligt att hon ville träffa honom. De talade om gemensamma minnen i en halvtimme. Birgitta har också haft sporadiska kontakter med Sven och Kristin. Hon jobbade kvar på banken, nu Nordea, tills hon pensionerades vid årsskiftet 2002/2003.

Också Sven gick tillbaka till arbetet på banken och var fortfarande anställd där när Norrmalmstorgsdramat åter uppmärksammades i samband med trettioårsjubileet i augusti 2003. Sven höll en låg profil i valvet, och har fortsatt att göra det i medierna. För honom var det redan från början en kluven upplevelse att vara känd som en i gisslan från Norrmalmstorg. Å ena sidan möttes han av vänlighet och välvilja, inte minst från sin arbetsgivares sida. Å andra sidan kunde just detta ge upphov till besvärliga frågor av närmast existentiell karaktär. Vem var det egentligen folk var så vänliga emot? Vem var han i deras ögon? Ett drama på två ben? Omgivningens uppslukande intresse för en enda episod i hans liv, för något han dragits in i av en slump, var inte alldeles lätt att hantera. Det kunde kännas som om han själv, den verklige Sven Säfström, skymdes av ”Sven Säfström, gisslan från Norrmalmstorg”.

Norrmalmstorgsdramat påverkade inte bara de direkt inblandade individernas liv. Det bidrog sannolikt också till att skjuta upp den symboliska manifestationen av ett epokskifte i den svenska samtidshistorien. Redan i början av sjuttiotalet var folkhemsepoken, och därmed också den socialdemokratiska hegemonin, över. Kanske hade Palme och socialdemokraterna förlorat makten redan valet 1973 om inte Norrmalmstorgsdramat och den döende kungen skapat ett klimat i landet där många svenskar valde att rösta på det gamla och trygga istället för på det nya och oprövade. Nu dröjde vaktombytet i kanslihuset ytterligare tre år, till valet 1976.

Två dagar efter Norrmalmstorgsdramats upplösning publicerade författaren PC Jersild en upprörd artikel i Dagens Nyheter. Den handlade om massmediernas galopperande ”nyhetsvansinne”. Det var skandalöst, ansåg Jersild, att två ”pseudohändelser” tilläts ”lamslå landet mitt i en valrörelse”. Stora saker stod på spel i årets val, poängterade han. Det handlade om valet mellan två slags Sverige, antingen ett Sverige med begynnande demokratisering på arbetsplatserna och ambitioner att hindra konjunktursvängningarna att ”gå fram som farsoter över sysselsättningen”. Eller också ”ett kommersialiserat Sverige nödtorftigt täckt av ett grönt maskeringsnät”. Men nu hade de stora frågorna kommit i skymundan. Kungens sjukdom och rånardramat på Norrmalmstorg hade kidnappat valrörelsen. ”I fjärde veckan före valet finns endast två händelser av betydelse i Sverige. Chefredaktörer fäller en tår över att man fått två scoop på halsen samtidigt – det hade varit bättre om de briserat slag i slag. Valrörelsen är död, återupplivningsspecialisterna är upptagna på annat håll. Ingen ägnar resurser åt de viktiga frågorna, de ofta svåröverskådliga politiska problem som verkligen skulle behöva föras ut via massmedia. När bankdramat når sin kulmen langas en seriös debatt om arbetslösheten åt sidan som barlast. Svenska folket sitter trollbundna vid TV:n. Massmedia har skapat en känsla av delaktighet hos folket. Delaktighet i något som ingen av oss kan påverka.”

PC Jersild var av allt att döma orolig över att de ”viktiga” frågornas undanskymda roll i medierna skulle gynna de politiska krafter som stod för ett ”kommersialiserat Sverige”, det vill säga de borgerliga. Trots att oppositionsledarna mumlade om ”återhållsamhet” syntes, skrev Jersild, ”bankdramat som en fet mullbänk bakom läppen på dem i TV. Räcker att suga på till den 16 september”.

I dessa sina farhågor hade PC Jersild fel. Det var, som Jan Guillou senare samma höst framhöll i en artikel i FiB/Kulturfront, Palme som var Norrmalmstorgsdramats politiske segrare.

När statsministern efter den lyckliga upplösningen på dramat gjorde statsmannamässiga uttalanden inför TV-kamerorna på Norrmalmstorg och slog fast att regeringen räddat människoliv genom att inte tillåta att rättssamhället föll undan, hade ”regeringen vunnit en absolut förkrossande seger i det politiska spelet”, skrev Guillou och fortsatte: ”På aktiebörsen rasade kurserna ner till bottennivåer. Särskilt drabbades Astra, som i egenskap av läkemedelsindustri uppfattas som en särskilt socialiseringshotad industri av de borgerliga väljarna. Inom borgerligheten var uppfattningen klar. Socialdemokratin hade tagit hem den politiska vinsten och kanske rentav vunnit valet.”

I Expressen hade den politiske karikatyrtecknaren Klaus Albrectsen ritat en triumferande länspolismästare Lindroth med gasmasken hängande om halsen. Polismästaren gjorde v-tecknet. En pytteliten Palme gjorde även han segertecknet, dock inkilad mellan stora polisfingrar.

Alla politiska kommentatorer hade dock inte varit övertygade om att de dramatiska augustihändelserna skulle gynna socialdemokratin. I Vecko-Journalen spådde Kurt Samuelsson två veckor före valet att nettoeffekten skulle bli negativ för Palme. Visserligen hade rånardramat och kungens sjukdom givit statsministern möjlighet att ”stå i centrum” och ”på det fina sätt han i stora ögonblick är mäktig, tala till nationen i nationens namn” och ”ge värdighet och gripande uttryck åt de mångas känslor”. Men Samuelsson gissade ändå att det påtvingade avbrottet i valspurten och den känsla av otrygghet som Norrmalmstorgsdramat drivit fram hos många människor skulle missgynna socialdemokratin. Den sittande regeringen betraktades trots allt ”som i sista hand ansvarig för det allmänna tillståndet och klimatet i landet”. Även ”den ökade vilsenhet och otrygghet som monarkens sjukdom så länge har skapat” hade säkert drabbat socialdemokraterna hårdare än andra partier, trodde Samuelsson:

”Den ofrånkomliga men otäcka växlingen i nyhetsmedia under nästan en veckas tid mellan livskampen i Helsingborg och dramat på Norrmalmstorg – en bisarr och smaklös koppling utförd av själva verkligheten – har förstärkt dessa tendenser. Intresset har ännu intensivare, och omfattande ännu större grupper, dragits bort från valet och politiken. Oron har förstärkts. Återhämtningen till det normala tar tid.”

Opinionsmätningarna tycktes ge Kurt Samuelsson rätt. Enligt sifomätningen den 1 september låg socialdemokraterna kvar på samma illavarslande låga nivå som i början av sommaren, 41 procent. Borgerligheten tycktes fortfarande, trots Olof Palmes gripande tal till nationen, ha regeringsmakten inom räckhåll.

Men å andra sidan var det ju omöjligt att veta hur läget för socialdemokratin hade varit om bankdramat inte fått en oblodig upplösning och om Palme inte fått möjlighet att agera riksterapeut.

Veckan före valet blev dramatisk. Den 11 september störtades Chiles socialistiske president Salvador Allende i en militärkupp. Två dagar senare accentuerades oron i Mellanöstern. Israel sköt ner 13 syriska plan, ett förebud om det krig mellan Israel och Syrien-Egypten, det så kallade Yom Kippur-kriget, som skulle bryta ut några veckor senare och i sin tur leda till att arabstaterna straffade västvärlden med strypt oljeexport. Vinterns oljekris var förebådad.

En betydligt mindre dramatisk men i tider av strukturrationaliseringar symptomatisk inrikespolitisk nyhet var finansminister Gunnar Strängs besked fredagen den 14 september om sammanslagningen av den statliga Kreditbanken och Postbanken till en ny storbank, PK-banken.

På torsdagen, den 13 september, hade den sjuke kungens tillstånd på nytt blivit kritiskt, och den här gången uteblev den mirakulösa återhämtningen. Klockan 20.48 på lördagskvällen, dagen före valet, trädde riksmarskalken Stig H:son Ericson ut genom lasarettsportarna i Helsingborg och meddelade den församlade pressen att Gustaf VI Adolf avlidit 13 minuter tidigare, klockan 20.35. När den nye kungen, Carl XVI Gustaf, lämnade sin farfars dödsbädd, hälsades han med hurrarop av de helsingborgare som väntade utanför lasarettet. De spontana hyllningarna fortsatte nästa dag, valdagen. Carl XVI Gustaf hade på morgonen flugit till Stockholm och på Bromma flygfält tagits emot av statsminister Palme, ÖB Stig Synnergren och Stockholms landshövding Hjalmar Mehr. Senare på söndagen samlades ett mycket stort antal stockholmare utanför Stockholms slott. De hurrade och sjöng Kungssången, ett på sitt sätt lite egendomligt uttryck för nostalgi och traditionsbundenhet i ett land som berömde sig av att vara modernast i världen. Men kanske var just denna dubbelhet, denna nostalgiska modernism, kulten av det nya sida vid sida med kärleken till torparstugan och kungahuset, typisk för det svenska folkhemsprojektet. Det var ett projekt byggt på motsägelser. Monarkin var demokratisk och miljonprogrammets brutala betongmiljöer gavs namn med klang av folkvisa och bondeidyll – Rosengård, Lindängen, Hallonbergen, Storstugan, Grindtorp. Det var som om framtiden på något märkligt sätt berättades fram i imperfekt, i sagans tempus, ”det var en gång”.

Den gamle kungens stoft fördes i bilkortege från Helsingborg till Stockholm. Längs vägen tog hans folk farväl. Hemvärnsmän och lottor med sänkta fanor, kvinnor med facklor i händerna, smågrabbar i stickade mössor. När kortegen med kistan på kvällen anlände till Borggården på Stockholms slott ljöd de förstämda trummorna dovt och suggestivt.

Begravningen blev sedan ett mäktigt möte mellan det gamla kungariket och det nya mediasamhället. Katafalkvagnen drogs av ett sexspann. Kistan var höljd i blå sammet med guldkronor och på en gyllene kudde låg Lovisa Ulrikas begravningskrona från 1782. I det halvkilometerlånga begravningståget fanns tjugofyra trumslagare i Svea livgardes paraduniform, ryttare ur kungliga livgardesskvadronen, ministrar, riksdagsmän, den kungliga familjen, ett stort antal kungliga gäster – kung Olav av Norge, drottning Juliana av Nederländerna, kung Baudouin av Belgien, ex-kung Umberto av Italien. Begravningsakten i Storkyrkan förrättades av ärkebiskop Olof Sundby. Kortegen fortsatte sedan ut till Haga där Gustaf VI Adolf gravsattes vid Karlsborgs kulle.

Enligt samtida tidningsuppgifter följdes begravningen av tvåhundra miljoner TV-tittare världen runt. För de svenska tittarna, och för de hundratusentals svenskar som kantat kortegens väg genom Stockholm, måste kungens begravning ha varit ett starkt symbolmättat skådespel. Den gamle kungen hade personifierat såväl kontinuiteten som förändringsviljan i det svenska samhället. Gustaf VI Adolf hade varit landets första demokratiska kung, en trygg folkhemsmonark. Nu var han borta. Kanske påminde sig en och annan undersåte bilden av gamle kungen och gamle statsministern, Tage Erlander, i jovialiskt samspråk i Harpsundsekan. Folkets företrädare och monarken i samma båt. Kanske kom någon ihåg kungens melankoliska konstaterande på 90-årsdagen: ”För mig dalar nu solen mot sin nedgång.” Det var en insikt som kunde utsträckas till att gälla också det samhälle som tagit form under monarkens regeringstid. Sveriges framtid var inte längre självklart ljusare, ännu ljusare, ljusast. Solen var långsamt på väg att gå ner också över det rostfria paradiset.

Valnatten hade varit en rysare. Ännu fram på småtimmarna var det osäkert om socialdemokratins rekordlånga maktinnehav till sist skulle brytas och riket få en ny regering med ambitionen att göra Sverige till ett, åtminstone i vissa avseenden, nytt land.

Valdeltagandet var rekordhögt, 90,7 procent. Den stora vinnaren var centern vars valarbetare och prominenser – statsministerkandidaten Fälldin, Karin Söder, författaren PO Sundman – vakade på restaurang Anglais. Men också moderatledaren Gösta Bohman fick väljarnas kvittens på en lyckad valrörelse.

Haken ur borgerlig synvinkel var att så gott som alla nya center- och moderatröster tagits från den tänkta regeringspartnern folkpartiet. Gunnar Helén, Bertil Ohlin, Ola Ullsten och folkpartiets partisekreterare, den blivande socialdemokraten Carl Tham, hade goda skäl att vara dystra. När valresultatet till sist var klart hade folkpartiet tappat nästan hälften av sina väljare, och backat från 16,2 procent till 9,4. Moderaterna hade gått upp från 11,5 procent till 14,3. Centern hade stärkt sin ställning som största borgerliga parti och ökat med drygt fem procentenheter till 25,1 procent.

Socialdemokratin backade 1,7 procentenheter, men gick ändå bättre än i opinionsundersökningarna och fick 43,5 procent av rösterna. Med hjälp av kommunisterna, vpk, som fick 5,3 procent, lyckades Palme klamra sig fast vid statsministerposten ännu en mandatperiod. Men det var hårfint. Med samtliga röster räknade stannade det socialistiska blocket på 48,87 procent medan de tre borgerliga partierna hade samlat 48,80 procent. Endast 0,07 procentenheter, 3 798 röster, skilde blocken. Mandatställningen i riksdagen blev 175–175, dött lopp.

Olof Palme som fört sin valkampanj på temat att Sverige var bäst i världen, varför de borgerliga var en samling icke-patriotiska bakdantare, blev nu betydligt mer försonlig, och lyckades genom energiskt politiskt fotarbete rädda kvar sin regering.

I en eftervalskrönika slog Kurt Samuelsson fast att Olof Palmes valkampanj haft en välfärdskonservativ och nationell prägel. ”Varje kritik mot hr Palmes fögderi var i hans egen uppfattning en ’svartmålning av landet’. I allt var vårt samhälle världsbäst. Inga misstag erkändes. Ingen oro godtogs som berättigad. /… / Självbelåtenheten var tecknet på fanan.”

Det var antagligen inte helt lätt för de väljare som accepterat den socialdemokratiska valmaskinens bild av Sverige att förstå varför Palme efter valet började flirta med fienden, dessa svartmålare.

Bilden av Sverige som modellandet, unikt i världen, satt djupt inpräglad i folksjälen.

Också polisen var belåten med sig själv denna höst. Norrmalmstorgsdramat hade blivit en stor PR-framgång. Vid en bankett för 500 inbjudna i polishuset på Kungsholmen den 19 september tackade polismästare Lindroth ett stort antal civilpersoner som hjälpt polisen under Norrmalmstorgsdramat.

Bankdirektörer och vd-sekreterare, läkare och sjuksköterskor, elektriker och borrare, alla fick de polisens förtjänstplakett.

Kurt Lindroth passade också på att i festtalet berömma sin egen personal.

– För mig var det en upplevelse att få arbeta tillsammans med er under de här dygnen. Jag är ju som regel ganska hårt bunden vid skrivbordet. Men den här gången kom jag ut på fältet och fick en nära personlig kontakt med er. Jag blev helt imponerad av det lugn och den besinning, den skicklighet och det mod som ni visade.

Det fanns dock polismän som inte var lika översvallande i värderingen av insatserna vid Norrmalmstorg. En av dem var Ingemar Krusell. Han var en av de kriminalpoliser som anförtrotts utredningen av gisslandramat. Krusells huvudsakliga kritik, redovisad i en i sak mycket hårdför uppsats i tidskriften Nordisk Kriminalpolis 1977, bestod i påpekandet att polisen i upphetsningen över de dramatiska händelserna glömt bort att dessa händelser också måste just utredas: ”Alltför många polismän i banklokalen hade enbart själva räddningsaktionen för ögonen, och till och med de högsta cheferna vid kriminalpolisen bortsåg från att det som utspelades i banklokalen ej enbart var ett dramatiskt skådespel utan en kedja av kriminaliserade handlingar.”

Krusell pekade på ett antal konkreta uttryck för detta förbiseende. Så till exempel hade det på banken tagits föga hänsyn till vikten av att säkra brottsplatsen för kriminalteknikerna.

”Det mest hårresande exemplet på hur man inte får uppträda på en brottsplats såsom polisman var väl polismännens val av kassa 1 såsom postering. Nämnda kassa var identisk med den kassa som sprängdes av Clark Olofsson på gärningsmannen Janne Olssons order. Utredarna kunde bland annat på filmupptagningar från banklokalen observera, att polismän uppehöll sig inne i detta kassautrymme redan vid en tidpunkt innan kriminalteknikerna fått tillgång till platsen. Till den bristande disciplinen skall också läggas sådana företeelser, som att enskilda polismän plockade med sig tomhylsor från banklokalen såsom souvenirer.”

Därtill kom de överraskande svårigheterna att fastställa vad som verkligen ägt rum inne i banken. Som Krusell påpekade borde ju blotta mängden vittnen, de flesta av dem utbildade polismän, ha gjort det enkelt att fastställa händelseförloppet. Så var det inte. Vittnena, poliserna, visade sig ha mycket fragmentariska minnesbilder, vilket bland annat kunde förklaras av att de under dramat befunnit sig i stark affekt, delvis på grund av att de sovit för lite.

”Vid besöken i banklokalen i samband med förhör och dylikt kunde utredarna se bleka och uttröttade kolleger med ett par dagars skäggstubb vackla omkring i korridorerna en trappa upp i bankhuset.”

För att rekonstruera händelsekedjan i banken var utredarna delvis hänvisade till tidningsuppgifter, eftersom polisen själv försummat att kronologiskt dokumentera dramat. Ingen hade brytt sig om eller tänkt på vikten av att timme för timme och minut för minut registrera vad som skedde och vad som gjordes. Krusell suckade: ” …nog kändes det genant att en kriminalpolisman år 1973 måste ägna sig åt pressklipp för en dokumentation i en förundersökning!”

Han hade för övrigt kritiska synpunkter inte bara på de onödigt komplicerade förutsättningarna för förundersökningen, utan också på sättet att organisera den akuta polisinsatsen under själva dramat. Nyckelorden här var oordning och bristande disciplin. Precis som för journalisterna hade Norrmalmstorg för polismännen i Stockholm blivit något av en allmän samlingsplats. Alla hade varit där, även de som egentligen inte haft något där att göra. Enligt Krusell var det ”öppet hus-principen” som regerat:

”Den polisman som hade lust och intresse att i banklokalen följa vad som hände under de dryga fem dygnen hade bara att stega in och placera sig i någon av de olika grupperna av kolleger. Det tycks ha blivit många polismäns mål, att ’vara med när det händer’, och bankens andra etage utgjorde något som mest liknade en rastplats för en militär enhet av bataljonsstorlek. Det blev något av polisiär status att ha varit på platsen och förtärt smörgås med öl på bankens bekostnad.”

Att dramat under dessa omständigheter trots allt fick en lycklig upplösning berodde inte enbart på skicklighet, lät Ingemar Krusell sina läsare förstå. Han citerade ”en polisman med insyn i utredningen” som jämfört utgången av dramat med att få 13 rätt på tipset utan att ens ha lämnat in kupongen.

Redan några år innan Ingemar Krusell lät trycka sin uppsats i Nordisk Kriminalpolis hade polisens insats vid Norrmalmstorg ifrågasatts. Den gången från mindre oväntat håll. Pockettidningen R:s första nummer 1974 ägnades gisslandramat. Titeln på numret var ”Och så åter till Norrmalmstorg. Vilka tjänade och vilka förlorade på bankdramat?”. Redaktör var Hans Nestius. Stora delar av det faktiska arbetet med numret utfördes av redaktionsmedlemmen Stig Edling.

Pockettidningen kunde presentera ett antal journalistiska scoop – intervjuer med Sven Säfström och Birgitta Lundblad, valda delar av Kristin Ehnmarks telefonsamtal med Palme, Janne Olssons egen berättelse om dramat. Udden i reportagen var tydligt riktad mot tre instanser: polisledningen, inklusive dess expert Nils Bejerot, Palmeregeringen och massmedierna. Clark Olofsson och i viss mån även Jan Erik Olsson framställdes snarast som offer för maktens manipulationer, lögner och cyniska egenintresse.

På den sista sidan i numret listade redaktionen dramats vinnare och förlorare.

”Vinnarna:

Regeringen knep säkert en del extra röster i valet.

Polisen vann en massa sympati och kräver nu ytterligare resurser.

Den militära polisstrategin firade triumfer.

Reaktionen vann gehör för sin åsikt att visa en hård och omedgörlig hållning till lagöverträdare.

Enskilda polismän fick medaljer och penninggåvor och en ännu oidentifierad polisman tjänade en stor summa pengar för en bild från valvet.

Pressen tjänade massor av pengar. Största upplagorna i historien.

Banken fick en massa PR och reklam.

Flera i gisslan sålde för stora pengar sina berättelser till olika tidningar.

Affärsinnehavarna har sina butiker placerade vid en turistattraktion och fick dessutom förlustersättningar.

De kriminalpolitiska debattörerna kastade sig in i efterdebatten och kammade hem honorar.

Pockettidningen R – om vi säljer många exemplar av det här numret.

Förlorarna:

Janne Olsson som får ett mycket långt frihetsstraff, en massa förakt och ett helvete att komma tillbaks.

Clark Olofsson som riskerar att bli oskyldigt dömd till ett förlängt straff och få myten om sin egen farlighet avsevärt förstärkt.

Landets alla fångar och till frivård dömda.

Alla som i sitt yrke eller av personliga skäl jobbar för en humaniserad kriminalvård och en mindre fördomsfull syn på olika avvikar- och minoritetsgrupper. ”

Vad gäller analysen av dramats kriminalpolitiska effekter fick Pockettidningen R så småningom stöd från fiendehåll. I sina memoarer konstaterar dåvarande rikspolischefen Carl Persson gillande att Norrmalmstorgsdramat kanske bidrog till att ”vända den offentliga kriminalvårdsdebatten i vårt land, bort från en gråtmild och sentimental syn på den kriminelle och hans värld, mot en realistisk syn baserad på fakta. Efter Norrmalmstorg var det svårt att beskriva brottslingen som en missförstådd hjälte.”

Redan när pockettidningen kom ut framkallade dess bild av rånaren som en i grunden hygglig grabb som ville sin gisslan väl syrliga kommentarer i pressen. Under rubriken ”Var det inte Janne Olsson som började?” ställde sig Gunnar Fredriksson i Aftonbladet en smula frågande till den indignation pockettidningen mobiliserade:

”Om en person stegar in i en bank med en skarpladdad kulsprutepistol, avlossar skott, tar slumpvis utvalda personer som gisslan och hotar döda dem om han inte får tre miljoner, då kommer förstås polisen.

Men sen är det alltså polisen som utgör hotet mot gisslan och som anklagas för att använda våld, grovt chansar med oskyldiga människors liv och frestar på deras nerver.

Jag måste erkänna att jag inte fattar ett ord av den argumenteringen. Det var väl ändå rånaren som började, tycker man.”

I Svenska Dagbladet drev Leif Carlsson med Jan Erik Olssons ilska över att varken Palme eller polisen tog någon hänsyn till hans gisslan: ”Fylld av upprördhet nämner han att ljudet av borrmaskiner ’skulle ta ännu mera på gisslans nu hårt spända nerver’ – ’pengarna var mera värda än deras liv’, utbrister han, sedligt skakad.”

Carlsson konstaterade att Olssons hela framställning byggde på ”idén att det är de andra, poliser, myndigheter, politiker, som bär ansvaret. Själv tycks han närmast av en slump ha kommit till de instängda flickornas hjälp.” Rubriken över Leif Carlssons krönika var ”Vår tids hjälte”.

Det fanns redan vid denna tid skäl att ifrågasätta Pockettidningen R:s slutsats att Janne Olsson var Norrmalmstorgsdramats stora förlorare. Snarare kunde han framstå som en vinnare.

En av de vanligare diagnoserna på gravt kriminella är ”narcissistisk personlighetsstörning”. Mycket förenklat betyder det att hos dessa personer finns det ett glapp mellan en grandios självbild och ett i själva verket svagt och bräckligt jag. De söker och kräver därför ständigt bekräftelse på sin egen betydelse och storhet. I psykoanalytikern Bo Sigrells bok ”Narcissism” listas egenskaper som brukar karaktärisera den narcissistiska personlighetstypen: stark ärelystnad, en tendens att svänga mellan en känsla av allmakt och en mycket låg självkänsla, behov av att vara eller i alla fall framstå som perfekt, förakt för svaghet, beroende av att bli beundrad, svårigheter att erkänna brister och fel, förmåga att dölja raseri och vrede bakom en mask av förbindlighet, ett förhållningssätt till andra människor präglat av egennytta, en känsla av att ha speciella, unika rättigheter, oförmåga att leva sig in i andra människors känslor, fixering vid fantasier om framgång …

Enligt Sigrell, som hänvisar till den amerikanske psykiatrikern Otto Kernberg, en auktoritet på området, är de narcissistiska personligheternas relationer till andra människor i allmänhet ”exploaterande och ibland parasitiska. Det är som om de kände sig ha rätt att kontrollera och äga andra och utan betänkligheter utnyttja dem.”

Utan att föra parallellen för långt kan man ändå konstatera att det, som tidigare nämnts, i Janne Olssons sätt att agera och reagera under Norrmalmstorgsdramat fanns tydliga narcissistiska tendenser. Inte minst då den självklarhet med vilken han lät det hot polisen riktade mot honom legitimera de hot han själv utsatte sin gisslan för. För Janne Olsson var det viktigaste i valvet hela tiden Janne Olsson och dennes krav, säkerhet, överlevnad, rykte och självbild.

Samtidigt visade han också i valvet prov på egenskaper som inte stämmer med bilden av en narcissistisk brottsling. Han tycktes äga förmåga att leva sig in i andra människors situation, se sig själv i andra, se sig själv inte bara som gärningsman utan också som offer, och då inte reagera med raseri och självförakt utan med värme och omsorg.

– Janne var en blandning av brutalitet och ömhet. Jag hade bara känt honom en dag när han bredde sin kavaj över mig, men jag var säker på att sådan hade han alltid varit, sa Elisabeth Oldgren till den amerikanske reportern Daniel Lang.

Kanske var det också Elisabeth som bäst formulerade Janne Olssons drivkrafter när hon i ett av förhören karaktäriserade honom som barnslig och fåfäng. Barnslighet förefaller i det här fallet vara ett trots allt mer träffande begrepp än narcissism. Egocentrisk och egoistisk. Rädd för att tappa masken och bli avslöjad som en mes. Kramig och sentimental. Fikande efter beröm och bekräftelse. Mån om att få leka med de stora grabbarna. Barnslig.

Barnslig är ett bra ord.

Under tiden i häktet fick Jan Erik Olsson dagligen bekräftat att han nu inte längre var en liten anonym gråtjuv. Nu var han en av de stora. Breven strömmade in, många av dem skrivna av kvinnor. Förhörsledaren Inge Reneborg fick agera brevbärare. Olsson deltog inte i formella förhör, men lät sig gärna bjudas på kaffe och bullar av sin förhörsledare. Den första tiden hade han också regelbunden och god kontakt med Nils Bejerot, som tagit för vana att besöka honom i cellen. Dessa besök upphörde dock så småningom, till Olssons förtrytelse. ”Deras egen polisläkare fick förbud att tala med mej! Han förstod mej för bra, vi kom m.a.o. överens alldeles för bra, och därför tar dom och stoppar honom från att besöka mej”, klagade Janne Olsson i Pockettidningen R.

I häktescellen ägnade sig Janne Olsson åt sin korrespondens. Han hade 60 brevvänner, berättade han i en dagbok från häktet som Aftonbladet publicerade annandag jul 1973:

”Alla är ett oerhört fint stöd för mej! Och bland dessa har jag ’min lilla favorit’ – men jag nämner inget namn!

Däremot vill jag gärna nämna ägaren till en pälsfirma vid Norrmalmstorg. Han ville redan under de dramatiska dagarna lämna ett meddelande till mej … Som bestod i att jag ska få ekonomisk hjälp, bostad och ett jobb den dag jag blir fri! Men jag tilläts inte få det meddelandet, från polisledningen.

Men fick veta detta tack vare min mor, som skickade ett tidningsurklipp om detta – så jag skrev till honom och tackade för det storartade erbjudandet. Två dar senare fick jag svar – samt en stor slant som jag kunde inhandla vad jag ville för.”

”Odjuret” från Norrmalmstorg hade redan blivit lite av en kelgris. Kanske var det ett tidigt uttryck för den bisarra kändiskultur som ett par decennier senare skulle prägla Sverige, ”det spelar ingen roll vad du gjort så länge det gjort dig känd”. Liksom flickorna i gisslan blev också rånaren en föregångare till dagens dokusåpakändisar. Norrmalmstorgs-Janne.

Bakom de många breven till hans cell anar man också andra bevekelsegrunder än kändiskult. Janne Olsson hade medan dramat pågick framställts som ett känslokallt monster. Just detta gjorde honom av allt att döma extra attraktiv som brevvän. Fenomenet är välkänt. Grova brottslingar tycks ofta utöva en stark dragningskraft på kvinnor. Möjligen handlar det om något slags prinsessyndrom, en hos vissa kvinnor stark längtan efter att få bevisa att just de kan pussa fram prinsen i grodan.

I Janne Olssons fall tillkom en extra dimension. Inte minst av gisslans berättelser framgick det snart att monstret också hade påtagligt mänskliga drag. Det måste ha glatt ett land som fortfarande bekände sig till en ljus och optimistisk människosyn. I Sverige var fortfarande alla människor innerst inne goda och välmenande. Betedde de sig på ett sätt som kunde tyda på motsatsen berodde detta på att de på ett eller annat sätt farit illa, vilket i sin tur bevisade att allt ännu inte var som det borde vara i vårt samhälle. Gärningsmän var per definition också offer. Janne Olsson visade sig väl lämpad att bekräfta bilden av den egentligen hjärtegoda brottslingen.

Janne Olssons dagbok i Aftonbladet avslutades med några rader från ett av hans senaste brev: ” …trots allt som har hänt och trots det långa straff som jag med all säkerhet kommer att få, så tror jag ändå att det finns vissa möjligheter för mej att börja om, men det kommer att bli svårt! Jag har ju en dröm, att kunna skaffa mej en liten bondgård någonstans, ju längre bort från städerna, desto bättre! Men först måste jag försöka få fatt i en ordentlig liten för det är nog inte bra att vara ensam.”

En liten bondgård på landet? Ett nytt och äkta liv, fjärran stress och statusjakt. Det var sådant alla på den här tiden förutsattes drömma om och längta efter, innerst inne.

Inte underligt att en hel del svenskor greps av lust att med några vänliga rader bidra till att hjälpa den mänsklige bankdesperadon att förverkliga sina drömmar.

Norrmalmstorgsdramat var över. Nu spelade Olsson huvudrollen i ett annat drama, ett folkhemskt omvändelsedrama. Vägen gick från Norrmalmstorg till Damaskus. Saulus skulle bli Paulus. ”Rånaren” skulle bli ”Janne”.

Förhandlingarna i Stockholms tingsrätt ägde rum i januari-februari. På ett foto taget under en av förhandlingsdagarna ser man en till synes avspänd Janne Olsson i tonade glasögon och moderiktig tröja med fartränder. I ena handen har han en kassettbandspelare, i den andra en liten nallebjörn, kanske en present från någon av brevvännerna.

För Janne Olssons vidkommande var rättegången i viss mån bara en formalitet. Hans juridiska skuld var ställd bortom allt tvivel. Intresset kom därför att inriktas på frågan om Clark Olofssons roll i dramat. Åklagaren ville ha honom dömd för grovt rån samt medhjälp till människorov och försök till grov utpressning.

Olofsson hamnade under rättegångens inledande fas i konflikt med sin advokat, bytte, kom i konflikt också med den nya advokaten och tog själv över sitt försvar, inte utan framgång. Expressen tryckte den 20 februari, dagen efter den sista förhandlingsdagen, hans slutplädering, ”ord för ord”. Clark Olofsson hävdade där att åklagarens påståenden om att han skulle ha känt till Janne Olssons planer i förväg var grundlösa. Inte heller hade han fått eller accepterat något uppdrag av polisen som gick längre än till att gå ner i banken och försöka lugna ner situationen, vilket han gjort. Han hade aldrig åtagit sig att försöka få Janne Olsson att ge upp, än mindre försöka avväpna honom. De handlingar han utfört i banken hade han utfört under ett latent hot från Janne Olsson, och med polisens tysta medgivande:

”Åklagaren säger att jag skall bedömas som gärningsman därför, att jag inte varit totalt passiv. Jag hade ju den uppgiften att jag skulle verka för att lugna ner.

Till det fordrades ganska omfattande aktiviteter från min sida. Mitt handlande får ses i förhållande till gisslan hela tiden.

Jag anser från allra första stund att jag blivit åtalad i rena yran. Jag menar att samtliga människor hade sina förutfattade meningar om vad som hänt. Det avspeglas klart och tydligt i stämningsansökningarna.

Där finns försök till utpressning, olaga hot som inte har förekommit överhuvudtaget, men som myndigheterna trodde att jag hade gjort och sedan bara delgivit mig misstanke.

Jag anser att jag är oskyldig i allt som åklagaren lägger mig till last –åklagaren har hittat på argumenten.”

Försvarstalet hade Clark Olofsson skrivit ner i ett kollegieblock.

På åhörarplats i tingsrätten den sista förhandlingsdagen satt bland andra PO Enquist. I en krönika i Expressen beskrev han ”en stämning av stillhet, resignation, andakt och svensk formell hovsamhet”. Rånaren, i sina mörka glasögon och sin blågula tröja, var ”bestickande lik en docent i grekiska” som Enquist kände. Här analyserades nu en klassisk moralkonflikt ”som om rättssalen vore platsen för ett akademiskt seminarium i praktisk filosofi”, skrev Enquist. ”Vilka brott hade Clark rätt att begå för att rädda liv? Var dessa liv tillräckligt hotade för att Clark skulle få begå just dessa brott?” Fast i själva verket handlade det mest ”om ett fall av dubbel bokföring”. Polisen hade närt en hemlig dröm, hävdade PO Enquist. Polisen hade drömt om att Clark Olofsson i banken ”hjältemodigt skulle övermanna rånaren, nedmeja honom samt rädda gisslan”. Därför hade man givit honom en dunk i ryggen och skickat ner honom i bankhallen. Och i ”polisledningens dunk kunde förmärkas en annan dunk, om än svagare och efteråt svårare att belägga. Det var regeringens dunk som ville precis detsamma”.

Det var detta PO Enquist avsåg med dubbel bokföring. Det hade funnits en öppen och en dold agenda: ”Polisen skickade ner Clark för att lugna situationen (vilket han gjorde) men drömde om att han skulle göra något annat. När han inte gjorde det blev de förbannade. Rättegången handlar om detta. Den handlar också om olika moralsystem. I den värld Clark levde i, och skulle fortsätta leva i, var detta att lura eller övermanna rånaren ett grövre brott mot anständigheten än om t ex jag dödat mina barn för att komma åt försäkringspengarna. Ändå lyftes Clark helt naivt ut ur detta moralsystem och förväntades handla enligt vårt.”

Domen föll den 19 mars 1974. Tingsrätten slog fast att Clark Olofsson i banken begått ett antal handlingar som varit till stöd och hjälp för Janne Olsson – patrullerat banklokalen, bränt filmerna i bevakningskamerorna, varnat Olsson för polismän, arrangerat en larmanordning, bevakat Sven Säfström när denne gick på toaletten, sprängt i banken – samt att Clarks syfte varit dels just detta, att stödja och hjälpa rånaren, dels att på ett eller annat sätt gå loss från interneringsstraffet.

”Enär Olofsson alltså inte haft någon vilja att motsätta sig Olssons önskemål utan i stället uppsåt att göra honom till viljes och hjälpa honom kan Olofsson inte åberopa gisslans nödsituation till sitt fredande för ansvar. Olofsson är därför övertygad om medhjälp till människorov och medhjälp till försök till utpressning”, konstaterade rätten. Den poängterade dock att Olofsson ”endast i mindre mån” kunde anses ha medverkat till Janne Olssons brott. Samtidigt fälldes Clark Olofsson för grovt rån. Den delen av domen avsåg de pengar Clark plockat ur den kassalåda han bröt upp den första kvällen i banken.

Men var det verkligen rimligt att döma en räv bonden själv släppt in i hönshuset? Tingsrätten höll med om att polisledningen försatt Clark Olofsson i en för honom mycket svår situation.

”Frestelsen för honom att begagna sig av denna möjlighet att följa med Olsson ut i friheten och därför understödja Olsson i hans brottsliga verksamhet måste med nödvändighet ha varit utomordentligt stark. I samma riktning måste också ha verkat den känsla av lojalitet i förhållande till Olsson som Olofsson måste ha känt. Olofsson har själv under ett anförande i målet betecknat brott mot denna lojalitet som förräderi. Olofsson har heller inte kunnat motstå dessa mycket starka krafter utan som förut konstaterats i målet anslutit sig till Olsson och medverkat i dennes brottsliga verksamhet. Det är emellertid också uppenbart att Olofsson känt ett visst ansvar gentemot gisslan och vidtagit flera åtgärder för att underlätta situationen för denna.”

Slutsatsen blev att ”de omständigheter under vilka Olofsson” kommit till banken måste ”tillmätas en utomordentligt stor betydelse” när påföljden skulle bestämmas. Dessutom ansåg tingsrätten att det var nödvändigt att ta hänsyn till att Clark Olofsson i vissa fall agerat med ”polisens goda minne och att polisen inte heller i övrigt ingripit mot Olofsson ehuru de haft goda tillfällen att iaktta vad han höll på med”. Dessutom hade Clark Olofsson när han transporterades till banken bara suttit av några månader på ett sexårigt interneringsstraff.

Allt detta tycktes tala starkt för att Clark Olofsson inte skulle få någon påbackning. Rätten höll med om det, men slog sedan, smått överraskande, fast att det ”med hänsyn till den nya brottslighetens delvis allvarliga beskaffenhet” inte fanns särskilda skäl att avstå från en straffskärpning. Nähä. Varför inte det, kunde man undra.

Clark Olofsson dömdes till internering med en ny minsta tid på sex år och sex månader. Det innebar att Norrmalmstorgsdramat skulle kosta honom knappt ett år extra bakom galler.

Man får en stark känsla av att Stockholms tingsrätt här i första hand fällde en karaktärsdom. En skurk som Clark Olofsson skulle ha begått dessa skurkstreck oavsett om gisslan befunnit sig i nöd eller inte, tycks tanken ha varit.

Janne Olsson, huvudgärningsmannen, dömdes till internering med ny minsta tid på tio år för människorov i förening med grov utpressning och försök till grov utpressning, grov misshandel i förening med våld mot tjänsteman, grovt rån och olaga vapeninnehav.

Inga småsaker. Men Janne Olsson hade ändå lyckats charma tingsrätten så pass att den ifrågasatte om det inte skulle vara rimligare att döma Olsson till ett konventionellt fängelsestraff än till internering, eftersom ett interneringsstraff bara kunde avkortas ”nådevägen”, medan fängelsestraffet var mer flexibelt och kunde avpassas efter hur pass väl internen ifråga skötte sig. Av Janne Olsson förväntade man sig uppenbarligen ett synnerligen gott uppförande.

Tingsrätten kom dock fram till att den inte kunde döma till något annat straff än internering eftersom Olsson redan var dömd till just denna påföljd och hade begått nya brott sedan han avvikit från en permission.

Jan Erik Olsson hade under rättegången fått synnerligen goda vitsord i det rättspsykiatriska utlåtandet. Överläkare José Gonzales träffade honom under två timmar på häktet och skrev sedan ett så kallat paragraf 7-intyg, som prydde sin plats i Olssons CV: ”Han är spänstig, vältränad, ytterst öppen och lättåtkomlig. Trots det svåra läget han råkat in i behåller han hela tiden en inre samling och lugn tillförsikt, samtidigt som han uttryckligen är väl medveten om vad som väntar honom. Han tänker använda det långa frihetsberövandet för att utbilda sig och hoppas endast, att kriminalvården inte skall behandla honom så hårt, att han skall krossas. /… / Intellektuellt är Olsson normalbegåvad i överkant; han visar inga tecken på att enskilda intellektuella delförmågor skulle vara sänkta. Överhuvudtaget är han fortfarande skärpt och spänstig, såväl fysiskt som psykiskt. Han röker inte och använder praktiskt taget aldrig sprit, allt därför att han har sett så många fall där spriten legat bakom det personlighetsmässiga förfallet. Han nämner i sammanhanget några kända människor.

Han är vid denna undersökning tämligen fri från inre, psykiska, ångestalstrande spänningar av beteendestyrande valör. Personlighetsmässigt ter han sig tämligen fri från svårare psykopatologi. Han är exempelvis långt ifrån schizotym såsom en läkare tidigare utgått ifrån. Tvärtom är han förbluffande lättkontaktad och redan efter en kortare samvaro, återfinns känslor och mänsklig värme i det mellanmänskliga samspelet. Han är självsäker och ytterst angelägen om att få spela sin egen roll, dvs vara trogen sig själv och alltid handla i överensstämmelse med ett fattat beslut. /… / Av det ovanstående framgår, att Olsson vid rättspsykiatrisk undersökning knappast skulle kunna bli föreslagen sluten psykiatrisk vård.”

Frisk som en vårmorgon, med andra ord.

Också Janne Olssons försvarsadvokat, Arne Liljeros, hade mycket gott att säga om det före detta ”odjuret”.

I sin slutplädering berättade Liljeros att hans klient tänkte göra det bästa möjliga av den kommande strafftiden och siktade på att studera.

”Han är en person med många mänskliga kvaliteter”, försäkrade Liljeros. ”Här finns en ömsinthet och en känsla för de svaga i samhället, som inte är helt vanlig hos folk i Olssons belägenhet.” Advokaten underströk att åklagaren säkert gjort en riktig iakttagelse när denne i olika sammanhang karaktäriserat Olsson som ”en reko kille”. Denne reko kille var nu dessutom inställd på att efter avtjänat straff börja ett nytt och hederligt liv:

”Olsson har under denna mycket långa häktningstid mötts av vänlighet, medkänsla från allmänheten, förhållanden som verkligen har rört honom och kommit honom att tänka om. Även kriminalpolismän, vaktpersonal har uppträtt mot honom på ett föredömligt sätt och detta har kommit att mjuka upp hans tidigare avoga inställning till överheten. Även åklagarens uppträdande mot Olsson under den här långa förundersökningen har hos Olsson resulterat i en viss respekt och kanske kan man säga något av förtroende för åklagarmyndigheten. Jag har fått den bestämda uppfattningen att Olsson under de sista månaderna har mognat till och kommit till eftertanke. I dagens situation så är jordmånen ganska väl bäddad för försök från Olssons sida att själv hjälpa till med sikte på rehabilitering. I varje fall så är det Olssons allvarliga föresats att sluta med brott, vilket självfallet skulle underlättas genom ett straff, som inte blir oöverskådligt långt. Hur tunga än allmänpreventiva synpunkter i sig kan anses vara, så får det inte skymma undan människan bakom brottet, en människa som har många värdefulla egenskaper. ”

Janne hade vid det här laget fått kontakt med en ny kvinna, en lärarinna från Norrbotten. Hon hade sett tidningsbilder av honom efter Norrmalmstorgsdramat, skrivit några brev och sedan hade de träffats på häktet i samband med rättegången.

När Janne började avtjäna sitt straff på Kumla fortsatte de att träffas där. De förlovade sig, och när Janne friade sa hon ja.

Ett år efter Norrmalmstorgsdramat, i augusti 1974, gjorde Expressen ett hemma hos-reportage i Janne Olssons cell på Kumla. På en bild kunde man se honom sitta vid skrivmaskinen i det närmast pedantiskt prydliga rummet. Bokhyllan var fylld med pärmar. I dem förvarade Norrmalmstorgsrånaren sin omfattande korrespondens. Olsson själv hade rakat av sin mustasch. Också i övrigt hade han blivit som en ny människa.

– Janne Olsson har lagt av som brottsling nu. Jag gjorde mitt livs tabbe och den kostade mig tio år. Jag tänker inte göra om det, försäkrade han Expressens reporter medan de drack te och åt kakor i ett besöksrum.

Mest talade Olsson dock om sin ”tjej”. Hon besökte honom varje måndag och de brukade då tala om sin gemensamma framtid. Paret tänkte skaffa en grisfarm i Skåne. Janne pluggade redan grisavel.

– En dag tror jag att den här statusvärlden vi lever i kommer att spricka. Svält, knark, alkoholism och krig. Det går åt helvete och den dagen kan det vara skönt att ha ett eget lantbruk, så att jag åtminstone har mat för dagen för mig och min familj. Och kanske några till, sa Janne.

Det var klokskaper som säkert gick hem i stugorna. Gröna vågen rullade över Sverige. Också i andra avseenden låg Olsson väl i fas med brett omfattade värderingar i landet. Reportern hade med sig hälsningar från kriminalinspektör Ingemar Warpefelt, den polisman Janne Olsson ett år tidigare skjutit i handen. Warpefelt lät hälsa att han inte kände någon bitterhet. Janne kvitterade med att han skämdes över skotten mot Warpefelt och kriminalteknikern Abramsson och sa att Warpefelt verkade ”reko”.

Just så ska svenskar hantera gammalt groll. Inget gnäll över spillda kulor och sönderskjutna händer. Istället rejäla handslag och samförstånd.

Janne Olsson försökte enligt egen utsago vara en ”mönsterfånge” och var av allt att döma på god väg att lyckas. Det var egentligen bara svaret på den obligatoriska frågan om han ångrade sig som kastade ett lite tvetydigt ljus över hans omvändelse:

– Det är klart att jag ångrar mig, men jag kan inte svara på h u r jag ångrar mig. Endera ångrar jag att jag överhuvudtaget gav mig in på det här, eller också ångrar jag att jag inte utförde det på ett annat vis. Jag vet inte vilket.

Det kunde få den elake att erinra sig parodin på ett ”snyftreportage” i Tage Danielssons ”Bok” från 1966:

”Jag går in i fängelsets trista besöksrum för att såsom den ende journalisten i världen få tala ut med Hångsta-Bengtsson. Hur är han i själva verket, denne fruktade brottsling? Om man tränger innanför skalet, finns där ändå inte en människa?

Han trycker varmt min hand och börjar tala. Det är som om han länge längtat efter att få tala ut med någon.

– Mördare, säger han. OK, jag är mördare. Men ni måste försöka förstå. Ni har väl själv gjort er skyldig till någonting nån gång, en felparkering eller så. Då vet ni att det är lätt gjort. Somliga parkerar fel, andra, som har haft en tråkig barndom, mördar. OK, livet är så. Och visst ångrar jag mej. Mest ångrar jag att jag glömde torka av fingeravtrycken, och näst mest ångrar jag att jag gjorde’t. Men ni måste förstå att det är inte så lätt. Det är mycke man ska tänka på, och så blir man ju lätt lite grann nervös också.”

Också den amerikanske reportern Daniel Lang träffade Janne Olsson på Kumla. Olsson visade Lang ett manuskript. Det var ”den verkliga storyn, den sanna skildringen” av Norrmalmstorgsdramat. Janne Olsson hade själv skrivit det. Lang fick intrycket att det var till salu.

– Det här är min egen story, m i n grej, ser du. Att vara tjuv och dynamitard är inte så svårt. Det har jag också varit. Men att ta gisslan i en bank mitt inne i en storstad – d e t är någonting, det, sa Olsson till Lang.

Även denna intervju förmedlar intrycket att det inte var alldeles klart exakt vad det var Janne Olsson eventuellt ångrade. Lang berättade för honom att Elisabeth Oldgren haft mardrömmar flera veckor efter rättegången, som aktualiserat skräckupplevelserna i valvet. Det gjorde, enligt den amerikanske reportern, inget djupare intryck på Janne Olsson.

– Det var tråkigt att höra, sa han visserligen.

Men enligt Daniel Lang var tonen ”likgiltig” och det ”lät som om han menade att han gjort vad han kunde för den unga kvinnan genom att låta bli att mörda henne”.

Lang frågade Janne Olsson om det verkligen varit dennes avsikt att döda gisslan. Olsson ”nickade sakta” och sa:

– I början kunde jag ha gjort det. Jag följde min plan. Kanske borde jag ha gjort det. När jag hade gett upp, var det poliser som sa att om jag hade dödat bara en enda av gisslan, hade jag utan vidare fått ett plan och fri lejd ut ur Sverige. Inte för att polisen behövde tala om det för mig. Det begrep jag själv också.

För Lang förklarade Janne Olsson att det var ”gisslans fel” att han misslyckats.

– De gjorde precis allt vad jag sa åt dem. Om de inte gjort det, kanske jag inte hade suttit här nu. Varför gjorde ingen av dem motstånd? Det gick inte att döda dem. Vi satt ju där tillsammans i skiten dag ut och dag in. Vi kunde ju inte undgå att lära känna varandra.

Rånaren hade, med andra ord, varit för snäll för sitt eget bästa. Han hade inte lyckats behålla den professionella distansen till sin gisslan. Det var därför han nu satt i en cell på Kumla istället för i en solstol på varmare breddgrader.

Men detta misslyckande bäddade å andra sidan för ett annat slags succéstory. Janne Olsson spelade nu i samma division som Clark Olofsson. Han hade, för att använda just Clark Olofssons formulering, ”klivit ur den stora anonyma gröten och fått ett ansikte”. Han hade blivit den gode rånaren från Norrmalmstorg. Han hade blivit ”Janne” med hela svenska folket.

Efter ett år flyttades Janne Olsson från Kumla till Hall. Där gifte han sig med sin norrländska lärarinna. Kommissarie Sven Thorander var bröllopsvittne. Från Hall flyttades Olsson sedan vidare till Norrköping och därefter till Ystadsanstalten. På Hall hade Janne Olsson fått god kontakt med anstaltsdirektören Gunnar Engström, en av kriminalvårdens mer framträdande profiler, så småningom t.f. generaldirektör på kriminalvårdsstyrelsen.

Engström bestämde sig för att ta Norrmalmstorgsrånarens löften om att börja ett nytt liv på allvar. Det kom att betyda mycket för Janne Olsson, som fortfarande får något tjockt i halsen när han talar om Gunnar Engström.

Hösten 1980, sju år efter Norrmalmstorgsdramat, hälsade tidningen Se på hemma hos Janne. Han hade då begärt och beviljats nåd. De tre sista åren av det tioåriga interneringsstraffet efterskänktes. Janne Olsson bodde nu i en liten by sex mil från Haparanda. Den sista delen av sitt straff hade han avtjänat på Haparandafängelset och på en riksyrkesskola där han utbildat sig till snickare och suttit som ordförande i elevrådet. Han var fortfarande gift med sin norrländska lärarinna och paret hade hunnit få tre barn. Det var hustrun som drivit igenom Norrlandsflytten. Hon hade aldrig trivts i Skåne. Hon hade flyttat dit bara för att få vara nära sin man. Makarna hade köpt den grisfarm de drömt om när Janne satt på Kumla. Hustrun hade skött den i väntan på att Janne skulle bli fri. Men farmen var nu såld, och Janne Olsson planerade att istället starta en snickerirörelse. Enligt Se var framtidsutsikterna för den blivande egna företagaren ljusa. Janne Olssons tidigare skulder till samhället hade efterskänkts och han kunde nu istället se fram mot olika former av etableringsstöd, ”en del rehabiliteringspengar men främst pengar från norrbottensdelegationen, utvecklingsfonden och startbidrag från AMS. Han ska skaffa maskiner för 80 000–90 000 kronor och sätta igång. Men han vill inte heta direktör eller fabrikör. ’Slöjdare’ är en bra titel, tycker han.”

Reportaget bekräftade knappast Pockettidningen R:s profetia om Janne Olsson som Norrmalmstorgsdramats förlorare. Tvärtom.

– Norrmalmstorgsdramat blev lyftet för mej, sa Janne till Se. Alla brottslingar drömmer om lyftet – det stora klippet som ska göra dem oberoende. Visst blev det lyftet – men inte på det sätt jag trodde när jag planerade kuppen.

Tack vare Norrmalmstorgsdramat hade Janne träffat sin hustru och fått en ”familj att leva för”. Och utan den hade han aldrig lyckats bryta sig loss från sitt tidigare liv.

Norrmalmstorgsdramat hade, kunde man säga, räddat Jan Erik Olsson från en fortsatt tröstlös tillvaro som småtjuv och fängelsekund.

Med tiden blev Norrmalmstorgsdramat ett objekt för nationell nostalgi. Ett gemensamt minne bland andra, ett kodord som öppnade porten till en skattkammare fylld med halvt gulnade svartvita fotografier: Bosse Holmström hukande vid polisbilen, Clark som kikar fram bakom väggen i valvet, rånaren som leds ut på torget …

På ett närmast rituellt sätt hölls minnet av dramat vid liv med stora reportage i samband med jubileerna – ett år sedan Norrmalmstorgsdramat, tio år, tjugo år, trettio år. Janne Olsson kom att spela ungefär samma roll som en grånad sportstjärna, en boxare eller centertank, som regelbundet grävs fram för att berätta gamla matchminnen och dunka lika grånade motståndare i ryggen.

Vid tjugoårsjubileet 1993 sammanförde Expressen Janne med de två polismän som plockat ut honom från valvet. Jonny Jonsson hade då gått i pension efter att ha halkat på en oljefläck i polishusets garage, och Håkan Larsson tjänstgjorde som ungdomspolis i Vällingby. Mötet ägde rum på den speciella Norrmalmstorgsavdelningen på Polismuseet i Stockholm, och stämningen tycks av reportaget att döma ha varit hyggligt jovialisk, trots att Jonny Jonsson ställde ett par för Janne Olsson inte helt behagliga frågor om den press gisslan utsatts för.

På annan plats i reportaget lät kriminalteknikern Olle Abramsson, en av de två polismän som skottskadats i banken, hälsa att han inte hatade Janne Olsson. Detta trots att Abramsson fortfarande led av sviterna av skottet. Han saknade greppförmåga i vänster hand och han hade svårt att äta eftersom han saknade en led i vänster käke. Ändå, inget hat. Det är så brottsoffer förväntas uttrycka sig i sådana här sammanhang. Brottslingar ska ångra sig. Offer ska förlåta.

Den andre skottskadade polismannen, Ingemar Warpefelt, var avliden. Fem år senare, i samband med tjugofemårsjubileet, skulle en son till honom i en radiodokumentär om Norrmalmstorgsdramat, producerad av Helen Ardelius, berätta om de konsekvenser skottet haft för fadern. De hade varit djupgående. Ingemar Warpefelt hade varit en polis som älskat jobbet ute på fältet. Dit hade han aldrig kunnat återvända efter skottskadan. Hans yrkesliv hade i grunden förändrats och försämrats, hans liv fördystrats.

Vid tiden för tjugoårsjubileet av dramat hade Janne Olsson flyttat tillbaka till Skåne och Helsingborg. Där hade han etablerat sig som försäljare av begagnade bilar. En dag fick han besök av en gammal bekant, Morgan Rylander, den unge kriminalinspektör som försökt prata rånaren lugn de första timmarna i bankhallen. Rylander hade lämnat polisen och blivit bergsprängare. Nu åt han och Janne lunch. Sedan köpte Morgan en begagnad bil av Norrmalmstorgsrånaren.

Janne Olssons äktenskap med lärarinnan från Norrland var över. Han hade gift om sig med en kvinna från Thailand. Så småningom flyttade Janne och hans nya hustru till hennes hemtrakter i nordöstra Thailand, nära gränsen till Laos. Där öppnade han en liten supermarket. När Norrmalmstorgsdramat på nytt uppmärksammades i samband med trettioårsjubileet i augusti 2003 var Jan Erik Olsson en rangerad 62-årig thailandsvensk med egen rörelse och åttaårigt sladdbarn, en son.

För Clark Olofsson hade det inte gått riktigt lika bra. Vid samma tidpunkt satt han på en specialavdelning på fängelset i Nyborg i Danmark. 1999 hade han dömts till 14 års fängelse för narkotikabrott. En dansk domstol hade slagit fast att Olofsson varit en drivande kraft i en liga som smugglat in 50 kilo amfetamin och 80 kilo hasch till Danmark. Han hade gripits på Kanarieöarna.

Tiden hade sprungit ifrån Clark Olofsson. Han var inte längre den radikale rebellen, den fräcke fribytaren i folkhemmet. Han var en åldrad gangster, en kåkfararfarfar som dömts för ett brott som inte framkallade några romantiska rysningar hos någon, bara obehag och förakt: knarksmuggling.

I ett långt perspektiv framstår Clark Olofsson, inte Janne Olsson, som Norrmalmstorgsdramats förlorare. Att det blev så har kanske något att göra med att han till att börja med kunde se ut som en vinnare.

Kreditbanken var en scen där Clark Olofsson fick spela en glansroll. Det förstärkte omvärldens bild av honom som den intelligente förbrytarfursten och bidrog kanske också till att fixera en i längden farligt grandios självbild. Clark Olofsson murades in, och murade kanske också själv in sig, i sin mediamyt.

Men det började bra. Clark Olofsson överklagade tingsrättens dom till hovrätten, och vann. Domen föll 12 juli 1974. Olofsson friades på alla punkter. Visserligen hade han begått ett antal handlingar på Kreditbanken som i och för sig var brottsliga. Men till skillnad från tingsrätten ansåg hovrätten att dessa handlingar inte skulle bestraffas eftersom de utförts för att hjälpa gisslan.

”Enär det icke styrkts, att Olofsson förövat de gärningar, som hovrätten funnit honom skyldig till, i annan avsikt än att lugna Olsson och lätta situationen för gisslan, äger Olofsson, som skäl för straffrihet enligt 24 kap 4§ brottsbalken, åberopa den nöd i vilken gisslan befunnit sig”, skrev hovrätten och fortsatte:

”Även om det synes i viss mån tveksamt om alla Olofssons nu ifrågavarande åtgärder för Olofsson tett sig som nödvändiga för att Olofsson skulle kunna fullgöra sitt angivna syfte, finner hovrätten – med hänsyn bl.a. till gisslans allvarliga nödsituation, svårigheten för Olofsson att i alla lägen stanna för ett objektivt riktigt bedömande och till det lyckliga slutet på dramat – att åtalet, med tillämpning av 24 kap 4§ brottsbalken, i sin helhet skall lämnas utan bifall.”

Clark Olofsson tog emot nyheten om frikännandet på Norrköpingsanstalten. Där hade han nyss blivit bibliotekarie. Han skötte fängelsebiblioteket på halvtid, samtidigt som han studerade tyska, franska, pedagogik och litteraturhistoria. För tillfället var han framförallt fascinerad av renässansens litteratur, berättade han.

Ett par år senare gav Clark Olofsson ut en egen bok, en kriminalpolitisk debattbok med titeln ”Texter om herr M:s samhällsnyttiga verksamhet”. 1979 fick han tillstånd att börja på Journalisthögskolan i Stockholm. Med sitt kändisskap och sina journalistkontakter borde han ha haft goda förutsättningar att bygga en framgångsrik mediakarriär. Men ett knivslagsmål på Möja fördröjde Olofssons examen och karriären kom aldrig igång. Istället greps Clark Olofsson 1984 misstänkt för narkotikabrott och dömdes i hovrätten till tio års fängelse. För kanske första gången blev hans gamla slitstarka image rejält naggad i kanten, det var svårt att få narkotikabrott att rimma med bilden av en Robin Hood som av ett brutalt samhälle och ett ännu brutalare fängelsesystem drivits ut i fredlöshet.

1991 frigavs Clark Olofsson, och lämnade Sverige för Belgien samtidigt som han gav ut sin tredje bok. Hans andra bok hade kommit på 80-talet och var en anekdotisk självbiografi med titeln ”Rättvisans lotteri”. Den nya boken med den kanske ofrivilligt profetiska titeln ”Att aldrig gå loss”, var byggd på ett stort antal intervjuer med Clark, utförda av journalisten och vännen Pia Gadd, som också några år senare engagerade honom som föreläsare i en kurs i kriminaljournalistik på Journalisthögskolan i Stockholm.

Clark Olofsson var när han 1991 blev fri sedan många år gift med en belgisk kvinna och hade själv vid mitten av 80-talet bytt namn till Daniel Demuynck. Fram till det nya gripandet och den nya fängelsedomen i slutet av 90-talet levde han i Belgien med hustrun och parets barn.

När Expressen 1993 försökt övertala honom att resa till Sverige för att träffa Janne Olsson hade han mycket bestämt sagt nej:

– Jag vill inte se den jäveln mer.

Antipatin föreföll ömsesidig.

– Nu har jag inget till övers för Clark, sa Janne i Expressens intervju. Skrapar man lite på ytan på honom är han ingenting.

Antipatin förefaller sitta djupt och stadigt.

I filmaren Mikael Hylins TV-dokumentär om Norrmalmstorgsdramat, visad i augusti 2003, satt de två gamla kåkfararna i varsin stol i varsitt hörn av världen och tävlade om vem som varit den drivande under Norrmalmstorgsdramat. Hylin kunde växelklippa mellan två oförenliga versioner av vad som egentligen hänt och varför.

Så vem ska man lita på? Clark eller Janne? Förmodligen inte på någon av dem. Någonstans finns det naturligtvis något slags sanning om Norrmalmstorgsdramat. Men den är så djupt begravd under lögner och myter, förträngningar och förfalskningar, skryt och skrävel, att den sannolikt aldrig kommer att kunna grävas fram.

Somliga säger att det är pengarna som är roten till ovänskapen mellan Clark Olofsson och Janne Olsson. Det har cirkulerat vilda historier om jättesummor som ska ha försvunnit från banken, historier som förvandlar Norrmalmstorgsdramat från en misslyckad gisslankupp till en smart blåsning iscensatt av den sluge Olofsson. I sin mest fantasifulla version går denna berättelse ut på att allt var noga och listigt planerat. Några medbrottslingar hade enligt denna skröna i förväg hyrt bankfack i valvet. Nycklarna hade sedan överlämnats till Clark eller Janne Olsson. Väl i valvet ska Clark sedan ha fyllt facken med pengar och andra godsaker som hämtats i bankens kassa och i uppbrutna bankfack, låst in alla nycklar utom en i ett av facken och därefter smugglat ut den sista nyckeln i lämplig kroppshåla.

När Clark återförts till fängelset skulle sedan medbrottslingarna lugnt och stilla, försedda med den gyllene nyckeln, vittjat facken på de gömda skatterna.

I en annan och mindre fantasifull version av storyn om den smarta kuppen begränsas Clark Olofssons roll till att väl på plats i banken ha smugglat ut pengar genom att placera sedlar i kuvert, adressera kuverten till kumpaner och sedan lägga breven i lådor för utgående post.

Båda dessa historier, men framförallt den första, är behäftade med en lång rad trovärdighetsproblem.

Det avgörande rör frågan vilka pengar och värdesaker de båda kuppmakarna i så fall skulle ha lagt beslag på. Inga plundrade bankfacksinnehavare hörde, såvitt bekant, av sig till polisen och efterlyste stulen egendom. Man kan naturligtvis tänka sig att det i något av bankfacken fanns tillgångar av ljusskygg natur, pengar eller värdeföremål som ägaren inte kunde eller ville öppet göra anspråk på. Men en ytterligare hake är att banken efter dramat försäkrade att inga fack brutits upp. De öppna bankfack man ser på bilder från valvet hade varit outhyrda och öppna redan från början.

Lösensumman då? Vad hände med den? Den ena halvan, en och en halv miljon kronor i utländska sedlar, överlämnades aldrig till Olsson och Olofsson. Polisen behöll den. Den andra halvan, en och en halv miljon kronor i svenska sedlar, bestod av helt nya, numrerade sedlar och var därför ointressant för varje förbrytare med ett minimum av yrkeskunskap. Det handlade i praktiken om monopolpengar. Det var också som sådana de behandlades i valvet.

Återstår de pengar Clark Olofsson lyckades skrapa ihop under sina rundor i banken. Bevisligen bröt han upp en av kassorna och la beslag på en större summa. Hur stor?

Polisens tekniker hittade efter dramats upplösning 99 000 kronor gömda i ett utrymme mellan ett av bankfacksskåpen och väggen. 99 0000 kronor var vid denna tid mycket pengar. En kriminalkommissarie som Sven Thorander tjänade, till exempel, i mitten av sjuttiotalet knappt 7 000 kronor i månaden.

Teknikerna hittade också spår av sedlar som eldats upp inne i valvet. Det rimliga är att eldningen genomförts för att göra det svårare för banken och polisen att fastställa hur mycket pengar som var på drift.

Clark Olofsson har i en intervju med TV-journalisten Stig Edling mer eller mindre motvilligt medgett att han fick med sig pengar ut ur banken. Hur mycket eller hur ville han inte berätta. Janne Olsson å sin sida har sagt att Clark fick ut 40 000 kronor, och att denne smugglade ut dem i analöppningen. Det sistnämnda har bekräftats av Kristin Ehnmark i Mikael Hylins dokumentär.

Det förefaller vara ett rätt rimligt svar på frågan om pengarna, 40 000 kronor i stora sedlar instoppade där bak. Summan stämmer bra överens med den summa banken uppgav som saknad.

Vad övrigt är är nog mest skrönor och sagor.

Betyder det att gisslankuppen mot Kreditbanken bara var Jan Erik Olssons verk, hans och ingen annans? Kanske ändå inte.

Under det föredrag Clark Olofsson höll om kriminaljournalistik på Journalisthögskolan i Stockholm 1994 berättade han en anekdot om bakgrunden till Norrmalmstorgsdramat. Den gick så här: ”Janne Olsson ville göra någonting i livet, någon gång. Han kallades ’hönsa-tjuven’ – det var naturligtvis inte roligt. Vi umgicks inte alls. Men när han hade en vecka kvar i Kalmar började han komma in till mig och ville att jag skulle berätta historier:

– Kan du inte berätta om hur man skall göra?

Jag drog en del historier – och den han älskade mest handlade om att gå in i en bank och kidnappa folk. När jag senare hörde vad som hänt tog jag mig för pannan – jag var ju faktiskt indirekt skyldig utan att ha en aning om det.

Och när han muckat tog han sig till Stockholm, pratade stort om bankrån för några killar som hade skojat med honom.

– Går du ändå in kan du väl skicka mig lite stålar …

Allt var på en höft – de skjutsade in honom till city och råkade kasta ut honom just på Norrmalmstorg. Och där gick han in i närmsta banklokal – i alla fall. Ingen hade tagit honom på allvar. Det var så förryckt från början till slut.”

Historien har en del uppenbara brister. Att Janne och Clark inte ”umgicks” på Kalmarfängelset motsägs av vittnesmålen från Clark Olofssons dåvarande flickvän i Stockholm, hon som väntade hans barn och besökte honom på Kalmarfängelset med två av Clarks kompisar.

Janne Olsson ”muckade inte”. Han avvek från en permission efter ett misslyckat försök att hjälpa Clark att rymma.

Att banken på Norrmalmstorg valts av en slump, samma morgon som rånet ägde rum, är också det uppenbart fel. Janne Olsson hade rekognoscerat i banken, och efter dramats upplösning hittade polisen en karta i valvet med en flyktväg inritad. Rånet var planerat. Janne Olsson själv hävdar dessutom envist att han tog taxi från Bromma till Norrmalmstorg.

Men någon sanning kan det ändå ligga i Clark Olofssons skröna, vars syfte annars av allt att döma framförallt var att framställa den före detta kompisen från valvet som en skrattretande amatör och tönt.

Ingenting motsäger att fröet till kuppen kan ha såtts på Kalmarfängelset. Janne Olsson var en man med smak för det teatrala och spektakulära och barnsligt storslagna – peruker och maskeringar och Hollywoodkupper. Han har berättat om hur han vid Clarks rymningsförsök från Kalmarfängelset väntat utanför anstalten maskerad till frilufsmålare med slokhatt, mustasch och staffli. Sant? Eller bara ytterligare en skröna? Tja, oavsett om det verkligen är sant eller inte så säger det något om Janne Olsson att han säger att det var så det gick till.

Janne kan mycket väl ha lagt någon av Clarks cellsagor på minnet och med den energi och handlingskraft som var typisk för honom ha bestämt sig för att förverkliga den.

Att han sedan i Stockholm fick hjälp med logistiken av personer i Clark Olofssons umgängeskrets är i det närmaste säkert. Frågan är bara i vilken utsträckning.

Polisen misstänkte tidigt att Janne Olsson inte varit helt ensam om kuppen på Kreditbanken. Ett indicium var de walkie-talkie-apparater han haft med sig in i valvet. Vad skulle de användas till om Olsson agerat helt på egen hand?

Det hölls många och långa förhör med Anna-Karin, den unga kvinna Janne Olsson bott hos i Bromma veckorna före rånet. Sakta men säkert kom fler och fler detaljer fram. Det var tydligt att polisen utgick från att hon känt till och förstått mer än hon först velat medge, men tingsrätten valde att bortse från den delen av utredningen. Bakgrunden till gisslandramat blev aldrig fullt utredd, oklart varför. Inga andra än Clark Olofsson och Janne Olsson åtalades.

En av de kompisar till Clark Olofsson som Anna-Karin hade kontakt med fanns med i ett gäng smågangsters med bas i Vasastan, kända som ”bilhandlarligan”. Denne kompis till Olofsson hade 1971 dömts för ett försök att smuggla in fenmetralin via Helsingborg, kallades ”playboy” i tidningarna och hade lärt känna Clark på den så kallade Studiegården i Uppsala. Av allt att döma, bland annat har Clark Olofsson bekräftat det i intervjun med Mikael Hylin, var det han som hjälpte Janne Olsson att få tag på den kpist som användes vid rånet. Ett antal år efter blev han själv mördad i Stockholm i en gangsteruppgörelse där bland andra Lars-Inge Svartenbrandt var inblandad.

En del talar för att tanken var att medlemmar i bilhandlargänget skulle bistå Janne, och den fritagne Clark, vid den tänkta flykten från Kreditbanken och Norrmalmstorg, och få rejält betalt för besväret. Så såg i alla fall det scenario ut som Norrmalmstorgsutredaren Ingemar Krusell 1977 skissade på i tidskriften Nordisk Kriminalpolis. Det hade tidigt kommit in uppgifter till polisen om att en okänd person natten till fredagen den 24 augusti, gisslandramats första kväll, beställt eller hyrt ett sjöflygplan som skulle finnas tillgängligt på en plats i Mälaren, nära Drottningholm.

Man kunde tänka sig att detta flygplan var avsett för Janne Olssons och/eller Clark Olofssons flykt. På den Stockholmskarta polisen efter dramat hittat i valvet hade Olsson med röd spritpenna ritat in en flyktväg som via Birger Jarlsgatan – Kungsgatan – Fleminggatan – S:t Eriksgatan – Drottningholmsvägen – Ulvsundavägen slutade vid en båtklubb vid Ulvsundasjön. Det fanns också pilar som pekade mot Essingeleden och E4 mot Södertälje.

”Var det meningen att flykten skulle ske med en snabbgående motorbåt från båtklubben och ut till det väntande sjöflygplanet?” frågade sig Ingemar Krusell i sin artikel om den outredda bakgrunden till Norrmalmstorgsdramat och fortsatte: ”Skulle flyktbilens vidare färd mot Södertälje vara en avledningsmanöver? Det troliga är i så fall att gisslan skulle lämnas kvar i motorbåten ute vid sjöflygplanet. Hade denna plan realiserats, så hade den säkerligen kommit överraskande för polisledningen och det hade nattetid varit mycket svårt att följa sjöflygplanets vidare färd.”

Mycket Hollywoodmässigt. Just därför inte osannolikt. Janne Olsson gillade actionfilmer. Steve McQueen. Getaway.

Vid ett par tillfällen har Olsson själv kommit med antydningar om hur flykten skulle gå till – och vart den skulle gå. Han har nämnt Marseille, plastikkirurgi, Libanon. Han har också berättat att han hade låtit gömma maskeringsgrejer i en skogsdunge någonstans och där hade tänkt förvandla sig till en ”bag lady” med stripigt hår, kattbur och en shoppingvagn lastad med plastsäckar. I det sistnämnda skulle väl pengarna ha gömts.

Det verkar som om Janne Olsson när han gick in på Kreditbanken med sin kpist faktiskt trodde att gisslankuppen skulle lyckas. Det verkar som om han faktiskt trodde att han redan den första kvällen skulle vara ute ur banken med en stor säck pengar och namn om sig att vara en storkaxe. Jan Erik Olsson, mannen som genomförde den fräckaste bankkuppen i svensk kriminalhistoria. Jan Erik Olsson, grabben som fritog Clark Olofsson.

Ingen hade tidigare gjort något liknande i Sverige. Det var bland annat därför Janne Olsson övertygat sig om att kuppen skulle gå vägen. Han hade en teori kring detta, brott av ny typ lyckas första gången någon försöker genomföra dem.

Det är möjligt, rent av troligt, att Janne Olsson fick eller skaffade sig hjälp från yrkeskriminella i Stockholm under förberedelserna för kuppen. Det är också möjligt att han låtit sig inspireras av något han hört Clark Olofsson berätta på Kalmarfängelset.

Men Norrmalmstorg var ändå hans kupp. Hans försök att förverkliga drömmen om lyftet. Hans försök att i ett slag bli någon annan, något annat. Det hade lyckats trots att kuppen misslyckats. Eller snarare just därför.

Poliser, politiker och journalister ville mycket gärna, och av delvis olika skäl, se Clark Olofsson som hjärnan bakom gisslandramat. De hade, nästan säkert, fel. Först när Clark Olofsson på Norrköpingsfängelset fick telefonsamtalet från Kreditbanken, om ens då, stod det klart för honom att Janne Olsson inte gett upp försöken att få sin idol fri. När Clark sedan förts till banken sökte han utnyttja situationen i eget intresse. Då använde han sin massmediala talang och sin förmåga att manipulera människor i försöken att dra nytta av Janne Olsson dårskap. Clarks ambitioner krympte dock allteftersom dramat pågick. De första dagarna hoppades han säkert på ett eller annat vis komma ut i friheten. Sedan handlade det kanske mer om att plocka opinionspoäng och lägga beslag på en mer eller mindre väl tilltagen OB-ersättning. Mot slutet kanske Clark rent av nöjde sig med att överleva.

Under häktningstiden dök Clark Olofssons flickvän från Stockholm, Anna-Karin, upp i kvällstidningarna. Det gladde honom knappast. Han hade ju en fästmö i Göteborg.

Anna-Karin bekräftade att hon på förmiddagen torsdagen den 23 augusti suttit i Palmhuset på Norrmalmstorg och hört skotten inne på Kreditbanken.

Till polisen hade Anna-Karin sagt att hon kvällen före dramat snappat upp några fraser när Janne Olsson talat i telefon hemma hos henne och då förstått att något skulle hända på Norrmalmstorg.

Ingemar Krusell säger sig veta att Anna-Karin denna förmiddag inte var den enda unga kvinnan i Palmhuset med anknytning till kretsen kring Clark. Där fanns andra tjejer med kopplingar till bilhandlarligan. Kvinnorna hade inte informerats om kuppen och var inte inblandade. Men det hade hållits en fest dagarna före dramat, det hade druckits sprit, antydningar hade skvalpat runt i glasen och flickorna hade snappat upp ett och annat.

I augusti hade Anna-Karin varit höggravid. Hon berättade i Expressen den 21 november 1973 om hur hon upplevt Norrmalmstorgsdramat:

”Hon följde TV-sändningarna från första stund.

– Hela tiden var jag rädd att något skulle hända Clark. Han hade ju utan egen förskyllan dragits in i det där och nu var det risk att han kunde bli skjuten. Det var oerhört påfrestande dygn.”

En halvtimme efter dramats upplösning, som hon sett på TV, hade Anna-Karin enligt Expressen åkt iväg till BB.

Den 30 augusti födde hon en dotter.

Expressen gjorde i en artikel babyn till Norrmalmstorgsdramats egentliga orsak:

”Därför inleddes dramat på Norrmalmstorg: Clark Olofsson skulle bli pappa”, hette det i en rubrik.

Enligt artikeln hade bankkuppen genomförts av Janne Olsson därför att denne ”hade lovat Clarks flickvän att frita den blivande barnafadern”.

Förklaringen får nog betraktas som en alltför romantisk förenkling. Men den innehåller kanske ändå ett litet korn av sanning.

Norrmalmstorgsdramat blev vad det blev inte bara därför att det iscensattes vid en egenartad tid i ett egenartat land – utan också för att det iscensattes av en man som på ett egenartat sätt förenade hänsynslöshet med sentimentalitet.

I cell nr 67 på häktet i Stockholm skrev Janne Olsson den 7 september 1973 ett brev till Anna-Karin. Ett uppenbart syfte med brevet var att täcka upp för den unga kvinnan som upplåtit sitt hem för honom och skydda henne mot misstänksamma poliser. Janne visste naturligtvis att polisen skulle läsa hans brev. Men här finns också en värme som känns mer äkta än de övertydliga försäkringarna om att Anna-Karin varit omedveten om att Janne hade haft något skumt på gång.

”Tack för ditt kort o grattis till knytet! Synd att inte jag är pappa till det!

Min förhörsledare Reneborg o chefsåklagare Asplund har varit här o antytt att jag skulle ha bott hos dej, men jag bara skrattade åt detta. Har nu förstått, av vissa små detaljer, polaroidkameran bland annat, att dom måste ha pratat med dej. Eftersom du inget visste om mina sk stundande äventyr, förstår jag att du nu har ett rent litet helvete. Försök att förlåta mej för att jag dragit in dej i denna soppa.

Jasså, det blev en liten tjejsing i alla fall? Ja, vad var det jag sa och vad var det du drömde? /… /

Ang. kameran så är den naturligtvis din! Något ska du väl ha för att jag våldgästade dej! Hur står det till med de snälla damerna ovanpå? Hoppas bra! Vill gärna hälsa till dom o din moster, men dom tycker förstås att jag är ett monster? Förstår dom mycket väl.

Vid detta laget skulle jag vara i ett visst land o bara sitta o mysa. Men det blir till att mysa på Kumla i 10–12 år istället! Tyck inte synd om mej /…/! Du vet det där ’Har jag eldat i spisen, får jag tåla röken!’.

Dom säger att Clark också sitter här, men den stackaren är ju oskyldig! Du kommer kanske att hata mej för det här, men det är nog bättre att du hatar mej än någon annan. En viss krimmare sa till mej i telefon när vi satt i valvet, o Clark mer eller mindre bekräftade detta, att Clark skulle gifta sej med Maria. Om detta är sant (hoppas inte) kan jag inget annat än tycka synd om dej /…/ Önskade att jag var hos dej o kunde ta dej i famn o krama om dej o trösta dej!

Slutar mina rader med mina hjärtliga hälsningar /… /

Janne”