Vägarna fram
Oivvio Polite

Min pappa formade vår familj till en småborgerlig miljö med starka inslag av tidig amerikansk counter culture. På en del sätt var det väldigt traditionellt och på andra ”radikalt”. Min syster har sammanfattat det som att ”han kunde röka på vid söndagsmiddagen och samtidigt läxa upp en för bristande bordsskick”.

I det paketet kom också en generellt patriarkal inställning. Mitt enda minne av att ha utmanat honom i hans syn på könsroller är från gymnasieåren. Han försökte lära mig något om relationer (ett blommor och bin-samtal, helt enkelt) och sa något om att kvinnor och män är fundamentalt olika och jag försökte hävda att kvinnor och män var fundamentalt lika.

Någonstans där läste jag Johan Ehrenbergs reportage ”Könsbytet” (på toaletten hade pappa några gamla nummer av ETC i en tjock tidningsbunt som mest bestod av Playboy magazine). Och jag läste Wallraffs Längst där nere. Och hörde ordet ”sexism” för första gången, hemma hos Klara, vars mamma var ensamstående och dekorerade med VPK-affischer.

Pappas bokhyllor var packade med antirasistisk retorik (Jordens fördömda, How Europe Underdeveloped Africa, Soul on Ice, Things Fall Apart) men feminismen fick jag hitta fram till själv (fast ändå inte, mitt exemplar av Det andra könet kommer också från hans hyllor, komplett med exlibris från en kvinna han bedragit mamma med).

Det är något paradoxalt med att han var en sådan extrem womanizer. En svart kropp som framgångsrikt vill göra vithet (och jag står fast vid att han ville det) måste för det första hålla sig borta från att osa av sex. Den insikten måste ha kommit till mig helt organiskt.

Men ett sådant återhållet sätt låg ju också för mig. När jag intervjuade en av hans få kvinnliga vänner sa hon att ”det var något konstigt när man var hemma hos er. Allen tog plats och var bullrig och sen de här två pojkarna som gled runt som skuggor.” Och vad var det han bullrade om: ”Ivvi, he’s not like me. He’s a good boy.”

Jag antar att det var sedan, när jag flyttat hemifrån och som 19-åring bodde i Washington Heights med min kusin Joann, som jag började tänka på mig själv som feminist, eller i varje fall började tänka att antirasism och antisexism har en koppling.

När jag kom tillbaka till Sverige och började på universitet var Bang helt färsk. Jag läste den men träffade aldrig de som gjorde den. Jag tänkte nog aldrig att den hade så mycket med mig att göra, kanske delvis för att det var en så pass vit historia. Men jag läste Åsa Cronas Bakom spegeln – om utseende och kvinnokamp det året och den var viktig för mig.

Den lärde mig att man kan förstå sig själv genom att förstå det sammanhang man befinner sig i, och omvänt, att man kan förstå världen genom sig själv. Och den lärde mig att man kan använda skrivandet som ett verktyg för att befria sig. Vilket är vad jag sedan dess har hållit på med.

Trots det missade jag en massa chanser att bli hjälpt av feministisk teori. Jag pluggade filosofi på en institution som var väldigt exegetiskt orienterad. Det handlade om att läsa olika döda filosofer mot varandra. Och jag försökte använda dem till att förstå världen. Jag skrapade ihop lite olika teoretiker som jag hittat till på egen hand (Spivak, Kristeva) eller i pappas bokhylla (Fanon, Mary Douglas) och försökte få dem att prata med Wittgenstein, Foucault och Derrida. Vilket ju hade varit fullt möjligt med kompetent handledning. Men utan blev det bara soppa av alltihop.

Det fanns ett feministiskt filosofiskt seminarium som jag aldrig var på. Jag minns inte om det var uttalat separatistiskt men min flickvän som gick på det klagade över att det var för mycket av social stödfunktion (filosofiska institutionen var en benhårt homosocial miljö där folk satt i rangordning i seminarierummen) och för lite teoretisk rigör. I stället för att ta upp den tråden började jag på Medie- och kommunikationsvetenskap för att jag hade fått nys om att de höll på med Cultural Studies.

Samtidigt öppnade sig en möjlighet för mig att börja försörja mig som skribent så jag gjorde det i stället i några år. Jag lärde mig att skriva snärtiga texter på 3 000 tecken och jag irrade runt lite i en debatt om ”integration” utan att förstå att det var någon annans debatt och att den egentligen inte intresserade mig. Jag blev deprimerad, slutade skriva och jobbade ett par år som programmerare.

2003, efter min första föräldraledighet, kom jag i kontakt med andra skribenter som hållit på med antirasism på sitt håll och som introducerade mig för intersektionalitet. Tillsammans startade vi tidskriften Slut och var på så vis med om att etablera en feministisk antirasistisk scen i Sverige.

Där någonstans står vi nu. Vi håller på att bygga våra egna nätverk (eller varför inte slå på stort och kalla det Institutioner) för att på europeisk mark börja utmana the white supremacist capitalist patriarchy. Och, efter tjugo år av snubbliga sammanstötningar med feministisk teori och praktik, känner jag mig redo att delta.

Oivvio Polite är skribent och programmerare.