Femmeton
Maria Lönn

Med Bang i kroppen lämnar Maria Lönn tonårsrummet. På sin resa ut i världen finner hon identiteter, kommer på vad ansvar är och blir besatt.

Det var de som tyckte att de var tuffast i Växjö som först köpte ett nummer med en amerikanarunge i basebollkläder på omslaget. De kallade sig för svartepetter-gänget för att de hade svartprickiga klänningar och svart snedlugg. De skröt våldsamt om allt de hade lärt sig från tidningen. Genom ett upphöjt ögonbryn meddelade jag att jag också hade läst den.

Inne på skoltoaletten svalde jag min lögn tillsammans med tidningen, hel, utan vatten. Det gjorde inte alls ont, det kändes skönt men kliade lite. Redan dagen efter, när Bang lagt sig till rätta, gav det mig legitimitet att uppfatta mig själv som en särskild slags feminist.

Bang gjorde mig delaktig i tuffingarnas diskussioner och fick mig att känna mig lika rivig och hårdkokt som den tjusiga rödhåriga som poserade med en ”This is what a feminist looks like”-t-shirt som var ett collage i tidningen. Jag hade tidigare sysslat med diverse feministiska projekt, men Bang blev en förklaring, ett skapande av mig själv och hur jag kunde heja på feminism som om jag vore en cheerleader. Visserligen var feminismen ännu vit i första hand, och världen omkring mest fokuserad på politik innanför nationsgränsen, men känslan av ett urbant feministiskt samtalsklimat med transnationella kopplingar som låg långt utanför mina egna feministiska ramar i småstaden fanns i min mage, min kropp, hela mitt huvud. Jag kände mig med i världen.

Och till världen kom jag. I ett halvruggigt tält tillfälligt placerat i Pride Park 2002 delades Bang ut gratis. Jag plockade åt mig två exemplar av varje nummer vilket uppgick till det modesta talet av 24 tidningar. Två av dem bytte jag bort mot ett par pennor som det stod ”Polisen” och ”Swedbank” på. Jag läste inte tidningarna. I stället sorterade jag de snyggaste omslagen synligast så att alla kunde förstå vilken feministisk hejaklack jag tillhörde. Sen klippte jag. De vackraste blommorna plockar en först, tänkte jag, när jag lät saxen göra tidningarna till kort, blandband och en och annan tavla som jag gav bort till någon bortskämd som ändå inte ville ha. Med hjälp av något slags påkostat härligt självförtroende tänkte jag att jag inte behövde läsa några texter. Jag var 15 och visste ju redan allt om feminism. Jag var feminism. Det lärde min rödstrumpemamma och marxistpappa mig från att jag var pyre.

Var detta det individualistiska tänkandet, eller livsstilsfeminismen jag hade hört så mycket om? Det där som händer med feminister som slutar att uppdatera eller utmana sina feministiska principer eller gör feminism till något enbart för egen vinnings och karriärs skull? Även om just 70- och 80-talistfeministerna, uppväxta när folkhemmets och trygghetssystemens nedmontering redan pågick i leopardfart, blivit anklagade för detta i högre grad kan det väl ändå inte vara möjligt att förstå fenomenet som enbart generationskopplat?

Om det handlar om en utveckling som kan uppstå ifall feminism blir en identitet snarare än en praktik eller ett producerande av nya idéer borde också äldre feminister göra sig skyldiga till detta när de vägrar lyssna till yngre, eller anser att skyldigheten att lära endast gäller den yngre generationen men aldrig den äldre. Jag tror att jag valde att gå vidare. Feminism handlade inte enbart om mig eller min hejaklack.

Hemma i Växjö hade smärtans tonårslove Bangomslaget med den äldre gråhåriga ladyn med tiara uppsatt i en ram på väggen. Ramen skramlade runt, nära hennes blå glitterdraperi. När jag trodde att vi skulle hångla reste sig smärtans tonårslove upp och frågade om jag var likhets- eller särartsfeminist. Hon hade en bok att visa, berättade hon. Den där Bangboken – Femkamp – en samling texter från hela Nordens feminismrörelser.

Jag vet inte vad jag var. Jag visste inte att det fanns någon skillnad. Genom inspelade debattprogram på VHS och högläsning av diverse pretentiösa författare som beauvoirskan eller pedagogiska Lena Gemzöe lärde jag känna skillnaden mellan liberalfeminism, queerfeminism och glamourfeminism. Smärtans tonårslove och jag fick aldrig någon chans att hångla, men vi lärde varandra motståndsstrategier och ett språk som kunde avväpna det som disciplinerar. Vi lärde varandra att bli just vi, ett jag, i denna världen.

Genom att titta tillbaka på mitt poserande 80-talistansikte ser jag också mycket av farorna kring identitetsfixering. Jag vet allt om individualitet eftersom jag vuxit upp i en tid när detta premieras. Jag vet en hel del om farorna, bland annat via mina föräldrar som talat om solidaritet och kollektiv genom åren. Även om min ingång tillsammans med svartepetter-gänget till en början var ett resultat av många 80-talisters sökande efter just en identitet tror jag att det skett en utveckling för mig och många andra. Behovet av ett feministiskt självskapande blandas samman med behovet att pressa politiken hårdare.

När jag 2005 flyttade till kronprinsessan Viktorias stad, tre år efter att jag svalt tidningen, förstod jag hur de feministiska projekten pågår och ibland också utmanar just livsstilsfeminismen genom att tvinga fram samtal som inte bara utgår från den egna berättelsen utan också visar hur kvinnor med skilda erfarenheter har med varandra att göra. Och hur kvinnor inte ens går att prata om som en grupp.

Genom min första universitetskurs, genusvetenskap på Södertörns högskola, ser jag en dag den kanske vildaste forskaren och läraren jag någonsin sett. Jag vet att det är hon som gör att lamporna lyser för det är hon som är elektricitet. Ulrika Dahl. Hennes hår är vitt som sockervadd och i olika 90-talskläder ger hon mig namn på ett projekt jag tillbett, begapat och manifesterat utan att veta om det. Femme. Överdriven femininitet. Ett utmanande av femininitet som något autentiskt och ett ifrågasättande av att vissa uttryck anses mer värda än andra.

Tillsammans med min första tenta ger jag henne ett välpysslat kärleksbrev. Jag tackar henne för hennes sätt att prata om femme genom positioner i stället för identiteter, jag tackar henne för den femininitetsdiskussion hon sätter igång i Bang. Utgångspunkten i en femme och queer femininitet inspirerade och fungerade just som en anti-identitet genom att visa hur guldskimrande femininiteter är något som är rörligt och har med lojalitet att göra. Att det handlar om att välja bort eller utmana särskilda privilegier genom att inte sträva efter vithet, smalhet eller normativitet. Att göra sin och andras icke-normativitet till politik genom att älska de kroppar och de uttryck som inte är normala eller passerar. Det här var början på en tid då jag var maniskt glättig och snackade om slampighet som feministisk strategi och på vilka sätt kvinnor med femininitet var kopplade till varandra.

Med Bang i magen och med min uppsluppna lidelse navigerade jag bland feminister som sprakade lika mycket som om ett helt paket tomtebloss tänts samtidigt. Jag förstod att det handlade om att ta ansvar för sina idéer, för sina tolkningar, att aldrig låta dem stagnera. Detta var en tid då Bang skruvade sig väldigt mycket i magen, vilket fick mig att inse att Bang är en synonym för feministiskt vildkattstänk. Jag lärde känna coolcatsen bland de antirasistiska feministerna. Med dem lärde jag mig att vi som antirasistiska queerfeminister ser på kunskap och lärande på ett annat sätt. När teoretikern och aktivisten Chandra Talpade Mohanty 2006 i Stockholm talade om postkolonial teori blev det tydligt hur feminism här, i USA och i Indien hänger samman och att vi har allt att vinna på att förstå hur. Inte utifrån projektet ”vi ska hjälpa dem” utan för att feministiska metoder måste göras på olika sätt, men alltid tillsammans. Sverige var en del av den globala feminismen och det fanns något som hette ”ett granskande samvete” i stället för ”ett postkolonialt samvete”.

Och när journalisten och människorättsaktivisten Parvin Ardalan oktobrarnas oktoberkväll 2009 satt på scenen på Södra Teatern skedde ett fyrverkeri av glöd när det aktualiserades att våra iranska systrars befrielsekamp har allt med en svensk feministisk politik att göra och vi med deras. De eleganta iranska och kurdiska feministerna på raden bakom mig trängdes tillsammans med queers och mainstreamfeminister och Mona Sahlin. Jag hade på mig mest parfym av alla när kvällens gäster uppmärksammade att feminism inte går att översättas rakt av från ett sammanhang till ett annat, utan att varje tid och rum kräver en omformulering av vad det innebär att göra motstånd, hur motstånd görs och varför.

Sväljandet av Bang innebar att jag började romantisera besatta tänkare som lät frågor som galenskap komma på agendan. Bang och klimatet omkring mig uppmanade till besatthet. En besatthet som inte bara är kopplad till ens självförverkligande utan som också handlar om hur erfarenheter har att göra med andras erfarenheter. Bang gav mig ett utrymme att tolka mina besattheter feministiskt. Som reportaget med den dära komikern Petra Mede som jag vurmade så för och mötte och sedan skrev om. Jag experimenterade med formen för att försöka visa hur man kan bygga idolskap på andra sätt än från en underordnad position och hur jag kunde ge villkorslös kärlek utan att riskera att min egen position måste bygga på hur jag såg på andra.

Jag tror att Bang har vågat låta sina skribenter leka med formen på sätt som förnyar skrivandet och som i sig kan vara en feministisk strategi i relation till hur texter ”ska” se ut. Bara en sådan sak som Lindsay Lohan på framsidan till temat galenskap 2006 visar att en kan tolka samtiden och populärkultur på andra sätt.

Med Bang nöjt roterande i min kropp fick jag skäl att se hur besattheten också kan handla om erfarenheter och positioner som omfattar femininitet och fett och som visar vad alla bilder av vithet, vita kroppar, vita historier gör för att upprätthålla särskilda maktförhållanden, något som min hjärna är som mest besatt av idag tack vare att jag for till söderns Atlanta där jag i ett halvår åt smöriga majskolvar och undersökte rasifierad femininitet. Det fick mig att se på ett annat sätt än vad jag gör i Sverige, framför allt hur ras och femininitet är något performativt och att de skapas tillsammans.

När jag kom hem började jag skriva på min masteruppsats i genus om hur rasifierad femininitet görs i produktionen av skönhet. Det är en pågående process där jag lär känna min egen feminina vithet och hur jag måste ta ansvar för den genom att uppdatera min feministiska position. Jag läser på om quare theory som är en rasmedveten, womanist och transnationell variant av queerteori. Jag blir besatt av bell hooks och Patricia Hill Collins på en sådan nivå att jag planerar tio seminarier med texter, artiklar och litteratur i ämnet som jag fantiserar om att hålla den dag jag blir forskare, precis som mina feministiska segerkandidater.

Där är jag nu, tio år efter att Bang la sig i min historiska kropp. Kanske handlade Bang i början mest om att stärka mig själv, innan jag förstod att det är verkningslöst om det inte också går vidare till något mer. Mitt projekt tillsammans med Bang har blivit att bekämpa en individualistisk empatilöshet genom att prata om kroppar i stället för identiteter och genom att undersöka vad olika kroppar med olika uttryck, storlekar och färger får för konsekvenser för människor och berättelser när de rör sig i världen. Jag tycker att Bang är tuff och något gränslös och det fina med Bang är att den vågar göra andra tuffa och gränslösa.

Maria Lönn är skribent och doktorand i genusvetenskap på Södertörns högskola. Hon forskar om idéer om vita människomonster – om vithetens estetik och temporaliteter.