Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt – jag har läst matematik, som är förnuftets vansinne – men nu är det plasman jag vill ha – jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd för att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt? Vi gör det tillsammans med andningen. Och lika ledigt som tjurfäktaren på arenan.

Jag ska berätta något för dig: jag håller på att för­söka fånga den fjärde dimensionen av nu-ögonblicket som är så flyktigt att det inte längre är eftersom nu redan har blivit ett nytt nu-ögonblick som inte heller är längre. Varje sak har ett ögonblick då den är. Jag vill lägga beslag på sakens är. Dessa ögonblick som förflyter i luften jag andas: i fyrverkerier smäller de stumt i rymden. Jag vill rå om tidens atomer. Och jag vill fånga nuet som genom själva sin natur är ett område jag inte har tillträde till: nuet undflyr mig, den närvarande tiden glider ifrån mig, i den närvarande tiden är jag hela tiden i nuet. Endast i kärleksakten – genom den klara stjärnabstraktionen av vad man känner – fångar man ögonblickets okända sida som är hårt kristallisk och vibrerar i luften och livet är just detta obeskrivbara ögonblick, större än händelsen i sig: i kärleken skimrar det opersonliga juvelögonblicket i luften, kroppens märkliga storhet, materia som påverkats av ögonblickens rysning – och det man känner är på samma gång som det är immateriellt så objektivt att det liksom sker utanför kroppen, gnistrande högt uppe i luften, glädje, glädje är tidsmateria och glädje är i högsta grad ögonblicket. Och i ögonblicket finns dess eget är. Jag vill fånga mitt är. Och jag sjunger halleluja till luften precis som fåglarna gör. Och min sång är inte någons. Men det finns ingen passion som har lidits i smärta och i kärlek som inte följs av ett halleluja.

Är ögonblicket mitt tema? mitt livstema. Jag för­söker hålla mig à jour med det, tusentals gånger delar jag upp mig i lika många gånger som de ögonblick som förflyter, fragmentarisk som jag är och osäkra som ögonblicken är – jag sluter bara förbund med det liv som både föds och växer med tiden; endast i tiden finns det plats för mig.

Jag skriver till dig hela jag och genom att vara känner jag en smak och smaken av dig är abstrakt som ögonblicket. Det är också med hela kroppen jag målar mina tavlor och på duken fäster jag det okroppsliga, jag kropp mot kropp med mig själv. Musik är inget man förstår; man hör den. Lyssna därför på mig med hela kroppen. När du får läsa mig kommer du att fråga varför jag inte håller mig till målandet och mina utställningar, när jag nu skriver så taffligt och osammanhängande. Det beror på att jag just nu känner ett behov av ord – och det jag skriver är för mig något nytt för mitt verkliga ord har ända tills nu legat orört. Ordet är min fjärde dimension.

I dag har jag avslutat duken som jag nämnde för dig förut: runda linjer som med tunna svarta streck går in i varandra, och du, som alltid brukar vilja veta varför – och att jag inte bryr mig beror på att orsaken tillhör det förflutna – du kommer att fråga varför de tunna och svarta strecken? det är på grund av samma hemlighet som får mig att nu skriva som om det vore till dig, jag skriver i cirklar, tilltrasslat och ljummet, men emellanåt kyligt som de friska ögonblicken, bäckvatten som alltid darrar av sig självt. Skulle det jag har målat på duken gå att uttrycka i ord? Lika väl som det stumma ordet kan finnas inneboende i musikens ljud.

Nu slår det mig att jag aldrig har berättat för dig hur jag lyssnar på musik – jag lägger handen lätt på skivspelaren och så vibrerar handen och sprider våg­orna ut i hela kroppen; på så sätt hör jag elektriciteten i vibrationen, verklighetens yttersta substrat, och värl­d­­en skälver i mina händer.

Och med ens märker jag att jag vill äga ordets vibrerande substrat som upprepas i gregoriansk sång. Jag är medveten om att allt jag vet kan jag inte säga, jag vet bara hur man målar eller uttalar stavelser blinda på betydelse. Och om jag här till dig är tvungen att använda ord kan de bara ha en närmast kroppslig be­tyd­else, jag strider mot den sista vibrationen. För att uttrycka mitt substrat konstruerar jag en mening av ord gjorda enbart av nu-ögonblick. Läs därför min uppfinning av ren vibration utan annan betydelse än den som finns i varje vinande stavelse, läs det som här följer: »med seklernas gång förlorade jag Egyptens hemlighet, när jag rörde mig längs longituder, lati­tuder och på höjden med elektronernas, protonernas och neutronernas energikraft i ordets och dess skuggas tjuskraft.« Det som jag här skrev till dig är en elektronisk teckning och den har varken förflutet eller framtid: den är helt enkelt nu.

Att jag måste skriva till dig beror också på att ditt sädesfält består av eftertänksamma ord och inte av mina målningars direkthet. Jag vet att mina meningar är elementära, jag skriver med alltför mycket kärlek till dem och denna kärlek får kompensera bristerna, men för mycket kärlek skadar verket. Det här är ingen bok för det är inte så här man skriver. Är det jag skriver endast en klimax? Mina dagar är en enda klimax: jag lever på randen.

När jag skriver kan jag inte skapa på samma sätt som när jag målar, då jag hantverksmässigt fram­ställer en färg. Men jag försöker skriva till dig med hela kroppen genom att skicka iväg en pil som sätter sig i ordets spädaste och nervkänsligaste del. Min okända kropp säger dig: dinosaurier, ichtyosaurier och plesiosaurier med endast auditiv mening, men utan att de för den skull blir bara torrt hö, utan tvärtom fuktigt gräs. Jag målar inte idéer, jag målar det mest oåtkomliga »för alltid«. Eller »för aldrig«, det är samma sak. Framför allt målar jag måleri. Och framför allt skriver jag hård skrift. Jag vill liksom kunna gripa ordet med handen. Är ordet ett föremål? Och ögonblicken, dem kramar jag fruktsaften ur. Jag är tvungen att avsätta mig själv för att komma åt livets kärnved och frö. Ögonblicket är ett levande frö.

Disharmonins hemliga harmoni: jag vill inte ha vad som är gjort utan vad som vindlande ännu håller på att bli till. Mina obalanserade ord är min tystnads lyx. Jag skriver med hjälp av akrobatiska luftpiruetter – jag skriver därför att jag har en innerlig lust att tala. Även om det enda jag får av att skriva är det stora måttet på tystnaden.

Och att jag säger »jag« beror bara på att jag inte vågar säga »du«, eller »vi« eller »en människa«. Jag är tvungen att vara ödmjuk och göra mig till en person genom att förminska mig men jag är du-varat.

Ja, jag vill ha det sista ordet som också är så först att man förväxlar det med den ogripbara sidan av verklig­heten. Jag är fortfarande rädd för att avlägsna mig från logiken för i och med det faller jag in i det instinktiva och det direkta, och i framtiden; det jag uppfinner i dag är mitt enda sätt att inrätta framtiden. Det är redan nu framtid och varje ögonblick är ett bestämt ögonblick. Vad gör det förresten om jag avlägsnar mig från logiken? Jag arbetar med råmaterial. Jag befinner mig bakom vad som ligger bakom tankarna. Det är meningslöst att försöka klassificera mig: jag tillåter det inte, jag glider helt enkelt undan, genrer kan inte fånga mig längre. Jag befinner mig i ett mycket nytt och äkta tillstånd, nyfiket på sig självt, så tilldragande och personligt att jag inte kan måla det eller skildra det. Det liknar stunder som jag har haft med dig, när jag älskade dig, stunder som jag inte kunde komma förbi eftersom jag hade tagit mig så djupt in i dem som var möjligt. Det är ett tillstånd av kontakt med den omkringliggande energin och jag ryser. Ett slags galen, galen harmoni. Jag vet att min blick måste vara blicken hos en primitiv människa som överlämnar sig helt åt världen, primitiv som gudarna som på sitt betydelsefulla vis bara tillåter det goda och det onda och inte vill kännas vid det goda som är intrasslat som i hår i det onda, ont som är det goda.

Jag fixerar plötsliga ögonblick som i sig själva bär med sig sin egen död medan nya föds – jag fixerar metamorfosögonblicken och det finns en ohygglig skönhet i deras följd och samtidiga förekomst.

Nu börjar morgonen gry och gryningen består av vit dimma på sandstranden. Allt är alltså mitt. Jag rör knappt vid något ätbart, jag vill inte väcka mig bortom dagens uppvaknande. Jag växer med dagen som när den växer släcker ett vagt hopp i mig och tvingar mig att betrakta den hårda solen ansikte mot ansikte. Det kommer en hård vindstöt som rör om bland mina papper. Jag hör denna vind av skrik, en rossling av en fågel som med öppna vingar glider snett nedåt. Och här tvingar jag mig till den stränghet som finns i ett stramt språk, jag tvingar mig till nakenheten hos ett vitt skelett som saknar temperament. Men skelettet saknar liv och så länge jag lever darrar jag, hela jag. Jag kommer inte att kunna nå den slutliga nakenheten. Och ännu vill jag inte ha den, som det verkar.

Det här är livet betraktat från livet. Det kan hända att jag inte har någon mening men det är i så fall samma brist på mening som hos den pulserande ådern.

Jag vill skriva till dig som den som lär sig. Jag fotar varje ögonblick. Jag fördjupar orden som om jag, snar­are än att måla själva föremålet, målade dess skugga. Jag vill inte fråga varför, man kan alltid fråga varför och ändå alltid stå utan svar; kommer jag att kunna överlämna mig åt den avvaktande tystnad som följer efter en fråga utan svar? Även om jag anar att det stora svaret till mig någonstans eller någon gång finns.

Och sedan kommer jag att veta hur man målar och skriver, efter det underliga men förtroliga svaret. Lyssna på mig, lyssna på tystnaden. Vad jag säger dig är aldrig det jag säger dig utan något annat. Fånga det här som undflyr mig och trots det lever jag av det och befinner mig på ytan av ett skimrande mörker. Det ena ögonblicket för mig kallsinnigt till nästa och det otematiska temat utvecklas planlöst men geomet­riskt som de på varandra följande figurerna i ett kalejdoskop.

Jag träder långsamt in i min gåva till mig själv, glans som solkats av den sista lovsången som låter som den första. Jag träder långsamt in i skrivandet så som jag tidigare redan har trätt in i måleriet. Det är en snårig värld full av lianer, stavelser, kaprifoler, färger och ord – tröskeln till en förfädersgrotta som är världens livmoder och ur den ska jag födas.

Och att jag så ofta målar grottor beror på att de är min neddykning i jorden, mörka men upplysta av strålglans, och jag, naturens blod – underliga och farliga grottor, jordens talisman, där stalaktiter, fossil och stenar förenas, och där djur som genom sin egen onda natur blivit galna söker en tillflyktsort. Grottorna är mitt helvete. En grotta ständigt drömmande om sina dimmor, minnen eller sin saknad? skrämmande, skrämmande, esoterisk och grönaktig av tidens slam. Inne i den mörka grottan hänger de skimrande fladdermusråttorna med vingar formade som kors. Jag ser ludna och svarta spindlar. Möss och råttor rusar skrämda undan på marken och väggarna. Mellan stenarna ligger skorpionen. Krabbor, som genom att dö och födas har sett likadana ut sedan förhistorien och som skulle framstå som skräckinjagande bestar om de var stora som människor. Gamla kackerlackor kryper omkring i dunklet. Och allt det här är jag. Allt är drömtungt när jag målar en grotta eller skriver till dig om den – utifrån grottan kommer klappret av tiotals lösa hästar som trampar mörkret med klanglösa hovar, och från friktionen av hovarna frigörs jublet i gnistor: här är jag, jag och grottan, i den tid som kommer att bringa oss i förruttnelse.

Jag vill i ord men utan att beskriva framställa den grotta som jag för ett tag sedan målade – men jag vet inte hur. Jag kan bara upprepa dess ljuva fasa, en grotta av skräck och under, en plats för plågade själar, vinter och helvete, ondskans oförutsebara substrat som ligger i en jord som inte är bördig. Jag kallar grottan vid dess namn och den börjar leva med sina farliga dunster. Då blir jag rädd för mig själv som kan måla fasan, jag, ett djur av ekande grottor, och jag kvävs för jag är ordet och samtidigt dess eko.

Men nu-ögonblicket är en eldfluga som tänds och slocknar, tänds och slocknar. Nuet är det ögonblick då bilhjulet i hög fart med en ytterst liten del nuddar marken. Och den del av hjulet som ännu inte har nuddat marken kommer att göra det i ett omedelbart förestående som absorberar det innevarande nuet och gör det till förflutet. Jag, levande och tindrande som ögonblicken, tänder mig och släcker mig, tänder och släcker, tänder och släcker. Men i det jag fångar i mig själv, nu när jag för över det till skrift, finns en förtvivlan över att orden upptar fler ögonblick än ett ögonkast. Snarare än ögonblicket är det dess flöde jag vill ha.

Det här är en ny era för mig och den förebådar mig för nu. Vågar jag? Än så länge gör jag det: för jag kommer från det plågade fjärran, jag kommer från kärlekens helvete men nu är jag fri från dig. Jag kommer långt ifrån – från en tung förfäderstid. Jag som kommer från smärtan av att leva. Och jag vill inte ha den längre. Jag vill ha det gladas vibration. Jag vill ha Mozarts otvungenhet. Men jag vill också ha inkonsekvensen. Frihet? den är min sista tillflyktsort, jag har tvingat mig till frihet och jag uthärdar den inte som en gåva utan heroiskt: jag är heroiskt fri. Och jag vill ha flödet.

Det är inte angenämt det jag skriver till dig. Jag berättar inga förtroligheter. Snarare gör jag mig till metall. Och jag är inte angenäm för dig eller för mig; mina ord smäller i dagens rymd. Vad du får veta om mig är skuggan av pilen som borrade sig in i måltavlan. Jag kommer bara meningslöst att ta en skugga som inte tar någon plats, och det enda som har någon betydelse är spjutet. Jag skapar något som är fritt från mig och från dig – det här är min frihet som leder till döden.

I detta nu-ögonblick är jag insvept i en otydlig kringdrivande längtan efter hänförelse och tusentals solreflexer i vattnet som rinner ur stuprännan ut på gräsmattan i en trädgård helt mogen med dofter, en trädgård och skuggor som jag uppfinner i detta nu och som är det konkreta sättet att tala i detta mitt ögonblick i livet. Mitt tillstånd är det hos en trädgård med rinnande vatten. När jag beskriver den försöker jag blanda ord så att tiden ska uppstå. Det jag berättar bör läsas snabbt som när man tittar.

Nu är det full dag och plötsligt än en gång söndag i oväntat utbrott. Söndag är en dag av ekon – varma, torra, och överallt surrande bin och getingar, kvitt­­rande fåglar och avlägsna taktfasta hammarslag – varifrån kommer alla söndagsekon? Jag som avskyr söndagar för att de är ihåliga. Jag, som vill ha det allra första eftersom det är en generations källa – jag som strävar efter att dricka vatten ur källan – jag som är allt det här, är av slumpen och det tragiska ödet be­gräns­ad att endast känna till och uppleva ekona av mig själv, eftersom jag inte kan fånga mitt mig i egentlig mening. Jag befinner mig i ett tillstånd av förbluffad förväntan, darrande, underverk, med ryggen mot världen, och någonstans flyr den oskyldiga ekorren. Växter, växter. Jag slumrar i söndagens sommarhetta där flugor flyger runt sockerskålen. Söndagens färggranna prål, och mogen glans. Och allt det här har jag målat för någon tid sedan, en annan söndag. Så här har vi den tidigare rena duken, nu täckt med mogna färger. Blåa flugor glänser till framför mitt fönster som står öppet mot den slöa gatan. Dagen liknar det spända och släta skinnet på en frukt som tänderna i en liten katastrof spräcker, och dess saft börjar rinna. Jag är rädd för den förbannade söndagen som gör mig till vätska.

För att få nya krafter och ge dig nya krafter återgår jag till mitt tillstånd av trädgård och skugga, frisk verklighet, det är knappt jag finns till och om jag finns till så är det med ömtålig försiktighet. Runt omkring skuggan är det ymnigt svettande varmt. Jag lever. Men jag känner att jag ännu inte har nått mina gränser, gränser till vad? utan gränser, den farliga frihetens äventyr. Men jag tar risken, jag tar hela tiden risken. Jag är full av gula vajande akacior, och jag som knappt ens har påbörjat min dagsmarsch, jag börjar den med en känsla av tragedi och anar på förhand till vilket förlorat hav mina livssteg för mig. Och på ett dåraktigt sätt gör jag mig till herre över mina obeboeliga vrår, mina vansinniga infall nästan kväver mig i sin skönhet. Jag är innan, jag är nästan, jag är aldrig. Och allt det här fick jag när jag slutade älska dig.

Jag skriver till dig som skissövningar innan jag målar. Jag ser ord. Det jag berättar är rent nu och den här boken är en rät linje i rymden. Den är ständigt nu pågående, och ljusmätaren i en kamera öppnas och sluts genast igen men har kvar blixten i sig. Även om jag säger »jag har varit med om« eller »jag kommer att vara med om« så är det närvarande tid eftersom jag säger det nu.

Jag började skriva de här sidorna också i syfte att förbereda mig för att måla. Men nu har jag fått smak för orden och jag gör mig nästan fri från färgernas makt; jag njuter vällustigt av att undan för undan skapa vad jag säger till dig. Jag upplever initiations­ceremonin i ordet och mina gester är prästerliga och trekantiga.

Ja, det här är livet sett från livet. Men rätt som det är glömmer jag bort hur man fångar det som händer och mitt enda sätt att fånga det som finns är att här leva allt som dyker upp oavsett vad; jag har nästan gjort mig fri från mina misstag. Jag låter den fria hästen springa vilt. Jag, som travar nervöst och det enda som begränsar mig är verkligheten.

Och när dagen går mot sitt slut hör jag syrsorna och blir helt uppfylld och obegriplig. Sedan upplever jag den blåaktiga gryningen som kommer med sin buk full med fåglar – håller jag kanske på att ge dig en uppfattning om vad en människa är med om i livet? Och allt som händer och faller mig in antecknar jag för att fixera det. För jag vill känna nuets darrande och livfulla nerv i händerna och jag vill att denna nerv ska reagera som en rastlöst bultande åder. Och att den gör uppror, denna livsnerv, och att den vrider sig och pulserar. Och att safirer, ametister och smaragder ska rinna ut i det fulla livets dunkla erotik: för i mitt mörker skälver till slut den stora topasen, ett ord som lyser av sig självt.

Jag hör just nu vild musik, nästan bara trummor och rytm som kommer från ett hus bredvid där drog­ade ungdomar lever nuet. Ett ögonblick till av oupphörlig, oupphörlig rytm och något förfärligt kommer att hända mig.

För på grund av rytmens paroxysm kommer jag – kommer jag att gå över till livets andra sida. Hur ska jag säga? Det är fruktansvärt och det hotar mig. Jag känner att jag inte längre kan stanna upp och jag blir rädd. Jag försöker avleda mig från rädslan. Men det verkliga hamrandet har för länge sedan upphört: jag är själv det oupphörliga hamrandet i mig. Från vilket jag måste bli fri. Men det går inte: andra sidan av mig själv kallar på mig. Stegen jag hör är mina egna.

Som om jag ur jordens djup drog upp de knotiga rötterna på ett gigantiskt träd, det är så jag skriver till dig, och de här rötterna som vore de kraftiga tentakler som voluminösa starka nakna kvinnokroppar inlindade i ormar och köttslig längtan efter förverklig­ande, och allt det här är en bön i en svart mässa, och en krälande begäran om amen: för det som är dåligt är oskyddat och är beroende av Guds frånvaro: där har vi skapelsen.

Kan jag ha gått över till andra sidan utan att känna det? Den andra sidan är ett helvetiskt pulserande liv. Men så kommer min fasas förvandling: då överlämnar jag mig åt ett tungt liv helt bestående av symboler tunga som mogna frukter. Jag väljer fel likheter men du drar mig ändå genom det tilltrasslade. En minnesskärva av mitt förflutnas goda förnuft håller mig fortfar­ande kvar tätt intill den här sidan. Hjälp mig, för någon­ting närmar sig och skrattar åt mig. Fort, rädda mig.

Men ingen kan räcka mig handen så att jag kan komma ut; jag måste använda den stora kraften – och i rivstartsmardrömmen rasar jag till slut framstupa på den här sidan. Jag ligger omkullvräkt kvar i det höga gräset, utmattad, hjärtat hoppar fortfarande vansinnigt och jag andas med häftiga och djupa andetag. Är jag utom fara? jag torkar min fuktiga panna. Jag reser långsamt på mig och försöker ta de första stegen i en bräcklig konvalescens. Jag klarar av att hålla balansen.

Nej, allt det här händer inte som verkliga faktum utan är – är ett listigt knep? ja, ett konstgrepp genom vilket en ytterst ömtålig verklighet börjar existera i mig: min förvandling har lyckats.

Men den andra sidan från vilken jag med nöd och näppe lyckades fly har blivit helig och jag avslöjar inte min hemlighet för någon. Det känns som om jag i drömmen svor någonting på den andra sidan, ingick en blodspakt. Ingen kommer att få veta något: vad jag vet är så flyktigt och nästan obefintligt att det stannar mellan mig och jag.

Är jag en av de svaga? en svag kvinna som över­väldig­ats av en oupphörlig och galen rytm? om jag hade varit stabil och stark skulle jag kanske inte ens ha hört rytmen? Jag hittar inga svar: jag är. Det är det enda jag får av livet. Men vad är jag? svaret är bara: jag är vad. Även om jag ibland skriker: jag vill inte vara jag längre!! men jag klistrar mig fast vid mig själv och på ett oupplösligt sätt bildas en livstextur.

Gör mig sällskap den som vill: vandringen är lång, den är mödosam men man gör den genom att leva. För nu menar jag allvar, jag håller inte på och leker med ord. Jag förkroppsligar mig i de vällustiga och obegripliga meningar som slingrar sig bortom orden. Och en tystnad stiger subtilt upp från sammanstötningen mellan meningarna.

Skriver är alltså vad man gör när man använder ordet som bete: ordet som fiskar vad som inte är ord. När detta icke-ord – mellan raderna – hugger betet har någonting blivit skrivet. Har man väl dragit upp »mellan raderna« kan man lättad kasta ordet. Men där upphör analogin; när icke-ordet har svalt betet har det låtit det uppgå i sig själv. Räddningen är då att skriva förstrött.

Jag vill inte känna den fruktansvärda begränsning som det innebär att leva enbart av vad som kan vara begripligt. Inte jag: jag vill ha en uppdiktad verklighet.

Vad ska jag säga till dig? jag säger dig ögonblicken. Jag avviker från mig själv och först då finns jag till, på ett febrigt sätt. Vilken feber: kommer jag en dag att kunna sluta leva? stackars mig som dör så mycket. Jag följer den slingrande stig där rötterna spränger jord­en, jag har passionens gåva, när den torra stammen brinner vrider jag mig i lågorna. Jag ger min tillvaros varaktighet en dold mening som överskrider mig. Jag är en simultan varelse: jag förenar i mig den förflutna tiden, nuet och framtiden, tiden som pulserar i klockornas tickande.

För att tolka mig och formulera mig behöver jag nya tecken och nya ljudbildningar som placerar sig hitom och bortom min mänskliga historia. Jag för­vand­lar verkligheten och sedan skapas jag av en annan, drömmande och sömngångaraktig verklighet. Och hela jag rullar runt och medan jag rullar mig på marken lägger jag till blad, jag, ett anonymt verk av en anonym verklighet som endast går att rättfärdiga så länge mitt liv varar. Och sedan? sedan kommer allt jag har levt att vara ett futtigt överflöd.

Men för närvarande befinner jag mig mitt i det som skriker och myllrar. Och det är subtilt som den mest ogripbara verkligheten. För närvarande är tiden så länge en tanke varar.

Denna beröring med verklighetens osynliga kärna är så fullkomligt ren.

Jag vet vad det är jag sysslar med: jag räknar ögonblicken som droppar och är stinna av blod.

Jag vet vad det är jag sysslar med: jag improviserar. Men vad är det för fel med det? jag improviserar på samma sätt som man improviserar i jazzmusik, ras­ande jazz, jag improviserar inför publiken.

Det känns mycket märkligt att ha bytt ut färgerna mot dessa underliga ord. Ord – jag rör mig försiktigt mellan dem, de kan bli hotfulla; om jag vill kan jag skriva så här: »pilgrimer, handelsmän och herdar ledde sina karavaner mot Tibet och vägarna var svårframkomliga och primitiva«. Med den meningen fick jag en scen att födas, som i en ögonblicksbild.

Vad säger denna improvisationsjazz? den säger armar intrasslade i ben och lågor som stiger uppåt och jag passiv som ett stycke kött som håller på att förtäras av den krokiga vassa näbben på en örn som avbrutit sin blinda flykt. Jag uttrycker mina dunklaste önskningar för mig själv och för dig och åstadkommer med orden en orgiastisk kaotisk skönhet. Jag darrar av njutning inför det nya i att använda ord som bildar en intensiv snårskog! Jag kämpar för att mer på djupet erövra min känslo- och tankefrihet, utan någon som helst nyttig mening; jag är ensam, jag och min frihet. Friheten är så stor att den kan göra en primi­tivist upprörd men jag vet att du inte blir upprörd över den fullhet jag uppnår och som saknar gränser som går att uppfatta. Denna min förmåga att leva det som är runt och vidsträckt – jag omger mig med köttätande växter och sägenomspunna djur, alltsammans badande i ett grovt och snett ljus från ett mytiskt kön. Jag går intuitivt framåt och utan att söka efter en idé: jag är organisk. Och jag frågar inte efter mina motiv. Jag dyker ner i nästan smärtan av en intensiv glädje – och för att göra mig snygg skjuter blad och grenverk fram i håret.

Jag vet ingenting om det jag håller på att skriva; jag är dunkel för mig själv. Jag fick bara inledningsvis en briljant månvision och då knöt jag ögonblicket till mig innan det dog, ögonblicket som ständigt dör. Det är inget tankemeddelande som jag översänder till dig utan en instinktiv lust till det som ligger dolt i naturen och som jag kan ana. Och det här är en ordfest. Jag skriver i tecken som snarare än röst är en gest. Allt det här är sådant jag är van att måla genom att ha rört vid sakernas innersta natur. Men det är dags för mig att göra en paus i målandet så att jag kan återhämta mig, jag återhämtar mig i dessa rader. Jag har en röst. Precis som när jag kastar mig i mina teckningars penndrag är det här en övning i att leva utan att planera. Världen har ingen synlig ordning och den enda ordning jag har är den som finns i min andning. Jag låter mig ske.

Jag befinner mig i nattens stora drömmar; för nu-på-en-gång är om natten. Och jag besjunger tidens gång; jag är fortfarande medernas och persernas drottning och jag är dessutom min egen långsamma utvecklig som likt en lyftbro lägger sig i en framtid vars mjölkvita dimmor jag andas redan i dag. Min aura är livsmysterium. Jag överskrider mig själv genom att avsäga mig mig själv och så blir jag världen: jag följer världens röst, jag själv har plötsligt en enda röst.

Världen: en härva av telegraftrådar som håller på att resa sig. Och icke desto mindre är ljuset dunkelt: det här är jag inför världen.

Det är en farlig balansakt jag utför, fara för själens liv. Natten som kommer betraktar mig med slö, ärgig och klibbig blick. I denna natt som är längre än livet vill jag, i denna natt vill jag ha rått och blodigt och saliv­fullt liv. Jag vill ha det här ordet: ypperlig, ypperlig är frukten när den är som saftigast, en frukt utan svårmod. Jag vill ha stora avstånd. Min vilda intuition av mig själv. Men huvudsaken i mig själv är alltid dold. Jag är underförstådd. Och när jag förtydligar mig förlorar jag den fuktiga intimiteten.

Vilken färg har rymdens oändlighet? den har luft­ens färg.

Vi – inför dödens skandal.

Du hör bara helt ytligt vad jag säger och ur bristen på mening kommer en mening att födas så som det ur mig oförklarligt föds högt och lätt liv. Den täta djungeln av ord omsluter på ett kompakt sätt vad jag känner och lever och förvandlar allt jag är till något mitt som är utanför mig. Naturen är omslutande: den trasslar till mig fullständigt och är sexuellt levande, bara det: levande. Också jag är grymt levande – och jag slickar mig om nosen som jaguaren efter att ha slukat hjorten.

Jag skriver till dig i själva det innevarande ögonblicket. Jag förklarar mig endast i nuet. Jag talar i dag – inte i går eller i morgon – utan i dag och i detta förgängliga ögonblick. Min lilla och inramade frihet förenar mig med världens frihet – men vad är ett fönster om inte luften inramad av räta vinklar? Jag är kärvt levande. Jag går min väg – säger döden utan att lägga till att den tar mig med sig. Och jag andas flämtande och darrar för att jag måste följa med den. Jag är döden. Det är i mitt själva varande som döden äger rum – hur ska jag förklara? det är en sensuell död. Som död går jag genom det höga gulgröna gräset; jag är Diana jägaren som letar guld men bara finner benhögar. Jag lever av ett underliggande skikt av känslor: jag mår dåligt och är knappt vid liv.

Men dessa raseriets högsommardagar blåser nödvändigheten av försakelse i ansiktet på mig. Jag avstår från att ha betydelse och jag överväldigas av en ljuv och smärtsam förtrollning. Runda, runda former korsar varandra i luften. Det är sommarvarmt. Jag seglar i min tremastare som trotsar vindarna under en förhäxad sommar. Söndertrampade blad påminner mig om barndomens mark. De gröna händerna och brösten av guld – det är så jag målar Satans märke. De som fruktar oss och vår alkemi är de som slet kläderna av trollkvinnor och trollkarlar på jakt efter det hemliga märket som man nästan alltid fann trots att det bara gick att känna genom blicken för detta märke var obeskrivligt och omöjligt att uttala till och med under den mörka medeltiden – medeltiden, du är mitt mörka fördolda och i eldarnas sken dansar de märkta runt i cirklar ridande på grenar och bladverk som är den falliska fruktbarhetssymbolen; till och med under vita mässor använder man blod och det blodet dricker man.

Hör på: jag låter dig finnas, så låt också mig finnas.

Men i evighet är ett mycket hårt ord: det finns ett granitartat »e« i början av det. I evighet: för allt som är har aldrig börjat. Det knastrar i mitt lilla och mycket begränsade huvud när jag tänker på något som varken har början eller slut – för så är det eviga. Som tur är håller denna känsla inte i sig så länge för det klarar jag inte av och om den höll i sig skulle den göra mig galen. Men det knastrar i huvudet också när jag föreställer mig motsatsen: någonting som skulle ha börjat – för var skulle det börja? Och som slutade – men vad skulle komma efter slutet? Som du märker är det omöjligt för mig att fördjupa och erövra livet, det är som luft, det är min lätta andedräkt. Men jag vet mycket väl vad det är jag vill ha här: jag vill ha det oavslutade. Jag vill ha den djupa organiska oordning som trots allt låter mig ana en underliggande ordning. Det potentiellas stora potens. Jag formulerar de fram­stammade raderna i samma stund som jag skriver dem och de är så nya och omogna att de sprakar. De är nuet. Jag vill uppleva avsaknaden av konstruktion. Även om det från början till slut genom min text går en skör röd tråd – vilken? neddykandets i ordmateriens? passionens? En sexuellt eggande röd tråd, en pust som värmer stavelsernas gång. Livet är nästan på väg att undfly mig även om jag nu nästan är säker på att livet är något annat och har en hemlig stil.

Det är inte meningen att texten jag ger dig ska betraktas på nära håll; dess hemliga fulländning kommer fram först när man ser den från ett flygplan högt uppe i luften. Då anar man öarnas lek och man ser kanaler och hav. Förstå mig rätt: vad jag skriver till dig är en ljudhärmande ordbildning, en språkets konvulsion. Det är inte en historia jag översänder till dig utan bara ord som lever av ljudet. Så här säger jag till dig:

»Vällustig stam.«

Och jag badar i den. Den sitter ihop med rötterna som tränger in i oss på jorden. Allt jag skriver till dig är spänt. Jag använder lösryckta ord som vart och ett i sig självt är ett fritt flygande spjut: »vildar, barbarer, dekadenta ädlingar och brottslingar.« Säger det här dig något? Mig talar det till.

Men språkets allra viktigaste ord består av bara två bokstäver: är. Är.

Jag befinner mig i dess kärna.

Jag är fortfarande kvar.

Jag befinner mig i det mjuka och levande centrum.

Fortfarande.

Det glimmar och är elastiskt. Som stegen hos en glänsande svart panter som jag en gång såg och som gick med mjuka, lätta och farliga steg. Men inte i bur – för det vill jag inte. Vad det oförutsebara beträffar – nästa mening är för mig omöjlig att förutse. I kärnan där jag befinner mig, i kärnan av Är, ställer jag inga frågor. För när något är – är det. Jag begränsas endast av min identitet. Jag, ett elastiskt väsen skilt från andra kroppar.

Sanningen att säga kan jag fortfarande inte urskilja tråden i den härva jag håller på att skriva till dig. Jag tror att jag aldrig kommer att få se den – men jag släpper ändå in mörkret i vilket den mjuka panterns ögon glänser. Mörkret är min bakteriekultur. Sagovärldsmörkret. Jag fortsätter att tala till dig och riskerar att bli osammanhängande: jag är underjordiskt oåtkomlig för mitt vetande.

Jag skriver till dig för att jag inte förstår mig.

Men jag fortsätter att följa mig. Elastisk. Den är ett sådant mysterium denna skog där jag överlever för att vara. Men nu tror jag faktiskt att det går. Det vill säga: jag går in. Jag menar: i mysteriet. Jag själv mystisk och inne i kärnan där jag rör mig simmande, en protozo. En dag sa jag naivt: jag kan göra allt. Det var min för­aning om att jag en dag skulle kunna släppa taget och falla i glömska för alla lagar. Elastisk. Den verkliga glädjen: den hemliga extasen. Jag vet hur man upp­finner en tanke. Jag känner nyhetens upphetsning. Men jag är väl medveten om att det jag skriver bara är en ton.

I denna kärna får jag en underlig känsla av att jag inte tillhör människosläktet.

Det finns mycket att säga som jag inte vet hur jag ska säga. Orden saknas. Men jag vägrar att hitta på nya; de som redan finns bör kunna säga vad som går att säga och vad som är förbjudet. Och det som är förbjudet gissar jag. Om jag orkar. Bakom tankarna finns inga ord: man är. I mina målningar finns inga ord: de ligger bakom tankarna. De är. Jag är. Du är.

Och jag skräms av mina spöken, av det mytiska, fantastiska och gigantiska: livet är övernaturligt. Och jag går på en spänd lina med ett uppfällt paraply i hand­en. Jag går fram till gränsen till min stora dröm. Jag ser inälvsimpulsernas vrede; plågade inälvor vägleder mig. Jag gillar inte det jag just har skrivit – men jag är tvungen att acceptera hela stycket för det har hänt mig. Och jag hyser stor respekt för vad jag är med om. Mitt innersta väsen är inte medvetet om sig självt och det är därför som det blint lyder mig.

Jag är nu antimelodisk. Jag finner behag i de kärva motsatsernas svåra harmoni. Vart går jag? och svaret är: jag går.

När jag dör då kommer jag aldrig att ha fötts och levt: döden suddar ut spåren av havsskum på stranden.

Nu är ett ögonblick.

Nu är det redan ett annat.

Och ännu ett. Vad jag anstränger mig för att göra: att nu ta framtiden till detta nu. Jag rör mig i mina djupa instinkter som blint förverkligas. Så känner jag att jag befinner mig i närheten av källor, sjöar och vattenfall, som alla flödar över av vatten. Och jag fri.

Hör på mig, hör min tystnad. Det jag säger är aldrig det jag säger utan något annat. När jag säger »flödar över av vatten« talar jag om den kroppsliga kraften i världens vatten. Försök uppfatta det här andra som jag egentligen talar om för själv kan jag det inte. Läs energin som finns i min tystnad. Åh jag är rädd för Gud och för hans tystnad.

Jag är – mig.

Men så finns också mysteriet med det opersonliga som är »it«: jag har det opersonliga i mig och det är inte fördärvat och kan inte fördärvas av det personliga som ibland dränker mig; men jag torkar i solen och jag är något opersonligt med en hård kärna som kan gro. Mitt personliga är mulljord som lever av förruttnelse. Mitt »it« är hårt som en kiselsten.

Transcendensen i mig är det levande och mjuka »it« och har samma tankeförmåga som ett ostron. Känner ostronet ångest när det rycks från sin rot? Blir det oroligt där det lever sitt liv utan ögon? Jag brukade droppa lime på det levande ostronet och betraktade med fasa och fascination hur hela ostronet drog ihop sig. Och jag åt det levande it. Det levande it är Gud.

Jag gör ett uppehåll här för jag vet att Gud är världen. Gud är det som finns. Ber jag till det som finns? Det är inte farligt att närma sig det som finns. Den djupa bönen är en meditation över intet. Det är den torra och elektriska kontakten med sig, ett opersonligt sig.

Vad jag inte tycker om är när man droppar lime i mina djup och får hela mig att dra ihop mig. Är livets faktum limedropparna på ostronet? Sover ostronet mån tro?

Vilket är det första elementet? genast måste det bli två för att den hemliga intima rörelsen ska uppstå ur vilken mjölk rinner fram.

Jag har hört sägas att när kattmamman har fött äter hon upp sin egen moderkaka och sedan äter hon inget mer på fyra dagar. Först därefter dricker hon lite mjölk. Jag kan väl få säga några ord enbart om amning. Man säger att mjölken strömmar till. Hur då? Men att förklara skulle inte tjäna något till eftersom förklaringen kräver en annan förklaring som skulle kräva ytterligare en annan förklaring och som åter­igen skulle leda till mysteriet. Men jag känner till it-saker om att amma ett barn.

Jag andas. Upp och ner. Upp och ner. Hur andas det nakna ostronet? Om det andas är det inte något jag ser. Finns inte det jag inte ser? Det finns ingenting som griper mig så starkt som att det jag inte ser trots allt finns. För vid mina fötter har jag då en hel okänd värld som existerar fullt ut och är full av rik saliv. Sanningen finns någonstans; men att tänka på den är ingen idé. Jag kommer inte att finna den och ändå lever jag av den.

Det jag skriver till dig kommer inte försiktigt, stiger inte upp lite i sänder till en klimax för att sedan dö försiktigt. Nej: det jag skriver till dig är av eld som brinn­ande ögon.

I natt är det fullmåne. Genom fönstret täcker månen min säng och gör allt blåaktigt mjölkvitt. Månskenet är tafatt. När man kommer in har man det på vänster sida. Då blundar jag och flyr. För fullmånen består av en lätt sömnlöshet: slö och dåsig som efter älskog. Och jag hade bestämt mig för att jag skulle sova så att jag kunde drömma, jag längtade efter drömmarnas nyheter.

Så drömde jag något som jag ska försöka återskapa. Det handlar om en film som jag satt och tittade på. I den fanns en man som härmade en filmskådespel­are. Och allt som den här mannen gjorde härmades i sin tur av andra och åter andra. Varenda rörelse. Och så kom en reklamsnutt för en dryck som hette Zerbino. Mannen tog flaskan med Zerbino och förde den till munnen. Då tog alla en flaska Zerbino och förde den till munnen. Mitt i alltsammans sa mannen som härmade en filmskådespelare: det här är en reklamfilm för Zerbino men egentligen är Zerbino bara skit. Men det slutade inte där. Mannen fattade åter flaskan och drack. Och alla andra gjorde likadant; det gick inte att värja sig. Zerbino var en starkare institution än mannen. Kvinnorna såg vid det här laget ut som flygvärdinnor. Flygvärdinnor är fuktfria – man är tvungen att blanda ut pulvret i rätt mycket vatten för att de ska bli mjölk. Det är en film om automatiska människor som är intensivt och ytterligt väl medvetna om att de är automatiska och att det inte finns något sätt att komma undan. Gud är inte automatisk; varje ögonblick för Gud är. Han är it.

Men det finns saker som jag frågade mig när jag var barn och som jag ännu inte har funnit svar på och som klagande ekat genom åren: skapades världen av sig självt? Men var skapades den i så fall? på vilken plats? Och om det var med hjälp av Guds energi – var började det? kan det ha varit precis som när jag nu på samma gång är och skapar mig? Det är på grund av denna avsaknad av svar som jag blir så osäker.

Men 9 och 7 och 8 är mina hemliga siffror. Jag är en invigd utan sekt. Törstande efter mysteriet. Min passion för siffrornas innersta, i vilka jag anar deras eget stränga och fatala ödes kärna. Och jag drömmer om yppiga storheter insvepta i mörker: överflödets upphetsning, där de sammetslena och köttätande växterna är vi själva som just har knoppats, häftig kärlek – långsam svimning.

Är det jag håller på och skriver till dig kanske något som finns bakom tankarna? Resonerande är det i varje fall inte. Må den som klarar av att sluta resonera – vilket är ohyggligt svårt – göra mig sällskap. Men jag härmar åtminstone ingen filmskådespelare och ingen behöver föra mig till munnen eller bli flygvärdinna.

Jag ska bekänna en sak för dig: jag är en smula rädd. Jag vet nämligen inte vart min frihet kommer att föra mig. Friheten är varken godtycklig eller tygellös. Men jag rör mig fritt.

Då och då ska jag ge dig en enkel historia – en melodisk aria cantabile för att avbryta min stråkkvartett; ett figurativt avsnitt för att öppna en glänta i min näring­srika djungel.

Är jag fri? Något finns det som fortfarande binder mig. Eller är det jag som binder mig vid det? Så är det också; jag rör mig inte helt fritt eftersom jag är förenad med allt. En människa är för övrigt allt. Det är inte tungt att bära eftersom man helt enkelt inte bär det: alltet är man.

Det känns som om jag för första gången börjar förstå mig på sakerna. Det verkar som om det bara är för att inte överskrida mig själv som jag inte närmar mig sakerna ännu mer. Jag är en aning rädd för mig själv, jag är inte tillförlitlig och jag misstror min falska makt.

Så säger den som inte kan.

Jag styr ingenting. Inte ens över mina egna ord. Men det finns inget sorgligt med det; det är glad ödmjukhet. Jag, som lever vid sidan om, jag är till vänster för den som kommer in. Och i mig darrar världen.

Är mina ord till dig utsvävande? Jag skulle önska att så inte var fallet, jag är inte utsvävande. Men jag är kalejdoskopisk: jag fascineras av mina gnistrande mutationer som jag här kalejdoskopiskt nedtecknar.

Nu tänker jag göra ett kort uppehåll för att fördjupa mig ännu mer. Sedan kommer jag tillbaka.

Jag är tillbaka. Jag har varit och funnits till. Jag fick ett brev från någon i São Paulo som jag inte känner. En självmordskandidats sista brev. Jag ringde till São Paulo. Ingen svarade, jag lät signal efter signal gå fram och det lät som i en tyst lägenhet. Död eller inte död. I morse ringde jag på nytt: fortfarande ingen som svar­ade. Död. Jag kommer aldrig att glömma det.

Jag är inte rädd längre. Får jag berätta, går det bra? Jag föddes så här: genom att ur min mors livmoder ta det liv som alltid har varit evigt. Vänta på mig – gör du det? Medan jag målar eller skriver är jag anonym. Min djupa anonymitet som ingen någonsin har rört.

Jag har något viktigt att säga dig. Jag skämtar inte: it är ett rent grundämne. Det är vad ögonblicket i tiden består av. Jag håller inte på att reducera något till saker; det här är mitt verkliga framfödande av it. Jag känner mig yr som den som just ska födas.

Födas: jag har sett en katt föda. Kattungen kommer ut helt hoprullad inbäddad i en säck av vatten. Mamman slickar vattensäcken så mycket att den till slut brister och där är den nästan fria kattungen, som bara sitter fast i navelsträngen. Då biter kattan-modern-skaparen av denna sträng och fram träder ett nytt fakt­um i världen. Detta förlopp är it. Jag skämtar inte. Jag är allvarlig. För jag är fri. Jag är så enkel.

Jag håller på att ge dig din frihet. Först tar jag sönder vattensäcken. Sedan kapar jag navelsträngen. Och så lever du för egen räkning.

Och när jag föds blir jag fri. Det är grunden i min tragedi.

Nej. Det är inte lätt. Men det »är«. Jag har ätit min egen moderkaka så att jag inte ska behöva äta på fyra dagar. För att jag ska ha mjölk att ge dig. Mjölken är ett »det«. Och ingen är jag. Ingen är du. Det är detta som är ensamheten.

Jag väntar på nästa mening. Det är en fråga om sekunder. På tal om sekunder, jag måste fråga dig om du orkar med att tiden är både i dag och nu och genast. Jag orkar eftersom jag har ätit min egen moderkaka.

Klockan halv fyra på natten vaknade jag. Och genast hoppade jag elastisk ur sängen. Jag kom hit för att skriva till dig. Det vill säga: vara. Nu är hon halv sex på morgonen. Ingenting har jag lust med; jag är ren. Jag önskar dig inte den här ensamheten. Men själv befinner jag mig i det skapande mörkret. Klartänkt mörker, lysande dumhet.

Det finns mycket som jag inte kan berätta för dig. Jag ska inte bli självbiografisk. Jag ska försöka vara »bio«.

Jag skriver under ordens gång.

Innan spegeln uppfanns visste människan inte hur hennes eget ansikte såg ut annat än som det reflekterades i vattnet på en sjö. Efter en viss tid är var och en ansvarig för det ansikte hon har. Jag ska nu betrakta mitt eget. Det är ett naket ansikte. Och när jag tänker på att det inte finns ett likadant i hela världen blir jag förskrämt glad. Och aldrig heller kommer det att göra det. Aldrig är det omöjliga. Jag tycker om aldrig. Jag tycker om alltid också. Vad finns det mellan aldrig och alltid som gör dem så indirekt och intimt förenade?

Djupast inne i allt finns halleluja.

Det här ögonblicket är. Du som läser mig är.

Jag har svårt att tro att jag ska dö. För jag sprudlar i kall friskhet. Jag kommer att få ett långt, långt liv efter­som varje ögonblick är. Känslan jag har är att jag är på väg att födas men inte kan.

Jag är ett hjärta som slår i världen.

Må du som läser mig hjälpa mig att födas.

Vänta: det håller på att bli mörkt. Ännu mer.

Ännu mörkare.

Ögonblicket är ett fullständigt mörker.

Fortsätt.

Vänta: jag börjar urskilja något. En självlysande form. En mjölkfärgad mage med navel? Vänta – för jag tänker ta mig ut ur det här mörkret där jag är rädd, mörker och extas. Jag är mörkrets hjärta.

Problemet är att gardinen i mitt sovrumsfönster är trasig i upphängningen. Den går inte att dra för. Så fullmånen skiner rakt in och gör hela rummet fosfor­e­scerande av tystnader; det är fruktansvärt.

Nu håller mörkret på att upplösas.

Jag är född.

Paus.

En underbar skandal: jag föds.

Jag blundar. Jag är ren omedvetenhet. Man har red­an klippt av navelsträngen: jag virvlar fritt i universum. Jag tänker inte men jag känner it. Med slutna ögon söker jag blint efter bröstet: jag vill ha tjock mjölk. Ingen har lärt mig att vilja. Men redan vill jag. Jag ligger ner med öppna ögon och stirrar upp i taket. Inom mig är det dunkel. Ett jag som pulserar redan utan form. Det finns solrosor. Det finns vete som växer högt. Jag är.

Jag hör tidens ihåliga muller. Det är världen som lomhört håller på att bildas. Att jag hör det beror på att jag finns innan tiden har bildats. »Jag är« är världen. Värld utan tid. Mitt medvetande nu är lätt och är luft. Luften har varken plats eller tid. Luften är icke-platsen där allt kommer att finnas. Det jag skriver är luft­ens musik. Bildandet av världen. Långsamt närmar sig det som kommer att bli. Det som kommer att bli är redan. Framtiden är framåt och bakåt och åt sidorna. Framtiden är vad som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Även om tiden skulle avskaffas? Det jag skriver till dig skriver jag inte för att det ska läsas – det är till för att varas. Änglavarelsernas trumpeter ekar i frånvaron av tid. I luften föds den första blomman. Marken som är jord bildas. Resten är luft och resten är stilla eld i ständig förändring. Finns inte ordet »ständig« eftersom tiden inte finns? Men mullret finns. Och min egen tillvaro börjar finnas till. Börjar tiden nu?

Det slog mig plötsligt att man inte behöver någon ordning för att leva. Det finns ingen mall att rätta sig efter och inte heller har man någon egen mall: jag föds.

Jag är ännu inte redo att tala om »han« eller »hon«. Jag visar fram »det där«. Det där är en universell lag. Födelse och död. Födelse. Död. Födelse och – som en världens andning.

Jag är ren it som pulserade rytmiskt. Men jag känner att jag snart är redo att tala om han eller hon. Någon historia lovar jag dig inte här. Men det har it. Vem står ut med det? It är mjukt och det är ostron och det är moderkaka. Jag skämtar inte för jag är inte en synonym – jag är själva namnet. Det går en stållinje genom allt jag skriver till dig. Så finns framtiden. Som är just i dag.

Min vidsträckta natt äger rum i ett vardandes be­gyn­nelse. Handen vilar på jorden och lyssnar varmt till ett pulserande hjärta. Jag ser den stora vita snigeln med kvinnobröst: är den ett mänskligt väsen? Jag bränner den på inkvisitionsbål. Jag har mystiken i mörkret i ett avlägset förflutet. Och tar mig bort från denna offrets tortyr försedd med det obeskrivliga märke som symboliserar livet. Elementära varelser omger mig, dvärgar, gnomer, troll och andeväsen. Jag offrar djur för att ta vara på deras blod som jag be­höver till mina trolldomsceremonier. I min ilska bär jag fram själens offergåva i dess eget mörker. Mässan skrämmer mig – mig, som utför den. Och det grumliga medvetandet härskar över materien. Rovdjuret visar tänderna och i fjärran i luften galopperar hästarna framför de utsmyckade karnevalsvagnarna.

I min natt avgudar jag världens hemliga innebörd. Mun och tunga. Och en lös häst med fri styrka. Jag behåller hästens hov i kärleksfull fetischism. I min djupa natt blåser en galen vind som för trådar av skrik till mig.

Jag upplever en oläglig sensualitets martyrium. Tid­igt på morgonen vaknar jag full av frukter. Vem ska komma och skörda mitt livs frukter? Om inte du och jag själv? Hur kan det komma sig att allting redan verkar ha hänt ett ögonblick innan det händer? Det är en fråga om tidens simultanitet. Och så börjar jag ställa dig frågor och många av dem kommer att förverk­ligas. För jag är en fråga.

Och i min natt känner jag det onda som behärskar mig. Det man brukar kalla för vackra landskap gör mig inget annat än trött. Jag tycker om landskap där mark­en är bränd av solen, med förvridna träd och steniga berg och som översköljs av starkt vitt ljus. Där ja, där döljer sig den hemliga skönheten. Jag vet att du inte heller tycker om konst. Jag föddes hård, heroisk, ensam och stående. Och jag fann min kontrapunkt i det opittoreska landskapet utan skönhet. Fulheten är mitt stridsbanér. Jag älskar det fula med en jämlikes kärlek. Och jag utmanar döden. Jag – jag är min egen död. Och ingen annan går längre. Det barbariska som finns i mig söker det grymt barbariska utanför mig. I mörker och ljus ser jag ansiktena på de människor som tvekar inför eldens lågor. Jag är ett träd som brinner och njuter i smärta. En enda mildhet rår om mig: det hemliga samförståndet med världen. Jag älskar mitt kors, det jag plågat bär på. Det är det minsta jag kan göra med mitt liv: att medlidsamt acceptera natt­ens offer.

Det främmande griper mig: så jag fäller upp det svarta paraplyet och står upphetsad i en dansfest med lysande stjärnor. Jag har den rasande nerven i mig och den får mig att vrida mig. Tills den sena natten kommer och finner mig utan krafter. Den sena natten är stor och äter mig. Den hårda vinden kallar på mig. Jag följer efter den och slits i stycken. Om jag inte går in i den lek som öppnar sig till liv kommer jag att förlora mitt eget liv i ett självmord på min art. Jag skyddar min livslek med elden. När min och världens existens blir ohållbar för förnuftet – då kastar jag mig fri och följer en dold sanning. Skulle jag känna igen sanningen om den tydligt uppenbarade sig?

Jag håller på att skapa mig. Jag skapar mig tills jag kommer till den hårda kärnan.

Om mig i världen vill jag berätta om den kraft som leder mig och som jag får av själva världen, om den vitala sensualiteten med tydliga strukturer och om kurv­orna som är organiskt förenade med andra kurvformer. Mina skrivtecken och mina vindlingar är starka och friheten som blåser genom sommaren bär själv med sig sitt eget fatala öde. Den inneboende erotiken i allt som är levande finns utspridd i luften, i havet, i växterna, i oss, finns utspridd i intensiteten i min röst, jag skriver till dig med min röst. Och det finns en styrka som hos en kraftig trädstam, med rötter som trängt ner i den levande jorden som svarar med att ge massor med näring. Jag andas energin om natten. Och allt detta i det fantastiska. Det fantast­iska: under ett ögonblick är världen exakt vad mitt hjärta ber om. Jag är nära att dö och bilda nya kompositioner. Jag uttrycker mig väldigt illa och hittar inte de rätta orden. Min inre form är fint renad och ändå har min enhet med världen de stora verkligheternas och de fria drömmarnas nakna råhet. Jag känner inga förbud. Och min egen styrka gör mig fri, detta fullmatade liv som svämmar över i mig. Och ingenting planerar jag i mitt intuitiva arbete med att leva: jag arbetar med det indirekta, det informella och det oförutsedda.

Så här på natten är jag blek och flämtar och är torr i munnen inför det jag kan nå. Naturen sjunger körsång och jag håller på att dö. Vad sjunger naturen? själva det sista ordet som aldrig mer kommer att vara jag. Århundradena kommer att falla över mig. Men för närvarande en själslig och kroppslig brutalitet som visar sig i den kraftiga skållningen av tunga ord som kör in i varandra – och något vilt, primärt och enerverat stiger upp ur mina träsk, den fördömda växten som är på väg att överlämna sig åt Gud. Ju mer fördömd, desto närmare Gud. Jag utforskade mina egna djup och upptäckte att jag vill ha blodigt liv, och i den dolda meningen finns en intensitet som lyser. Det är det hemliga ljuset hos kunskapen om det fatala ödet: jordens fundamentala sten. Det är snarare en förutsägelse om liv än egentligt liv. Jag driver ut det och utesluter de profana. I min värld tillåts jag inte ha stor handlingsfrihet. Jag är bara fri att utföra de ödesbestämda gesterna. Min anarki lyder underjordiskt en lag där jag i hemlighet sysslar med astronomi, matematik och mekanik. Liturgin för de surrande svärmarna av insekter som kommer ut från de dimhöljda och stinkande träsken. Insekter, paddor, löss, flugor, vägglöss och skinnbaggar – alltsammans uppkommet ur en fördärvad osund larvutveckling. Och min hunger livnär sig på dessa stinkande varelser stadda i förruttnelse. Min rit renar krafter. Men det finns ondska i djungeln. Jag dricker en klunk blod som gör mig fullständigt hel. Jag hör cymbaler och trumpeter och små trummor som fyller luften med ljud och vågskvalp som dränker solskivans tystnad och dess underverk. Jag vill ha en cape vävd i solguldstråd. Solen är tystnadens magiska spänning. Under min färd till mysterierna hör jag den köttätande växten som gråter över länge sedan svunna tider; och jag drömmer obscena drömmar under sjukliga vindar. Jag är förtjust, förförd, hänförd av förstulna röster. De nästan obegripliga kilskriftsinskriptionerna berättar om hur man blir havande och ger formler för hur man livnär sig på mörkrets kraft. De berättar om de nakna krälande honorna. Och solförmörkelsen framkallar hemlig skräck som trots allt förebådar en hjärtats glanstid. Jag sätter bronsdiademet i mitt hår.

Bakom tankarna – ännu längre bak – finns det tak jag stirrade upp i när jag var barn. Rätt som det var började jag gråta. Det var redan kärlek. Eller jag kanske inte ens grät. Jag låg på lur. Och utforskade taket. Ögonblicket är det väldiga ägget med varma inälvor.

Nu är det återigen natt.

Men när gryningen kommer tänker jag att vi är de samtida med nästa dag. Må Gud hjälpa mig: jag är förlorad. Jag behöver dig något fruktansvärt. Vi måste vara två. För att vetet ska bli högt. Jag är så allvarlig att jag tänker sluta.

Jag föddes för några ögonblick sedan och jag är bländad.

Kristallglasen klirrar och gnistrar. Vetet är moget, brödet är utdelat. Men utdelat med mildhet? Det är viktigt att veta. Jag tänker inte, på samma sätt som dia­manten inte tänker. Jag glänser fullkomligt ren. Jag är varken hungrig eller törstig: jag är. Jag har två ögon som är öppna. Mot intet. Mot taket.

Jag ska skriva ett adagio. Läs långsamt och i lugn och ro. Det är en stor fresk.

Att födas är så här:

Solrosorna vänder långsamt blomkronorna mot solen. Vetet är moget. Brödet äts med mildhet. Mina impulser kopplas samman med trädens rötter.

Födelse: de fattiga har en bön på sanskrit. De ber inte om något; de är fattiga i anden. Födelse: afri­kanerna har svart och matt hud. Många är barn till drottningen av Saba och kung Salomo. För att jag, den nyfödda, ska somna stämmer afrikanerna upp i en enkel sövande sång där de sjunger monotont att svärmor, så fort de har gått, kommer och tar en klase bananer.

De har en kärlekssång som också den monotont uttrycker den klagan som jag gör till min egen: varför älskar jag dig när du inte svarar? jag skickar förgäves budbärare; när jag hälsar på dig döljer du ansiktet; varför älskar jag dig när du inte ens märker mig? Det finns också en visa som man sjunger för elefanter som ska gå ner i floden för att bada. Jag är afrikanska: ett stråk av sorgsen och storslagen och vild klagan finns i min röst som sjunger för dig. De vita piskade de svarta. Men precis som svanen som utsöndrar en olja som gör fjäderdräkten vattentät – så kan de svartas smärta inte tränga igenom och gör därför inte ont. Det går att förvandla smärta till njutning – ett enda »klick« räcker. Svart svan?

Men det finns de som dör av svält och jag kan inte göra mer än att födas. Min sövande sång går: vad kan jag göra för dem? Mitt svar är: måla en fresk i adagio. Jag skulle kunna uthärda de andras svält i tysthet men en röst i kontraalt får mig att sjunga – en matt och svart sång. Den är mitt budskap som ensam människa. Män­niskan äter en annan därför att hon svälter. Men jag har ätit min egen moderkaka. Och jag tänker inte sitta och bita på naglarna för det här är ett stillsamt adagio.

Jag har tagit en paus för att dricka kallt vatten; glas­et i det här nu-ögonblicket är av tjock fasetterad kristall och innehåller tusentals gnistor av ögonblick. Är föremålen stillastående tid?

Det är fortfarande fullmåne. Klockor har stannat och ljudet av ett grottlikt klockspel glider in över mur­en. Jag vill bli begravd med min klocka på armen så att något kan få tiden att pulsera under jorden.

Jag är så omfattande. Jag är sammanhängande: min hymn är djup. Långsam. Men i tilltagande. Den tilltar ännu mer. Om den tilltar väldigt mycket blir den fullmåne och tystnad, och drömlik månmark. I väntan på tiden som stannar. Det är på allvar det jag skriver till dig. Det kommer att förvandlas till hårt oförgängligt föremål. Det som kommer går inte att förutse. För att vara meningslöst uppriktig bör jag säga att klockan nu är kvart över sex på morgonen.

Faran – jag utsätter mig för faran att upptäcka nytt land. Där ingen människa någonsin har satt sin fot. Först måste jag ta mig igenom den doftande växtligheten. Jag har fått vita nattjasminer som jag har ställt på terrassen. Jag ska börja framställa min egen parfym: jag köper lämplig alkohol och tillsätter essensen av det som redan har utvunnits och framför allt fixermedel som måste vara av rent animaliskt ursprung. Tung mysk. Här är det sista allvarliga ackordet i adagiot. Mitt nummer är 9. Det är 7. Det är 8. Alltsammans bakom tankarna. Om allt det här existerar, då är jag. Men varför denna känsla av obehag? Det beror på att jag inte lever på det enda sätt som var och en kan leva på och jag vet inte ens vilket det är. Obekväm. Jag känner mig inte bra. Jag vet inte vad det är. Men någon­ting är fel och får mig att inte må bra. Men jag är hur som helst uppriktig och jag spelar rent. Jag öppnar spelet. Men jag tänker inte avslöja några fakta om mitt liv; jag är hemlighetsfull av naturen. Så vad finns? Jag vet bara att jag inte vill ha några lögner. Jag vägrar. Jag har fördjupat mig i mig själv men jag tror inte på mig eftersom mina tankar är påhittade.

Jag kan nu börja förbereda mig för »han« eller »hon«. Adagiot är slut. Då börjar jag. Jag ljuger inte. Min sanning gnistrar som ett prisma i en kristallkrona.

Men den är dold. Jag klarar det eftersom jag är stark; jag har ätit min egen moderkaka.

Trots att allt är så skört. Jag känner mig så vilsen. Jag lever av en hemlighet som strålar starkt ljus som skulle blända mig om jag inte täckte över det med en tjock filt av falska sanningar. Må Gud hjälpa mig; jag har ingen vägvisare och det är åter mörkt.

Kommer jag att behöva dö igen för att födas på nytt? Jag accepterar.

Jag tänker gå tillbaka till mitt eget okända och när jag föds ska jag berätta om »han« eller »hon«. Vad som för närvarande håller mina krafter vid liv är »det där« som är ett »it«. Att av sig själv skapa en varelse är någ­ot mycket allvarligt. Jag håller på att skapa mig. Och vad vi ägnar oss åt är att gå i fullständigt mörker på jakt efter oss själva. Det gör ont. Men det är förlossningssmärtor: någonting föds som är. Är sig. Det är hårt som en torr sten. Men kärnan är mjuk och levande, förgänglig, riskfylld it. Liv av grundläggande materia.

Eftersom Gud inte har något namn kommer jag att ge honom namnet Simptar. Det hör inte hemma i något språk. Själv tar jag namnet Amptala. Såvitt jag vet finns inget sådant namn. Kanske på något språk före sanskrit, ett it-språk. Jag hör klockans tickande, så jag skyndar mig. Tickandet är it.

Jag tror inte jag kommer att dö i nästa ögonblick för läkaren som undersökte mig ingående sa att jag är fullt frisk. Du ser! ögonblicket har gått förbi och jag har inte dött. Jag vill bli begraven direkt i jorden men i kista. Jag vill inte bli instoppad i en låda i väggen som på begravningsplatsen São João Batista där det inte finns plats kvar i jorden. Det är därför de har hittat på de här djävulska väggarna där man får ligga som i ett arkiv.

Nu är ett ögonblick. Känner du? jag känner det.

Luften är »it« och har ingen doft. Jag tycker om den också. Men nattjasmin och mysk tycker jag om därför att deras sötma är en gåva till månen. Jag har ätit marmelad gjord på små och scharlakansröda rosor; smaken välsignar en på samma gång som den anfaller en. Hur kan man gestalta smak i ord? Smaken är en och orden är många. Och musik, vart tar musiken vägen när den har spelats? Det enda konkreta som finns hos musiken är instrumenten. Långt bakom tankarna har jag en musikgrund. Men ännu längre bak finns hjärtat som slår. På så vis är den allra djupaste tanken ett hjärta som slår.

Jag vill dö med livet i behåll. Jag lovar att jag inte kommer att dö utan att dra nytta av det sista ögonblicket. Det finns en djup bön inom mig som kommer att födas jag vet inte när. Jag skulle så gärna vilja dö frisk. Som någon som exploderar. Éclater är bättre: j’éclate. För närvarande existerar en dialog med dig. Så småningom kommer det att bli en monolog. Sedan tystnad. Jag vet att det kommer att finnas en ordning.

Kaoset håller åter på att förbereda sig som när man stämmer instrumenten innan den elektroniska musik­konserten börjar. Jag improviserar och skönheten i det jag improviserar är en fuga. Jag känner bönen som ännu inte är här klappa i mig. Jag känner att jag kommer att be att alla faktum bara rinner över mig utan att blöta ner mig. Jag är redo för den stora dödens tystnad. Jag ska sova.

Jag har stigit upp. Nådaskottet. För jag är trött på att försvara mig. Jag är oskyldig. Naiv till och med, efter­som jag överlämnar mig utan garantier. Jag föddes på order. Jag är fullkomligt lugn. Jag andas på ord­er. Jag har ingen livsstil: jag har uppnått det opersonliga, vilket är oerhört svårt. Strax kommer Ordningen att befalla mig att överskrida maximalt. Att över­­­skrida maximalt är att leva det rena grundämnet. Det finns människor som inte klarar det: de kräks. Men jag är van vid blod.

Hur vacker är inte den musik jag hör i mitt djup? Den består av geometriska linjer som korsar varandra i luften. Det är kammarmusik. Kammarmusik har ingen melodi. Den är ett sätt att uttrycka tystnaden. Det jag skriver till dig är kammartext.

Och det som jag försöker skriva är ett sätt att kämpa för att komma loss. Jag är skräckslagen. Varför har det funnits dinosaurier på jorden? hur dör en art ut?

Jag märker att jag sitter och skriver som om jag befann mig mitt emellan sömn och vaka.

Så märker jag plötsligt att jag under en lång tid inte har förstått någonting. Håller eggen på min kniv på att bli slö? Ännu troligare är nog att jag inte förstår därför att det jag ser nu är svårt: jag håller i smyg på att komma i kontakt med en för mig ny verklighet som det ännu inte finns tankar till och ännu mindre ord som betecknar den: den är en upplevelse bakom tankarna.

Och så tar mitt onda herraväldet över mig. Jag är fortfarande medernas och persernas grymma drottning men jag är också en långsam utveckling som kast­ar sig som en lyftbro mot en framtid vars mjölk­vita dimmor jag redan andas. Min aura är livsmysterium. Jag överskrider mig och avsäger mig mitt namn, och då är jag världen. Jag följer världens röst med unik röst.

Det jag skriver till dig har ingen början: det är en fortsättning. På orden i den här sången, en sång som är min och din och från den stiger en strålglans som överträffar meningarna, känner du? Min erfarenhet kommer av att jag har lyckats måla sakernas strålglans. Strålglansen är viktigare än sakerna själva och viktigare än orden. Strålglansen är hisnande. Jag fäster ordet på det vidsträckta tomma fältet: det är ett ord som är som ett tunt monolitiskt block som kastar skugga. Och det tillkännages av en trumpet. Strålglansen är it.

Jag behöver åter få känna djurens it. Det är länge sedan jag var i kontakt med det primitiva djuriska livet. Jag måste studera djur. Jag vill försöka fånga it för att kunna måla inte en örn utan en häst, men en häst med utbredda vingar, som en stor örn.

Jag ryser hela jag när jag kommer i fysisk kontakt med djur eller bara av att jag ser dem. Djur gör mig till en fantastisk varelse. De är tiden man inte mäter. Det känns som om jag kände en viss skräck inför den levande varelse som inte är mänsklig men som trots det har mina instinkter, fastän fria och otämjbara. Ett djur ersätter aldrig en sak med en annan.

Djur skrattar inte. Även om hundar ibland ler. Förutom att flämta med munnen uttrycker de sitt leende genom att ögonen blir blanka och mer sensuella, samtidigt som de glatt och förväntansfullt viftar på svansen. Men katter ler aldrig. En »han« som jag känner vill inte veta av katter mer. Han tröttnade och gav upp sedan han haft en katt som periodvis blev helt galen. Dess instinkter var så imperativa att den en gång när den löpte, efter mycket gråtmilt jamande, kastade sig från taket ner på marken och skadade sig.

Ibland blir jag elektrisk när jag ser djur. Jag hör nu förfädersskriket inne i mig: det verkar som om jag inte längre vet vem som är varelsen, om det är jag eller djuret. Och jag tappar alldeles fattningen. Det känns som om jag blir rädd för att möta de undertryckta instinkter jag tvingas använda inför djuret.

Jag kände en »hon« som gjorde djur mänskliga genom att prata med dem och tilldela dem sina egna egenskaper. Jag gör inte djur mänskliga för det är en kränkning – man måste respektera djurens natur – jag själv däremot animaliserar mig. Det är inte svårt och det kommer av sig självt. Det är bara låta bli att kämpa emot och det är bara att överlämna sig.

Det finns inget svårare än att överlämna sig åt ögon­blicket. Denna svårighet är mänsklig smärta. Den är vår. Jag överlämnar mig i ord och jag överlämnar mig när jag målar.

Att hålla en liten fågel i sin halvslutna hand är fruktansvärt, det är som att ha ögonblicken skälvande i handen. Tusentals fjädrar bleknar förvirrat på den skrämda fågeln och plötsligt har man i sin halvslutna hand en mängd tunna fjädrar som slår och slår och plötsligt blir det outhärdligt och man öppnar snabbt handen för att släppa det fjäderlätta bytet fritt. Eller också överlämnar man den kvickt till ägaren för att han ska ge den burens större relativa frihet. Fåglar – jag vill ha dem i träden eller flygande långt från mina händer. Kanske kommer jag en dag att bli förtrolig med dem och njuta av deras oerhört lätta ögonblicks­närvaro. »Njuta av deras oerhört lätta närvaro« ger mig känslan av att ha skrivit en fullständig mening genom att ha uttryckt exakt vad det är frågan om: fåg­larnas levitation.

En uggla skulle det aldrig falla mig in att ha, även om jag i grottorna har målat ugglor. Men en »hon« hittade en gång på marken i skogen i Santa Teresa en alldeles ensam uggleunge utan någon mamma. Hon tog med den hem. Hon gjorde det bekvämt för den. Hon gav den mat och gjorde ljud för den och upptäckte så småningom att den tyckte om rått kött. När den hade vuxit sig stark hade man kunnat vänta sig att den genast skulle flyga till skogs igen, men det dröjde innan den gav sig av för att söka sitt eget öde, som borde ha varit att förena sig med sitt galna släkte: den hade nämligen fäst sig, denna diaboliska fågel hade fäst sig vid kvinnan. Tills den med ett ryck – som om den utkämpade en strid med sig själv – kastade sig fri och flög mot djupet av världen.

Jag har sett hästar som gått lösa på ängen där den vita hästen – naturens konung – om natten har ut­slung­at sitt praktfulla gnäggande. Jag har haft utmärkta relationer till hästar. Jag kommer ihåg mig själv en gång där jag stod lika stolt som hästen själv och förde min hand över dess nakna hud. Genom dess vilda man. Jag kände mig så här: kvinnan och hästen.

Jag känner till en historia som har hänt men som redan upprepar sig. En han berättade för mig att han en tid bodde hos en del av familjen som levde i en liten by i en dal högt uppe i de snöklädda Pyrenéerna. Om vintrarna kom de utsvultna vargarna ner från bergen till byn och vädrade efter byten. Alla invånarna var på sin vakt, stängde in sig i sina hem och gav i vardagsrummen skydd åt får och hästar och hundar och getter, den mänskliga värmen och värmen från djuren – alla spänt lyssnande till vargarnas klor som krafsade på de stängda dörrarna. Lyssnade. Lyssnade.

Jag känner mig melankolisk. Det är morgon. Men jag känner till de rena morgnarnas hemlighet. Och jag vilar mig i melankolin.

Jag känner till en historia om en ros. Låter det konstigt att jag tar upp en roshistoria när jag håller på och berättar om djur? Men rosen betedde sig på ett sätt som för tankarna till djurens mysterier. Varannan dag brukade jag köpa en ros och sätta den i vatten i en särskild smal och hög vas gjord för en ensam blommas långa stjälk. Efter två dagar vissnade rosen och jag bytte ut den mot en annan. Tills jag fick tag i en viss ros. Rosafärgad utan färgämnen eller ympningar, helt naturligt lysande rosa. Dess skönhet förstorade hjärtat till stora vidder. Den verkade så stolt över sin helt utslagna kronas svullnad och över sina kronblad att den höll sig nästan upprätt på ett högdraget sätt. För den stod inte helt upprätt: behagfullt böjde den sig över stjälken som var tunn och skör. Ett intimt förhållande uppstod intensivt mellan mig och blomman: jag beundrade den och det verkade som om den kände sig beundrad. Och så stolt blev den i sin bävan och med så mycket kärlek blev den betraktad att dag­arna gick utan att den vissnade: den stod kvar med helt utslagen och svullen blomma, lika frisk som om den vore nyutsprungen. I en hel vecka bevarade den sin skönhet och sitt liv. Då först började den visa tecken på viss trötthet. Sedan dog den. Det var högst motvilligt jag ersatte den med en annan. Och jag har aldrig glömt den. Det märkliga är att hembiträdet en dag frågade mig rakt på sak: »och rosen?« Jag frågade inte ens vilken hon menade. Jag förstod. Denna ros som levde av en kärlek som gavs till den under lång tid hade blivit ihågkommen eftersom kvinnan hade sett hur jag hade betraktat blomman och i vågor överfört min energi till den. Hon hade intuitivt förstått att något pågått mellan mig och rosen. Denna ros – jag fick lust att kalla den för »livets smycke«, jag ger ofta namn åt saker – hade så mycket naturliga instinkter att jag och den hade kunnat leva varandra på djupet så som bara djur och människor brukar kunna.

Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga sorger. De ropar ibland många generationer i fjärran och jag kan inte svara utan att bli orolig. Det är kallet.

Den här fria luften, den här vinden som piskar mig i ansiktets själ och fyller den med ångest i en imitation av en ständigt förnyad orolig extas, om och om igen hela tiden, hela tiden neddykningen i något bottenlöst där jag faller och faller oupphörligt tills jag dör och till slut får tystnad. Åh scirocco, jag förlåter dig inte döden, du som ger mig ett sargat minne av saker jag upplevt som, åh min stackare, ständigt upprepar sig, fast i nya och annorlunda former. Det upplevda skrämmer mig på samma sätt som framtiden skrämmer mig. Framtiden är precis som det förflutna ogripbar, ett rent antagande.

Jag befinner mig för ögonblicket i ett vitt tomrum och väntar på nästa ögonblick. Att mäta tiden är bara en arbetshypotes. Men det som finns är förgängligt och därför är det nödvändigt att mäta den oföränderliga och beständiga tiden. Den har aldrig börjat och kommer aldrig att ta slut. Aldrig.

Jag hörde talas om en hon som dog i sängen, men medan hon skrek: jag håller på att slockna! Ända tills den välgörande koman inträdde och hon frigjorde sig från kroppen och inte längre var ett dugg rädd för att dö.

När jag ska skriva till dig tar jag först på mig parfym över hela mig.

Jag känner dig helt och fullt eftersom jag lever dig helt och fullt. I mig är livet djupt. Gryningarna möter mig blek efter att ha levt de djupa drömmarnas natt. Även om jag ibland simmar på ytan i skenbart grunda vatten under vilka ett mörkblått nästan svart djup dölj­er sig. Det är därför jag skriver till dig. På grund av pusten från de grova algerna och i den späda gryende kärleken.

Jag kommer att dö: det finns en spänning som i bågen där pilen är på väg att skjutas. Jag kommer att tänka på stjärntecknet Skytten: hälften människa och hälften djur. Den mänskliga delen håller bågen och pilen i en klassiskt stel pose. Pilen kan i vilket ögonblick som helst skjuta iväg och träffa målet. Jag vet att jag kommer att träffa målet.

Nu tänker jag låta handen skriva fritt; jag rör inte det den skriver. Det är ett sätt att hålla mig i fas med ögonblicket; jag agerar i kärnan av själva ögonblicket. Men en viss ofas uppstår i vilket fall som helst. Så här går det till: eftersom kärleken förhindrar döden, och jag vet inte vad jag menar med det. Jag litar på min oförståelse som har skänkt mig liv utan insikt, jag har förlorat vänner, jag förstår inte döden. Att behöva gå ända till slutet är en fruktansvärd plikt. Och utan att ha någon att räkna med. Leva sig själv. Och för att inte lida så mycket göra mig själv lite avtrubbad. För jag orkar inte längre bära världens smärtor. Vad ska jag göra när jag fullkomligt känner vad andra människor är och känner? Jag lever dem men mina krafter håller på att ta slut. Vissa saker vill jag inte berätta ens för mig själv. Det vore att förråda själva är-sig. Jag känner att jag känner till vissa sanningar. Som jag redan anar. Men sanningar saknar ord. Sanningar eller sanning? Jag tänker inte tala om Gud, Han är min egen hemlighet. Det kommer att bli en solig dag. Det var massor av bra vind på stranden och den var full av frihet. Och jag var ensam. Utan behov av någon. Det är svårt eftersom jag behöver dela det jag känner med dig. Det lugna havet. Men på lur och misstänksamt. Som om ett sådant lugn omöjligt kunde vara länge. Något är alltid på väg att hända. Det improviserade och oundvikliga oförutsedda fascinerar mig. Jag har redan gått in i så stark kommunikation med dig att jag har upphört att vara till. Du har blivit en jag. Det är så svårt att tala och berätta om saker som inte går att uttala. Det är så tyst. Hur ska man översätta tystnaden i det verkliga mötet mellan oss? Det är kolossalt svårt att återge: jag betraktade dig med spänd blick under några ögonblick. Sådana ögonblick är min hemlighet. Då rådde en vad man kan kalla fulländad gemenskap. Jag kallar det för akut tillstånd av lycka. Jag är ohyggligt klartänkt och det verkar som om jag uppnår ett högre plan av mänsklighet. Eller omänsklighet – it.

Det jag gör av ofrivillig instinkt går inte att be­skriva.

Vad är det jag gör när jag skriver till dig? jag försöker fotografera doften.

Jag sitter och skriver till dig bredvid det öppna fönstret uppe i min ateljé.

Jag skriver denna faksimil av en bok till dig, boken av den som inte kan skriva; men det beror på att jag på talets allra dunlättaste plan nästan inte heller kan tala. Särskilt inte tala till dig skriftligen, jag som hade vant mig vid att du var min rösts åhörare, en ouppmärksam åhörare visserligen, men ändå. När jag målar respekterar jag det material jag använder, jag respekterar dess ursprungliga öde. Så när jag skriver respekterar jag stavelserna.

Ett nytt ögonblick då jag ser vad som kommer att hända. Även om jag för att tala om synögonblicket är tvungen att lägga ut texten mer än själva ögonblicket: massor av ögonblick kommer att hinna förflyta innan jag har upptäckt och uttömt den unika och hastiga komplexiteten i ett ögonkast.

Jag skriver till dig i enlighet med min andning. Är jag lika svårtolkad som när jag målar? För det verkar som om man måste vara förfärligt tydlig. Är jag tydlig? Jag bryr mig inte nämnvärt. Nu tänker jag ta en cigarett. Kanske återgår jag till skrivmaskinen eller kanske slutar jag just här och sätter punkt för gott. Jag, som aldrig är passande.

Jag är tillbaka. Jag tänker på sköldpaddor. En gång påstod jag i ren intuition att sköldpaddan var ett dinosauriskt djur. Senare läste jag att så verkligen var fallet. Jag upphör aldrig att förvåna. Någon dag ska jag måla sköldpaddor. De intresserar mig en hel del. Alla levande varelser, utom människan, är skandalöst hänförande: när vi bildades blev det en massa råmaterial över – it – och så bildades djuren. Varför en sköld­padda? Kanske borde titeln på det jag håller på att skriva till dig vara något i den här stilen och i frågande form: »Och sköldpaddorna?« Du som läser mig skulle då säga: det är sant, det är länge sedan jag tänkte på sköldpaddor.

Plötsligt blev jag så orolig att jag skulle kunna säga att nu får det vara nog och avsluta det jag skriver till dig, det här är snarare något man uttrycker med blinda ord. Till och med de icke troende upplever ibland förtvivlans ögonblick som är gudomligt; frånvaron av Gud är en religiös handling. Just nu ber jag Gud om hjälp. Jag behöver den. Jag behöver den mer än mänsklig styrka. Jag är stark men också destruktiv. Gud måste komma till mig eftersom jag inte har gått till Honom. Må Gud komma: jag ber. Även om jag inte förtjänar det. Kom. Eller kanske är de som minst förtjänar det de som mest behöver det. Jag är rastlös och kärv och förtvivlad. Även om kärlek i mig finns. Bara att jag inte vet hur man använder kärlek. Ibland river jag mig på den som om den hade taggar. Att jag har tagit emot så mycket kärlek inom mig och trots det fortfarande är rastlös beror på att jag har ett behov av att Gud ska komma. Komma innan det är för sent. Jag är utsatt för fara precis som alla människor som lever. Och det enda som väntar mig är just det oväntade. Men jag vet att jag kommer att få frid innan jag dör och att jag en dag kommer att uppleva livets fina, ömtåliga sida. Jag kommer att uppfatta den – så som man äter och lever smaken av maten. Min röst faller i din tystnads avgrund. Du läser mig under tystnad. Men på detta obegränsade stumma fält fäller jag ut vingarna, fri att leva. Så jag accepterar det värsta och tränger in i dödens kärna och därför är jag vid liv. Den känsliga kärnan. Och i mig vibrerar detta it.

Nu ska jag berätta om blommornas smärta så att jag bättre kan känna det existerandes kategori. Men först tänker jag med glädje ge dig av nektarn, en söt saft som finns i många blommor och som insekterna lystet söker. Pistillen är blommans honliga könsorgan som för det mesta sitter i mitten och innehåller fröets embryo. Pollen är ett fruktsamt mjöl som bildas i ståndarna och förvaras i ståndarknapparna. Ståndarna är blommans hanliga könsorgan. De består av ståndarsträng och ståndarknapp som sitter högst upp och de brukar omge pistillen. Befruktning är föreningen av två fortplantningsämnen – hanligt och honligt – ur vilken den fertila frukten uppstår. »Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format« ( Gen. 2, 8 ).

Jag vill måla en ros.

Rosen är en kvinnlig blomma som överlämnar sig så helt och fullständigt att för den återstår inget annat än glädjen i att ha överlämnat sig. Dess doft är ett gal­et mysterium. När man andas in den riktigt djupt nuddar den vid hjärtats innersta djup och får hela kroppens insida att dofta. Dess sätt att öppna sig till kvinna är oerhört vackert. Blombladen smakar gott när man tar dem i munnen – det är bara att prova. Men rosen är inte it. Den är hon. De blodröda är mycket sensuella. De vita är Guds frid. Det är inte ofta man hittar vita rosor hos blomsterhandlare. De gula är glad panik. De rosa är i allmänhet mer köttiga och är rosa på ett ypperligt sätt. De orange är ett resultat av ympningar och är sexuellt tilldragande.

Jag ber dig vara uppmärksam och jag gör dig därmed en tjänst: jag erbjuder dig att flytta till ett nytt rike.

Nejlikan å sin sida har en aggressivitet som kommer av en viss irritation. Kronbladens spetsar är hårda och pekar fräckt uppåt. Nejlikans doft är på något sätt dödlig. De gula nejlikorna skriker i våldsam skönhet. De vita påminner om en liten kista åt ett barn som dött: doften blir då smärtsam och folk vänder med fasa huvudet åt ett annat håll. Hur kan man föra över nejlikan till duken?

Solrosen är solens stora barn. Så att den till och med kan vrida sin väldiga blomkrona mot sin skapares håll. Det har ingen betydelse om skaparen är far eller mor. Jag vet inte. Är solrosen en kvinnlig eller manlig blomma? Jag tror den är manlig.

Violen är inåtvänd och den blickar djupt in i sig själv. Det sägs att den gömmer sig för att den är blyg. Så är det inte. Den gömmer sig för att fånga sin egen hemlighet. Dess nästan-ingen-doft är en dämpad prakt men den behöver oss människor som söker den. Den skriker aldrig ut sin doft. Violen säger lättvindigheter som inte går att säga.

Jätteeternellen är alltid död. Dess torrhet sträcker sig mot evigheten. Det grekiska namnet på den betyder: guldsol. Tusenskönan är en liten glad blomma. Den är enkel och ligger på hudens yta. Den har bara ett lager av kronblad. Dess mitt är en barnslig lek.

Den vackra orkidén är exquise och osympatisk. Den är inte spontan. Den kräver en bukig vas med vid öppning. Men den är en elegant kvinna, det går inte att komma ifrån. Det går inte heller att komma ifrån att den är ädel eftersom den är en epifyt. Epifyter växer på andra växter utan att ta näring från dem. Jag ljög när jag sa att den var osympatisk. Jag älskar orkidéer. De är artificiella redan när de uppstår, de är konst redan när de uppstår.

Tulpan är tulpan bara i Holland. En enstaka tulpan är helt enkelt inte. Den måste ha öppna fält för att vara.

Vetefältens blommor finns bara bland vete. I all sin ödmjukhet är de djärva nog att framträda i flera olika former och färger. Vetefältets blomma är biblisk. I krubborna i Spanien skiljer man dem inte från vetekärvarna. Den är ett litet bultande hjärta.

Men angelikor är farliga. De har en doft av kapell. De framkallar extas. De påminner om oblaten. Många människor får lust att äta dem och fylla munnen med den intensiva heliga lukten.

Jasminen tillhör de förälskade paren. Den får mig att vilja sätta tre punkter här. De går hand i hand och svänger med armarna och kysser varandra milt till jasminens välluktande nästan ljud.

Papegojblomman är en i högsta grad maskulin blomma. Den är kärleksaggressiv och sunt stolt agg­ressiv. Den ser ut att ha tuppkam och gala som en tupp. Men den väntar inte till gryningen. Din våldsamma skönhet.

Den vita nattjasminen har en doft av fullmåne. Den är overklig och en aning skrämmande och är för den som älskar faran. Med sin omtumlande doft ger den sig bara ut om kvällen. Nattjasminen är tyst. Och den är också de tomma och mörka gathörnens blomma och trädgårdarnas utanför de nedsläckta husen med stängda fönster. Den är ytterst farlig: den är en vissling i mörkret, något som ingen uthärdar. Men jag uthärdar det för jag älskar faran. Vad den saftiga kaktusblomman beträffar så är den stor och doftar starkt och har en lysande färg. Det är ökenväxtens saftfulla hämnd. Det är den praktfulla glansen som föds ur den despotiska steriliteten.

Edelweissen orkar jag inte tala om. Man finner den nämligen på en höjd av tretusenfyrahundra meter över havet. Den är vit och luden. Sällan åtkomlig: den är strävan.

Geranium är en blomma för fönsterrabatten. Man finner den i São Paulo, i stadsdelen Grajaú och i Schweiz.

Jättenäckrosen victoria regia finns i botaniska trädgården i Rio de Janeiro. Gigantisk och nästan två meter i diameter. Vattenlevande, det är så att man kan dö för dem. De är det amazoniska: blommornas dino­saurie. De sprider ett stort lugn. Majestätiska och enkla på samma gång. Och trots att de lever vid vattnets nivå ger de skugga. Det jag skriver nu är latin: de natura florum. Senare ska jag visa dig min skiss förvandlad till linjär teckning.

Krysantemumen är innerlig glädje. Den talar genom färgen och det okammade. Det är en blomma som på ett ovårdat sätt kontrollerar sin egen vildhet.

Jag tror jag måste be om lov att få dö. Men jag kan inte, det är för sent. Jag hörde »Eldfågeln« – och jag dränkte mig hela jag.

Jag måste göra ett uppehåll för – Sa jag inte det? sa jag inte att det en dag skulle hända något? Alldeles nyss hände det i alla fall. En man som heter João ringde. Han har växt upp i det djupaste Amazonas. Och han säger att det där berättas en legend om en talande växt. Den heter kaladium. Och det sägs att den efter att på ett rituellt sätt ha blivit mystifierad av indianerna eventuellt yttrar något ord. João berättade något som inte går att förklara: sent en kväll när han kom hem, steg in genom dörren och gick genom hallen där växten stod hörde han ordet »João«. Han trodde att det var hans mor som ropade på honom och svarade: jag kommer. Han gick upp till övervåningen men fann sin mor och far ligga i sängen och snarka tungt.

Jag är trött. Jag blir ofta trött eftersom jag är en extremt upptagen människa: jag tar hand om världen. Varje morgon ställer jag mig på terrassen och betraktar mitt stycke strand och hav och ser att vågornas täta skum har blivit vitare och att vattnet under natten rastlöst har rört sig framåt. Det ser jag på märkena som vågorna gör i sanden. Jag betraktar mandelträden på gatan där jag bor. Innan jag går och lägger mig tar jag hand om världen och ser efter om kvällshimlen är stjärnbeströdd och intensivt marinblå, för vissa kvällar ser himlen inte svart ut utan intensivt marinblå, en färg som jag har målat på fönsterglas. Jag tycker om intensiteter. Jag tar hand om den nioårige pojken som har trasor till kläder och är mager som en sticka. Han kommer säkert att få tuberkulos, om han inte redan har det. När jag sedan kommer till Botan­iska trädgården blir jag alldeles utmattad. Med blicken måste jag ta hand om tusentals växter och träd och i synnerhet victoria regian. Den finns där. Och jag betraktar den.

Lägg märke till att jag inte säger något om mina känslomässiga intryck: jag berättar bara klartänkt om några av de tusentals saker och människor som jag tar hand om. Det rör sig inte heller om någon anställ­ning för jag tjänar inga pengar på det här. Jag får bara reda på hur världen är beskaffad.

Om det är mycket arbete med att hand om världen? Det är det. Till exempel: det tvingar mig att komma ihåg det uttryckslösa och därför skrämmande ansiktet hos en kvinna jag såg på gatan. Med ögonen tar jag hand om fattigdomen hos dem som bor på sluttningarna och uppe på bergen.

Du undrar nog varför jag tar hand om världen. Det beror på att jag har fötts med ett uppdrag.

När jag var barn tog jag en gång hand om ett myrled: myrorna gick på led efter varandra och bar på ett mycket litet blad. Vilket inte hindrade att var och en kommunicerade något med den myra som kom i motsatt riktning. Myror och bin är inte it. De är de.

Jag läste boken om bina och sedan dess tar jag framför allt hand om drottningen. Bin flyger och arbetar med blommor. Låter det banalt? Det har jag själv konstaterat. Att registrera det uppenbara är en del av jobbet. I den lilla myran ryms en hel värld som jag går miste om ifall jag inte är uppmärksam. Till exempel: det ryms ett instinktivt organisationssinne och ett språk utöver de sexuella känslornas och överljudsspråket. Nu kan jag inte hitta en enda myra att titta på. Att det inte har ägt rum något blodbad vet jag för det skulle jag ha fått reda på.

Att ta hand om världen kräver också stort tålamod: jag måste vänta till den dag då det dyker upp en myra.

Jag har bara inte hittat någon att redovisa till ännu. Eller har jag det? Jag redovisar ju för dig här i denna stund. Nu på en gång ska jag redogöra för den där vår­en som var så torr. Radion knastrade när den fångade upp de atmosfäriska störningarna. Kläderna reste trådarna när de lämnade kroppens elektricitet och kammen lyfte det magnetiserade håret – det var en hård vår. Den var utmattad efter vintern och bröt fram helt elektrisk. Från vilken punkt man än befann sig på for man långt iväg. Aldrig har man sett så många vägar. Vi sa inte mycket till varandra, du och jag. Jag vet inte varför alla människor var så arga och elektriskt kvalificerade. Men kvalificerade för vad? Kroppen var sömntung. Och våra stora ögon uttryckslösa som ögonen hos en blind när han eller hon spärrar upp dem ordentligt. På terrassen stod akvariet med fisken och vi tog varsin läskande dryck på hotellbaren och blickade ut över ängarna. Vinden förde med sig ljudet av getterna: vid det andra bordet satt en ensam faun. Vi betraktade våra glas med den kalla drycken och satt orörliga och drömde i de gen­om­skinliga glasen. »Vad var det du sa egentligen?« frågade du. »Jag sa ingenting.« Dagar och åter dagar gick och alltsammans i den där faran och de blodröda geranierna. Det behövdes bara ett ögonblick av rätt inställning så fångade man på nytt upp vårens hulling­försedda brus i vinden: getternas fräcka drömmar och den helt tomma fisken och vår plötsliga benägenhet att stjäla frukt. Den nu krönta faunen skuttade omkring för sig själv. »Vadå?« »Jag sa inget.« Men jag uppfattade ett svagt ljud som av ett hjärta som slog under jorden. Jag lade stilla mitt öra mot marken och hörde sommaren bana väg inifrån och mitt hjärta under jorden – »inget! jag sa inget!« – och kände den tålmodiga brutalitet med vilken den slutna jorden öppnade sig inuti för att föda och jag visste med vilken söthetstyngd sommaren fick hundratusen apelsiner att mogna och jag visste att apelsinerna var mina. För jag ville ha dem.

Jag brukar skryta med att jag alltid känner på mig när det ska bli väderomslag. Det är något i luften – kroppen talar om att något nytt kommer att komma och jag blir alldeles upphetsad. Jag vet inte varför. Just den där våren fick jag en växt som kallas för viva. Den är så mystisk att naturens oförklarlighet finns i dess mysterium. Skenbart är det inget speciellt med den. Men exakt samma dag våren börjar dör bladen och i deras ställe föds slutna blommor som har en både kvinnlig och manlig doft som gör en oerhört vimmelkantig.

Vi sitter nära dem och tittar förstrött på dem. Och så med ens börjar de långsamt slå ut och ger sig hän åt den nya årstiden inför våra förbluffade ögon: det är våren som då etablerar sig.

Men när vintern kommer ger jag och ger och ger. Jag värmer och skyddar allt vad jag kan. Jag tar kullar av människor och värmer dem i mitt ljumma bröst. Och man hör ljudet av någon som äter varm soppa. Just nu upplever jag dagar av regn: jag ger närmar sig.

Märker du inte att det här är som ett barn som håller på att födas? Det gör ont. Smärta är uppretat liv. Förloppet gör ont. Att bli till är en långsam, långsam skön smärta. Det är att sträcka ut sig vitt så långt en män­niska kan sträcka på sig. Och blodet tackar. Jag andas, jag andas. Luften är it. Luft med vind är redan en han eller hon. Om jag vore tvungen att anstränga mig för att skriva till dig skulle jag bli så nedstämd. Ibland klar­ar jag inte av inspirationens kraft. Då mål­ar jag dämpat. Det är så skönt att alltsammans inte beror på mig.

Jag har talat mycket om död. Men nu ska jag berätta om livets pust. När någon har slutar andas gör man konstgjord andning: man trycker munnen mot den andras mun och blåser in luft. Och så börjar den andra att andas. Detta andningsutbyte är en av de vackraste saker jag har hört sägas om livet. Jag blir uppriktigt sagt bländad av mun-mot-mun-metodens skönhet.

Usch, vad allt är osäkert. Och ändå inom Ordningen. Jag vet inte ens vad jag ska skriva till dig i nästa mening. Den slutgiltiga sanningen är något vi aldrig säger. Må den som känner till sanningen i så fall komma fram. Och tala. Ångerfulla ska vi lyssna.

… jag fick syn på honom helt plötsligt och det var en så enastående vacker och viril man att jag kände en skapelseglädje. Inte så att jag ville äga honom, lika lite som jag vill äga pojken jag såg med hår som en ärkeängel och som sprang efter en boll. Jag ville bara betrakta. Mannen tittade på mig ett kort ögonblick och log lugnt: han visste hur vacker han var och jag vet att han visste att jag inte ville äga honom. Han log därför att han inte kände något hot. Varelser som på ett eller annat sätt är exceptionella är nämligen mer utsatta för faror än det stora flertalet människor. Jag gick över gatan och satte mig i en taxi. Det blåste lätt och fläktade i nacken på mig. Jag var så lycklig att jag kröp ihop i hörnet av taxin av rädsla, för lyckan gör ont. Och alltsammans berodde på att jag hade sett den vackre mannen. Jag ville fortfarande inte äga honom – jag tycker om människor som är lite fula och samtidigt harmoniska, men han hade med sitt kamratliga leende så som mellan människor som förstår varandra på något sätt gett mig en massa saker. Allt det här förstod jag inte.

Modet att leva: jag låter det vara dolt som måste vara dolt och som måste stråla i hemlighet.

Jag tiger.

För jag vet inte vad som är min hemlighet. Berätta din för mig, lär mig om det hemliga i var och en av oss. Det är ingen vanhedrande hemlighet. Det är bara det: hemlighet.

Och det finns inga formler för den.

Jag tror att jag nu måste be om lov att dö en smula. Ursäkta – går det bra? Det tar inte lång tid. Tack.

… Nej. Jag lyckades inte dö. Gör jag här frivilligt slut på denna »ord-sak«? Inte ännu.

Jag håller på att förvandla verkligheten – vad är det som undgår mig? varför sträcker jag inte ut handen och tar det? Det är för att jag bara har drömt om världen men aldrig sett den.

Det här skriver jag till dig i kontraalt. Det är en negro spiritual. Med kör och tända ljus. Nu håller jag på att få svindel. Jag är en smula rädd. Vad kommer min frihet att leda mig till? Vad är det jag skriver till dig? Det får mig att känna mig ensam. Men jag går och jag ber och min frihet styrs av Ordningen – jag är inte längre rädd. Det enda som vägleder mig är ett upptäckarsinne. Bakom bakom tankarna.

Vad jag hela tiden egentligen gör när jag skriver till dig och gör också just nu är att följa efter mig själv: jag går i hälarna på mig själv utan att veta vart det kommer att leda mig. Ibland är det så svårt att hela tiden följa efter mig. Ibland slutar det med att jag ger upp.

Nu är jag rädd. För jag tänker säga dig något. Jag hoppas att rädslan går över.

Den gick över. Så här är det: för mig är dissonansen harmonisk. Jag blir ibland trött på melodin. Och på det så kallade »leitmotif« också. I musiken och i det jag skriver och i det jag målar vill jag, jag vill ha geometriska linjer som korsar varandra i luften och bildar en disharmoni som jag förstår. Den är ren it. Mitt väsen ger sig hän fullkomligt och blir lätt berusat. Det är mycket viktigt det jag nu säger till dig. Och jag arbetar medan jag sover; för det är då jag rör mig i mysteriet.

I dag är det söndag morgon. Denna soliga jupiter-söndag är jag ensam hemma. Jag vek mig plötsligt dubbel som i djupa födslosmärtor – och märkte att den lilla flickan i mig dog. Aldrig ska jag glömma denna blodiga söndag. Det kommer att ta tid att läka sår­en. Och här är jag hård och tyst och heroisk. Utan barnet i mig. Alla liv är heroiska liv.

Skapelsen undflyr mig. Och så mycket vill jag inte heller veta. Det räcker att mitt hjärta slår i bröstet. Det räcker med det levande opersonliga hos it.

Just nu känner jag hur hjärtat slår oregelbundet i bröstet. Det är kravet om återställande, för under de senaste meningarna har jag tänkt bara på ytan av mig själv. Då framträder djupet av existensen för att spola över och utplåna spåren av tankarna. Havet utplånar vågornas spår i sanden. O Gud, vad jag är lycklig. Vad som grusar lyckan är rädslan.

Jag blir rädd. Men hjärtat slår. Den oförklarliga kärleken får hjärtat att slå fortare. Den enda garantin är att jag är född. Du är ett sätt att vara jag, och jag ett sätt att vara du: där har vi gränserna för mina möjligheter.

Jag befinner mig i en sådan ljuvlighet att jag skulle kunna dö. En ljuv kraftlöshet när jag talar till dig. Men så är det väntan. Väntan är för mig att känna mig glupsk i förhållande till framtiden. En dag sa du att du älskade mig. Jag låtsas tro på det och lever, från i går till i dag, i glad kärlek. Men att minnas med saknad är som att ta farväl på nytt.

En fantastisk värld omger mig och är mig. Jag hör en liten fågels galna sång och klämmer sönder fjärilar mellan fingrarna. Jag är en frukt som förtärs av en mask. Och jag väntar på den orgasmiska apokalypsen. En missljudande mängd insekter omger mig, tänd lykta som jag är. Jag går då utanför min bana för att vara. Jag är i trans. Jag tränger in i den omkringliggande luften. Vilken feber: jag kan inte sluta leva. I denna svårgenomträngliga djungel av ord som tät sluter sig kring vad jag känner och tänker och lever och förvandlar allt jag är till något mitt som ändå ligger helt och hållet utanför mig. Jag sitter och betraktar mig själv medan jag tänker. Vad jag undrar är: vem i mig är det som till och med befinner sig utanför tänk­an­det? Jag skriver allt det här till dig därför att det är en utmaning som jag ödmjukt är tvungen att acceptera. Jag fasar för mina spöken, för det som är mytiskt och fantastiskt – livet är övernaturligt. Och jag går på slak lina till min dröms yttersta gräns. De av vällust plågade inälvorna vägleder mig, impulsernas raseri. Innan jag organiserar mig måste jag desorganisera mig invändigt. För att pröva det första och flyktiga primära tillståndet av frihet. Av friheten att göra fel, falla och resa mig.

Men om jag väntar på att jag ska förstå innan jag kan acceptera saker – då kommer överlämnandet aldrig att ske. Jag måste dyka på en enda gång, ett dyk som omfattar förståelsen och framför allt oförståelsen. Och vem är jag att våga tänka? Vad jag bör göra är att överlämna mig. Hur gör man det? Men jag vet att det bara är genom att gå som man lär sig att gå och – ett under – man går.

Jag, som likt en flitig spindel framställer framtiden. Och det bästa hos mig är när jag ingenting vet och framställer jag vet inte vad.

Så plötsligt märker jag att jag inte vet någonting. Håller eggen på min kniv på att bli slö? Ännu troligare är nog att jag inte förstår därför att det jag ser nu är svårt: jag håller i smyg på att komma i kontakt med en för mig ny verklighet som det ännu inte finns tankar till och ännu mindre ord som betecknar den: den är en upplevelse bakom tankarna.

Hur ska jag förklara för dig? Jag ska göra ett försök. Det är så att jag håller på att upptäcka en skev verklighet. Betraktad genom ett diagonalt snitt. Först nu börjar jag ana det sneda i livet. Tidigare såg jag bara genom räta och parallella snitt. Jag såg inte det sluga skeva strecket. Nu anar jag att livet är ett annat. Att det att leva inte bara är att veckla upp grova känslor – det är något mer magiskt och gracilt, utan att för den skull förlora sin fina djuriska vigör. På detta ovanligt skeva liv har jag lagt min tunga tass, och får på så sätt det sneda och tillfälliga men på samma gång subtilt ödesdigra i tillvaron att vissna. Jag har förstått det oundvikliga i slumpen och i det finns inget motsägelsefullt.

Det sneda livet är mycket privat. Jag säger inget mer om detta privata liv för att inte såra tankekännandet med torra ord. För att låta detta sneda vara i sitt lediga oberoende.

Och jag känner också till en form av liv som är mild stolthet, behagfulla rörelser, lätt och ihållande frustration och en förmåga att vara avvisande som kommer av en lång gammal vandring. Som tecken på revolt endast en ironi utan tyngd och excentricitet. Det finns en sida av livet som är som att dricka kaffe på terrassen om vintern när det är kallt insvept i en varm filt.

Jag känner till en form av liv som är lätt skugga som vecklats ut i vinden och som gungar lätt på marken: liv som är svävande skugga, levitation och drömmar i den öppna dagen: jag lever jordens rikedom.

Ja. Livet är mycket orientaliskt. Bara några få av ödet slumpmässigt utvalda personer har prövat livets avvikande och ömtåliga frihet. Det är som att veta hur man arrangerar blommor i en vas: en snudd på onödig kunskap. Denna flyktiga livsfrihet bör aldrig glömmas; den bör finnas närvarande som en utdunstning.

Att leva detta liv är snarare att indirekt minnas det än att leva direkt. Det liknar en mild konvalescens efter något som trots allt skulle ha kunnat vara helt fruktansvärt. Konvalescens efter en känslolös njutning. Endast för de initierade blir livet då ömtåligt verkligt. Och man befinner sig i nu-ögonblicket: man äter frukten medan den är giltig. Tänk om jag inte längre vet vad jag talar om och allt har undgått mig utan att jag känt något? Jo, det gör jag – men varsamt för annars är det lätt hänt att jag inte längre vet. Jag livnär mig försiktigt på den triviala vardagen och dricker kaffe på terrassen på tröskeln till skymningen som verkar sjuk bara för att den är söt och känslig.

Det sneda livet? Jag är väl medveten om att saker och ting inte riktigt lyckas mötas, de stöter nästan ihop med varandra, och att levande varelser går förbi och tappar bort varandra och ord inte möts för att de nästan inte längre säger något. Men i denna lätta brist på sammanträffande förstår vi nästan varandra, i detta nästan som är det enda sättet att stå ut med livet fullt ut, för ett bryskt möte med det ansikte mot ansikte skulle skrämma oss och skulle skrämma bort dess tunna spindelnätstrådar. Vi är från sidan för att inte blottställa det vi anar är oändligt annorlunda i det liv jag talar om.

Och jag lever på sidan – en plats där jag inte bränns av centralljuset. Och jag talar riktigt lågt så att öronen ska tvingas vara på helspänn och höra mig.

Men jag känner till ytterligare ett liv. Jag känner till och vill ha det och slukar det vilt. Det är mystiskt och förhäxande. Där slingrar sig ormarna om varandra medan stjärnorna darrar. Vatten droppar i grottans självlysande dunkel. I detta mörker flätas blommorna samman i en sagolik och fuktig trädgård. Och jag är denna stumma backanals trollkvinna. Jag känner mig besegrad av min egen lastbarhet. Och jag märker att jag i grund och botten är ond. Det är bara av ren godhet jag är god. Besegrad av mig själv. Som för mig på salamanderns vägar, ett väsen som regerar över och lever i elden. Och jag ger mig som offergåva till de döda. Jag gör solståndsförtrollningar, ett spöke av en besvuren drake.

Men jag vet inget annat sätt att fånga allt som sker just nu än att leva varenda sak som händer mig nu och på en gång och det spelar ingen roll vad. Jag låter den fria hästen springa otämjt i ren ädel glädje. Jag, som springer full av energi och bara verkligheten begränsar mig. Och när dagen går mot sitt slut hör jag syrsorna och jag blir helt uppfylld och obegriplig. Sedan kommer gryningen med sin buk fylld med tusentals kvittrande småfåglar. Och varje sak som händer mig lever jag här genom att anteckna det. För jag vill i mina noggrant undersökande händer känna den levande och vibrerande nerven av i dag.

Bakom tankarna når jag ett tillstånd. Jag vägrar att dela upp det i ord – och det jag inte kan och inte vill uttrycka blir mina hemligheters allra hemligaste del. Jag vet att jag är rädd för ögonblick då jag inte använder tankarna och det är ett ögonblickstillstånd som är svårt att uppnå och som, i all hemlighet, inte längre använder de ord med vilka tankar produceras. Att inte använda ord, är det att förlora sin identitet? är det att förlora sig i det avgörande skadliga mörkret?

Jag förlorar världens identitet i mig och existerar utan garantier. Jag förverkligar det som går att förverkliga men det som inte går att förverkliga lever jag och innebörden av mig och av världen och av dig är inte uppenbar. Den är fantastisk, och under dessa ögonblick umgås jag med mig själv på ett oerhört älskvärt sätt. Är Gud ett sätt att vara? är Gud abstraktionen som materialiseras i det existerandes natur? Mina rötter finns i de gudomliga mörkren. Sömniga rötter. Som vajar i dunklet.

Så känner jag plötsligt att vi snart kommer att skiljas. Min skrämda sanning är att jag alltid har varit ensam med dig utan att veta om det. Nu vet jag: jag är ensam. Jag och min frihet som jag inte vet hur jag ska använda. Ensamhetens stora ansvar. Den som inte är förlorad känner inte friheten och älskar den inte. Själv tar jag på mig ansvaret för min ensamhet. Som ibland blir hänryckt som inför ett fyrverkeri. Jag är ensam och jag måste leva en viss inre glans som i ensamheten kan förvandlas till smärta. Och smärtan, tystnad. Jag bevarar ditt namn hemligt. Jag behöver hemligheter för att leva.

Är det sant att ett uppdrag som vi ska utföra till­känna­ger sig för var och en av oss i något förlorat ögon­blick i livet? Men jag vägrar alla uppdrag. Jag utför ingenting: jag bara lever.

Det känns så besynnerligt och svårt att byta ut penseln mot denna märkligt bekanta men ständigt avlägsna sak, ordet. Den extrema och privata skönheten finns i ordet. Men det är ouppnåeligt – och när det är inom räckhåll visar det sig vara illusoriskt och fortsätter att åter vara ouppnåeligt. Från mina målningar och sammanträngda ord stiger en tystnad som också är som ögonens inre. Det är något som hela tiden undgår mig. När det inte glider undan blir jag säker på en sak: livet är ett annat. Det har en underliggande stil.

Kommer jag i dödsögonblicket att pressa livet och försöka leva mer än jag kan? Men jag är i dag.

Jag skriver till dig på ett rörigt sätt, det är jag väl medveten om. Men det är så jag lever. Jag arbetar bara med hittegods.

Men att skriva är för mig frustrerande: när jag skriver umgås jag med det omöjliga. Med naturens gåta. Och Guds. Den som inte vet vad Gud är kommer aldrig att kunna veta det. Om Gud fick man veta i det förflutna. Det är något som man redan vet.

Finns det ingen handling i mitt liv? jag är förvån­ansvärt fragmentarisk. Jag är lite i taget. Min historia är att leva. Och jag är inte rädd för att misslyckas. Må misslyckandet tillintetgöra mig, jag vill ha äran i att falla. Må min lytta ängel fumla i skymundan, min ängel som föll från himlen till helvetet där den lever och njuter av det onda.

Det här är ingen historia för jag kan ingen historia på det sättet, det enda jag kan är att fortsätta tala och fortsätta göra: det är en historia av ögonblick som försvinner som den förbiglidande rälsen man ser från tågfönstret.

I eftermiddag ska vi träffas. Och jag kommer inte ens att nämna det jag skriver och som innehåller det jag är och som jag ger dig i present utan att du läser det. Du kommer aldrig att läsa det jag skriver. Och när jag har skrivit ner min tillvarohemlighet – kommer jag att kasta den som om det vore i havet. Jag skriver till dig för att du inte kan acceptera det jag är. När jag har förstört mina ögonblicksanteckningar kommer jag att återvända till mitt intet ur vilket jag kommer att ta fram ett allt? Jag är tvungen att betala pris­et. Priset för den som har ett förflutet som bara förnyas med passion i det främmande nuet. När jag tänker på vad jag har upplevt känns det som om jag hela tiden har lämnat mina kroppar på vägen.

Klockan är nästan fem på morgonen. Och den svimfärdiga gryningens ljus, kallt blåaktigt stål med en frän bismak av den nya dagen på väg att födas ur mörkret. Och som stiger upp på tidens yta, likblek också jag, som föds ur dunklen, opersonlig, jag som är it.

Jag ska tala om en sak för dig: jag kan inte måla vare sig sämre eller bättre än jag gör. Jag målar ett »det här«. Och jag skriver ett »det här« – det är allt jag kan. Rastlös. Blodet som litervis cirkulerar i mina ådror. Musklerna som drar sig samman och slappnar av. Kroppens aura i fullmåne. Parambolisk – vad nu det ordet kan betyda. Parambolisk som jag är. Jag kan inte samman­fatta mig själv eftersom man inte kan sum­mera en stol och två äpplen. Jag är en stol och två äpplen. Jag summerar mig inte.

Än en gång känner jag sorglös kärlek. Jag andas hastigt in det du är genom att suga i mig din halo av under innan den dunstar och försvinner i luften. Är min friska lust att leva mig och leva dig livets själva struktur? Varelsernas och sakernas natur – är det Gud? Så om jag ber naturen ihärdigt kanske jag slutar dö? Kan jag genom att bruka våld mot döden öppna en lucka mot livet?

Jag stryker smärtan från det jag skriver till dig och ger dig min oroliga glädje.

Och i detta nu-ögonblick ser jag i de stora avståndens perspektiv vita statyer utspridda i fjärran – hela tiden allt längre bort i öknen där jag med tom blick tappar bort mig, jag själv en vit staty som ska ses på långt håll, jag som alltid tappar bort mig. Jag njuter av det som existerar. Tyst, disträ, i min stora sömn. Eftersom jag inget förstår – så ansluter jag mig till den osäkra rörliga verkligheten. Det verkliga når jag genom sömnen. Jag hittar på dig, verklighet. Och jag hör dig som avlägsna klockor som nedsänkta i vattnet skälvande klämtar med dämpat ljud. Befinner jag mig i dödens kärna? Och är det för det här jag lever? Den känsliga kärnan. Och i mig vibrerar it. Jag lever. Som ett sår, en blomma i köttet, i mig har det smärtsamma blodets väg öppnats. Med Lagoa Santa-indianernas direkta och därför oskyldiga erotik. Jag, utsatt för de hårda väderlekarna, jag, en inskription inhuggen på ovansidan av en sten, i de vidsträckta kronologiska rymderna som förhistoriens människor har lämnat efter sig. Det blåser en varm vind från de stora tusen­åriga vidderna och bränner mig lätt på ytan.

I dag har jag använt rödockra, ockragul, svart och en aning vitt. Jag känner att jag är i närheten av källor, sjöar och vattenfall, alla med rikligt med friskt vatten för min törst. Och jag, äntligen vild och äntligen fri från de torra dagarna av i dag; jag rider i trav fram och tillbaka utan att veta av gränser. Jag utför solriter på höga bergssluttningar. Men jag är tabu för mig själv, oberörbar eftersom jag är förbjuden. Är jag en hjälte som bär en brinnande fackla i en evig löpning?

Åh allt Existerandes Kraft, hjälp mig, ni som säger Gud. Varför kallar det ohyggliga fruktansvärda på mig? vad vill jag med min fasa? därför att min demon är en mördare som inte fruktar straffet; men brottet är viktigare än straffet. I min lyckliga förgörelseinstinkt ger jag liv åt hela mig.

Försök förstå vad jag nu målar och skriver. Jag ska förklara: såväl när jag målar som när jag skriver strävar jag efter att se strikt på det ögonblick jag ser – och inte se genom minnet av att ha sett i ett förflutet ögonblick. Ögonblicket är detta. Ögonblicket har en omedelbarhet som får mig att tappa andan. Ögonblicket är omedelbart i sig självt. Samtidigt som jag upplever det kastar jag mig in i dess övergång till ett annat ögonblick.

Det var så jag såg den kyrkportal jag målade. Du ifrågasatte den överdrivna symmetrin. Låt mig förklara: symmetrin var det mest lyckade jag hade gjort. Jag tappade rädslan för symmetrin, och sedan för inspirationens oordning. Att omvärdera symmetrin kräver erfarenhet eller mod, att imitera det falskt osym­metriska är däremot lätt, ett av de vanligaste sätten att vara originell. Min symmetri i kyrkportarna är koncentrerad, eftersträvad, men inte dogmatisk. Den har berörts av hoppet om att två asymmetrier ska mötas i symmetrin. Detta som en tredje lösning: syntesen. Kanske är det därför portarna ser så enkla ut, utsöktheten i något som har upplevts och sedan återupplevts, istället för den inkonsekventa anstrykning av djärvhet man finner hos dem som inte kan. Nej, det är egentligen inte lugn som finns där. Vad som finns i portarna är en hård kamp för det som trots att det är angripet fortfarande står upp. Och i de tjockare färgerna finns en likblekhet hos något som står upp fast det är snett och vint. Mina kors har förvridits genom århundraden av späk­ningar. Är redan portalen en förutsägelse om altaret? Portalens tystnad. Dess allt grönaktigare färg antar en ton som mitt emellan liv och död, en skymningens intensitet.

Och i de stilla färgerna finns stål och gammal brons – och alltsammans utökat med en tystnad av saker förlorade och återfunna på marken i den branta backen. Jag känner en lång dammig väg innan jag kommer fram till tavlan. Även om porten inte öppnas. Eller är redan kyrkporten en kyrka, och har man framför den redan kommit fram?

Jag kämpar för att inte gå igenom porten. Den är muren av en frånvarande Kristus, men muren står där och går att ta på: också händerna betraktar.

Jag skapar materialet innan jag målar det och träet blir lika oumbärligt för min målning som det skulle vara för en skulptör. Och det skapade materialet är religiöst: det är tungt som bjälkar i ett kloster. Kompakt, slutet som en stängd dörr. Men i porten har man gröpt fram öppningar, karvat med naglarna. Och det är genom dessa springor man ser vad som finns inne i en syntes, inuti den utopiska symmetrin. Koagulerad färg, våld, martyrium, det är bjälkarna som håller uppe tystnaden i en religiös symmetri.

Men nu är jag intresserad av spegelns mysterium. Jag försöker hitta ett sätt att måla den eller tala om den med ord. Men vad är en spegel? Ordet spegel finns inte, det finns bara speglar, för en enda är en oändlig mängd av speglar. Måste det inte någonstans i världen finnas en spegelgruva? Spegel är ingenting skapat utan något som har uppstått. Det krävs inte alls många för att man ska få den gnistrande och sömngångar­aktiga gruvan: två räcker, den ena reflekterar reflexen av vad den andra har reflekterat, i en skälvning som fortplantas i ett intensivt och stumt telegrafiskt meddelande, ett ihärdigt flytande tillstånd som man fascinerad kan stoppa ner handen i och sedan dra upp den igen droppande av reflexer av detta hårda vatten som är spegeln. Som spåkvinnans kristallkula drar den mig till tomheten som för spåkvinnan är meditationsfältet, och i mig tystnaders och tystnaders fält. Och jag kan knappt tala på grund av alla tystnader som ligger utbredda över varandra.

Spegel? Detta kristalliserade tomrum som inom sig har rymder som låter en gå framåt i all oändlighet: för spegeln är det djupaste rum som finns. Och den är magisk: med bara en skärva av en trasig spegel skulle man kunna gå ut i öknen och meditera. Att se sig själv är enastående. Som en katt skjuter jag rygg inför mig själv. Också från öknen skulle jag komma tillbaka tom, upplyst och genomlyst, och med samma vibrerande tystnad som hos en spegel.

Dess form har ingen betydelse: det finns ingen form som kan begränsa den eller förändra den. En spegel är ljus. En ynka liten spegelbit är alltid hela spegeln.

Tar man bort ramen eller skärningslinjen växer den så som vatten som rinner över.

Vad är en spegel? Det är det enda skapade materialet som är naturligt. Den som betraktar en spegel, den som klarar av att se spegeln kommer att se sig själv, den som inser att dess djup består i att den är tom, den som går in i dess genomskinliga rymd utan att i den lämna något spår av sin egen bild – denna någon har förstått dess mysterium som sak. För att klara av någ­ot sådant måste man överraska spegeln när den är ensam, när den sitter på väggen i ett tomt rum, utan att glömma att till och med den allra tunnaste nål framför den skulle kunna förvandla den till en simpel bild av en nål, så känslig är spegeln i sin egenskap av oerhört lätt reflex, bara bild utan kropp. Sakens kropp.

När jag målade av den var jag tvungen att använda min egen känslighet för att inte gå igenom den med min bild, för en spegel i vilken jag ser mig själv är redan jag, den levande spegeln är bara en tom spegel. Endast en mycket känslig person kan gå in i ett tomt rum där det finns en tom spegel, och göra det med en sådan lätthet, med sådan frånvaro av sig själv, att bild­en inte sätter sitt märke. Denna känsliga människas belöning kommer då att vara att ha trängt in i en av tingens okränkbara hemligheter: han eller hon har sett spegeln i egentlig bemärkelse.

Och hon har upptäckt de väldiga frusna rymder som den har inom sig, endast uppbrutna av ett eller annat isblock. En spegel är kyla och is. Men finns också en följd av mörker i den – den som lyckas uppfatta det upplever ett mycket sällsynt ögonblick – och för att fånga och överraska denna följd av mörker måste man ligga på lur i dagar och nätter, i avhållsamhet från sig själv. Med färger i svart och vitt återfångade jag dess skälvande ljusstyrka på duken. Med samma svarta och vita färger återfångar jag, med en köldrysning, också en av dess allra svåraste sanningar: dess iskalla färglösa tystnad. För att kunna återskapa en spegel måste man förstå dess våldsamma avsaknad av färg, på samma sätt som man skulle återskapa vattnets våldsamma avsaknad av smak.

Nej, jag har inte beskrivit spegeln – jag var den. Och orden är sig själva, utan ton av föredrag.

Jag måste göra ett avbrott och tala om att »X« är vad som finns till inuti mig. »X« – jag badar i detta det. Det är outtalbart. Allt som jag inte vet finns i »X«. Döden? döden är »X«. Men mycket liv också för livet är outtalbart. »X« som darrar i mig och jag är rädd för dess tonlängd: vibrerar som strängen på en cello, en spänd sträng som när den vidrörs ger ifrån sig ren elektricitet, utan melodi. Det outtalbara ögonblicket. Vad man lägger märke till hos »X« är att det har en annan sensibilitet.

Jag hoppas att du lever »X« så att du kan känna det slags skapande sömn som breder ut sig i ådrorna. »X« är varken bra eller dåligt. Det är alltid oberoende. Men det drabbar bara den som har kropp. Trots att det är immateriellt behöver det vår kropp och sakens kropp. Det finns föremål som är detta fullständiga »X«-mysterium. Som det som vibrerar stumt. Ögonblicken är skärvor av »X« som exploderar utan uppehåll. Övermåttet av mig själv gör till slut ont och när jag är omåttlig måste jag ge av mig själv så som mjölken som om den inte får flöda spränger bröstet. Jag befriar mig från trycket och återgår till min naturliga storlek. Den exakta elasticiteten. Elasticiteten hos en smidig panter.

En svart panter i bur. En gång såg jag rakt in i ögon­en på en panter och den såg rakt in i mina. Vi över­förde oss i varandra. Den där rädslan. Jag gick därifrån alldeles bländad inombords, med oroligt »X«. Allt hade skett bakom tankarna. Jag längtar tillbaka till den fruktan som fyllde mig när jag bytte blick med den svarta pantern. Jag vet hur man skapar skräck.

Är »X« fläkten av it? är det dess strålande kalla andning? Är »X« ett ord? Ordet bara hänvisar till en sak och saken är alltid oåtkomlig för mig. Var och en av oss är en symbol som umgås med symboler – alltsammans bara referenspunkter till det verkliga. Förtvivlat försöker vi hitta en egen identitet och det verkligas identitet. Och om vi förstår varandra genom symbol­erna beror det på att vi har samma symboler och samma erfarenhet av saken i sig: men för verkligheten finns inga synonymer.

Jag talar abstrakt till dig och jag frågar mig: är jag en aria cantabile? Nej, det går inte att sjunga vad jag skriver till dig. Kanske borde jag istället ta mig an ett mer lättupptäckt tema? Nej: jag går tätt tryckt mot väggen, jag trollar bort den upptäckta melodin, jag går i skuggan, på denna plats där så mycket händer. Ibland rinner jag utefter muren, på en plats som solen aldrig kommer åt. Att få ett tema att mogna skulle redan det vara en aria cantabile – vill någon annan ha annan musik så får han väl göra annan musik – musiken av min kvartetts mognad. Det här är före mognaden. Melodin skulle vara faktumet. Men hos vilket faktum äger natten helt och hållet rum på en genväg där det inte finns någon alls och medan vi helt ovetande ligger och sover? Var är faktumet? Min historia består av ett stilla mörker, av en rot med slumrande krafter, av en doft som inte har någon lukt. Och i inget av detta finns det abstrakta. Det är den figurativa bilden av det onämnbara. Det finns knappt något kött i min kvartett. Synd att ordet »nerver« förknippas med smärtsamma vibrationer, annars skulle det vara en nervkvartett. Mörka strängar som när man spelar på dem inte talar om »andra saker«, inte byter ämne – de är i sig själva och av sig själva, de överlämnar sig likadana som de är, utan vare sig lögner eller fantasi.

Jag vet att du efter att ha läst mig kommer att ha svårt att på gehör återskapa min musik, man kan inte sjunga den utan att ha lärt sig den utantill. Och hur kan man lära sig något utantill som saknar historia?

Men du kommer att erinra dig något som också det hände i skuggan. Du kommer att ha deltagit i denna första stumma tillvaro, du kommer att som i stilla dröm under en stilla natt ha runnit med kådan nerför trädets stam. Sedan kommer du att säga: jag har inte drömt något. Kan det räcka? Ja, det räcker. Och framför allt finns det i denna första tillvaro en avsaknad av misstag och en ton av upphetsning som hos den som skulle ljuga men inte gör det. Räcker det? Det räcker.

Men jag vill också måla ett tema, jag vill skapa ett föremål. Och det föremålet ska bli – en garderob, för kan man tänka sig något mer konkret? Innan jag målar garderoben måste jag studera den. Vad ser jag? Jag ser att garderoben verkar gå att tränga in i eftersom den har en dörr. Men när jag öppnar den upptäcker jag att mitt inträngande i den har hejdats: för också invändigt är den en yta av trä, med en stängd dörr. Garderob­ens funktion: att förvara förklädnaderna i mörkret. Natur: sakernas okränkbarhet. Förhållande till männi­skor: folk betraktar sig i spegeln på insidan av dörren, folk betraktar sig alltid i dåligt ljus eftersom garderoben aldrig står på ett lämpligt ställe; klumpig står den där den får plats, alltid kolossal, puckelryggig, blyg och tafatt, utan att veta hur den ska bära sig åt för att vara mer diskret, för den har för stor närvaro. En garderob är ofantlig, objuden, ledsen och snäll.

Men så öppnas spegeldörren – och så, genom den rörelse som dörren gör och i den nya kompositionen av rummet i skugga, i denna komposition kommer glasflaska efter glasflaska av flyktig klarhet in.

Då kan jag måla essensen hos en garderob. Essensen som aldrig är cantabile. Men jag vill vara fri att säga saker utan sammanhang som ett djupt sätt att nå dig. Endast det felaktiga attraherar mig, och jag älsk­ar synden, syndens blomma.

Men vad ska jag göra om du inte bevekas av mina brister, när jag älskade dina. Du trampade på min oskuldsfullhet. Du älskade mig inte, det är något som bara jag vet. Jag var ensam. Ensam med dig. Jag skriver till ingen och en improvisation som inte finns håller på att skapas. Jag har kopplat bort mig från mig själv.

Och jag vill ha ledbrutenheten, bara så kan jag vara jag i världen. Bara så mår jag bra.

Må bra. Jag i min ensamhet kommer nästan att explodera. Att dö måste vara en stum inre explosion. Kroppen orkar inte längre vara kropp. Och tänk om att dö smakar som mat när man är väldigt hungrig? Och tänk om att dö är en njutning, en egoistisk njutning?

I går när jag satt och drack kaffe hörde jag hembiträdet hänga upp kläder i tvättrummet och nynna på en melodi utan ord. En enkel och oerhört gråtmild liten visa. Jag frågade henne vem som hade gjort sången och hon svarade: äsch, det är bara något jag själv har hittat på, det är ingen som har gjort den.

Nej, det jag skriver till dig är det ingen som har gjort. Och denna frihet i ingen är mycket farlig. Den är som oändligheten som har samma färg som luft.

Allt det här jag skriver är varmt som ett varmt ägg som man snabbt flyttar från den ena handen till den andra och tillbaka till den första för att inte bränna sig – jag har en gång målat ett ägg. Och i dag liksom i målningen säger jag bara: ägg och det räcker.

Nej, jag har aldrig varit modern. Och så här går det till: när jag tycker att en målning är underlig är det där målningen är. Och när jag tycker att ett ord är underligt är det där ordet når sin innebörd. Och när jag tycker att livet är underligt är det där livet börjar. Jag är uppmärksam så att jag inte överskrider mig själv. I allt det här finns en stor återhållsamhet. Och bara för att få vila blir jag nedstämd. Jag börjar gråta stilla av nedstämdhet. Sedan reser jag mig upp och börjar om på nytt. Jag tänker bara inte berätta en historia för dig för i det här fallet skulle det vara att prostituera sig. Och jag skriver inte för att göra dig glad. Ännu mindre mig själv. Jag måste följa den rena linjen och hålla mitt it obesmittat.

Nu ska jag skriva allt jag kommer att tänka på med minsta möjliga polisövervakning. Jag känner mig näm­ligen lockad av det okända. Men så länge jag har mig själv kommer jag inte att vara ensam. Snart börjar det: jag kommer att fånga nuet i varje mening som dör. Nu:

Å, om jag vet att det var så här hade jag inte fötts. Å, om jag vet skulle jag inte födas. Vansinnet bor granne med det allra grymmaste förnuftet. Det här är en hjärnstorm och den ena meningen har knappt något med den andra att göra. Jag sväljer vansinnet som inte är vansinne – det är något annat. Förstår du mig? Men jag måste snart sluta för jag är så trött så trött att bara genom att dö skulle jag kunna ta mig ur den här tröttheten. Jag går härifrån.

Jag är tillbaka. Nu ska jag på nytt försöka aktualisera mig med vad som för ögonblicket faller mig in – och på så sätt kommer jag att skapa mig själv. Så här är det:

Ringen du gav mig var av glas och den gick sönder och kärleken tog slut. Men i dess ställe kommer ibland det sköna hatet hos dem som har älskat och förtärt varandra. Stolen som står där framme är för mig ett föremål. Oanvändbar så länge jag betraktar den. Var snäll att tala om för mig vad klockan är så att jag vet att jag lever i just detta ögonblick. Jag håller på att träffa mig själv; det är dödsbringande för endast döden avslutar mig. Men jag härdar ut ända till slutet. Jag ska berätta en hemlighet för dig: livet är dödsbringande. Jag blir tvungen att avbryta alltihop för att säga dig följande: döden är det omöjliga och det ogripbara. Döden är så starkt enbart framtida att det finns de som inte klarar av det och tar sitt liv. Det är som om livet sa följande: och det blev helt enkelt inget följande. Bara kolontecknet som väntar. Vi tiger om denna hemlighet för att dölja att varje ögonblick är dödligt. Föremålet stol intresserar mig. Jag älskar före­målen allt under det att de inte älskar mig. Men om jag inte begriper vad jag skriver så är det inte mitt fel. Jag är tvungen att tala för att tala räddar. Men jag har inte ett enda ord att säga. Vad skulle en människa i uppriktighetens vansinne kunna säga till sig själv? Räddningen skulle det hur som helst vara. Även om uppriktighetens fasa kommer från den del av mörkret som förenar mig med världen och med det skapande omedvetna i världen. Det är en natt med många stjärnor på himlen. Det har slutat regna. Jag är blind. Jag spärrar upp ögonen stort och jag bara ser. Men hemligheten – den varken ser jag eller känner jag. Kan det vara så att jag har en riktig orgie bakom tankarna? ordorgie? Skivspelaren är trasig. Jag tittar på stolen och den här gången var det som om den också tittade och såg. Framtiden är min – så länge jag lever. Jag ser blommorna i vasen. Det är ängsblommor som har fötts utan att ha planterats. De är gula. Men mitt hembiträde sa: vilka fula blommor. Bara för att det är svårt att älska det som är kärvt. Bakom mina tankar finns sanningen som är världens sanning. Naturens ologiskhet. En sådan tystnad. »Gud« består av en sådan ofantlig tystnad att jag blir skräckslagen. Vem kan ha uppfunnit stolen? Det krävs mod för att skriva det som kommer till mig: man vet aldrig vad som kan komma och skrämmas. Det heliga monstret har dött. I dess ställe föddes en flicka som inte hade någon mor. Jag vet mycket väl att jag måste sluta. Inte i brist på ord utan för att de här sakerna och framför allt de som jag bara tänker och inte har skrivit – de säger man inte. Jag ska berätta om det man kallar för erfarenhet. Det handlar om erfarenheten att be om hjälp och att hjälpen gives. Kanske är det mödan värt att ha fötts så att man en dag stumt ska kunna be och stumt ta emot. Jag bad om hjälp och den nekades mig inte. Då kände jag mig som en tiger som träffats av en dödlig pil som borrat sig in i köttet och långsamt cirklade jag runt de vettskrämda människorna för att se vem som skulle ha modet att gå fram och släcka smärtan. Och så finns där någon som förstår att en sårad tiger bara är så farlig som ett barn. Och utan rädsla för att röra rovdjuret går denna någon fram till det och drar ut pilen.

Och tigern? Att tacka går inte. Så jag slår några långsamma lovar framför människan och tvekar. Jag slickar min ena tass och sedan, eftersom det då inte är orden som har någon betydelse, avlägsnar jag mig tyst.

Vad är jag i det här ögonblicket? Jag är en skrivmaskin som får de torra tangenterna att eka i den fuktiga och mörka gryningen. Människa har jag inte varit på länge. Man ville att jag skulle vara ett föremål. Jag är ett föremål. Ett föremål kladdigt av blod. Jag är ett föremål som skapar andra föremål och skrivmaskinen skapar oss alla. Den fordrar. Maskineriet fordrar och fordrar mitt liv. Men jag lyder inte fullkomligt: om jag är tvungen att vara ett föremål får det vara ett föremål som skriker. Det finns något inuti mig som gör ont. Å, vad det gör ont och som det skriker på hjälp. Men det saknas tårar i den maskin jag är. Jag är ett föremål utan öde. Jag är ett föremål i händerna på vem? så ser mitt mänskliga öde ut. Vad som räddar mig är att skrika. Jag protesterar i namn av vad som finns inuti föremålet bakom bakom tankekännandet. Jag är ett brådskande föremål.

Nu – tystnad och lätt förvåning.

För klockan fem på morgonen i dag, den 25 juli, kom jag in i ett tillstånd av nåd.

Det var en plötslig känsla, men oerhört mjuk. Sken­et log i luften: exakt det här. Det var en suck av värld­en. Jag kan inte förklara precis som man inte kan berätta om en soluppgång för en blind. Det är outsägligt det jag känslomässigt har varit med om: jag be­höv­er fort din empati. Känn med mig. Det var en stor lycka.

Men om du redan har upplevt tillståndet av nåd kommer du att känna igen dig i det jag kommer att säga. Jag talar inte om inspirationen, som är en särskild nåd som de som sysslar med konst ofta upplever.

Det tillstånd av nåd jag talar om är inget man använder till något. Det är som om det kommer till en bara för att man ska veta att man verkligen finns till och att världen finns till. I detta tillstånd upplever man, förutom den stilla lycka som människor och saker utstrålar, en klarhet som jag kallar lätt bara för att allt i nåden är så lätt. Det är en klarhet som den känner som inte längre behöver gissa: utan att anstränga sig vet man. Bara så: man vet. Fråga mig inte vad, för jag kan bara svara på samma sätt: man vet.

Och man känner en fysisk lycksalighet som inte går att jämföra med någonting. Kroppen förvandlas till en gåva. Och man känner att det är en gåva efter­som man upplever den, direkt ur källan, den med ens otvivelaktiga gåvan att mirakulöst och materiellt finnas till.

Allt får en sorts nimbus som inte är inbillad; den kommer från glansen av den matematiska utstrålningen från saker och människors minnen. Man börjar känna att allt som existerar andas och ger ifrån sig ett tunt, tunt skimmer av energi. Men världens sanning går inte att ta på.

Det är ingenting i närheten av det tillstånd av nåd som helgonen måste befinna sig i och som jag knappt kan föreställa mig. Det tillståndet har jag aldrig känt till och jag kan inte ens gissa vad det är. Det rör sig bara om en vanlig människas nåd som plötsligt blir verklig genom att hon är vanlig och mänsklig och igen­kännbar.

Upptäckterna är i det avseendet outsägbara och okommunicerbara. Och otänkbara. Det är därför som jag under nåden höll mig sittande, stilla och tyst. Det är som ett bebådande. Men som inte föregås av änglar. Fast det är som om livets ängel kom och bebådade världen för mig.

Sedan gick jag långsamt ur den. Inte som om jag befann mig i trans – det är ingen trans – man går sakta ur den, med en suck som när man har haft allt så som allt är. Samtidigt är det redan en suck av saknad. För sedan man prövat att ha både en kropp och en själ vill man ha mer och mer. Det är meningslöst att vilja ha: det kommer bara oförmedlat och när det vill.

Denna lycka ville jag föreviga genom att objektiv­era ordet. Därefter gick jag genast och slog upp i ordboken ordet lycksalighet som jag avskyr som ord och såg att det betyder själslig fröjd. Ordboken talar också om stilla lycka – jag skulle emellertid hellre kalla det för transport eller levitation. Jag tycker heller inte om fortsättningen som lyder: »hos den som hänger sig åt mystisk kontemplation«. Det är inte sant: jag mediterade inte på minsta sätt, det fanns ingen relig­iositet i mig. Jag hade just ätit frukost och satt helt enkelt bara där och levde med en cigarett som brann i askfatet.

Jag såg när det började och när det intog mig. Och jag såg när det sakta mattades av och slutade. Jag ljuger inte. Jag hade inte tagit någon drog och det var ingen hallucination. Jag var medveten om vem som var jag och vilka som var de andra.

Men nu vill jag se om jag kan fånga det jag var med om genom att använda ord. När jag gör det kommer jag att förstöra en del av det jag kände – men det är oundvikligt. Jag ska kalla det som följer för »Vid lycksalighetens rand«. Så här börjar det, riktigt långsamt:

När man ser har seendet ingen form – det man ser har ibland form och ibland inte. Seendet är outsägligt. Och ibland är det man ser också outsägligt. Och det är på så sätt ett slags tankekännande som jag kommer att kalla för »frihet«, bara för att ge det ett namn. Verklig frihet – betraktad som ett förnimmande – har ingen form. Och eftersom den verkliga tanken tänker sig själv uppnår denna tanke sitt syfte i själva tänkandet. Med det vill jag inte säga att det är vagt eller saknar grund. Den primära tanken – betraktad som ett tänkande – har nämligen form och kan lättare överför­as till sig själv, eller rättare sagt, till själva den person som tänker den; och den har därför – genom att den har form – en begränsad räckvidd. Medan däremot tanken kallad »frihet« är fri som tänkande. Den är fri så till den grad att denna tanke för själva tänkaren inte verkar ha någon upphovsman.

Den verkliga tanken tycks inte ha någon upphovsman.

Och lycksaligheten är av samma slag. Lycksalig­heten börjar i det ögonblick tänkandet har frigjort sig från behovet av form. Lycksaligheten börjar i det ögonblick tankekännandet har tagit sig förbi upphovsmannens behov att tänka – när upphovsmannen inte längre måste tänka befinner han eller hon sig nära intets storhet. Jag skulle kunna säga »alltets«. Men »allt« är kvantitet, och i kvantiteten finns en begränsning i dess själva början. Den verkliga omätligheten är intet, som inte begränsas av någonting och det är där en människa kan breda ut sitt tankekännande.

Denna lycksalighet är i sig varken världslig eller rel­igiös. Och inget av det här behöver egentligen betyda minsta dugg för frågan om Guds existens eller icke-existens. Vad jag säger är att män­niskans tankar och detta tankekännandes förmåga att uppnå en extrem grad av okommunicerbarhet på samma gång – utan sofismer eller paradoxer – för denna människa är den högsta möjliga kommunik­ationen. Hon eller han kommunicerar med sig själv.

Att sova för oss en hel del närmare denna tomma och ändå fulla tanke. Jag talar inte om drömmen, som i det här sammanhanget skulle vara en primär tanke. Jag talar om att sova. Att sova är att fördjupa sig och breda ut sig i intet.

Jag vill också säga till dig att efter friheten i tillståndet av nåd kommer också fantasins frihet. Just nu är jag fri.

Och ovanför friheten, ovanför ett visst tomrum skapar jag oerhört lugna musikvågor som upprepar sig. Det fria skapandets vansinne. Vill du se? Landskapet där denna musik äger rum? luft, gröna stjälkar, det vidsträckta havet, söndagsmorgonens tystnad. En finlemmad man med bara en fot, mitt i pannan har han ett stort genomskinligt öga. Ett kvinnligt väsen närmar sig krypande på alla fyra och säger med en röst som verkar komma från en annan rymd, en röst som ljuder, inte som den första rösten, utan i ett eko av en första röst som man inte har hört. Rösten är tafatt och euforisk och säger av gammal vana från tidigare liv: vill du ha te? Och väntar inte på svar. Hon tar ett långsmalt ax med guldvete och stoppar det mellan de tandlösa tandkötten och avlägsnar sig krypande och med öppna ögon. Ögon lika orörliga som näsan. Hon måste vrida på hela det benlösa huvudet för att kunna fixera ett föremål med blicken. Men vilket föremål? Den finlemmade mannen har under tid­en somnat stående på sin enda fot och även ögat har somnat trots att han inte blundar. Att låta ögat somna handlar om att inte vilja se. När han inte ser sover han. I det tysta ögat återspeglas slätten i en regnbåge. Luften är av under. Musikvågorna börjar på nytt. Någon tittar på naglarna. Det hörs ett ljud på avstånd som låter: tsst! tsst …! Men den enfotade mannen skulle aldrig kunna föreställa sig att det är hans uppmärksamhet man vill ha. Ett ljud från sidan sätter igång, som av en flöjt som alltid verkar spela från sidan – ett ljud från sidan sätter igång och går utan darr rätt igenom musikvågorna och upprepar sig så mycket att det med sitt oupphörliga droppande till slut börjar urholka stenen. Det är ett oerhört högt ljud utan betoningar. En glad och långsam och skarp klagan, skarp på ett behagligt och inte genomträngande sätt, som en flöjt. Det är den högsta och lyckligaste ton som en vibration skulle kunna åstadkomma. Ingen människa på jorden skulle kunna höra den utan att bli galen och börja le för evigt. Men mannen som står på sin enda fot – han sover upprätt. Och den kvinnliga varelsen som ligger utsträckt på stranden tänker inte. En tredje person vandrar över den öde slätten och går haltande därifrån. Man hör: tsst; tsst! Och man kallar inte på någons uppmärksamhet.

Nu slutade den scen som min frihet skapade.

Jag är nedstämd. En känsla av obehag som kommer sig av att extasen inte ryms i dagarnas liv. Efter extasen borde sömnen komma för att mildra vibrationen av ekande kristall. Extasen måste glömmas.

Dagarna. Jag blev nedstämd på grund av detta dagsljus av stål som jag lever i. Jag andas in lukten av stål i föremålens värld.

Men nu har jag lust att säga saker som muntrar upp mig och som är en aning fria. Till exempel: torsdag är en dag genomskinlig som en solbelyst insektsvinge. Precis som måndag är en kompakt dag. Innerst inne, långt bakom tankarna, lever jag av dessa idéer, om de nu är idéer. De är sinnesintryck som förvandlas till idéer eftersom jag är tvungen att använda ord. Även om jag bara använder dem inom mig. Den primära tanken tänker med ord. »Friheten« frigör sig från ordets slaveri.

Och Gud är en monstruös skapelse. Jag är rädd för Gud för han är alltför total för min storlek. Dessutom är jag på något sätt blyg för honom: det finns sådant som är mitt som inte ens han känner till. Rädd? Jag känner en hon som grips av fasa när hon ser fjärilar som om de vore övernaturliga. Och fjärilarnas gudomliga del är verkligen skräckinjagande. Och jag känner en han som ryser av bävan hela han när han ser blommor – han tycker att blommorna är lika fasansfullt ömtåliga som en suck av ingen i mörkret.

Jag är någon som hör visslingen i mörkret. Jag som är sjuk i de mänskliga villkoren. Jag gör uppror: jag vill inte vara människa mer. Vem? vem har medlidande med oss som är medvetna om livet och döden medan ett djur, som jag djupt avundas – är omedvetet om sina villkor? Vem har förbarmande med oss? Är vi en samling övergivna stackare? utlämnade åt förtvivlan? Nej, det måste finnas en möjlig tröst. Jag svär: det måste finnas. Det är jag som inte vågar tala om sanningen som vi känner till. Det finns förbjudna ord.

Men jag avslöjar. Jag avslöjar vår svaghet, jag avslöj­ar vår sinnesförvirrande fasa för att dö – och jag bemöter all denna skändlighet med – exakt det som nu kommer att stå skrivet – och jag bemöter all denna skändlighet med glädje. Den allra renaste och lättaste glädje. Min enda räddning är glädjen. En atonal glädje inuti det essentiella it. Låter det konstigt? Det måste i alla fall gå. För det är alldeles för grymt att veta att livet är ett enda och att vi inte har någon annan garanti än vår tro på mörkret – bara därför att det är för grymt svarar jag med renheten hos en otämjbar glädje. Jag vägrar att vara nedstämd. Låt oss vara glada. Den som inte är rädd för att bli glad och om så bara en enda gång känna på den vansinniga och djupa glädjen kommer att få det bästa av vår sanning. Jag är – trots allt åh trots allt – jag är glad i detta nu-ögonblick som glider förbi om jag inte fixerar det med ord. Jag är glad i just det här ögonblicket därför att jag vägrar att låta mig besegras: då älskar jag. Som svar. Opersonlig kärlek, it-kärlek, är glädje: till och med den kärlek som inte håller, till och med den kärlek som tar slut. Och min egen död och våra älskades död måste vara glad, jag vet ännu inte hur, men det måste den. Att leva är det här: glädjen i it. Och jag kommer inte att foga mig som besegrad, utan med ett allegro con brio.

Förresten vill jag inte dö. Jag vägrar mot »Gud«. Ska vi utmana genom att inte dö?

Jag tänker inte dö, hörde du, Gud? Jag vågar inte, hörde du? Döda mig inte, hörde du? För det är skändligt att födas för att dö och inte veta vare sig när eller var. Jag skulle bli väldigt glad, hörde du? Som svar, som en skymf. En sak lovar jag: vi är inte skyldiga. Och jag måste förstå medan jag lever, hörde du? för sedan kommer det att vara för sent.

Åh, dessa blixtscener av ögonblick tar aldrig slut. Tar min sång om it aldrig slut? Jag ska avsiktligt och frivilligt göra slut på den. Men den fortsätter i en ständig improvisation och skapar hela, hela tiden nuet som är framtiden.

Denna improvisation är.

Vill du se hur det fortsätter? I natt – det är svårt att förklara – i natt drömde jag att jag drömde. Kan det vara så det är efter döden? drömmen om en dröm om en dröm om en dröm?

Jag är hädisk. Nej, det är inte sant. Eller är jag? Men något finns.

Åh, att leva är så obekvämt. Allting känns trångt: kroppen kräver, själen stannar inte, att leva känns som att vara sömnig och inte kunna sova – att leva är besvärligt. Man kan inte klä av sig vare sig kroppen eller själen och gå naken.

Sa jag inte att det är trångt att leva? Jag gick i alla fall och lade mig för att sova och drömde att jag skrev ett helt majestätiskt torg till dig och det var ännu mera sant än det jag skriver till dig: det var utan rädsla. Jag har glömt vad jag skrev till dig i drömmen, allt försvann i intet igen, försvann tillbaka till Kraften av det som Finns och som ibland kallas för Gud.

Allt tar slut men det jag skriver till dig fortsätter. Vilket är bra, mycket bra. Det allra bästa har ännu inte skrivits. Det bästa står mellan raderna.

I dag är det lördag och den består av den allra ren­aste luft, bara luft. Jag talar till dig som en ingående övning, och jag målar som en ingående övning i mig själv. Vad vill jag skriva nu? Jag önskar mig något stillsamt som inte är på modet. Någonting i stil med minnet av ett högt monument som verkar ännu högre där­för att det är ett minne. Men på vägen vill jag verkligen ha rört vid monumentet. Jag ska sluta eftersom det är lördag.

Det är fortfarande lördag.

Det där som fortfarande kommer att vara sedan – är nu. Nu är nuets område. Och så länge improvis­ationen varar föds jag.

Och så efter en eftermiddag av »vem är jag« och efter att ha vaknat klockan ett på natten ännu förtvivlad – vaknade jag klockan tre på natten och hittade mig. Jag gick mig själv till mötes. Lugn, glad, fullhet utan blixtar. Helt enkelt jag är jag. Och du är du. Det är vidsträckt, det kommer att vara.

Vad jag skriver till dig är ett »det här«. Det kommer inte att ta slut: det fortsätter.

Se på mig och älska mig. Nej: du ser på dig själv och älskar dig. Det är rätt.

Det jag skriver till dig fortsätter och jag är förhäxad.