När den anspråkslösa och nu skrynkliga papperslappen med Alexandra Svenssons namn och mobilnummer följde med upp ur jackfickan då Michel Maloof stod på McDonald’s i Hallunda och skulle betala sin stora meny, mindes han först inte varifrån den kom. Det hade gått åtta veckor sedan mötet hos mannen med hundarna. Maloof väntade på sin cheeseburgare, vände och vred på lappen och upptäckte webbadressen till dejtingsajten. Det fick honom att minnas.
Han tog brickan och gick och satte sig vid ett fönsterbord med utsikt mot Bauhaus. Han hade själv aldrig varit på någon dejtingsajt på nätet, han hade aldrig haft svårt att träffa kvinnor. Men han antog att det passade somliga, och alla blev kloka på sina egna sätt.
Han höll upp lappen framför sig samtidigt som han drack cola genom sugröret.
Skulle han ringa henne?
Efter mötet på G4S hade Maloof kastat in den svarta väskan i bilen och uppgiven kört därifrån, känslomässigt omtumlad och på samma gång utmattad. Att under några korta ögonblick ha trott att han skulle tjäna miljoner, för att sedan förstå att det återstod femton år av förhandlingar och diskussioner, var en rejäl nertagning.
Det kändes som om han utsatts för ett tarvligt skämt, som om de båda direktörerna medvetet låtit honom missförstå saken för att sedan trycka till honom med sina ”ingångna avtal”.
Maloof hade kört raka vägen från Stadshagen till Upplandsgatan för att berätta för Zoran Petrovic vad som hänt. Maloof var ingen stor bilentusiast, men det var frustrerande att köra en Seat när man var arg. Tvära inbromsningar blev mjuka och häftiga accelerationer tandlösa. Kanske hade det en lugnande effekt, för när han kom fram till Café Stolen hade den värsta ilskan runnit av.
Petrovic satt i ett av restaurangens bås och väntade. Hans långa, smala överkropp stack upp som en pinne ovanför bordet. Framför honom stod ett glas ljummet vatten. Klockan var halv fyra på eftermiddagen och stället var tomt bortsett från personalen. En ny servitris som Maloof inte sett förut kom fram och frågade vad han ville ha.
”Jag anställde henne mest för att testa min självbehärskning”, sa Petrovic när flickan med den snäva kjolen återvände till köket för att hämta en kopp kaffe.
Maloof hade för många år sedan upphört att förvånas över Zoran Petrovics relation till kvinnor. Han nonchalerade kommentaren och berättade istället om mötet han nyss haft i Stadshagen. Trots att Petrovic var en av Maloofs äldsta vänner var det omöjligt för jugoslaven att spåra något av den ilska och frustration som Maloof nyss hade känt. Istället var det den ständigt leende, lugne och oberörde Maloof som neutralt redogjorde för den absurda konversationen i styrelserummet på G4S.
”Men du vet, det är ju perfekt”, sa Petrovic med sedvanlig entusiasm. ”Nu är du introducerad, nu vet de vem du är och vad du kan erbjuda. Det kunde inte ha gått bättre.”
”Absolut, absolut”, sa Maloof, och skrattade kort. ”Nej. Jo. De kunde ha köpt våra väskor?”
”Skit i det”, sa Petrovic och skrattade. ”Det här är bara början. När vi kommer till fortsättningen, jävlar vad med pengar det här kan bli.”
Efter ett par minuter lät sig Maloof motvilligt smittas av vännens förtröstan. De var båda i grunden optimister; hade det varit på något annat sätt hade de aldrig kommit såhär långt.
Maloof lade ner papperslappen på brickan men släppte den inte med blicken när han petade upp hamburgaren ur kartongen.
Det var möjligt att Petrovic hade rätt och att allt skulle gå som planerat, men det var lika sannolikt att han hade fel. Och vad kunde det egentligen skada att ringa? Hade inte mannen med hundarna sagt att den här Alexandra Svensson såg bra ut?
Maloof plockade upp mobiltelefonen.
Han bjöd ut henne på restaurang Mandolin.
De gjorde upp om att träffas den kommande fredagen vid sjutiden. Maloof såg till att vara tidig, och stod på trottoaren på Upplandsgatan och väntade när klockorna i Adolf Fredriks kyrktorn slog sju slag. Han hade dragit upp jackans huva över huvudet i skydd mot duggregnet. Den moderna tidens vinter höll huvudstaden i sitt slappa grepp och egentligen passade galoscher årstiden allra bäst.
När han såg henne komma gående uppifrån Tegnérlunden tio minuter senare visste han direkt att det var hon.
Alexandra Svensson hade på sig ett par praktiska gummistövlar med en liten pälskrage högst upp på skaftet, och hennes långa dunkappa var ljust blå. I hennes beskrivning av sig själv, den Maloof hittat på Match.com, skrev hon att hon var en person som ”ville sätta guldkant på tillvaron”. Han var säker på att pälsen på stövlarna och färgen på kappan bland annat var vad hon menade.
När hon passerade under gatlyktan vid Kammakargatan såg han henne tydligare. På sajten hade hon skrivit att ”biologisk ålder saknar betydelse”. Maloof skulle gissa att Alexandra var runt tjugofem. En blond, blåögd kvinna med äppelrunda kinder, en distinkt, utskjutande haka och en liten rödmålad, plutande mun, som om hon ville pussas. Maloof vinkade. Alexandra tog ett par glada, trippande steg fram mot honom och gav honom en impulsiv kram.
Kanske var hennes erfarenhet att männen som hörde av sig via internet inte alltid dök upp?
Tillsammans gick de in på krogen och fick ett avskilt bord. De ägnade en stund åt menyn, men när servitören kom och skulle ta upp beställningarna sa han att kocken gärna ville överraska dem istället.
”Jag kan lova att ni inte kommer bli besvikna.”
Alexandra såg frågande på Maloof, som med ett leende och ett kort skratt förklarade att han kände restaurangens ägare.
Zoran Petrovic ägde flera krogar längs Upplandsgatan.
De hade en trevlig kväll tillsammans. Det kunde inte beskrivas på något annat sätt. Maloof hade i förväg bestämt sig för att inte fråga om Västberga eller G4S. Ville hon prata om värdedepåer så skulle han lyssna. Med intresse. Men valde hon att låta bli, vilket var fallet under merparten av middagen, tänkte han inte insistera. Han var övertygad om att han först måste vinna hennes förtroende, och sedan närma sig frågorna han var nyfiken på. Det handlade om tålamod.
Alexandra Svensson var dock ingen hemlighetsfull person. Hon var heller inte tystlåten. Hon berättade öppet om sig själv och sitt liv. Hon var uppvuxen i Nacka, hon hade gått på ekonomlinjen på Stockholms universitet men hoppat av och börjat jobba innan hon var färdig. Hon gillade att få lön varje månad, det gjorde att hon kände sig trygg. Hon bodde i andra hand, eller kanske var det tredje hand, i en etta i Hammarby sjöstad, och hon sa några ord om värdetransportföretaget där hon hade jobbat i snart två år, och där hon trivdes.
”Men för typ hälften av lönen köper jag blommor”, bekände hon.
”Blommor?”
”Jag älskar blommor”, sa Alexandra Svensson. ”När man kommer hem och det typ står blommor på bordet, när det luktar av rosor och hyacinter … Finns det något bättre?”
”Ja”, sa Maloof. ”Nej.”
”Och jag har en liten kryddodling i köket. Ingenting sådär exotiskt. Men basilika och rosmarin och typ koriander. Tror jag. Och så har jag min balkong. Utan den vet jag inte vad jag skulle göra.”
”Nej”, sa Maloof.
”Såhär års kan man ju bara typ planera. Men jag har alla pelargoner i krukor nere i källarförrådet. Och så fort det blir lite varmare tar jag upp dem och ställer ut dem på balkongen igen. Jag hade liksom ingen aning om att de kunde övervintra, men det kan de.”
”Absolut, absolut”, log Maloof och skrattade till.
Alexandra blev plötsligt allvarlig, och såg rakt in i hans bruna ögon.
”Det är så enkelt att prata med dig”, sa hon. ”Jag tycker typ verkligen det. Verkligen.”
”Absolut”, svarade han och visade henne alla sina tänder i ett brett leende. ”Det är … det tycker jag med.”
”Skål, Michel.”
Hon höjde glaset och de drack av rödvinet.
Det hade hunnit beställa in en andra flaska.
Alexandra Svensson pågick. Hon behövde knappt någon uppmuntran, hon tog hans åsikter och synpunkter för givna, och kvällen förflöt utan att han avkrävdes något annat än uppmärksamhet.
Den var han beredd att ge henne.
De åkte hem till Michel Maloof genom ett Stockholm som låg blött, övergivet och mörkt, och han hann inte ens sätta fram ett par tekoppar förrän hon hade tryckt upp honom mot väggen och stoppat in tungan i hans mun. Han var något kortare än hon, men han överraskades av hennes styrka. Hon brottade ner honom på golvet i vardagsrummet och drog åt sig filten, som hans mamma vävt, från soffan för att slippa hamna naken på parkettgolvet.
Efter denna överrumplande och intensiva älskog där de knappt ens fått av sig kläderna, satte de sig vid köksbordet och rökte cigaretter – han hade ett paket Marlboro gömt i skåpet med kryddor ovanför spisen – innan de gick in i sovrummet och älskade på nytt. Den här gången mer eftertänksamt.
Efteråt ville Maloof ingenting annat än sova. Klockan var fyra på morgonen, han var trött efter för mycket rödvin och för många monologer. Men det var precis då, när han redan var på väg att somna på den mjuka dunkudden, som hon började prata om huset i Västberga.
Han tvingade sig själv att vakna till liv.
Och ett par minuter senare förstod han varför den gamle mannen i skogen hade föreslagit att han skulle träffa Alexandra Svensson.