15

Det såg inte ut som i filmerna.

Sami Farhan hade aldrig varit på en galoppbana i verkligheten, men det kändes som om han sett hundratals Hollywoodfilmer där folk gick runt på travbanor och gjorde upp skumma affärer eller stod på läktarna och hejade fram sina favoriter.

Någon sådan atmosfär fanns inte på Täby galopp.

På väg in på området hade antalet hästhagar och stallar varit betydligt fler än han trott, men när de kom fram till själva huvudbyggnaden kunde han inte dölja sin besvikelse. Där fanns knappt en människa, och förfallet var synligt överallt. Det var en övergiven och dyster scen.

”Var är alla?” frågade Sami.

”Hemma framför datorn”, svarade Toomas Mandel. ”De här läktarna byggdes innan man började spela online. Man trodde att det skulle komma tusentals åskådare till kapplöpningen. Tiotusentals. Idag är man nog glad när det kommer ett par hundra.”

Det verkade obegripligt. Om man slog på tv:n på dagtid i Sverige verkade travsport och hästkapplöpningar vara ett av landets största intressen. Hur många gånger hade inte Sami sett söta flickor med stora mikrofoner som frågade korta män i färggranna kläder om banorna var tunga eller ej. Var fanns alla dessa tv-kameror idag?

De gick in på restaurangen. Det tog en stund innan Sami förstod att restaurangen var Täby galopp. För publiken fanns det ingenting annat.

”Jag vet inte?” sa han när de beställde varsin tomatsallad av en äldre och uttråkad servitör. ”Om det är såhär tomt kan det väl inte finnas några pengar här? Förstår du vad jag menar?”

”Nej”, bekräftade Mandel. ”Det finns det inte. Trehundrasextiofyra dagar om året finns det inte mer än växelpengar. Det var därför de drog ner på antalet säkerhetsvakter och tog bort poliserna. Nu har man bara bevakning omkring banorna och stallarna. Man är inte rädd för att någon ska stjäla pengar, men man oroar sig alltid för att någon ska … fixa med hästarna.”

Sami nickade. Han kände personer som tjänat pengar på travet. Folk han vuxit upp med, men även andra. Krogfolk. Halvkändisar. Maffia.

”Okej”, sa Sami. ”Så berätta om planen igen?”

”Undantaget är Dianalöpningen. Den sker samma dag som Jockeyklubbens jubileumslöpning. Det är alltid i början av sommaren. Då skulle jag gissa att det finns upp emot tio miljoner i kontanter här. Kanske mer? Men fortfarande ingen polis eller några vakter.”

”Tio miljoner?” upprepade Sami.

Han var besviken. Som alltid när man planerade olika jobb hade folk en tendens att överdriva. Toomas Mandel försökte sälja in den här möjligheten, och det var självklart att han överdrev. Vilket betydde att de tio miljonerna förmodligen inte var fler än fem. Vilka skulle delas på flera.

”Det är inte så mycket”, höll Mandel med, ”men det står i relation till risken. Det är lite pengar, men det är en låg risk.”

”Att rida ner till båtklubben efteråt? Låg risk? Det är ingen låg risk.”

”Jag har ju sagt att det där med ridandet bara är en av flera idéer”, svarade Mandel irriterat. ”Skit i det nu. Jag kommer på något annat.”

Deras sallader kom in. Sami kunde konstatera att restaurangköket på Täby galopp inte var travbanans framtid. Och att Mandel trots veckorna som gått inte verkade ha kommit på något bättre än att rida iväg med bytet. Som några cowboys.

Sami ringde Michel Maloof redan samma eftermiddag och bestämde möte i Skärholmen dagen därpå. Han hade trott att han kunde smita ifrån ett par timmar runt lunch, men Karin vaknade med migrän och det fanns ingen annan möjlighet för honom än att ta med sig bebisen. De hade inte bestämt sig för något namn än, men det hade dragit ut på tiden förra gången också. Karin var lättad när han gick. Det gjorde att hon kunde dra ner rullgardinen i sovrummet och stänga in sig i mörkret; det enda sättet att dämpa huvudvärken. Hennes mamma tog hand om John.

Sami lämnade barnvagnen hemma, det var omöjligt att köra runt den nere i tunnelbanan. Med en väl påbyltad bebis på armen – temperaturen hade inte orkat upp över tio grader trots att det var den andra veckan i maj – gick han till Slussen och tog den röda linjen ut till Skärholmen. Sami visste inte vad barnet såg i de svarta rutorna i tunnlarna, men det var tillräckligt fascinerande för att han skulle förbli trollbunden under hela resan. När de kom fram var han så utmattad att han somnat.

De sågs utanför Foot Locker.

Bebisen låg som ett bylte på sin fars axel och Sami hälsade obesvärat med höger hand.

Maloof skrattade och nickade.

”Alltså … lever den?”

”Kan du ge dig fan på”, sa Sami.

Maloof skrattade igen.

”Exakt, exakt. Men man tänker att … Pacino skulle nog inte …”

”Jag är inte Al Pacino”, avbröt Sami.

”Nej, nej, det är nog inte ens Al Pacino längre”, höll Maloof med.

De började gå. Det var en torsdag strax före lunch och köpcentrumet skulle inte slå omsättningsrekord idag. Men det var ändå tillräckligt mycket folk för att ingen skulle lägga märke till det omaka paret, den korte libanesen och den store irakiern med sin bebis på axeln.

Sami hade skalat av barnet overallen som vore han en banan. Nu hängde plagget från fötterna.

”Jag har tänkt en del”, sa han.

Maloof nickade. Han hade också tänkt. Han visste inte om han ville kalla det en plan, det handlade snarare om pusselbitar som låg utströdda i huvudet i väntan på att sättas ihop.

”Ja?”

”Vad talar vi om för pengar? Vet du?” frågade Sami.

”Absolut, absolut. Mer än på någon enskild bank i Sverige. Vill du veta exakt?”

”På ett ungefär?”

”En halv miljard?” föreslog Maloof.

Sami nickade. Han klappade förstrött barnet på blöjan genom byxorna. Det var vad han hade trott. Det här gick inte att jämföra med Täby galopp.

”Hur går vi vidare?” frågade han.

”Det första …”, sa Maloof, ”blir att hitta en helikopter.”

För det måste bli helikopter om de skulle göra jobbet i Västberga.

Det fanns en rad olika sätt att ta sig upp på taket, men bara ett realistiskt sätt att ta sig därifrån. Maloof hade sedan samtalet med Petrovic tagit reda på hur fort en kranbil kunde köra, och därefter avskrivit tanken. Han hade även lärt sig hur klätterutrustning med borrbultar och firningsstationer fungerade på murbruk. Det var för omständligt. Eleganta lösningar som varmluftsballonger eller glidflygplan såg spännande ut på film men var otänkbara i verkligheten. Däremot var jetpack, de små flygmotorerna som gick att spänna fast på ryggen, något som skulle vara möjligt. Men om man hade råd att skaffa fram ett par jetpack behövde man inte råna värdedepåer.

Nej, det måste bli en helikopter, eller också fick man avskriva hela idén.

”Okej”, sa Sami. ”En helikopter.”

De fortsatte längs gallerians inomhusgata. Genom åren hade de fulländat strosandets konst, de visste hur man gick långsamt utan att någon undrade. De stannade utanför vart tredje skyltfönster och tittade förstrött på vårjackor, hörlurar, cyklar och soffor.

Tack vare detta sätt att mötas kunde de tala fritt utan att oroa sig för att bli avlyssnade.

”Jag vet inte”, fortsatte Sami, ”vem känner vi med en helikopter? Vem har en helikopter i garaget?”

”Det finns …”, svarade Maloof. ”Det är inte svårare än att fixa en båt.”

”Det är svårare”, invände Sami. ”Dessutom kan vem som helst köra en båt. Jag kan köra en båt. Du kan köra en båt. Förstår du vad jag menar? Men vi kan inte köra en helikopter. Vi kan kanske sno en, men vi kan inte få den att lyfta.”

På axeln vaknade barnet sakta till liv. Sami antog att Maloof inte skulle uppskatta att sitta med nappflaskan, så de började gå igen, Sami på ett gungande sätt som fick barnet att somna om.

”Exakt, exakt”, sa Maloof. ”Man får … fixa någon. En pilot.”

”Jag vet inte”, sa Sami igen. ”Känner du någon?”

”Jag känner ingen”, sa Maloof, oväntat bestämt, och skrattade kort. ”Eller … jag vet vem som kan fixa det.”

”Din kompis? Lången? Petrovic?”

”Exakt, exakt”, log Maloof.

”Det verkar svårt. Och hon, den där tjejen …”

”Alexandra.”

”Du är helt säker på henne nu?”

”Absolut.”

”Jag vet inte? Varför skulle hon berätta massa saker för dig? Förstår du? Hon måste ju undra?”

”Nej”, svarade Maloof. ”Vi pratar … Du vet. Det är inte jag som frågar. Hon berättar.”

”Okej. Kanske”, sa Sami tveksamt. ”Och vad gör vi när vi landar helikoptern på taket?”

Maloof nickade och log.

”Vi kommer ha fem minuter … Söderortspolisen har en station två kvarter bort. Kanske tio minuter? Max. Vi spränger ett hål i taket … vi hittar någon som kan spränga ett hål i taket. Där under ligger rummet där Alexandra jobbar. Cashen. Uppräkningen. Hon kallar det olika. På tisdagar och torsdagar kommer det in … ett par hundra miljoner i kontanter.”

De stod utanför Myrornas och betraktade de märkliga föremålen i skyltfönstret till affären med begagnade saker. Sami gungade i knäna för att barnet skulle fortsätta sova.

”Pengarna i säckar …”, fortsatte Maloof, ”tillbaka upp på taket … på en stege. Och sedan flyger vi därifrån.”

”Och polisens helikoptrar?” frågade Sami. ”Har de hunnit fram? Förstår du vad jag menar? Om vi står där på taket och det ligger en svärm polishelikoptrar ovanför och bara väntar?”

”Exakt, exakt”, sa Maloof. ”Nej. Man måste se till att polisens helikoptrar inte kommer upp i luften.”

”Hur gör vi det?”

”Det löser vi”, skrattade Maloof förtröstansfullt.

Sami nickade. Sedan skakade han på huvudet. Han kände den lilla kroppen på axeln vakna och spänna sig, en förberedelse inför en högljudd protest som bara kunde stillas om han fick något att suga på.

”Vad du säger är”, försökte Sami snabbt sammanfatta, ”att vi måste hitta en helikopter. Och en pilot. Sedan ska vi spränga oss genom taket och klättra nerför en stege och ta pengarna. Och det får ta max tio minuter. Och samtidigt ska vi se till att polishelikoptrarna inte kan lyfta.”

”Exakt, exakt”, nickade Maloof.

Det var ungefär så han såg det.

”Det låter … du hör hur det låter, va?” frågade Sami. ”Förstår du vad jag menar?”

Maloof skrattade, men det var av stolthet. Han tyckte att planen var full av möjligheter, utmaningar, storslagenhet.

Folk var galna, tänkte Sami. Hästar och helikoptrar.

Han tog ett hastigt avsked av sin vän och fortsatte bort mot Espresso House där han kunde få personalen att värma bröstmjölken i nappflaskan.

Det låter inte klokt, tänkte han med ett snett leende.

Hundratals miljoner?