Zoran Petrovic, ibland kallad för Lången av sina vänner, satt på Café Stolen på Upplandsgatan. Restaurangen låg bara ett kraftfullt stenkast från fastigheten där han bodde. Han hade beställt in ett glas med ljummet vatten som stod på bordet framför honom. Lokalen var nästan tom, men han hade ändå placerat sig så långt in att han inte syntes genom fönstren mot gatan.
Han talade i telefon på montenegrinska.
Det var ett upphetsat samtal, med vänster hand målade han en vid båge i luften samtidigt som orden forsade ur honom. Den högra handen höll ett stadigt tag om vattenglaset. Zoran Petrovic var en historieberättare. Han talade både på ut- och inandning. Han lät sig varken stoppas av språk, invändningar eller verklighet. Det var orden som tagit honom till toppen.
Genom åren hade Petrovic köpt upp alla ställen som han brukade besöka längs Upplandsgatan, hela vägen hemifrån och ner till Norra Bantorget. Det hade blivit ett par restauranger, bland andra Café Stolen och Mandolin, en skönhetssalong där han gillade att sitta i de bekväma fåtöljerna och få pedikyr och manikyr – han koketterade med sin fåfänga, det var det bästa sättet att slippa beskyllas för den – och dessutom hade han gått in som finansiär till en ramaffär och en butik med second hand-kläder.
Zoran Petrovic var född i Lund men hade knappt hunnit lära sig gå när flyttlasset gick upp till huvudstaden. I Stockholm köpte familjen Benny Anderssons hus i Tumba. Det var ett par år in på sjuttiotalet, och den förra ägaren blev förstås allt intressantare att berätta om med den ökande berömmelsen för hans popgrupp. Något år efter succén med Waterloo skilde sig Petrovics föräldrar. Han och hans bror flyttade med sin mamma till Hallunda, och sedan till Norsborg; innan Petrovic började i första klass hade han bott på sex adresser.
Efter att ha blivit utslängd från sin första skola lagom till jullovet och sin andra skola i andra klass, bestämde sig Petrovics far och mor för att skicka ner honom till Montenegro, där disciplin och respekt för vuxna var inbyggt i systemet.
Förhoppningen att ett hårdare skolsystem skulle tukta honom visade sig vara fåfäng.
Redan första dagen på skolgården hade Petrovic fått smak på de förbjudna frukter som han under resten av livet aldrig kunde få nog av: manipulationens makt och provokationens kraft. Han hade insett att han kunde få folk att göra som han ville. Ibland bara i utbyte mot smicker, beröm eller ett leende. Andra gånger med hot om stryk som övertalning. Folk reagerade olika, och att avslöja vad som fungerade för att betvinga varje enskild individ i klassrummet var en utmaning som han kunde ägna dagar, veckor och månader.
Tills han hade lärt sig att kontrollera dem alla.
Men det var ungefär då som skolan ändå bestämde sig för att relegera honom. Vare sig det var i Norsborg eller i Podgorica.
Det bästa med de två år han tillbringade hos morföräldrarna i Montenegro var att han fick ett språk till. Dessutom skaffade han sig vänner för livet. Han återvände hem till Sverige och en fortsatt skolgång i Fittja, men då var det snarare skolan som hade anpassat sig till Zoran Petrovic än tvärtom.
Hans mor skulle många gånger klandra skolsystemet för karriären sonen valde. Men bittrast av allt var föräldrarna, båda övertygade kommunister, över att se sonen växa upp till en fullfjädrad kapitalist.
Pengar blev Zoran Petrovics första stora ungdomskärlek.
Och den skulle aldrig rosta.
Den nya servitrisen bytte radiokanal och skruvade försiktigt upp volymen. Petrovic tecknade åt henne att skruva ner den igen. Han arbetade. Det var strax efter lunch och eftermiddagsklientelet som brukade sitta och fingra på sina ölsejdlar hade fortfarande inte dykt upp.
Knappt hade Petrovic avslutat samtalet med Montenegro när det ringde på nytt. Så var hans dagar. Ett oupphörligt flöde av telefonsamtal.
”Ja?” sa han i telefonen.
”Det är Svenne”, sa Gustafsson från bilskroten ute på Lidingö. ”Det har kommit något till dig. Jävligt skum grej. Stor som ett helvete. Ska vi försöka montera den? Det är ritningar och skit med.”
En mäktig lyckokänsla fyllde Petrovic. Äntligen.
”Ja, ja”, sa han andäktigt i telefonen. ”Montera den! Ställ upp den i containern. Släpp allt annat och montera den jäveln. Jag är där om en kvart!”
Utan ytterligare ett ord reste han sig, stötte till bordet så att vattenglaset föll omkull och vatten rann över duken och ner på golvet, men det såg han inte.
Nu skulle han äntligen besegra de satans värdeväskorna.
Zoran Petrovic kände doften av pengar.
Idén var varken originell eller krånglig, det var som vanligt genomförandet som hade berett honom problem. Petrovic svängde till höger uppe vid Tegnérlunden och korsade Sveavägen i samma sekund som trafikljusen slog om till rött. Han körde en BMW som han lånat av en kompis som var skyldig honom pengar, en snabb bil byggd för tyskar med långa ben. Varken Ferrari eller Maserati insåg att folk kunde bli längre än två meter.
Planen var att filma hur man bröt upp en av G4S blå värdeväskor utan att färgampullerna exploderade. En enkel redigering, lite cool musik och sedan skulle filmen läggas ut på YouTube. Alla hugade rånare i Europa – och i resten av världen – skulle se den och ett par timmar senare skulle G4S vara tvungna att skrota de blå väskorna. Bindande avtal eller ej. Det var då Maloof skulle återvända till säkerhetsföretagets huvudkontor och påminna om att det fanns en annan, bättre väska att beställa, nu när den blå väskans hemlighet var avslöjad.
Hade Petrovic räknat rätt på tillverkningskostnader, distributionskostnader och företagsskatt, skulle ett bolag med exklusivt avtal att sälja säkerhetsväskor till G4S gå med någon miljon i vinst redan under det första året. Därefter kunde man förmodligen hålla en uthållig resultatnivå på ytterligare ett par miljoner per år bara i Sverige.
BMW:n flög fram över Lidingöbron.
Han parkerade slarvigt framför skroten och sprang med sina långa ben genom huset, ut på baksidan och längs den labyrintiska bilkyrkogården till containern. Därinne stod tre män och betraktade mästerverket som skickats upp från Frankrike och som de precis lyckats montera ihop enligt instruktionerna.
”Flytta er, flytta er!” manade Petrovic.
Maskinen var värd vördnad.
Det var en giljotin.
Vad kunde vara mer franskt? En giljotin med breda blad av titan, slipade så sylvassa att de kunde klyva ett hårstrå. Eller en tegelsten.
Eller en plåtväska.
Men inte nog med det. De båda bilorna, det var två stycken, föll inte bara med hjälp av gravitationen. Man hade hjälpt naturen på traven genom att montera giljotinens blad på två stålstolpar där en kemisk raketmotor satt i varje fäste. På den korta vägen ner mot sitt mål var accelerationen explosiv. Petrovic hade sett verktyget användas ett par gånger, och den utväxlade kraften var ofattbar.
Zoran Petrovic hade fått tillverkarna av denna magnifika raketgiljotin att konstruera två titanbilor som föll ner mot en rektangulär platta. Måtten på plattan var desamma som den blå värdeväskans, minus sju millimeter på kortsidorna.
Giljotinen skulle alltså med ett enda fantastiskt snitt skära bort färgampullerna ur väskans sidor.
”Den är vacker”, suckade han, lycklig som ett litet barn, och stirrade på det osannolika verktyget.
”Vad fan är det för något?” frågade Svenne Gustafsson.
Petrovic skickade ut Gustafsson och hans gubbar. Snart skulle hans egna amatöringenjörer anlända, två av ungdomarna som brukade arbeta i containern och som Petrovic fått ett särskilt förtroende för de senaste månaderna.
Han gick runt giljotinen och beundrade de sylvassa bladen och den skinande stålkonstruktionen. Han njöt av sitt eget geni.
Under eftermiddagen visade det sig att det behövdes en del kablar och anslutningar innan allt fungerade som det skulle. Inte förrän vid niotiden på kvällen, i skenet från den skarpa takbelysningen inne i containern, var allting färdigt för att äntligen lägga en av de blå väskorna på giljotinens bädd och göra det första, riktiga testet.
De sex videokameror som stått på stativ vid de sex arbetsplatserna hade nu alla riktats mot raketgiljotinen. De skulle ur sex olika vinklar fånga ögonblicket då Petrovics ekonomiska framtid säkrades genom att den blå värdeväskan från G4S befriades från sina kanter.
Idén att sälja de svarta väskorna till värdeföretaget genom ett nystartat bolag, ett bolag med F-skattsedel som lämnade in årsredovisningar som registrerades hos PRV, tyckte Petrovic var extra tilltalande. Överskotten skulle bli av den storleken att han och Maloof lika gärna kunde dela med sig till staten. Så som bara förmögna människor hade råd att göra.
Petrovic satte själv på kamerorna. Sedan tog han ett par steg mot utgången. Han nickade allvarligt, och en av de båda assistenterna lade en väska på plats. Petrovic nickade en andra gång, och den andra assistenten tryckte på knappen.
Giljotinmotorn exploderade.
De sylvassa titanbilorna föll med raketfart ner mot värdeväskan, men i Petrovics ögon gick det i slow motion. Han såg bilorna glida nerför stolparna samtidigt som kamerorna fångade varje tiondels sekund.
Titanen tryckte sig in i väskans kanter och åt sig in i plåten. Petrovic log brett.
Sedan tog det stopp.
Allting stannade av.
Något tog emot.
Och sekunden därpå hördes ljudet av färgampullen som exploderade i väskan.
Petrovic och assistenterna ryckte till av det bekanta ljudet.
Besvikelsen var stum och fryste ögonblicket.
”VAD I HELVETE!”
De unga männen var på väg ut ur containern innan Petrovic hann säga något mer. De visste att den lättsamma nonchalans som den långe mannen utstrålade och de ordmassor som oftast var underhållande dolde något annat.
Något hårt och svart.
Och de tänkte inte stanna för att bevittna det.
”Helvete”, mumlade Petrovic ljudlöst, utan att ens lägga märke till att han åter var ensam i det skarpa takljuset.
Framför honom stod den dyra, havererade maskinen, en förhoppning som kostat honom månader och hundratusentals kronor utan att vara värd något alls.
Det var över.
Idén att ersätta den blå värdeväskan med den svarta portföljen från Slovenien hade levt i snart fem år. Men ikväll dog den. Han försökte räkna ut vad det hade kostat honom, men siffrorna blev snabbt så stora att han gav upp. Det var alltför deprimerande.
Kanske kunde han sälja containern till Gustafsson och bilskroten?
Kanske var titanet i bilorna värt något om han demonterade det?
Petrovic sjönk ihop på en pall framför en av de sex arbetsstationerna. Ur innerfickan plockade han upp sin mobiltelefon och ringde Michel Maloof.
Maloof svarade direkt.
”Sa du att du behövde hjälp?” frågade Petrovic.
”Absolut, absolut”, hördes Maloofs röst i luren. ”Det där vi pratade om senast … att vara uppe i det blå?”
Petrovic tänkte efter. Han var van vid den här sortens gåtor, i telefon kunde man aldrig tala klarspråk. Efter ett par sekunder kom han på det. Värdedepån i Västberga, helikoptern.
”Visst”, sa han. ”Jag kommer ihåg.”
”Känner du någon som … har en sådan maskin?” frågade Maloof.
”Betrakta det som fixat”, svarade Petrovic.
Han stoppade ner telefonen. Han hade givit sig själv en ny uppgift. Men hur skaffade man fram en helikopter?