”Du verkar lite låg, Michel?”
Alexandra Svensson såg bekymrat på honom. Det var strax före lunch. Tisdagen var lika gråmulen som Maloofs humör när de gick över bron mot Skeppsholmen och frös utan att låtsas om det. Sommaren var definitivt över, hösten hade kommit utan att göra någon stor sak av sin entré. Alexandra hade däremot på sig sommarkläder, en kjol och en blus med en tunn kofta ovanpå, vilket varit ett oklokt klädval.
Hon hade tjatat på Maloof i flera veckor om att de skulle gå på Moderna museet, och han hade till slut givit med sig.
Det ångrade han innerligt nu.
Han hade varit med om bakslag förut. Utan att göra vetenskapliga anspråk på statistiken skulle han påstå att nio av tio planer gick om intet. Den kriminella världen var, precis som alla andra sätt att leva sitt liv, baserad på drömmar och förhoppningar. Vilda idéer var sällan ens menade att förverkligas, snarast var de att likna vid en kartong chokladbitar att stoppa i munnen och njuta av för stunden.
Han skulle till och med säga att det var mindre vanligt att man kom så långt som de gjort i fallet med värdedepån i Västberga. Och att tvingas avbryta när det bara återstod dagar, när man trodde att alla bitar hade fallit på plats, var inte att tänka på.
För två dagar sedan hade de haft ett möte på kvarterskrogen Kvarnen på Södermalm. Sami, Maloof och Nordgren. De hade kommit tidigt, innan det blivit fullt, och suttit vid ett bord bakom baren, långt in i lokalen.
Huvudregeln var att när man planerade ett jobb lät man sig aldrig ses ihop såhär nära inpå. Men de hade blivit tvungna att träffas.
”Du är säker?” hade Sami frågat.
”Jag är säker”, nickade Maloof. ”Absolut.”
”Men det börjar bli bråttom?”
”Han hittar någon”, upprepade Maloof. ”Han har aldrig svikit. Zoran är … Han grejar det.”
Än så länge stod borden tomma runt omkring dem. Klockan var inte mer än halv sex, enstaka stammisar satt med sina ölsejdlar utom hörhåll. Sami hade hakat upp sig på den försvunne helikopterpiloten och skyllde det på Petrovic.
”Han har sumpat det en gång. Han kan sumpa det igen.”
”Du får lita på mig”, sa Maloof.
”Jag litar på dig”, bedyrade Sami. ”Jag litar på dig. Det är din kompis som jag inte känner. Jag har aldrig ens träffat honom. Förstår du vad jag säger? Det är omöjligt att lita på någon man inte känner. Och att han har span på sig …”
”För han har span på sig?” frågade Nordgren. ”Och det är inte du?”
Maloof nickade. Efter incidenten i Skärholmen hade han ägnat resten av veckan åt att försäkra sig om att ingen var ute efter honom. Han hade letat buggar, han hade letat skuggor, men ingenting. Han hade inte haft någon kontakt med Petrovic, så han visste inte hur det var på hans front.
”Jag är ren”, sa han. ”Så den där grejen med bilen … det handlar inte om något annat. Det är inte första gången de försöker skrämmas.”
”Lättare att bara hänga av honom än att chansa, kanske?” kastade Sami fram. ”Kanske? Förstår ni? Jag vet inte om …”
”Nej. Vi behöver honom”, avbröt Maloof. ”Han är med.”
Sami svarade inte. Han drog i t-shirtens halslinning för att göra den större; kanske behövde han mer utrymme att andas.
”Det handlar ändå inte om det”, sa Nordgren.
Under brättet på kepsen mötte han deras blickar.
”Det handlar om taket”, förtydligade han.
”Men vi måste kunna hitta på något?” sa Sami. ”Ni vet? Efter plan A måste vi ha en plan B. Det är så vi jobbar. Något händer, och vi går vidare till plan C. Och D och E och F?”
De nickade. Men vilken var plan F?
Maloof hade gått hem, åter tagit fram ritningarna över huset i Västberga och lagt ut dem i vardagsrummet. Svaret måste finnas där. Om man inte kom genom taket, eftersom det inte gick, kanske det heller inte behövdes någon helikopter eller helikopterpilot?
Men hur kom man upp på sjätte våningen på något annat sätt?
På lördagen hade han meddelat att han inte kunde spela fotbollsmatchen som var planerad på eftermiddagen. På söndagen hade han ringt sin mor och sagt att han känt sig risig, och istället för att gå på söndagsmiddag med syskonen och föräldrarna hade han åkt upp till Kungens kurva, köpt mat på McDonald’s och återvänt hem till ritningarna där svaret måste finnas. Att slå hål på glaset i kupolen på taket var förstås enkelt, men vad gjorde man sedan? Under kupolen fanns ingenting; sex våningars fritt fall.
”Nej, nej”, svarade han utan att se Alexandra Svensson i ögonen. ”Jag tror jag håller på att bli förkyld, det är allt.”
Hon skakade på huvudet. Kvinnor hade alltid beskyllt Maloof för att vara svår att förstå sig på, svår att läsa. Han reagerade inte som de förväntade sig, han förblev oberörd fram till den dag han gjorde slut. Han blev sällan arg, visade sig aldrig svag, och därför gjorde Alexandras intuition honom förvånad. Han hade inte varit annorlunda med henne än med de andra.
Under Skeppsholmsbron skummade vågorna. Det blåste ordentligt, och de skyndade sig över.
”Förkyld? Verkligen? Men det sa du inget om igår?”
Alexandra hade ringt tidigt på måndagens morgon. Han hade redan insett att strategin att hålla sig instängd i lägenheten i Fittja inte var hållbar. Maloof var egentligen inte den uppgivna typen, motgångar gjorde honom mest intresserad av att bevisa motsatsen. Men han medgav för sig själv att det kändes tungt.
”Ibland”, sa hon när de fortsatte uppför backen på andra sidan bron, ”kan saker ju kännas typ hopplösa.”
”Jo, jo, så är det”, höll han med.
”Så säg att det har hänt något”, fortsatte hon.
”Men jag tror det mest är början till en förkylning”, insisterade Maloof.
”Men säg att det typ inte är det”, sa hon bestämt. ”Säg att det har hänt något jobbigt, och att det är därför du ser ut som om du typ tänker hänga dig?”
Maloof svarade inte. Han stirrade framför sig och fortsatte streta uppför backen mot museet som den spanske arkitekten, efter alla politiska modifieringar, inte längre ville kännas vid.
”Det är då man måste plocka fram den där extra styrkan, Michel”, fortsatte Alexandra. ”Den där kraften som man har, och som har gjort att man har kommit såhär långt. Typ.”
Han kunde inte låta bli att le och stryka sig över skägget. Varje gång det kändes tungt stöttade hon honom. Lika skönt som det var att känna hennes stöd, stack det samtidigt till av dåligt samvete.
Maloof var van att leva ett dubbelliv. Under alla åren han arbetat på ungdomsgården i Fittja hade familj och vänner trott att det var så han tjänade sina pengar. Som fritidsgårdsledare. Ingen visste att han på nätterna drog en rånarluva över huvudet och parallellt med det laglydiga livet skaffat sig en annan karriär, ett lönsamt extraknäck. Men det var så han ville ha det, och det var ingenting som bekymrat honom.
Med Alexandra var det annorlunda.
Han kände sig allt mindre bekväm med att ljuga för henne.
De kom upp på planen framför entrén och Maloof stannade till.
”Absolut, absolut”, höll han med. ”Man ska vara stark. Men man måste vara realist också. Att vara optimist får inte betyda att … man är en drömmare?”
”Finn nya lösningar”, sa Alexandra bestämt. ”Det är ju därför jag gillar dig, Michel. Du är typ den gladaste jag har träffat. För dig finns det liksom inga hinder, eller hur? Du typ fixar dem.”
”Nej”, sa Maloof. ”Jo …”
”Kom igen nu, Micke”, skrattade Alexandra och använde smeknamnet han hatade.
”Jo, jo”, sa han och log brett. ”Jag fixar det.”
Han såg på hennes stora, ljusrosa läppar som glänste av läppglans och som aldrig ville sluta prata. Han lyfte blicken och mötte hennes blå ögon.
”Gaska upp dig nu”, sa hon. ”Finns det något jag liksom kan göra för att hjälpa till?”
Han skrattade på nytt.
”Absolut, absolut”, sa han. ”Det är klart du kan hjälpa till.”
”Säg bara hur?”
”Du kan låta mig slippa gå på museet idag?”
”Jag kan hjälpa till på alla sätt. Utom just det, antar jag”, svarade hon skrattande, och drog honom med sig mot ingången.