23.05
Det ringer.
Signalen överraskar Sami trots att han väntar på samtalet. Han hoppar upp ur soffan och springer ut i köket. Han har fyra telefoner, de ligger på köksbordet i en perfekt rad med nya simkort. Vibrationerna från den ringande mobilen får de andra tre att darra av förväntan. Redan i söndags programmerade han de nummer som ska användas under natten och imorgon bitti.
På skärmen står det: Team 1. Det är så han har döpt dem, till olika nummer, och det är vad han kommer att kalla dem. Nordgren har påpekat att ett team måste vara mer än en person. Sami har förklarat att det här inte är någon grammatikövning.
Han plockar upp telefonen och svarar.
”Fortfarande lugnt”, säger Team 1.
”Bra.”
Det är allt.
Eftermiddagen har varit lång. Den har känts oändlig. I tre dagar har Sami Farhan befunnit sig i lägenheten på Kocksgatan i Stockholm, två trappor upp inåt gården. Det är här han har legat och tryckt efter att ha bilat upp från Hamburg.
Under dagarna på Kocksgatan har han inte gått ut. Han har tittat på tv, sovit och ätit, det har funnits mat i kylskåpet och i frysen. Hans syster har köpt och placerat den där. Lägenheten tillhör en av hennes väninnor som för tillfället reser runt i Asien. Väninnan vet inte att hon lånar ut sina två rum och kök till en rånare som sedan ett par dagar har vänt på dygnet för att prestera maximalt under natten som väntar efter mer än sex månaders förberedelser.
Det har gått tre dagar sedan Sami gjorde sitt filter och försvann från polisens och vännernas horisont ut till Arlanda. Han har inte talat med Karin sedan dess, han har inte hört av sig till sin mamma eller till Michel Maloof eller Niklas Nordgren; han har inte rört en mobiltelefon på en vecka.
Under sitt drygt trettioåriga liv har han ofrivilligt ofta tränat på ensamhet och sysslolöshet, i häkten och fängelser. Att ligga och trycka innebär att tristessen är självvald. Det gör den bara obetydligt bättre. Ju närmare slutet han kommer, desto svårare blir det att bibehålla lugnet.
Hans skjuts ska inte komma och hämta honom förrän en halvtimme efter midnatt. Han har med andra ord ytterligare en dryg timme att slå ihjäl.
Han tinar upp ett par fyrkantiga, friterade kycklingbitar i mikron och stirrar ointresserat på dem där de ligger på tallriken. Det kommer inte bli roligare med ketchup. Även maten handlar om planering. Han vet hur mycket han kan dricka per timme utan att behöva gå på toaletten. Efter att ha ägnat dagar och veckor åt helikopterns rutt och sprängdegens styrka vore det idiotiskt att inte kartlägga den egna kroppens förbränning. Efter kvart över elva ska han helst inte äta mer fast föda.
När han lämnar köket efter att ha slängt matresterna i soporna släcker han lampan i vardagsrummet och sätter sig i fåtöljen. Han försöker fokusera.