05.02
Sedan Ezra Ray återvänt med kabeln till sprängkapslarna har det inte blivit mycket sagt i skogen vid Stora skuggan. Kabeln låg under en plastpåse med tomflaskor.
Sami går med jämna mellanrum ner till det öppna fältet där helikoptern ska landa och ställer sig och spanar upp mot himlen. Han vet att han kommer att höra den innan han ser den, men han kan inte sitta stilla. Gräset är fuktigt av dagg och han känner redan adrenalinet. Det ligger och väntar på att transporteras ut i kroppen om någon halvtimme. Helst skulle han vilja springa ett par varv runt gärdet, men det låter han bli.
Nordgren har hittat en stubbe som är bekvämare än stenen där han tidigare satt. Tröttheten är försvunnen, men han känner varken nervositet eller förväntan. Han har svårt att förklara det; hur han kan tillbringa veckor och månader med att planera något som från början är en kittlande utmaning, där varje problemlösning ger honom en djup tillfredsställelse, men när det väl är dags återstår bara viljan att få det gjort. Ingenting annat.
”Du somnar inte, va?” säger Ezra från sin sten ett par meter bort.
Det är ett skämt.
”Det är ingen risk”, svarar Nordgren lågt.
Klockan är två minuter över fem när Samis telefon ringer. Han är halvvägs på väg tillbaka upp i skogen och vet att Nordgren hör signalen. Maloofs röst överröstas av ljudet av motorn. Det hörs inte vad han säger, men av sammanhanget framgår det varför han ringer.
De är på väg.
En minut senare bryts tystnaden över Frescati och Stora skuggan.
Det är inte mer än ett svagt surrande ljud på långt håll, ändå uppfyller det dem.
Niklas Nordgren reser sig upp och blir stående, alldeles stilla.
Sami och Ezra som varit på väg att bära utrustningen till gärdet stannar i steget.
Lyssnar.
Låter ljudet av helikoptern växa i styrka.
Det är som om någon vrider upp volymen långt utöver vad högtalarna klarar av.
Som på en given signal släpper Ezra och Sami grejerna och tillsammans med Nordgren springer de ner på det mörka gärdet och ställer upp sig. De har mätt upp triangelns diameter en knapp timme tidigare. De tänder ficklamporna.
Helikoptern kommer in lågt. Ljudet är öronbedövande. Sami upplever det som ren lycka. Eufori. Den vita flygfarkosten som verkar glida över trädens toppar på väg mot platsen där de står.
Långsamt söker piloten sin position rakt ovanför de tre ljusen. Under ett par ögonblick står han alldeles stilla, hänger fritt i luften, sedan sänker han ner flygmaskinen mot marken. Vinddraget får träden att rista och buskarna att huka sig.
Sami och Ezra drar på sig rånarluvor.
Ingen av dem tänker låta piloten se deras ansikten.
Jack Kluger landar, stänger av motorn och rotorbladen stillnar. Maloof hoppar ur helikoptern. Han klappar om Nordgren och Sami, men de säger inte många ord till varandra. Det kommer finnas tid till det senare.
De är alla medvetna om att klockan har börjat ticka. Det är inte osannolikt att någon har sett eller hört helikoptern, antingen på väg från Norrtälje eller också på en radarskärm någonstans.
Medan Maloof, Nordgren och Ezra springer upp i skogen för att hämta utrustningen och börja lasta ombord den, går Jack Kluger runt helikoptern och visar Sami det minimala bagageutrymmet. Där kommer knappast en postsäck att få plats. Man får använda huvudkabinen som stuvutrymme.
Maloof och Nordgren fäster stegarna med buntband på helikopterns landningsställ. Det går lättare än de trott, den korta stegen är inte för kort och den långa inte för lång. Samtidigt lyfter Sami och Ezra in resten av utrustningen i kabinen.
När helikoptern lyfter någon minut senare är det trångt. Mycket av det som har lastats på kommer lämnas kvar i Västberga, vilket ger plats åt de fyllda postsäckarna.
Nordgren och Sami sitter fastspända i sätena bakom Kluger och Maloof. Dunkandet i kabinen är högt och taktfast. Klockan är drygt tio över fem på morgonen när de känner kraften i lyftet, och helikoptern svingar sig upp i luften. Det känns på samma gång så lätt och så omöjligt tungt.
Kluger lägger maskinen i en tvär gir, de mörka konturerna av skogen vid universitetet är på väg rakt mot dem från sidan innan Kluger rätar upp farkosten. Under deras fötter brer den mörka och tysta Hagaparken ut sig. Norrut glittrar Solna som en småstad och söderut sticker Wennergrens center upp för att påminna om att Stockholm är en låg huvudstad. Utmed Uppsalavägen rinner bilarnas vita och röda vattendroppar längs en lutande viadukt.
Under tystnad kränger Sami, Maloof och Nordgren på sig skyddsvästar och svarta plastmasker ovanpå sina svarta rånarhuvor. Innan de steg ombord har de tejpat igen öppningarna på sina kläder, runt handskar och skor, för att inte av misstag lämna något dna.
Nordgren tar på sig kepsen. Utrustningen gör dem mindre rörliga, men de vet inte vad som väntar i huset. Sprängningarna utgör en risk. Det är anledningen till att de bär pannlampor. Om elektriciteten av någon anledning slås ut kommer det att krävas eget ljus för att röra sig fritt.
Kluger girar över vattnet. I hög fart på låg höjd följer han motorvägens sträckning söderut, förbi Essingeöarna där de vackra villorna ligger mörka högst upp på klipporna och bilarna står tätt parkerade utmed de trånga gatorna. Molntäcket spricker upp, vindarna på hög höjd är starka den här morgonen. Men längre ner blåser det inte mer än ett par sekundmeter.
Nordgren kontrollerar än en gång ryggsäcken med sprängdeg, kablar, batteri och colaburkar. Tändhattarna har han i fickorna på västen.
Sami kontrollerar sitt vapen.
Maloof tittar på klockan. De har gott om tid, frågan är om det går för fort? Kommer Zoran Petrovic hinna? Ska han be Petrovic skicka ett textmeddelande när han är framme, bara för att vara på säkra sidan? Maloof förblir osäker. Sedan glider tankarna vidare till Alexandra Svensson, som skulle bli chockad om hon såg honom nu, i den svarta rånarluvan. Han känner inget dåligt samvete över att inte ha berättat allt om sig själv, att utelämna detaljer handlar inte om att ljuga. Det är två olika liv, och han undrar om de kan smälta samman? Kan Alexandra, tänker han medan molnslöjor sveper förbi som oroliga spöken utanför helikopterns fönster, bli en permanent del av hans liv? Kan han föreställa sig henne sitta i köket hemma hos hans mamma och pappa i Fittja och trivas där? Han önskar det. Går allt som det ska under den kommande timmen, kommer han ha råd att vara öppnare om sig själv i framtiden, när pengarna är vita och livet är enklare. Maloof nickar omärkligt. Det är vad han strävar efter, att göra livet lite enklare.
De svävar fram genom luften. Ibland kränger helikoptern till, och det är lika oväntat varje gång. En oväntad kastvind när de ska landa, tänker Sami, kommer få den här lilla plåtbubblan att välta. Han vet att det inte kommer att hända, han har gått igenom statistiken, att flyga helikopter är jämförelsevis säkert. Men de ryckiga krängningarna gör att han inte kan slappna av, det är som om de befinner sig i änden på ett gummiband som någon nyckfullt rycker i.
Han tänker på John, och på hur mycket John skulle skratta i luftgroparna som får dem att studsa sidledes.
Sami fantiserar inte om det som väntar när de kommer fram. Han vet vad han har att göra, från sekunden då helikoptern sätts ner på taket i Västberga fram tills dess att alla sitter i bilarna på väg från Norsborg. Hans egna genomgångar och förberedelser den senaste veckan har varit så många och intensiva att det på ett sätt känns som om han redan har gjort det här, att rånet redan är avklarat.
När han stirrar ner på ljusen över motorvägen, lyktorna som rinner iväg mot Södertälje som ett halsband med vita pärlor, tänker han istället på sina två familjer; på sina föräldrar och syskon, och på Karin och barnen. Djupt inom sig vet han att han aldrig kan vinna dem samtidigt. Det han imorgon eftermiddag kommer att kunna berätta för bröderna för att återvinna deras respekt och erkännande, är exakt samma sak som kommer att få Karin att ta barnen och lämna honom.
Det är en rävsax. Om han aldrig kan berätta för någon varifrån pengarna kommer, hur ska då hans storebror få veta att det var mer än bara ord, mer än tomma löften? Och om han säger som det är, om ryktet sprids över hela staden om vem som gjorde det här, hur ska han kunna förklara för Karin att han var tvungen, för deras skull?
Helikoptern gör en plötslig högersväng, och Sami faller åt sidan. Det är väckarklockan han behöver. Han nollställer huvudet. Skit i allt det där, i alla tankar och spekulationer. Nu är han här, nu är det dags att jobba.