05.19
Klockan är knappt tjugo över fem när länspolismästare Caisa Ekblad vaknar av telefonens ilskna signaler. Hon är inte ovan att bli väckt tidigt. När hon svarar är rösten klar och tydlig, som om hon hade suttit och väntat på samtalet. Så sent som i våras var Caisa Ekblad Dag Månssons kollega; han var en av distriktscheferna som stod bakom hennes nominering.
”Vi har ett ovanligt larm”, säger Månsson.
Han flåsar i telefonen. Han är på väg hemifrån, nerför trapporna till bostaden.
”Det pågår möjligen ett rån i Västberga. Det har rapporterats att det har landat en helikopter på G4S värdedepå.”
”En helikopter?” upprepar Ekblad.
”Huset ligger praktiskt taget granne med polisstationen.”
Månsson har hunnit ner i garaget och sätter sig i bilen.
”Har rånarna kommit i en helikopter?” upprepar Ekblad, för att inte missförstå saken.
”Uppenbarligen. Det här är ingen vanlig grej.”
”Jag ringer Olsson”, säger länspolismästaren, som instinktivt känner att rånare i helikoptrar inte är saker som bör hanteras av närpolisen.
”Gör det”, håller Månsson med.
”Jag återkommer så snart jag kan”, säger Ekblad.
”Detsamma.”
Och Månsson trycker bort samtalet samtidigt som han svänger upp på Essingeleden.
Relationen mellan länspolismästaren i Stockholms län och rikskriminalpolischefen i Sverige fungerar efter omständigheterna väl. De håller sig på avstånd ifrån varandra. Två kvinnliga chefer i en manlig struktur, två karriärister omgivna av byråkrater och två erfarna poliser i numera administrativa roller har egentligen oändligt mycket att lära av varandra. Men Ekblads och Olssons kraftfält är inte kompatibla. Det handlar mer om personkemi än om att kvinnor konkurrerar mer med varandra än med männen inom poliskåren.
”Helvete”, är rikskriminalpolischefens första reaktion.
Länspolismästaren hör att det inte finns förvåning utan bara ilska i Therese Olssons tonfall.
”Du kände till det här?” frågar hon.
”Det här är vår sak, Caisa”, säger Olsson, och undviker att svara på frågan. ”Vi tar över det här. Be ditt folk spärra av tillfarterna. Kör fram några bilar med blåljus, och sedan sköter vi resten.”
”Förlåt, men jag vet inte … Det här händer just nu, och det händer praktiskt taget inne på Söderortspolisens station. Det går nog snabbare om vi fullföljer än om ni försöker ta över.”
”Vi har jobbat i en månad med den här saken, Caisa. Det är för stort för er.”
”I en månad?” utbrister länspolismästaren förbluffad. ”Utan att informera mig?”
Olsson är tyst ett ögonblick, sedan säger hon:
”Det hade inte med dig att göra.”
Ekblad exploderar. Med återhållen vrede förklarar hon med en tydlighet som om hon talade till en femåring att ett rån som planeras i Stockholms län i högsta grad har med Stockholms länspolismästare att göra. Om Olsson inte förstår det, ska polisstyrelsen vid nästa sammanträde göras varse att de har en chef för Rikskriminalen som inte är läskunnig.
”Caisa, jag …”, börjar Olsson.
Men Ekblad trycker bort samtalet utan att lyssna på Olssons ursäkter. Hon har fortfarande inte kommit upp ur sängen, men nu sliter hon ilsket av sig täcket och går in i badrummet. Där hör hon först mobilen och sedan hemtelefonen ringa. Hon svarar inte. När hon efter ett kort badrumsbesök är på väg ner i garaget har den värsta upprördheten lagt sig.
I bilen kontaktar hon Månsson för att informera sig om läget. Han kan bekräfta det väktaren rapporterat. Rånarna är fortfarande i huset. Man har upprättat en sambandscentral i en polisbuss uppe vid Statoilmacken snett emot G4S.
”Vi har redan ordentligt med folk här. Ska vi gå in?” frågar Månsson.
Det är den rimliga frågan.
På mobilens display blinkar ett inkommande samtal. Ekblad inser att hon måste ta det.
”Avvakta”, svarar hon.
Det är Therese Olsson.
”Caisa, vi gjorde fel”, säger Olsson direkt. ”Vi missbedömde situationen. Vi borde förstås ha informerat er. Men nu är det som det är, och vi kan inte förlora mer tid. Du känner Caroline Thurn, eller hur? På Kriminalpolisenheten? Hon har jobbat med det här sedan någon månad. Hon vet vilka som är i huset i Västberga. Hon har störst möjlighet att ta hand om det här.”
Ekblad suckar.
”Okej”, svarar hon uppgivet. ”Jag talade just med Dag Månsson. Han har upprättat en sambandscentral utanför.”
”Då ber jag Thurn kontakta Månsson och folket på platsen direkt.”
Ekblad suckar på nytt. Hon kopplar tillbaka till Månsson för att meddela den dystra nyheten.