05.41
Jack Kluger andas för fort. Han hyperventilerar. Hans händer darrar eftersom kroppen får för lite syre. Han har varit med om det här förut. Många gånger. Han vet att han måste lugna ner sig. Han måste andas djupare, dra ner luften i lungorna.
Men det är omöjligt.
Ingenting händer. Det gröna ljuset från armbandsklockan lyser vildsint på handleden. Det har snart gått trettio minuter. Trettio minuter. Något måste ha hänt. Hur länge ska han vänta, hur länge ska han bara ligga i position strax ovanför taket och vänta? Är det bättre att ge sig av härifrån?
Han har inget sätt att kommunicera med rånarna i huset.
Vad väntar de på?
Då börjar varningslampan för låg bränslenivå att blinka. I mörkret inuti den hovrande helikoptern pulserar det röda ljuset med en obeveklig tvärsäkerhet. Nedräkningen har börjat på allvar. Indikatorns intervaller tycks motsvara Klugers bultande puls i tinningarna. Nedanför honom på den mörka marken kastar roterande blåljus från polisbilarna sina långa, slickande ljustungor över värdedepån som ligger tung och stilla. Byggnadens kraftiga tegelväggar och de delvis upplysta fönstren skvallrar inte om att det pågår något särskilt därinne.
I det skarpa skenet från taklanterninen finns det ingen risk att Jack Kluger ska missta sig. Varligt tiltar han ändå helikoptern ett par decimeter framåt och stirrar vilt på stegen som fortfarande sticker upp ur den sönderslagna glasrutan.
Ingen rörelse, inga skuggor, ingenting.
Taket ligger tomt.
Det röda varningsljuset från bensinmätaren lyser upp hans ansikte. I hans blå ögon speglas de blå ljusen från polisbilarna som står uppe vid macken. Det fylls hela tiden på, de blir hela tiden fler.
Helikopterpiloten märker inte hur han svettas. Han tänker inte längre på att han andas alltför snabbt och grunt.
Plötsligt händer något nytt uppe vid Statoil. Kluger ser det i ögonvrån, och vrider spaken åt höger så att helikoptern vrider sig på motsvarande vis i luften. Han ser hur två polispiketbussar anländer.
Efter att ha gjort småjobb åt Balik i Södertälje i ett drygt år vet Jack Kluger att piketbussarna är ett dåligt tecken. Ombord finns poliser av en sort som Kluger känner från Texas. Folk som inte är rädda för att avfyra ett vapen, folk som inte bryr sig.
Gång på gång stirrar Jack Kluger bort mot den södra horisonten. Han väntar sig se polisens helikopter i vilken sekund som helst. Han bestämmer sig för att om den dyker upp, är det över. Då flyger han härifrån.
Kanske måste det ske tidigare?
De lyfte från Norrtälje med mindre än en tank bensin för att inte riskera övervikt. Nu inser han att det var ett misstag. Mätaren har stått i botten sedan någon minut.
Han svär högt på amerikanska.
Han andas snabbt.
En minut till, tänker han. Sedan drar jag.