ARTON

LIPTONS RÖST VEKNADE igen. ”Snälla du ... lugna ner dig. Jag skiter fullständigt i din farsgubbe. Fullständigt. Och jag bryr mig egentligen inte särskilt mycket om hans stackars patetiska dotter. Men jag bryr mig definitivt om Jack Ryan Junior och det är mitt arbete att använda alla resurser för att ta reda på allt jag behöver få veta om honom.”

Melanie tittade upp mot honom genom svullna, tårfyllda ögon.

Han fortsatte: ”Och det är mig fullständigt likgiltigt att Jack Ryan Junior är son till USA:s president. Om han och hans giriga finansbolag i West Odenton använder sig av hemligstämplat underrättelsematerial för att berika sig själva, då kommer jag att krossa dem. Tänker du hjälpa mig, Melanie?”

Melanie stirrade på instrumentbrädan framför sig, snörvlade bort tårarna och nickade lätt.

”Det behöver inte ta så värst lång tid. Du måste bara vara uppmärksam, skriva ner dina iakttagelser och underrätta mig. Oavsett hur obetydliga uppgifterna än kan tänkas vara. Men du är ju CIA-agent. Det här borde vara en baggis för dig.”

Melanie snörvlade till igen och torkade sig i ögonen och om näsan med insidan av sin nakna arm. ”Jag jobbar vid ett skrivbord. Jag är analytiker. Jag har inte hand om agenter ute på fältet och jag spionerar inte.”

Darren Lipton log länge och väl mot henne. ”Nu gör du det.”

Hon nickade igen. ”Får jag gå nu?”

Lipton svarade: ”Jag hoppas inte att jag behöver betona för dig hur politiskt känsligt det här är.”

Hon snörvlade till. ”Det är känsligt på det personliga planet.”

”Jag förstår. Han är din man. Men det får vara hur det vill med den saken. Gör ditt jobb så är saken ur världen om ett par veckor. Om den här utredningen inte leder någon vart, kommer ni två turturduvor att få sätta bo på nolltid.”

Nu nickade hon. Hon hade fogat sig.

Lipton sade: ”Jag har arbetat med kontraspionage i närmare trettio år. Jag har utrett amerikaner som arbetat för utländska arbetsgivare, jag har utrett amerikaner som arbetat för den organiserade brottsligheten och jag har utrett amerikaner som har gjort sig skyldiga till spionage bara för skojs skull – idioter som har läckt hemligstämplade uppgifter till internet bara för att de kan göra det. Jag har hållit på med det här så länge att jag har utvecklat ett sjätte sinne som enkelt avslöjar lögnare och sådana människor sätter jag i fängelse.”

Hans röst veknade, men hotfullheten infann sig igen.

”Jag svär vid Gud att om mitt sjätte sinne säger att du inte är ärlig mot mig, kommer du och din far att få dela cell i det mest nedgångna högsäkerhetsfängelse som justitiedepartementet kan hitta. Fattar du?”

Melanie stirrade bort i rymden.

”Vi är klara nu”, sade Lipton. ”Men jag kommer att höra av mig.”

Melanie Kraft reste nästan ensam på Yellow Line Metro över Potomac-floden på väg tillbaka till sin lilla lägenhet i Alexandria. Under större delen av färden satt hon hopsjunken med ansiktet i händerna och även om hon gjorde sitt bästa för att inte gråta, snyftade hon till då och då när hon tänkte på sitt samtal med Lipton.

Det hade gått nästan nio år sedan hon fick reda på att hennes far var en förrädare. Hon hade gått sista året i high school i Kairo, fått sitt stipendium till American University och redan bestämt sig för att plugga internationella relationer och börja arbeta för regeringen. Hon ville arbeta inom utrikesdepartementet.

Hennes far var knuten till ambassaden och arbetade på Office of Military Cooperation. Hon hade alltid varit stolt över sin far och hon älskade ambassaden och människorna som arbetade där. Allra helst ville hon att det skulle bli en del av hennes eget liv, hennes egen framtid.

Ett par veckor före Melanies examen reste hennes mor iväg till Texas för att vårda en döende moster. Samtidigt berättade hennes far att han skulle åka på tjänsteresa till Tyskland.

En lördagsmorgon två dagar senare när hon var ute på sin vespa upptäckte hon plötsligt sin far utanför ett hyreshus i Maadi, ett område i södra delen av staden där gatorna kantades av lummiga träd och höghus.

Hon blev förvånad över att han hade ljugit för henne om tjänsteresan, men när hon skulle konfrontera honom blev hon i stället vittne till hur en kvinna som kom ut ur byggnaden omfamnade honom.

Kvinnan var exotisk och vacker, men Melanie fick genast intrycket av att hon inte var egyptiska. Hennes ansiktsdrag hörde hemma i något annat land runt Medelhavet. Kanske var hon libanesiska.

Hon såg hur de höll om varandra.

Hon såg hur de kysstes.

Under sitt sjutton år långa liv hade hon aldrig sett sin far omfamna eller kyssa hennes mor på det viset.

Melanie körde in under ett skuggande träd på andra sidan av den fyrfiliga vägen och betraktade dem ytterligare några ögonblick. Sedan klev hennes far in i sin bil och körde iväg. Hon följde inte efter honom. I stället satte hon sig ner i skuggan mellan två parkerade bilar och bevakade byggnaden.

När hon satt där med tårar i ögonen uppfylldes hon av vrede. Hon föreställde sig hur kvinnan gick ut genom husets entrédörr och hon föreställde sig hur hon själv korsade gatan, gick fram till henne och slog ner henne.

Efter en halvtimme var hon något lugnare. Hon reste sig upp för att gå tillbaka till sin vespa och åka därifrån, men just då dök den vackra, utländska kvinnan upp på trottoaren med en rullväska. Några ögonblick senare körde en gul Citroën med två män fram till henne. Till Melanies förvåning lade de in väskan i bagageutrymmet varpå kvinnan klev in.

Männen var unga och såg brutala ut, de tittade sig oroligt omkring och uppförde sig allmänt konspiratoriskt. Sedan svängde de ut i trafiken och accelererade.

Melanie fick ett infall och följde efter dem. Vespan höll enkelt jämn takt med den gula bilen. Hon grät och tänkte på sin mor.

De körde i tjugo minuter och korsade Nilen på Sjätte oktoberbron. När de rullade in i området Dokki, blev Melanie än mer bedrövad. I Dokki låg ett stort antal utländska ambassader. Av någon anledning visste hon att hennes far inte bara var otrogen, utan var otrogen med en diplomathustru eller en annan utländsk medborgare. Hon visste att hans arbete var så pass känsligt att han kunde ställas inför krigsrätt eller till och med hamna i fängelse för en sådan huvudlös dumhet.

När den gula bilen körde in genom grindarna till den palestinska ambassaden växte hennes fruktan för att detta inte bara handlade om en kärlekshistoria.

Hennes far var inblandad i spionage.

Hon dröjde med att konfrontera honom eftersom hon tänkte på sin egen framtid. Om han greps skulle hon aldrig få arbeta för utrikesdepartementet. Hon skulle vara dotter till en förrädare.

Men kvällen innan hennes mor skulle komma hem från Dallas gick hon in i sin fars arbetsrum. Hon gick fram till kanten av skrivbordet och stod där framför honom med tårar i ögonen.

”Vad är det med dig?”

”Det vet du.”

”Gör jag?”

”Jag såg henne. Jag såg er tillsammans. Jag vet vad du håller på med.”

Till en början förnekade överste Kraft anklagelserna. Han berättade för henne att han hade varit tvungen att ändra resplaner i sista minuten och åkt iväg för att träffa en gammal vän, men Melanies rakbladsvassa intellekt plockade isär lögn efter lögn och den fyrtioåttaårige översten försökte alltmer desperat slingra sig ur situationen.

Sedan började han gråta. Han erkände att han hade ett förhållande, han berättade för Melanie att kvinnan hette Mira och att han hade varit tillsammans med henne i hemlighet i ett antal månader. Han berättade för henne att han älskade hennes mor och att han inte hade någon ursäkt. Han begravde ansiktet i händerna där han satt vid skrivbordet och bad Melanie att ge honom lite tid att samla sig.

Men Melanie var inte färdig med honom.

”Hur kunde du?”

”Jag har ju redan berättat för dig att hon förförde mig. Jag var svag.”

Melanie ruskade på huvudet. Det var inte det hon hade frågat om. ”Var det för pengarnas skull?”

Ron Kraft tittade upp mot henne. ”Pengarna? Vilka pengar?”

”Hur mycket betalade de dig?”

”Vilka då? Vilka skulle ha betalat mig?”

”Kom inte och påstå att du gjorde det för att hjälpa dem.”

”Vad talar du om?”

”Palestinierna.”

Nu satt överste Kraft rakt upp i stolen. Från skrämd till trotsig. ”Mira är inte palestinska. Hon är libanesiska. Hon är kristen. Varför kommer du och påstår ...”

”För att när du hade lämnat ert kärleksnäste hämtades hon av två män och sedan körde de till den palestinska ambassaden på Al-Nahdagatan!”

Far och dotter stirrade på varandra en lång stund.

Till sist talade han och nu var rösten låg och full av osäkerhet: ”Du misstar dig.”

Hon bara ruskade på huvudet. ”Jag vet vad jag såg.”

Det stod snart klart att hennes far inte hade någon aning om att hans älskarinna utnyttjade honom.

”Vad har jag gjort?”

”Vad har du berättat för henne?”

Han begravde ansiktet i händerna igen och satt där tyst en stund. Medan hans dotter stod och stirrade på honom tänkte han igenom varje samtal han hade haft med den vackra Mira. Till sist nickade han. ”Jag har berättat saker för henne. Småsaker om arbetet. Om kolleger. Om våra allierade. Bara i förbigående. Hon sade att hon hatade palestinierna ... Hon talade om dem hela tiden. Jag ... jag berättade för henne på vilka sätt vi hjälper Israel. Jag var stolt. Jag skröt.”

Melanie svarade inte. Men hennes far sade vad hon tänkte.

”Jag är en idiot.”

Han ville överlämna sig själv till myndigheterna och förklara vad han hade gjort, oavsett konsekvenserna.

Men den sjuttonåriga Melanie skrek åt honom och sade att om han försökte hitta en lösning för att skänka sig själv samvetsfrid, skulle han förstöra både hennes och hennes mors liv. Hon sade till honom att ta konsekvenserna av vad han hade gjort, göra slut med Mira och aldrig mer tala om vad han hade ställt till med.

För hennes skull och för hennes mors skull.

Han gick med på detta.

Hon hade inte talat med honom sedan hon åkte iväg för att studera på college. Han begärde avsked från militären, bröt kontakten med alla sina vänner och kolleger från flygvapnet, och han och hans hustru flyttade hem till Dallas, där han blev försäljare specialiserad på lösnings- och smörjmedel för industrin.

Melanies mor dog två år senare av samma cancersjukdom som hade dödat hennes moster. Melanie skyllde på sin far, även om hon inte kunde säga varför.

I college gjorde Melanie sitt bästa för att sluta tänka på alltihop, och att distansera de där vidriga, rent helvetiska dagarna från det lyckliga liv som steg för steg hade lett fram mot en framtid som regeringsanställd.

Men det som hade hänt hade påverkat henne djupt. Hennes föresats att arbeta inom den diplomatiska världen hade förvandlats till en föresats att arbeta med underrättelsearbete, vilket var en naturlig utveckling för henne för att bekämpa de fientliga spioner som nästan hade krossat hennes familj och hennes värld.

Hon berättade inte för någon om vad hon hade sett, och hon ljög i sin ansökan till CIA och under intervjuerna. Hon intalade sig att hon gjorde det rätta. Hon tänkte inte låta sitt liv och hela sin framtid skjutas i sank av att hennes far inte hade lyckats hålla sina lustar i styr. Hon kunde göra så mycket gott för sitt land, så mycket gott som än så länge inte ens gick att förutse.

Hon blev förvånad när lögndetektorn inte avslöjade henne, men hon kom fram till att hon hade övertygat sig själv så djupt att hennes fars felsteg inte längre hade något med henne att göra. Hennes hjärtrytm förändrades inte det minsta när hon tänkte på vad som hade hänt.

Hennes karriär i nationens tjänst skulle rätta till allt som hennes far hade gjort för att skada USA.

Även om hon levde med skammen över vad hon visste, hade hon hela tiden varit trygg i förvissningen att ingen annan någonsin skulle få reda på vad som hade hänt.

Men när Darren Lipton konfronterade henne och berättade att han kände till det, var det som om någon hade gripit tag om hennes fotleder och dragit ner henne under vattnet. Hon fick panik, hon kunde inte andas och hon ville fly.

Nu när hon visste att FBI kände till att hennes far varit spion, såg hon för sitt inre hur hennes värld störtade samman och att framtiden inte längre var densamma. Hon insåg att det som hade hänt när som helst kunde hemsöka henne.

När tunnelbaneföraren meddelade över högtalarsystemet att hennes station närmade sig, bestämde hon sig för att hon skulle ge Lipton vad han behövde om Jack. Hon visste inte riktigt själv vad hon skulle tro om sin pojkvän. Han hade lämnat landet brådstörtat och varit avsiktligt otydlig om vart han skulle och dessutom uttryckte han sig svävande om vad han egentligen arbetade med. Men hon kände honom, älskade honom och trodde inte för ett ögonblick att han stal hemligstämplade uppgifter för att berika sig själv.

Hon skulle hjälpa Lipton, men det skulle inte resultera i något och sedan skulle Lipton försvinna ur hennes liv och allt det här skulle vara över och ligga bakom henne. Det skulle bli ytterligare en del av hennes liv som hon skulle hålla åtskild från allting annat. Men, intalade hon sig, till skillnad från det som hade hänt i Kairo skulle det här aldrig hemsöka henne i framtiden.

Specialagenten Darren Lipton vid FBI svängde in sin Toyota på U.S. 1 och körde söderut mot 14th Street Bridge. Han korsade Potomac klockan nio på morgonen. Hans hjärta dunkade fortfarande hårt efter mötet med den där sexiga saken från CIA och som en följd av den förväntan han kände inför vart han var på väg.

Situationen hade utvecklats åt det fysiska hållet med Kraft, även om det definitivt inte var på ett vis som han hade förutsett. När hon hade slagit till honom hade han velat gripa tag om halsen på henne och släpa in henne i baksätet och bestraffa henne, men han visste att hans överordnade behövde henne.

Och Lipton hade lärt sig att göra vad han hade blivit beordrad att göra, oavsett vilka lustar som rasade inom honom.

Den femtiofemårige agenten visste att han borde åka hem nu, men det låg ett massageinstitut i ett sjabbigt motell vid flygplatsen i Crystal City som han brukade åka till när han inte kunde kosta på sig en lyxprostituerad. De skulle ha öppet trots att det var tidigt på morgonen. Han bestämde sig för att lätta lite på ångan för att bli av med de spänningar som miss Melanie Kraft hade byggt upp inom honom innan han åkte hem till Chantilly, till sin tjatiga hustru och håglösa tonårsbarn.

Sedan skulle han rapportera om dagens möte till sina överordnade och vänta på ytterligare instruktioner.