TJUGOTRE

DEN TRETTIOFYRAÅRIGE Adam Yao satt bakom ratten i sin tolv år gamla Mercedes C-klass och torkade av ansiktet med en badhandduk som låg på passagerarsätet. Det var olidligt varmt i Hongkong den här hösten, trots att klockan bara var halv åtta på morgonen, och luftkonditioneringen var avstängd eftersom motorljudet skulle göra hans måltavla uppmärksam på att han var där.

Han befann sig alldeles i närheten av måltavlan, ja, alldeles för nära, och han var fullt medveten om detta. Men han var tvungen att parkera i närheten. Det handlade om hur området såg ut, att vägen svängde och att måltavlan återfanns nära parkeringsplatsen.

Han tog en risk som parkerade här men han hade inget annat val.

Adam Yao arbetade ensam.

När han hade lyckats torka bort merparten av svetten från pannan höjde han återigen Nikonkameran och zoomade in på entrédörren till höghuset med bostadsrätter på andra sidan gatan. Huset hette Tycoon Court. Visserligen var namnet fånigt men inredningen i huset gick inte av för hackor. Adam visste att takvåningarna i det lyxiga området Mid-Levels på Hongkongön var oerhört dyra.

Han använde kameran för att söka igenom lobbyn på jakt efter måltavlan, men han visste att det var osannolikt att mannen skulle uppehålla sig där. Adam hade stått parkerad här i flera dagar och mannen höll sig till samma rutin varje morgon. Ungefär klockan halv åtta kom måltavlan snabbt gående ut ur hissen från takvåningen, gick målmedvetet över marmorgolvet i lobbyn varefter han gick ut på gatan och satte sig i en stadsjeep med en bil framför och en bil bakom.

Och det var så långt som Adam Yao hade lyckats skugga mannen. Fönstren i stadsjeepen var tonade och måltavlan var alltid ensam. Han hade ännu inte försökt skugga bilkortegen genom de vindlande och smala gatorna i Mid-Levels.

Att göra det ensam skulle vara nästan omöjligt.

Han önskade att han hade haft understöd från ledningen för sin organisation. Han hade behövt mer resurser och folk han kunde anlita i sådana situationer. Men Adam arbetade för CIA och i stort sett varenda CIA-agent i Asien visste en sak om organisationen: det fanns en läcka. Langley förnekade att så var fallet men det stod klart för de män och kvinnor som arbetade ute på fältet att Folkrepubliken Kina hela tiden försågs med uppgifter om CIA:s planer, initiativ, källor och metoder.

Adam behövde hjälp med spaningsinsatsen, men var inte så desperat att han ville utsätta sig för risken att avslöjas. Han arbetade till skillnad från flertalet andra CIA-agenter i Kina och Hongkong utan något som helst skyddsnät. Han var inofficiell CIA-agent, vilket innebar att han saknade diplomatisk status.

Han var en spion ute i kylan.

Inte för att han skulle ha något emot lite kyla just nu. Han sträckte sig efter badhandduken och torkade av mer svett från ansiktet.

Ett par dagar tidigare hade Adam Yao underrättats om att det bodde en man från fastlandet i Tycoon Court. Det rörde sig om en individ som var känd som tillverkare av förfalskade hårddiskar och mikroprocessorer som hade sålts till den amerikanska militären och använts för kritiska tillämpningar. Han hette Han och var chef för en stor statsägd komponentfabrik i det närbelägna Shenzhen. Av någon anledning befann sig Han i Hongkong och hämtades varje morgon av tre vita stadsjeepar och kördes iväg till en för Adam okänd plats.

Men även om den här bedragaren hade lyckats sälja sin förfalskade hårdvara till den amerikanska militären, uppfattade CIA detta som ett kommersiellt ärende och industrispionage var inte något som CIA lade ner särskilt mycket kraft på här.

Kinesiskt cyberspionage och kinesisk cyberkrigföring var viktiga frågor. Att sälja dåliga kopior av datorkomponenter var småpotatis.

Men trots att Adam mycket väl insåg att Langley skulle visa föga intresse för hans initiativ, var det ett viktigt uppdrag för Adam av det enkla skälet att han ville veta vem sjutton industrichefen träffade på Adams hemmaplan.

Yao hade hållit kameran framför ögat så länge att ögonmusslan av gummi över sökarlinsen fylldes av svett. Han sänkte kameran men just då öppnades dörrarna till hissen från takvåningen i lobbyn och sin vana trogen klev datortillverkaren från Shenzhen ut ensam och korsade lobbyn. I samma ögonblick rullade tre vita stadsjeepar förbi Yaos bil och stannade under markisen framför Tycoon Court.

Det var alltid samma bilar som hämtade mannen. Vid sina tidigare försök hade Adam befunnit sig alltför långt bort på gatan för att kunna ta reda på registreringsnumren, men i dag var han tillräckligt nära för att få en bra vinkel och han hade gott om tid att ta foton av skyltarna.

Bakdörrarna till den andra bilen öppnades inifrån och mannen klev in. Några ögonblick senare rullade de tre stadsjeeparna iväg. De körde österut längs Conduit Court och försvann runt ett klipphörn.

Yao bestämde sig för att försöka skugga stadsjeeparna. Han tänkte akta sig för att komma för nära och det var inte särskilt troligt att han skulle klara av att skugga dem särskilt länge i den täta trafiken, men i vilket fall som helst bestämde han sig för att köra iväg åt samma håll i hopp om att spåra dem till en större korsning. Om han lyckades med det, och måltavlan tog samma väg varje dag, skulle han kunna ställa sig lite längre fram längs resvägen i morgon och spåra dem ytterligare ett stycke till det slutliga målet.

Den här tekniken skulle ta sin tid och det var inte alls säkert att han skulle lyckas. Men det var i alla fall bättre än att komma hit varje morgon och sitta här dag efter dag vilket började framstå som fullständigt poänglöst.

Han lade ifrån sig kameran på passagerarsätet och sträckte sig efter nycklarna men ett hårt rapp mot fönstret på förarsidan fick honom att rycka till.

Två poliser kikade in genom fönstret och en av dem knackade på rutan med walkie-talkiens plastantenn.

Det var bara det som saknades.

Yao rullade ner fönstret. ”Ni hao”, sade han vilket var mandarin och poliserna talade sannolikt kantonesiska men han var förbannad på att han hade förspillt hela morgonen på att bara ha suttit där i bilen så han hade ingen större lust att vara hjälpsam.

Innan polisen vid fönstret sade någonting tittade han förbi Yao mot passagerarsätet, där kameran med den tvåhundra millimeter kraftiga zoomlinsen låg bredvid en riktmikrofon försedd med hörlurar, en dyr kikare, en handdator, en liten ryggsäck och ett kollegieblock fullt med anteckningar.

Polisen tittade misstänksamt på Adam. ”Kliv ur.”

Adam gjorde som han hade blivit beordrad.

”Är det något fel?”

”Id-handlingar”, sade polisen uppfordrande.

Adam sträckte försiktigt in handen i byxfickan och drog upp plånboken. Den andre polisen stod ett par meter bort och bevakade hans rörelser.

Adam lämnade över hela plånboken till polisen som hade bett att få se hans id-handlingar och stod tyst medan mannen gick igenom innehållet.

”Vad är det där för utrustning du har i bilen?”

”Det är mitt arbete.”

”Ditt arbete? Vad då? Är du spion?”

Adam Yao skrattade. ”Inte direkt. Jag äger ett bolag som utreder stöld av immateriell egendom. Mina visitkort ligger bredvid körkortet. SinoShield Business Investigative Services Limited.”

Polisen tittade på ett av visitkorten. ”Exakt vad arbetar du med?”

”Jag har kunder i Europa och USA. Om de misstänker att en kinesisk firma tillverkar kopior av deras produkter, anlitar de mig för att utreda saken. Om vi tror att vi har kommit en pirattillverkare på spåren, vänder de sig till en advokatfirma här i Hongkong och försöker stoppa tillverkningen.” Adam log. ”Jag har mycket att göra.”

Polisen slappnade av lite. Det var en fullt logisk förklaring till varför mannen satt på en parkeringsplats och tog foton av folk som anlände till och lämnade byggnaden mittemot.

Han frågade: ”Utreder du någon som bor i Tycoon Court.”

”Tyvärr kan jag inte svara på den frågan. Jag får inte lov att avslöja några uppgifter om pågående utredningar.”

”Säkerhetsvakten där borta ringde och anmälde att du satt här. Han sade att du var här i går också. De är rädda för att du kommer att råna dem.”

Adam skrockade och sade: ”Jag tänker inte råna dem. Jag kommer inte att besvära dem överhuvudtaget även om jag hellre skulle vilja sitta i lobbyn och njuta av luftkonditioneringen. Ni kan kolla upp mig om ni vill. Jag har vänner på Hongkongpolisen, främst på avdelning B. Om ni ringer dit, kommer någon att gå i god för mig.” Hongkongpolisens B-avdelning var den rotel som utredde den organiserade brottsligheten. Adam visste att poliserna kom från A-avdelningen, där alla patrullerande poliser arbetade.

Polisen som granskade Adam tog gott om tid på sig. Han frågade Adam om några poliser från B-avdelningen och Adam kunde ge alla rätta svar.

Till sist var de två poliserna nöjda, gick tillbaka till sin bil och lämnade honom vid Mercedesen.

Han klev tillbaka in i bilen och dunkade frustrerad med handen mot ratten. Bortsett från registreringsnumren som antagligen inte skulle vara till minsta hjälp, hade dagen varit helt bortkastad. Han hade inte lyckats ta reda på något alls om pirattillverkaren och dennes verksamhet som han inte redan kände till, och han hade blivit komprometterad av en säkerhetsvakt i ett lägenhetshotell.

Men Adam kände sig hur som helst än en gång nöjd med sin välfungerande täckmantel. Att arbeta som privat utredare försåg honom med en utmärkt ursäkt för att göra i stort sett allting han behövde göra i sitt arbete för CIA.

Hans täckmantel i form av SinoShield Business Investigative Services Limited var bästa tänkbara kamouflage för all form av spaningsuppdrag han åtog sig som CIA-agent.

Han körde iväg, nerför kullen och tillbaka till sitt kontor nära hamnen.